lördag, oktober 21, 2017

Ungdomen av idag

Dagens ungdom är så ansvarstagande och skötsam att det ger mig komplex. Nyss, exempelvis, vaknade jag efter att ha sovit precis hur länge jag ville denna lördagsmorgon. Sträckte på mig och kände i hela kroppen hur skönt det är att inte ha ett dugg inbokat. Klockan var 11.30. I samma stund jag svängde benen över sängkanten hörde jag en nyckel i ytterdörren. Glad över att få extrapussa på vem det nu var som kom hem (de är hos sin far den här helgen och kommande vecka) gick jag att möta barnet. Det var femtonåringen. Som förklarade att han hade varit med som hjälpledare med konfirmanderna i Sunnersta och stuckit hem hit efteråt för att ha tillgång till sin dator. "Jaha, lite spel för att varva ner efter kidsen?" föreslog jag. Nej då, det var för att kunna göra sin engelskauppgift.

Jag blir lite yr i huvudet. Vad gör femtonåringen med sin lördag? Svar: hänger med konfirmander och gör sina läxor. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin i den åldern hade samma disciplin och motivation. Jag kan inte säga att jag har den idag heller, som snart femtioåring.

Ibland blir jag liten nervös över minstingen. Är han ett helgon? Då behöver jag tack och lov bara kasta en blick på disktraven och andra lämningar efter hans leverne för att bli lugnad. Han är helt normal. Bara så mycket bättre än jag. Och det är i sig något som känns som en bra utveckling, för då finns det hopp om världen och framtiden!

fredag, juni 23, 2017

Du, midsommar

Vad är det med midsommarafton som väcker en slags värkande längtan i en, fast det bara är en dag precis som alla andra? Den svenska ljusa kvällen och sommarnatten, den var likadan dagen före och kommer att vara det ett tag till (om än lite kortare vartefter tiden lider). Vilka föreställningar har vi runt midsommarafton som gör att även en luttrad människa som jag ändå fastnar i känslan av att det är något speciellt som borde ske just det här dygnet?

Jag har tänkt på det i många år. Av olika privata anledningar har jag haft det så att även om jag firat midsommar eller inte så har det inte spelat någon roll för mig, eftersom jag suttit fast. När livet är mycket svårt på flera plan samtidigt gör det ingen skillnad vad jag företagit mig, för det går inte att fly från sig själv och det som är svårt. Så är det för mig och har varit länge eftersom jag satt fast i situationer som jag inte förmådde göra något åt.

Men tiden går och vissa förändringar görs, och förra året vid den här tiden, när jag satt och deppade,  trodde jag ändå att jag vid det här laget skulle kommit längre och befunnit mig på en annan plats i livet. Jag hade något slags hopp. Med det i backspegeln förvånar det mig inte att jag tycker det är svårt idag detta med att sitta ännu en midsommarafton och ännu sitta fast. Fortfarande vara ensam om att försöka reda upp det svåra i livet, och känna att jag är så nedsliten, utnött, urkramad, att jag inte ser annat än mörker framför mig. Det blir en konstigt krass tröst för mig själv: Hur skulle jag kunna känna annorlunda? Det verkar åtminstone ganska normalt! Flinar lite snett för mig själv.

Jag har möjlighet att komma iväg och träffa lite folk framåt kvällen. Jag vet inte om jag kommer att ta vara på den möjligheten. Som det har varit så länge nu, så känner jag samma sak var jag än är och vad jag än gör. Allt följer med, in i alla situationer. Det spelar ingen roll vad jag gör längre, eftersom de ansträngningar jag gör för att hålla mig på rätt köl, leva som en hyfsat anständig och skötsam människa, ta itu med problem, engagera mig på olika sätt i arbete och fritid - det är som slag i luften. Relationer kraschar, det är svårt att bygga upp nya, svårt att bibehålla gamla eftersom jag hela tiden tycker att jag brustit på så många sätt i precis alla relationer jag har... Tilliten till livet finns inte längre. Det finns inget andrum. Ingen vila.

