söndag, augusti 28, 2016

Konsten att nysa

Någon gång efter midnatt blev jag dunderförkyld. Antagligen var förloppet inte riktigt lika tvärt som jag upplevde det, men det kändes som om ett relä hade slagits av, och så var jag plötsligt - utslagen. Jag tänkte matt att det var typiskt nu när jag var på körhelg och allting, men det kom inte helt oväntat eftersom jag umgicks med Modset så sent som i fredags morse. På torsdagseftermiddagen började han nysa explosionsartat och min första tanke var "Å nej, jag får inte bli sjuk nu inför körhelgen på Wik". Min andra tanke var att jag hoppades att inte Rödtotten och Utegångsfåret skulle bli sjuka inför sin sin körhelg på Undersvik. Först efter det kom"Stackars Modset, vad jobbigt för honom". Jag är den sortens mor.


Jag torkade snor resten av kvällen och slogs igen av hur svårt det tydligen är för Modset att nysa. Det måste hänga ihop med finmotoriken, tänker jag mig. Muskler och nervbanor och nervsignaler och sådant. Jag vet föralldel inte utan spekulerar bara men jag hittar ingen annan förklaring till varför nysningen verkligen exploderar på det viset. Tydligen hinner han inte känna av att det är på gång, eller så kan han inte styra ansiktsmusklerna för att något kontrollera och stänga in nysningen. Resultatet blir att snoret flyger okontrollerat. Kvar sitter han med ett både förvånat och liksom kränkt uttryck i ansiktet. Undra på det när näsan plötsligt agerar på egen hand och får ett utbrott!

Det är mycket man inte vet om hur andra människor har det. Jag vet inte ens varför min egen son inte kan kontrollera sina nysningar.

onsdag, augusti 24, 2016

Blott i det öppna har du en möjlighet


Det finns något som gör mig heligt förbannad i alla debatter om vad den rätta tron är. Det finns förresten flera saker än en, men det som överskuggar allt är det sätt som många har att göra Gud liten och inskränkt. Man gör Gud och tron och kyrkan till ett sådan snävt sammanhang att öppenhet ses som ett hot. Jag tänker hopplöst att även om jag ibland tycker att mänskligheten har kommit en bit på väg när det gäller att förstå att alla inte är stöpta i samma form och att vi ändå måste leva tillsammans, så kommer dagligen bevis för att vi älskar att sätta gränser. Stänga in. Definiera vad som är rätt och gärna utgå ifrån att det som är rätt för mig måste vara rätt för alla. Det gäller åt båda håll, givetvis. Jag kan inte leva på ett annat sätt än i så stor öppenhet jag förmår och det vill jag gärna att fler gör – för jag tycker ju att det är rätt. Är ni med? Men jag kan inte utgå ifrån att det är det enda rätta. Gränser behövs de också, och då får man jobba med slitningen mellan öppenheten och gränserna. Jag tycker mig dock ha märkt att de som förespråkar gränser mycket sällan visar förståelse för öppenhet eller är intresserade av att lyssna. Här tillåter jag mig att generalisera och påstår att den som inte övar sig i öppenhet aldrig kommer att kunna göra något annat än att fortsätta stänga in.

I diskussioner om tron framkommer emellanåt en i det närmaste gammalmoralistisk tanke om att öppenhet är detsamma som total upplösning. Som om det inte vore ett avsevärt skutt mellan en öppen inställning till sina medmänniskor, och till ett rent hedonistiskt bejakande av precis alla impulser och avarter som kan dyka upp i ett människosinne. Att bejaka människors frågor, tvivel och behov är inte samma sak som att slänga bort Jesus ur kyrkan. Det måste finnas en öppning för den som söker, och inte en dörr med ett plakat med stora bokstäver som vrålar så bjärt att det skrämmer bort människor. Det är ren psykologi. Handen på hjärtat; hur många av oss är mottagliga för braskande budskap och påflugna telefonförsäljare? Vi vill så gärna själva få komma på vad som finns och vad som är bra, inte få det färdigpaketerat.

