Den noggranne

Min Sigvard är en ordentlig sort. Visst glömmer han att plocka undan glas och muggar efter sig när han har tittat på TV, men i stort är han noga med detaljerna. Han gillar att skriva små checklistor. Jag råkade se den han skrev inför sin planering av den högtidsstund då finalen i melodifestivalen skulle avgöras. Listan hade inte många punkter, men nog så viktiga. Snacks - dricka - ljus - somna inte.

Överhuvudtaget är han rätt bra på att planera saker som han bryr sig om. Jag skrev om fredagsmyset i förra inlägget, och det är faktiskt så att om inte Sigvard fanns som såg till att det blev ett organiserat fredagsmys skulle vi inte ha haft det så trevligt som vi nu har. Sigvard är också noga med att se till att följa upp trådar och vill att alla skall ha det bra. Han är inte den som slarvar bort vare sig en människa eller ett samtal.

I morse ringde hans mobiltelefon. Det är sällan det ringer i den, så han såg förvånad ut när jag överräckte mobilen till honom. Den uppringande hade lagt på när Sigvard svarade. Sekunden efter ringde min mobiltelefon. Det visade sig att det var samma person som hade ringt Sigvards telefon; han hade ärende till mig och slog upp mitt nummer via Eniro. Där står även de nummer som jag som målsman för omyndiga barn har registrerat, så han ringde på vinst och förlust.

En kort stund senare hörde jag Sigvard säga prata i telefon, men tänkte inte så mycket på det. Men så hörde jag honom påbörja ett nytt samtal. "Hej Björn, det är Sigvard. Var det du som ringde mig förut?" Jag hastade in för att meddela hur det låg till. Log lite över min noggranne pojke som verkligen inte ville att den som hade ringt skulle förbli utan svar. Och lite över att han mitt i sin noggrannhet inte har riktig koll på att det kostar pengar att ringa till USA, och att tidsskillnad är ett begrepp som inte har någon betydelse för honom. Jag vet inte vad klockan var i USA när Sigvard ringde... men å andra sidan är just Björn den person som inte tycker att det gör något om Sigvard skulle råka ringa och väcka honom. Undrar hur många han samvetsgrant ringde för att följa upp och slutföra ärendet innan jag berättade hur det låg till.

Bröderna Perssons fredagsmys

Sigvard är den som ser till att det blir fredagsmys. Han gick och hämtade Justus. Sedan föreslog han filmtitlar som Justus förkastade en efter en tills de kunde enas om Kalle och chokladfabriken. Sigvard och Justus hällde upp chips i stora skålen och hämtade fram dricka. Laddade filmen.

Sedan gick Justus och hämtade ner Tönnes, för självklart ville de att alla brorsor skulle vara med och mysa. Om Alva hade varit hemma hade även hon suttit i soffan och myst. Jag har de underbaraste barnen.


På den suddiga bilden ser man Sigvard som inte kan avhålla sig från att göra en fotomin, Justus som är upptagen med att hälla upp dricka, och den nyklippta Tönnes som skall nypa sig ett chips.

Vad är vackert? Snurrigt inlägg.

Skönhetsideal. De har människan alltid haft och de varierar mellan tider och kulturer. Medvetenheten om att det egentligen är en nyck som avgör vad som anses vara vackert får oss tyvärr inte att bli mindre besatta av de rådande idealen. Det verkar som att vi fäster så stor vikt vid ytan att den trots allt blir det som avgör vad vi tänker och tycker om människor. Folk kan ha mycket starka åsikter om utseende, det visar inte minst den mängd med åsikter om kvinnors armhålehår som luftas just nu. Själv förstår jag inte hur någon kan bry sig om det överhuvudtaget. Men det har med utseende att göra, det har att göra med könsroller och om man bryter mot skönhetsnormen eller könsrollen så blir man straffad. Frågan om något är vackert eller ej torde ändå vara högst subjektiv.

