tisdag, september 20, 2016

VAB - när sjuttonåringen är sjuk

Rubriken kanske ger föreställningen av att det är ett putslustigt inlägg om tonåringar i allmänhet och hur små de blir när de är sjuka. Fel, fel, fel. Det här handlar om en unik upplevelse. Idag är det första gången på sexton år som jag har varit med om att Modset kräks. När han var ett år gjordes en duplicatus fundus på honom, och sedan dess har han inte kunnat kräkas. Eftersom det var själva poängen med operationen är det inte mycket att klaga på, men ofta har jag begrundar det obehag han måste ha av att få starka kräkreflexer och inte få den tillfälliga lättnad det ger att kasta upp.

Han har feber och är blek. Darrar. Jag duschar honom hastigt för att få bort svett. Där, i badkaret, hulkar han och plötsligt kommer det upp något. Det låter ju inte klokt, men jag nästan jublade. Hej, jag heter Jenny och är en galen mamma. Det är skönt att han fick den lättnaden. Han kanske kan få somna om nu, och slippa någon timme av eländet. 

En ren solskenshistoria är det inte. Till berättelsen hör också min stigande frustration över hans vägran att kommunicera. Den bror han delar rum med väckte mig i natt eftersom han hört hur Modset hulkade och grät. När jag satt på Modsets sängkant och kände på hans panna, kramade, tröstade och ställde frågan "mår du dåligt" och han bara nekade mig svar - ja, vackert är det inte, men jag ville yla av irritation. Unge, nicka bara eller skaka på huvudet, jag vet att du är fullkomligt förmögen till dessa enkla kommunikationsmedel! I morse stod det rätt klart för mig att han var sjuk eftersom han var varm på det där heta viset bara feber framkallar. Han vägrade fortfarande minsta svar. Stängde ögonen. Ååå! Men det är möjligt att han tycker att det är jag som är dum som inte fattar av mig själv. Frustrerad och dum morsa som jublar när ungen kräks. Må eftervärlden döma mig milt.

måndag, september 19, 2016

Språkligheter

Har tänkt mer på det där med transkribering. Kanske är det något jag själv skulle försöka mig på? Allt med språk är ju per definition roligt, tycker jag. Vill säga, så länge jag inte måste lära mig något i tid för en tentamen eller något sådant (se en äcklig liten rest om ungefär 3 poäng grekiska D1) för då slår min inre idiotspärr till direkt. Den spärr som aktiveras så fort något jag tycker mycket om att göra plötsligt är något jag förväntas göra. Det är fruktansvärt opraktiskt att vara sådan.

Hur som helst funderar jag vidare och blev lite mer inspirerad när jag läste det här blogginlägget: 7 saker som gör dig till en skicklig transkriberare. Det som talar emot att jag försöker mig på den branschen är att jag inte spelar fiol. Sång, piano och orgel är mina grenar.

fredag, september 16, 2016

Lyfta blicken

Jag tittade med glädje på klippet Från A till Ö där Hedvig ber Olof Palme förklara vad ordet demokrati betyder. Sedan råkade jag tyvärr läsa någon av de kommentarer som finns till klippet på SVT:s sida. En person som ilsket framhöll att det är riktigt odemokratiskt att inte vilja samarbeta med ett parti som så många röstade på. Jag stängde sidan. För det kan inte hjälpas, jag har svårt att hantera att de krafter som står för sådant som är allt annat än demokratiskt är något jag ska respektera och lyssna på hur länge som helst. Jag är med på att alla ska ha möjlighet att framföra sin åsikt och plädera för den. Men om den åsikten innebär att alla andra än människor av en viss sort ska hålla tyst och inte är jämlika med åsiktsföraren, då tycker jag att det har gått för långt. Det är ett gammalt dilemma som har stötts och blötts av folk som är betydligt mer insiktsfulla och vassa än jag. Det enda jag har att säga är mitt hjälplöst naiva argument att den som vill ta död på demokratin väl ändå måste få mothugg?