Så undrar jag dessutom hur det ska gå till det där med att ta itu med alla som inte tror tillräckligt mycket enligt subjektiva kriterier. Måste jag slå Kristus i huvudet på folk hela tiden för att jag ska känna att jag tror på riktigt? Måste varje medlem av Svenska kyrkan vara en propagandamaskin dygnet runt? Det här med att leva i tro, är det helt meningslöst om det inte kombineras med ett synbart och dokumenterbart missionerande varje dag? Jag blir mycket trött. Jag menar att det finns ett stort värde i att leva och vara människa rätt upp och ner. Vara så mycket förebild man kan och visa omvärlden att det här är bra grejer utan att behöva ha en blåsorkester framför sig för att markera att här kommer en kristen. Kyrkan har allt att vinna på att visa att den är sina medlemmar. Medlemmarna är människor. Till den som nu flämtar av iver att missförstå mig och hoppar upp och ner och säger att kristna alltså inte ska få berätta (vittna, som det heter på kyrkiska) om sin tro: jag är ledsen att göra dig besviken. Inte alls. Jag framhåller bara att inget blir mer kristet av att vi skriver "Jesus" varannan mening på våra hemsidor, eller i varje samtal vi för har någon slags kristen tourettes där vi bara måste få in "jag som kristen" någonstans. Om andan faller på, absolut. Men inte som en slags tvång för att bevisa trons intensitet.

Det finns de som på allvar skriver sådant som att tron på "att Jesus är Herren, ryms inte om alla ska rymmas i den öppna folkkyrkan" *. Notera att varje gång sådant här sägs, så är det sagt av människor. Inte av Jesus själv. Jesus sade inte att här gällde det att sortera bort och hålla rent. Nu finns det liksom ett grundkriterium om den uppståndne Kristus som en gång för alla tar på sig världens synd som inte går att strunta i för den som vill kalla sig kristen, men sedan? Jag vill inflika att jag inte håller mig med någon gullig bild av Jesus som den store kärleksgurun. Han var sträng och krävande. Men jag har då inte hittat bibelstället där han säger till en människa som söker att hen inte tror på rätt sätt enligt gruppens värderingar och bör inrätta sig efter gruppens normer. Däremot var han en baddare på att visa på att det går att spränga gränser.

Människor har olika vägar till tron. Gud talar till oss på olika sätt. Jesus använde liknelser för att nå så många som möjligt eftersom alla inte hör en sak på exakt samma sätt. Det finns ingen värdering av tron beroende på hur och när man hittar sin tro, eller hur man uttrycker den. Det går, vad jag vet, inte att ha svart bälte eller vinna OS i tro. Självklart ryms alla i kyrkan. Högkyrklig, karismatisk, liturgiälskare, lovsångsivrare, sökare, övertygat trosvissa, fromma, galenpannor, teoretiker, praktiker, jag sade alla, va? Vem är det som inte ska få finnas där? Om jag skulle ägna mig åt ett småaktigt, barnsligt och destruktivt tänkande skulle jag vilja rensa ut alla som är arroganta nog att säga ”JAG vet vad Gud vill, så därför tänker jag nu bestämma att du får inte vara med, och inte du, och inte du heller”. Jag skulle behålla alla som säger ”Gud är kärlek. Du är älskad och även om jag inte förstår dig, och tycker att du har fel, så är det inte jag som kan döma”. Men jag vill inte tänka så. Jag vill försöka lyssna och förstå, men det hindrar inte att jag emellanåt blir riktigt arg när Gud, enligt mitt sätt att se, förminskas.

Det är inte ett problemfritt förhållningssätt, det öppna. Jag ägnar mig lika mycket åt att döma som vem som helst. Exempelvis har jag just dömt alla som jag anser vara inskränkta och självgoda typer. Men, Gud hjälpe mig, jag vet åtminstone om att jag gör det. Jag jobbar med saken. Och det är där jag tycker att den stora skillnaden ligger mellan den gränssättande hållningen och den öppnare: att gränssättarna slår sig till ro. Medan de som öppnat sig får problem med balansen mellan acceptans och att stå för något, och ständigt brottas med det. Det är mycket svårare att inte hela tiden ha ett stängsel att hålla sig i, men istället bara ha ett ledljus framför sig att följa på den mörka och slingriga stig som verkligen inte är utstakad. Å andra sidan: snacka om ledljus.

I själva verket anser jag att begränsning som livshållning är höjden av intellektuell och känslomässig lathet. Det känns inte särskilt mycket Jesus.




 * Dag Sandahl. Hans ärende var irritation över Svenska kyrkans hemsida inte är tillräckligt Kristuscentrerad för hans smak och menar att det är bara pastor Jansson all over again. Han har rätt till sin åsikt. Jag säger inte att jag tycker han har helt fel, heller, och det är kanske orättvist att just detta blev min ingång till att ranta om exklusivitetstänkande kristendom. Mea culpa, i sådana fall.
http://www.varldenidag.se/debatt/kyrkokrisen-inte-ny-men-andlig/Bbbpfa!rnZAwA6gcy5MlsZbeG1vQw/

söndag, augusti 21, 2016

En annan årsdag

I morgon fyller Rödtotten nitton år. Vi har firat med tårta såhär kvällen före eftersom Karl-Bertil, förlåt, Rödtotten, jobbar 11-23 i morgon och ingen av oss kan eller vill äta tårta antingen kl 7 på morgonen eller kl 24 på natten. Jag, som jämt blir sentimentalare än någon vet om på mina barns födelsedagar, börjar redan ömt tänka på den älskliga babypojken som kom till oss för nitton år sedan. Han kom med ljus. Som ett tecken på att det fanns en framtid.

