måndag, oktober 31, 2005

Guggenheim och Lennon

Andra dagen i New York gick vi på min önskan till Guggenheimmuseet. Fnissade lite när jag såg texten på väggen om museets grundare - jag är ledsen, Peggy, men efter "Picassos äventyr" så ser jag bara Birgitta Andersson som Peggy Guggenheim framför mig. Kanske inte det mest smickrande porträtt som finns!

Just då var det en utställning med rysk konst, från ikonmåleri till nutida. Det allra häftigaste var nog en installation av Ilya Kabakov, "The Man who flew into Space". Och så var själva huset verkligen jätteroligt. Jag blev lite yr då och då, men så länge jag inte tittade utåt från gallerierna och inte såg att allting lutade lite, lite så gick det bra. Efteråt hummar man förstås på en Simon & Garfunkel-låt, gissa vilken?!

Central Park var vi i vid två tillfällen. Andra gången tog Björn foton på ett hus precis bredvid Central Park i förhoppningen att det var där John Lennon hade bott. (På uppdrag av sin dotter.) Det var rätt många fler som tog kort på samma byggnad och riktade kameran mot samma våning, så det verkade troligt att det var det huset. Jag stod bredvid och funderade på varför man vill ha bilder av sådant. Jag har själv ett försvinnande litet behov att att ta kort på saker därför att någon författare eller sångare som jag gillar råkar ha bott där. Uppenbarligen är jag i minoritet.

Sedn gick vi in i Central Park och tittade på minnesplattan i mosaik där det står Imagine. Satt en kille och spelade Lennonlåtar på gitarr bredvid. En annan kille klev omkring på plattan och arrangerade blommor och ett grönt äpple (förstås). Det stod rätt många människor runt om och liksom hade lite andakt. Rätt fint.

lördag, oktober 29, 2005

Kraschlandning

Mådde så bra härom kvällen. Lugn och klar, på något sätt. Men nu är allt som vanligt igen, jag kom på mig själv med att stå och ryta åt pojkarna inne på Clas Ohlson. Strängt taget är det inte deras fel att jag får en sådan dum idé som att försöka byta/köpa batterier just en lördag när hela stan är ute. Otrivs med att bli den orättvist arga mamman. Fast Tönnes VAR ovanligt bökig och när Sigvard fick för sig att han skulle kliva ur vagnen så rasade allt. Tack och lov att Justus var med och kunde hålla Tönnes i handen så att han inte försvann i mängden. Känns dock inte bra att en åttaåring skall behöva rädda situationen bara för att hans mamma är en korttänkt klant. Till råga på allt hade jag förstås köpt fel batterier igen, visade det sig när vi kom hem. Sens moral: ta aldrig, aldrig med barnen in i en affär en lördag eller vid annan rush-tid om du behöver fundera lite på vad det är du skall köpa.

Deras dag blev nog OK ändå, de fick sitt lördagsgodis och vi var sams sedan. Gjorde kvällsmat och bad Justus berätta om hur det var när han fick prata med politiker - han och tre till från hans skola hade blivit inbjudna till en s.k. barnhearing. Justus berättade att de hade tagit upp det faktum att ingen håller fartbegränsningen utanför skolan och att de inte har någon gatubelysning. (Deras skola är nybyggd och jättefin men den ligger olyckligt till vid en väg.) Jag frågade om han tyckte att de vuxna hade lyssnat på dem, och det tyckte han. Barnombudsmannen var också med, henne har de träffat tidigare när hon besökte skolan. Fast det bästa var fruktpausen när de fick testa mikrofonerna helt fritt och kolla på den spännande fjärrkontrollen som styrde all mekanik i rummet: gardinhissar, bandspelare, filmduk och annat. Jag tänkte nöjt att det nog var en bra introduktion till den demokratiska processen. Han var så engagerad när han berättade, och trots att fokus förstås var på rasten så märkte jag att han hade uppfattat det som ett att de hade ett viktigt uppdrag: att framföra barnens åsikter och vilja till politikerna.

