torsdag, april 06, 2017

Luktsudd

Hej!
Jag är en tjej på 49 jordsnurr som gärna vill pennfajtas med någon trevlig typ. Jag samlar på ABBA-posters och luktsudd.

Skriver man ju inte i någon annons som vuxen, oavsett om det gäller att söka en brevvän som man gjorde i Kamratposten en gång i tiden, eller om det är i en profil på Elitsinglar. Det sista kan jag i och för sig inte yttra mig om, men jag föreställer mig att det inte förekommer så många jordsnurr och luktsudd där.

Ack. Jag blir nostalgisk när jag tänker tillbaka. Det var en tid som var enklare på många sätt. Samtidigt svår. För enkelt är det inte att vara barn - heller.

lördag, mars 25, 2017

Den rätta knycken

Vardagen är fylld av små moment som vi utför automatiskt. Vi har under livet lärt oss handgreppen och hur man ska göra för att balansera en tallrik, dra på en strumpa, och en uppsjö andra handlingar vi bara gör utan att tänka på hur vi genomför dem. Det är egentligen först när man ställs inför en människa som av någon anledning inte förstår eller förmår använda sig att de här små, framprövat effektiva rörelserna, som de blir synliga. Hos små barn, exempelvis. Det tar några år att få till vetskapen om hur det ska kännas i kroppen för att man inte ska tappa saker, vilket sätt som är smartast att ta av sig en jacka, hur man trär på sig en tröja, hur sjutton man balanserar potiatismos på en gaffel och hur man bläddrar i en bok.

Jag har ofta tänkt på det i samband med Modset. Det händer att jag hjälper till med att dra på honom strumpor eller vantar om det av någon anledning är jättebråttom (översättning: när det är jättebråttom slår Modsets inre broms till med omedelbar verkan och varje liten rörelse, jag överdriver inte, varje, går i ultrarapid), och än idag förstår han inte att han måste göra en motrörelse, skapa ett mottryck, för att jag ska lättare ska kunna trä på strumpan eller vanten. Det spelar ingen roll att jag många gånger under hans arton år långa levnad uppmanat honom att sträcka ut och spänna armen, han förstår inte. Antagligen för att att han inte upplevt hur det ska kännas när man ger det där mottrycket och därför inte fattat att det går så oändligt mycket lättare då.

Det finns också handgrepp som vi glömmer bort när vi inte behövt använda dem på länge. Ovanan gör att automatiken försvinner. Det upplevde jag i förmiddags inne på posten (det min vän Kerstin brukade kalla Musse Pigg-posten när det var nytt att posten liksom inte fanns längre). Jag skulle skicka ett brev. Jag köpte kuvert och frimärke, skrev adress på kuvertet och stoppade i själva brevet. Det var inte ett självhäftande kuvert utan jag behövde slicka igen det. Då skar jag mig på överläppen. I den sekund det skedde tänkte jag "Ja visst ja, det här hade jag kunnat undvika om jag hade kommit ihåg vilka rörelser som är osmarta att göra när man slickar kuvert". Det är så många år sedan jag förslöt en försändelse på det viset att jag har glömt vilken vinkel man absolut inte kan ha på papperet när man fuktar klistret. Et voila: papperssår. Svider rejält enligt sanningen om små sår och fattiga vänner som man, som bekant, inte ska förakta.

måndag, februari 27, 2017

Utanför eller innanför?

Idag begrundar jag utanförskap. Och kommer efter idogt grubblande fram till den hjälplösa slutsatsen att det kanske är omöjligt för oss människor att känna annat än utanförskap, eftersom vi alltid är utanför alla andra än oss själva. I värsta fall är man till och med utanför sig själv, själsligen.

Vad är då innanför? Själva innanförvarandet?



Utanför? Innanför? Mitt emellan?



* Ja, jag har läst en hel del inom de allra flesta -ogier eller filosofier. Alienation, inget nytt begrepp, se. Men ändå.