Jag har vackra barn., säger jag stolt och utan att darra på manschetten. Alla min barn är så fina både på insidan och på utsidan. Även min son med Downs syndrom. Hur ofta säger någon att en person med Downs är vacker eller stilig? När de är barn kallas de ofta söta, men vartefter åren går växer de ur det epitetet. De ser inte ut precis som andra människor och verkligen inte som den rådande skönhetsnormen vill. Men när jag tittar på min son tänker jag att han är så väldigt snygg. Han är stilig. Visst, han har ett platt mellanansikte. Visst, hans huvud är litet. Visst, munhålan är lite för trång för att tungan skall få plats helt bekvämt inne i munnen. Men titta på honom! Han är lång och rätt slank trots att han är av den mer satta sorten. Han har vackra, mörka och uttrycksfulla grönbruna ögon med världens längsta ögonfransar. Han har en fin ansiktsoval och har små fräknar strödda över näsa och kinder nu när vårsolen börjat skina. Hans hår är mörkbrunt och tjockt. Han passar bäst i att ha håret halvlångt så att han påminner om ett mods. Han har långa och eleganta pianofingrar. När han ler och skrattar lyser hela pojken. Han är så stilig. Så söt. Så tjusig! Hans lärare kallar honom snygging. Jag håller med. Jag anser att även om jag som mor är subjektiv i mina bedömningar av ungarna så är Tönnes en riktig snygging rent objektivt. Man kan undra varför det är viktigt för mig överhuvudtaget. Jag vet inte riktigt. Till viss del hänger det nog ihop med min önskan att man skall se människan Tönnes och inte Tönnes-med-Downs syndrom. Att man skall se på honom med fräscha ögon utan förutfattade meningar om hur personer med Downs ser ut. Se individen Tönnes, helt enkelt.

Har tyvärr inget bildbevis för Tönnes ogillar när jag skall fotografera honom. Han blänger under luggen och ser ut som en yxmördare på varje bild. Jag skall se om jag kan hitta något foto från skolan, han låter sig fotograferas där.

Att gå över bron efter glashus

Språket utvecklas hela tiden och det är roligt. Med tanke på hur ofta jag vill agera språkpolis trots att jag pinsamt ofta gör fel själv kanske man skulle kunna tro att jag är en envis bakåtsträvare som helst önskade att inget nytt hade tillkommit i svenskan sedan Gustav Vasa, ungefär. Så är det inte. Jag är mycket road av nya språkliga påfund, nya ord, talesätt och annat - så länge det är, som jag uppfattar det, seriöst och inte enbart en följd av okunskap eller slöhet. Faktiskt är jag inte ens upprörd på de personer som skriver fel på grund av okunskap, jag är mer sur på deras lärare och omgivningen i allmänhet. Men åter, nya uttryck är roliga. De blir ännu roligare om man har något hum om gamla uttryck och vändningar.

Jag har inte på många år sett någon använda talesättet "det skall böjas i tid, som krokigt skall bli". Däremot har jag sett oerhört många som ofta skriver "det skall börjas i tid". Utan något efterföljande led. Det här tycker jag är lite roligt. Det stör mig en aning, men samtidigt är ju det nya talesättet "det skall börjas i tid" helt logiskt. Såklart att man måste börja tidigt om man skall lära sig något! Egentligen har det alltså samma innebörd som "det skall böjas i tid, som krokigt skall bli". Fast utan finess.

Jag har dock en fundering. Det skall böjas i tid, som krokigt skall bli, alltså. Å ena sidan ser jag framför mig en bit järn som man sakta böjer under värmning. Jag ser också en träbit som, likaså långsamt, pressas till att förändra formen. En rent praktisk process, med andra ord. Å andra sidan börjar jag tänka på hur det blir om jag lägger tonvikten på ordet krokig. Krokig har ibland en värderande innebörd som anger att det är något fel. Snett, vint, skevt. Grunnar på om talesättet egentligen varnar för hur vi beter oss mot våra medmänniskor, kanske framför allt barnen, genom att det påpekar att om något skall bli krokigt (=felaktigt) så har det börjat någonstans.

Må vara hur det vill med det. Jag tänker inte flyga i taket nästa gång någon lägger upp en bild på sin småtting som sitter i en traktor och lägger till bildtexten "det skall börjas i tid", med underförstådd fortsättning. Det skall börjas i tid; för den som skall bli bonde, fordonsnörd, samlare av traktorer av märket Bolinder-Munktell eller något annat. Jag skall le och tänka att det är en logisk utveckling. Den beror visserligen på att folk har missuppfattat en muntlig utsaga och hört fel på ordet böjas och trott att det varit börjas. Om man inte känner till talesättet kan man inte veta hur det skall vara. Det är rent tankemässigt inte alls galet. Däremot kan jag gruffa över börjas som är en knasig konstruktion av verbet, men jag har kommit över det. Och tro det eller ej, men jag väntar glatt på nya, logiska, smarta och roliga talesätt och ord.

