tisdag, december 27, 2005

Ord jag älskar att hata

Är anglicismer som helt oövertänkt börjat användas och som alla fortsätter att använda tills de sitter stenhårt fast i folks medvetande. Ibland är de helt felaktiga, ibland OK fast ändå så ogenomtänkt och som ersättning för precis alla synonymer.

Som mitt favorit-att-hata-ord: SPENDERA. Spendera som i: Helgen har jag spenderat med min hund. Sommarsemestern spenderade jag i sommarstugan.

11 november skrev min hjältinna Catahrina Grünbaum i DN om spendera, har saxat avslutningen. "Men sedan har alltså spenderandet kommit att avse enbart betalande, ofta av mat och dryck och ofta frikostigt, vilket kan uttryckas med att man har spenderbyxorna på, ett plagg med välfyllda fickor.

Spendera tid har emellertid hela tiden funnits som en möjlighet i språket. Nu har det väckts till liv igen genom engelskan. Egentligen är det svårt att fördöma detta bruk, och det har definitivt kommit för att stanna (liksom redan anglicismerna definitivt och kommit för att stanna).Min huvudsakliga aversion mot det (som jag gärna medger) är att det kan bidra till att rejäla ord som tillbringa, vistas och bo trängs undan.

Spendera tenderar också att bli lite pretentiöst, särskilt när det rör ordinära förhållanden. "Jag spenderade helgen i Köping" i en ung persons mun kan låta som om hon denna helg bevärdigat Köping med ett exklusivt besök och dissat en modemässa i Milano."Jag var i Köping i helgen" säger den som inte är lika självimponerad."

måndag, december 26, 2005

Annandag

Stora styvbarnen kom och åkte pulka med oss. Det blev rena orgierna i pulkaåkning och så småningom förstås snöbolls- eller snarare snökastarkrig. Backen ner mot gamla sjukhuset är förvånansvärt OK att åka i, lagom hög och träden står perfekt placerade så att man sällan åker rätt på dem. Det var roligt. Roligast av allt för mig var att se hur Tönnes har utvecklats sedan förra året: i år åker han med stor glädje tefat nerför backen gång på gång och bär själv upp tefatet igen. Han är med och kastar snö på ett mycket mer medvetet och aktivt sätt än för ett år sedan, och det gör mig på en gång så glad och så sorgsen. Mest glad, dock. (Jag hör tyvärr till den människotyp som inte kan glömma de mörka inslagen i mitt liv, men det betyder inte att jag kastar bort det som är ljust och positivt. Det ljusa syns mer i kontrasten mot det mörka, kan man också säga!)

På eftermiddagen ytterligare en omgång trend-TP med Alva. Jag blir lite galen på det, jag älskar ju allmänbildning och tycker att det är ett nerköp att ha ett TP som ersätter historia, kultur, geografi och vetenskap med enbart trend, film, tv och kändisfrågor. Fördelen är att tolvåringen har en rimlig chans att hålla någotsånär jämna steg med mamma. Dvs ingen av oss vet i vilken månad Olof Mellberg är född eller vilken mat som är Orlando Blooms favorit.

söndag, december 25, 2005

Hårda nötter

Juldag. Jag är jättetrött eftersom jag sjöng i julottan imorse (det är totalt onaturligt att sjunga klockan sex på morgonen) och efter det lyckades klämma in det andra migränanfallet på två dagar. Vilket i sin tur mycket riktigt innebär att jag hade det på julafton också - men jag blev inte liggande så länge då, det var ett mildare anfall.

Slapp dag. Barnen har fortfarande pyamas på sig. Nu skall de äta chips framför TV:n. Målet är att i morgon, när älsklingen inte måste jobba utan faktiskt är ledig, så skall vi ta och gå ut också. Det har snöat ordentligt mitt på dagen så det kan kanske bli lite pulkaåkning.

