onsdag, april 11, 2018

Kontakt

Det har hänt mig något fint och märkligt. Jag har fått ett vykort. Ett riktigt, ett som kom med postutbärningen och som inte blivit långtidsförvarat av PostNord i en havsvik någonstans. Jag blev så glad att det nästan slår över i att jag blir generad. Det var nämligen ett kort som skickats av en vänlig medmänniska som tackade för att jag delar mina tankar så här på bloggen. Nu kan det framstå som att jag blev glad av en "Hurra vad jag är bra"-anledning. Så är det inte. Jag är glad och varm och tacksam för två saker. Den ena är avsändarens omtanke och själva handlingen att bry sig om att skicka ett kort. Den andra är min känsla av att världen är uthärdligare och mer begriplig när man kan dela sina tankar och livsupplevelser med andra. Det blir lättare att andas om andra känner igen sig (man inte ensam om sin brustenhet och allmänna dårskap), och även om det inte finns igenkänning eller ens förståelse så går det att nå varandra genom att på olika sätt formulera sina egna funderingar till en öppen fråga: Så här är det för mig, hur är det för dig?

Tänker jag.

P.S. Tyvärr kan jag inte ta reda på den snälla avsändaren och svara hen, för de uppgifter jag kan få fram från kortet leder inte vidare. Men om du råkar läsa det här så vet du vem du är (sic). Jag är så tacksam.

fredag, mars 30, 2018

Att gå in och ur ett drama

Under Stilla veckan tänker jag då och då på hur vi människor förhåller oss till ritualer och traditioner. Det blir som tydligast när långfredagen kommer, när påsknatten infaller och så småningom hela passionsdramat kulminerar i påskdagens jublande glädje: livet vann!

För den som är religiös på ett eller annat sätt är det en trygghet och en vana att kunna gå in i ett skeende och leva igenom det tillsammans med alla andra som delar traditionen. Det är ett sätt att stärka sin tros rötter, det är ett sätt att leva i sin tro, det är gemenskap - och det är, tror jag, något mycket viktigt som erbjuds när man får gå in och ur ett drama. Det går att hämta styrka från det till sitt vanliga liv, där deltagandet i det gemensamma dramat ger näring till mig personligen, och det ger en rening att vandra med och veta att det finns ett avslut. Jag kan hänge mig mer eller mindre i det cykliska skeendet år från år beroende på hur jag mår eller vilka möjligheter jag har att delta, men ju äldre jag blir desto viktigare blir det för mig att ha varit med. Att ha gått in och ur dramat.

Det här är inte ett behov förbehållet enbart människor med religiös tro. Alla behöver ritualer, sammanhang och skeenden där vi delar upplevelser eller berättelser med andra. Det är allt från hur vi berättar samma barndomsminnen för varandra vid julbordet år efter år till att vi drabbas an något som närmast är en hysterisk glädje när våren äntligen, äntligen brutit igenom. Det kan vara att demonstrera på första maj, det kan vara fira nationaldagen, att låsa upp sommarstugan första gången på året eller något av alla de saker vi från början gjorde utan att tänka särskilt på dem men som som redan andra gången de inträffade gav en känsla av igenkänning och trygghet. För vad är traditioner och ritualer mer än minnen, och sätt att bevara och föra vidare minnen?

Vi skapar våra traditioner lätt som en plätt. Vi har det gemensamt. Och nästan alltid vill vi dela dem med andra.

Att ha tillgång till traditionen med ett cykliskt skeende är en gåva. I år blir mitt fokus jublet på påsknatten och påskdagen. Andra år har det varit långfredagen. Inget är fel, både smärtan och glädjen ryms i dramat som upprepas intill tidens slut. Jag kan gå in - och ut.