I morgon, således. Nitton år. Det innebär att det idag, hela långa dagen, har varit nitton år sedan Samuel blev hemförlovad över natten för första gången på drygt tre månader. Det är nitton år sedan han förundrat låg i sin egen säng i rummet han delade med sin lillasyster. På natten kom han in till oss för han kunde inte sova. Det kunde inte jag heller. Hjärtat värkte en del när jag såg hur svårt det var för Samuel att ställa om sig från sjukhuslivet, men mest var jag lättad och förhoppningsfull. Och när sammandragningarna började framåt femtiden på morgonen kändes det så självklart. Nu skulle allt bli bra.

Det tänker jag på varje år. Det har aldrig tagit bort något av den stora glädjen över Rödtotten. Självklart är det hans dag, en dag för tacksamhet och kärlek. Men taggen av smärta sitter där den sitter. De hör ihop på något vis, den stora glädjen och den största sorgen.

onsdag, augusti 17, 2016

Mitt kors and all that jazz

Jag blir galen på hela debatten om att Svenska kyrkan inte skulle bry sig om när kristna förföljs. Den är så konstig. Det är klart att kyrkan har reagerat, på samma sätt som hon gjort när människor förföljs överallt! Men varför ska just det faktum att de människor som förföljs är kristna framkalla en starkare reaktion mot våld och övergrepp? Är det inte fuller nog att människor, oavsett vilka de är, förföljs och skadas? Som Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén skriver;" vi hjälper människor inte därför att de är kristna utan därför att vi är kristna." Något annat vore befängt. Som att vi börjar dela upp människovärdet mellan de som är mer viktiga att bry sig om, och de som inte tillhör den rätta sorten och därför är mindre angelägna. Vi som är kristna, ni som inte är det. Sedan är det bara att fortsätta rensningen. Vilka kristna gäller det? Gäller det verkligen alla, eller bara lutheraner? Gäller det alla lutheraner eller bara de som är barnfödda i nordiska länder där man talar svenska? 

Hela debatten är så jäkla dum att jag känner livslusten rinna ut. Vad hände med "gör inte skillnad på människor", liksom.

onsdag, augusti 10, 2016

Diamanter

Människan är mycket, onekligen. Både kroppsligt och själsligt. Vad som definierar oss som människor har sysselsatt våra tankar sedan tidernas begynnelse. Kanske är det förmågan att reflektera över oss själva som är poängen? Ja, inte vet jag. Ett sätt att beskriva homo sapiens är att vi är kolbaserade livsformer. Vad sker med kol som pressas ihop under lång tid?

Det kan låta som en vacker tanke. Människor formas av livets tryck och blir ren diamant, tänk... I själva verket är det en fruktansvärd bild. Ett ständigt tryck som pressar tills det inte längre finns något skört eller mjukt kvar. En diamant är vacker, javisst, där den gnistrar och glittrar i sin slipade form. Den kan vara mångfasetterad, men framför allt är den hård. Diamant är naturens hårdaste material och kan rispa och skära i vad som helst. Människor ska inte skära och rispa. Människor ska inte vara hårda och oböjliga. Det vore omöjligt att leva då.

Vi utsätts alla för tryck under livet och det är något som hör till. På samma sätt som vi behöver ge mjukhet, och få det från andra, så behöver vi också testa gränser och pröva vad vi tänker och vill mot andra. I livet behöver vi öva oss både i att vara följsamma och att stå fast, och tryck är inte nödvändigtvis alltid dåligt. Byt ut ordet mot press istället. Jag tror att vi är många som jobbar bäst med kniven mot strupen. Det kan ge en extra energitillförsel med viss press, och när adrenalinet rinner till kan det kännas befriande. Att ständigt leva under press är däremot inte bra för någon.

