fredag, december 29, 2006

Lycka är en mobiltelefon

Efter vissa incidenter med bortkommen pojke under hösten beslutade vi att Justus skulle få en av mina gamla mobiltelefoner med tillhörande kontantkort i julklapp. På ett sätt känns det lite märkligt att ge en nioåring en mobil, men det känns tryggare för oss vuxna att kunna ringa efter honom när han bara är borta. Själv tycker han förstås inte att han är borta, för han vet ju var han är!

Utom den gången för en månad sedan, då, när han började gå hem själv från Domkyrkan för han var less på att vänta de minuter som behövdes på att bli upplockad. Det är en bit från Domkyrkan hem till Ulleråker. Ungefär i höjd med Ackis hade han blivit så lessen och förtvivlad att han började gråta. Det hörde en kille på cykel som stannade och sedan gick hela vägen ut till Ulleråker med Justus och lämnade av honom hos sin pappa. Jag önskar så att jag visste vad denne hedersman heter så jag kunde skicka blommor eller något till honom. Enligt Justus jobbade han på Ångströmslaboratoriet, så att han är student eller lärare där är klart. Sedan har jag inga fler ledtrådar.

Hursomhelst, vi hoppas att det skall funka med att kunna ringa efter honom. Och han är så nöjd. Han ringer och sms:ar till släkten och tar alla chanser att ringa till mig på jobbet bara för det är så kul att ha en egen telefon. Det var nog hans bästa julklapp.

torsdag, december 28, 2006

Taktisk reträtt

En klok general inser när fienden är övermäktig.

Nåja, fienden är förstås att ta i! Men jag har dragit mig tillbaka till sovrummet för att stoppa in öronpropparna så långt in i hörselgångarna det bara går, för nu börjar skränet och stojandet med höga datorljud och skratt och utrop över saker de stora barnen tycker är hysteriskt fantastiskt jätteskoj. Själv tycker jag bara att det är hysteriskt mest alltihop...men Alva och Justus njuter av att få hänga med sina stora styvsyskon, och Anna och Erik verkar njuta av att hänga med de något större små styvysyskonen. Sigvard sover, Tönnes är hos sin stödfamilj. Björns mamma har även hon ägnat sig åt reträtt och tittar på TV i biblioteket/gästrummet. Björn diskar efter kvällsfikat. Blir mycket disk.

Handstil och en orolig värld

Nyss kom en av våra somaliska medlemmar in på mitt jobb och lånade en penna. Efter någon sekund suckade han lite och så sade han att han tycker att svenskar har så bra handstil jämfört med många andra nationaliteter och kunde jag möjligen tänka mig att hjälpa honom med att skriva adressen på ett kuvert? Jomenvisst, sa jag. Så då skrev jag och han tyckte att jag hade en jättevacker handstil. Smickrad blir man!

Jag såg förstås vilken adress jag skrev, det var till universitetet i Lancaster, till en professor på avdelningen för politik och internationella relationer. Tänkte på de senaste dagarnas utveckling i Somalia och den förtvivlan och sorg som våra somaliska vänner länge uttryckt inför händelserna i sitt land. Och nu är det väl värre än det varit på länge - fast jag vet ju inte! Konflikterna är så tillkrånglade att jag inte begriper hur någon kan skaffa sig en översiktlig bild av vad som händer. Hann inte fråga om Mohameds synpunkter för han hade bråttom iväg. De flesta av våra somaliska medlemmar är högutbildade människor som flytt sitt hemland för att det inte sett någon annan möjlighet. En av dem blev för något år sedan ombedd av den provisoriska regeringen som satt i Kenya att hjälpa till med folkrättsarbete i Somalia. (Det är samme man som varit domare i Somalia och här i Sverige satt och klistrade kuvert.) Men nu verkar ju allting bara rasa samman. Krigsherrar och klaner och islamistisk milis och så Etiopien mitt i alltihopa. Ser mörkt ut.

måndag, december 25, 2006

Tittut


Från ett av templen i Angkor Wat som håller på att tas över av växtligheten. Här har trädets rötter växt ner över de uthuggna bilderna, och lämnat ett hål lagom stort för den här figuren att titta fram genom.

Julotta

Domkyrkans klockor jublar i juldagsmorgonen. De levande ljusen i ljuskronorna flämtar till ibland. Jag står på orgelläktaren och fryser av morgonruggighet. Orgeln brusar och vi sjunger. " ---värma, närma, till varandra de som vandra kärlekslösa, och ur usla brunnar ösa."

Varje år upplever jag just det här som en glimt av det heliga. Jag vet inte varför. Jag är bara glad för att det finns och att jag trots allt klarar att förnimma det ibland.

lördag, december 23, 2006

Ett brev betyder så mycket

Dan före dan. Också en dag!

Kollade mejlen och blev så glad - jag hade fått ett mejl från Chanda, den buddhistiske munken i Pnohm Penh som lät oss bombadera honom med frågor en kväll när han tog emot oss i templet. Knackig engelska i mejlet, javisst, men samma värme och genuina intresse som lyste mot oss när vi träffade honom. Känns bra att kunna upprätthålla en kontakt man fått ute i vida världen.

fredag, december 22, 2006

Julspel

Igår hade Lejonen julspel. Lejonen är klass tre på Ekuddenskolan, det vill säga Justus klass. En av Justus klasskompisar har föräldrar som ställde upp och lade ner tid och engagemang på att hjälpa klassen med ett julspel, som löst baserades på Selma Lagerlöfs "Den magiska natten". (Heter den det? Blir plötsligt osäker men orkar inte kolla.) Då dessa föräldrar är muskaliska och musiker - pappan sjunger i den eminenta gruppen Viba Femba - hade de viss koll, kan man säga! Barnen fick ordentlig regi och hjälp, och sådant märks alltid.

Det blev ett jättefint julspel där de vävde in poplåtar som passade in väldigt fint. Trots att jag får rysningar längs ryggraden av negativ karaktär av Sareks hemska dänga, så sjöng barnen den fint och inlevelsfullt och med lågmält komp av gitarr och dragspel så blev det riktigt bra. Och så förstås det som var kvällens clou för oss i familjen: Justus spelade Josef, och det är inte för mycket att säga att det var han som bar upp föreställningen även om alla barnen var jätteduktiga. Jag hade inte fattat innan att hans roll var så pass stor, så jag tappade hakan lite där jag satt på golvet i gympasalen. Min fina, väldigt hesa och duktiga Justus!

Och så var det så kul att Tönnes gick igång så totalt. När barnen sjöng så satt han och dirigerade i sin pappas knä och var väldigt entusiastisk. Det var också ett julspel som hette duga.

torsdag, december 21, 2006

Ho ho ho

Jag brukar försöka undvika jättepaniken i sista minuten men i år är det kört. Har inte hittat mer än tre julklappar till mina yngsta söner. De är så pass små än att jag in princip skulle kunna slå in clementiner och ge dem, för den stora grejen är att få paket och öppna dem, så det var det jag tänkte satsa på nu. Men det är jättesvårt att hitta små, billiga saker som inte bara känns meningslösa. Kanske skall jag ge dem varsin grötsked eller något...gillar inte att bli stressad av sådant här.

Annars känns det Ok inför julen. Vi hade julkonsert i söndags och det tyckte vi gick bra, men som vanligt fick vi bara en konstig recension från UNTs Anders Bragsjö. Skall sjunga julotta men hoppar midnattsmässa, det var länge sedan jag klarade av dygnet-runt-sjungande.

Har hamnat i ett tillstånd av kroppsfunderingar. Inte något osunt fixerat kring vikt eller så, utan mer funderingar kring funktionalitet. Tittar bland annat på min mage. Full av strior är den. Fem barn har i tur och ordning legat i min mage så det vore konstigt om det inte syntes. Striorna är inte vackra men jag lite stolt över dem. Mina barn har satt spår hos mig även fysiskt och det gillar jag.

Vad gillar jag inte? Åderbråcken. Isch. Opererade bort några av de värsta för ca tre år sedan, men de kvarvarande ser inte roliga ut och börjar bulta lite. Nåja, huvudsaken är att kroppen fungerar. Skelett och muskler håller mig uppe, hjärtat pumpar runt blodet. Jag kan andas utan problem och är är fullt frisk. Skönt. Heja kroppen.

fredag, december 15, 2006

Bäst, ingen protest

Och det här är min dotter. Finaste, klokaste, raraste, omtänksammaste, smartaste, skojigaste. Världens bästa Alva, helt enkelt. 13 år har hon fyllt nu. Så fin flicka.

Sigvard rules

Det här är ungefär den gladaste lilla skit som finns. Han sjunger sig genom tillvaron, utom när han är arg eller tjatig, förstås.

I morse var han försvunnen när jag skulle börja tandborstningen. Jag spårade honom via hörseln: Jag hörde tonerna av Pepperkaksgubbarna från vårt sovrum. Mycket riktigt låg han nergosad under mitt täcke och sjöng för Erik som höll på och fiffade med sin födelsedags- iPod på datorn. Senare hjälpte Sigvard till med att plocka undan efter frukosten genom att sjunga en "plocka-undan-sång" för Björn.

Lyckopillret Sigvard.

torsdag, december 14, 2006

Värsta stolta mamman

1) Gosskörens Goder Afton i aulan igår. Min lille gosse som fortfarande sjunger i förskola 2 ( i höst får han söka in till Gosskören) fick sjunga solo! Det var en Staffansvisa med fem verser och fem solister. Justus är kort till växten och stod mellan två långa herrar och såg följdaktligen förfärligt söt och kavat ut, så att han fick fördelar rent visuellt kan man inte sticka under stol med. Det är ju så, är man liten och söt så kniper man poäng. Men han sjöng bra också, riktigt bra tycker jag (vad annars?). Han var så nervös innan och drog ett djupt andetag när han var klar, och så fick han en liten ryggdunkning av en av herrarna som stod bredvid honom. Mycket stolt mamma. Han sjunger så fint, så fint.

2) Födelsedagsbarnet Tönnes. Åtta år idag. Såg så nöjd ut där han slet med presenterna i sängen i morse. Fick lite hjälp av Justus och Sigvard. Gick till skolan i nya coola tröjan. Stor pojke.
