onsdag, januari 24, 2018

When do it yourself goes bananas


Youtube är inget jag använder mig av särskilt mycket, trots att jag upptäckt att det finns mycket trevligt, informativt, underhållande och knäppt att inhämta där. Hittills är det inte min kanal och det finns nog ingen överhängande risk att jag blir en tocken där youtuber. I och för sig, det skulle vara för att jag är så häpen över hela genren där personer filmar sig själva när de spelar dataspel. Jag menar, då kan jag lika gärna försöka slå mig in i bruset och filma mig medan jag läser en bok och så får mina tusentals följare njuta av mitt minspel och eventuella kommentarer, fniss, gillande leenden, höjda ögonbryn, upprörda stön över dålig svenska, och tårar. Jag är säker på att jag skulle, som det heter på modern svenska, gå viral.
Åter till mitt ursprungskonstaterande om att jag inte är en flitig youtubeanvändare. Det finns dock undantag. Jag är fascinerad av alla do it yourself-klipp som dyker upp. Att det finns människor som på fullt allvar lägger ner så mycket tid på att klura ut hur man pysslar med sugrör och gör oanade grejer med dem. Framför allt har jag snöat in på två subgenrer som jag helt enkelt inte bestämma mig för vilken som är vinnaren. Det är dött lopp mellan ”Gör din Nobelfestklänning/bärsjal/solstol/hängmatta/mässhake av ett örngott, “och ”Allt du inte visste att du kunde göra av en tvättsvamp”.

Fascinerad glor jag, med en känsla av att jag bevittnar en annalkande katastrof och att den händiga pysslarens fullkomligt galna kreativitet kommer att slå över vilken minut som helst. Det är väl en dystopi som heter duga? En värld befolkad av människor som maniskt ägnar varje vaken stund åt att klippa och vika och tejpa och pyssla och tänka ut nya användningsområden för saker som var något helt annat från början och till slut kan ingen tänka på något annat än att de måste förvandla föremål till något annat än sin ursprungsfunktion. Lyfter på en häftapparat och säger stirrigt ”Hur ska jag kunna göra en ljuvlig ljuslykta av den här?” för att bryta ihop fullständigt när det inte går.

Brasklapp: jag är i allmänhet helt för återvinning och återanvändning och att låta fantasin flöda.

lördag, oktober 21, 2017

Ungdomen av idag

Dagens ungdom är så ansvarstagande och skötsam att det ger mig komplex. Nyss, exempelvis, vaknade jag efter att ha sovit precis hur länge jag ville denna lördagsmorgon. Sträckte på mig och kände i hela kroppen hur skönt det är att inte ha ett dugg inbokat. Klockan var 11.30. I samma stund jag svängde benen över sängkanten hörde jag en nyckel i ytterdörren. Glad över att få extrapussa på vem det nu var som kom hem (de är hos sin far den här helgen och kommande vecka) gick jag att möta barnet. Det var femtonåringen. Som förklarade att han hade varit med som hjälpledare med konfirmanderna i Sunnersta och stuckit hem hit efteråt för att ha tillgång till sin dator. "Jaha, lite spel för att varva ner efter kidsen?" föreslog jag. Nej då, det var för att kunna göra sin engelskauppgift.

Jag blir lite yr i huvudet. Vad gör femtonåringen med sin lördag? Svar: hänger med konfirmander och gör sina läxor. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin i den åldern hade samma disciplin och motivation. Jag kan inte säga att jag har den idag heller, som snart femtioåring.

Ibland blir jag liten nervös över minstingen. Är han ett helgon? Då behöver jag tack och lov bara kasta en blick på disktraven och andra lämningar efter hans leverne för att bli lugnad. Han är helt normal. Bara så mycket bättre än jag. Och det är i sig något som känns som en bra utveckling, för då finns det hopp om världen och framtiden!

fredag, juni 23, 2017

Du, midsommar

Vad är det med midsommarafton som väcker en slags värkande längtan i en, fast det bara är en dag precis som alla andra? Den svenska ljusa kvällen och sommarnatten, den var likadan dagen före och kommer att vara det ett tag till (om än lite kortare vartefter tiden lider). Vilka föreställningar har vi runt midsommarafton som gör att även en luttrad människa som jag ändå fastnar i känslan av att det är något speciellt som borde ske just det här dygnet?

Jag har tänkt på det i många år. Av olika privata anledningar har jag haft det så att även om jag firat midsommar eller inte så har det inte spelat någon roll för mig, eftersom jag suttit fast. När livet är mycket svårt på flera plan samtidigt gör det ingen skillnad vad jag företagit mig, för det går inte att fly från sig själv och det som är svårt. Så är det för mig och har varit länge eftersom jag satt fast i situationer som jag inte förmådde göra något åt.