Jag har reflekterat en hel del över olika sorters press och stress genom livet. Jag vet hur det är att uppleva den akuta krisfasen då det bara gäller att hantera det som händer. Mitt i oron och smärtan finns ett slags vibrerande känsla av frihet; det är som att pressen lyfter ut en ur det naturliga sammanhanget, och det går att plötsligt strunta i många måsten och normer eftersom det viktigaste är att hantera det som sker. Det blir en sorts paus från vardagen även om den är negativ till sin natur. Det är att till viss del bli buren på en våg av stress, där man alltid befinner sig på vågkammens topp och balanserar. Det kommer nya toppar att ha en beredskap inför, adrenalinet kickar och man ger lite till. Det kan ge en upplevelse av dramatik och närvaro som ger en belöning mitt i krisen. Men... håller det på för länge bränns energin ut. Signalerna som aktiveras hela tiden jobbar lika frenetiskt, men det finns inget som kan reagera på dem.

Något av det svåraste som finns är faktiskt att se till att landa igen. Att sluta leva i katastrofberedskap och orka möta den jämna lunk som livet mest är. Om vardagen då är svår eftersom man har ärr efter krisen, men samtidigt inte har något snabbt uppflammande akut ärende att samla kraft inför och fokusera på -  det är en utmaning. Det är en påfrestning. Det är under den pressen som de flesta av oss lever mer allmänt. Livet består sällan av dramatiska händelser var och varannan vecka, utan det handlar om att hitta sin riktning och sitt mod utan att behöva kraftsamla för att förmå sig att leva. Det är så svårt att det kan kännas omöjligt.

Jaha. Så människan pressas alltså av akuta kriser. Och hon pressas av den lågintensiva stressen av att överleva vardagen. Så bra. Det finns alltså inget sätt att komma undan.

Jag vet inte. Men jag är övertygad om att det enda sättet att klara både det akuta och det ständigt pågående är att inte bli hård. Att inte bli sammanpressad till en diamant som kan skära och rispa andra diamanter, och sin tur bli rispad av dem. Vi behöver inte fler människor som blir diamanter. Vi behöver mjukhet och öppenhet.

lördag, juli 23, 2016

Oss finsmakare emellan

Min stora insats idag var att rengöra brödrosten invändigt. Jag behövde verkligen brödrosten till något viktigt. Ni vet hur det är när man grips av en stark längtan efter socker, konserveringsmedel och syntetiska smakämnen - och det enda som finns hemma är frukt? Det kan bli riktigt otrevligt, så nu var det dags att göra något åt brödrosten. Brödrosten kan som bekant användas till att värma pop-tarts. För någon vecka sedan råkade jag vrida upp värmen en aning för mycket när jag skulle fixa mig just denna godsak, och sedan dess har det suttit smält blå glasyr och små kakbitar på kanthaltrådarna. Nu petade och skrapade jag noggrant. Sedan kunde jag nöjd värma en ny omgång pop-tarts.

Nästan det bästa med pop-tarts är att jag får ha dem helt för mig själv. Det var visserligen Utegångsfåret som valde dem och just smaken Blue raspberry, men han och Rödtotten enades om att det inte var något för dem. De förvirrades av smaken sade de; de tänkte "kaka" och så smakade det som havregrynsgröt gömd under ett lass med hallonsylt när de var små. Jag kan bara konstatera att deras smaklökar saknar förfining. Barbarer. De förstår inte att det är en särskild känsla man vill åt, den när det är så mycket socker och ämnen som heter E och någon siffra som gör att man till sist, oundvikligen, måste äta med långa tänder. Det ska vara för mycket.

Nä, smaken förvirrar inte mig. Däremot ställer det där med blue raspberry till det för mig visuellt. Det ser ut som någon spritsat tandkräm över själva kakan, men den smakar hallonsylt. Nästa omgång pop-tarts väljer jag något mer naturligt rent visuellt. Naturligt onaturligt ska're va!

Längtar mest av allt efter pop-tarts med körsbärssmak. Av alla syntetiska smakämnen är det körsbär jag älskar mest. Cherry Coke gör mig lycklig. Det är den konstgjorda smaken man vill ha. 

söndag, juli 17, 2016

Sammelsurium

Jag tog fram Star Trek-boxarna för att välja vilken serie jag skulle ägna resten av söndagen åt eftersom jag var i behov av att bara sitta, virka och titta. Plötsligt drog det ett stråk av smärta genom bröstet. Jag fick en minnesbild från sommaren 1997 som jag helst inte ville bli påmind om. Det finns föralldel många minnen från den tiden och ett halvår framåt som jag helst såg att de var färdigihågkomna, men det minne som kom nu har jag nog inte bearbetat mycket alls. I stället för att välja Star Trek-serie satte jag mig ner en stund. Reflekterade över vad det är som gör att det som idag var en minnesutlösare inte alls är det andra gånger. Jag har sett på Star Trek så ofta genom åren och har bara någon enstaka gång gjort kopplingar som den jag gjorde idag. Jag vet inte varför det just ikväll satte igång något i mig.