Håhåjaja, nu är det lugnt hemma så jag kan nog samla ihop mig och bli en hyfsad människa igen.

fredag, oktober 28, 2005

Sid och allergi mot trevlighet

Det ryckte lite i mig när jag såg skyltarna till Bayonne - ärligt talat ville jag hälsa på Uncle Sid. Men vi hann inte. Å så är han ju bara en seriefigur, men ändå!

Kom att tänka på att trots alla glada tillrop med "how are you" så var nästan all personal på snabbmatsställen och de få stora affärer jag var inne i nästan snorkiga! Värst var de på outlet-butiken Century 21 som ligger precis bredvid Ground Zero, där kände jag mig rent av illa till mods av en ung och chic kassörskas attityd. Det kanske kunde finnas ett mellanläge mellan den påträngande artigheten och kalla handen, liksom...hon skulle behövt gå i lära hos ynglingen som jobbar på Pressbyrån inne på Svavagallerian. Tag varning, ni som liksom jag får lite rysningar utefter ryggraden av hypertrevliga typer. Det finns dagar som jag faktiskt väljer att inte gå in dit och handla just för att jag inte orkar med de otroligt käcka samtal som han alltid inleder när man går in. Stackars man, han har ingen aning om att 8 av 10 kunder tycker att han är såååå trevlig medan 2 av 10 får allergiska reaktioner av honom.

Jag höll på att bli galen de gånger vi åt på restaurang (=inte snabbmatsställe) och servitören ilade förbi stup i kvarten för att fråga om vi tyckte det var gott, om allt var till belåtenhet och så vidare. Men låt mig få äta ifred! Nästan så man skulle medföra en bruksanvisning: "jag är en sådan person som du får mer dricks av om du INTE engagerar dig så vansinnigt i mitt ätande".

När jag var inne på Century 21 så gick jag förbi medan en varuhusvakt kollade innehållet i en påse som en ung, svart man hade med sig in. Den visade sig innehålla en dator och av de fragment av samtal som jag råkade höra förstod jag att vakten tyckte det kändes pinigt att behöva kolla att påsen inte innehöll droger eller vapen, typ. Även vakten var en ung, svart man. "Just checkin´, bro", sade han ursäktande.

Undrar hur det känns att tillhöra en grupp medborgare som automatiskt är misstänkt vad det än gäller? Undrar också om det finns något land i världen där detta inte förekommer. Har inte varje land sin egen grupp av "dem"?

torsdag, oktober 27, 2005

Småvarmt

Trött som ett elände. Hade egentligen tänkt blogga om NY, men sparar det tills jag har mer struktur på minnena. För tillfället sitter jag mest och känner hur lite värme sprider sig inom mig. Var på utvecklingssamtal om Tönnes, och det var så roligt att det jag har känt ända sedan han började skolan i kommunikationsklass blev bekräftat: han trivs och frodas. Vi tog bussen hem sedan, det går faktiskt en buss hela vägen från Gränby hem till Ulleråker så det var bara att stiga på och sitta ner och må bra. Tönnes älskar att åka buss.

Blev lite däckad när vi kom hem för då överfölls jag från alla håll av "snart är maten klar, kan du hjälpa mig med plåten", "mamma mamma jag tror att vi skall ha Halloweenfest i skolan i morgon och vi skall klä ut oss men jag vet inte säkert att vi har fest och var har vi några Halloweenkläder", "mamma får vi gå och göra trick or treat i morgon?" (svar: NEJ), "mamma mamma jag vill se den här filmen" och mitt i allting försökte jag verkligen komma på var i hela fridens dagar vi lade undan barnens vinterkläder i våras. Hittar dem inte.

