tisdag, december 27, 2005

Ord jag älskar att hata

Är anglicismer som helt oövertänkt börjat användas och som alla fortsätter att använda tills de sitter stenhårt fast i folks medvetande. Ibland är de helt felaktiga, ibland OK fast ändå så ogenomtänkt och som ersättning för precis alla synonymer.

Som mitt favorit-att-hata-ord: SPENDERA. Spendera som i: Helgen har jag spenderat med min hund. Sommarsemestern spenderade jag i sommarstugan.

11 november skrev min hjältinna Catahrina Grünbaum i DN om spendera, har saxat avslutningen. "Men sedan har alltså spenderandet kommit att avse enbart betalande, ofta av mat och dryck och ofta frikostigt, vilket kan uttryckas med att man har spenderbyxorna på, ett plagg med välfyllda fickor.

Spendera tid har emellertid hela tiden funnits som en möjlighet i språket. Nu har det väckts till liv igen genom engelskan. Egentligen är det svårt att fördöma detta bruk, och det har definitivt kommit för att stanna (liksom redan anglicismerna definitivt och kommit för att stanna).Min huvudsakliga aversion mot det (som jag gärna medger) är att det kan bidra till att rejäla ord som tillbringa, vistas och bo trängs undan.

Spendera tenderar också att bli lite pretentiöst, särskilt när det rör ordinära förhållanden. "Jag spenderade helgen i Köping" i en ung persons mun kan låta som om hon denna helg bevärdigat Köping med ett exklusivt besök och dissat en modemässa i Milano."Jag var i Köping i helgen" säger den som inte är lika självimponerad."

måndag, december 26, 2005

Annandag

Stora styvbarnen kom och åkte pulka med oss. Det blev rena orgierna i pulkaåkning och så småningom förstås snöbolls- eller snarare snökastarkrig. Backen ner mot gamla sjukhuset är förvånansvärt OK att åka i, lagom hög och träden står perfekt placerade så att man sällan åker rätt på dem. Det var roligt. Roligast av allt för mig var att se hur Tönnes har utvecklats sedan förra året: i år åker han med stor glädje tefat nerför backen gång på gång och bär själv upp tefatet igen. Han är med och kastar snö på ett mycket mer medvetet och aktivt sätt än för ett år sedan, och det gör mig på en gång så glad och så sorgsen. Mest glad, dock. (Jag hör tyvärr till den människotyp som inte kan glömma de mörka inslagen i mitt liv, men det betyder inte att jag kastar bort det som är ljust och positivt. Det ljusa syns mer i kontrasten mot det mörka, kan man också säga!)

På eftermiddagen ytterligare en omgång trend-TP med Alva. Jag blir lite galen på det, jag älskar ju allmänbildning och tycker att det är ett nerköp att ha ett TP som ersätter historia, kultur, geografi och vetenskap med enbart trend, film, tv och kändisfrågor. Fördelen är att tolvåringen har en rimlig chans att hålla någotsånär jämna steg med mamma. Dvs ingen av oss vet i vilken månad Olof Mellberg är född eller vilken mat som är Orlando Blooms favorit.

söndag, december 25, 2005

Hårda nötter

Juldag. Jag är jättetrött eftersom jag sjöng i julottan imorse (det är totalt onaturligt att sjunga klockan sex på morgonen) och efter det lyckades klämma in det andra migränanfallet på två dagar. Vilket i sin tur mycket riktigt innebär att jag hade det på julafton också - men jag blev inte liggande så länge då, det var ett mildare anfall.

Slapp dag. Barnen har fortfarande pyamas på sig. Nu skall de äta chips framför TV:n. Målet är att i morgon, när älsklingen inte måste jobba utan faktiskt är ledig, så skall vi ta och gå ut också. Det har snöat ordentligt mitt på dagen så det kan kanske bli lite pulkaåkning.

En bra jul har det varit hittills ändå, tycker jag. Svårt bara att vara trängd mellan "gamla familjen" och "nya familjen". Gissa hur enkelt det egentligen är att äta julmat och dela ut julklappar tillsammans med nya familjen och barnens far - om jag pratar för mycket gemensamma vänner och sådant med barnens pappa stänger jag min man ute, och om jag är för öm och gullig mot min man så gör det än så länge ont på barnens far.Det känns på något sätt som att jag inte räcker till och är en hel person utan fuskar mig fram hela tiden för att inte trampa någon på tårna. Och lyckas därigenom med just det - att trampa på tårna och vara oövertänkt. De verkligt gemensamma julritualerna har vi inte riktigt satt än, det verkar som vi behöver något år till på oss för det. En hård nöt att knäcka.

Har mest rotmos i skallen så det var lite jobbigt att Alvas bästis som precis flyttat till Sundsvall ringde och bjöd dit Alva. Det jobbiga var inte det, utan att jag i mitt taskiga tillstånd glömde att jag måste höra med Emmas föräldrar först om det stämde med datum och sådant. För när vi hade bokat biljett på Y-bussen ringde mycket riktigt Emmas mamma och talade om att flickan liksom hade glömt att hon skulle vara i stallet hela den tid Alva skulle vara där. Tjosan, tänkte jag och trodde inte alls att jag skulle kunna boka om biljetter idag. men jag kom till kundtjänst, en riktig levande människa och kunde boka om. Himla skönt, jag var lite svettig och darrig och förbannade mig själv och min klantighet ett tag där. Ah - nu slår det mig att det är mitt lilla julunder! Och så slår det mig vidare att medan jag väntar på att Björn skall komma hem från jobbet vid midnatt så kan jag ta fram och titta på "It´s a wonderful life". Är inte lika galen i James Stewart idag som jag var som tonåring, men det vore trevligt att sitta och titta på den ikväll känner jag!

Ytterligare ett litet julunder: Sigvard har idag varit mycket grinig och Justus har varit extremt rastlös. De har naturligtvis gått varandra på nerverna något otroligt. Men nu ligger de ihopträngda bredvid varandra i soffan och tycker om varandra igen. Mys.

torsdag, december 22, 2005

Minnen

I tisdags gick vi på Uppsala Stadsteater och såg Nancy Viktoria, föreställningen som bygger på Elsie Johanssons böcker om Nancy. Jag är inte säker på vad jag tyckte om föreställningen - jag tog den inte helt till mig i alla fall. Hur som helst så gick jag förstås hem och läste om böckerna, som jag tycker gräsligt mycket om. De får mig att tänka på mina farföräldrar, mest farmor, även om inte deras liv direkt påminner om Nancys. Det kan vara så att det är de dialektala uttrycken som sätter igång minnet på mig. Det är som jag hör farmor, och drar lite på mun åt hur jag som litet västmanländskt barn brukade banna farmor: "Det heter träskor, farmor, inte treskor. Och kom in och ät, inte kom in och et". Och så förstås farfar som kallade mig "lissgumman".

Minns sommarmorgnar på Gräsö. Farmor satt alltid på trappen tidigt på morgonen, med dagens första kopp kaffe. Hon hade alldeles vitt hår som jag tyckte var mycket stiligt. Hon vitnade tidigt i livet, kring fyrtio säger pappa. Farmor var min. Hon dog alldeles för tidigt. Jag tror att hon var en rätt komplicerad och sårig människa, men det visade hon aldrig mig. Och när jag blev stor nog att kunna förstå ett och annat var hon redan på väg bort.

Farfar brukade sätta sig på sin plats vid matbordet med cigaretten (han var storrökare) och med papper och en penna framför sig. Från hans plats såg han över och genom träden ner till havet. Där satt han, min farfar som jag egentligen aldrig kände som människa, med sina dikter som kom från havets blåhet. Min farfar som var så liten , så liten och darrig och nersupen sina sista år i livet. Farfar som jag vill minnas mest är farfar med blågrå ögon som drömmande stirrar genom cigarrettröken ner mot havet, och kallar mig lissgumman om jag dyker upp i hans synfält.

Gott och blandat

1) Köp inte allrent av märket Eldorado. Det luktar inte gott. När jag våttorkar golven försöker jag mota ryggvärk och stress genom att intala mig att det är så skönt att det bli rent - och så gott det brukar lukta, sen...inte så länge vi har kvar Eldorado allrent.

2) Julgranen står i foten och luktar barr. Det vill säga gott. Om någon timme kommer barnen för att klä granen.

3) Den där bilden man har av hur alla är lugna och glada och pratar med snälla röster och tycker om varandra. Kraschar mot verkligheten titt som tätt. Det är inte något som gör mig förvånad eller ännu mer stressad, faktiskt, mera sorgsen över att jag inte kan vara den där lugna och trygga mamman och hustrun.

4) Mina barn. Justus klass hade julavslutning i går kväll med ett julspel. Justus var en av de tre vise männen och njöt och tog ut det mesta av sina få repliker genom att ha ett tydligt kroppsspråk - vilket passade oerhört bra då de hade många rap-inslag i spelet. (Modärna tider, minsann.) Han må vara min son, jag må vara hur partisk som helst: han var jättecool. Tönnes tyckte det var helmysigt med julspelet och passade samtidigt på att vara lite mammig. Jag fick hålla honom i famnen hela tiden, förevändningen var att han skulle se bättre men om sanningen skall fram så var det för att vi skulle kunna pussa och nussa. Det är inte ofta han är så tydligt ömsint, så jag skall inte gnälla för mycket över ryggvärken idag. Sigvard blev förbryllad när jag sade att jag skulle skjutsa hem honom och brödena i bilen till pappa, han ville inte alls gå med på det. Till slut sade han bekymrat "men bilen startar inte". Då begrep jag. Senaste gången Sigvard skulle åka till dagis i bil så var det mycket riktigt så att bilen inte startade. Han har varit hos sin pappa den här veckan och har alltså inte hängt med på att vår fina Oldsmobile nu är i drift igen.

5) Klibb. Avskyr det. Får mig att må illa. Finns det medel mot klibb?

fredag, december 16, 2005

Nya ord och förväntningar

Idag har de uppenbarligen sjungit sången om Törnrosa på dagis. Nytt ord för Sigvard: "kämpahög". Jag tror han gillar det ordet för det är just den versen han sjunger om och om igen.

Och så har det varit födelsedagar här. Sigvard har noterat hur vi har burit upp bricka med ljus och presenter till syskonen, i lördags till Alva och i onsdags till Tönnes. På torsdag morgon kliver inte Sigvard upp när jag väcker honom. Jag låter honom ligga kvar för det är inte så bråttom. Efter en stund hör jag hur han går upp och kissar, men sedan går han och lägger sig igen. Till sist går Björn för att kolla varför han aldrig kommer ner för att äta frukost, och då visar det sig att den förhoppningsfulle ynglingen ligger och väntar på brickan och presenterna.

It don´t mean a thing if it ain´t got that swing

Och det hade det inte heller. Swing, alltså.

Hobbybandet som inte ens är ett hobbyband skulle spela på julbord på Essingen i onsdags. Fem personer som alla var och en för sig kan det de håller på med, men om man inte får tillfälle att öva ihop innan så hjälper det inte. Och inget kan släta över ett ostämt piano, en glömd trumma, vokalisten som glömmer texter och som inte har så bra låga toner, gitarristen som inte fått information om tonartsbyte och saxofonisten vars blad plötsligt lossnar en bit in i spelningen och fortsätter att göra det trots ivriga skruvanden.