** Sedan frågar jag mig om fåfängan är det sista som dör, för samtidigt som jag lägger upp bilden av mig utan annan avsikt än att sätta ett ansikte på funderingarna (ja, jisses, prettovarning) så kan jag inte låta bli att oja mig över påsarna under ögonen. Som om de skulle ha någon betydelse! Jag vet att de inte har det. Men det har tydligen betydelse för mig i alla fall. Feck it all.

torsdag, februari 16, 2017

Bara bakom hörnet

Jag har svårt att värja mig mot de uttryck för misstro och främlingsfientlighet som nu är vardagsmat för alla som inte bott under en sten. Jag har ännu svårare att värja mig mot det som är värre; det som för mig sticker i ögonen eftersom det låter som det där som Europa efter andra världskrigets slut svor på aldrig fick hända igen. Brott mot mänskligheten har trots det fortsatt att inträffa världen över så det finns fog att fråga sig vad sådana löften är värda; men jag tänker att de här mer övergripande stämningarna som nu dragit fram över så många länder ungefär samtidigt, de märkte jag inget av när jag växte upp. Alla vuxna sade att det var otänkbart att den där rasismen och nazismen skulle kunna sätta dagordningen igen. Inte strukturerat, inte uttalat, inte på parlamentarisk väg.

Det håller på att hända här och nu. Normaliseringen av det som bara för, säg, fem år sedan, skulle upprört flertalet av det här landets invånare, är idag helt acceptabelt i en del kretsar. I de sammanhang man inte accepterar ska helst ingen längre bli upprörd, utan vi ska ta debatten och bemöta rent rasistisk skitprat eller bluffakta med respekt. Samarbeta ska vi göra. Vi ska också vänja oss vid ett hämningslöst näthat fast ingen av oss känner något nättroll (inte vad vi tror), och rimligtvis borde tycka att det är synnerligen onormalt att bete sig som näthatare gör.

Det är inte länge sedan, det där som aldrig får hända igen. Tiden sedan dess har inte varit en idyll, inte alls; det räcker med att prata med någon som tillhör en minoritetsgrupp för att inse hur bräcklig tanken på inkludering och jämlikhet är. Själv tänker jag på det varje gång jag ser en tiggare. EU-migranterna, ni vet. Jag är inte intresserad av att ställa olika grupper av människor eller behov mot varandra, mannen från Rumänien som sitter utanför ICA:s öde blir inte ljusare av att de som flyr från krigsområden över Medelhavet drunknar eller att ett ensamkommande flyktingbarn blir så förtvivlad över att leva i den stora osäkerheten att hen tar sitt liv. Det är lika överjävligt alltihop. För mig har ändå, i alla fall just nu, EU-migranterna blivit en symbol för mörkret som lurar bakom hörnet. Jag citerar ur en skrift från Svenska kyrkan, som handlar om kyrkans förhållande till romer och resande:

"Romer i Europa
I dagens Sverige är det sällan vi möter romer som lever i misär, eftersom deras livsvillkor har förbättrats avsevärt sedan den tid då de blev fösta från plats till plats, inte fick tillgång till utbildning och fick leva i ett ständigt utanförskap. Men starkt oroande tendenser till främlingsfientlighet och rasism ger skäl att tänka över både hur romerna i Sverige har blivit behandlade, och hur situationen för romer i övriga Europa kan se ut. Inget går att ta för givet. Människovärdet måste alltid försvaras. Vilket ansvar har vi som medlemmar i Svenska kyrkan för att hindra att romerna i Sverige blir lika utsatta som romerna i exempelvis Rumänien - eller som det var i vårt eget land, tills för inte alls länge sedan?"

Det här undrar jag mycket över. Var finns känslan av allas vårt ansvar för att säga ifrån när andra människor demoniseras? Oavsett om vi är troende eller ateister, höger eller vänster, äpplen eller päron... ja, ni förstår. Det jag idag grubblar mest på att varför så få verkar ha insikt om att inget bara händer av sig självt. Vi tillåter det. Vi normaliserar. Vill vi vara en del av det samhälle som lät det hända på olika sätt - igen?

onsdag, februari 15, 2017

När jag fyller femtio år

Idag fyller jag år. Tillbringar dagen i lugn och ro med en stickning och darriga ben. Var ute en sväng till apoteket och ICA, och det dög bra som världsomsegling en sjukdag. Det är garanterat festligare än förra året, för då firade jag min födelsedag med en gastroskopi. Det höjde partyhumöret som envar kan förstå. Så att vara sjuk, tugga sakta på en chokladmuffin, sticka, se dåliga serier och notera att solen går ner lite, lite senare idag, är typ värsta röjet i jämförelse.