Födelsedagsbarnet med sin skönsjungande storebror.

tisdag, december 12, 2006

Sköna killar

Några av alla de människor jag kommer ihåg från Kambodjaresan:

1) Vår guide i Siem Reap, You Tra. Tra var en helskön typ med ganska knäpp humor. Han bjöd på sig själv och berättade en massa, om den moderna historien, om templen, om kambodjanska sägner och så drog han halvfräckisar. Dessutom sjöng han för oss i bussen. Vid två tillfällen fnittrade han lite, talade om att han förut sjöng ganska mycket men nu hinner han inte, och så tog han tillfället i akt och sjöng kambodjanska poplåtar från 60-talet. Det verkade som att det var mycket hjärta och smärta. Jag gillar Tra.

2) Vår reseledare Anna tog med några av oss en kväll för att hälsa på sin kompis Chanda som är buddhistmunk. Vår busschaufför blev jätteirriterad över att vi skulle åka in på tempelområdet vid åttatiden på kvällen, så jag var lite nervös när vi klev ur bussen. Tänkte att vi kanske var världens mest okänsliga och respektlösa västerlänningar. Men så möttes vi av Chanda. Varm och fnittrig. Han bjöd in oss i det hus han delade med fem andra munkar, och så hade han ställt fram vatten och Coca Cola åt oss. En kille i min smak, alltså! (Cola är min last.) Sedan satt vi och pratade någon timme. Chanda har varit munk sedan han var 13 år, och har varit det i tio år. Han läser något slags management och hotelljox på universitetet, och när han tagit examen skall han sluta vara munk och vill försöka få ett jobb. Tyvärr är arbetssituationen i Kambodja sådan att det är sällan man får ett jobb efter den utbildning man skaffat sig, så det kan hända att Chanda måste tänka om. Jag håller tummarna för att det går som han vill.

fredag, december 08, 2006

Oskyldiga offer

Vi besökte kungliga palatset i Phnom Penh första dagen vi var där. Vi fick bland annat se förrådet för elefanternas processionsutstyrslar. Guiden sade att idag finns det bara en enda elefant kvar i Phnom Penh - vi såg honom sedan - som går runt kring tempelkullen om dagarna. De andra elefanterna hade ingen som skötte om dem när Khmer Rouge drog fram och tömde staden, så de dog. Nu tycker jag att det knappast är det största brottet mot oskyldiga som begicks, men jag kände ändå en slags sorg över att även elefanterna strök med i vanvettet.

Nu kommer jag dessutom ihåg att på resan till Angkor Wat så berättade vår guide Tra (rätt underbar man, mer om honom senare) att djurlivet nu har börjat komma tillbaka. Vaddå, tänkte jag. Men så insåg jag att även djuren påverkades av strider och minor och bombningar och drog sig undan så långt som möjligt.

Dagens Angkor Wat














Bro. Gudar till vänster, demoner till höger. Det verkar vara jobbigt att vara demon, de ser så ansträngda ut. Å andra sidan ser gudarna lite zombie-aktiga ut. Fantastiska byggnadsverk, i alla fall.

onsdag, december 06, 2006

Med livet som insats

Trafik i accelerarande grad. Siem Reap har ca 800 000 invånare. Man kör moppe. Man stannar inte för någon. Varje gång jag var tvungen att gå över en gata stålsatte jag mig och rusade ut.

Sedan kom vi till Phnom Penh. Där bor mellan 2 och 3 miljoner människor. Även där kör man moppe och stannar inte för någon. Jo, liten skillnad är det. I Phnom Penh stannar man till någon sekund när det är rött, och då kunde jag ta chansen och kasta mig över. Men det var verkligen inte roligt att ta sig över gatan. Jag lyckades klara det på egen hand när jag gick till och från optikern en morgon, och var väldigt stolt.

Så kom vi till Ho CHi Minh City/Saigon. Där bor 8 miljoner människor. Alla kör moppe. Det är lätt att få intrycket att samtliga 8 miljoner är ute och åker moppe samtidigt. Det är en tät flod av människor hela tiden som aldrig stannar upp. Obeskrivligt. De tutar hela tiden också. Hela tiden, säger jag. Det var nästan värt attt åka till HoChi Minh City bara för att få se trafiken. Rolig var den dock inte. Jag försökte skämta vid några tillfällen när vi tagit oss över en liten sidogata som faktiskt var relativt trafiktom, och menade att det där gav ju ingen adrenalinrush för oss kick-sökare. Men ärligt talat: varje gång vi skulle över en av de stora gatorna tänkte jag "Fy f-n, aldrig igen". Så otäckt tyckte jag faktiskt att det var. Tricket är, som varje trafikvan människa antagligen vet (jag är ingen sådan), att ständigt vara i rörelse. Då ser den som kommer körande att man är på väg och så väjer han/hon litelite så man precis kommer undan.

Please put your ruby in the basket

Åkte buss med Mekong Limousine Express (minsann!) mellan Siem Reap och Phnom Penh. Helt OK buss, kanske lite trångt men hyfsad AC och toa på bussen. Stort minus dock för karaokevideon som skrålade hysteriskt i sex timmar och som inte ens mina öronproppar kunde stänga ute. På busstoan satt en lapp som jag grunnade länge på. "Please put your ruby in the basket." Vaddå? Till slut frågade jag australiensiskan jag satt bredvid om hon hade någon teori. Hon påminde mig om att man måste tänka logiskt och försöka gissa vad man kan ha menat utifrån sammanhanget. Det man menade var "Please put your rubbish in the basket". Självklart.

tisdag, december 05, 2006

Landa lite

Huvudet så överfullt med intryck från resan att det säkert är därför jag fick migrän efter att ha varit hemma några timmar. Det får bli reseberättelser senare, orkar inte nu. Dessutom ramlade vardagen ner med en duns när det blev logisitkproblem kring skjutsen till Justus körövning. Jag skulle ta bussen med honom och sitta och halvsova i ett hörn medan de repade, hade jag tänkt. Så kom migrän. OK, Björn skulle fixa. Men så fick han en utryckning med färdtjänst, så nu blir Justus hämtad med taxi vid skolan. Jag har ringt och pratat både med honom själv och fritidspersonalen men är rätt ängslig över att det inte skall klaffa. Vad som helst kan hända kring den pojken.

En liten resebetraktelse: På planet hem satt jag bredvid en man i 60-plusåldern som inte gick på toa en enda gång på hela resan. Vi snackar över tio timmar. Måste haft stomipåse eller något, det går ju inte annars!

fredag, november 24, 2006

Ur min hjärna

"Ah, suckade inspektör Lispington och stärkte sig med en uppfriskande klunk äppelmust av märket Dragbasun."

Skall alldeles strax anträda resan till Kambodja, och det far många saker genom mitt huvud. Jag begriper dock verkligen inte varför Agaton Sax dök upp.

Blogguppehåll ett tag, hemma igen 5 december.

onsdag, november 22, 2006

Empatins lov

Alla mina barn är omtänksamma och empatiska. Till och med fyraåringen lyckas vara det mitt i all sin egotrippade jag är kung över hela världen-känsla. Men ett av mina barn är ganska tydligt mer empatisk än sina syskon, och förmodligen mer än sina föräldrar också. Jag tycker han borde få ha det som sin superhjältekraft. Empatipojken, på sikt Empatimannen. Det gör mig rörd och hoppfull varje gång jag snubblar över ett bevis på hur han fungerar. Om det finns många människor som han, då kan världen vara OK att leva i.

Han har inställningen att alla människor han möter inte är hans vänner - än. När han har bekantat sig lite med dem (tio minuter typ) så är de hans vänner. Jag kan se faror med det också, men huvudsakligen är det en underbar attityd. Han omfattar alla i sin närhet med kärlek och värme och törs visa det.

Han har just blivit med mejladress. Jag tyckte att han skulle mejla sin mormor och resten av släkten. Det gjorde han. Idag hade han fått svar från mormor och läste lyckligt (det är kul att få mejl) upp svaret och ville att jag skulle se också, vilket gjorde att jag fick se vad han hade skrivit till henne. Vi belägrade lilla mormors lägenhet alla sex i några dagar, och jag blir alldeles tagen och imponerad av nioåringen som fattar att det kanske kan bli lite tomt för mormor när alla har åkt - och skriver "Jag håpas du inte kener dig ensam".

Jag tycker det är fint. Ingen av oss hade sagt ett ljud om något i den vägen. Han är förmodligen född med fina och nobla instinkter, den gossen. Jag ställer utan tvekan upp på att vara Empatipojkens side-kick närhelst det behövs.

tisdag, november 21, 2006

måndag, november 20, 2006

Vargtimme

Tankar som dyker upp fram mot morgonkröken är ovanligt svåra att bli av med. Märkligt att det är så, och att det är så för många. Ett gemensamt drag hos mänskligheten detta, att vi ligger och vrider oss och har tankar som snurrar om vi vaknar till vid 3-4-snåret. Kan kännas som att det finns en hand att hålla i, nästan, detta att vi delar vargtimman.

Jag brukar komma ihåg väldigt många tillkortakommanden och saker jag skäms för under vargtimman. Jag ligger och mår dåligt för att jag var en sådan pest för de snälla grannarna på Arken och alltid med ett ängsligt leende bad dem dra ner musiken. Förklarande faktorer finns: Det var hyfsat lyhört, jag ÄR överkänslig för monotona ljud som bara pågår och under den period jag tänker på var jag extra överkänslig och - ja, jag får nästan kalla det för skör. Det var när Samuel hade insjuknat. Men jag skäms ändå.

Jag minns med obehag skolavslutningen i trean när jag och Anders busade (frid över hans minne, han blev bara 20 år.) Till sist råkade jag puffa till honom lite väl kraftigt så han föll omkull. Då kom hans mamma rusande och skällde på mig för Anders hade fått nya jeans till skolavslutningen och hon var inte nådig när hon kollade hans byxknän efter revor. Hela sommarlovet gick jag sedan med obehaget i kroppen och skämdes över detta och var nästan rädd för att träffa Anders igen efter sommaren. Och det dyker upp igen under vargtimman. Inte så att jag direkt skäms för det längre, men känslan av att bära på ett obehag jättelänge finns kvar.

