tisdag, februari 08, 2005

Mina handikapp

Ljud. Överallt. Massor. Jag hör dem. Det viner och mullrar från fläktar. Datorer surrar. Klockor tickar. Basljuden från musiken som grannarna spelar ligger som en matta under allt. Mekaniska, monotona ljud är absolut värst. Fast även personer som smackande suger på halstabletter är enerverande. Snarkande livskamrat är också lite besvärligt, inte minst för att jag känner mig så elak när jag sätter armbågen i sidan på honom. Orättvist är det också eftersom jag själv kan dra rejäla timmerstockar.

Jag är alltså väldigt ljudkänslig. Gissa om det gör att jag känner mig hispig och galen och neurotisk i andras ögon. Än så länge hör jag inte röster i alla fall.

Plötsligt är fingrarna på högerhanden bara vadd. Stumma, stela, tjocka. Illamåendet ökar. Så kommer flimrandet för ögonen. Och värken. Den där mycket speciella värken i pannloben och alla nerver i hela kroppen där det känns som att det sitter en elakt litet troll och retar nervändarna med en nål. Ligger raklång på rygg med armarna utefter sidorna och håller händerna absolut stilla för det är så obehagligt när jag råkar röra dem och känner den där stumheten i dem. Det är som att varje del av kroppen mår illa, fingrarna mår illa, tårna mår illa. Värken vandrar sakta sakta från ena sidan av pannan till den andra.

Jag har alltså migrän. Första anfallet fick jag när jag var sex år. Jag minns fortfarande hur jag låg på soffan i vardagsrummet och undrade varför jag mådde så konstig. Sofftyget var strävt och grågrönt. Ljuset som kom genom fönstret gjorde ont. Pappa var jätteorolig men mamma var lugnare eftersom hon själv hade haft migrän som tonåring och ung vuxen och kände igen det. Jag fick i snitt anfall vart tredje år under barndomen, så det var rätt lindrigt. Våren -95 läste jag grekiska och anfallen accelererade kraftigt. Det fanns en myt på teologen om att alla som läste grekiska C1 fick migrän, men jag tyckte inte att det var så knepigt så jag kan verkligen inte skylla på det. Sedan dess har jag haft migrän ofta. Det går i skov, periodvis dröjer det en eller två månader emellan men när det är som värst handlar det om flera anfall i veckan. Tack och lov har jag bra medicin som funkar när den sätts in i rätt tid men det blir alltid liggtid och illamående ändå.

Alltid trött. Vad det beror på vet jag inte. Det har varit så i många år.

Alltid förkyld. Jag har småbarn och har haft det i tretton år. Hoppas på att förkylningarna skall minska i antal när de blir större och jag inte utsätts för elaka barnvirus längre.

Virrighet. Total oförmåga att håll koll på allt som står i almanackan. Hör till dem som kommer på kvällen innan att barnen skall ha friluftsdag och måste ha matsäck, samt att man måste kolla om de har vuxit ur sina skridskor eller ej. (Det har de.) Glömmer trots lappar. Trots flitigt antecknande i kalendrar både hemma och på jobbet.

Det är ett under att man klarar sig helskinnad fysiskt och psykiskt genom dagarna.


tisdag, februari 01, 2005

Hala rackare

Plösligt är det fullkomligt omöjligt att steka fiskpinnarna. Rättare sagt, det är omöjligt att vända på dem. Ena sidan har fått en fin, liksom krispig stekyta och det är verkligen dags att ta andra sidan. Puttar med stekspaden för att välta fiskpinnarna. Går inte. Jag puttar och petar och blir fumligare och fumligare och mer och mer gråtfärdig för det är åt helsike att jag inte klarar någonting här i livet, inte ens att steka några dumma fiskpinnar till mina barn. Dessutom känns även det så otroligt B-aktigt, stå och steka sammanpressat fiskmos till ungarna istället för att göra riktigt mat, vad nu riktig mat är för något. Inte är det den mat de får av mig i alla fall, det kan jag slå mig i backen på. Snorar till och spetsar de hala eländena på en gaffel och slänger dem ner i stekpannan igen.

Och varifrån kom det här? Hur blev en helt vanlig kvällsmatstillagning ett mindre sammanbrott?