Jag har höga krav på mig själv och det jag gör så det kommer att dröja länge innan jag kan tänka på denna spelning utan röda flammor på halsen. En dag kan jag säkert tycka att det var lite kul. Kul i kategorin "snudd på katastrof fast vi tog oss igenom det". Har förstås att göra med att jag verkligen tycker om jazz och så gärna vill få försöka utveckla det sjungandet så varje tillfälle jag får känns viktigt. Och det känns som att tillfället blev bortsjabblat. Men heder åt Magnus, Jon-Erik, Espen och Lisa, mina kamrater i nöden! De är så duktiga. Det hade ju gått totalt åt skogen om inte de hade varit så bra på det de gör.

Vad kan man lära av detta? Jo, att man måste repetera. Och att man måste kunna texterna...fast märkligt nog försvann texterna till två av de sånger som jag verkligen tyckte att jag kunde utan och innan.

tisdag, december 13, 2005

Klatschig schlagertitel

Jag skulle äga miljoner om snor var guld

Leche II

Igår kom jag plötsligt ihåg att om jag har en fråga så är det bara att gå till min främsta resurs: kören. Trettiofem personer med skiftande yrken och kunskaper som man träffar varje vecka - jodå, man kan få svar på varjehanda.

Alltså dök jag igår kväll på trevlige andrabasen Björn Ringström som innan pensionen arbetade på typ gatukontoret? stadskontoret? Ja, något med planläggning av bebyggelse och sådant i alla fall. Jag visste sedan tidigare att han planerat vårt bostadsområde när det byggdes ut. Mycket riktigt visste han vem arkitekten var, men det visade sig att de detaljer som jag tyckte smakade Leche var sådant som Björn själv hade bestämt skulle dit!

From the horse´s mouth, eller nå´t.

måndag, december 12, 2005

Men jag blir tokig

Galen när mejlen inte funkar. Åhhh så jobbigt! Väntar på bekräftelsemejl och sådant, och så har man säkert typ två sekunder på sig för att bekräfta tillbaka och det kan man inte för att sobban ligger nere så det går inte att läsa sin mejl eller svara eller någonting. Och nej, jag är inte så hysterisk så jag inte klarar mig utan att kolla mejlen varje dag men just nu när jag väntar på ett mejl så känns det tungt.

Gjorde lunch till mina stora (jaja, något större, då) barn som är hemma från skolan pga illamående. Vi pratade om att det inte var någon snö och så läste vi väderleksutsikterna för veckan och där var minsann ingen snö heller. Alva sade dystert: "Det blir en konstig jul. Ingen snö och ingen julkalender." Snön kan jag verkligen inte göra något åt men aj vad det högg till det där med julkalendrarna. Jag erkänner att jag faktiskt har glömt bort det. Inget av barnen är så intresserad av att ha TV:s julkalender, men chokladkalendrar har varit poppis i några år. Och så glömmer jag det - eller snarare, fattade inte att det var viktigt för min tolvåring. Det gjorde tydligen inte hennes pappa heller så vi kan gemensamt slå fast att vi är usla föräldrar. "Men det är klart att vi skaffar en kalender nu", sade jag. ""Det är ingen idé för nu är det snart jul i alla fall" svarade Alva tungt. Elände.

söndag, december 11, 2005

Nobel

Läst på Kerstins och Åsas bloggar om Nobelfest. Det närmaste jag kommer den är att jag har en körkompis som varje år serverar på middagen.

Sedan har jag en annan anknytning därför att jag den 10 december för tolv år sedan stod bakom en fåtölj, lutad mot ryggstödet och andades och gungade och tittade på Nobelprisutdelningen och början av festen medan mina värkar tilltog mer och mer efter att ha smålurats hela dagen. Några timmar senare kom den knallröda svarthåriga Alva fram. Mitt Nobelpris! Typ. Sentimentalt? Ja, såklart, men är det någon gång man får vara sentimental så är det väl vid minnet av sina barns födelse.

torsdag, december 08, 2005

Värsta sjukan

I tisdags kväll repade vi jazz i lastrummet på Arken. Jag är alltid superkritisk till mina egna insatser, men jag tyckte att rösten lät riktigt bra. Kände mig lite otimistisk inför själva giget. På onsdag morgon vaknade jag och var dunderförkyld. Kopplade något som inte är ett ovanligt fenomen (har jag upptäckt efter diskussioner om detta med mina soprankompisar), nämligen att precis innan en förkylning slår till så kan man låta ovanligt bra. Jättemärkligt. Hur som helst så är jag rejält utslagen av förkylningen samt nedslagen inför utsikterna att sjunga bra nästa vecka. Nästa vecka är full med sjungningar, först jazz på onsdag, sedan repetition inför julkonsert på lördag, sedna kommer söndag med sjunga högmässa och sedan inte mindre än TVÅ julkonserter efter varandra på eftermiddagen/kvällen. Hinna bli i riktig form till det känns....osäkert.

Så nu deppar jag och det värker i mina bihålor och kroppen är jätteseg. Hur skall man hinna allt annat? På lördag fyller Alva 12 år, på onsdag fyller Tönnes 7 år och min lilla mamma fyller 60 samma dag- det känns som att det är rätt mycket tårtor och presenter och extragenomtänkta saker som jag skall få till. Jag tycker det är knepigt nog att räcka till redan när jag är frisk.

Satt och snorade i soffan en stund nu och tittade på 80-talsserien Par i brott, Bruce Willis TV-genombrott. Objektivt sett är den inge vidare, manuset är taffligt och larvigt - men jäklar vad Bruce är bra. Jag erkänner: jag är svag för Bruce Willis.

Trots denna glada stund med Bruce (!) så försvinner inte känslan av att jag håller på att kvävas när jag tänker på det jag vill och borde hinna med att fixa senast i morgon, och hur i helsike det skall gå till vet inte jag.

tisdag, december 06, 2005

Slösa

Beckmörkt. Huvudvärken dunkade bakom ögonen hela förmiddagen. Blev bättre efter lunch med min älskling. Sedan diverse ärenden, bl.a. hämta och skjutsa min gosskörsbrat till kören. Nä, jag skall inte kalla honom det, för han är inte någon gossisbrat. Jag skall göra allt för att stävja detta. Är kanske ingen risk, hans klassföreståndare högg tag i mig när jag hämtade bara för att få berätta för mig vilken jättebra kompis han hade varit idag. Min fina, fina pojke.

Pengar som rann ut medan jag gjorde alla ärenden:

1) dyr medicin på apoteket. Tur att den verkligen funkar mot migrän!
2) biljetter till Stadsteatern. Tur att de har nypremiär på Nancy Viktoria som vi missade förra vändan!
3) stövlar. Tur att de är såååååå snygga!
4) parkering i P-hus därför att jag bara inte orkar ställa bilen långt åt helsike när jag om bara en liten stund igen skall hämta den för att hämta sonen från kören igen. Tur att det finns parkeringshus bara över gatan!

torsdag, december 01, 2005

Energi som Kalle

Kalle är 75 år. Om man ringer till honom kan man få beskedet att han är uppe på taket. Vilket inte gör en lugn eftersom han nuförtiden knappt har ledsyn. Eller så beskär han äppelträden. Eller så är han på G med något annat. Idag var han uppe och lämnade filmer eftersom han har visat klart höstens omgång med barnfilm. På vägen ut genom dörren säger han: "Nä, nu skall jag hem och slakta en älg."

Det finns människor som har en outsinlig energi och ork. Själv skall jag bevars inte slakta någon älg idag, det räcker så bra med att jag blir matt vid tanken på att ställa mig och skala potatis till vargarna. Min lilla blondin som också är en sådan där motor av energi är för ovanlighetens skull tyst. Han säger bara att han "e så tlöööött", och så nyser han så då vet jag ju vad som är på väg. Älskar alla förkylningar som går runt runt i familjen hela året. (Nej.)

Hur som helst så önskar jag att jag kunde känna mig så full av dådkraft och ork som Kalle ger intryck av att vara längre fram i livet. En förutsättning är kanske att man varit likadan även i sin ungdom - och då ligger jag risigt till!

tisdag, november 29, 2005

Lite smålarvigt i advent

Över tvåtusen personer i Domkyrkan i söndags. Det är alltid mycket folk på första advent, men i år var det fler än jag sett på länge. Trots min helkassa hals var det trevligt, jag är glad att jag höll ut och var med även om jag nog inte tillförde så mycket.

Jag gillar våra småfniss i kören. Som när Milke med energiska gester under pågående sjungning skall fösa hälften av oss till vänster så att brasset som sitter vid sidan av oss skall kunna se honom, samtidigt som han försöker får resten av gänget att stå kvar på sina platser och lämna en lucka så att Andrew som sitter vid orgeln bakom oss också skall ha en chans att kunna se Milke. Då fnissar vi. Och Milke flinar. Brasset ler och Andrew höjer ett ögonbryn. Och vi önskade förstås varandra gott nytt år (kyrkoår) och i sopranstämman diskuterade vi allvarligt möjligheterna att föra med oss "gå med ljus"-poäng till det nya kyrkoåret. Jag hävdar att vi inte kan göra det eftersom "du får ingenting ta med dig när du går". Självklart har vi inga poäng för att gå i evangelieprocession eller leda procession eller bära ljus, men ibland känns det som att det är lite kul att räkna ändå. Om vi hade poängsystem så skulle jag ha fått rungande minuspoäng eftersom jag ledde processionen lite på villlovägar på vägen in. Pinsamt. Jag är så himla van och ändå får jag totalt hjärnsläpp. Extra pinsamt särskilt som Milke hade levererat The Speech innan - det som handlar om vikten av att vi går och står på rätt sätt och ser allmänt proffsiga ut.

Nu laddar vi för julkonsert. Kom och lyssna den 18 december. Det låter bra!

torsdag, november 24, 2005

Telefonförsäljare

Lovar bra saker
den här produkten är miljövänlig och räcker längre.
Finemang, säger jag.
Och blir blåst.Förstås.
För jag vill inte vara misstänksam.
Jag vill inte ständigt vara på min vakt
och ana bedrägerier bakom varje hörn.
Idiot.

För så är det i livet
alla är ute efter att blåsa varandra.
Litar man på vad någon säger är man bra dum.
Trygghet och tillit - vilket skämt.

Vem lurar mig idag?
En telefonförsäljare som gör sitt jobb
eller livets telefonförsäljare
som kan vara vem som helst av dem du litar på?

Och vem lurar jag själv?
Förhoppningsvis ingen.
För det vill jag inte.
Det räcker med det som varit.