Andra vargtimmetankar som dyker upp är med fördel sådana som handlar om ifall jag gjorde rätt val i olika situtationer. Igår sjöng Justus på en gudstjänst. Jag var inte där och lyssnade eftersom jag var sjuk och tyckte att det vore bättre om jag inte gick ut. Sedan kliade ångesten i kroppen precis hela kvällen. Var det rätt beslut? Borde jag inte har släpat mig dit ändå, hur sjuk var jag egentligen? Blev Justus besviken? Tänk om det av någon anledning var sista chansen för mig att lyssna på honom? OK, kommen så långt i morbida funderingar så drog förnuftet i handbromsen, men vargtimman hånflinade.


fredag, november 17, 2006

Bonjour tristesse

Under kvällstimmarna igår brakade förkylningen loss. Natten var ett elände av snörvel och snor. På morgonen vacklade jag upp ändå (The Mummy awakes) för att hjälpa till med att få ut Tönnes till skoltaxin, klä på Sigvard och annat. Sigvard har varit sjuk och hemma från dagis två dagar och var jättelycklig i morse över att han skulle få gå till dagis idag. Han sjöng nästan oavbrutet hela morgonen och jag var så ämlig att jag knappt drog på munnen. Jo, invärtes gjorde jag det, men jag ville inte prata för det sved i halsen och desutom snöt jag mig hela tiden. Till slut var hela familjen ivägvinkad och jag kunde gå i ide. Dricker te och äter nonstop för när jag är nyförkyld måste jag äta hela tiden för att slippa tänka på hur förkyld jag är. Går förmodligen upp 2 kilo varje dygn som jag är nysjuk.

Ser just nu på Star Trek TNG. Det är ett "figurer från holodäck får liv och börjar styra hela skeppet"-avsnitt. Har alltid tyckt att just de avsnitten hör till de mer tråkiga. Ge mig ett rejält Q-avsnitt i stället!

Annars mår jag riktigt dåligt. Vill sova för att slippa eländet men kan inte sova (har försökt).

onsdag, november 15, 2006

Tönnes kapar en postmoppe

När vi var i Umeå på höstlovet trotsade vi klimatet och gav oss ut på stan. (Vi behövde bland annat fylla på förråden av vantar och långkalsonger.) När vi hade parkerat bilen ställde vi oss i den iskalla blåsten och försökte orientera oss. Då fick Tönnes syn på något kul och pep iväg och annekterade postmoppen. Ville inte gå därifrån.




söndag, november 12, 2006

Äntligen lite mat

Ännu en helg på Tollare. Man blir fort tillvand - när vi varit tvungna att klara oss utan mat eller fika eller frukt i en timme stirrar vi hålögt på varandra, vacklar till matsalen och utbrister : "Äntligen får man äta". Tur att kvällsmaten på lördag var 18.30 och att vickningen kom redan vid det välsignade klockslaget 21, annars hade vi blivit griniga och sura och inte orkat någonting.

Höjdpunkt: Se f.d. stadstrådet Maj-Lis Lööv headbanga i trash metal-versionen av Dusten som framfördes på lördagkvällen i Rörelse-Idol 2006.
Lågvatten: Min egen sångliga insats i samma Rörelse-Idol 2006 - jag känner ett starkt behov av att rehabilitera mig och förklara att jag visst kan sjunga, men kom liksom av mig alldeles när mina kamrater i gruppen dök upp kostymerade på det mest märkliga sätt.
Helgens märkligaste: Hur jag, gamla mötes- och organisationsräv, liksom bara råkade missa att jag blev vald till Internationella rådet. (Sic!) Och att det tog sådan tid innan jag begrep! Det var inte förrän vid det konstituerande mötet på punkten nästa sammanträde och de pratade om telefonmöte på onsdag och när på kvällen kan folk som jag plötsligt insåg att shit, jag sitter i Internationella rådet. Jag fnissar fortfarande åt att denna märkliga blandning av slump, missad kommunikation samt förstås ouppmärksamhet från min sida på själva huvudmannamötet placerade mig i ännu en styrelse.

torsdag, november 09, 2006

Smidig som ett kylskåp

Vi hade enskild repetition med sopranstämman, det brukar vara nyttigt och det var det även denna gång. Men det är inte alltid så lätt! Drillar, till exempel. För några år sedan jobbade vi mycket med fransk barockmusik (Michel Richard de Lalande) och där drillades det friskt överallt - något som först skrämde oss rejält men vartefter arbetet fortskred blev vi riktigt haj på det. När jag lyssnar på de ljudupptagningar som gjordes vid de två konserter vi gav med något års mellanrum så blir jag stolt, för vi låter så läckra! Men drillarna i Bachs Juloratorium är tydligen en helt annan femma. Antagligen beror det bara på att vi inte jobbat lika mycket med dem som vi gjorde med drillarna hos Lalande, men för mig personligen blir effekten nerslående. Rösten känns lika smidig och lättmanövrerad som jag föreställer mig att pansarkryssaren Potemkin var. Jobbigt! Och fult! Känns nästan bra i sammanhanget att jag faktiskt inte kommer att vara med och framföra verket detta år, för då är jag fortfarande i Kambodja.

tisdag, november 07, 2006

Mamma Scan & co

Kompisen Magnus har tagit på sig uppgiften att hålla mig och några till som för ett halvår sedan hamnade i en (lättare) diskussion om charkuteribranschens reklamknep uppdaterade i allt som rör Tant Qnorr och andra närbesläktade ämnen. Nu senast kom det ett mejl med information om Chark-SM i Göteborg. Ja, jisses...vilken blir årets kalvsylta, månne?

Otroligt hur roligt och udda och knäppt allt låter när man inte ens är avlägset insatt eller intresserad av en bransch. Allt låter liksom ofrivillig humor.

lördag, november 04, 2006

Korta och långa

Ord som inte används idag och som jag inte ritkigt förstår vad de innebär: Korta och långa varor. Vad var korta varor? Underbyxor och linnen och strumpor? Och vad var i sådana fall långa varor? Långbyxor och kappor?

Dövörat

När man spolar upp vatten i badkaret och tvättmaskinen går samtidigt så kan vad som helst hända utanför badrummets dörrar utan att man märker det. I morse låg jag i godan ro i badet efter vattenupptappning då Björn stack in huvudet och sade" Det var bara grannen som hade låst in sina nycklar på vinden." ? sade jag. Det hade alltså ringt på dörren, Björn hade öppnat och bytt några ord med grannen, tagit vindsnycklarna samt kassen med badbollar som skall säsongsförpassas upp på vinden samt gått upp till vinden och kommit tillbaka igen. Jag hade inte hört ett ljud. Lite läskigt.

Om jag är ensam hemma och badar brukar jag låsa ytterdörren, men det är nog inte av oro för att det skall komma skumma typer och sno bohaget (väl bekomme, i sådana fall) utan mest för att slippa att badrumsdörren rycks upp av ett kompani av barnens kompisar. Lite blygsamhet får man väl ändå hålla sig med.

torsdag, november 02, 2006

Vatten

Har haft höstlov och drog med familjen till Umeå för att ockupera lilla mammas lägenhet. Det är inte helt enkelt att inkvartera sex personer, men det gick. Alva och Justus blev utackorderade till min avhållna bror, svägerska och deras döttrar i Brännland i två nätter till småkusinens förtjusning - och deras, de fick ju både pussa på nyaste småkusinen (drygt 2 månader) och busa med hund och katter.

Vi åkte verkligen till smällkalla vintern. I onsdags lekte vi att vi var urstarka vikingatyper så vi åkte ut och grillade. Tårna frös bort och tänderna skallrade och näsan föll av, men vi grillade våra korvar och drack vår choklad och hade rätt trivsamt där vi stod med fötterna upplagda mot elden för att försöka värma dem. När vi återvände till civilisationen stod det en dunst av kolarmila om oss. Jag måste säga att lukten av sur och fet rök inte är min favoritparfym, så jag tog mig ett bad framåt kvällen. De har mjukt och skönt vatten i Umeå, vilket gjorde att mitt hår efter tvätten inte såg ut som den vanliga totten med stålull. (Kom igen om några år när de gråa stråna blivit ännu fler så är illusionen fullständig.) Jag behövde inte heller sitta och väsa små elaka ord mellan tänderna när jag borstade håret, och det var skönt. Tänkte surt på Uppsalas kalkhaltiga vatten.

Imorse åkte vi ut till Brännland för att hämta stora barnen och anträda färden hem till Uppsala igen. Det första dottern sade till mig när jag klev innanför dörren var: "Vilken volym ditt hår har". Tacka Umeåvattnet för det. Och tacka reklamen för att ungarna lär sig använda ordet volym i samband med hår.

fredag, oktober 27, 2006

Trasselterapi

Ägnade 2 timmar och 47 minuter igår till att trassla upp ett nystan med bomullsgarn. Normalt sett är det sådana övningar som får mig att känna mig explosionsfärdig efter ett tag, men den här gången kändes det mest harmoniskt och trivsamt. Trevligt att det går att få sådana livsbonusar.

onsdag, oktober 25, 2006

Min Jussi

Här kommer det. Den stolta mammans lyckliga ögonblick. Plats: Uppsala Domkyrka. FN-dagsfirande med barnkörer från församlingen. Under sista sången stod en rödhårig söt gosse i sin vita polotröja, svarta byxor och svarta skor (Gosskörens förskolas uniform) med händerna på ryggen och blicken stint fästad på mikrofonen, utom när han sneglade åt dirigenten för att få hjälp med att komma in på rätt ställe. Han sjöng så fint, så fint. Så rent och så ljuvt och gluggen mellan framtänderna gjorde hans läspningar tydliga, men det var bara rart. På första bänk satt mamma, pappa, mormor, morfar och bonuspappa och tindrade med ögonen.

Vet inte vad som var mest beundransvärt: Att han sjöng rätt och rent hela tiden, eller att han klarade att behålla fattningen när fan-cluben satt där och fånlog och /eller halvsnyftade hela tiden

måndag, oktober 23, 2006

Blä

Idag blev min mobiltelefon stulen. Låg på skrivbordet på mitt jobb. Ett ögonblicks verk för tjuven att slinka in och ta med sig den.

lördag, oktober 21, 2006

Intelligenta amerikaner

Mera TV. Har favoriter: Simpsons. Scrubs. Och har idag upptäckt något nytt att gilla. Best in Show. Helt obeskrivligt. Jag skrattar så jag nästan trillar ur soffan för den är så absurd.