En bra jul har det varit hittills ändå, tycker jag. Svårt bara att vara trängd mellan "gamla familjen" och "nya familjen". Gissa hur enkelt det egentligen är att äta julmat och dela ut julklappar tillsammans med nya familjen och barnens far - om jag pratar för mycket gemensamma vänner och sådant med barnens pappa stänger jag min man ute, och om jag är för öm och gullig mot min man så gör det än så länge ont på barnens far.Det känns på något sätt som att jag inte räcker till och är en hel person utan fuskar mig fram hela tiden för att inte trampa någon på tårna. Och lyckas därigenom med just det - att trampa på tårna och vara oövertänkt. De verkligt gemensamma julritualerna har vi inte riktigt satt än, det verkar som vi behöver något år till på oss för det. En hård nöt att knäcka.

Har mest rotmos i skallen så det var lite jobbigt att Alvas bästis som precis flyttat till Sundsvall ringde och bjöd dit Alva. Det jobbiga var inte det, utan att jag i mitt taskiga tillstånd glömde att jag måste höra med Emmas föräldrar först om det stämde med datum och sådant. För när vi hade bokat biljett på Y-bussen ringde mycket riktigt Emmas mamma och talade om att flickan liksom hade glömt att hon skulle vara i stallet hela den tid Alva skulle vara där. Tjosan, tänkte jag och trodde inte alls att jag skulle kunna boka om biljetter idag. men jag kom till kundtjänst, en riktig levande människa och kunde boka om. Himla skönt, jag var lite svettig och darrig och förbannade mig själv och min klantighet ett tag där. Ah - nu slår det mig att det är mitt lilla julunder! Och så slår det mig vidare att medan jag väntar på att Björn skall komma hem från jobbet vid midnatt så kan jag ta fram och titta på "It´s a wonderful life". Är inte lika galen i James Stewart idag som jag var som tonåring, men det vore trevligt att sitta och titta på den ikväll känner jag!

Ytterligare ett litet julunder: Sigvard har idag varit mycket grinig och Justus har varit extremt rastlös. De har naturligtvis gått varandra på nerverna något otroligt. Men nu ligger de ihopträngda bredvid varandra i soffan och tycker om varandra igen. Mys.

torsdag, december 22, 2005

Minnen

I tisdags gick vi på Uppsala Stadsteater och såg Nancy Viktoria, föreställningen som bygger på Elsie Johanssons böcker om Nancy. Jag är inte säker på vad jag tyckte om föreställningen - jag tog den inte helt till mig i alla fall. Hur som helst så gick jag förstås hem och läste om böckerna, som jag tycker gräsligt mycket om. De får mig att tänka på mina farföräldrar, mest farmor, även om inte deras liv direkt påminner om Nancys. Det kan vara så att det är de dialektala uttrycken som sätter igång minnet på mig. Det är som jag hör farmor, och drar lite på mun åt hur jag som litet västmanländskt barn brukade banna farmor: "Det heter träskor, farmor, inte treskor. Och kom in och ät, inte kom in och et". Och så förstås farfar som kallade mig "lissgumman".

Minns sommarmorgnar på Gräsö. Farmor satt alltid på trappen tidigt på morgonen, med dagens första kopp kaffe. Hon hade alldeles vitt hår som jag tyckte var mycket stiligt. Hon vitnade tidigt i livet, kring fyrtio säger pappa. Farmor var min. Hon dog alldeles för tidigt. Jag tror att hon var en rätt komplicerad och sårig människa, men det visade hon aldrig mig. Och när jag blev stor nog att kunna förstå ett och annat var hon redan på väg bort.

Farfar brukade sätta sig på sin plats vid matbordet med cigaretten (han var storrökare) och med papper och en penna framför sig. Från hans plats såg han över och genom träden ner till havet. Där satt han, min farfar som jag egentligen aldrig kände som människa, med sina dikter som kom från havets blåhet. Min farfar som var så liten , så liten och darrig och nersupen sina sista år i livet. Farfar som jag vill minnas mest är farfar med blågrå ögon som drömmande stirrar genom cigarrettröken ner mot havet, och kallar mig lissgumman om jag dyker upp i hans synfält.

