söndag, mars 27, 2005

Påsk

"Att efter bitter långfredag min påskdagsmorgon bida."

Den här påsken har jag känt tydligare än på många år hur påskens under väcker en oro och längtan i mig. Under ljusa förvårskvällar bultar mitt oroliga hjärta och jag tittar mot vårhimlen och famlar efter något ogripbart. Det är en längtan som finns där som en fysisk realitet. Jag har aldrig riktigt kunnat definiera vad det är: jag kanske har trott att det har handlat om längtan efter det omöjligaste av omöjliga, längtan efter min döde son. Andra år har jag förmodat att längtan stod till ett annorlunda liv.

I år tror jag mig ha kommit närmare. Jag anar att jag längtar efter den jag skulle kunna vara. I ljuset av påskberättelsen, från långfredagens bittra sorg via påsknattsmässans jubel till påskdagens förvissning, letar jag efter mig själv som den jag vore om jag lyckades göra mig fri från osäkerhet och ängslan, från svartsjuka och grämelse och sorg.

Längtan efter att vara ett sannare och mer hel människa. Längtan efter att få kasta av sig allt som tynger. Det betyder inte att slå ifrån sig ansvaret eller skulden för det onda jag gjort, men att hitta någon slags försoning. Försoning både med mig själv och mina medmänniskor. Är inte det en av livets svåraste uppgifter?

tisdag, mars 15, 2005

Världskrig, stora och små

Med tanke på alla stora fasor som finns här i världen kan det nästan kännas tryggt att vanemässigt få reta sig på vardagsproblem. Om jag kan unna mig lyxen att bli riktigt sur på nonchigt bolmande cigrettaficionados i busskuren tycker jag antagligen inte att det föreligger någon överhängande fara för bombanfall eller tsunamis eller smittkoppor. För det vet vi alla: när det verkligen är skarpt läge är det bara att klara sig genom dagen som är viktigt. Man kan vara häpnadsväckande tolerant i ett krisläge.

Däremot undrar jag varför man kan bli så fruktansvärt rent ut sagt skitarg över småsaker. Hur kan det bli ett smärre världskrig kring det faktum att en vill sova med öppet fönster för att inte kvävas av unken luft, och den andra hackar tänder och blir iskall om näsa och fötter och bryter ihop för att det är så vaninnigt kallt i sovrummet? Hit med ett världskrig så bryr man sig inte längre!

Tråkigt att man inte är större som människa än att man skulle behöva leva i ständig beredskap för att orka med både sin egen galenskap och medmänniskornas knepigheter.

Världar ifrån varandra

Jag har en son, en förtjusande pojke, lite disträ och virrig - mycket lik sin mor i de sistnämnda avseendena. Denna yngling och jag hade inte riktigt samma åsikt om saker och ting härom dagen. Det vill säga, jag vet inte vilken planet han befann sig på egentligen när vi gjorde upp om när och hur han skulle komma hem.

Hade hämtat småbröderna på dagis utan att ta med vagn. Det innebär en promenad som alltid blir lite längre än vad mamma har tänkt sig. Plötsligt går det inte att gå den närmaste vägen hem. Gå på trottoarerna? Det är blaha blaha. Man skall givetvis pulsa ut i varje snöklädd gräsplätt och upp på varje vall inom synhåll. Helst skall man kasta sig omkull i snön med jämna mellanrum och leka att man inte kommer upp, och när en bror väl är uppe och går så skall den andre brodern locka honom till att kasta sig omkull igen. Med andra ord: det tog evigheter att komma hem.

När jag nätt och jämnt hade landat hemma med mina snögubbar ringde den förtjusande ynglingen. Gastade för att överrösta fritidsljuden i bakgrunden: får jag gå hem till Bosse? Ja, sade jag, du skall vara hemma klockan sex. Jag fick honom att upprepa klockslaget och sedan lade jag på, förvissad om att vi hade kommit överens om att han skulle gå hem klockan sex.

Detta uppfattade han som att han skulle gå från kompisen Bosse klockan sex för att gå hem till kompisen Nisse.

Jag vet inte vilken planet han kommer ifrån. Förmodligen planeten för sjuåringar som är lite glömska och blir så uppslukade av leken att det sista de tänker på är klockan.

Eller planeten för sjuåringar som inte vill ta risken att ringa hem för att mamma kan säga ”nej, du skall komma hem nu”.

onsdag, mars 09, 2005

Natur

Det yrde av snö. Det hade yrt med kortare avbrott i ett dygn. Däremellan sken solen och vinterlandskapet gnistrade i ögonen. Bilarna körde omkring och såg ut som semlor, med decimetertjocka gräddvita lock som låg kvar på taken. Rart.

Jag gick nästan hela vägen till Sunnersta - vände när snöstormen tog i. Gick längs ån tillbaka till staden, och det var en upplevelse eftersom allt var yrande vitt och landskapet var nästan oigenkännligt. Kände mig som i någon roman av Alistair Mac Lean där tappra män strävar fram över nordpolsvidderna i kamp mot både elementen och elaka skurkar. Drog upp sjalen över näsa och haka och kurade in mig i min luva. Då och då stannade jag och ställde mig med ryggen mot vinden för att kunna andas lite. Iskall snö piskade i ansiktet och omgivningen var öde. Tills jag kom in till stan, vill säga, då blev världen plötsligt normal igen. Tjejer som hasade omkring i jympaskor trots tio minusgrader och snöstorm, men om man bara skall ta sig mellan affärerna och busshållplatsen så spelar det väl ingen roll. Barmark tack vare värmeslingor under gatorna. Tänkte på att det kan vara så stora kontraster bara mellan stadskärnan och de yttre stadsdelarna. Kändes som två olika världar, den ena isolerad och lite farlig, den andra en kontrollerad miljö.