(skrivet i ett något dystert ögonblick)

tisdag, november 22, 2005

Jula lite

Undrar om jag skall sätta upp lite tomtebonader och sådant i år? I många år valde jag bort julpyntande för att det tog för mycket kraft från själva överlevnaden. Det börjar kanske bli läge att ta upp det igen. Nu är jag ingen direkt pyntande och pysslande person, men jag kan ju ställa fram en tomte till och då har pyntandet genast ökat med 100 %, typ. Fast ljusstakar och adventsstjärnor har vi alltid haft, de hjälper en så bra genom mörkret.

Och när jag förnöjt knaprar i mig en av Kerstins saffransskorpor så får jag små galna tankar om att baka själv. Inget mer avancerat än kanske en pepparkaka, men det är alltid något.

tisdag, november 15, 2005

Kommunicera

Ibland kan man höra att "nu för tiden pratar inte folk med varandra utan man läser varandras bloggar istället". Tycker jag inte alls. Det handlar om två olika sätta att kommunicera. Som tur är kommer människor alltid behöva närheten och det riktiga pratet ansikte mot ansikte. Men att skriva är liksom en annan sak. Dessutom har folk skrivit i avsikt att kommunicera, förmedla och bolla idéer även förut. Tänk på den mängd med brev som människor skrev en gång i tiden. Själva brevskrivandet har avtagit drastiskt, om man med det menar just det konkreta skriva ett brev - stoppa i kuvert - klistra på frimärke - lägga på brevlådan. Idag gör vi på andra sätt. Vi skickar mejl. Vi sms:ar. Vi bloggar. Vi ringer. Betyder inte på något sätt att själva innehållet har urholkats.

När jag läser Bangs (ja, det är klart att hon är en favorit, hur förutsägbar är jag?!) dagböcker slås jag av hur många brev hon och andra skriver, och de breven tar upp allt från det viktigaste och närmaste till frågan om man skall ses på torsdag eller fredag. Idag skickar vi inte brev för att fråga om när vi skall ses, utan vi ringer eller messar eller mejlar. De stora frågorna tar vi fortfarande i brev, antingen det är elektroniskt eller på papper. Behoven är de samma och formerna är inte så väldigt annorlunda, tycker jag.

Skriva eller prata? Ingen skillnad mot hur det var förr. Vad man nu menar med "förr" är iofs intressant men jag ids inte riktigt behandla det här och nu....poängen är att människor även innan internet kunde välja att prata ansikte mot ansikte eller att skriva det de ville ha sagt. Och det som är speciellt med att skriva är att man kan tala till punkt. Det innebär föralldel att man inte kan se läsarens reaktioner och kan fortsätta att trampa i klaveret hur mycket som helst, men kan kan fullfölja en tankegång. Man kan pröva att uttrycka sig på andra sätt än vad man gör i tal. Det blir liksom lite bökigt om man skulle börja tala med folk på blankvers, om man nu är lagd åt det hållet. Bättre då att skriva det någonstans! När man skriver kan man också välja att inte visa vem man är. Det är upp till var och en vilken bild man vill hålla upp för den som (kanske) läser det man skrivit.

Det jag tycker om med bloggandet är att jag upptäcker sidor som jag inte riktigt visste om hos gamla vänner. När man skriver så kommer det fram andra saker än under ett samtal. Det är jättespännande! Tankar om saker som jag inte alls visste om att person A var intresserad av, eller att person B har färdigheter i ett ämne som jag knappt visste fanns, eller att person C var så väldigt bra på att förmedla sina åsikter: det är fantastiskt att få veta. Ger en fördjupad bild av människor som jag känt länge. Det är ofta så, tror jag, att man gärna pratar på ungefär samma sätt och om samma saker varje gång man träffar människor i ett specifikt sammanhang. Det finns personer som man lyckas dra in i flera sammnahang och träffa och utveckla sin relation med, men de flesta finns kvar där man träffade dem första gången. Det är de människorna som det är så roligt att upptäcka mer saker om. Att de säger "här är jag. Så här tänker jag. Så här mår jag. Reagera.".

Om inte det är att kommunicera så vet inte jag.

torsdag, november 10, 2005

Eruption

Blodet kokar
hjärtat är iskallt
frustration
raseri.

Hatar det.
Det är inte jag.

Leche

Var på Kulturforum igår. Lars Lambert berättade om stadsarkitekt Gunnar Leche som har ritat ungefär halva stan. Intressant. Och fina hus.

Efter 30 diabilder och genomgång av typiska Leche-detaljer så slog det mig plötsligt: vårt hus ser faktiskt rätt mycket ut som ett Leche-hus! Fast det är byggt 1993 av Riksbyggen. Undrar vem arkitekten är? Måste jag ta reda på.

Snälla flickor

Varit på utvecklingssamtal. Jag har en snäll och duktig och ambitiös och artig dotter. Hon börjar bli bättre på att visa vem hon är i skolan och att ta för sig lite, säger hennes lärare. Efter samtalet frågade jag Alva om hon förstod varför lärarna tyckte det är bra att hon säger ifrån lite mer. Nja....inte helt självklart, för att hon är förstås innte på att det är bra att vara snäll.Så då försökte jag få fram att det ÄR bra att vara snäll - men att det inte betyder att man skall låta någon annan bestämma åt sig. Frågade om hon visste vad grupptryck är, och då föll det nog ner en pollett.

Kunde förstås inte låta bli att påpeka att flickor ofta blir belönade för att de är snälla på det där "jag säger inte-ifrån"-sättet och att det inte är så bra...

Sade också att det finns olika sätt att säga ifrån på. En flicka i Alvas klass agerar på det rätt vanliga sättet hos osäkra flickor: hon blir jättekaxig och störig och intrigerar och struntar i skolarbetet och fokuserar på killarnas uppmärksamhet. Jag sade till Alva att man kan visa vem man är och stå för vad man tycker utan att bli som den flickan. Typ att har man självförtroende så kan man fortsätta vara snäll men ändå vara tydlig. Åh- det är ju precis som Bamse, slår det mig! Den som är mycket stark måste vara mycket snäll!

Eftersom jag var en snäll flicka vet jag precis hur självutplånande man kan bli i tron att det är det som är att vara snäll. Jobbigt.

måndag, november 07, 2005

Inte min sorts patriotism

Jag har bott i Uppsala i 18 år och aldrig snavat över Gustaf II Adolf-firandet vid obelisken förut. Obelisken = den där fula pinnen som står bredvid vid Helga Trefaldighets kyrka och som Karl XIV Johan lät resa till minnet av GA för att ställa sig in hos sina nya landsmän.

När vi hade sjungit klart igår kväll (vi sjöng Herbert Howells Requiem, ett ursinnigt vackert stycke) snubblade jag ut i höstmörkret. Trött och jätteont i ryggen. Ville bara hem. Satte kurs mot Helga Tref där jag hade ställt bilen - och såg till min lätta förtvivlan att parkeringen var blockerad av en folkmassa som stod där och lyssnade på Allmänna Sången som framförde patriotiska låtar. Och förstås GA:s egen favvis-psalm enligt vad det sägs, Vår Gud är oss en väldig borg. Fanborg var det också från nationerna. Och folk, som sagt. Somliga med facklor i händerna. Det var väl...mysigt, eller nå´t. Men jag förundrades över att folk på allvar firar denna dag. Vad firar de? Firar de stormaktsambitionerna? Firar de kungen själv, som för all del verkar ha varit en tämligen intelligent och beläst person, men som faktiskt var ute å krigade å härjade? Ropar man "Hurra hurra för att vi förstörde stora delar av Europa"? Jag vet inte. Det är inte min sorts patriotism. Den ger mig en unken smak i munnen. Det är inte gamla minnen av stormaktstiden som gör att jag är glad och nöjd över att vara svensk - och världsmedborgare.

Jag fick förklara vad som stod på för min nya körkompis Mark som kommer från Tyskland. Jag mumlade vid ett tillfälle ur mungipan att jag inte vet om jag tycker det är något att fira att man är delaktig i att ett krig pågår i trettio år och river ner Europa. Marks svar var att man inte kan känna delaktighet i skuld över något som man faktiskt inte har något att göra med - och drog förstås parallellen till sitt eget land. Jag kände mig lite dum och insiktslös, men jag trodde faktiskt inte att även Marks generation (20 +) dras med skuldbördan eller förväntas göra det.

Jag måste fundera vidare på om jag kan hitta en för mig vettig anledning till Gustaf II Adolf-firande. Först måste jag nog ta reda på vad de som firade igår egentligen firade. Någon som vet?

tisdag, november 01, 2005

Övergrepp

Jag har klippt håret på Tönnes. Efter det har jag gråtit i en halvtimme i smyg när inte pojkarna varit i närheten. Om det fanns en filmupptagning av hur jag beter mig och låter när jag klipper Tönnes så skull en tittares reaktion vara "Hon är ju inte klok. En sådan människa borde inte få ha barn".

Varje gång börjar jag med samma lugna tonfall och grundinställning, pratar med Tönnes, visar honom saxen eller trimmern och försöker avdramatisera. Jag lovar, jag har provat allt. Han har fått hålla i klippgrejorna, fått leka med dem om han velat (vilket han inte har gjort), jag har testat att låta honom sitta i badkaret så han kunde plaska med leksaker samtidigt, att sitta framför handfatet för dito plasklek, provat att ta det i etapper, växlat mellan sax och trimmer för att se om det ena är mindre läskigt än det andra (ingen skillnad), lyssna på favoritskiva - men ingenting fungerar. Det är bara att göra det. Han har mycket och tjockt hår dessutom vilket gör att det tar en evig tid att klippa sig igenom kalufsen. Han vrider sig och skakar i hela kroppen, han snorar och andas in hår och hostar så han nästan kvävs, han skriker "nej, nej" och tjuter och viftar med händerna där man klipper för att avvärja angreppet. Jag går från att relativt lugnt säga: "Du måste sitta stilla, Tönnes. Nu är du duktig" till att skrika till när han vrider sig så att trimmern är nära att nafsa honom på örat eller fara in i ögat. Till sist är det en regelrätt brottningsmatch där jag blåhåller honom. Gissa varför det blir ett övergrepp.

Jag vet inte varför han tycker att det är så fasansfullt. Jag tror att det kan vara för att han inte ser vad som händer. Det gick bättre att få klippa hans naglar när jag väl fick honom att titta på vad som hände, för då såg han att jag inte klippte av honom fingrarna eller tårna. Men håret ser han inte. Å andra sidan såg han vad som hände i spegeln den enda gång jag dragit honom till en frisör, och det gjorde ingen skillnad, så jag vet inte. Hur som helst så är det viktiga i detta att han faktiskt är rädd. Jag vill respektera det. Vill kunna få honom att känna att jag förstår att det är jättesvårt för honom, även om jag måste utsätta honom för det. Men det går inte. När jag står och håller honom i ett låsande grepp och samtidigt ryter åt honom att sitta stilla så är allting kört igen.