Stenansiktet

Det finns ett program på Kanal 5 som heter "Älskling, vi dödar barnen". Exakt varje gång jag sett rubriken i programtablån får jag för mig att den uttalas med ett förhoppningsfullt tonfall, och tänkt "Jisses så sjukt". Sedan klickar insikten till och jag hajar. Nu har jag snart sett ett avsnitt. Programmet är uppbyggt enligt något slags ihopslaget formulär: Blanda Nannyakuten med Top Model och Du är vad du äter så har vi idén. Som i sig inte är dum - det är klart att det är bra att påminna om att det är bra att tänka på hur man lever. Men alltid när människor blir utlämnade, även om det är av egen fri vilja, så tycker jag det är lite läskigt. Huvudcoachen är en barnnäringspedagog eller nå´t sånt som har det mest kalla och stenaktiga sätt jag sett på länge. När hon skall le mot barnen och säga "Men det var väl kul" så riktigt hör man hur det knakar i mungiporna. Alla kan inte vara födda med en varm och vinnande personlighet...men jag skulle då inte vilja ha henne som coach. Så o-peppande det kan bli.

Bekännelser

1) Jag längtar efter nästa Harry Potter-bok.
2) Skall åka till Kambodja och är lite skraj inför att åka till Kambodja.
3) Har inga pengar men lust att shoppa. Någon snygg höstjacka.
4) Funderar alldeles för mycket på vad jag kan göra åt håret. Ser folk på stan med snygga hårupsättningar men fattar aldrig hur de gör. Skäms för det, det finns liksom viktigare och större saker i livet att grunna på.
5) Får knottror på ryggen alla gånger någon använder apostrof+genitiv-s i svenskan. Den jättebra kuratorn på hab som hjälpte mig att skriva ihop ny vårdbidragsansökan skrev "Down´s syndrom". Det stör mig jättemycket att skicka in detta till Försäkringskassan! Den som läser det kommer att tro att det är jag som använder apostrof! (Som om någon bryr sig...) Skäms över även denna reaktion för det viktiga är att hon är så bra och resten är bra skrivet, och så blir jag så störd av ett ynka litet fel. Desto värre eftersom jag själv givetvis gör fel - andra skrivfel, då - som säkert sticker någon annan i ögonen. Undrar dock när vi har gett efter helt och skriver Kalle´s kaviar. Löfberg´s Lila.

torsdag, oktober 19, 2006

Fina
















Dålig bild, fina pojkar. Sigvard och polaren Isidor - notera Isidors tjusiga klädsel - har lekt med varandra efter dagis tre dagar i rad nu. Sigvard har stränga förhållningsorder om vart han får gå och inte gå och att man inte får gå hem till en kompis utan att först tala om det. Går in genom ena örat och ut genom andra när något kul lockar. Innebär att vi springer ut på Sigvardjakt i snitt två ggr per eftermiddag.

Igår tvingade jag ner oron och väntade in honom, och han kom faktiskt hem alldeles själv till slut - men inte med Isidor som han hade börjat leka med, utan med Love. Ja, det var ju helt OK, men jag undrade lite över turerna där och om Isidor stod övergiven någonstans och undrade var Sigvard var. När Sigge tog av sig skorna var han barfota i dem. När jag frågade var hans strumpor var så svarade han lite pinsamt självmedvetet att han hade tagit av sig dem och lagt dem i gräset. Han skyndade att tillägga "Men jag minns inte riktigt var." Love (som är äldre än Sigvard och har större koll) flinade lite och talade om att Sigge hade sprungit i strumplästen först. Då blev han blöt om fötterna och tog av strumporna. Ja, jisses...jag undrar om han kommer att göra likadant i vinter?

lördag, oktober 14, 2006

Höstplågan

Det finns en sak som faktiskt är riktigt jobbig med att ha barn. Det är den ständiga inventeringen av kläder inför varje säsongsbyte. Nu håller jag på att stålsätta mig inför jobbet med att vända upp och ner på skolådor och gräva i garderober och be pojkarna byta skor med varandra och testa vem som kan ha vilka stövlar och bryta ihop när den jättefina overallen visar sig ha ett trasigt blixtlås och undra var, var, VAR vantarna tar vägen efter varje vinter.

Ibland tänker jag att jag skall bli en bättre människa och ser för mig hur jag skaffar tre lådor (Alva är så stor att hon dels håller reda på de stora vinterkläderna själv, dels inte måste ha nytt varje säsong längre - helt fantastiskt!) och märker upp med pojkarnas namn, och när vintern är slut så stoppar jag helt enkelt ner respektive gosses vantar och mössa och overall och stövlar i lådorna, för att nästa vinter enkelt kunna packa upp och inventera vad som måste köpas i större storlekar, vad som kan bytas mellan dem och så vidare. Stupar på nästa tanke: Och var skulle vi förvara de lådorna? Eller så är den tanken bara en ros åt min ljuva lättja. Låter ruskigt troligt. Alltås blir det även i år att dyka in i krypinet under trappen och företa utgrävning.

Mysterium x 3

1) Alltså...var ligger Werthersbyn? ("När Peter cyklar igenom den lilla Werthersbyn")

2) Varför sitter fjärrkontrollen till TV:n fastklistrad i makens hand HELA filmen igenom, fast han alltså har bestämt sig för att se filmen och inte tänker zappa?

3) Varför tappar min älskade Justus bort sina nycklar så ofta utan att ha den blekaste aning om var han kan ha dumpat dem?

onsdag, oktober 11, 2006

Queer-teori?

Konversation mellan Justus och mig i bilen på väg till hans körövning:

J: Mamma, får jag fråga en sak? Det är inte för något särskilt, jag vill bara fråga.
M: Javisst.
J: Varför valde ni att jag skulle bli kille?
M: (? Tänka, tänka, tänka - aha.) Nä, vi valde inte det. Det kan man inte välja, det blir vad det blir. Det är en slump om det blir en kille eller en tjej.
J: Jaha.

Sedan pratade vi lite till, och jag sade att det finns människor som är födda till pojkar rent biologiskt men som känner sig som flicka inuti, och vad är man då? Får man inte kalla sig flicka om man känner sig som flicka men har en snopp? Eller tvärtom. Justus lyssnade och jag tror att han begrep att jag pratade om de sakerna för att jag tycker att det är intressant rent filosofiskt eller vad man nu skall sortera in det under. (Eller så placerade han det i facket "Nu pratar mamma jättemycket om något igen".) Hur som helst så tog han fasta på det där med att trivas med att vara den man är, så han makade sig bekvämt tillrätta i bilstolen och sade: "Jag är nöjd med att vara kille". "Bra", sade jag. Sedan pratade vi om att han skulle få dissekera en strömming i skolan idag och att han tyckte det skulle bli riktigt kul och spännande.

Många saker är långt ifrån självklara. I min nioårings föreställningsvärld väljer föräldrarna om bebisen i magen skall bli en pojke eller flicka.

lördag, oktober 07, 2006

Hommage à Beppe

Vaknade. Tittade ut. Det regnade. Somnade om. Vaknade. Steg upp. Badade. Drack lite te, åt några smörgåsar. Drack lite mer te. Tittade ut. Det regnade fortfarande. Satte mig i soffan. Slog på TV:n. Såg halvtaskig sitcom i väntan på den jättebra sitcomen Scrubs. Drack lite te. Gick på toa. Det regnade fortfarande. Sov lite.

Och så har jag på mig en blommig tröja. ("Du har väl blommiga kalsonger, din j-a lyriker".)

måndag, oktober 02, 2006

Sprickstolt

Nu kan jag inte hålla mig längre. Är så stolt! Förra veckan pratade Justus körledare med mig efter deras övning och berättade att hon frågat honom om han ville sjunga solo på FN-dagen och gudstjänsten i Domkyrkan då. När vi körde hem sade jag tillkämpat nonchalant "Det var väl kul?" Mmm, tyckte Justus. Sedan sade han "Jag har bestämt mig. Jag vill göra det." Så nu har vi övat. Och övat. Den här veckan tänkte jag utsätta honom för prövningen att jag sjunger motstämman för att kolla om han klarar att hålla sin melodi. Det roligaste är att han tycker att det är skoj och att han helt själv bestämde sig för att sjunga solot. Jag utövade inga som helst påtryckningar, tro det eller ej.

Vi var hos svärmor i Norrköping igår, och Justus blev ombedd att sjunga sin sång för oss. Han ställde sig på balkongen och sjöng så fint, så fint, men Sigvard tyckte att nu var det för lite fokus på honom så han började också sjunga, så det ekade ut mot gatan. Egentligen inte för att överrösta Justus, men för att visa att han också kan. Efteråt sade han stolt "Jag sjunger så fint". Och vi höll med och log. Det lät finfint. Justus fina klara röst som sjunger "I natt jag drömde" medan Sigvard samtidigt med stark stämma sjunger Linda Bengtzings Melodifestivallåt "Jag ljuger så bra".

Silence more lovely than music

The Shepherd´s carol av Bob Chilcot. Så vacker. Så stilla. En tickande puls. Förmodligen värd hela kostnaden för biljetten till Domkyrkokörens julkonsert i år. Det är sällsynt, men ibland händer det att man hittar ett musikstycke som blir som en juvel. Skimrar i ljuset. Bäst idag.

Andra saker som piggat upp idag:
1) Jag såg kanoten igen. Någon av grannarna här på området gillar uppenbarligen att paddla kanot och under sommaren ligger den ute på en gräsmatta, stadigt fastkedjad i en lyktstolpe. I år har förmodligen kanotsäsongen förlängts av det varma vädret, så ikväll låg den där vid sin lyktstolpe igen. Jag blir lite fnissig och glad. Vet inte riktigt varför.
2) Jag skickade protokoll till diverse folk idag via mejl och glömde bifoga filen med protokollet. Jag hade hoppats att jag hade blivit den nya, förbättrade jag som aldrig skulle glömma att bifoga filer, men icke. Skickade filen i nytt mejl och bad om ursäkt. Fick följande svarsbild av Ullie.


torsdag, september 28, 2006

Kvaddad Tönnestorsdag

Tönnes skola har stängt för studiedagar idag och imorgon, så då passar jag på att ta ut några av de hysteriskt många föräldradagar som jag har kvar att ta ut innan han fyller 8 - dvs, den 14 december. Är rätt ordentligt arg på mig själv för att jag inte kollade upp detta i våras som jag blev anmodad att göra, för då hade jag kunnat vara föräldraledig med Tönnes hela sommaren. Jag som gnällde så mycket över att jag inte fick så mycket semester i somras som jag hade velat. Typiskt mig att missa sådant här och aldrig hålla reda på något. Nu blir det i alll fall två Tönnesdagar den här veckan och så skall jag ha ledigt på höstlovet med honom också.

Det är en grå dag ute och vi är slöa. Plockar kanske äpplen i ödeträdgården i morgon istället för idag...

