fredag, april 28, 2006

Confuse a cat

Gick hem i regnrusket hand i hand med min motor av glad energi till pojke. Hann knappt in förrän telefonen ringde. Det var en sådan där marknadsundersökning och jag var på gott humör och sa att det skulle gå bra att svara på några frågor.

Frågandet började. Massor med frågor om vilka TV-kanaler jag kände till och vilka leverantörer av TV och hur många vi var i hushållet och hur jag ställde mig till olika påståenden om TV-leverantörer och reklamfilmer och vilken är den sammanlagda årsinkomsten i hushållet och hur många var vi och hur gamla är vi och vilken leverantör av TV har vi idag och har vi analog eller digital eller parabol - halvvägs in in undersökningen hade jag lessnat för det är frågor som är mig så totalt ointressanta och jag vet inget om det mesta av det han frågade om. Stackars kille, till slut sade han "Jag hoppar över de här frågorna för det blir så tjatigt" (efter att jag hade svarat "Har ingen aning" på tio frågor i sträck). En stund satt jag och funderade på att göra mig ännu värre än vad jag var bara för att busa lite, men det behövdes inte. Jag är förmodligen världens värsta undersökningsobjekt i de här frågorna: jag är helt enkelt en levande parodi!

Jag blev mer och mer ouppmärksam och barnen började komma hem och killen i luren pratade skånska och jag HAR svårt att uppfatta vad som sägs på skånska, hur tråkigt det än är att man inte har bättre öra för dialekter i sitt eget land. Till slut var det barmhärtigt nog över och killen avslutade utmattad med "Det var trevligt att prata med dig" och då fick jag bråttom att lägga på innan han fick hela mitt flatskratt rätt i örat. Säkert att det var.

tisdag, april 25, 2006

Sic transit gloria mundi
















Fast egentligen inte. Det här lilla fina huset på Dragarbrunnsgatan som mitt hjärta har klappat för i många år är upprustat nu och mycket, mycket finare än vad det var för ett tag sedan. Det som känns tråkigt är att järnhandeln som bodde i huset tills för bara några år sedan inte gör det längre. Det är småputtrigt med små butiker och när inte allt är Clas Ohlson och Biltema, hur förträffliga dessa ställen än må vara.

Sprillans nytt hus till vänster, tråkiga containrar till höger. Och titta, jag fick med ett av slottets torn i bakgrunden!

söndag, april 23, 2006

Jazzen anfaller

Stilbilder på Magnus och Lisa under repetition söndag förmiddag inför framträdande på 31:ans påskfest på eftermiddagen. Det är kul att jamma med Lisa och Magnus, tycker jag. Och detta framträdande tycker jag inte vi behöver skämmas för, det gick på det stora hela bra. Fast det är klart att om vi faktiskt hade tid och ork och lust att öva regelbundet så skulle det bli bra mycket tajtare och svängigare. Men är man en löst ihopsatt hobbygrupp så är man!

Känns så bisarrt bara när vi blir presenterade som "ungdomarna". Jisses, Magnus och jag är 38 år och Lisa 31.









lördag, april 22, 2006

Lampbyte

Gav mig ut i den glada tron att det skulle gå raskt att byta lampa till halvljuset på Oldsmobilen. Hoppades på att det skulle finnas reservlampa liggande. Tog fram instruktionsboken. Öppnade motorhuven. Vred loss mutter. Jobbade hårt för att kunna rucka på lyktan, efter lite rensning av smuts så gick det. Fick hjärnstillestånd ett tag innan jag kom ihåg vad som är medurs och moturs på engelska. Vred loss lampan. Tyckte den såg väldigt mysko ut och såg att det inte fanns någon i reserv. Stoppade tillbaka allting och åkte till Biltema.