Efteråt är han fort glad igen. Han är så lättad över att det är slut för denna gång att han nästan skrattar. Medan jag går och städar upp hårtottarna som spritts överallt och har ont i magen för att jag ännu en gång har begått ett övergrepp. För det mesta skämtar jag bort det när jag pratar om det med andra, beskriver det som tredje världskriget i ett lätt tonfall - men det är verkligen inget att skämta om. Det är fruktansvärt och jag är förtvivlad.

måndag, oktober 31, 2005

Guggenheim och Lennon

Andra dagen i New York gick vi på min önskan till Guggenheimmuseet. Fnissade lite när jag såg texten på väggen om museets grundare - jag är ledsen, Peggy, men efter "Picassos äventyr" så ser jag bara Birgitta Andersson som Peggy Guggenheim framför mig. Kanske inte det mest smickrande porträtt som finns!

Just då var det en utställning med rysk konst, från ikonmåleri till nutida. Det allra häftigaste var nog en installation av Ilya Kabakov, "The Man who flew into Space". Och så var själva huset verkligen jätteroligt. Jag blev lite yr då och då, men så länge jag inte tittade utåt från gallerierna och inte såg att allting lutade lite, lite så gick det bra. Efteråt hummar man förstås på en Simon & Garfunkel-låt, gissa vilken?!

Central Park var vi i vid två tillfällen. Andra gången tog Björn foton på ett hus precis bredvid Central Park i förhoppningen att det var där John Lennon hade bott. (På uppdrag av sin dotter.) Det var rätt många fler som tog kort på samma byggnad och riktade kameran mot samma våning, så det verkade troligt att det var det huset. Jag stod bredvid och funderade på varför man vill ha bilder av sådant. Jag har själv ett försvinnande litet behov att att ta kort på saker därför att någon författare eller sångare som jag gillar råkar ha bott där. Uppenbarligen är jag i minoritet.

Sedn gick vi in i Central Park och tittade på minnesplattan i mosaik där det står Imagine. Satt en kille och spelade Lennonlåtar på gitarr bredvid. En annan kille klev omkring på plattan och arrangerade blommor och ett grönt äpple (förstås). Det stod rätt många människor runt om och liksom hade lite andakt. Rätt fint.

lördag, oktober 29, 2005

Kraschlandning

Mådde så bra härom kvällen. Lugn och klar, på något sätt. Men nu är allt som vanligt igen, jag kom på mig själv med att stå och ryta åt pojkarna inne på Clas Ohlson. Strängt taget är det inte deras fel att jag får en sådan dum idé som att försöka byta/köpa batterier just en lördag när hela stan är ute. Otrivs med att bli den orättvist arga mamman. Fast Tönnes VAR ovanligt bökig och när Sigvard fick för sig att han skulle kliva ur vagnen så rasade allt. Tack och lov att Justus var med och kunde hålla Tönnes i handen så att han inte försvann i mängden. Känns dock inte bra att en åttaåring skall behöva rädda situationen bara för att hans mamma är en korttänkt klant. Till råga på allt hade jag förstås köpt fel batterier igen, visade det sig när vi kom hem. Sens moral: ta aldrig, aldrig med barnen in i en affär en lördag eller vid annan rush-tid om du behöver fundera lite på vad det är du skall köpa.

Deras dag blev nog OK ändå, de fick sitt lördagsgodis och vi var sams sedan. Gjorde kvällsmat och bad Justus berätta om hur det var när han fick prata med politiker - han och tre till från hans skola hade blivit inbjudna till en s.k. barnhearing. Justus berättade att de hade tagit upp det faktum att ingen håller fartbegränsningen utanför skolan och att de inte har någon gatubelysning. (Deras skola är nybyggd och jättefin men den ligger olyckligt till vid en väg.) Jag frågade om han tyckte att de vuxna hade lyssnat på dem, och det tyckte han. Barnombudsmannen var också med, henne har de träffat tidigare när hon besökte skolan. Fast det bästa var fruktpausen när de fick testa mikrofonerna helt fritt och kolla på den spännande fjärrkontrollen som styrde all mekanik i rummet: gardinhissar, bandspelare, filmduk och annat. Jag tänkte nöjt att det nog var en bra introduktion till den demokratiska processen. Han var så engagerad när han berättade, och trots att fokus förstås var på rasten så märkte jag att han hade uppfattat det som ett att de hade ett viktigt uppdrag: att framföra barnens åsikter och vilja till politikerna.

Håhåjaja, nu är det lugnt hemma så jag kan nog samla ihop mig och bli en hyfsad människa igen.

fredag, oktober 28, 2005

Sid och allergi mot trevlighet

Det ryckte lite i mig när jag såg skyltarna till Bayonne - ärligt talat ville jag hälsa på Uncle Sid. Men vi hann inte. Å så är han ju bara en seriefigur, men ändå!

Kom att tänka på att trots alla glada tillrop med "how are you" så var nästan all personal på snabbmatsställen och de få stora affärer jag var inne i nästan snorkiga! Värst var de på outlet-butiken Century 21 som ligger precis bredvid Ground Zero, där kände jag mig rent av illa till mods av en ung och chic kassörskas attityd. Det kanske kunde finnas ett mellanläge mellan den påträngande artigheten och kalla handen, liksom...hon skulle behövt gå i lära hos ynglingen som jobbar på Pressbyrån inne på Svavagallerian. Tag varning, ni som liksom jag får lite rysningar utefter ryggraden av hypertrevliga typer. Det finns dagar som jag faktiskt väljer att inte gå in dit och handla just för att jag inte orkar med de otroligt käcka samtal som han alltid inleder när man går in. Stackars man, han har ingen aning om att 8 av 10 kunder tycker att han är såååå trevlig medan 2 av 10 får allergiska reaktioner av honom.

Jag höll på att bli galen de gånger vi åt på restaurang (=inte snabbmatsställe) och servitören ilade förbi stup i kvarten för att fråga om vi tyckte det var gott, om allt var till belåtenhet och så vidare. Men låt mig få äta ifred! Nästan så man skulle medföra en bruksanvisning: "jag är en sådan person som du får mer dricks av om du INTE engagerar dig så vansinnigt i mitt ätande".

När jag var inne på Century 21 så gick jag förbi medan en varuhusvakt kollade innehållet i en påse som en ung, svart man hade med sig in. Den visade sig innehålla en dator och av de fragment av samtal som jag råkade höra förstod jag att vakten tyckte det kändes pinigt att behöva kolla att påsen inte innehöll droger eller vapen, typ. Även vakten var en ung, svart man. "Just checkin´, bro", sade han ursäktande.

Undrar hur det känns att tillhöra en grupp medborgare som automatiskt är misstänkt vad det än gäller? Undrar också om det finns något land i världen där detta inte förekommer. Har inte varje land sin egen grupp av "dem"?

torsdag, oktober 27, 2005

Småvarmt

Trött som ett elände. Hade egentligen tänkt blogga om NY, men sparar det tills jag har mer struktur på minnena. För tillfället sitter jag mest och känner hur lite värme sprider sig inom mig. Var på utvecklingssamtal om Tönnes, och det var så roligt att det jag har känt ända sedan han började skolan i kommunikationsklass blev bekräftat: han trivs och frodas. Vi tog bussen hem sedan, det går faktiskt en buss hela vägen från Gränby hem till Ulleråker så det var bara att stiga på och sitta ner och må bra. Tönnes älskar att åka buss.

Blev lite däckad när vi kom hem för då överfölls jag från alla håll av "snart är maten klar, kan du hjälpa mig med plåten", "mamma mamma jag tror att vi skall ha Halloweenfest i skolan i morgon och vi skall klä ut oss men jag vet inte säkert att vi har fest och var har vi några Halloweenkläder", "mamma får vi gå och göra trick or treat i morgon?" (svar: NEJ), "mamma mamma jag vill se den här filmen" och mitt i allting försökte jag verkligen komma på var i hela fridens dagar vi lade undan barnens vinterkläder i våras. Hittar dem inte.

Just då var inte magkänslan så go´, direkt, men lugnet infann sig så småningom och nu är två pojkar nybadade och har tvättat håret, en pojke sitter och njuter av sin älsklingsfilm, dottern är hos en kompis och allt är bara stilla. Skönt. Och så ringer Freddan. Märkligt hur vissa människor liksom bara utstrålar värme och lugn och trevlighet så att trots att konversationen inte handlar om något märkvärdigare än att få ett telefonnummer och lite prat om Amerikasemestern så blev jag ytterligare lite gladare. Heder åt Freddan, människor som han borde anställas inom psykvården för att bara gå omkring och utstråla varm mänsklighet. Eller nå´t. Nu har säkert Freddan lika många gräsliga vanor som alla människor har, han kanske klipper tånaglarna vid matbordet eller så, vad vet jag - men han är gräsligt trevlig. Kom just på att strängt taget känner jag honom inte ens på riktigt! Men det är en trevlig bekantskap, definitivt. Och gissa hur generad han skulle bli om han läste det här, hi hi.

Det känns hur som helst väldigt bra att många små olika delar av livet för en gångs skull sammanfaller på exakt rätt vis för att få mig att känna mig varm inuti och riktigt harmonisk. Sådana stunder får man ta vara på. Stunder av nåd, på något vis.

Teknisk idiot

Varför kan jag inte förstå hur jag skall lägga upp länkar till andras bloggsidor? Läser instruktionerna om och om igen men fattar ingenting.

Om någon hjälpsam själ har lust så kan vederbörande gå in på www.blogger.com och läsa å förklara för mig...

onsdag, oktober 26, 2005

Trio med piano

Och så var det jazzkväll ikväll. Efter jobbet hämtade jag Sigvard på dagis, och sedan ramlade barnen in efter hand. Justus kom först. Sedan Alva. Och till sist kom Tönnes i sin skoltaxi. Underbart att vara med dem igen. Vi hade det trevligt medan jag delade ut presenter och lagade mat, men jag hann inte öva igång mig. Så jag tycker att min insats denna kväll var knappt godkänd. Kan så mycket bättre. Men publiken verkade nöjd och jag skall inte förakta deras upplevelse bara för att jag själv inte gjorde så bra ifrån mig som jag kan göra.

Elände, jag vill ju så gärna sjunga jazz och enda gången jag får tillfälle att göra det så blir det inte bra. Men mina älskade barn var ett stort plus, det var väldigt trevligt att ha dem i publiken. Och småkillarna skötte sig som små änglar, det hade jag aldrig vågat tro på! När jag sjunger hemma brukar de protestera högt, nämligen.

Bored to tears in Orlando

Tillbaka efter trippen till det stora landet västerut. Många intryck förstås. Mesta tiden tillbringade vi i Orlando, Florida. Den första dagen var på Disneyworld. Helt fantastiskt. Attention to detail gör att det verkligen blir en totalupplevelse, något slags fake authenticity.

Andra dagen bilade vi till St Petersburg (fortfarande Florida, det finns väl åtminstone ett till St Peterburg, i Missouri) för att gå på Salvdor Dali-muséet. Stannade i Tampa på vägen hem och åkte spårvagn...Björns spontana kommentar: "Det var det bästa på hela resan". Det är så man kan gråta. Fast i ärlighetens namna så hade vi inte gjort så mycket än vid det tillfället, så han skulle nog inte säga det som slutgiltig utvärdering i alla fall.