Snöade dessutom in på en del Försäkringskasseärenden, betalade räkningar och sådant. Upptäckte att jag måste ha ett heltidsjobb snart, det här går inte. Någon som vet ett jobb som passar en 38-åring med oavslutade studier och utan formella kvalifikationer? Å så blir jag deppig vid tanken på att behöva lämna mitt jobb som jag trivs med. Men det är bara halvtid, och då får jag bara lön för havltid, märkligt nog. Måste ha en heltidslön. Måste dra in pängar.

Skall gå och pussa på Tönnes och prata lite med honom nu och försöka lägga ångesten åt sidan en stund. Fina pojken.

tisdag, september 26, 2006

Pianorelaterad lycka

Är jätteförkyld, så det passade ovanligt bra att jag hade bokat in pianostämmaren till kl 9 i morse. Det innebar att jag kunde sova till 8.30, och det gjorde jag. Först hade jag inte tänkt ställa något larm för jag borde ha vaknat innan dess, men gjorde det ändå för säkerhet skull och det var bra för jag hade lätt kunnat sova hela förmiddagen annars. Vacklade upp och snabbstädade pianot och sedan kom pianostämmaren Göran, förmodligen landets mest propert klädda pianostämmare. Svart kostym. Haja! Jag kände mig väldigt sunkig när jag öppnade dörren iförd plyschbyxor och slafsig sweatshirt. Jag pysslade runt med mitt medan han jobbade. Var väldigt trevligt att höra plinket och plonket och successivt höra hur mitt lilla piano stod rätt i ton igen. Blev riktigt sugen på att börja spela mera, nu för tiden använder jag mest pianot till övning av sångstycken och emellanåt nå´n jazzlåt, men jag skall nog plocka fram andra noter igen. Plåga grannarna med halvtaskig Mozart och så. Nu mår i alla fall pianot bra igen och jag blev riktigt upplyft av detta faktum.

söndag, september 24, 2006

Ännu en helg på Tollare

Förutom att faktiskt ha tagit mig tid tid att gå i kyrkan med mina barn så har jag ägnat helgen åt sammanträde med Junis förbundsstyrelse på Tollare, en av IOGT-NTO-rörelsens två folkhögskolor. Jag gillar att vara på Tollare. Dels för att det är vackert, dels för att det funkar att ha möte där, dels för att jag är stolt över vår folkhögskola - men också till stor del för att det är enkelt att ta sig dit för mig som virrar till det med allmänna kommnikationer om det blir för många byten. Det här är så enkelt. Tåget till Stockholms central, T-bana till Slussen, SL-buss ut till Tollare. Och sedan kliver man av bussen och går nedför den lilla backen och varje gång lägger jag på nytt märke till skylten som talar om att här inne till höger har Ralph Lundsten sin studio.

Går in i huvudbyggnaden och letar efter folk. Hör det typiska sammanträdesmumlet från olika rum, men det är bara iggisar. För ovanlighetens skull är jag först. Väntar in mina egna sammanträdeskamrater som kommer inom kort. Gunnel hämtar nycklar. Vi går till matsalen och fikar och börjar jobba. Ser folk droppa in efter hand, både min egen styrelse och IOGT-NTO:s. Avslutar ett möte. Väntar på kvällsmaten. Äter. En helg på Tollare innebär att man äter konstant. Är det inte mat så är det fika eller vickning eller frukost. Brukar känna mig som en spärrballong efteråt. Efter kvällsmaten jobbar vi igen. Sent kvällsfika i salongen med prat med många vänner och bekanta som man träffar på. Plötsligt dyker Anna F upp, och jag blir så överrumplad och glad att jag kastar mig om halsen på henne och börjar nästan gråta. Vilken överraskning! Anna, baby, det var så kul att se dig, även om det blev kort.

Sova. Upp på lördag. Sammanträde hela dagen. Fika. Mat. Fika. Efter kvällsmaten samlas vi för att prata om vår stundande resa till Kambodja. Måste få tag på Killing Fields och titta på. Å sen fikar vi igen....sedan avviker jag hem till Uppsala (SL-buss, T-bana, Uppsalapendeln) och blir hämtad på stationen hemma, vilket var väldigt skönt. Dunsar i säng efter midnatt, rätt hyfsat, men oj så trött. Trött så ögonen skelar. Lite dåligt samvete för att jag inte är med på mötet söndag förmiddag, men bestämmer mig för att inte vara så velig. Gör man ett val så gör man, och i morse kände jag tydligt att det var alldeles rätt.


Alternativ nattvard

Var på familjemässa idag. De yngsta ur Gosskören samt Flickkören sjöng. De lät bra, och som bonus ger det alltid höga underhållningspoäng när det är just de yngsta som står längst fram och gäspar stort och sträcker på sig emmellanåt eller gömmer sig bakom sin körpärm för att slippa synas. Ändå är det inte småbarn vi pratar om, men tydligen är 8-9-åringar fortfarande tämligen omedvetna om hur de ter sig. Mycket underbart. Jag mös. Sigvard 4 år höll sig förhållandevis lugn nästan hela tiden. När vi stod i ledet för att ta emot nattvarden började han tycka att det var lite långtråkigt och sjöng "Jag vill ha tårta, tårta, tårta med grädde". Jag vet inte om det var ett seriöst förslag till en ny utformning av nattvarden eller ej, men de som stod runt om fick roligt.

torsdag, september 21, 2006

Yta

Har lilla livskrisen här för jag gör sådana tabbar och har bristande omdöme. (Lugn, mamma, det är inte så allvarligt.) Följde upp det hela i morse genom att skicka Justus skolrygga med Tönnes. Visserligen hade jag migränkänning och var i o-form, så det är lite förståeligt - men det var så dumt. Nästan alltid annars hade det gått bra att låta fel ryggsäck vara med fel unge, men just idag var det naturligtvis så att Justus behövde sina regnkläder eftersom de skulle ut till Hammarskog och vara där hela dagen, och dessa regnkläder låg i hans ryggsäck. Som alltså åkte iväg i skoltaxin med Tönnes. Medan jag jämrade mig stilla åkte Björn iväg efter taxin för att byta ryggsäckar. Tog tid. För taxin åker inte direkt till Tönnes skola utan åker först till Flogsta med de barn som går i skolan där. Allt ordnade sig till sist, men det kändes inte så lovande för resten av dagen, veckan, livet...när skall jag sluta göra skitdumma missar?

Och så inträffar det som ofta händer när jag har lite lätt kris: Jag börjar undra över om jag inte borde klippa luggen. Eller skall jag spara? Fast är det inte snyggare med kort lugg? Men jag ser ju rätt bra ut på det där kortet där jag har lång lugg...och så ältar jag det fram och tillbaka ett tag. Är inte dummare än att jag inser att det är skönt att fokusera på något totalt oviktigt när det är lite jobbigt, för småsaker som lugg eller ej har jag i alla fall kontroll över. Har inte fattat något beslut i frågan än. Smakråd?

onsdag, september 20, 2006

Vinnare

I dessa nederlagstider kom en ljusning som ett brev på posten igår. Brevet kom från Musik vid Siljans vänförening. De har haft dragning i sitt lotteri. Vi har vunnit två biljetter till en hemmamatch med Mora IK.

Jippiaj.

måndag, september 18, 2006

Tom födelsedag

Jag slängde in barnen i bilen och åkte till kyrkogården. När vi kom dit var barnens pappa också där. Vi tände två ljus. Graven ser fortfarande så fin ut med sina frodiga rankor av smultronblad.

Födelsedagen ekar inom mig. Hur han låg på mitt bröst och man tydligt såg två hårvirvlar mitt uppe på huvudet, bredvid varandra. Gropen i hakan. Fina leendet. När han blev äldre den raka hållningen och den mjuka munnen. Integriteten.

Ekar tomt efter pojken som skulle ha fyllt 15 år idag men bara blev 6.

Panta rei

Lessna ögon (och lite vindögda, ser jag) så här dagen efter valet. Men OK, då slipper man skämmas så mycket när statsråd måste göra pudlar och man misstänker att de blir styrda som marionetter och undrar vad som egentligen låg bakom och hur mycket de måste täcka upp för mannen som aldrig någonsin täckt upp för någon av sina ministrar. Hårt arbetsklimat, sannerligen. Ärligt talat är det roligare att gotta sig åt att företrädare för en politik man inte gillar gör bort sig än att svettas över meningsfrändernas tabbar!


Liten tröst är att förändringarnas kvarnar mal långsamt. Allt flyter och vi överlever det med. Det som gör mig mest nere vad gäller valresultatet är till slut faktiskt inte att det är Fredrik R som blir statsminister, utan att Sd har lyckats kapa åt sig en plats i kommunfullmäktige i Uppsala.

söndag, september 17, 2006

Blähhh

Några saker som känns rätt blähh just nu:

1) Min hjärna. Hela veckan har jag varit virrig, darrig, stirrig (vilken sång ur känd Disneyfilm, nå´n?) och låtit allmänt osammanhängande närhelst jag har pratat i telefon eller med andra. Kröntes idag av mitt uttalande när vi hade ett supersnabbt repertoarråd efter högmässan. Började tänka och säga en sak och kom på mitt i meningen att jag egentligen inte tyckte det utan tvärtom. Effekten blir "Ehh...vad sade du egentligen". Underförstått: "Varför sade du något överhuvudtaget?". Avskyr när jag blir så ostrukturerad.
2) Möjligheten att han den där Fredrik blir statsminister. Visserligen är jag inte så jätteglad åt tanken på Göran som statsminister heller, men ändå!
3) Linda Skugges blogg. Har jag läst ibland mest för att fler människor som jag tycker verkar vettiga brukar säga att den är bra. Tycker inte jag. Grymt överskattad. Nu stör det inte mig, hon får gärna fortsätta att skriva och berätta om vad hon har på sig och vilka kläder hon skall köpa och hur dumt det är att kalla sig feminist och tala om för alla vilka felaktiga val de gör vad gäller boende och barnomsorg och precis allting - men hypen stör mig. Definitivt.
4) Historien med föräldramötet och vinet. Varje gång jag tänker på det grips jag av samma häpnad och förvåning.

