måndag, december 05, 2016

Synliggörande

Det är svårt det här med bilder. En bild kan så lätt bli symbol för motsatsen till det som var tanken med den. När det gäller Åhlénsreklamen tänker jag "men hur blir det om vi fortsätter att backa och ge efter"? Samtidigt vänder det sig i magen för att barn utsätts för den skit som människor tydligen bär inom sig.

När Modset var nyfödd tänkte jag jättemycket på hur osynliga människor med funktionshinder är. Ingen person med Downs syndrom i klädannonserna, exempelvis. Jag tänkte på faran med att utsätta människor för att andra pekar finger åt och hånar det oväntade och obekanta. Men jag tänkte ännu mer på att om människor aldrig får synas, så kan de inte bli en naturlig del av vardagen. De förblir osynliga.

torsdag, oktober 13, 2016

Min förbannelse

Jag blir glad av att yngste sonen använder de mössor jag stickade till honom när han var mindre. Han har fått ett oproportionerligt stort antal hemstickade mössor jämfört med sina syskon, eftersom en av brödernas mössor alltid blev kvar på fritids eller försvann på annat sätt, och i morgonpaniken när taxin stod och väntade ryckte jag åt mig första bästa mössa och det var alltid mitt lilla minsta fårs mössa. Sedan var det också på det viset att fåret är den enda som har kommit till mig och bett om en mössa och berättat hur den skulle se ut, och då blev jag inspirerad förstås.

Nu är han fjorton år, lång, trevlig och så stilig. När vi gjorde några ärenden tillsammans igår hade han en av de hemstickade mössorna på, och det värmde mig enormt. Sådana stunder är jag tacksam över att jag kan känna, och att jag känner djupt.

Varje gång jag yttrar något om att känna blir jag skrajsen för att jag låter som att jag tror att jag är den enda människan på klotet som besitter denna egenskap. Jag hävdar genast och med emfas att jag inte tror det. Men det finns skillnader i hur vi människor öppnar oss för våra egna känslor, och hur vi antingen uttrycker dem eller undertrycker dem. Det kryllar av olika anledningar till varför den ene gör si och den andra så. Personliga drag, uppfostran, samhällsklimat, tidsanda - listan kan göras lång. Mycket av vårt sätt att hantera känslor tror jag styrs av hur vår grundpersonlighet förstärks eller förtrycks av omgivningen; den välsibannade socialiseringen.

Själv lutar jag nu så här i mitten av livet starkt åt att det är helt värdelöst att inte vara öppen inför sig själv. Nota bene: Inför sig själv. Om man kan ha en ärlig, öppen hållning till sina känslor både känslomässigt och intellektuellt, då är det lättare att öppna sig utåt. Jag tycker att det är en bra grej att öppna sig och vara ärlig eftersom det gör det lättare att förstå vad man pratar om. Om en part undanhåller väsentlig information blir det mysko, och svårt. Grovt förenklat. Jag avser här väsentligheter och inte att tvångsmässigt dela varje detalj i sitt inre med sin omgivning. För vet ni: det gör inte ens jag.

Ungefär här blir jag skrajsen igen och vill ivrigt framhålla att jag inte är en kombination av hippie och new age-ideal som drömskt glider omkring och känner sig genom livet och tycker att betala räkningar och hålla överenskommelser, det känns inte riktigt som min grej eftersom jag måste känna in varje situation. Det är inte jag. Jag är inte en karikatyr. Dessutom måste jag påminna mig om att en hel del sitter i hur vi benämner företeelser. Det jag, oftast i förklenande ordalag, kallar mina känslor, skulle kunna beskrivas som både analytisk förmåga och intuition. Då låter det plötsligt inte så översvämmande och besvärande, eller hur? Men jag har svårt med se mitt eget sätt att fungera som något annat än lite pinsamt och felaktigt, eftersom jag upplever att jag har svårare än de flesta med att stänga av när det behövs.

Nu ska jag erkänna något: jag har ett ruskigt temperament. Det har utvecklats mot de snabbt uppblossande känsloutbrotten under mitt liv. Jag var jämnare i humöret en gång i tiden. Jag saknar det. Jag vill ha en bättre balans, för det är utmattande att vara som jag. För att inte tala om att det driver bort människor. Jag har svårt med den här biten av mig och vet inte hur jag ska kunna jobba bort överdrifterna, eller, för den delen, lära mig att acceptera att det är en del av mig. Förbannar dem ofta, känslorna.

