tisdag, november 29, 2005

Lite smålarvigt i advent

Över tvåtusen personer i Domkyrkan i söndags. Det är alltid mycket folk på första advent, men i år var det fler än jag sett på länge. Trots min helkassa hals var det trevligt, jag är glad att jag höll ut och var med även om jag nog inte tillförde så mycket.

Jag gillar våra småfniss i kören. Som när Milke med energiska gester under pågående sjungning skall fösa hälften av oss till vänster så att brasset som sitter vid sidan av oss skall kunna se honom, samtidigt som han försöker får resten av gänget att stå kvar på sina platser och lämna en lucka så att Andrew som sitter vid orgeln bakom oss också skall ha en chans att kunna se Milke. Då fnissar vi. Och Milke flinar. Brasset ler och Andrew höjer ett ögonbryn. Och vi önskade förstås varandra gott nytt år (kyrkoår) och i sopranstämman diskuterade vi allvarligt möjligheterna att föra med oss "gå med ljus"-poäng till det nya kyrkoåret. Jag hävdar att vi inte kan göra det eftersom "du får ingenting ta med dig när du går". Självklart har vi inga poäng för att gå i evangelieprocession eller leda procession eller bära ljus, men ibland känns det som att det är lite kul att räkna ändå. Om vi hade poängsystem så skulle jag ha fått rungande minuspoäng eftersom jag ledde processionen lite på villlovägar på vägen in. Pinsamt. Jag är så himla van och ändå får jag totalt hjärnsläpp. Extra pinsamt särskilt som Milke hade levererat The Speech innan - det som handlar om vikten av att vi går och står på rätt sätt och ser allmänt proffsiga ut.

Nu laddar vi för julkonsert. Kom och lyssna den 18 december. Det låter bra!

torsdag, november 24, 2005

Telefonförsäljare

Lovar bra saker
den här produkten är miljövänlig och räcker längre.
Finemang, säger jag.
Och blir blåst.Förstås.
För jag vill inte vara misstänksam.
Jag vill inte ständigt vara på min vakt
och ana bedrägerier bakom varje hörn.
Idiot.

För så är det i livet
alla är ute efter att blåsa varandra.
Litar man på vad någon säger är man bra dum.
Trygghet och tillit - vilket skämt.

Vem lurar mig idag?
En telefonförsäljare som gör sitt jobb
eller livets telefonförsäljare
som kan vara vem som helst av dem du litar på?

Och vem lurar jag själv?
Förhoppningsvis ingen.
För det vill jag inte.
Det räcker med det som varit.


(skrivet i ett något dystert ögonblick)

tisdag, november 22, 2005

Jula lite

Undrar om jag skall sätta upp lite tomtebonader och sådant i år? I många år valde jag bort julpyntande för att det tog för mycket kraft från själva överlevnaden. Det börjar kanske bli läge att ta upp det igen. Nu är jag ingen direkt pyntande och pysslande person, men jag kan ju ställa fram en tomte till och då har pyntandet genast ökat med 100 %, typ. Fast ljusstakar och adventsstjärnor har vi alltid haft, de hjälper en så bra genom mörkret.

Och när jag förnöjt knaprar i mig en av Kerstins saffransskorpor så får jag små galna tankar om att baka själv. Inget mer avancerat än kanske en pepparkaka, men det är alltid något.

tisdag, november 15, 2005

Kommunicera

Ibland kan man höra att "nu för tiden pratar inte folk med varandra utan man läser varandras bloggar istället". Tycker jag inte alls. Det handlar om två olika sätta att kommunicera. Som tur är kommer människor alltid behöva närheten och det riktiga pratet ansikte mot ansikte. Men att skriva är liksom en annan sak. Dessutom har folk skrivit i avsikt att kommunicera, förmedla och bolla idéer även förut. Tänk på den mängd med brev som människor skrev en gång i tiden. Själva brevskrivandet har avtagit drastiskt, om man med det menar just det konkreta skriva ett brev - stoppa i kuvert - klistra på frimärke - lägga på brevlådan. Idag gör vi på andra sätt. Vi skickar mejl. Vi sms:ar. Vi bloggar. Vi ringer. Betyder inte på något sätt att själva innehållet har urholkats.

När jag läser Bangs (ja, det är klart att hon är en favorit, hur förutsägbar är jag?!) dagböcker slås jag av hur många brev hon och andra skriver, och de breven tar upp allt från det viktigaste och närmaste till frågan om man skall ses på torsdag eller fredag. Idag skickar vi inte brev för att fråga om när vi skall ses, utan vi ringer eller messar eller mejlar. De stora frågorna tar vi fortfarande i brev, antingen det är elektroniskt eller på papper. Behoven är de samma och formerna är inte så väldigt annorlunda, tycker jag.