Tredje dagen ytterligare en theme park, Universal Studios. Sedan började min ensamma tid medan Björn var på kurs. Orlando är en sjuk stad, det finns liksom ingen stad att gå omkring och strosa i. Vi åkte visserligen Downtown Orlando tillsammans en kväll och då fick jag se att det fanns en stadskärna, men det tog så lång tid med buss och jag kände mig inte riktigt bekväm med att åka själv. Fegis är vad man är. Så jag låg vid poolen och tittade på alla söta gekkoödlor som pilade omkring. Plaskade i poolen när jag höll på att få värmeslag, läste lite, löste lite korsord. Lät hjärnan självdö. Bored to tears är bara förnamnet, men även det var en upplevelse. Faktiskt. Åkte pliktskyldigast till någon stor mall en dag, men det är inte kul att gå själv. Och så är det så stort. Och så blir jag så fort trött av mycket folk och oändliga ytor med affärer och mojs.

Sista dagen i Orlando åkte vi till Sea World. Mycket hyllningar av US Army där. Såg trevlig späckhuggarshow med Shamu å polarna. Delfinshowen på Kolmården är inte att förakta, kan jag säga. Och så blev Björn extraglad igen, det fanns inga spårvagnar i parken men väl sjökor (Manateer) som är märkliga, fridsamma, långsamma och försvarlösa djur som förstås är utrotningshotade av utombordsmotorer. De såg ut som jättelika klipphällar som låg stilla i vattnet med nyllen ungefär som en blandning mellan valross och bulldog.

Tre dagar i New York. Ja, det är en fantastisk stad. Åkte mycket tunnelbana och gick mycket.Vi såg en hel del av New Jersey också eftersom vi bodde på flygplatshotellet i Newark. Såg mycket av tågstationen i Newark. Sista dagen åkte vi tunnelbana till Jersey City, åkte spårvagn (!) därifrån till Hoboken. Åt en pizza i Hoboken och tog sedan färjan som gick tillbaka till Manhattan. Trevligt.

Hemresan var inte något vidare, jag blev flygplansförkyld och snöt mig oavbrutet i sju timmar. Kunde inte sova. Filmerna var dåliga. Fick ont i ryggen. Gnäll.

Men nu har jag varit i Amerika. Många intryck. Skönt att vara hemma igen där ingen frågar var femte minut hur man mår. Och inte har en dugg lust att höra svaret. Hövlighetsfraser i all ära, men jag blev less på "How are you". Funderade på att svara "Crappy, actually" någon gång, men man skall inte vara taskig mot befolkningen i andra land bara för att deras vanor är andra än ens egna.

måndag, oktober 10, 2005

Trött

Vi kom tokbort oss på ett ställe och det är oerhört pinsamt med kompositören i publiken, men annars var det väl OK. Tror inte vi hördes särskilt mycket över orkestern och det känns lite jobbigt med tanke på hur vi tog i.

På något sätt känner jag mig snopen. Vet inte riktigt varför. Det ploppar dock upp små fraser ur verket i mitt huvud med jämna mellanrum vilket tyder på att jag tycker att själva musiken är bra.

Mer musik i går kväll. Tre trötta typer tog sig i kragen och övade sista gången innan själva giget. Det gick ungefär så bra som det brukar göra söndagskvällar när man är trött. Jag hade svårt att fokusera och fick inte till någon bra jazz-frasering. Blev lite deppig. Och så slog det mig att vi skall sjösätta vår jazzkväll dagen efter att jag har kommit hem från USA. Oj - kommer jag att ha någon röst överhuvudtaget efter jetlag? Känner mig ynkligt underlägsen Magnus och Lisa som trots att de hävdar att de inte tar i sina instrument (piano respektive sax) mer än tre gånger om året i alla fall får till det. Jag sjunger regelbundet men låter inge bra ändå. Kan visserligen skylla lite på att jag normalt sett inte får tillfällen att sjunga jazz och det är annorlunda mot att sjunga i kör, men ändå...

Trött, som sagt.

fredag, oktober 07, 2005

Gnolgnöl

Konsertnerver. Igår hade vi första orkesterrepet. Nu har jag varit med så länge så jag vet att det alltid är en chock första gången man repar med orkester. Inget låter som man förväntar sig. Alla okesterinsatser har man förut hört spelas på piano, och det låter totalt annorlunda. Trots att jag vet det är det ändå JOBBIGT när allt liksom skiter sig och alla känner sig obegåvade och kassa. Ännu jobbigare: det är stoooor orkester. Kören står längst bak, placerad i någon slags u-formering. Sedan står slagverkarna typ i mitten av u-et. Sedan kommer brasset. Sedan komer stråket. Sedan kommer dirigenten, fem meter bort. Svårt med kontakten då, kan jag säga!

Sade jag att stråket sitter fyra meter bort från där kören står? Det funkar jättebra när vi skall hämta vår ton för insats från stråket - som vi inte hör, för det sitter så långt bort. Dessutom spelar slagverkarna samtidigt, och dem hör vi minsann! Men inget annat. Det är rätt svettigt och känns nervöst och jag hatar verkligen att känna mig så osäker inför en konsert. Vi har en till orkesterrapa till på oss ikväll för att snabbt försöka lära oss hur det låter, och sedan är det lördag. That´s it, liksom. Blir att stå och tokräkna för att fatta när man skall in och gissa på en ton.

Jaja. Vissa ljuspunkter finns. Knut Nystedt skriver oftast med ett rätt kärvt tonfall, toner som ligger och skaver mot varandra och sedan löses upp. Så också i detta stycke (Reach out for Peace), men en av chockerna som kom igår med orkestern var att en av satserna är så totalt jättesmörigt yster. Det låter som någon slags Jingle Bells-vinterland-klippetikloppeti av hästhovar-pastisch. Man ser framför sig små Disneykaniner skutta omkring på ett snöklätt fält. Otroligt. Mungiporna far upp på en gång. Ironin lurar i bakgrunden...men man blir samtidigt lite glad. Det är väl därför klichéer funkar, de talar till känslorna. Eller nå´t.

tisdag, oktober 04, 2005

Gnola lite

På lördag har vi konsert. Den norske tonsättare Knut Nystedt (huskompositör för typ alla körer i Europa och USA) fyller 90 år och skall firas med en konsert i Domkyrkan. Mycket av det Knut skriver är väldigt spännande och vackert och bra, men ibland vill jag tala allvar med honom. Det är bara en fullfjädrad sadist som skriver ett stycke som är allmänt svårt och där sopranerna får ligga och gasta runt höga a och det skall vara jättesvagt och skirt och tjusig för att sedan avsluta det med typ 12 takter då sopranerna (återigen) skall ligga på höga a och dippa ner på d respektive e lite hastigt för att sedan svinga sig upp igen och bara knappt höras men man skall ändå hålla ton och ha klang. Efter senaste repet av stycket jag beskrivit - O crux, för den som är intresserad - ville jag kasta in handduken och bli alt istället eller något. Ingen för ett så hårt liv som en förstasopran... tenorerna brukar gnälla och säga att deras liv är hårdast, men om det säger jag bara: "Dum som en tenor" och så är det bra med det.

När man håller på och repeterar inför en konsert så sätter sig vissa musikaliska fraser i huvudet och går runt, runt, runt. Ofta är det det sådant som inte går att sjunga ensam och få folk att fatta hur det låter, det fattas liksom flera stämmor till och är det dessutom polyfont så blir det omöjligt att ge omvärlden en uppfattning om hur det egentligen låter. Så det blir till att gå och smågnola tyst och ta om och om igen. Måste slipa på musiken. Måste plugga in de där ställena som jag till min fasa upptäckte att jag inte är 100 på. Det svåraste är förstås de där ställena där vi har slutat i en tonart, ett maffigt starkt ackord som klingar ut. Och sedan kommer paus. Ingen ledtråd någonstans - och så skall vi in i en helt annan tonart. Lite jobbigt. Knepet är att att verkligen komma ihåg hur allt låter i sitt sammanhang, och det är min sju inte helt enkelt med vissa kompositörer som kastar sig rätt vilt hit och dit. Men det är kul. Och blir snyggt. Hoppas man. Är lite rädd för talkören som kommer mitt i bara, talkör kan bli hur hemskt som helst.

Måste gnola lite igen.

fredag, september 30, 2005

Gnöl

Idag känns det inte riktigt bra, någonting. Har någon slags urinvägsinfektion (tror jag) som har bråkat några dagar, igår var det jättehemskt och jag klarade inte av att vara med på hela körrepetitionen igår kväll. Fick dock en oväntad komplimang just när jag skulle smita iväg och det räddade kvällen något. Satt och ynkade i TV-soffan sedan.

I morse kastade jag mig på telefonen för att passa min husläkares telefontid. Jag ringde oupphörligt mellan 8.15 och 9 utan att komma fram. När hennes telefonsvarare hade kopplats på igen ("jag har telefontid mellan 8.15 och 9" - jo tack, jag vet det) ringde jag sköterskan och jämrade mig. Hon fixade en akuttid åt mig så nu får jag åtminstone kolla vad det är för eländes skit (ursäkta) som jag har åkt på, och förhoppningsvis få penicillin mot det. Sedan skall jag hasa till tåget för att åka till Göteborg på förbundsstyrelsemöte hela helgen - kan inte påstå att jag känner mig taggad direkt. Skulle hellre vara hemma med min man och mina barn. Det känns alltid lika knäppt att jag åker iväg just när de kommer tillbaka till mig efter att ha bott hos sin pappa, idag hinner jag inte träffa dem alls för tåget går 13.30.

tisdag, september 27, 2005

Pedagogiskt?

Jag hatade grupparbeten. Tur att jag hade rätt gammalmodiga lärare. Man kunde jobba i klassrummet. Jag låter som en reaktionär bakåtsträvare - men tänker på min dotters situation. Hennes klass har varit extremt pratig hela tiden. 22 pojkar och 5 flickor. Nu går de i femman, och den här veckan har deras klassföreståndare vidtagit mått och steg för att komma tillrätta med den dåliga arbetsmiljön i klassrummet: hon har helt sonika pytsat ut en del ungar till andra klasser. De får gå med yngre barn i tre dagar och får läxor på det som klasskamraterna i femman gör. Min dotter berättade detta för mig igår och jag häpnar. För det är ett straff. Hela klassen vet att det är ett straff och ett desperat försök att få de här pratiga, attitydfyllda (men förstås i grunden hyggliga) ungarna att komma till någon slags insikt. Kanske funkar det, om de tycker att de kan ta lite ansvar för de yngre eleverna som de går med i tre dagar och att de kan växa i rollen av att vara större och förståndigare, men jag tycker det känns lite gungigt. Kan slå precis hur fel som helst. Fast jag känner med deras lärare, hur lätt är det att vara nyutexaminerad och ta över en fyra som pratar livet ur alla?

fredag, september 23, 2005

Irreparabelt

Det man säger går inte att reparera. Många tycker därför att det är bäst att tiga och låta människor vara ovetande. Så tyckte jag själv en gång i tiden - dvs, jag tyckte det på ett teoretiskt och oprövat plan i ett liv där jag ännu inte visste att det för mig inte finns något värre än att inte veta.