Gott och blandat

1) Köp inte allrent av märket Eldorado. Det luktar inte gott. När jag våttorkar golven försöker jag mota ryggvärk och stress genom att intala mig att det är så skönt att det bli rent - och så gott det brukar lukta, sen...inte så länge vi har kvar Eldorado allrent.

2) Julgranen står i foten och luktar barr. Det vill säga gott. Om någon timme kommer barnen för att klä granen.

3) Den där bilden man har av hur alla är lugna och glada och pratar med snälla röster och tycker om varandra. Kraschar mot verkligheten titt som tätt. Det är inte något som gör mig förvånad eller ännu mer stressad, faktiskt, mera sorgsen över att jag inte kan vara den där lugna och trygga mamman och hustrun.

4) Mina barn. Justus klass hade julavslutning i går kväll med ett julspel. Justus var en av de tre vise männen och njöt och tog ut det mesta av sina få repliker genom att ha ett tydligt kroppsspråk - vilket passade oerhört bra då de hade många rap-inslag i spelet. (Modärna tider, minsann.) Han må vara min son, jag må vara hur partisk som helst: han var jättecool. Tönnes tyckte det var helmysigt med julspelet och passade samtidigt på att vara lite mammig. Jag fick hålla honom i famnen hela tiden, förevändningen var att han skulle se bättre men om sanningen skall fram så var det för att vi skulle kunna pussa och nussa. Det är inte ofta han är så tydligt ömsint, så jag skall inte gnälla för mycket över ryggvärken idag. Sigvard blev förbryllad när jag sade att jag skulle skjutsa hem honom och brödena i bilen till pappa, han ville inte alls gå med på det. Till slut sade han bekymrat "men bilen startar inte". Då begrep jag. Senaste gången Sigvard skulle åka till dagis i bil så var det mycket riktigt så att bilen inte startade. Han har varit hos sin pappa den här veckan och har alltså inte hängt med på att vår fina Oldsmobile nu är i drift igen.

5) Klibb. Avskyr det. Får mig att må illa. Finns det medel mot klibb?

fredag, december 16, 2005

Nya ord och förväntningar

Idag har de uppenbarligen sjungit sången om Törnrosa på dagis. Nytt ord för Sigvard: "kämpahög". Jag tror han gillar det ordet för det är just den versen han sjunger om och om igen.

Och så har det varit födelsedagar här. Sigvard har noterat hur vi har burit upp bricka med ljus och presenter till syskonen, i lördags till Alva och i onsdags till Tönnes. På torsdag morgon kliver inte Sigvard upp när jag väcker honom. Jag låter honom ligga kvar för det är inte så bråttom. Efter en stund hör jag hur han går upp och kissar, men sedan går han och lägger sig igen. Till sist går Björn för att kolla varför han aldrig kommer ner för att äta frukost, och då visar det sig att den förhoppningsfulle ynglingen ligger och väntar på brickan och presenterna.

It don´t mean a thing if it ain´t got that swing

Och det hade det inte heller. Swing, alltså.

Hobbybandet som inte ens är ett hobbyband skulle spela på julbord på Essingen i onsdags. Fem personer som alla var och en för sig kan det de håller på med, men om man inte får tillfälle att öva ihop innan så hjälper det inte. Och inget kan släta över ett ostämt piano, en glömd trumma, vokalisten som glömmer texter och som inte har så bra låga toner, gitarristen som inte fått information om tonartsbyte och saxofonisten vars blad plötsligt lossnar en bit in i spelningen och fortsätter att göra det trots ivriga skruvanden.