På parkeringen där lyckades jag efter lite mer rensande av lort vrida loss lampa med plasthållare och gav mig med den i nypan in på Biltema. Jag säger inte att hela Uppsala var där, men nästan. Och så håller de på och bygger om. Man hittar ingenting och ingen personal fanns att fråga heller eftersom (nästan hela) Uppsala var där och också ville fråga om saker. Huvudvärken dunkade. Hittade lampor till sist. Hittade till och med en lampa med plasthållare som exakt liknade den jag höll i handen. Dock inte rätt antal watt - och si på tusan, den rätta lampan var slut och fanns inte i lager. Fick lite panik när jag försökte ta mig ut för det var så oerhört trångt överallt, men lyckades utan att krossa för många tår och stannade till ute på parkeringen för att andas.

Åkte vidare till Micro. Praktikantyngling där kände inte alls igen lampan och beklagade. Med slokande axlar började jag asa mig ut då han frågade en kollega som genast drog fram rätt lampa från en hylla under disken. Betalade glatt (men undrade för mig själv varför lampan som på Biltema kostade ca 40 kr i denna affär gick loss på 96 kr). Var så nöjd med att uppdraget trots allt inte misslyckats så jag gick in och shoppade kläder i en närliggande butik. Men jag var nog rätt rörig och huvudvärkig, för när jag hade provat kläder och skulle betala så kom jag inte ihåg pinkoden till mitt bankkort. Fanns inte ett spår i mitt minne av det. Det har aldrig, säg aldrig, hänt mig förut. Läskigt.

Satte i den nya lampan. Kände mig nöjd och som värsta mekaren innan det slog mig att det är lite patetiskt att slå sig så för bröstet bara för att man bytt en lampa. Men nu är det gjort i alla fall! Och jag tror att jag minns koden till mitt bankkort igen, men jag är faktiskt inte säker.

Besök

Nu kanske jag har lyckats fixa så jag får besöksstatistik - tack Bo, som uppenbarligen inte är så lat som jag är när jag söker efter saker hos blogger!

torsdag, april 20, 2006

Låneanekdot

Hoppas inte de stolta föräldrarna tycker att jag snor deras historia nu...

Mina barn har en kusin på 4 år som är rätt finurlig, kan man lugnt säga. Bror min berättade följande historia:
Efter en lång och tröttsam dag på jobbet med folk som rev upp himmel och jord över att det fanns fel sorts tomater i deras butik eller nå´t sådant kom han hem till familjen. Han hade huvudansvaret för nattningen eftersom barnets mor var på möte. Naturligtvis passade dottern på att dra ut på sänggåendet med diverse tricks: måste ha vatten, bädda om sängen - ja, man har ju varit där själv och vet. Till sist sade min bror: "Nu måste du sova. Jag måste göra saker, som att hänga tvätt." Sedan vacklade han ut och landade i en fåtölj i vardagsrummet i akt och mening att bara andas någon minut. Då hörs en syrlig röst från barnkammaren: "Har vi tvätt i vardagsrummet".

Sarkastisk fyraåing, minsann!

Pusskalas

Sigvard är en förtjusande pojke. Han är alltid glad utom när han är sur. Ikväll var han lite sur och grinig för att jag inte lät honom äta godis eller se en till film utan vidhöll att det var sovadags för pojkar som hette Sigvard och Tönnes. Han tjatade på tills jag röt i med de otroligt genomtänkta och pedagogiska orden "Sluta larva dig". Sedan småsnyftade han i mitt knä men blev glad när jag tvättade honom under fötterna med en tvättlapp. Han blev så till den milda grad glad att han måste pussa mig. "Mamma, jag vill pussa näsan. Mamma, nu vill jag pussa din haka. Pussa ögonen. Mamma, jag vill pussa dina händerna". Det sistnämnda följdes av att han pussade mig längs hela armen upp till axeln som den värsta tillbedjande kavaljer. Han gör så då och då. Och jag är inte dummare än att jag begriper att just ikväll så var det hans sätt att minska spänningen och irritationen hos sin mamma, och att det också är ett sätta att rädda ansiktet lite. Men jisses vilket pusskalas.

En sådan där dag

Iskallt regn.Hela vägen till dagis ojar sig Sigvard över att det regnar på hans stövlar, på hans vantar, på hans kinder till och med. Jag tar cykeln som jag naturligtvis glömde kvar på dagis igår och trampar hem igen till Tönnes som är magsjuk. Han verkar må bra nu. Sitter och ser på Harry Potter och har det mysigt. Känns bra att barnen har det bra där de är: jag tänker ibland om morgnarna att de är som spelkulor som trillar iväg åt olika håll varje dag. Är jag själv en spelkula, månne? Åt vilket håll rullar jag idag?