Åtgärder:
1) Jag vet faktiskt inte vad jag kan göra åt min hjärna.
2) Har röstat idag. Inte på Fredrik R. Mer kan jag inte göra just nu.
3) Inte läsa Linda Skugges blogg och inte bry mig om att den är överskattad.
4) Har i alla fall ifrågasatt det hela. Kanske, kanske att någon tänker till nästa år och inser att det är en dålig idé. Ha ha...knappast. I den föräldragruppen tror jag ingen kommer på tanken att det finns folk som har alkoholproblem och vars barn skulle uppskatta om mamma eller pappa inte drack mitt i veckan. Eller reflekterar över att den debatt jag satte igång med mitt ifrågasättande kanske är mindre skadlig än att alla Gosskörsbarn fick en inbjudan som talar om att när vuxna skall träffas, då måste de ha vin med. Det stavas a-l-k-o-h-o-l-
t-r-a-d-i-t-i-o-n och i den finns inte det ord med som stavas s-o-l-i-d-a-r-i-t-e-t.

Se där, hyfsad sinnesfrid uppnådd på två av punkterna. Hjärnan fortsätter dock att vara ett problem.

fredag, september 15, 2006

Tindrande ögon

Fredag eftermiddag jämn vecka. Då kommer barnen till mig. Alva och jag mötte varandra utanför Sigvards dagis och hämtade honom tillsammans. Sedan pep hon iväg tämligen omgående, skulle på tivoli med polarna. När Tönnes och Justus hade ramlat in for vi iväg att handla, först en pianobok åt Alva. Jag ville få titta lite på noterna och försökte lugna pojkarna genom att få dem att räkna pianon, men de kunde inte ta det piano (ha ha) utan det fick bli ett snabbt köp åt Alva och inget åt mig. Hann i alla fall med att boka in pianostämmaren. Sedan for vi till Coop Forum och snabbhandlade även där. Pojkarna botaniserade bland dvd-er, och först kom Justus med en film i nypan och såg söt och oskyldig och längtande ut. Okej´rå, sade jag. Sedan kom Tönnes, strålande av glädje och upprepade ivrigt " Sk". Han hade hittat en dvd med sina absoluta favoriter, Mora Träsk! Han var så glad och så nöjd och då blir jag också glad och nöjd och köpte villigt den till honom. När sedan Sigvard kom och ville ha en My Little Pony-film så tänkte jag "Ah, man får två för 99 pix, kör till".

Tönnes höll hårt i sin film och sade "Sk" om och om igen till oss för att riktigt markera hur glad han var, och just nu sitter han och tittar på den. Jag fick inte se utan han körde bestämt ut mig. Tydligen en högtidsstund att avnjutas i ensamt majestät.

Sötnosarna!

torsdag, september 14, 2006

En annan värld

Min dotter har börjat sjuan. Hon har lämnat sin klass som hon gått tillsammans med sedan sexårs, och fått med sig fyra gamla klasskompisar till den nya klassen. Hon går kvar på samma skola men har bytt sida - hon är inte längre kvar i den korridor där småbarnen, fritids och de något äldre barnen som inte heter mellanstadiebarn längre går. Är det stora förändringar?

Ja, det är det. Jag var på föräldramöte igår där först skolpolisen pratade. Det var en hyfsat trygg man som säkert funkar bra med barnen vid sina återkommande besök i skolan, och som nog är bra på att reda ut incidenter. För det var så han sade: "När det har varit en incident ringer Tomas (rektor) till mig och så kommer jag till skolan och reder ut det."

Incidenter? Jag satt och tuggade på det en stund medan han pratade vidare om arbetet med att förebygga våra barns eventuella kontakt med kriminalitet. Alva har då inte sagt något. Då slog det mig att här ligger skillnaden mellan korridorerna. I låg-och mellanstadiedelen av skolan är det en annan värld än i högstadiedelen. Det är i högstadiedelsn som ungar har tuttat på papperskorgar och hotat lärare med airguns. Det har blivit bättre de senaste åren. Det är inte längre lika stor risk att man läser en notis i UNT om att det har brunnit i kapprummet på Valsätraskolan igen, och jag tror att det till stor del är rektors välgörande inflytande. Ibland är den en person som gör den stora skillnaden, faktiskt!

Efter polisen och presentation av kollegiet fick vi prata ihop oss om vad skolan skall göra och vad vi som föräldrar skall göra. Och sedan gick vi till respektive klass hemklassrum. Vi travade in i ett ekande, trist rum utan något på väggarna. Stolarna var sådana där med orange plastsitsar. Före sommaren satt Alva och hennes klasskamrater på höj- och sänkbara stolar som var ergonomiskt riktiga. Nu är det ner i slummen, bara. Jag fick lite ont av den påvra tillvaro skolan plötsligt blev bara för att barnen är ett år äldre.

När jag kom hem ringde jag till Alva, som är hos sin pappa den här veckan, för att kolla av lite. Hon sade att de inte har orange plaststolar överallt, till exempel har de på naturkunskapen höga stolar som hon tycker är jättesköna. Jag hade fler checkpunkter:
1) Var hon ett av de barn som springer omkring och busar i kapphallen? (As if...)
2) Hon kommer väl ihåg att ta med sig sin penna till lektionerna?
Alva lugnade mig på alla punkter och verkar då nöjd med sin tillvaro, så allt är egentligen under kontroll. Men snacka om skillnad. Både mentalt och fysiskt.

onsdag, september 13, 2006

Yrken

Ibland får man höra talas om yrken som man efter en stunds eftertanke förstår att de finns och att de inte är särskilt konstiga, men man skulle aldrig ha kommit att tänka på dem som just yrken själv. Beror förstås på vilka referensramar man har.

Yrket jag inte visste fanns: Rovdjursansvarig på Länsstyrelsen.

tisdag, september 12, 2006

Läskigt

Idag fick jag ett märkligt sms. Det stod ”Hej! Ditt abonnemang hos AEBN är betalt en månad till. Om du vill avbryta abonnemanget sms:a Avbryt 1 till 75220.”

Jag begrep ingenting och googlade för att ta reda på vad AEBN är, och det visar sig vara en firma som säljer porrfilmer, främst gayporr. Eller abonnemang på någon betal-TV-kanal, jag var för upprörd för att riktigt haja. Detta är absolut inget som jag har börjat abonnera på och vet inte vad jag skall göra nu. Är uppenbarligen en bluff. Vad gör man? När jag försökte ringa numret som sms:et kom ifrån säger ett röstmeddelande ” This is only a a text service”. Jag törs inte skicka avbryt-sms för då aktiverar jag säkert något som gör att de skickar fakturor till mig i evighet framöver. Känner mig så hjälplös. Och arg. Gick in på den amerikanska sidan och mejlade deras kundservice. Vet inte vad som händer nu. Sms:et var på svenska men skickat från ett utlandsnummer, +44.


Kontaktade konsumenvägledningen som tyckte att det verkade allvarligt, att de inte hade hört talas om det tidigare och att det ev borde polisanmälas.

Min tilltro till mänskligheten får sig ibland en knäck. Från slutet av förra veckan tills idag har det varit en rad händelser, stora och små som bara ökar på känslan av att inget är som det skall. Folk tänker inte. Björns väska med alla bankkort, körkort, nycklar, digitalkamera och annat blev stulen mitt under näsan på honom i lördags. Och så det här sms:et idag. Life´s a bitch and then you die.

Alltid här men ändå inte











Liksom suddig. Eftersom jag inte vet hur du skulle sett ut idag. Nästa måndag skulle du fyllt 15. Alltid hos mig men ändå så plågsamt frånvarande.

måndag, september 11, 2006

Lilla listan

Över saker jag förbryllas av eller undrar om.

1) Tog ut pengar på bankomat. Satt en klisterlapp där med texten "Jag vill också byta statsminister". Undrar varför jag genast tänker "Byta med vem då?". Fånig hjärna.
2) Fortfarande vid bankomaten. Undrar: Varför vänder vi i Sverige magnetremsan på bankkortet uppåt medan man i andra länder vänder den nedåt?
3) I affärer när man skall dra sitt betalkort i hållaren undrar jag varför man skall vända kortet åt olika håll i typ alla hållare och affärer. Om jag håller kortet med remsan åt höger skall den ofelbart vara åt vänster, och vice versa. Standardisering, tack!

Fundrar

När får man tycka något? När är det OK att man säger vad man tycker? Och när är det relevant att man yttrar sig?

Alla tycker inte lika som jag. Tack och lov. Andra tycker inte alltid precis som jag. Skall ingen av oss få säga "Hörru, jag tycker inte att du har rätt nu"?

På förekommen anledning. Det som stör mig är att om jag hade gått ut pompöst och fördömande och sagt taskiga saker om dem som gör andra val än jag, då hade jag kunnat förstå reaktioner som har kommit. Då hade jag dessutom förtjänat dem. Men nu anser jag att jag gjorde allt vad jag kunde för att inte säga något fördömande överhuvudtaget. Och då tycker jag att det är otroligt frustrerande att få på skallen för att jag har yttrat mig i något som berör både min son och mig. Det är tydligen inte relevant i sammanhanget...men hallå! När är det någonsin mer relevant än när ens barn och man själv är berörd?

Jag kommer aldrig att förstå den typen av resonemang. För då kan man nämligen aldrig tycka eller säga något om någonting. Känns ju tryggt om vi är en nation full av folk som säger "Jasså Sverigedemokraterna är på frammarsch i min kommun, men jag kan ju inte säga något om det för det är inte relevant och dessutom får väl alla tycka vad de vill".

Alla får tycka vad de vill. Det betyder inte att alla måste tycka att det som tycks är rätt. Lika lite som jag skall få stå oemotsagd tänker jag låta andra göra det när jag anser att något är galet.

fredag, september 08, 2006

I alla lägen

Simpsons räddar dagen.

Kulturnatt imorgon. Skall sjunga vid 22-tiden, sedan gäller det att försöka undvika att sitta hundvakt i en spårvagn som står uppallad på Stora Torget hela natten. Möjligen kommer jag att bli avkrävd denna gentjänst eftersom Björn har fixat så att att han komma och lyssna på mig i Domkyrkan. Men vad sjutton, jag har ju ett litet solo, det är klart han måste vara där!

Å hur gick det nu då

I går kom det första mejlet. I morse kom det andra. Sedan damp det ner två till. Efter lunch hade det kommit ytterligare tre. På förmiddagen var jag riktigt skakig och hade ont i magen, så svårt tycker jag tydligen att det är att sticka ut hakan. Nu känns det OK. Så fort jag hade fått det första mejl som sade att man kan förstå mina synpunkter (även om man inte håller helt med) så mådde jag bättre. Ställningen nu är fyra som inte begriper min ståndpunkt och tre som kan göra det. Rätt schysst.