Det som finns att vara glad åt i att vara en Jenny av idag, det är att jag får många korta stunder av både värme och skratt. Värme mest relaterat till mina barn, skratten av att det finns så mycket absurt i tillvaron att skratta åt och att det är bättre att inte bara gråta åt det hela tiden.

Livet är verkligen en berg- och dalbana.  Vånne det skulle bära uppåt igen någon gång.

tisdag, september 20, 2016

VAB - när sjuttonåringen är sjuk

Rubriken kanske ger föreställningen av att det är ett putslustigt inlägg om tonåringar i allmänhet och hur små de blir när de är sjuka. Fel, fel, fel. Det här handlar om en unik upplevelse. Idag är det första gången på sexton år som jag har varit med om att Modset kräks. När han var ett år gjordes en duplicatus fundus på honom, och sedan dess har han inte kunnat kräkas. Eftersom det var själva poängen med operationen är det inte mycket att klaga på, men ofta har jag begrundar det obehag han måste ha av att få starka kräkreflexer och inte få den tillfälliga lättnad det ger att kasta upp.

Han har feber och är blek. Darrar. Jag duschar honom hastigt för att få bort svett. Där, i badkaret, hulkar han och plötsligt kommer det upp något. Det låter ju inte klokt, men jag nästan jublade. Hej, jag heter Jenny och är en galen mamma. Det är skönt att han fick den lättnaden. Han kanske kan få somna om nu, och slippa någon timme av eländet. 

En ren solskenshistoria är det inte. Till berättelsen hör också min stigande frustration över hans vägran att kommunicera. Den bror han delar rum med väckte mig i natt eftersom han hört hur Modset hulkade och grät. När jag satt på Modsets sängkant och kände på hans panna, kramade, tröstade och ställde frågan "mår du dåligt" och han bara nekade mig svar - ja, vackert är det inte, men jag ville yla av irritation. Unge, nicka bara eller skaka på huvudet, jag vet att du är fullkomligt förmögen till dessa enkla kommunikationsmedel! I morse stod det rätt klart för mig att han var sjuk eftersom han var varm på det där heta viset bara feber framkallar. Han vägrade fortfarande minsta svar. Stängde ögonen. Ååå! Men det är möjligt att han tycker att det är jag som är dum som inte fattar av mig själv. Frustrerad och dum morsa som jublar när ungen kräks. Må eftervärlden döma mig milt.

måndag, september 19, 2016

Språkligheter

Har tänkt mer på det där med transkribering. Kanske är det något jag själv skulle försöka mig på? Allt med språk är ju per definition roligt, tycker jag. Vill säga, så länge jag inte måste lära mig något i tid för en tentamen eller något sådant (se en äcklig liten rest om ungefär 3 poäng grekiska D1) för då slår min inre idiotspärr till direkt. Den spärr som aktiveras så fort något jag tycker mycket om att göra plötsligt är något jag förväntas göra. Det är fruktansvärt opraktiskt att vara sådan.

Hur som helst funderar jag vidare och blev lite mer inspirerad när jag läste det här blogginlägget: 7 saker som gör dig till en skicklig transkriberare. Det som talar emot att jag försöker mig på den branschen är att jag inte spelar fiol. Sång, piano och orgel är mina grenar.

fredag, september 16, 2016

Lyfta blicken

Jag tittade med glädje på klippet Från A till Ö där Hedvig ber Olof Palme förklara vad ordet demokrati betyder. Sedan råkade jag tyvärr läsa någon av de kommentarer som finns till klippet på SVT:s sida. En person som ilsket framhöll att det är riktigt odemokratiskt att inte vilja samarbeta med ett parti som så många röstade på. Jag stängde sidan. För det kan inte hjälpas, jag har svårt att hantera att de krafter som står för sådant som är allt annat än demokratiskt är något jag ska respektera och lyssna på hur länge som helst. Jag är med på att alla ska ha möjlighet att framföra sin åsikt och plädera för den. Men om den åsikten innebär att alla andra än människor av en viss sort ska hålla tyst och inte är jämlika med åsiktsföraren, då tycker jag att det har gått för långt. Det är ett gammalt dilemma som har stötts och blötts av folk som är betydligt mer insiktsfulla och vassa än jag. Det enda jag har att säga är mitt hjälplöst naiva argument att den som vill ta död på demokratin väl ändå måste få mothugg?