Skriva eller prata? Ingen skillnad mot hur det var förr. Vad man nu menar med "förr" är iofs intressant men jag ids inte riktigt behandla det här och nu....poängen är att människor även innan internet kunde välja att prata ansikte mot ansikte eller att skriva det de ville ha sagt. Och det som är speciellt med att skriva är att man kan tala till punkt. Det innebär föralldel att man inte kan se läsarens reaktioner och kan fortsätta att trampa i klaveret hur mycket som helst, men kan kan fullfölja en tankegång. Man kan pröva att uttrycka sig på andra sätt än vad man gör i tal. Det blir liksom lite bökigt om man skulle börja tala med folk på blankvers, om man nu är lagd åt det hållet. Bättre då att skriva det någonstans! När man skriver kan man också välja att inte visa vem man är. Det är upp till var och en vilken bild man vill hålla upp för den som (kanske) läser det man skrivit.

Det jag tycker om med bloggandet är att jag upptäcker sidor som jag inte riktigt visste om hos gamla vänner. När man skriver så kommer det fram andra saker än under ett samtal. Det är jättespännande! Tankar om saker som jag inte alls visste om att person A var intresserad av, eller att person B har färdigheter i ett ämne som jag knappt visste fanns, eller att person C var så väldigt bra på att förmedla sina åsikter: det är fantastiskt att få veta. Ger en fördjupad bild av människor som jag känt länge. Det är ofta så, tror jag, att man gärna pratar på ungefär samma sätt och om samma saker varje gång man träffar människor i ett specifikt sammanhang. Det finns personer som man lyckas dra in i flera sammnahang och träffa och utveckla sin relation med, men de flesta finns kvar där man träffade dem första gången. Det är de människorna som det är så roligt att upptäcka mer saker om. Att de säger "här är jag. Så här tänker jag. Så här mår jag. Reagera.".

Om inte det är att kommunicera så vet inte jag.

torsdag, november 10, 2005

Eruption

Blodet kokar
hjärtat är iskallt
frustration
raseri.

Hatar det.
Det är inte jag.

Leche

Var på Kulturforum igår. Lars Lambert berättade om stadsarkitekt Gunnar Leche som har ritat ungefär halva stan. Intressant. Och fina hus.

Efter 30 diabilder och genomgång av typiska Leche-detaljer så slog det mig plötsligt: vårt hus ser faktiskt rätt mycket ut som ett Leche-hus! Fast det är byggt 1993 av Riksbyggen. Undrar vem arkitekten är? Måste jag ta reda på.

Snälla flickor

Varit på utvecklingssamtal. Jag har en snäll och duktig och ambitiös och artig dotter. Hon börjar bli bättre på att visa vem hon är i skolan och att ta för sig lite, säger hennes lärare. Efter samtalet frågade jag Alva om hon förstod varför lärarna tyckte det är bra att hon säger ifrån lite mer. Nja....inte helt självklart, för att hon är förstås innte på att det är bra att vara snäll.Så då försökte jag få fram att det ÄR bra att vara snäll - men att det inte betyder att man skall låta någon annan bestämma åt sig. Frågade om hon visste vad grupptryck är, och då föll det nog ner en pollett.

Kunde förstås inte låta bli att påpeka att flickor ofta blir belönade för att de är snälla på det där "jag säger inte-ifrån"-sättet och att det inte är så bra...

Sade också att det finns olika sätt att säga ifrån på. En flicka i Alvas klass agerar på det rätt vanliga sättet hos osäkra flickor: hon blir jättekaxig och störig och intrigerar och struntar i skolarbetet och fokuserar på killarnas uppmärksamhet. Jag sade till Alva att man kan visa vem man är och stå för vad man tycker utan att bli som den flickan. Typ att har man självförtroende så kan man fortsätta vara snäll men ändå vara tydlig. Åh- det är ju precis som Bamse, slår det mig! Den som är mycket stark måste vara mycket snäll!

Eftersom jag var en snäll flicka vet jag precis hur självutplånande man kan bli i tron att det är det som är att vara snäll. Jobbigt.

måndag, november 07, 2005

Inte min sorts patriotism

Jag har bott i Uppsala i 18 år och aldrig snavat över Gustaf II Adolf-firandet vid obelisken förut. Obelisken = den där fula pinnen som står bredvid vid Helga Trefaldighets kyrka och som Karl XIV Johan lät resa till minnet av GA för att ställa sig in hos sina nya landsmän.