Jag hade bestämt mig för att inte skicka något mer mejl till alla utan bara svara dem som skrev till mig privat, men ansåg mig vara tvungen att skriva ett sista inlägg efter det mejl där det påstods att jag hade fördömt någon. Det gillar jag inte, för det hade jag inte gjort. Inte skrivit det, inte tänkt det. Och det påpekade jag. Såhär skrev jag:

"Hej alla!
Tänker inte skriva fler mejl (är inte intresserad av någon kampanj) än det här. Vad jag ansåg i sakfrågan skrev jag förut.

Med tanke på reaktionen nedan påpekar jag med skärpa att jag inte har sagt ett ljud om att jag skulle tycka illa om att andra människor, kristna eller icke-kristna dricker. Mitt val är mitt eget och jag accepterar och respekterar andras val. Däremot tänker jag inte låta få pådyvlat mig att jag skulle ha sagt något som jag inte ens andats om. Vad jag vet har jag inte fördömt någon. Det jag har gjort är att säga att jag tycker det är skit att inte ens ett föräldramöte får vara en frizon. Är det verkligen så konstigt? Och det har inte ett dyft att göra med fördömande av alkoholvanor i övrigt. Jag bryr mig nämligen inte om det.

Citerar ett privat svar på mejl som avslutning: Til syvende og sidst handlar det om att vi vill att våra barn skall ha det bra. Och jag hoppas att det blir stor uppslutning på mötet. Tänk om mitt mejl får den oförutsedda (och i sådana fall lyckade) effekten att fler engagerade föräldrar kommer för att de vill trycka till den där sura typen?!


Vänliga hälsningar
Jenny"

På det mejlet fick jag ett svar från en förälder som sade att jag verkligen inte hade varit fördömande och att man måste få säga vad man tycker. Det var väldigt skönt! För jag satt en stund och tittade på vad jag hade skrivit för att kolla om det ändå hade smugit sig in något ord som kunde andas pekpinne. Kunde lättad konstatera att det gjorde det inte.

Intressant dock, att om man ifrågasätter alkoholtraditionen utan att ens andas ett ord om moral eller säger att människor som dricker är dåliga människor, så är det ändå det folk automatiskt påstår att man har sagt. För att de känner sig trängda och ifrågasatta som personer. Mycket mänskligt. Men också mycket svårt att föra en diskussion i ett sådant läge.

torsdag, september 07, 2006

Harhjärta

Det kom ett mejl med inbjudan till föräldramöte för Gosskören. Precis som förra året står det att man får enklare mat och vin till självkostnadspris. Förra året undrade jag över vinets närvaro i ett hyfsat stillsamt mejl till körledaren. I år tryckte jag på "svara alla-knappen" eftersom det inte är rättvist att bara körledaren får min reaktion, framförallt som möten och sådant till största delen arrangeras av föräldrarna. Så här skrev jag:

"OK, nu tänker jag tala om att jag reagerar oerhört negativt. Varför serveras det vin på ett föräldramöte? Varför? Jag skulle gärna vilja få en genomtänkt förklaring.

För mig sänder det konstiga signaler. Och jag är inte dummare än att jag begriper att man tänker sig att det lockar någon lite extra och att det skall vara mysigt och trevligt och kanske kommer det flera föräldrar om de får lite vin. Sorry, jag tycker inte att det duger som rättfärdigande. Jag tycker inte heller att det är det minsta trevligt eller relevant i sammanhanget och utmärker härmed mig själv som en riktigt grinig typ - men jag anser att det är totalt galet att blanda in alkohol i sådana här sammanhang. Onödigt.

Jag tänker inte på något sätt bråka om det (jag säger vad jag anser i det här mejlet) men förbehåller mig rätten att få säga att jag tycker att det här är fel. Om vi som föräldrar inte klarar att ha ett föräldramöte utan att locka med lite vin - vilka signaler sänder vi till våra barn?

vänliga hälsningar
Jenny Tapper"


Och nu sitter jag och darrar. Alla på sändlistan kommer typ avsky mig. På den sändlistan finns föräldrar som jag känner, min egen körledare bl.a., andra som är bekanta och ytterligare andra som jag inte vet vilka det är. Där finns också de gossar i kören som är mellan, säg 15 och 25. En av de (vuxna) gossarna sjunger i min kör. Fatta hur jobbigt det är att ta ställning när människor man känner förmodligen kommer att tycka att man är en riktig plåga! Ändå tycker jag att jag inte kunde göra annat. Lite civilkurage får man lov att ha. Och man får också lov att räkna med smällar när man sticker ut hakan - vojne vojne så jag gruvar mig. Harhjärtat pickar ängsligt i bröstet.

Hjälp!

tisdag, september 05, 2006

Retrotröja





















Har på mig finfin nostalgitripp idag. Hittad i älsklingens garderob. Egentligen fejk för mig eftersom UNF:s sista midsommarting hölls 1980 och jag inte kom med i UNF förrän 1983. Vet inte vilket år denna tröja prydde Björn. Idag pryder den dock mig.

måndag, september 04, 2006

Helgrapport

Det var samling för IOGT-NTO:s, UNF:s och Junis distriktsstyrelser i Uppsala i helgen. Traditionsenligt lägger man denna samling på den ort som nästa år skall arrangera kongresserna för att man liksom skall få sniffa på orten och lokalerna. Jag tror att det gick bra och att folk blev nöjda med Uppsala. Skönt för mig att få vara på hemmaplan också.

Min helg blev dock lite flytande eller vad man skall kalla det. Jag hade ingen egentlig uppgift utan var bara där som förbundsstyrelseledamot i Junis. Pratade med folk och gled omkring och minglade och så. Jag hade naturligtvis något som krockade med samlingen, nämligen installationen av nya ärkebiskopen. Jag funderade länge på hur jag skulle göra men beslöt till sist att han fick klara sig utan min sångliga närvaro vid installationen. (Jag tror han kommer över det!) Jag var rätt nöjd över att ha fattat ett beslut. Kändes bra att ha bestämt sig. Men för den skull skall man inte tro att jag faktiskt var på distriktsstyrelsesamlingen hela tiden.

Vid 14-tiden på lördagen skulle jag ta över Justus och Sigvard då Björn skulle ägna sig åt att få folk att spela boule i poängtävlingen. Medan jag gick ut ur lokalerna lyssnade jag av min telefonsvarare. Där fanns ett meddelande från Tönnes kontaktfamilj som han var hos under helgen: Tönnes vänstra stortå ser läskig ut. Jaha. Justus och Sigvard fick vackert finna sig i att vara medfunktionärer vid boulespelandet, jag tog bilen och hämtade Tönnes och åkte till barnakuten med honom och hans varfyllda tå. Det var ingen glad pojke som fick tån uppsnittad och tömd på var, kan jag säga! Men allt gick bra och sköterskorna tyckte att det var kul att få se hur stor han har blivit. Det är gudskelov rätt länge sedan nu som han var på akuten/alternativt blev inlagd titt som tätt. Sedan köpte vi penicillin och åkte ut till kontaktfamiljen igen. Ingen stor dramatik, med andra ord, men jag var väldigt trött efteråt. Och tänkte: Jaha, jag hade inte behövt välja mellan samlingen och ÄB, för jag hade ändå hamnat på barnakuten med Tönnes.

Så kan det gå! Man vet aldrig vad som kan hända.

fredag, september 01, 2006

Aktion

Ibland görs det aktioner på stan för att uppmärksamma saker. Oftast är det något man vänder sig emot. Som i höstas, när IOGT-NTO-rörelsen i Uppsala län gjorde en grej för att försvara spritskatten och ifrågasätta de löjligt höga införselkvoterna. Eller blandar jag ihop teman? Voffo tull om det inte hade något att göra med införselkvoter? Minns faktiskt inte. Hur som helst, politiska kommittén riggade upp en tullstation på Forumtorget i Uppsala och satte en sovande tullvaktare där som illustration. Och så bjöds det på soppa. Kommittén måste ju få ge utlopp för sin milda galenhet också. (Se bild.) Mycket kul, tycker jag. Det ryktas om att en kommittéledamot vid varje möte försöker få till en alkoholpolitisk vinkling så att han vid nästa aktion kan få dra på sig trikåer och peruk och gestalta Gustaf III. Vet inte om detta bara är illasinnat lösprat eller sanning...



onsdag, augusti 30, 2006

Individer

En ny karamell i munnen och en till karamell hårt insluten i varm barnanäve. Femton minuter efter att jag sade: Du får bara ta en.

Jag sätter gränser hela tiden för min lilla kanelbulle. Jag säger "Nej" och menar det. Jag mesar inte och velar inte och tycker att han borde ha lärt sig vid det här laget att det inte är någon idé att tjata och tjafsa. Men han testar ändå. Kanske är han en obotlig optimist som är förvissad om att den här gången skall det nog gå vägen. Eller så är han helt enkelt en okuvlig person som aldrig någonsin ger sig. Eller så är han fyra år.

tisdag, augusti 29, 2006

Bestyr

Igår skjutsade jag Alva till Solgläntan. Det var terminsstart för Fyriskåren (det är klart att Alva inte bara är med i Junis utan även i NSF, man kan aldrig få för många aktiviteter!) och de skulle segla. Jag fick lov att följa med henne ner för det var lite nervöst ändå sådär i början av terminen. Hon är ensam tjej i gruppen nu. Jag vinkade av henne till slut och åkte. Återkom två timmar senare för att hämta. När jag klev ur bilen och gick ner mot Solis tänkte jag längtansfullt på vilket trevligt ställe det är att vara på och hur kul det vore om ombyggnaden blev klar någon gång. Närmare vattnet hörde jag glatt fnitter. Det var di små scouterna som satt och busade i roddbåten på väg in mot land. De var så glada, så glada. Deras hårt prövade ledare föreslog dock att de kanske skulle vara lite mer koncenterade nästa gång för ännu bättre resultat. Regnet kom precis när de klev i land. Sedan öste det ner hela vägen hem.

Om några timmar skall jag åka och hämta Justus för hans terminsstart med Gosskören. Nu har han avancerat till Förskola 2 som övar en timme senare. Jag är spänd på vad han kommer att säga efteråt. Hans första halvår med Gosskören var en enda lång lycklig radda av glada stunder och äkta entusiasm, men fram mot vårkanten svalnade intresset något. Jag vet faktiskt inte varför. Han kan inte svara riktigt, men jag tror att det är hans rastlöshet som gör att han tycker att han kan det här nu. Vi har dock beslutat att var ihärdiga och få honom att stanna kvar åtminstone till årets clou, Goder Afton i aulan, som han tyckte var superkul förra året. På något sätt måste även han få lära sig att allt har toppar och dalar och att det kan vara värt att stanna kvar även om det inte är lika kollofantastiskt kul hela tiden som det var i början. Då får han se att det blir lika roligt igen med jämna mellanrum. Däremot skall han naturligtvis få sluta om han verkligen har gett det en chans igen och det ändå inte tog sig.