Sverigedemokraterna har hämtat sina väljare från alla partier och folklager. Det är alldeles riktigt att deras framgång inte har uppstått ur ett vakuum. Det finns förklaringar till nazismens uppkomst också. Det Sd och många utanför deras led framhäver är att folkets åsikter inte har tagits på allvar. Må dä. Men är det åsikter som ska tas på allvar på det viset att de skall lyftas upp som en politisk ledstjärna? För mig är främlingsfientligheten baserad på de lägsta impulserna i människans natur. Den bygger på rädsla och viljan att värna om sitt eget så till den milda grad av människor förblindas och inte längre ser varandra.

Sd menar att de lyssnar på folket. Det är lustigt att de bara vill lyssna till just detta, om hur vi måste värna Sverige mot de där andra. De lyssnar inte till människors förmåga att kunna se helheten och vara generösa. Tvärtom spelar de enbart på de strängar som vidrör vår individuella rädsla och oro. Tanken på att sätta sig över den första impulsen och börja prata med de som är annorlunda, den finns inte. Det är småaktigt. Det är att liksom tänka enbart i bytermer. Som det var innan vi reste över hela jorden och hade kontakt via brev, telefon, internet, och folket i grannbyn betraktades med viss skepsis. Nog har vi lärt oss en del sedan världen blev större?

Vi vet att vi måste samexistera med andra och att samarbete är det enda sättet att överleva. För att samarbeta måste vi komma överens om vissa minsta gemensamma nämnare att samlas runt. Oftast väljer vi att sätta ribban ganska högt ändå när det gäller den där gemensamma nämnaren. Det är sällan ett parti eller någon statsledare som mål för folket att samlas kring väljer "sköt dig själv och skit i andra" eller "det är rätt att hata alla som inte är som du". Nej, det är människovärde och någon form att fördelning av välstånd (nåja, alla är inte med på det tåget heller, men nästan alla låtsas att de är det) och liknande tankar vi väljer att lyfta fram. Lyfta, ja. Det ska lyfta oss över vår egen individuella själviskhet. Det ska garantera att det inte är ur enbart en människas perspektiv en fråga ska behandlas. Det ska få oss att se helheten, att begripa att vi har olika villkor och ändå är lika mycket människor inför varandra.

Det är därför jag tycker det är beklämmande att så många inte ser att Sd inte tänker lyfta sig eller oss på ett enda litet sätt. Sd vill inte lyfta något. De vill trycka ner. Uppmanar människor att vältra sig i sina lägsta impulser. Själv vill jag bli lyft. Men det är jag det.

tisdag, september 06, 2016

Tal- och skriftfunderingar

Skillnaden mellan talspråk och skriftspråk intresserar mig inte så mycket. Jag tycker det är ganska enkelt att förstå att vi använder oss av våra olika uttryckssätt på lite skilda sätt utifrån sammanhanget. Alla uttrycken behövs och inget säger mer om personligheten än det andra. Däremot kompletterar de varandra. Men det händer att jag funderar på hur vi uppfattar det som sägs, respektive samma sak uttryckt i skrift. Det ligger visserligen mycket hos mottagaren, men vi har alla en känsla av när det är bättre att skriva något än att säga det, och tvärtom. Där handlar det om att vi tror att det uttryckssätt vi väljer påverkar hur meddelandet tas emot, och vi själva framstår.

Jag spelade in en kort video med mig själv häromveckan som experiment. Hur låter jag när jag talar, och hur kan jag uppfattas? Stämmer det med min inre uppfattning? Jag lyssnade och tittade och konstaterade att jag slarvade med grammatiken vid några tillfällen. Jag använde vissa ord lite för frekvent. Jag stoppar inte in särskilt många "ehh...äh". Analysen är inte särskilt djup, men intrycket jag fick var att jag framstår som verbal, rätt kultiverad och seriös när jag pratar om för mig neutrala ämnen.