Så, ärligt talat midsommarafton, du gör mig illa. Jag försökte tralla "Midsommarafton plockar jag klöver och timotej" i morse men började bara grina. Är det okej om jag sitter i soffan och stickar en sjal med batmanmönster och ser på A streetcar named Desire och sedan sover resten av dygnet, om jag kan? Det är inte du, midsommarafton, det är jag.



söndag, juni 18, 2017

Ibland

Ibland när jag står här en vinterdag och snön gnistrar i iskall sol är jag tacksam över att det är vackert där du vilar. Andra vinterdagar blir jag förtvivlad över att du ligger där ensam och fryser och jag inte kan hålla dig i famnen och svepa in dig i ett täcke. Sådana dagar betyder fakta ingenting. Fakta säger att du sedan länge har förenats med mullen runt urnan som din aska förvarades i. Att du uppgått i det jordiska kretsloppet och att frågan om vart det som var din essens, din själ, din personlighet har tagit vägen, är ett av de stora mysterierna. Och ärligt talat: oavsett om jag kan säga att du är hos Gud eller om jag säger att så länge vi minns dig så är du inte död, eller om jag säger att din själ inkarnerats eller uppgått i det slutliga intet eller använder mig av någon annan av de otaliga förklaringsmodeller för det oförklarliga som vi människor måste ta till när älskade människor dör från oss; jag vet ju inte. Jag kan bara tro.

Ibland när jag står här en vårdag eller en sommardag och smultronen växer så rött är jag glad över att du vilar skönt. Andra dagar gråter jag över att du inte fick vara med längre. Allt det som aldrig fick bli, och alla dagar du är saknad. Jag tror att jag minns din röst. Jag minns dig och jag saknar dig. Men åren går och livet blir bara konstigare och konstigare. Det konstigaste av allt är att jag måste leva så väldigt många år utan dig.

Ibland är det så svårt att orka.

torsdag, april 06, 2017

Luktsudd

Hej!
Jag är en tjej på 49 jordsnurr som gärna vill pennfajtas med någon trevlig typ. Jag samlar på ABBA-posters och luktsudd.

Skriver man ju inte i någon annons som vuxen, oavsett om det gäller att söka en brevvän som man gjorde i Kamratposten en gång i tiden, eller om det är i en profil på Elitsinglar. Det sista kan jag i och för sig inte yttra mig om, men jag föreställer mig att det inte förekommer så många jordsnurr och luktsudd där.

Ack. Jag blir nostalgisk när jag tänker tillbaka. Det var en tid som var enklare på många sätt. Samtidigt svår. För enkelt är det inte att vara barn - heller.

lördag, mars 25, 2017

Den rätta knycken

Vardagen är fylld av små moment som vi utför automatiskt. Vi har under livet lärt oss handgreppen och hur man ska göra för att balansera en tallrik, dra på en strumpa, och en uppsjö andra handlingar vi bara gör utan att tänka på hur vi genomför dem. Det är egentligen först när man ställs inför en människa som av någon anledning inte förstår eller förmår använda sig att de här små, framprövat effektiva rörelserna, som de blir synliga. Hos små barn, exempelvis. Det tar några år att få till vetskapen om hur det ska kännas i kroppen för att man inte ska tappa saker, vilket sätt som är smartast att ta av sig en jacka, hur man trär på sig en tröja, hur sjutton man balanserar potiatismos på en gaffel och hur man bläddrar i en bok.

Jag har ofta tänkt på det i samband med Modset. Det händer att jag hjälper till med att dra på honom strumpor eller vantar om det av någon anledning är jättebråttom (översättning: när det är jättebråttom slår Modsets inre broms till med omedelbar verkan och varje liten rörelse, jag överdriver inte, varje, går i ultrarapid), och än idag förstår han inte att han måste göra en motrörelse, skapa ett mottryck, för att jag ska lättare ska kunna trä på strumpan eller vanten. Det spelar ingen roll att jag många gånger under hans arton år långa levnad uppmanat honom att sträcka ut och spänna armen, han förstår inte. Antagligen för att att han inte upplevt hur det ska kännas när man ger det där mottrycket och därför inte fattat att det går så oändligt mycket lättare då.

Det finns också handgrepp som vi glömmer bort när vi inte behövt använda dem på länge. Ovanan gör att automatiken försvinner. Det upplevde jag i förmiddags inne på posten (det min vän Kerstin brukade kalla Musse Pigg-posten när det var nytt att posten liksom inte fanns längre). Jag skulle skicka ett brev. Jag köpte kuvert och frimärke, skrev adress på kuvertet och stoppade i själva brevet. Det var inte ett självhäftande kuvert utan jag behövde slicka igen det. Då skar jag mig på överläppen. I den sekund det skedde tänkte jag "Ja visst ja, det här hade jag kunnat undvika om jag hade kommit ihåg vilka rörelser som är osmarta att göra när man slickar kuvert". Det är så många år sedan jag förslöt en försändelse på det viset att jag har glömt vilken vinkel man absolut inte kan ha på papperet när man fuktar klistret. Et voila: papperssår. Svider rejält enligt sanningen om små sår och fattiga vänner som man, som bekant, inte ska förakta.

måndag, februari 27, 2017

Utanför eller innanför?