Nu för tiden tycker jag att det är lika illa med det som aldrig sägs. Det är lika irreparabelt och oåterkalleligt.

Skillnaden mellan det man säger och det man tiger med är att det som sägs ändå går att komma vidare med. Det finns därute. Det som inte sägs finns naturligtvis hos den person som tänker eller känner något, men det stannar där. Och en dag är det för sent för att säga det.

Menar inte alls att man urskiljningslöst skall häva ur sig allt som flyger genom ens huvud. Har lite svårt att riktigt få fram det jag menar. För det finns ju en annan, svårare sida av det hela som handlar om att vara ärlig och såra - eller att ljuga och låta människor vara ovetande för att skydda dem. Och sig själv. Finns inget universalrecept på det förstås. Alla situationer är unika och det är säkert sant att det kan vara onödigt att tala sanning när sanningen gör ont. Min största invändning mot konceptet " det är bättre att hålla folk ovetande" är att lögner alltid har konsekvenser. Alltid. De leder till fler lögner. Och jag tycker på fullt allvar att det kan vara en lögn att tiga.

Det enda jag säkert vet är att jag vill leva så att jag lever i sanning. Jag vill inte leva i lögn och vara ovetande eller föra andra bakom ljuset. Innebär att om jag skall kunna säga det jag tänker och tycker så måste jag leva så att jag inte har något att dölja...baggis, med andra ord! Mitt eget krav på mig är att faktiskt vara ärlig mot mig själv för att kunna vara det mot andra. Inga enkla bakvägar mer. Det mår jag inte bra av. Jag mår jättedåligt av att inte ha talat sanning under perioder i mitt liv. Får väl se hur det går...målet är satt väldigt högt, jag vet. Och jag är lika feg och svag som de flesta människor är, men jag vet i alla fall hur jag vill leva. Jobbar på med det!

onsdag, september 21, 2005

Snuva

Nu är jag förkyld igen. Otroligt tröttsamt. Nästan lika tröttsamt som att alla i omgivningen kommenterar det med "Nu igen?", "Vilken överraskning "( med ironiskt tonfall), "Tänk att det alltid måste vara något" (underförstått: du är ju aldrig helt kry).

fredag, september 16, 2005

Till min fjortonåring

Hej, min son. På söndag fyller du fjorton år. Jag undrar vad du önskar dig i födelsedagspresent. Det är så svårt att veta, särskilt som jag inte vet hur du har utvecklats de senaste åren. Det blir mest gissningar om vad du skulle ha gillat att börja skolan och lära dig cykla. Vilka kompisar du skulle ha hängt med, och vad du hade tyckt om att göra. Skulle du ha börjat drömma om en moppe? Ett djur? Ett play-station? En cello? En utlandsresa?

Jag tittar ibland på dina syskon och tycker mig se likheter med dig i deras minspel och attityder, och då kan jag en stund leka med tanken att jag liksom kan hitta lite av dig och vem du skulle ha varit - hos dem. Samtidigt var du så mycket dig själv med din tydliga integritet redan från det att du var riktigt liten att det inte går att jämföra. Förstås.

Det finns så mycket som gör ont, min son. Allt du var tvungen att stå ut med till ingen nytta gör ont. Alla mina tillkortakommanden gör ont, alla gånger jag inte kunde hjälpa dig. Alla småsaker som jag hade kunnat göra annorlunda under hela ditt liv gör ont. Allt jag inte gjorde som hade kunnat göra ditt liv ljust och roligt. Varför stekte jag inte pannkakor eller gick ut i skogen med dig oftare? Det blir ett konstigt perspektiv när varje litet val jag gjorde i livet med dig såhär i efterhand blir ödesmättade och innehållstyngda. Och egentligen utmynnar allt i: varför fick du inte leva?

I mina händer sitter fortfarande kroppsminnet kvar av hur det kändes att ta i dina medicinuppsvullna men ändå samtidigt så utmärglade händer. Hur det kändes att dra med handen över ditt huvud, med det sträva och mörka hår som hade börjat växa fram efter strålning och cellgifter. Det hår som du inte tyckte om. "Jag vill ha tillbaka mitt ljusa hår", sade du en gång. Men det var innan du hade resignerat och bara accepterade allt som kom. Åh - det är också något som gör fruktansvärt ont: att du resignerade. Och du fick inte något för det. Du fick inte leva i alla fall.

Du har varit borta från oss i sju och ett halvt år nu. Ständigt närvarande men samtidigt så tydligt frånvarande. Jag vet verkligen inte vad du vill ha på din födelsedag. Men jag tänker såhär: om det var jag som var död, så skulle jag önska att mina kära fick ha det bra. Så, Samuel, om jag lovar att försöka ha det bra i mitt liv och göra vad jag kan för att dina syskon har det bra - är det en OK present på fjortonårsdagen?

med kärlek
mamma

onsdag, september 14, 2005

Oj

Blev så glad så glad när det fanns en kommentar på min blogg från igår. Tänkte att det var från en av de två personer som läser min blogg, kompisen eller lilla mamma. Men icke, det var en jättekonstig kommentar från någon som verkar lätt anti-muslimsk. Blä.

Läste på blogspots hemsida att man det är en sådan oönskad kommentar som kan vara spam. Så nu har jag kryssat i en ruta i mina inställningar så att den som vill lämna en kommentar först måste göra en grej som visar att man är människa och inte en automatisk elak spam-spridarfunktion innan man får skriva sin kommentar.

tisdag, september 13, 2005

Den dag som idag är

Tänker ibland på hur svårt det är att komma ihåg vad jag har gjort under en dag. Försök till rekonstruktion:

Sovmorgon. Varannan vecka bor inte mina barn hos mig, och eftersom jag är morgontrött blir det ofta sovmorgnar då. När jag väl hade kommit upp blev jag rastlös och det kliade i kroppen av längtan efter att komma iväg någon gång (lilla dåliga samvetet för sovmorgonen) så det blev ingen frukost. Kom till jobbet. Jobbade en stund. Gick iväg till Vodafonebutiken inne i Svavagallerian. Jättetrist och trång butik, de byggde om för ett tag sedan och nu är det superopersonlig inredning som inte känns funktionell utan bara fel. Alltid lång väntetid också. Skulle hämta min telefon som varit inne på reparation. Blev glad när det visade sig att jag för en gångs skull har haft tur så att en manick har pajat innan garantin har gått ut. Kostade alltså inget, hurra!

Gick tillbaka till jobbet och ägnade större delen av dagen åt att klistra adressetiketter på tidningar. Bröt för lunch på nya flashiga kaffestället med min man. Goda crèpes och snäll men tafatt personal. Tillbaka till jobbet. Ännu mera klistra etiketter. Lite e-postande och lite posthantering och lite småprat med den enda kollega som fanns på plats - nä, just det, scouten kom inramlande någon timme innan jag själv gick hem. Hann inte fråga honom lite mer om den patrullscoutledarutbildning som min dotter skall åka på i helgen, typiskt.

Jag blev förvånad när hon sade att hon skulle åka, men why not? Hon klarar sig själv alldeles utmärkt i sådana sammanhang. Man behöver inte ens hjälpa henne packa. Hon packade allt själv inför sin drygt 5 veckor långa vistelse i Guatemala i somras....hon har blivit väldigt stor. När jag tittar på min yngste son och ser hur han springer eller hoppar överallt så blir jag påmind om hur Alva var i samma ålder. Precis likadan. Hon gick aldrig utan sprang eller hoppade. Full av livsglädje på något vis, trots att det var just den period då hennes storebror blev sjuk och dog. Och nu är hon på väg till ett eget liv. Lilla stora gumman.

Gick ner på stan. Väntade på bussen. Bussen kom. Satt och trängdes med alla. Kom hem och damp ner i soffan och tittade på posten. Erbjudande från Gudrun Sjödén, var lite sugen på ett par knallröda skor en stund men så ryckte ekonomiska förnuftet i mig. Och dessutom vill jag akta mig för att bli en Gudrun Sjödén-typ, det är en sådan tydlig kulturtantvarning på det. Röstfiske från moderaterna inför kyrkovalet. I soptunnan.

Ställde mig att göra mystisk kvällsmat: fusktzatziki på riven gurka, salt och turkisk yoghurt blandad med tonfisk och ris. Konstigt men helt OK. Gjorde té. Såg på TV mellan varven. Skulle ta ett bad för jag frös. Precis när jag klätt av mig rasslade det i ytterdörren, det var Alva som kom hemdrumlande med sin bästis för tillfället för att hämta varma kläder och regnställ inför deras friluftsdag imorgon. Flickorna påstod att det skulle bli typ storm och regn och sade förhoppningsfullt att dagen kanske skulle bli inställd. Klappade på min fina flicka innan hon gick. Skämdes lite när hon sade att hon hade visat kompisen mina kläder och skor. Alva log snällt och överseende mot mig och sade: "Du har rätt mycket skor, mamma".

Badade. Goda honungstvålen luktar märkligt gott. Väl i badkaret tänkte jag att jag måste klippa min ljuslockiga gullunge snart, åtminstone luggen så att han ser något. Får samla kraft tills på fredag då han kommer hem till oss igen.

Nu sitter jag och tittar ut i höstmörkret och spejar då och då efter vår bil. Jag är jobbänka och vet aldrig när min älskade kommer hem. Han kan komma hem om tjugo minuter. Han kan precis lika gärna komma hem efter midnatt. Tycker faktiskt inte om det - men man kan lära sig leva med oregelbundenhet och ovisshet också, och kanske till och med gilla det så småningom.

Tänker på USA-resorna som inte blev av (skulle bl.a. åkt till New Orleans förra veckan) och på den som hoppeligen blir av. Orlando skall vi till. Hinner med något dygn i New York också. Jag skall skriva upp vad jag vill göra i New York. Vet jag det?!

tisdag, augusti 30, 2005

Fråga din tandläkare

Reklamen för olika sorters tuggummin och tandkräm knäcker mig. Slutklämmen i nästan alla är "Fråga din tandläkare". Jag försöker föreställa mig min tandläkares min om jag på fullt allvar börjar prata tuggummi med honom.

Skulle inte tro det, va?

fredag, augusti 19, 2005

Schäfersången

Konstiga gig har man haft i sina dagar, men det här är nog i konstigaste laget på något vis. Strängt taget var det inte ens ett gig.

Min älskling har tydligen låtit undslippa sig till sina arbetskamrater att jag sjunger. Häromdagen kom en av hans medarbetare in till honom med en text som hyllar schäfrar i handen och frågade om han kunde be sin fru att sjunga in denna visa. (Själv kunde hon inte då hon hade halsproblem.) Texten skall sjungas till melodin av Evert Taubes "Till min flicka". Smal sak för en så rutinerad typ som jag, tänkte vi. Igår skulle vi spela in. Upptäckte att inte en enda av alla de olika inspelningsapparater vi har hemma dög. Jag tänkte med saknad på den tid (tonåren) då jag ofta spelade in band med prat och sådant till olika kompisar. Så enkelt det var...de apparater jag använde då och lite senare har några år på nacken och bruset som togs upp på bandet överröstade de toner som skulle in. Till slut lånade vi en bandspelare på älsklingens jobb. Jag stängde dörren om mig och sjöng om schäfrar. Så nu har jag spelat in en a cappella-version av en sång om schäfrar. Det låter konstigare och konstigare för varje gång jag säger det.

