fredag, september 30, 2005

Gnöl

Idag känns det inte riktigt bra, någonting. Har någon slags urinvägsinfektion (tror jag) som har bråkat några dagar, igår var det jättehemskt och jag klarade inte av att vara med på hela körrepetitionen igår kväll. Fick dock en oväntad komplimang just när jag skulle smita iväg och det räddade kvällen något. Satt och ynkade i TV-soffan sedan.

I morse kastade jag mig på telefonen för att passa min husläkares telefontid. Jag ringde oupphörligt mellan 8.15 och 9 utan att komma fram. När hennes telefonsvarare hade kopplats på igen ("jag har telefontid mellan 8.15 och 9" - jo tack, jag vet det) ringde jag sköterskan och jämrade mig. Hon fixade en akuttid åt mig så nu får jag åtminstone kolla vad det är för eländes skit (ursäkta) som jag har åkt på, och förhoppningsvis få penicillin mot det. Sedan skall jag hasa till tåget för att åka till Göteborg på förbundsstyrelsemöte hela helgen - kan inte påstå att jag känner mig taggad direkt. Skulle hellre vara hemma med min man och mina barn. Det känns alltid lika knäppt att jag åker iväg just när de kommer tillbaka till mig efter att ha bott hos sin pappa, idag hinner jag inte träffa dem alls för tåget går 13.30.

tisdag, september 27, 2005

Pedagogiskt?

Jag hatade grupparbeten. Tur att jag hade rätt gammalmodiga lärare. Man kunde jobba i klassrummet. Jag låter som en reaktionär bakåtsträvare - men tänker på min dotters situation. Hennes klass har varit extremt pratig hela tiden. 22 pojkar och 5 flickor. Nu går de i femman, och den här veckan har deras klassföreståndare vidtagit mått och steg för att komma tillrätta med den dåliga arbetsmiljön i klassrummet: hon har helt sonika pytsat ut en del ungar till andra klasser. De får gå med yngre barn i tre dagar och får läxor på det som klasskamraterna i femman gör. Min dotter berättade detta för mig igår och jag häpnar. För det är ett straff. Hela klassen vet att det är ett straff och ett desperat försök att få de här pratiga, attitydfyllda (men förstås i grunden hyggliga) ungarna att komma till någon slags insikt. Kanske funkar det, om de tycker att de kan ta lite ansvar för de yngre eleverna som de går med i tre dagar och att de kan växa i rollen av att vara större och förståndigare, men jag tycker det känns lite gungigt. Kan slå precis hur fel som helst. Fast jag känner med deras lärare, hur lätt är det att vara nyutexaminerad och ta över en fyra som pratar livet ur alla?

fredag, september 23, 2005

Irreparabelt

Det man säger går inte att reparera. Många tycker därför att det är bäst att tiga och låta människor vara ovetande. Så tyckte jag själv en gång i tiden - dvs, jag tyckte det på ett teoretiskt och oprövat plan i ett liv där jag ännu inte visste att det för mig inte finns något värre än att inte veta.

Nu för tiden tycker jag att det är lika illa med det som aldrig sägs. Det är lika irreparabelt och oåterkalleligt.

Skillnaden mellan det man säger och det man tiger med är att det som sägs ändå går att komma vidare med. Det finns därute. Det som inte sägs finns naturligtvis hos den person som tänker eller känner något, men det stannar där. Och en dag är det för sent för att säga det.

Menar inte alls att man urskiljningslöst skall häva ur sig allt som flyger genom ens huvud. Har lite svårt att riktigt få fram det jag menar. För det finns ju en annan, svårare sida av det hela som handlar om att vara ärlig och såra - eller att ljuga och låta människor vara ovetande för att skydda dem. Och sig själv. Finns inget universalrecept på det förstås. Alla situationer är unika och det är säkert sant att det kan vara onödigt att tala sanning när sanningen gör ont. Min största invändning mot konceptet " det är bättre att hålla folk ovetande" är att lögner alltid har konsekvenser. Alltid. De leder till fler lögner. Och jag tycker på fullt allvar att det kan vara en lögn att tiga.