Jag har höga krav på mig själv och det jag gör så det kommer att dröja länge innan jag kan tänka på denna spelning utan röda flammor på halsen. En dag kan jag säkert tycka att det var lite kul. Kul i kategorin "snudd på katastrof fast vi tog oss igenom det". Har förstås att göra med att jag verkligen tycker om jazz och så gärna vill få försöka utveckla det sjungandet så varje tillfälle jag får känns viktigt. Och det känns som att tillfället blev bortsjabblat. Men heder åt Magnus, Jon-Erik, Espen och Lisa, mina kamrater i nöden! De är så duktiga. Det hade ju gått totalt åt skogen om inte de hade varit så bra på det de gör.

Vad kan man lära av detta? Jo, att man måste repetera. Och att man måste kunna texterna...fast märkligt nog försvann texterna till två av de sånger som jag verkligen tyckte att jag kunde utan och innan.

tisdag, december 13, 2005

Klatschig schlagertitel

Jag skulle äga miljoner om snor var guld

Leche II

Igår kom jag plötsligt ihåg att om jag har en fråga så är det bara att gå till min främsta resurs: kören. Trettiofem personer med skiftande yrken och kunskaper som man träffar varje vecka - jodå, man kan få svar på varjehanda.

Alltså dök jag igår kväll på trevlige andrabasen Björn Ringström som innan pensionen arbetade på typ gatukontoret? stadskontoret? Ja, något med planläggning av bebyggelse och sådant i alla fall. Jag visste sedan tidigare att han planerat vårt bostadsområde när det byggdes ut. Mycket riktigt visste han vem arkitekten var, men det visade sig att de detaljer som jag tyckte smakade Leche var sådant som Björn själv hade bestämt skulle dit!

From the horse´s mouth, eller nå´t.

måndag, december 12, 2005

Men jag blir tokig

Galen när mejlen inte funkar. Åhhh så jobbigt! Väntar på bekräftelsemejl och sådant, och så har man säkert typ två sekunder på sig för att bekräfta tillbaka och det kan man inte för att sobban ligger nere så det går inte att läsa sin mejl eller svara eller någonting. Och nej, jag är inte så hysterisk så jag inte klarar mig utan att kolla mejlen varje dag men just nu när jag väntar på ett mejl så känns det tungt.

Gjorde lunch till mina stora (jaja, något större, då) barn som är hemma från skolan pga illamående. Vi pratade om att det inte var någon snö och så läste vi väderleksutsikterna för veckan och där var minsann ingen snö heller. Alva sade dystert: "Det blir en konstig jul. Ingen snö och ingen julkalender." Snön kan jag verkligen inte göra något åt men aj vad det högg till det där med julkalendrarna. Jag erkänner att jag faktiskt har glömt bort det. Inget av barnen är så intresserad av att ha TV:s julkalender, men chokladkalendrar har varit poppis i några år. Och så glömmer jag det - eller snarare, fattade inte att det var viktigt för min tolvåring. Det gjorde tydligen inte hennes pappa heller så vi kan gemensamt slå fast att vi är usla föräldrar. "Men det är klart att vi skaffar en kalender nu", sade jag. ""Det är ingen idé för nu är det snart jul i alla fall" svarade Alva tungt. Elände.

söndag, december 11, 2005

Nobel

Läst på Kerstins och Åsas bloggar om Nobelfest. Det närmaste jag kommer den är att jag har en körkompis som varje år serverar på middagen.

Sedan har jag en annan anknytning därför att jag den 10 december för tolv år sedan stod bakom en fåtölj, lutad mot ryggstödet och andades och gungade och tittade på Nobelprisutdelningen och början av festen medan mina värkar tilltog mer och mer efter att ha smålurats hela dagen. Några timmar senare kom den knallröda svarthåriga Alva fram. Mitt Nobelpris! Typ. Sentimentalt? Ja, såklart, men är det någon gång man får vara sentimental så är det väl vid minnet av sina barns födelse.