Just då var inte magkänslan så go´, direkt, men lugnet infann sig så småningom och nu är två pojkar nybadade och har tvättat håret, en pojke sitter och njuter av sin älsklingsfilm, dottern är hos en kompis och allt är bara stilla. Skönt. Och så ringer Freddan. Märkligt hur vissa människor liksom bara utstrålar värme och lugn och trevlighet så att trots att konversationen inte handlar om något märkvärdigare än att få ett telefonnummer och lite prat om Amerikasemestern så blev jag ytterligare lite gladare. Heder åt Freddan, människor som han borde anställas inom psykvården för att bara gå omkring och utstråla varm mänsklighet. Eller nå´t. Nu har säkert Freddan lika många gräsliga vanor som alla människor har, han kanske klipper tånaglarna vid matbordet eller så, vad vet jag - men han är gräsligt trevlig. Kom just på att strängt taget känner jag honom inte ens på riktigt! Men det är en trevlig bekantskap, definitivt. Och gissa hur generad han skulle bli om han läste det här, hi hi.

Det känns hur som helst väldigt bra att många små olika delar av livet för en gångs skull sammanfaller på exakt rätt vis för att få mig att känna mig varm inuti och riktigt harmonisk. Sådana stunder får man ta vara på. Stunder av nåd, på något vis.

Teknisk idiot

Varför kan jag inte förstå hur jag skall lägga upp länkar till andras bloggsidor? Läser instruktionerna om och om igen men fattar ingenting.

Om någon hjälpsam själ har lust så kan vederbörande gå in på www.blogger.com och läsa å förklara för mig...

onsdag, oktober 26, 2005

Trio med piano

Och så var det jazzkväll ikväll. Efter jobbet hämtade jag Sigvard på dagis, och sedan ramlade barnen in efter hand. Justus kom först. Sedan Alva. Och till sist kom Tönnes i sin skoltaxi. Underbart att vara med dem igen. Vi hade det trevligt medan jag delade ut presenter och lagade mat, men jag hann inte öva igång mig. Så jag tycker att min insats denna kväll var knappt godkänd. Kan så mycket bättre. Men publiken verkade nöjd och jag skall inte förakta deras upplevelse bara för att jag själv inte gjorde så bra ifrån mig som jag kan göra.

Elände, jag vill ju så gärna sjunga jazz och enda gången jag får tillfälle att göra det så blir det inte bra. Men mina älskade barn var ett stort plus, det var väldigt trevligt att ha dem i publiken. Och småkillarna skötte sig som små änglar, det hade jag aldrig vågat tro på! När jag sjunger hemma brukar de protestera högt, nämligen.

Bored to tears in Orlando

Tillbaka efter trippen till det stora landet västerut. Många intryck förstås. Mesta tiden tillbringade vi i Orlando, Florida. Den första dagen var på Disneyworld. Helt fantastiskt. Attention to detail gör att det verkligen blir en totalupplevelse, något slags fake authenticity.

Andra dagen bilade vi till St Petersburg (fortfarande Florida, det finns väl åtminstone ett till St Peterburg, i Missouri) för att gå på Salvdor Dali-muséet. Stannade i Tampa på vägen hem och åkte spårvagn...Björns spontana kommentar: "Det var det bästa på hela resan". Det är så man kan gråta. Fast i ärlighetens namna så hade vi inte gjort så mycket än vid det tillfället, så han skulle nog inte säga det som slutgiltig utvärdering i alla fall.

Tredje dagen ytterligare en theme park, Universal Studios. Sedan började min ensamma tid medan Björn var på kurs. Orlando är en sjuk stad, det finns liksom ingen stad att gå omkring och strosa i. Vi åkte visserligen Downtown Orlando tillsammans en kväll och då fick jag se att det fanns en stadskärna, men det tog så lång tid med buss och jag kände mig inte riktigt bekväm med att åka själv. Fegis är vad man är. Så jag låg vid poolen och tittade på alla söta gekkoödlor som pilade omkring. Plaskade i poolen när jag höll på att få värmeslag, läste lite, löste lite korsord. Lät hjärnan självdö. Bored to tears är bara förnamnet, men även det var en upplevelse. Faktiskt. Åkte pliktskyldigast till någon stor mall en dag, men det är inte kul att gå själv. Och så är det så stort. Och så blir jag så fort trött av mycket folk och oändliga ytor med affärer och mojs.