Utan röst försmäktar jag på denna öde ö

Jag har tappat rösten, trots att jag redan när de första symtomen inträdde bestämde mig för att hålla mun för att rädda det som räddas kunde. Men det verkar vara ett ovanligt taskigt virus så jag har inte blivit bättre. Snarare sämre. Jag hoppas att idag skall vara dagen det vänder till det bättre.

Man skulle kunna tro att när man lever i en familj som ändå använder sig av en del tecken så skulle det vara enkelt att få vara tyst. Icke! Dessutom får jag aldrig så många frågor som inte kan besvaras med antingen ett nickande ja eller ett tvärskakande nej som när jag har meddelat att "jag kan inte prata".

I morse ringde min mobiltelefon. Jag såg att det var en arbetskamrat. Jag tryckte bort samtalet och tänkte att hon snart skulle ha läst de sms och mejl jag skickade ut till arbetskamraterna igår där jag förvarande om att jag inte var kontaktbar via telefon. Hon hade uppenbarligen inte nåtts av meddelandena och ringde igen, så jag svarade. Jag får fram antingen svaga ljud där rösten bryts, eller bröl där rösten bryts. Arbetskamraten fick ett bröl i örat. "Jag kan inte prata", fick jag fram. Tystnad. "Oj, jag hör det. För det är väl Jenny?" kom det sedan lite tveksamt.

Det är jobbigt att inte ha röst. Förra julen drabbades jag också av det, och det var en osedvanligt trist period. Det var dock lite intressant att se hur man blir bemött som stum i affärer och så. Rent sociologiskt. Tänker på hur det skulle vara att verkligen inte ha en röst. Tänker på Tönnes som visserligen har en röst men som inte alltid använder den så att man förstår. Funderar vidare i överförd bemärkelse på alla som saknar en röst i samhället och världen, de som inte hörs av andra orsaker än fysiskt röstbortfall. Insikt: det är viktigt att ha en röst. Man måste ha en röst. En röst åt alla!

Vita damen

Det är så attans trist att vara sjuk. Idag har jag förutom de andra förkylningssymtomen undervattenshörsel (alla ljud är lätt förvrängda, som om jag vore under vatten) och en tendens att vanka planlöst fram och tillbaka över golvet medan jag drar djupa suckar. Jag känner mig som ett sådant där spöke av den mer trista sorten, det som mest ägnar sig åt att vandra fram och tillbaka och - just sucka. Vita damen, alltså. Stackars vita damen. Alla vita damer. Jag förstår nu att uppkomsten av deras ångest och svårighet att släppa det jordiska helt beror på att de var så genomförkylda när de dog att själva döden liksom inte trängde igenom snoret och dimman och bröstvärken och hostan. De letar helt enkelt efter kuren mot förkylning.

Det gör jag också.

Flyttfåglar

I natt drömde jag att Tönnes plötsligt var en fågel. Vi var ute på promenad, och så vips hade han flugit upp och satt sig i en grenklyka i ett träd. Han såg ut som en tecknad fågel, rund nästan som en ballong med ett piggt fågelhuvud längst upp. Inte på något vis skrattretande, utan vänlig och fin. Vackert blå var ha också, som en kungsfiskare. Vi blev lite rädda men skrattade och berömde. Då flög han upp ytterligare ett snäpp, och så ett till, och vi stod nedanför och berömde. Sedan förändrades drömmen på det sätt som drömmar gör och han blev min vanliga pojke igen som behövde assistans i badrummet.

Det krävs inte så mycket eftertanke för att lista ut vad jag drömde om. Jag tänker ibland på mina barn som flyttfåglar. Men jag har alltid ett förbehåll inom mig som gäller Tönnes. Han är min stannfågel på något vis, även om jag hoppas och tror på att han skall kunna flytta hemifrån och få ett eget liv en dag. Det är ganska typiskt för mig och vad jag tänker om min pojke. Jag bygger in begränsningar. Jag vet om att det är så och får samma blandade känslor varje gång jag får skrivet på näsan att Tönnes faktiskt kan, vet och vill alldeles själv. Jag blir himlastormande glad, sedan skuldmedveten för att att jag håller honom tillbaka, och sedan kommer oron och insikten om hur litet jag vet. Jag vet inte vad jag skall göra, helt enkelt.

Jag skall tänka lite på min dröm ett tag. Tänka på att även Tönnes är en flyttfågel. Även stannfåglar flyger ju, om än inte lika långt i mil mätt. Men de flyger långt de också. På sitt sätt.