torsdag, januari 26, 2006

Observationer

1) Diskhon är inte på något sätt dimensionerad så att det går att diska ur en långpanna. Hur jag än vrider och vänder och försöker hålla över hon så skvätter det fetvatten över halva köket. Äck.

2) Det är viktigt att kunna andas. I morgon ringer jag läkaren och ber om Rinexin, för nu står jag inte ut längre. (jag ståd idte ud längde)

onsdag, januari 25, 2006

Äpplet faller långt från päronträdet

Min tolvåriga dotter har större bröst än jag. Såg jag nyss när hon kom gående i en t-shirt som hon har lånat av mig och som hon fyller ut på ett helt annat sätt än jag. Känns lite konstigt. Fast kul, jag tycker att det är roligt att hon så sakteliga håller på att bli en ung kvinna. Konstigt känns det nog mest för att jag på något sätt hade trott att vi skulle ha liknande kroppsform, min dotter och jag. Men varför skulle vi ha det?

Och så är jag i hemlighet glad för hennes skull också. Tänk att hon slipper vara en planka som sin mor. Det tog mig många år att slänga bort komplexet över de icke-befintliga s.k. behagen. Jag har faktiskt inte lyckats helt än, men är snubblande nära. Komplexet är nog borta till 97 % i alla fall. Det är väl bra?

Skörbjugg

"ÄNTLIGEN får jag ta en frukt" utbrister Justus.

Det dunkelt sagda...?

Hade ägnat tid åt att lirka med Sigvard för att få honom att ta på pyamas, tvätta sig och få borsta tänderna på honom. Superförkylningen Orvar som har bott i min kropp till och från i säkert åtta veckor snart gjorde att när det var dags för mig att bära upp den unge mannen till hans säng så var mitt tålamod och ork slut. Så när han började gnälla om att han måste bada så var det inte dags för lämpor, utan jag sade åt honom att sluta tjafsa. Han gnölade hela vägen upp till övervåningen. Jag stannade utanför sovrumsdörren och utbrast: "Du gör inte så här!" (Andemening: Jag accepterar inte att du gnäller så här.) Sigvard som är för liten för just den här typen av andemening tittade förbryllat på mig och trulade: "Jo, det gör jag."

tisdag, januari 24, 2006

Fina pojken

Tittade på några av de kort som sitter på kylskåpsdörren. Där finns bl.a. ett grattiskort från Tönnes dagis på hans två-årsdag, med en bild av honom där han sitter och biter på en leksaksbil. När jag tittar på den bilden minns jag plötsligt vilken liten plutt han var i flera år. Han var verkligen mycket liten. Kunde ha snickarbyxor upp i 2,5 -årsåldern som de andra växte ur innan de fyllde 1. Vet faktiskt inte när han började växa - det är väl så att eftersom det inte längre är något att oroa sig över så är det inte heller viktigt för mig att minnas när det skedde.

Lilla, lilla pojken blev stora, starka pojken. Som har börjat busa med oss på ett diskret sätt på kvällarna: man tror att han sover och så när man går uppför trappen så sitter han där på trappavsatsen, ler och säger sitt mörka "hej". Måste ju lägga ut en bild på honom bara för det.

Tönnes åker rälsbuss. Det gillar han.

Snuvor

Snuvor. Stora och små. Piff orkar visserligen hoppa i soffan ändå, men han är inte riktigt pigg. Fina Alva ligger däckad framför TV:n. Skall snart göra lunch. Tveksamt om Piff kommer att äta något, han är företagsam och har smitit in i frysen och hämtat inte mindre än tre isglasspinnar under förmiddagen. Känner lite lojt att jag inte bryr mig just nu, faktiskt.

Gillar just nu:
Skådespelaren Alfred Molina. Han brukar få göra skurkroller (det är ex på honom spindlarna kryper i början av den första Indiana Jones-filmen), och så hade han någon sit-com för nåt år sedan som jag såg lite av och tyckte var småtrevlig. Bäst av allt: Hans rollprestation som dryg och inbilsk men mot slutet mer trevlig och mänsklig äkta make i "En förtrollad april". Bra, liksom.

Reklamfilmen med mannen som irrar i skogen och säger "Nä, nu måste ni hitta mig snart. Jag är nyckelkompetens på företaget".

måndag, januari 23, 2006

Bergsgetter


Utsikt från alptoppen Pilatus. Det är högt. Ändå blir man omsprungen av hurtiga tyska pensionärer samt bergsgetter på sista biten upp. Pinsamt.

(Från bröllopsresan, som gick till Schweiz med basen i Lugano och diverse utflykter åt olika håll.)