Sista dagen i Orlando åkte vi till Sea World. Mycket hyllningar av US Army där. Såg trevlig späckhuggarshow med Shamu å polarna. Delfinshowen på Kolmården är inte att förakta, kan jag säga. Och så blev Björn extraglad igen, det fanns inga spårvagnar i parken men väl sjökor (Manateer) som är märkliga, fridsamma, långsamma och försvarlösa djur som förstås är utrotningshotade av utombordsmotorer. De såg ut som jättelika klipphällar som låg stilla i vattnet med nyllen ungefär som en blandning mellan valross och bulldog.

Tre dagar i New York. Ja, det är en fantastisk stad. Åkte mycket tunnelbana och gick mycket.Vi såg en hel del av New Jersey också eftersom vi bodde på flygplatshotellet i Newark. Såg mycket av tågstationen i Newark. Sista dagen åkte vi tunnelbana till Jersey City, åkte spårvagn (!) därifrån till Hoboken. Åt en pizza i Hoboken och tog sedan färjan som gick tillbaka till Manhattan. Trevligt.

Hemresan var inte något vidare, jag blev flygplansförkyld och snöt mig oavbrutet i sju timmar. Kunde inte sova. Filmerna var dåliga. Fick ont i ryggen. Gnäll.

Men nu har jag varit i Amerika. Många intryck. Skönt att vara hemma igen där ingen frågar var femte minut hur man mår. Och inte har en dugg lust att höra svaret. Hövlighetsfraser i all ära, men jag blev less på "How are you". Funderade på att svara "Crappy, actually" någon gång, men man skall inte vara taskig mot befolkningen i andra land bara för att deras vanor är andra än ens egna.

måndag, oktober 10, 2005

Trött

Vi kom tokbort oss på ett ställe och det är oerhört pinsamt med kompositören i publiken, men annars var det väl OK. Tror inte vi hördes särskilt mycket över orkestern och det känns lite jobbigt med tanke på hur vi tog i.

På något sätt känner jag mig snopen. Vet inte riktigt varför. Det ploppar dock upp små fraser ur verket i mitt huvud med jämna mellanrum vilket tyder på att jag tycker att själva musiken är bra.

Mer musik i går kväll. Tre trötta typer tog sig i kragen och övade sista gången innan själva giget. Det gick ungefär så bra som det brukar göra söndagskvällar när man är trött. Jag hade svårt att fokusera och fick inte till någon bra jazz-frasering. Blev lite deppig. Och så slog det mig att vi skall sjösätta vår jazzkväll dagen efter att jag har kommit hem från USA. Oj - kommer jag att ha någon röst överhuvudtaget efter jetlag? Känner mig ynkligt underlägsen Magnus och Lisa som trots att de hävdar att de inte tar i sina instrument (piano respektive sax) mer än tre gånger om året i alla fall får till det. Jag sjunger regelbundet men låter inge bra ändå. Kan visserligen skylla lite på att jag normalt sett inte får tillfällen att sjunga jazz och det är annorlunda mot att sjunga i kör, men ändå...

Trött, som sagt.

fredag, oktober 07, 2005

Gnolgnöl

Konsertnerver. Igår hade vi första orkesterrepet. Nu har jag varit med så länge så jag vet att det alltid är en chock första gången man repar med orkester. Inget låter som man förväntar sig. Alla okesterinsatser har man förut hört spelas på piano, och det låter totalt annorlunda. Trots att jag vet det är det ändå JOBBIGT när allt liksom skiter sig och alla känner sig obegåvade och kassa. Ännu jobbigare: det är stoooor orkester. Kören står längst bak, placerad i någon slags u-formering. Sedan står slagverkarna typ i mitten av u-et. Sedan kommer brasset. Sedan komer stråket. Sedan kommer dirigenten, fem meter bort. Svårt med kontakten då, kan jag säga!