Jag undrar så vad inspelningen skall användas till.

måndag, augusti 15, 2005

Dålig dag

Blir så trött på dåliga dagar. De får mig att må så...dåligt. Känner mig som värsta supernollan och losern. Bara för att jag träffade en gammal vän som hade fint hus och har ett jobb som verkar trevligt, ett riktigt jobb på heltid. Jag vill inte ens ha något hus. Det slår mig nu att det inte är själva huset som är grejen utan att de hade det fint inrett och blommor i badrummet och inte hade kartonger som står kvar i vardagsrummet och bord och möbler som står tätt, tätt, tätt överallt - som vi har det hemma. Jag är inte alls bra på att få det fint och trivsamt runtomkring mig. Vill naturligtvis ha det men har inte förmågan.

Sedan gick vi på bra konsert, the Real Group och en australisk grupp som jag har glömt namnet på men som var superbra. Tönnes dansade och sjöng med lite och det gjorde mig lycklig. Men eftersom det var en dålig dag så blev jag inte inspirerad av sångarna utan nertryckt av insikten om att det är för sent för mig. Jag är 37 år. Det är för sent att börja försöka sjunga på allvar. Duger inte heller tror jag. DEPPIG!

Sammantaget kändes det som att jag inte klarar någonting. Jag klarar inte att få till ett fint hem, jag är en värdelös hushållare, en mamma som nästan jämt är trött och inte hinner med att ge alla barnen de där sagostunderna och målarstunderna och ut-i-skogen-mojset som jag fick när jag var barn.Yrkesmässigt skall vi inte ens tala om. Annat skall vi inte heller tala om. Jobbigt att ha existentiell ångest. Vem är jag?

Suck.

torsdag, augusti 11, 2005

Oidipus och jag

Min äldste son var på många sätt väldigt mycket sin pappas pojke, men han brukade fingra intresserat på mina örhängen och kommentera om han tyckte jag var extra fint klädd. Särskilt gillade han när jag hade min "hemmafru från mellanvästern-klänning", kanske var det så han tyckte att en mamma skulle se ut. Klänningen är slängd sedan några år tillbaka och jag kan inte längre fråga Samuel om vad han tycker om mina kläder. (Det där gjorde väldigt ont igen helt plötsligt.) Andre Sonen tycker att jag sjunger vackrast och är snyggast och snällast och bäst. Än så länge är han mitt mest lojala vapendragare och kavaljer, och kommer ofta och snabb-gosar lite i förbifarten eller säger snälla saker till mig. Tredje Sonen är helt klart sin pappas pojke, men Fjärde Sonen visar sig ha samma inställning till sin mamma som Första och Andra Sonen. Han bevakar mig svartsjukt och om jag får en kram av min älskling så kommer sonen raskt och buffar sig in för att krama mig han också. I våras fick jag inte ens hålla Tredje Sonen i handen, då kom Fjärde Sonen och puffade på honom och sade: "Låt bli mamma. Det är min mamma." Ibland blir jag överväldigad av denna uppvaktning som jag verkligen inte tycker att jag förtjänar, men det är klart att den gör mig glad också. Det gäller att suga i sig all bekräftelse jag kan få nu. Om inte alltför många år är de tonåringar som antagligen inte längre tycker att mamma är snällast och bäst.

Enda Dottern spelar i en liga för sig. Hon och jag har bara varandra, ju. Hon är lojal med mig men är samtidigt väldigt besviken på mig. Jag skilde mig från hennes pappa och det var ett stort svek. Jag jobbar hårt på att återuppbygga hennes förtroende för mig.

onsdag, augusti 10, 2005

Önskelista

1) Att den person som hade plockat ur kartorna med tabletter i den ask med allergimedicin som jag köpte på apoteket igår får digerdöden eller något. Som tur är var de jättesnälla på apoteket och trodde på mig när jag sade att asken var tom när jag kom hem och öppnade den, så jag fick en ny ask.

2) Att jag hinner hem från jobbet i tid för att hinna se Buffy the vampire slayer. De veckor vi inte har barnen sjunker jag ner i sunk-TV-träsket, och jag erkänner att jag har fastnat för Buffy.

3) Ett resårskärp. Ett resårskärp. Ett resårskärp. Jag vill ha. Finns inte att hitta.

fredag, augusti 05, 2005

Trivialiteter

Var och klippte mig idag. Det blev bra! Heder åt frisören. För en stund sedan stod jag och beundrade mig själv i spegeln och såg plötsligt att jag har i princip samma frisyr som jag hade i slutet av 80-talen/början av 90-talet. Intet nytt under solen, alltså. Vet inte om det är beklämmande eller befriande...

Vill hem och lyssna på "From Langley Park to Memphis", min favvisplatta med Prefab Sprout. Paddy McAloon skriver jättekonstiga texter som jag oftast inte förstår men gillar mycket ändå. Vad betyder "God´s a proud thundercloud/ we are cartoon cats/ with a fear that is biblical/under our hats"? Ingen aning. Om jag skall hinna lyssna måste jag skynda mig hem eftersom min älskling tycker att Prefab Sprout är ett kräkmedel, och mina barn anser att så fort mamma vill lyssna på musik så skall man dunka och banka på saker eller spela dataspel med högt ljud på. Jag älskar dem innerligt allihop men känner med Sigrid Undset ("Alltid är det någon unge som skall snytas eller sättas på pottan") och Virgina Woolf ("A room of one´s own"). Eget utrymme och tid är en bristvara, så är det bara.

torsdag, augusti 04, 2005

Sorgen och glädjen de vandra tillsammans

Vad är lycka? För min dotter var det att jag ringde henne idag och berättade att hon, jag och en av bröderna skall gå på Gröna Lund på lördag.

Men det är ju tillfällig lycka. Går det att leva i ett ständigt tillstånd av lycka? Menar vi inte snarare att man är förnöjd om man lever på det sätt som kallas att leva lyckligt? Vet inte. Själv kastas jag mellan de djupaste dalar och de högsta höjder hela tiden. Ofta önskar jag att jag kunde slippa det och få leva - just förnöjd. Men ibland får jag en insikt om att allt har ett pris, och att den största lyckan kommer till i kontrasten mot det svåra.

torsdag, juli 21, 2005

Hel och halv

Vilken människa är hel?

Jag tror att det som kommer närmast helhet är den människa som känner till de flesta sidorna i sin personlighet. Den som är öppen inför möjligheten att det kan finnas ännu fler fasetter av ens personliga prisma, att ljuset hittar oväntade ytor att brytas mot. Den som inser att ingen är enkel.

En halv människa skulle då vara den som har bestämt sig för att säga "Så här är jag. Jag grubblar inte över det jag inte förstår." och sedan plötsligt får en massa känslor och reaktioner som hon inte vet varifrån de kommer, därför att de hörde ju inte till självbilden. De passar inte in och då gungar allt.

Tror jag.

onsdag, juni 08, 2005

Ballonger

Det luktar starkt av gummi i mitt arbetrum. Nästan så det börjar bli jobbigt, men bara nästan. Det blir ett trevligt, mångfärgat sken i rummet också. Lite känsla av tivoli sådär. Jag vadar i dem. Ursprungligen satt de i taket, men gasen har läckt ut så nu ligger de och krymper på golvet. Jag har inte hjärta att städa bort dem, för fortfarande ger de mig en glädjestöt. Det var tydligen någon mer än vi som tyckte att det var något att fira ändå, att vi gifte oss.

tisdag, maj 17, 2005

Diktatur

Barnen skulle få glass till efterrätt igår. Fram med isglasspinnar. De minsta började slicka i sig sin med god aptit - men så rasade allt i och med att storasyskonen tog fram en annan sorts isglass. Då glömdes glasspinnarna raskt bort och pipandet efter sådana där balla isglassar i papperskoner började. Den där praktiska sortens glass där man trycker upp isen vartefter den smälter, och där isglassen gärna hoppar ur alldeles och lägger sig som en färgfläck i knät på barnet. Näst yngsta sonen begriper bara inte hur det fungerar, så till sist sitter han och tuggar i sig papperet. Men det var bara att ge efter, eller få ett mindre världskrig på halsen.

Kände att nu är det dags att införa en handfast kommunistisk diktatur: alla får samma sak jämt, punkt slut.

onsdag, april 27, 2005

Köra fast

Treåringen håller på att lära sig bemästra sin lilla blå cykel med stödhjul. Det börjar gå riktigt bra, men han fastnar i grushögar och på gräsmattor och stampar hjälplöst och uppfordrande på pedalerna utan att komma loss. Då vänder han sig till mig och säger irriterat och förvånat: "Funkar inte".

Så känner jag mig minst en gång per dag när glömska och missförstånd och klantigheter och oförmågor dyker upp i min väg. Funkar inte.

tisdag, april 12, 2005

Ord att leva av

Den här familjen är inte så dum.

Sade sjuåringen helt apropå på väg hem från skolan. Frånskilda mamma som fört in en ny man i barnens liv fick hjärtklappning av glädje.

söndag, mars 27, 2005

Påsk

"Att efter bitter långfredag min påskdagsmorgon bida."

Den här påsken har jag känt tydligare än på många år hur påskens under väcker en oro och längtan i mig. Under ljusa förvårskvällar bultar mitt oroliga hjärta och jag tittar mot vårhimlen och famlar efter något ogripbart. Det är en längtan som finns där som en fysisk realitet. Jag har aldrig riktigt kunnat definiera vad det är: jag kanske har trott att det har handlat om längtan efter det omöjligaste av omöjliga, längtan efter min döde son. Andra år har jag förmodat att längtan stod till ett annorlunda liv.

I år tror jag mig ha kommit närmare. Jag anar att jag längtar efter den jag skulle kunna vara. I ljuset av påskberättelsen, från långfredagens bittra sorg via påsknattsmässans jubel till påskdagens förvissning, letar jag efter mig själv som den jag vore om jag lyckades göra mig fri från osäkerhet och ängslan, från svartsjuka och grämelse och sorg.

Längtan efter att vara ett sannare och mer hel människa. Längtan efter att få kasta av sig allt som tynger. Det betyder inte att slå ifrån sig ansvaret eller skulden för det onda jag gjort, men att hitta någon slags försoning. Försoning både med mig själv och mina medmänniskor. Är inte det en av livets svåraste uppgifter?

tisdag, mars 15, 2005

Världskrig, stora och små

Med tanke på alla stora fasor som finns här i världen kan det nästan kännas tryggt att vanemässigt få reta sig på vardagsproblem. Om jag kan unna mig lyxen att bli riktigt sur på nonchigt bolmande cigrettaficionados i busskuren tycker jag antagligen inte att det föreligger någon överhängande fara för bombanfall eller tsunamis eller smittkoppor. För det vet vi alla: när det verkligen är skarpt läge är det bara att klara sig genom dagen som är viktigt. Man kan vara häpnadsväckande tolerant i ett krisläge.