Men tiden går och vissa förändringar görs, och förra året vid den här tiden, när jag satt och deppade,  trodde jag ändå att jag vid det här laget skulle kommit längre och befunnit mig på en annan plats i livet. Jag hade något slags hopp. Med det i backspegeln förvånar det mig inte att jag tycker det är svårt idag detta med att sitta ännu en midsommarafton och ännu sitta fast. Fortfarande vara ensam om att försöka reda upp det svåra i livet, och känna att jag är så nedsliten, utnött, urkramad, att jag inte ser annat än mörker framför mig. Det blir en konstigt krass tröst för mig själv: Hur skulle jag kunna känna annorlunda? Det verkar åtminstone ganska normalt! Flinar lite snett för mig själv.

Jag har möjlighet att komma iväg och träffa lite folk framåt kvällen. Jag vet inte om jag kommer att ta vara på den möjligheten. Som det har varit så länge nu, så känner jag samma sak var jag än är och vad jag än gör. Allt följer med, in i alla situationer. Det spelar ingen roll vad jag gör längre, eftersom de ansträngningar jag gör för att hålla mig på rätt köl, leva som en hyfsat anständig och skötsam människa, ta itu med problem, engagera mig på olika sätt i arbete och fritid - det är som slag i luften. Relationer kraschar, det är svårt att bygga upp nya, svårt att bibehålla gamla eftersom jag hela tiden tycker att jag brustit på så många sätt i precis alla relationer jag har... Tilliten till livet finns inte längre. Det finns inget andrum. Ingen vila.

Så, ärligt talat midsommarafton, du gör mig illa. Jag försökte tralla "Midsommarafton plockar jag klöver och timotej" i morse men började bara grina. Är det okej om jag sitter i soffan och stickar en sjal med batmanmönster och ser på A streetcar named Desire och sedan sover resten av dygnet, om jag kan? Det är inte du, midsommarafton, det är jag.



söndag, juni 18, 2017

Ibland

Ibland när jag står här en vinterdag och snön gnistrar i iskall sol är jag tacksam över att det är vackert där du vilar. Andra vinterdagar blir jag förtvivlad över att du ligger där ensam och fryser och jag inte kan hålla dig i famnen och svepa in dig i ett täcke. Sådana dagar betyder fakta ingenting. Fakta säger att du sedan länge har förenats med mullen runt urnan som din aska förvarades i. Att du uppgått i det jordiska kretsloppet och att frågan om vart det som var din essens, din själ, din personlighet har tagit vägen, är ett av de stora mysterierna. Och ärligt talat: oavsett om jag kan säga att du är hos Gud eller om jag säger att så länge vi minns dig så är du inte död, eller om jag säger att din själ inkarnerats eller uppgått i det slutliga intet eller använder mig av någon annan av de otaliga förklaringsmodeller för det oförklarliga som vi människor måste ta till när älskade människor dör från oss; jag vet ju inte. Jag kan bara tro.

Ibland när jag står här en vårdag eller en sommardag och smultronen växer så rött är jag glad över att du vilar skönt. Andra dagar gråter jag över att du inte fick vara med längre. Allt det som aldrig fick bli, och alla dagar du är saknad. Jag tror att jag minns din röst. Jag minns dig och jag saknar dig. Men åren går och livet blir bara konstigare och konstigare. Det konstigaste av allt är att jag måste leva så väldigt många år utan dig.

Ibland är det så svårt att orka.

torsdag, april 06, 2017

Luktsudd

Hej!
Jag är en tjej på 49 jordsnurr som gärna vill pennfajtas med någon trevlig typ. Jag samlar på ABBA-posters och luktsudd.

Skriver man ju inte i någon annons som vuxen, oavsett om det gäller att söka en brevvän som man gjorde i Kamratposten en gång i tiden, eller om det är i en profil på Elitsinglar. Det sista kan jag i och för sig inte yttra mig om, men jag föreställer mig att det inte förekommer så många jordsnurr och luktsudd där.

Ack. Jag blir nostalgisk när jag tänker tillbaka. Det var en tid som var enklare på många sätt. Samtidigt svår. För enkelt är det inte att vara barn - heller.