Det förvånade mig lite. Trots att jag gjorde grammatikfel och överanvände en del ord drog det inte ner helhetsintrycket. Om jag nu hade skrivit ner det jag hade sagt och sedan läst det, vilket intryck hade det gett? Svar: Ett sämre intryck. Jag hade framstått som slarvig och ostrukturerad. Jag tycker det är intressant, det här. Måste grunna mer på det. Kommer att tänka på en bekant som driver en firma för transkribering, Transkribera Mera. Jag undrar vad deras kunder använder sina utskrivna ljudfiler till? Själv har jag inte ett så pass strukturerat tal att jag skulle kunna använda det jag sagt rätt upp och ner som ett färdigt dokument, och skulle bara kunna använda det som underlag eller stödanteckningar. Vilket inte är så bara, slår det mig. Men det finns ju yrkesgrupper som läser in anteckningar som sedan renskrivs av andra, så det måste finnas många människor som kan tala som det ska skrivas, så att säga. Hur pass vanligt är det med diktering idag, förresten?

Några av oss tycker att vi gör oss bättre i skrift än i tal. Andra kan inte skriva om så livet hängde på det men är ypperliga talare. Som vanligt är det individuellt vad det gäller färdigheter. Det yttre intrycket påverkar oerhört mycket när det gäller talspråket, vilket kan slå orättvist. Det skrivna ordet hänger kvar för granskning och kan därför granskas om och om igen. (Jaja, inspelningar gör att även talspråket kan granskas, men vi talar oändligt mycket mer utan dokumentation av talet än vad vi får det sparat för eftervärlden.)

Jag vet inte var det här landade. Intressant är det, i alla fall.

måndag, september 05, 2016

Superkraft

Förändra det som är skevt i världen, det vill jag. För en stund sedan tänkte jag att det vore trevligt att ha någon superkraft till hjälp, men eftersom jag är tveksam till konceptet att låta sig bitas av radioaktiva spindlar och inte är född på planeten Krypton verkar det kört för min del. Men då slog det mig. Jag har en negativ grej som med övning och fokus skulle kunna användas som en sorts dödsstråle, nämligen mina ständiga frågor.

Jag blir mer och mer nyfiken på varför människor beter sig som de gör och använder mig av frågor dels för att få direkta svar, dels för att sätta igång tankeverksamhet hos dem jag ställer frågor till. Där är jag en sann lärjunge till Sokrates och alltså inte bara någon som lägger sin näsa i blöt (bildning, se). Tyvärr är jag ensam och oförstådd och kan driva folk till vansinne med frågor, följdfrågor, konsekvensen av det svaret som kunde delas upp i I och II och så nya frågor på det. Om jag nu riktigt skulle bejaka detta och träna upp en obarmhärtig maniskhet skulle jag nog kunna fälla vem som helst. Äntligen skulle jag dessutom kunna utbrista "Jag ska förinta hela världen med min dödsstråle om inte alla skärper till sig och är snälla mot varandra".

Som superkraft betraktat låter det kanske lamt, men jag tror ändå det kunde vara effektivt. Jag vet var jag skulle börja. Huka dig, skribent på Expressen som fått ur dig en så sanslöst fånig text om ärkebiskopen idag. Här kommer jag. Mitt superhjältenamn blir förstås Inkvisitatören. Eller The Inqusitor, på ren svenska eftersom vi tycker att allt låter tuffare på engelska.

Scen: skribent sitter intet ont anande och dricker kaffe på ett fik. In kommer en till synes beskedlig medelålders tant med vänlig uppsyn. Tanten sätta sig vid bordet bredvid och innan skribenten vet ordet av är samtalet igång. Efter två minuter kommer spärrelden av frågor. En timme senare har skribentens hjärna smält och hon tar två års ledighet för att sitta på en kobbe och bara få ha det tyst. Inkvisitatören ler i mjugg och drar vidare på sitt uppdrag att oskadliggöra giftspridare.