Det enda jag säkert vet är att jag vill leva så att jag lever i sanning. Jag vill inte leva i lögn och vara ovetande eller föra andra bakom ljuset. Innebär att om jag skall kunna säga det jag tänker och tycker så måste jag leva så att jag inte har något att dölja...baggis, med andra ord! Mitt eget krav på mig är att faktiskt vara ärlig mot mig själv för att kunna vara det mot andra. Inga enkla bakvägar mer. Det mår jag inte bra av. Jag mår jättedåligt av att inte ha talat sanning under perioder i mitt liv. Får väl se hur det går...målet är satt väldigt högt, jag vet. Och jag är lika feg och svag som de flesta människor är, men jag vet i alla fall hur jag vill leva. Jobbar på med det!

onsdag, september 21, 2005

Snuva

Nu är jag förkyld igen. Otroligt tröttsamt. Nästan lika tröttsamt som att alla i omgivningen kommenterar det med "Nu igen?", "Vilken överraskning "( med ironiskt tonfall), "Tänk att det alltid måste vara något" (underförstått: du är ju aldrig helt kry).

fredag, september 16, 2005

Till min fjortonåring

Hej, min son. På söndag fyller du fjorton år. Jag undrar vad du önskar dig i födelsedagspresent. Det är så svårt att veta, särskilt som jag inte vet hur du har utvecklats de senaste åren. Det blir mest gissningar om vad du skulle ha gillat att börja skolan och lära dig cykla. Vilka kompisar du skulle ha hängt med, och vad du hade tyckt om att göra. Skulle du ha börjat drömma om en moppe? Ett djur? Ett play-station? En cello? En utlandsresa?

Jag tittar ibland på dina syskon och tycker mig se likheter med dig i deras minspel och attityder, och då kan jag en stund leka med tanken att jag liksom kan hitta lite av dig och vem du skulle ha varit - hos dem. Samtidigt var du så mycket dig själv med din tydliga integritet redan från det att du var riktigt liten att det inte går att jämföra. Förstås.

Det finns så mycket som gör ont, min son. Allt du var tvungen att stå ut med till ingen nytta gör ont. Alla mina tillkortakommanden gör ont, alla gånger jag inte kunde hjälpa dig. Alla småsaker som jag hade kunnat göra annorlunda under hela ditt liv gör ont. Allt jag inte gjorde som hade kunnat göra ditt liv ljust och roligt. Varför stekte jag inte pannkakor eller gick ut i skogen med dig oftare? Det blir ett konstigt perspektiv när varje litet val jag gjorde i livet med dig såhär i efterhand blir ödesmättade och innehållstyngda. Och egentligen utmynnar allt i: varför fick du inte leva?

I mina händer sitter fortfarande kroppsminnet kvar av hur det kändes att ta i dina medicinuppsvullna men ändå samtidigt så utmärglade händer. Hur det kändes att dra med handen över ditt huvud, med det sträva och mörka hår som hade börjat växa fram efter strålning och cellgifter. Det hår som du inte tyckte om. "Jag vill ha tillbaka mitt ljusa hår", sade du en gång. Men det var innan du hade resignerat och bara accepterade allt som kom. Åh - det är också något som gör fruktansvärt ont: att du resignerade. Och du fick inte något för det. Du fick inte leva i alla fall.

Du har varit borta från oss i sju och ett halvt år nu. Ständigt närvarande men samtidigt så tydligt frånvarande. Jag vet verkligen inte vad du vill ha på din födelsedag. Men jag tänker såhär: om det var jag som var död, så skulle jag önska att mina kära fick ha det bra. Så, Samuel, om jag lovar att försöka ha det bra i mitt liv och göra vad jag kan för att dina syskon har det bra - är det en OK present på fjortonårsdagen?

med kärlek
mamma

onsdag, september 14, 2005

Oj

Blev så glad så glad när det fanns en kommentar på min blogg från igår. Tänkte att det var från en av de två personer som läser min blogg, kompisen eller lilla mamma. Men icke, det var en jättekonstig kommentar från någon som verkar lätt anti-muslimsk. Blä.