Projekt under hösten: Få Justus att kunna ta bussen från skolan själv till Gosskörsövningen, och sedan kliva på rätt buss hem igen. Brrr...jag har inte något stort hopp. Han är otroligt disträ min unge och skulle mycket väl kunna rycka till efter någon timmes irrfärd och undra varför det stod Borlänge på vägskylten. (Typ.)

lördag, augusti 26, 2006

Lördag

Plus- och minuslista över dagen.

Plus:
1) Träffade Björn i Stockholm. Låter kanske lite hysteriskt/patetiskt att bli sååå nöjd över detta när han faktiskt bara varit borta en natt, men så är det.
2) Kom äntligen till Nordiska muséet som jag har tjatat om i flera år att jag måste besöka.
3) Jättegod lunch på restaurang i någon galleria
4) Urdålig amerikansk film på TV som jag tittar på bara för att den påminner mig om Alva som är rätt målgrupp för sagda film och då blir jag lite glad och minns när vi såg den tillsammans och jag torterade henne med att ideligen utstöta plågade ljud när särskilt idiotiska saker dök upp. Jag tränar hårt för att bli en riktigt jobbig mamma för min tonårsdotter.
5) Gott te i min kopp.

Minus:
1) Halsinfektion. Svullen. Gör ont när jag andas och sväljer.
2) Halsinfektion som gjorde att jag inte orkade gå riktigt så länge på Nordiska som jag hade velat, och som också satte käppar i hjulet för fortsatta orgier på Moderna muséet och ev någon trevlig musik på kvällen.
3) Halsinfektion som gör att jag bara ids glo på urdålig amerikansk film på TV som jag tittar på enbart för att den påminnner mig om Alva (se ovan). Förstår inte varför jag inte sätter på en schysst DVD istället, exempelvis Bron över floden Kwai. Ahhh....Alec Guiness...
4) Halsinfektion som gör att jag inte orkar vara den trofasta lilla hustrun som står och håller i verktygen åt sin man medan han lagar en trasig buss, i detta fall den dubbeldäckare som var orsaken till att vi överhuvudtaget skulle dra åt Stockholm idag men som brakade någonstans i trakten av Helenelund när vi var på väg med den till Uppsala. Björn tittade på mig och beslöt att det var bättre att han ringde ut en busskompis att hålla verktyg etc istället för att ha mig att göra det. Snällt.
5) Halsinfektion som hindrar att jag sjunger i morgon. Och förmodligen hindrar sjungande på måndag kväll när min kör börjar igen. Toppen.

fredag, augusti 25, 2006

Glad skrivare

Räddaren i nöden: Roland inne på NBV. Som identifierade felet som jag sedan glatt och enkelt kunde åtgärda. Känns lite löjligt att vara så glad över att det går att använda skrivaren igen!

torsdag, augusti 24, 2006

Stillestånd

Halsen gör ont och kroppen värker och huvdet dunkar. Min kör startar igen på måndag, mycket riktigt drar jag då på mig säsongens första förkylning. Självklart. Stilla står mitt förstånd och min ork och min lust till att göra den där plockningen av tvätten och städningen under diskbänken som jag tänkte göra när jag kommit hem.

Skrivare på jobbet står stilla. Tidigare idag ville den inte mata fram papperen. När den till slut fungerade igen fastnade ett ark med etiketter i den. Jag tog bort. Men någonstans i skrivarens innanmäte, på någon vals eller så, finns en präktig ansamling toner som har formen av en tilltrasslad etikett. Vilket gör att varje papper vi skriver ut får tre stora klisteretikettformade blaffor i ena kanten. Vi har förresten två teorier, jag tror att det kanske ändå sitter kvar en etikett i skrivaren, Ullie tror att det är ett avtryck. Strunt samma vilket, jag har plockat isär och torkat inuti apparaten så mycket jag kan och hittar inget. Stilla står skrivaren. Och lamslår verksamheten.

måndag, augusti 21, 2006

Vad är svårast, till slut?

Har nyss lagt åttaåringen -på det nionde- och pratade lite med honom om hur det var när han föddes. Ville förmedla hur bra allt kändes när han föddes och att det liksom var den andra bra saken på två dagar. Så jag berättade. Och fick gråtkrampen i halsen och ville inte förstöra allt genom att börja grina just då. Höll tillbaka, men nu rinner en massa minnen över mig. Paradoxen: Det som var gott och lyckligt är för alltid sammanvuxet med det svåraste. Skall man sluta minnas, helt enkelt? Och missa bra saker bara för att det finns minnen runt om som man inte orkar ha?

Idag, den 21 augusti för nio år sedan fick Samuel komma hem och sova för första natten på tre månader. Vi hade turats om att vara antingen med honom på sjukhuset eller vara hemma med Alva och var aldrig tillsammans hela familjen. Det var en kall vår när han genomgick sin benmärgstransplantation. En kall vår som gick över i en kokhet sommar när hans kropp skulle försöka klara av efterdyningarna av transplantationen. En hemsk sommar. Varma nätter när jag låg höggravid och varm och kliande och orolig och uttröttad och inte fick ha fläkten på för att Samuel frös. (Förstå hur dålig han var.) Dropp hade han hela tiden, näringsdropp och Sandimmun och jag har förträngt allt annat. Ett tag hade han fem dropp som gick samtidigt. Vet ni hur mycket väsen en droppump för på natten när det är tyst runtomkring? Två droppumpar för ännu mer liv. Dessutom tjöt de med jämna mellanrum för att tala om att ett dropp hade gått in, det var lika ofta som de larmade fel. Samuel mådde så dåligt och slöt sig mer och mer inom sig själv. Jag var ingen bra eller uppiggande mamma - full av mina knäppa graviditetshormoner och jättetrött hela tiden. Han ville hellre ha sin pappa hos sig, och det förstår jag. Frågan är vad som var svårast, att vara på sjukhuset eller att vara hemma med lilla Alva och inte veta exakt vad som hände hela tiden.

Och så kom mardrömmen: Morgonen när Olle ringde att sa att Samuel hade krampat svårt och inte längre var kontaktbar eller kunde prata. Läkarna trodde att det var medicinutlöst, och det gav successivt med sig efter närmare fjorton dagar. Men det var hemskt. Att se hans stirrande blick det där första dygnet när han inte sov på över 24 timmar och vi inte visste om han förstod var han var och vilka vi var. Och när han började försöka prata och det bara kom meningslöst babbel - vi ville bara dö. För vi fattade inte att det fanns det som var värre.

Samuel återhämtade sig i alla fall sakta och blev starkare och fick så nattpermission den 21 augusti. Det tog lång tid innan han somnade den kvällen. Jag var också vaken, dels för att jag var så gravid och bökig, men också för att jag låg och tänkte på min pojke och undrade hur det kändes för honom att få komma hem. Framåt 4-5-tiden kom han in till oss och lade sig i vår säng. Ungefär i samma veva började jag få värkar. Det kändes som ett gott omen, att Samuel var hemma och att bebisen äntligen ville komma ut. Och framåt kvällen kom han, fina lilla Justus.

Jag minns de där två första månaderna i Justus liv som relativt harmoniska. Han var en sådan underbar bebis och Samuel verkade bli bättre även om det gick långsamt fram och han var deprimerad i omgångar. Det var en gyllene tid. Innnan allt blev svårt och sedan outhärdligt. Men även under den tiden och efteråt så var Justus alltid en sådan älsklig liten pojke. Det är han fortfarande. Min lilla guldpojke. Nio år.

Är det Thore Skogman eller Sideshow Bob?

söndag, augusti 20, 2006

Inte på riktigt?

Ibland kan man läsa om hur människor som är mycket duktiga och framgångsrika i det de gör innerst inne tycker att de i själva verket är en bluff och väntar på att bli avslöjade. Inte för att jag själv är vare sig särskilt duktig eller framgångsrik, men jag känner absolut igen den känslan.

Stod nyss i köket och gjorde en tårta. Jag har inte gjort många tårtor i mina dagar och tycker att jag inte vet hur man gör. Att jag de facto stod och gjorde just en tårta gav mig märkligt nog inte känslan av "Wow, jag kan ju!" utan "Det här är en blufftårta". KNASIGT!

Skrattar lite åt mig själv och inser att jag har gjort en tårta. Jag kan göra en tårta. Den smakar säkert bra och den ser riktigt snygg ut. Ingen bluff. Och jag är ingen fejk.

lördag, augusti 19, 2006

Garderob

Såg IKEAs reklam och tänkte "Ah men va f...". Jättekul verkligen att vitsa om att man skall gå in i garderoben. Hö hö hö sådär. När det finns massor med människor som inte törs komma ut ur garderoben för sin familj eller på sitt jobb. Undrar vad de tänkte, att det skulle vara lite harmlöst gay-kul sådär - jag vet faktiskt inte ens hur jag skall formulera hur dålig jag tycker den är. Jag har antagligen ingen humor och så måste man ju kunna skämta om allt. Sägs det.

När jag var lite lugnare gled tankarna dock in på själva möbeln garderob och vad som finns i mina. Ganska mycket. Ganska jättemycket. Det känns väldigt bra att Alva går och norpar tröjor av mig hela tiden så att det blir lite ruljans i användandet. Jag är nämligen mycket cyklisk i mitt klädanvändande (?) vilket innebär att stora delar av klädlagret ligger i träda i ett år eller så innan jag börjar använda sakerna igen. Tycker dock att det är skönt att jag inte längre i hemlighet skäms över att jag är fåfäng och gillar kläder som får mig att känna mig hyfsat snygg och bekväm. Det bara är så. Men jag har faktiskt rensat också, och det är nog dags snart igen.

Ett plagg rensar jag aldrig bort. Mycket har försvunnit och jag har låtit det försvinna, men en urblekt turkos T-shirt med svarta dödskallar på som passade en 4-5-årig pojke kommer jag aldrig att slänga. Och inget annat barn kommer någonsin att få använda den. Den skall nog faktiskt få följa med mig i graven.