Men nästa år. Då fyller jag femtio. L, för att säga det romerskt. Herreminje.

På min önskelista står ett och endast ett: en fest. Jag är så trendig att jag kör upplevelsebaserat i stället för prylar. Så här ska det gå till då. Först ska jag bestämma att jag inte ska lyfta ett finger mer än för att möjligen bestämma spellistor till dansmusik och kräva sångnummer från mina körvänner och mina barn; för de senare finns ett obligatoriskt nummer, och det är Bohemian Rhapsody. Andra ska planera och fixa, förstår ni, för jag har så otroligt dålig fantasi och är dålig på logistik och festfixande. *Andra=torde vara mina barn och föräldrar och syskon. Nu vet ni. Men känn ingen press. Antagligen gör jag som så många andra jag känner och väljer att ha stor fest en varmare årstid än den jag råkade komma till världen i. Resten... jag rycker lite på axlarna och tänker lättsinnigt att den som lever får se.

Planerna är vaga, men några saker har jag mycket klart för mig. Jag ska sitta och gona mig vid dukat bord och ta emot massornas hyllning. En femtioåring behöver bli bekräftad. Saker ska jag inte ha, men om någon absolut vill komma stickande med en blomma och lite choklad är inte jag den som är tvär. Mina kvicka och begåvade vänner ska hålla tal som visar mina eventuella förtjänster på olika sätt, så det är bäst ni börjar fundera redan nu så ni kommer på något att lyfta fram. Min rappa umeåbror får nog vara toastmaster, min likaledes rappa 08-brorsa får vara biträdande. Eller så frågar jag vännen Mona, hon är också ett lysande val. Jag kan välja och vraka eftersom det finns många i min inte särskilt homogena vänskapskrets som skulle göra´t bra och på rätt olika sätt, tror jag. (Undrar om det här utlöser samma sorts reaktion som valberedningar gör när de hör av sig, förresten? "Oj, det är X som ringer, då tänker hen fråga om jag vill vara föreningens revisor, jag låtsas att jag står i duschen fjorton dagar i sträck ett tag nu.") Sittningen får inte bli för lång, så talen får vara korta och effektiva.

Alla ska vara vänliga och glada och när det blir dans måste man dansa styrdans med mig för annars blir jag olycklig. Vänligen bilda kö så jag får dansa ända in på nattkröken.

Ja, vad kan jag önska mer? Massor av sång. Men vet ni vad, inte dryckesvisor. Folk får gärna spela instrument och ha sig, och så måste vi röra på oss lite så det blir förmodligen någon form av aktivitet - vet alla hur man leker polis och demonstrant? - innan man äter lite mer och dansar och pratar och går runt kvarteret en sväng och kommer tillbaka och de yngre barnen ska drälla omkring och kunna se på film eller pyssla eller bara springa hysteriskt runt, runt sådär som barn gör när de kommer upp i varv. Gammal och ung ska hitta varandra över bordsspel som Fia med knuff och det ska bli så bra, så bra.

När allt lider mot sitt slut och jag drunknat i ett berg av blomster och konfekt ska en bild tas där jubilaren (jag, alltså), sitter stelt uppsträckt och stirrar lite förskrämt in i kameran mitt i blomsterhyllningarna Jag såg många sådan bilder i fotoalbum som barn. Bilder hos och av äldre släktingar omgivna av blomkvastar, och jag vill slå ett slag för denna fina tradition. Stel bild på femtioåringen, således. 

Jag ska vara rörd och fnissig och varm och glad och skratta och tycka så mycket om er allihop.