Läste på blogspots hemsida att man det är en sådan oönskad kommentar som kan vara spam. Så nu har jag kryssat i en ruta i mina inställningar så att den som vill lämna en kommentar först måste göra en grej som visar att man är människa och inte en automatisk elak spam-spridarfunktion innan man får skriva sin kommentar.

tisdag, september 13, 2005

Den dag som idag är

Tänker ibland på hur svårt det är att komma ihåg vad jag har gjort under en dag. Försök till rekonstruktion:

Sovmorgon. Varannan vecka bor inte mina barn hos mig, och eftersom jag är morgontrött blir det ofta sovmorgnar då. När jag väl hade kommit upp blev jag rastlös och det kliade i kroppen av längtan efter att komma iväg någon gång (lilla dåliga samvetet för sovmorgonen) så det blev ingen frukost. Kom till jobbet. Jobbade en stund. Gick iväg till Vodafonebutiken inne i Svavagallerian. Jättetrist och trång butik, de byggde om för ett tag sedan och nu är det superopersonlig inredning som inte känns funktionell utan bara fel. Alltid lång väntetid också. Skulle hämta min telefon som varit inne på reparation. Blev glad när det visade sig att jag för en gångs skull har haft tur så att en manick har pajat innan garantin har gått ut. Kostade alltså inget, hurra!

Gick tillbaka till jobbet och ägnade större delen av dagen åt att klistra adressetiketter på tidningar. Bröt för lunch på nya flashiga kaffestället med min man. Goda crèpes och snäll men tafatt personal. Tillbaka till jobbet. Ännu mera klistra etiketter. Lite e-postande och lite posthantering och lite småprat med den enda kollega som fanns på plats - nä, just det, scouten kom inramlande någon timme innan jag själv gick hem. Hann inte fråga honom lite mer om den patrullscoutledarutbildning som min dotter skall åka på i helgen, typiskt.

Jag blev förvånad när hon sade att hon skulle åka, men why not? Hon klarar sig själv alldeles utmärkt i sådana sammanhang. Man behöver inte ens hjälpa henne packa. Hon packade allt själv inför sin drygt 5 veckor långa vistelse i Guatemala i somras....hon har blivit väldigt stor. När jag tittar på min yngste son och ser hur han springer eller hoppar överallt så blir jag påmind om hur Alva var i samma ålder. Precis likadan. Hon gick aldrig utan sprang eller hoppade. Full av livsglädje på något vis, trots att det var just den period då hennes storebror blev sjuk och dog. Och nu är hon på väg till ett eget liv. Lilla stora gumman.

Gick ner på stan. Väntade på bussen. Bussen kom. Satt och trängdes med alla. Kom hem och damp ner i soffan och tittade på posten. Erbjudande från Gudrun Sjödén, var lite sugen på ett par knallröda skor en stund men så ryckte ekonomiska förnuftet i mig. Och dessutom vill jag akta mig för att bli en Gudrun Sjödén-typ, det är en sådan tydlig kulturtantvarning på det. Röstfiske från moderaterna inför kyrkovalet. I soptunnan.

Ställde mig att göra mystisk kvällsmat: fusktzatziki på riven gurka, salt och turkisk yoghurt blandad med tonfisk och ris. Konstigt men helt OK. Gjorde té. Såg på TV mellan varven. Skulle ta ett bad för jag frös. Precis när jag klätt av mig rasslade det i ytterdörren, det var Alva som kom hemdrumlande med sin bästis för tillfället för att hämta varma kläder och regnställ inför deras friluftsdag imorgon. Flickorna påstod att det skulle bli typ storm och regn och sade förhoppningsfullt att dagen kanske skulle bli inställd. Klappade på min fina flicka innan hon gick. Skämdes lite när hon sade att hon hade visat kompisen mina kläder och skor. Alva log snällt och överseende mot mig och sade: "Du har rätt mycket skor, mamma".

Badade. Goda honungstvålen luktar märkligt gott. Väl i badkaret tänkte jag att jag måste klippa min ljuslockiga gullunge snart, åtminstone luggen så att han ser något. Får samla kraft tills på fredag då han kommer hem till oss igen.

Nu sitter jag och tittar ut i höstmörkret och spejar då och då efter vår bil. Jag är jobbänka och vet aldrig när min älskade kommer hem. Han kan komma hem om tjugo minuter. Han kan precis lika gärna komma hem efter midnatt. Tycker faktiskt inte om det - men man kan lära sig leva med oregelbundenhet och ovisshet också, och kanske till och med gilla det så småningom.

Tänker på USA-resorna som inte blev av (skulle bl.a. åkt till New Orleans förra veckan) och på den som hoppeligen blir av. Orlando skall vi till. Hinner med något dygn i New York också. Jag skall skriva upp vad jag vill göra i New York. Vet jag det?!