Idag begrundar jag utanförskap. Och kommer efter idogt grubblande fram till den hjälplösa slutsatsen att det kanske är omöjligt för oss människor att känna annat än utanförskap, eftersom vi alltid är utanför alla andra än oss själva. I värsta fall är man till och med utanför sig själv, själsligen.

Vad är då innanför? Själva innanförvarandet?



Utanför? Innanför? Mitt emellan?



* Ja, jag har läst en hel del inom de allra flesta -ogier eller filosofier. Alienation, inget nytt begrepp, se. Men ändå.

** Sedan frågar jag mig om fåfängan är det sista som dör, för samtidigt som jag lägger upp bilden av mig utan annan avsikt än att sätta ett ansikte på funderingarna (ja, jisses, prettovarning) så kan jag inte låta bli att oja mig över påsarna under ögonen. Som om de skulle ha någon betydelse! Jag vet att de inte har det. Men det har tydligen betydelse för mig i alla fall. Feck it all.

torsdag, februari 16, 2017

Bara bakom hörnet

Jag har svårt att värja mig mot de uttryck för misstro och främlingsfientlighet som nu är vardagsmat för alla som inte bott under en sten. Jag har ännu svårare att värja mig mot det som är värre; det som för mig sticker i ögonen eftersom det låter som det där som Europa efter andra världskrigets slut svor på aldrig fick hända igen. Brott mot mänskligheten har trots det fortsatt att inträffa världen över så det finns fog att fråga sig vad sådana löften är värda; men jag tänker att de här mer övergripande stämningarna som nu dragit fram över så många länder ungefär samtidigt, de märkte jag inget av när jag växte upp. Alla vuxna sade att det var otänkbart att den där rasismen och nazismen skulle kunna sätta dagordningen igen. Inte strukturerat, inte uttalat, inte på parlamentarisk väg.

Det håller på att hända här och nu. Normaliseringen av det som bara för, säg, fem år sedan, skulle upprört flertalet av det här landets invånare, är idag helt acceptabelt i en del kretsar. I de sammanhang man inte accepterar ska helst ingen längre bli upprörd, utan vi ska ta debatten och bemöta rent rasistisk skitprat eller bluffakta med respekt. Samarbeta ska vi göra. Vi ska också vänja oss vid ett hämningslöst näthat fast ingen av oss känner något nättroll (inte vad vi tror), och rimligtvis borde tycka att det är synnerligen onormalt att bete sig som näthatare gör.

Det är inte länge sedan, det där som aldrig får hända igen. Tiden sedan dess har inte varit en idyll, inte alls; det räcker med att prata med någon som tillhör en minoritetsgrupp för att inse hur bräcklig tanken på inkludering och jämlikhet är. Själv tänker jag på det varje gång jag ser en tiggare. EU-migranterna, ni vet. Jag är inte intresserad av att ställa olika grupper av människor eller behov mot varandra, mannen från Rumänien som sitter utanför ICA:s öde blir inte ljusare av att de som flyr från krigsområden över Medelhavet drunknar eller att ett ensamkommande flyktingbarn blir så förtvivlad över att leva i den stora osäkerheten att hen tar sitt liv. Det är lika överjävligt alltihop. För mig har ändå, i alla fall just nu, EU-migranterna blivit en symbol för mörkret som lurar bakom hörnet. Jag citerar ur en skrift från Svenska kyrkan, som handlar om kyrkans förhållande till romer och resande:

"Romer i Europa
I dagens Sverige är det sällan vi möter romer som lever i misär, eftersom deras livsvillkor har förbättrats avsevärt sedan den tid då de blev fösta från plats till plats, inte fick tillgång till utbildning och fick leva i ett ständigt utanförskap. Men starkt oroande tendenser till främlingsfientlighet och rasism ger skäl att tänka över både hur romerna i Sverige har blivit behandlade, och hur situationen för romer i övriga Europa kan se ut. Inget går att ta för givet. Människovärdet måste alltid försvaras. Vilket ansvar har vi som medlemmar i Svenska kyrkan för att hindra att romerna i Sverige blir lika utsatta som romerna i exempelvis Rumänien - eller som det var i vårt eget land, tills för inte alls länge sedan?"

Det här undrar jag mycket över. Var finns känslan av allas vårt ansvar för att säga ifrån när andra människor demoniseras? Oavsett om vi är troende eller ateister, höger eller vänster, äpplen eller päron... ja, ni förstår. Det jag idag grubblar mest på att varför så få verkar ha insikt om att inget bara händer av sig självt. Vi tillåter det. Vi normaliserar. Vill vi vara en del av det samhälle som lät det hända på olika sätt - igen?