Blandade barn



Världens finaste dotter. Vattnet i Fjällnora var lite kallare än Guatemala där hon hade varit nästan sex veckor. Nyligen hemkommen.


















Världens finaste söner. Åker båt på Slätbaken.














Portionen större än barnet. Mycket riktigt orkade han inte ens hälften.

lördag, januari 21, 2006

För åtta år sedan

Ur journalen den 15 december 1997: "Han fick alltså hjärt- andningsstillestånd cirka 08.50 när vi står på rummet i samband med ronden. Återupplivningsförsök sker hela tiden fram till att kommer till IVA cirka 09.45-10. Pappa var i rummet när det hela hände. Mamma kommer senare till avd 70G. Fortsatt vård sker på avd. 70G, IVA."

Ur journalen 30 december 1997, neurologkonsultens bedömning: "En sex år gammal gosse med svår hypoxisk skada efter asystoli för två veckor sedan där neuroradiologi och EEG talar för en mycket svår, generell skada. Anger ingen säker kontakt, inga pågående kramper. Bör ha en hjärnstamspåverkan --- Prognosen sannolikt pessimistisk då han på dessa två veckor endast har förbättrats i ringa grad neurologiskt. ----"

Ur journalen 9 januari 1998: "Samtal med båda föräldrarna, GL och undertecknad: Kritiskt läge för Samuel som snabbt kan bli akut försämrad utan att man kan göra mer. Även personal informerad. Palliativ behandling det viktiga i dagsläget."

Ur journalen 21 januari 1998: "Samuel somnade in stilla kl.15.55 idag 980121, i närvaro av mor och far. Undertecknad ser Samuel kl 16.15. Han är då livlös med vita läppar, inga palpabla pulser. Hjärt ausk inga hjärtljud, pulm ausk inga andningsljud. Pupiller bilat. vida ljusstela. Dödsförklaras."

Åtta år sedan. En livstid och samtidigt bara en blinkning. Minnesbild: hur våra vänner kom till intensiven några dagar efter hjärtststilleståndet, då vi hade fått den första negativa prognosen, och stod i ring runt Samuels säng. Glömmer jag aldrig. Inte heller alla de vänner och mer avlägsna bekanta som tog sig tid att komma till sjukhuset en kort stund då och då. Det finns inget ensammare än att vänta på att ens barn skall dö, men vi blev inte lämnade ensamma. Livet ryckte i oss utifrån. Tack, familj och vänner.

fredag, januari 20, 2006

Min vän Ibumetin

Började få ont i ryggen eller kanske snarare höften i förrgår, och det accelererade så att i går kväll när jag hade somnat så väckte älsklingen mig när han lade sig, bara genom att komma åt mig. Jag vaknade med ett aj! och hade mycket svårt att somna om sedan. Fram på morgontimmarna började snuvan rinna dessutom. Vet ni hur ont det gör att nysa och snyta sig när man har ryggont? Det gör j-igt ont. Vid halvfemtiden stapplade jag upp (gick som Frankensteins monster) och tog Ibumetin. Två stycken. Snälla vita piller som slog ut den värsta värken så jag kunde somna om. Tänker inte gå någonstans utan min Ibumetin idag.

onsdag, januari 18, 2006

Fel brallor

Nä, jag är inte styrd av en tystlåten mästarbrottslingspingvin (älskar Wallace och Gromit) men kunde under gårdagen konstatera att jag är mycket känslig för om mina kläder liksom känns fel på kroppen. Sådan har jag varit hela livet. Står inte ut om kläder klämmer och sitter för hårt åt. Så jeansen igår är egentligen ett felköp - de är snygga och jag tycker att jag är snygg i dem (!) men de känns inte riktigt, riktigt bra. Och jag kände precis hela dagen i hela kroppen hur det störde mig att de satt halvbra. Tror inte att det beror på att jag är så ytlig utan på att jag, som sagt, har en överkänslig kropp eller något...

fredag, januari 13, 2006

Åsså blir det sådär igen

Igår slog förkylningen till. Snöt mig igenom dagen och mådde rätt eländigt. Hade inte så mycket tålamod med barnen på eftermiddagen/kvällen - det var inte direkt så att jag skällde och bråkade men jag blev småirriterad på dem flera gånger. De kanske inte ens märkte det, men jag mådde inte bra av det. Piff och Puff var bökiga vid kvällsmaten och läggningen, och jag är så lessen över att jag inte fick till den där stunden med att läsa bok som faktiskt var min ursprungstanke. Den försvann i förkylningens korta tålamod och i efterdyningarna av "du måste smaka åtminstone en enda liten makaron"-pedagogiken. Kände mig väldigt ensam och liten och kass. Det dunkade så mycket i huvudet att efter läggning av Piff och Puff så gick jag och lade mig att vila, istället för att sitta tillsammans med Alva och Justus och titta på TV med dem eller spela spel eller prata eller vad som helst. Känns också rejält kasst. Och så måste jag åka bort i helgen igen.