Sverigedemokraterna har hämtat sina väljare från alla partier och folklager. Det är alldeles riktigt att deras framgång inte har uppstått ur ett vakuum. Det finns förklaringar till nazismens uppkomst också. Det Sd och många utanför deras led framhäver är att folkets åsikter inte har tagits på allvar. Må dä. Men är det åsikter som ska tas på allvar på det viset att de skall lyftas upp som en politisk ledstjärna? För mig är främlingsfientligheten baserad på de lägsta impulserna i människans natur. Den bygger på rädsla och viljan att värna om sitt eget så till den milda grad av människor förblindas och inte längre ser varandra.

Sd menar att de lyssnar på folket. Det är lustigt att de bara vill lyssna till just detta, om hur vi måste värna Sverige mot de där andra. De lyssnar inte till människors förmåga att kunna se helheten och vara generösa. Tvärtom spelar de enbart på de strängar som vidrör vår individuella rädsla och oro. Tanken på att sätta sig över den första impulsen och börja prata med de som är annorlunda, den finns inte. Det är småaktigt. Det är att liksom tänka enbart i bytermer. Som det var innan vi reste över hela jorden och hade kontakt via brev, telefon, internet, och folket i grannbyn betraktades med viss skepsis. Nog har vi lärt oss en del sedan världen blev större?

Vi vet att vi måste samexistera med andra och att samarbete är det enda sättet att överleva. För att samarbeta måste vi komma överens om vissa minsta gemensamma nämnare att samlas runt. Oftast väljer vi att sätta ribban ganska högt ändå när det gäller den där gemensamma nämnaren. Det är sällan ett parti eller någon statsledare som mål för folket att samlas kring väljer "sköt dig själv och skit i andra" eller "det är rätt att hata alla som inte är som du". Nej, det är människovärde och någon form att fördelning av välstånd (nåja, alla är inte med på det tåget heller, men nästan alla låtsas att de är det) och liknande tankar vi väljer att lyfta fram. Lyfta, ja. Det ska lyfta oss över vår egen individuella själviskhet. Det ska garantera att det inte är ur enbart en människas perspektiv en fråga ska behandlas. Det ska få oss att se helheten, att begripa att vi har olika villkor och ändå är lika mycket människor inför varandra.

Det är därför jag tycker det är beklämmande att så många inte ser att Sd inte tänker lyfta sig eller oss på ett enda litet sätt. Sd vill inte lyfta något. De vill trycka ner. Uppmanar människor att vältra sig i sina lägsta impulser. Själv vill jag bli lyft. Men det är jag det.

tisdag, september 06, 2016

Tal- och skriftfunderingar

Skillnaden mellan talspråk och skriftspråk intresserar mig inte så mycket. Jag tycker det är ganska enkelt att förstå att vi använder oss av våra olika uttryckssätt på lite skilda sätt utifrån sammanhanget. Alla uttrycken behövs och inget säger mer om personligheten än det andra. Däremot kompletterar de varandra. Men det händer att jag funderar på hur vi uppfattar det som sägs, respektive samma sak uttryckt i skrift. Det ligger visserligen mycket hos mottagaren, men vi har alla en känsla av när det är bättre att skriva något än att säga det, och tvärtom. Där handlar det om att vi tror att det uttryckssätt vi väljer påverkar hur meddelandet tas emot, och vi själva framstår.

Jag spelade in en kort video med mig själv häromveckan som experiment. Hur låter jag när jag talar, och hur kan jag uppfattas? Stämmer det med min inre uppfattning? Jag lyssnade och tittade och konstaterade att jag slarvade med grammatiken vid några tillfällen. Jag använde vissa ord lite för frekvent. Jag stoppar inte in särskilt många "ehh...äh". Analysen är inte särskilt djup, men intrycket jag fick var att jag framstår som verbal, rätt kultiverad och seriös när jag pratar om för mig neutrala ämnen.