I alla tider har människor ägnat sig åt att med vassa ord försöka förinta meningsmotståndare eller fiender eller personer de är avundsjuka på. Elaka skribenter som mer har ägnat sig åt att njuta av sin förmåga att tillintetgöra, än att föra ett resonemang i syfte att förstå eller förändra, det är inget nytt för vår tid. Men giftpilarna når flera, längre, och snabbare nu. Tänk om vi alla kunde ha en reflex som fick oss att ställa oss frågan "Varför gör du det här, och vilket är ditt egentligen bakomliggande motiv" varje gång vi ville ta heder och ära av någon... Eja, vore vi där.

I väntan på det står Inkvisitatören till er tjänst.




lördag, september 03, 2016

Allrakäraste Antje

Kan inte sova och tog en sväng på Facebook. En vän hade delat länken till Svenska kyrkans ärkebiskops debattartikel i Svenska Dagbladet (3/9-16). Jag läste. Och blev tvungen att kliva upp fastän det är mitt i natten. Mitt hjärta slår oroligt och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig. Det rusar tankar genom huvudet, alla handlar de om maktordningar och kön och sexualiserat våld och rollförväntningar, och alla får de mig att känna mig hjälplös. Det är så förtvivlat långt kvar trots allt.

Jag känner inte ärkebiskopen. Jag har ingen beröring med henne på annat sätt än att jag är medlem i Svenska kyrkan och att jag sjunger i en kör som tjänstgjort när ärkebiskopen varit officiant vid ett flertal tillfällen (det mest minnesvärda då hon installerades som ärkebiskop). Men jag hör till den sort som är oerhört glad över att Svenska kyrkan har fått en ärkebiskop av den kalibern. Jag tycker ju om människor som visar upp en intellektuell stringens utan arrogans. Som är öppna och lyssnande.

Ingen människa är felfri och det vore konstigt om just den här ärkebiskopen, förutom den här grejen som faktiskt inte går att komma förbi, det vill säga att hon är vår första kvinnliga ärkebiskop, också skulle vara den enda människan på jorden som aldrig hamnade i någon form av konflikt med allmänhet eller kyrkans medlemmar och medarbetare och you name it. Ärligt talat skulle jag inte tro på det om någon påstod att så var fallet. Däremot tänker jag att Antje Jackelén blir bedömd på ett annat sätt just eftersom hon är kvinna. Det är så inrotat att kvinnor främst ska vara relationsbyggare och ta ansvaret för att relationen ska fungera att vi blir lätt konfysa och efter en stund jäkligt irriterade om en kvinna tar plats och framhärdar. Vi börjar till och med tycka att det är otrevligt. Det blir dålig stämning. Min erfarenhet är att vi inte reagerar lika starkt på en man som beter sig på samma sätt. Vi tycker inte att det är konstigt om en man pläderar för sin sak eller sätter ner foten och beter sig buffligt. En kvinna som beter sig buffligt däremot får, utöver den helt rättfärdiga kritiken mot ett oschysst sätt att utöva makt på, också bära att hon klivit utanför sin ram. Hon har inte tagit ansvar för relationen. Det är det sista jag blir galen på. När vi inte delar en persons åsikter eller tycker att hen beter sig dumt borde väl inte vår reaktion styras av vilket kön vederbörande har?

Den som nu hoppar jämfota av ilska och vrålar, att det jag just skrivit om att vi reagerar olika på män och kvinnor inte alls stämmer, får gärna ta och sätta sig ner igen och ta sig en funderare. Det är mitt i natten och jag är inte särskilt välformulerad och redig, men ett tydligt exempel blinkar som i neon för mig. Det är något som ärkebiskopen tar upp i sin debattartikel: "Jessica Valenti, kolumnist för The Guardian i USA och författare som skrivit framgångsrika böcker om feminism, lämnade i slutet av juli 2016 sociala medier på obestämd tid efter att under en lång tid fått ta emot hat och påhopp. Det som blev droppen för henne var ett våldtäkts- och dödshot mot hennes femåriga dotter."