Stundtals känns det som att jag bara lyckas välja fel hela tiden.
Att jag aldrig orkar och inget förstår.
Att jag inte klarar av livet, helt enkelt.

onsdag, januari 11, 2006

Grusiga ögon

Ögonen känns som eldröda klot som kliar och svider. Svullna är de också. De har kliat och eländat sig i över en vecka nu vilket är väldigt opraktiskt eftersom jag precis nu skulle testa en ny linssort. Går inte att ha några linser när ögonen mår så här. Har varit sur på förkylningen som aldrig släpper sitt tag, men igår började jag undra om det trots allt inte är pippins fel. Vi har en lånepippi över jul och nyår (försvinner tillbaka till sin ägare i helgen) och jag tål inte dun så bra. Väntar med spänning på om det blir någon skillnad när gästen försvunnit.

Annars kan jag läsa aftontidningarna och se om jag har en farlig ögonsjukdom....rubriken igår var något i stil med varning, varning, torra ögon kan vara okänd sjukdom typ. Precis som de vanliga larmen. Älskar rubriksättning i den stilen. X "kan vara" Y....Vanliga leverfläckar kan vara cancer. Vanlig trötthet kan vara livshotande. Vanlig hosta kan vara kol. Vanlig huvudvärk kan vara tecken på att någon gjort en voodoo-docka av dig och sticker nålar i den. Vanlig obeslutsamhet kan vara utomjordingar som har invaderat ditt psyke och styr dig som en marionett.

lördag, januari 07, 2006

Städning

Jag städade översta kökslådan, den där busstidtabeller och tejprullar och reflexer och suddgummin och pennor och allsköns skrot har legat och möddat till sig i flera år. Fann mig själv stå och tumma på ett litet häfte med lackmuspapper. Det användes senast för över åtta år sedan. Samuel behövde sondmatas eftersom han bara kräktes och inte klarade att behålla maten. Han fick en sond (slang) genom näsan och så fick vi låna hem en bärbar sondmatningspump. Varje gång vi skulle koppla på pumpen för en ny matning så var vi tvungna att med en spruta suga upp lite magsaft från sonden och sedan plutta ut på lackmuspapperet för att kolla att sonden låg rätt i magsäcken.

Jag stod länge och tummade. Bestämde till slut att kasta lackmuspapperet. Nu ångrar jag mig.

torsdag, januari 05, 2006

Nya året börjar dåligt

Hittade ett vidrigt mejl i min inkorg imorse. Det var ett erbjudande om att köpa barnporr. Rätt upp och ner, bara. Jag har ingen aning om huruvida det kan gå att spåra avsändaren (antagligen inte) eller om det överhuvudtaget är någon vits med att försöka, men jag vidarebefordrade mejlet till polisens tipsmejl i alla fall. Det kändes så URRRK och jag vill inte att världen skall vara så här. Känns som ett dåligt omen inför det nya året.

Jag vill få vara lite trygg både i det stora och det lilla livet någon gång ibland istället för att ständigt bli påmind om att det inte går att lita på någon - eller i det här specifika fallet, något, det vill säga världens och människornas inneboende kapacitet för godhet och omtanke.

Vem i hela världen kan man lita på?

onsdag, januari 04, 2006

söndag, januari 01, 2006

Passar aldrig

Lugn första januari. Liten promenad, lite ost och kex tillsammans med svärmor i väntan på att stora styvbarnen skall komma. Går för att leta efter en sak och hittar i den gömman ett gammalt fotoalbum med bilder på Samuel knappt två månader innan hans hjärtstillestånd. Högg till förstås eftersom de dök upp så oväntat. Så nu har jag gömt mig på toa och grinat och känner mig återigen bara fel i sammanhanget. Nu när Björns barn är här så skulle man ju var glad och käck och himla trevlig, och så vill jag bara gömma mig. Visserligen är de här för att träffa sin pappa och sin farmor, inte mig, men jag önskar ändå att jag inte hade hittat de där bilderna precis nu. Sorg plus klibb och äckel gör inte direkt att jag kan visa upp mig från någon glad och trevlig sida. Och så är Björn sur för att han måste plocka själv med allt i köket och det förstår jag, men det känns jättesvårt för mig att snyta mig och gå nedför trappen till köket. Snart nu. Jodå, jag skall.