*s.k. disclaimer: Nej. Jag väntar mig inte alls det. Vill jag ha en fest får jag faktiskt ta mig samman och rodda också med viss hjälp, det är självklart.

söndag, februari 12, 2017

Söndag, söndag och rätt vemodig

Tittar på tulpaner i en vas. Kronbladen är rosa, från den ljusaste pudriga nyans till en dragning åt det organgea hållet. Vasen är glaskaraffen från Bulten-Kanthal, den med mutterformad fot. Det är vackert.

Själv känner jag mig mer som en transportörolycka (trösttittat på Star Trek) hela jag och fastnar i min noja inför att om några år ha en helt knottrig hud. Varje gång hittills som jag frågat läkare om hudförändringarna så har det inte funnits tid att titta mer än för att snabbt konstatera att inte är de farliga, inte. Jag klarar inte att olyckligt klämma fram att jag skiter i om det inte är farligt, jag vill bara inte bli knottrig. Dyker upp fler och fler i pannan och vid tinningarna och på halsen. Det är inte akne utan just hudförändringar. Ååå, jag vill inte ha dem!

I morgon ska jag förresten till vårdmottagningen igen eftersom jag tvingade sköterskan att ge mig en tid, jag sade att jag vill få näsprov taget. Det vill säga, det känns som en desperat sista åtgärd och egentligen vill jag det inte alls eftersom jag är luttrad. Tro mig, provet kommer inte att påvisa några bakterier. Det gör det inte när det är jag. Det är nämligen aldrig något när det handlar om mig. Krämpor i större och mindre format har jag, men inte något som går att sätta fingret på och göra något åt. På det viset var det lite uppfriskande med blödande magsåret för ett år sedan, där fanns det ändå en förklaring till varför jag mådde lite risigt. Annars är det bara virus och virus och blodbrist som inte haft någon riktig förklaring i ett år ungefär (efter påfyllning av järndepåerna verkar det dock som att Hb går upp, heja!), mina hudförändringar och kroniska värken. Det senaste som jag inte vet vad det är och varför. Men orkar inte bry mig om att försöka hitta förklaring till den längre för det går att leva med. Läkarna gav upp för några år sedan och jag överlever. Dessutom är jag inte ensam om kronisk värk. En av läkarna på smärtmottagningen sade till mig, när hon till slut tyckte att jag borde rycka upp mig, att man numera räknar med att 20% av Sveriges befolkning lider av kronisk värk.

Jag tittar på rosa blomblad och andas. Tänker på fina minnen och försöker stoppa hjärnan från att omedelbart kontra med att plocka fram motsägelsefulla versioner av de fina minnena eller lyfta fram några rejäla praktfiaskon. Gläds åt kören jag sjunger i och åt gemenskap överallt där jag får den.

Gick nyss och snöt mig och fångade en skymt i spegeln. Visserligen kommer jag att vara helknottrig vid 60 om det fortsätter så här, men jag kommer åtminstone vara platinablond. Äntligen. Silverhåren blir fler och fler, och just det är något som inte bekymrar mig det minsta.


fredag, februari 10, 2017

Skummar på ytan

Läser Hanna Hellquist. Å, Hanna Hellquist! Hjärta hjärta hjärta. Tänker sedan att jag skulle vilja skriva som hon gör, men ändrar mig och önskar att jag skulle vilja skriva som jag själv gör, men våga som hon. Det är så mycket jag inte törs skriva om. Så det blir mest yta medan jag kanske övar mig på att bli modigare. Ett steg till ökat mod är i alla fall att jag sade till mig det där med att jag vill skriva som jag.i

Tänker lite på ungdom när jag läser "En tryckare på Blue Moon Bar". Nej, jag har aldrig haft den sortens ungdomsliv. Jag var inte särskilt intresserad av att vara ung när jag var det, och nu är det liksom för sent. Ändå kan jag på något sätt känna igen mig i situationer och företeelser, trots att jag aldrig druckit, haft pojkvänner, varit ute och rumlat eller vad mer som jag skulle kunna lista upp som skiljer liv mitt liv från Hellquists. Jag vet inte hur det kommer sig, men jag tycker det är roligt.

Litteratur: den ger en människa möjligheten att för en stund leva ett annat liv.