Det ser vi hela tiden. Mot en kvinna som sticker ut hakan i offentligheten kommer förr eller senare hot. Hot som handlar om att man kommer att göra något med henne. Hot om sexualiserat våld. Så kommer gärna ord som ska beskriva henne som någon som står lågt ner på den sociala rangskalan och därför inte har något värde (ja, det finns så mycket som är fel på alla sätt med det att jag inte orkar börja här och nu) och i själva verket skulle förtjäna att hanteras hur som helst. Hon ska tystas. Hon ska enbart hålla käften för hon har inget att komma med. Det spelar ingen roll hur intelligent, mänsklig och välformulerad en kvinna är, för det som ofelbart får tyst på henne till slut är att anspela på att hon är sårbar. Hon går att komma åt. Hon är nämligen bara sitt kön, och ett klassiskt sätt att bryta ner en kvinna på är att utsätta henne för sexuellt våld. Det är så äckligt och konstigt nog så svårt att komma åt att förändra att jag vill hoppa av det här klotet.

Ärkebiskop Antje Jackelén är en av mina förebilder. Det betyder inte att jag anser att hon är felfri eller att jag skulle jama med och instämma i allting hon kommer att uttrycka. Men även om jag inte gillade henne så mycket, om jag i själva verket tyckte att det var riktigt skruttig teologi och praktik som hon stod för, så skulle jag tycka att jag borde ha samma respekt för henne som för tidigare, manliga ärkebiskopar. De stridbaraste av dem har också blivit hudflängda på olika sätt, men inte på samma sätt som Antje. Medges att det kan vara svårt att jämföra rättvist eftersom sociala medier är en så pass ny företeelse, men en sak är säker: det är nog sällan en av Svenska kyrkans manliga ärkebiskopar har fått ett massivt drev mot sig just för att tystna.

Allrakäraste Antje - ja, jag tar mig friheten att kalla dig det så här liksom på tu man hand på offentlig plats - jag vet inte om det hjälper mitt i skitstormen att här är en gräsrot i kyrkan som tycker att du var det bästa som kunde ha hänt sagda kyrka. Jag hoppas det, för vet du: jag är inte ensam om att tycka det.


söndag, augusti 28, 2016

Konsten att nysa

Någon gång efter midnatt blev jag dunderförkyld. Antagligen var förloppet inte riktigt lika tvärt som jag upplevde det, men det kändes som om ett relä hade slagits av, och så var jag plötsligt - utslagen. Jag tänkte matt att det var typiskt nu när jag var på körhelg och allting, men det kom inte helt oväntat eftersom jag umgicks med Modset så sent som i fredags morse. På torsdagseftermiddagen började han nysa explosionsartat och min första tanke var "Å nej, jag får inte bli sjuk nu inför körhelgen på Wik". Min andra tanke var att jag hoppades att inte Rödtotten och Utegångsfåret skulle bli sjuka inför sin sin körhelg på Undersvik. Först efter det kom"Stackars Modset, vad jobbigt för honom". Jag är den sortens mor.


Jag torkade snor resten av kvällen och slogs igen av hur svårt det tydligen är för Modset att nysa. Det måste hänga ihop med finmotoriken, tänker jag mig. Muskler och nervbanor och nervsignaler och sådant. Jag vet föralldel inte utan spekulerar bara men jag hittar ingen annan förklaring till varför nysningen verkligen exploderar på det viset. Tydligen hinner han inte känna av att det är på gång, eller så kan han inte styra ansiktsmusklerna för att något kontrollera och stänga in nysningen. Resultatet blir att snoret flyger okontrollerat. Kvar sitter han med ett både förvånat och liksom kränkt uttryck i ansiktet. Undra på det när näsan plötsligt agerar på egen hand och får ett utbrott!

Det är mycket man inte vet om hur andra människor har det. Jag vet inte ens varför min egen son inte kan kontrollera sina nysningar.