Sade jag att stråket sitter fyra meter bort från där kören står? Det funkar jättebra när vi skall hämta vår ton för insats från stråket - som vi inte hör, för det sitter så långt bort. Dessutom spelar slagverkarna samtidigt, och dem hör vi minsann! Men inget annat. Det är rätt svettigt och känns nervöst och jag hatar verkligen att känna mig så osäker inför en konsert. Vi har en till orkesterrapa till på oss ikväll för att snabbt försöka lära oss hur det låter, och sedan är det lördag. That´s it, liksom. Blir att stå och tokräkna för att fatta när man skall in och gissa på en ton.

Jaja. Vissa ljuspunkter finns. Knut Nystedt skriver oftast med ett rätt kärvt tonfall, toner som ligger och skaver mot varandra och sedan löses upp. Så också i detta stycke (Reach out for Peace), men en av chockerna som kom igår med orkestern var att en av satserna är så totalt jättesmörigt yster. Det låter som någon slags Jingle Bells-vinterland-klippetikloppeti av hästhovar-pastisch. Man ser framför sig små Disneykaniner skutta omkring på ett snöklätt fält. Otroligt. Mungiporna far upp på en gång. Ironin lurar i bakgrunden...men man blir samtidigt lite glad. Det är väl därför klichéer funkar, de talar till känslorna. Eller nå´t.

tisdag, oktober 04, 2005

Gnola lite

På lördag har vi konsert. Den norske tonsättare Knut Nystedt (huskompositör för typ alla körer i Europa och USA) fyller 90 år och skall firas med en konsert i Domkyrkan. Mycket av det Knut skriver är väldigt spännande och vackert och bra, men ibland vill jag tala allvar med honom. Det är bara en fullfjädrad sadist som skriver ett stycke som är allmänt svårt och där sopranerna får ligga och gasta runt höga a och det skall vara jättesvagt och skirt och tjusig för att sedan avsluta det med typ 12 takter då sopranerna (återigen) skall ligga på höga a och dippa ner på d respektive e lite hastigt för att sedan svinga sig upp igen och bara knappt höras men man skall ändå hålla ton och ha klang. Efter senaste repet av stycket jag beskrivit - O crux, för den som är intresserad - ville jag kasta in handduken och bli alt istället eller något. Ingen för ett så hårt liv som en förstasopran... tenorerna brukar gnälla och säga att deras liv är hårdast, men om det säger jag bara: "Dum som en tenor" och så är det bra med det.

När man håller på och repeterar inför en konsert så sätter sig vissa musikaliska fraser i huvudet och går runt, runt, runt. Ofta är det det sådant som inte går att sjunga ensam och få folk att fatta hur det låter, det fattas liksom flera stämmor till och är det dessutom polyfont så blir det omöjligt att ge omvärlden en uppfattning om hur det egentligen låter. Så det blir till att gå och smågnola tyst och ta om och om igen. Måste slipa på musiken. Måste plugga in de där ställena som jag till min fasa upptäckte att jag inte är 100 på. Det svåraste är förstås de där ställena där vi har slutat i en tonart, ett maffigt starkt ackord som klingar ut. Och sedan kommer paus. Ingen ledtråd någonstans - och så skall vi in i en helt annan tonart. Lite jobbigt. Knepet är att att verkligen komma ihåg hur allt låter i sitt sammanhang, och det är min sju inte helt enkelt med vissa kompositörer som kastar sig rätt vilt hit och dit. Men det är kul. Och blir snyggt. Hoppas man. Är lite rädd för talkören som kommer mitt i bara, talkör kan bli hur hemskt som helst.

Måste gnola lite igen.