Däremot undrar jag varför man kan bli så fruktansvärt rent ut sagt skitarg över småsaker. Hur kan det bli ett smärre världskrig kring det faktum att en vill sova med öppet fönster för att inte kvävas av unken luft, och den andra hackar tänder och blir iskall om näsa och fötter och bryter ihop för att det är så vaninnigt kallt i sovrummet? Hit med ett världskrig så bryr man sig inte längre!

Tråkigt att man inte är större som människa än att man skulle behöva leva i ständig beredskap för att orka med både sin egen galenskap och medmänniskornas knepigheter.

Världar ifrån varandra

Jag har en son, en förtjusande pojke, lite disträ och virrig - mycket lik sin mor i de sistnämnda avseendena. Denna yngling och jag hade inte riktigt samma åsikt om saker och ting härom dagen. Det vill säga, jag vet inte vilken planet han befann sig på egentligen när vi gjorde upp om när och hur han skulle komma hem.

Hade hämtat småbröderna på dagis utan att ta med vagn. Det innebär en promenad som alltid blir lite längre än vad mamma har tänkt sig. Plötsligt går det inte att gå den närmaste vägen hem. Gå på trottoarerna? Det är blaha blaha. Man skall givetvis pulsa ut i varje snöklädd gräsplätt och upp på varje vall inom synhåll. Helst skall man kasta sig omkull i snön med jämna mellanrum och leka att man inte kommer upp, och när en bror väl är uppe och går så skall den andre brodern locka honom till att kasta sig omkull igen. Med andra ord: det tog evigheter att komma hem.

När jag nätt och jämnt hade landat hemma med mina snögubbar ringde den förtjusande ynglingen. Gastade för att överrösta fritidsljuden i bakgrunden: får jag gå hem till Bosse? Ja, sade jag, du skall vara hemma klockan sex. Jag fick honom att upprepa klockslaget och sedan lade jag på, förvissad om att vi hade kommit överens om att han skulle gå hem klockan sex.

Detta uppfattade han som att han skulle gå från kompisen Bosse klockan sex för att gå hem till kompisen Nisse.

Jag vet inte vilken planet han kommer ifrån. Förmodligen planeten för sjuåringar som är lite glömska och blir så uppslukade av leken att det sista de tänker på är klockan.

Eller planeten för sjuåringar som inte vill ta risken att ringa hem för att mamma kan säga ”nej, du skall komma hem nu”.

onsdag, mars 09, 2005

Natur

Det yrde av snö. Det hade yrt med kortare avbrott i ett dygn. Däremellan sken solen och vinterlandskapet gnistrade i ögonen. Bilarna körde omkring och såg ut som semlor, med decimetertjocka gräddvita lock som låg kvar på taken. Rart.

Jag gick nästan hela vägen till Sunnersta - vände när snöstormen tog i. Gick längs ån tillbaka till staden, och det var en upplevelse eftersom allt var yrande vitt och landskapet var nästan oigenkännligt. Kände mig som i någon roman av Alistair Mac Lean där tappra män strävar fram över nordpolsvidderna i kamp mot både elementen och elaka skurkar. Drog upp sjalen över näsa och haka och kurade in mig i min luva. Då och då stannade jag och ställde mig med ryggen mot vinden för att kunna andas lite. Iskall snö piskade i ansiktet och omgivningen var öde. Tills jag kom in till stan, vill säga, då blev världen plötsligt normal igen. Tjejer som hasade omkring i jympaskor trots tio minusgrader och snöstorm, men om man bara skall ta sig mellan affärerna och busshållplatsen så spelar det väl ingen roll. Barmark tack vare värmeslingor under gatorna. Tänkte på att det kan vara så stora kontraster bara mellan stadskärnan och de yttre stadsdelarna. Kändes som två olika världar, den ena isolerad och lite farlig, den andra en kontrollerad miljö.

tisdag, februari 08, 2005

Mina handikapp

Ljud. Överallt. Massor. Jag hör dem. Det viner och mullrar från fläktar. Datorer surrar. Klockor tickar. Basljuden från musiken som grannarna spelar ligger som en matta under allt. Mekaniska, monotona ljud är absolut värst. Fast även personer som smackande suger på halstabletter är enerverande. Snarkande livskamrat är också lite besvärligt, inte minst för att jag känner mig så elak när jag sätter armbågen i sidan på honom. Orättvist är det också eftersom jag själv kan dra rejäla timmerstockar.

Jag är alltså väldigt ljudkänslig. Gissa om det gör att jag känner mig hispig och galen och neurotisk i andras ögon. Än så länge hör jag inte röster i alla fall.

Plötsligt är fingrarna på högerhanden bara vadd. Stumma, stela, tjocka. Illamåendet ökar. Så kommer flimrandet för ögonen. Och värken. Den där mycket speciella värken i pannloben och alla nerver i hela kroppen där det känns som att det sitter en elakt litet troll och retar nervändarna med en nål. Ligger raklång på rygg med armarna utefter sidorna och håller händerna absolut stilla för det är så obehagligt när jag råkar röra dem och känner den där stumheten i dem. Det är som att varje del av kroppen mår illa, fingrarna mår illa, tårna mår illa. Värken vandrar sakta sakta från ena sidan av pannan till den andra.

Jag har alltså migrän. Första anfallet fick jag när jag var sex år. Jag minns fortfarande hur jag låg på soffan i vardagsrummet och undrade varför jag mådde så konstig. Sofftyget var strävt och grågrönt. Ljuset som kom genom fönstret gjorde ont. Pappa var jätteorolig men mamma var lugnare eftersom hon själv hade haft migrän som tonåring och ung vuxen och kände igen det. Jag fick i snitt anfall vart tredje år under barndomen, så det var rätt lindrigt. Våren -95 läste jag grekiska och anfallen accelererade kraftigt. Det fanns en myt på teologen om att alla som läste grekiska C1 fick migrän, men jag tyckte inte att det var så knepigt så jag kan verkligen inte skylla på det. Sedan dess har jag haft migrän ofta. Det går i skov, periodvis dröjer det en eller två månader emellan men när det är som värst handlar det om flera anfall i veckan. Tack och lov har jag bra medicin som funkar när den sätts in i rätt tid men det blir alltid liggtid och illamående ändå.

Alltid trött. Vad det beror på vet jag inte. Det har varit så i många år.

Alltid förkyld. Jag har småbarn och har haft det i tretton år. Hoppas på att förkylningarna skall minska i antal när de blir större och jag inte utsätts för elaka barnvirus längre.

Virrighet. Total oförmåga att håll koll på allt som står i almanackan. Hör till dem som kommer på kvällen innan att barnen skall ha friluftsdag och måste ha matsäck, samt att man måste kolla om de har vuxit ur sina skridskor eller ej. (Det har de.) Glömmer trots lappar. Trots flitigt antecknande i kalendrar både hemma och på jobbet.

Det är ett under att man klarar sig helskinnad fysiskt och psykiskt genom dagarna.


tisdag, februari 01, 2005

Hala rackare

Plösligt är det fullkomligt omöjligt att steka fiskpinnarna. Rättare sagt, det är omöjligt att vända på dem. Ena sidan har fått en fin, liksom krispig stekyta och det är verkligen dags att ta andra sidan. Puttar med stekspaden för att välta fiskpinnarna. Går inte. Jag puttar och petar och blir fumligare och fumligare och mer och mer gråtfärdig för det är åt helsike att jag inte klarar någonting här i livet, inte ens att steka några dumma fiskpinnar till mina barn. Dessutom känns även det så otroligt B-aktigt, stå och steka sammanpressat fiskmos till ungarna istället för att göra riktigt mat, vad nu riktig mat är för något. Inte är det den mat de får av mig i alla fall, det kan jag slå mig i backen på. Snorar till och spetsar de hala eländena på en gaffel och slänger dem ner i stekpannan igen.

Och varifrån kom det här? Hur blev en helt vanlig kvällsmatstillagning ett mindre sammanbrott?

måndag, januari 31, 2005

Vardagens äventyr och sportgrenar

Livet blir så lätt slentrian. Vardagen så grå. Men det finns äventyr bakom hörnet! Ibland kan det hjälpa att se tillvaron som en slags mångkamp med flera grenar. Här kommer mitt förslag till några sådana.

"Äntligen stod pojken i gungstolen"
Se hur ettåringen klättrar upp i gungstolen och ställer sig käpprakt i den. Det är bra för barns motorik att klättra och gunga. Spännande gren.

"Bort, bort, fördömda fläck"
Stressmomentet är väldigt högt här. Du skall precis börja påklädningen av barnen för vidare transport till dagis då du upptäcker fina fläckar från blåbärssoppa och banan på den vita t-shirten - och på din egen ljusa kjol. (Sätt aldrig på barnen vita eller ens delvis vita kläder igen.) Om du klarar att antingen ignorera allt eller att gnugga ur de värsta fläckarna utan att svära så har du nästan kammat hem en totalseger. Över dig själv.

"Bränt barn luktar illa"
Avvakta medan den klättergalna telningen försöker ta sig upp på spisen där du just har kokat vatten och plattan fortfarande är varm. Barn skall lära av sina misstag. Se dock till att hindra barnet innan det hinner sätta sig på plattan, det ser så illa ut på barnakuten om man kallsinnigt säger att det var en nyttig läxa och nu vet barnet att man inte skall klättra på spisar.

"Vart tog den stygga lilla sockan vägen"
En klassiker i vardagsmångkamp. Leta, leta efter sockor i morgonrushen. Alla barnen har udda sockor utom det äldsta. Varför upptäcker du när du skall hitta dina egna sockor: ungen har tagit dina för att hon inte hittade sina egna eller för att dina sockor var finare. För att denna gren skall överleva gäller det att inte lära av sina misstag och plötsligt börja kolla att alla sockor finns på rätt plats redan kvällen före. Jag tror dock på grenens fortlevnad eftersom arvet hittills förts vidare från generation till generation.

"Närkontakt med vulkan": Lyssna till sambons telefonkonversation med Vattenfall, kontakt nr 5 i serien "försöka få ett företag att ändra på en blunder". En garanterad pulshöjare! Sambons namn borde vara Vesuvius.

"Brum brum sade bilen". Kör från Umeå till Uppsala med taskig ljuddämpare/halvtrasigt avgasrör. Försök smyga med en bil som vrålar hysteriskt så fort man gasar genom stilla, sovande små orter vid midnatt. Driver upp svetten i pannan, särskilt om man anar trafikpoliser i faggorna.

Tunga byxor

Rödhårig, fräknig, brunögd och tandgluggad
min vackre son
snart sju år.
Livet fullt av Spider-Man, Bamse, kompisar
mammas knä
och stenar.

Jag plockar på kvällen
småmuttrande
lite sur
(Kan de aldrig plocka upp sina kläder själva)
lyfter ett par byxor
och måste le.

Det rasslar i fickorna
byxorna är väldigt tunga
där ligger stensamlingen.