När vi hade sjungit klart igår kväll (vi sjöng Herbert Howells Requiem, ett ursinnigt vackert stycke) snubblade jag ut i höstmörkret. Trött och jätteont i ryggen. Ville bara hem. Satte kurs mot Helga Tref där jag hade ställt bilen - och såg till min lätta förtvivlan att parkeringen var blockerad av en folkmassa som stod där och lyssnade på Allmänna Sången som framförde patriotiska låtar. Och förstås GA:s egen favvis-psalm enligt vad det sägs, Vår Gud är oss en väldig borg. Fanborg var det också från nationerna. Och folk, som sagt. Somliga med facklor i händerna. Det var väl...mysigt, eller nå´t. Men jag förundrades över att folk på allvar firar denna dag. Vad firar de? Firar de stormaktsambitionerna? Firar de kungen själv, som för all del verkar ha varit en tämligen intelligent och beläst person, men som faktiskt var ute å krigade å härjade? Ropar man "Hurra hurra för att vi förstörde stora delar av Europa"? Jag vet inte. Det är inte min sorts patriotism. Den ger mig en unken smak i munnen. Det är inte gamla minnen av stormaktstiden som gör att jag är glad och nöjd över att vara svensk - och världsmedborgare.

Jag fick förklara vad som stod på för min nya körkompis Mark som kommer från Tyskland. Jag mumlade vid ett tillfälle ur mungipan att jag inte vet om jag tycker det är något att fira att man är delaktig i att ett krig pågår i trettio år och river ner Europa. Marks svar var att man inte kan känna delaktighet i skuld över något som man faktiskt inte har något att göra med - och drog förstås parallellen till sitt eget land. Jag kände mig lite dum och insiktslös, men jag trodde faktiskt inte att även Marks generation (20 +) dras med skuldbördan eller förväntas göra det.

Jag måste fundera vidare på om jag kan hitta en för mig vettig anledning till Gustaf II Adolf-firande. Först måste jag nog ta reda på vad de som firade igår egentligen firade. Någon som vet?

tisdag, november 01, 2005

Övergrepp

Jag har klippt håret på Tönnes. Efter det har jag gråtit i en halvtimme i smyg när inte pojkarna varit i närheten. Om det fanns en filmupptagning av hur jag beter mig och låter när jag klipper Tönnes så skull en tittares reaktion vara "Hon är ju inte klok. En sådan människa borde inte få ha barn".

Varje gång börjar jag med samma lugna tonfall och grundinställning, pratar med Tönnes, visar honom saxen eller trimmern och försöker avdramatisera. Jag lovar, jag har provat allt. Han har fått hålla i klippgrejorna, fått leka med dem om han velat (vilket han inte har gjort), jag har testat att låta honom sitta i badkaret så han kunde plaska med leksaker samtidigt, att sitta framför handfatet för dito plasklek, provat att ta det i etapper, växlat mellan sax och trimmer för att se om det ena är mindre läskigt än det andra (ingen skillnad), lyssna på favoritskiva - men ingenting fungerar. Det är bara att göra det. Han har mycket och tjockt hår dessutom vilket gör att det tar en evig tid att klippa sig igenom kalufsen. Han vrider sig och skakar i hela kroppen, han snorar och andas in hår och hostar så han nästan kvävs, han skriker "nej, nej" och tjuter och viftar med händerna där man klipper för att avvärja angreppet. Jag går från att relativt lugnt säga: "Du måste sitta stilla, Tönnes. Nu är du duktig" till att skrika till när han vrider sig så att trimmern är nära att nafsa honom på örat eller fara in i ögat. Till sist är det en regelrätt brottningsmatch där jag blåhåller honom. Gissa varför det blir ett övergrepp.

Jag vet inte varför han tycker att det är så fasansfullt. Jag tror att det kan vara för att han inte ser vad som händer. Det gick bättre att få klippa hans naglar när jag väl fick honom att titta på vad som hände, för då såg han att jag inte klippte av honom fingrarna eller tårna. Men håret ser han inte. Å andra sidan såg han vad som hände i spegeln den enda gång jag dragit honom till en frisör, och det gjorde ingen skillnad, så jag vet inte. Hur som helst så är det viktiga i detta att han faktiskt är rädd. Jag vill respektera det. Vill kunna få honom att känna att jag förstår att det är jättesvårt för honom, även om jag måste utsätta honom för det. Men det går inte. När jag står och håller honom i ett låsande grepp och samtidigt ryter åt honom att sitta stilla så är allting kört igen.

Efteråt är han fort glad igen. Han är så lättad över att det är slut för denna gång att han nästan skrattar. Medan jag går och städar upp hårtottarna som spritts överallt och har ont i magen för att jag ännu en gång har begått ett övergrepp. För det mesta skämtar jag bort det när jag pratar om det med andra, beskriver det som tredje världskriget i ett lätt tonfall - men det är verkligen inget att skämta om. Det är fruktansvärt och jag är förtvivlad.