Sommaren 1997 var jättevarm. Våren hade varit kall och eländig men när värmen kom så kom den med besked. Det märkte jag minsann eftersom vi väntade Rödtotten (fast vi visste förstås inte att han var Rödtotten). Jag ägnade de varma nätter hemma när jag ändå av olika anledningar inte kunde sova åt att titta på säsong efter säsong av Star Trek TNG. Vännen Anna försåg mig med videokassetter efterhand, och det hjälpte mig att ha det där att titta på. I själva verket såg jag så mycket Star Trek den sommaren att jag inte hade blivit förvånad om barnet hade fötts med klingonska pannveck.

När jag inte sov hemma med Älsklingsflickan var jag på sjukhuset med Samuel. Vi turades om även om Samuels pappa tog den mesta sjukhustiden; Samuel föredrog att ha pappa där. Det var en sommar som var tung eftersom det som skulle göra Samuel frisk nu gjorde honom så dålig. Han fick starka reaktioner på benmärgstransplantationen och kunde bland annat inte behålla mat. Han blev svagare och mer deprimerad och inte blev det bättre av att han en dag fick svåra kramper och drabbades av afasi i två veckor efter det. Men vi orkade igenom det eftersom vi var så förvissade om att han skulle bli frisk. Något annat gick inte in.

En morgon under ett av mina sjukhusdygn skulle Samuel gå på toaletten. Han var så svag i benen att han behövde lite stöd för att ta sig ur sängen och till toan. Jag hjälpte honom upp på toalettstolen. Han satte sig med armbågarna stödda mot låren och lutade sitt strålningsskalliga huvud i händerna. Jag vände mig halvt om, och så hörde jag en duns. Samuel hade fallit av toalettstolen för att hans huvud var för tungt för att balansera just i den ställningen och i den stunden. Min trötta, deprimerade och sjuka femåring hade blivit så pass försvagad. Det var gräsligt. Han grät. Jag tröstade och hjälpte honom upp igen och stod sedan på knä framför honom så att han skulle kunna stödja sig på mig. Sedan kom han upp i sin säng igen. Jag minns inte vad jag hittade på, men antagligen ville han se på en film eftersom han inte orkade spela TV-spel eller Gameboy längre.

Sedan gick jag ut i avdelningsköket och grät. Jag tror det var första gången jag blev rädd på riktigt. Jag vet i alla fall att det var första gången jag verkligen tänkte, och insåg, att han skulle kunna dö. Tänk om han dör!

Han blev bättre. Han fick sova hemma, fick en lillebror morgonen efter just den första hemmanatten på tre månader och fick bo hemma med lillasyster och lillebror och mamma och pappa. Det var täta sjukhusbesök förstås, och hemsjukvården kom om morgonen och satte igång sondmatningen för att avlasta oss lite (det hade vi aldrig tänkte på själva, det var syster Per på avdelningen som såg till att det hände för han tyckte att vi var så slutkörda). Det var mycket som var svårt men ingen av oss trodde något annat än att det skulle gå bra nu. Själv hade jag alldeles glömt min rädsla. Livet började sakta stabilisera sig. Tills det tog slut. Det har jag skrivit om så många gånger förr att jag inte gör det nu.

Jag vet inte varför Star Trek just ikväll satte igång minnet av den första gången jag på allvar blev rädd för att Samuel skulle dö. Nu när jag har kommit ihåg och tänkt en stund tror jag att jag ändå skall följa min plan för kvällen. Det får bli en sorts högtidhållande av en tid som på en och samma gång innehöll stark oro och en förvissning om att allt skulle ordna sig. Jag hade dessutom Rödtotten att se fram mot.  Att det i augusti är nitton år sedan han kom till oss, det är definitivt värt att tänka på med glädje. Jag kan också tänka på Älsklingsflickan, både som hon är nu som vuxen, och som den hoppande och skuttande treåringen som redan då var en av de bästa människor jag känner. Flickan som fick en lillebror innan hon förlorade sin storebror. Hon blev inte ensam kvar, i alla fall. Det kom två småbrorsor till efterhand: även det är glädje. 

Rädsla. Trygghet. Tillit. Tvivel. Sorg. Glädje. Är det konstigt att jag har starka reaktioner, tänker jag ibland. Och om någon (exempelvis jag själv) tycker att jag möjligen kunde tona ner mig lite ska jag svara som Homer Simpson när Lisa anklagar honom för att överreagera:

- No, you´re underreacting.