torsdag, december 08, 2005

Värsta sjukan

I tisdags kväll repade vi jazz i lastrummet på Arken. Jag är alltid superkritisk till mina egna insatser, men jag tyckte att rösten lät riktigt bra. Kände mig lite otimistisk inför själva giget. På onsdag morgon vaknade jag och var dunderförkyld. Kopplade något som inte är ett ovanligt fenomen (har jag upptäckt efter diskussioner om detta med mina soprankompisar), nämligen att precis innan en förkylning slår till så kan man låta ovanligt bra. Jättemärkligt. Hur som helst så är jag rejält utslagen av förkylningen samt nedslagen inför utsikterna att sjunga bra nästa vecka. Nästa vecka är full med sjungningar, först jazz på onsdag, sedan repetition inför julkonsert på lördag, sedna kommer söndag med sjunga högmässa och sedan inte mindre än TVÅ julkonserter efter varandra på eftermiddagen/kvällen. Hinna bli i riktig form till det känns....osäkert.

Så nu deppar jag och det värker i mina bihålor och kroppen är jätteseg. Hur skall man hinna allt annat? På lördag fyller Alva 12 år, på onsdag fyller Tönnes 7 år och min lilla mamma fyller 60 samma dag- det känns som att det är rätt mycket tårtor och presenter och extragenomtänkta saker som jag skall få till. Jag tycker det är knepigt nog att räcka till redan när jag är frisk.

Satt och snorade i soffan en stund nu och tittade på 80-talsserien Par i brott, Bruce Willis TV-genombrott. Objektivt sett är den inge vidare, manuset är taffligt och larvigt - men jäklar vad Bruce är bra. Jag erkänner: jag är svag för Bruce Willis.

Trots denna glada stund med Bruce (!) så försvinner inte känslan av att jag håller på att kvävas när jag tänker på det jag vill och borde hinna med att fixa senast i morgon, och hur i helsike det skall gå till vet inte jag.

tisdag, december 06, 2005

Slösa

Beckmörkt. Huvudvärken dunkade bakom ögonen hela förmiddagen. Blev bättre efter lunch med min älskling. Sedan diverse ärenden, bl.a. hämta och skjutsa min gosskörsbrat till kören. Nä, jag skall inte kalla honom det, för han är inte någon gossisbrat. Jag skall göra allt för att stävja detta. Är kanske ingen risk, hans klassföreståndare högg tag i mig när jag hämtade bara för att få berätta för mig vilken jättebra kompis han hade varit idag. Min fina, fina pojke.

Pengar som rann ut medan jag gjorde alla ärenden:

1) dyr medicin på apoteket. Tur att den verkligen funkar mot migrän!
2) biljetter till Stadsteatern. Tur att de har nypremiär på Nancy Viktoria som vi missade förra vändan!
3) stövlar. Tur att de är såååååå snygga!
4) parkering i P-hus därför att jag bara inte orkar ställa bilen långt åt helsike när jag om bara en liten stund igen skall hämta den för att hämta sonen från kören igen. Tur att det finns parkeringshus bara över gatan!

torsdag, december 01, 2005

Energi som Kalle

Kalle är 75 år. Om man ringer till honom kan man få beskedet att han är uppe på taket. Vilket inte gör en lugn eftersom han nuförtiden knappt har ledsyn. Eller så beskär han äppelträden. Eller så är han på G med något annat. Idag var han uppe och lämnade filmer eftersom han har visat klart höstens omgång med barnfilm. På vägen ut genom dörren säger han: "Nä, nu skall jag hem och slakta en älg."

Det finns människor som har en outsinlig energi och ork. Själv skall jag bevars inte slakta någon älg idag, det räcker så bra med att jag blir matt vid tanken på att ställa mig och skala potatis till vargarna. Min lilla blondin som också är en sådan där motor av energi är för ovanlighetens skull tyst. Han säger bara att han "e så tlöööött", och så nyser han så då vet jag ju vad som är på väg. Älskar alla förkylningar som går runt runt i familjen hela året. (Nej.)

Hur som helst så önskar jag att jag kunde känna mig så full av dådkraft och ork som Kalle ger intryck av att vara längre fram i livet. En förutsättning är kanske att man varit likadan även i sin ungdom - och då ligger jag risigt till!