Det förvånade mig lite. Trots att jag gjorde grammatikfel och överanvände en del ord drog det inte ner helhetsintrycket. Om jag nu hade skrivit ner det jag hade sagt och sedan läst det, vilket intryck hade det gett? Svar: Ett sämre intryck. Jag hade framstått som slarvig och ostrukturerad. Jag tycker det är intressant, det här. Måste grunna mer på det. Kommer att tänka på en bekant som driver en firma för transkribering, Transkribera Mera. Jag undrar vad deras kunder använder sina utskrivna ljudfiler till? Själv har jag inte ett så pass strukturerat tal att jag skulle kunna använda det jag sagt rätt upp och ner som ett färdigt dokument, och skulle bara kunna använda det som underlag eller stödanteckningar. Vilket inte är så bara, slår det mig. Men det finns ju yrkesgrupper som läser in anteckningar som sedan renskrivs av andra, så det måste finnas många människor som kan tala som det ska skrivas, så att säga. Hur pass vanligt är det med diktering idag, förresten?

Några av oss tycker att vi gör oss bättre i skrift än i tal. Andra kan inte skriva om så livet hängde på det men är ypperliga talare. Som vanligt är det individuellt vad det gäller färdigheter. Det yttre intrycket påverkar oerhört mycket när det gäller talspråket, vilket kan slå orättvist. Det skrivna ordet hänger kvar för granskning och kan därför granskas om och om igen. (Jaja, inspelningar gör att även talspråket kan granskas, men vi talar oändligt mycket mer utan dokumentation av talet än vad vi får det sparat för eftervärlden.)

Jag vet inte var det här landade. Intressant är det, i alla fall.

måndag, september 05, 2016

Superkraft

Förändra det som är skevt i världen, det vill jag. För en stund sedan tänkte jag att det vore trevligt att ha någon superkraft till hjälp, men eftersom jag är tveksam till konceptet att låta sig bitas av radioaktiva spindlar och inte är född på planeten Krypton verkar det kört för min del. Men då slog det mig. Jag har en negativ grej som med övning och fokus skulle kunna användas som en sorts dödsstråle, nämligen mina ständiga frågor.

Jag blir mer och mer nyfiken på varför människor beter sig som de gör och använder mig av frågor dels för att få direkta svar, dels för att sätta igång tankeverksamhet hos dem jag ställer frågor till. Där är jag en sann lärjunge till Sokrates och alltså inte bara någon som lägger sin näsa i blöt (bildning, se). Tyvärr är jag ensam och oförstådd och kan driva folk till vansinne med frågor, följdfrågor, konsekvensen av det svaret som kunde delas upp i I och II och så nya frågor på det. Om jag nu riktigt skulle bejaka detta och träna upp en obarmhärtig maniskhet skulle jag nog kunna fälla vem som helst. Äntligen skulle jag dessutom kunna utbrista "Jag ska förinta hela världen med min dödsstråle om inte alla skärper till sig och är snälla mot varandra".

Som superkraft betraktat låter det kanske lamt, men jag tror ändå det kunde vara effektivt. Jag vet var jag skulle börja. Huka dig, skribent på Expressen som fått ur dig en så sanslöst fånig text om ärkebiskopen idag. Här kommer jag. Mitt superhjältenamn blir förstås Inkvisitatören. Eller The Inqusitor, på ren svenska eftersom vi tycker att allt låter tuffare på engelska.

Scen: skribent sitter intet ont anande och dricker kaffe på ett fik. In kommer en till synes beskedlig medelålders tant med vänlig uppsyn. Tanten sätta sig vid bordet bredvid och innan skribenten vet ordet av är samtalet igång. Efter två minuter kommer spärrelden av frågor. En timme senare har skribentens hjärna smält och hon tar två års ledighet för att sitta på en kobbe och bara få ha det tyst. Inkvisitatören ler i mjugg och drar vidare på sitt uppdrag att oskadliggöra giftspridare.

I alla tider har människor ägnat sig åt att med vassa ord försöka förinta meningsmotståndare eller fiender eller personer de är avundsjuka på. Elaka skribenter som mer har ägnat sig åt att njuta av sin förmåga att tillintetgöra, än att föra ett resonemang i syfte att förstå eller förändra, det är inget nytt för vår tid. Men giftpilarna når flera, längre, och snabbare nu. Tänk om vi alla kunde ha en reflex som fick oss att ställa oss frågan "Varför gör du det här, och vilket är ditt egentligen bakomliggande motiv" varje gång vi ville ta heder och ära av någon... Eja, vore vi där.

I väntan på det står Inkvisitatören till er tjänst.