Rullar nog inte alls. Tänker lägga mig i sandgropen och kura lite tror jag, och så får man hoppas att det inte kommer en stor och stålglänsande dank rätt var det är och krossar en. Åh - vilken analogi! Är det för att det är vår som jag börjar tänka på spelkulor?

söndag, april 16, 2006

Cykellycka

Som kalvar på grönbete. Upp på cyklarna (när vi efter någon timmes pillande med pumpning och justering av sadlar och styren äntligen var cykelfähiga) och iväg. Ikväll stack Tönnes iväg på sin fina blåa Skeppshult. Det är en väldig tur att det är ytterst låg utväxling på den för annars hade jag inte haft en suck att följa honom. Han lyckades försvinna för oss en gång, så när han han vinkade åt mig och sade hejdå nästa gång så limmade jag på honom och följde efter i någon slags trav. Tönnes satte kurs direkt hem till pappa. Så då fick vi förstås gå upp och ringa på så att han fick pussas med pappa, och sedan fick jag brotta loss honom och locka med film för att han skulle gå med på att cykla tillbaka.

Har varit mest cykel hela dagen. Förutom att jag och två körkompisar sjöng på en tredje körkompis vigsel. Trevligt. Originellt val av utgångsmusik, dock: meloditemat till Star Wars. Fick sådan lust att ta på mig berättarrrösten och börja förtälja om a galaxy far, far away.

måndag, april 10, 2006

Presidium 2


















Klart man skrev protokoll även på IOGT-NTO:s årsmöte. (Notera bristen på prinsessklädsel.) Denna bild är tagen vid avtackningarna. Magnus ser ut som om han klappar takten till en flamenco. En avgående styrelseledamot har just yttrat några tack och lycka till -ord som ger en känslan av råttorna som lämnar det sjunkande skeppet. Det är det jag säger till Magnus. Och det är därför Johanna skrattar.

Årsmötespresidium




















Så här fina är Ullie och jag när vi är presidium på Junis Uppsalas distriktsårsmöte. Vi är riddarprinsessor med krona och svärd. Ullie är ordförande och jag skriver protokoll. Titta också på de fina stolarna som vi har släpat ut från TR-salen. Riktiga troner, eller hur? Ullie vill ha svärdet som ordförandeklubba men jag vill hellre ha en penna för jag säger att pennan är mäktigare än svärdet.

In my life

Ibland när jag är på galghumoristiskt humör tänker jag mig att det finns en lista över saker i livet som man prickar av när man varit med om eller gjort vissa saker. Övervägande handlar det om kvinnolivet och kroppen och föräldralivet. Been there, done that.

  • bli gravid
  • föda barn
  • förlora barn
  • få handikappat barn
  • föda barn med kejsarsnitt
  • skilja sig
  • gifta om sig

Och nu kan jag pricka av på listan

  • cysta på äggstock

Bli inte rädd, mamma, den är inte ett dugg farlig. Den bara bråkar lite så jag blöder typ jämt i små mängder, mycket irriterande men inte heller det farligt på något vis. Var hos världens tryggaste och lugnaste gynekologfarbror (var har han varit i hela mitt liv förut?) som kollade med ultraljud och sade lugna saker. Bra doktor.

Been there, done that.

fredag, april 07, 2006

DÅM

Distriktsårsmöte i morgon. Får se om man överlever dagen - den blir lång! Fast rätt kul också.

onsdag, april 05, 2006

Man kan undra

Undrar ofta över sammanhang i människors beteenden och liv. Vad orsakar att Nisse gör A i situation 1 istället för B? Både på individnivå i mitt eget liv och människorna runt om kring mig, men även rent allmänt. Som vad grogrunderna för massrörelser är, expempelvis. Vad som får människor att börja hacka ner grannar i småbitar eller skjuta dem eller sätta dem i läger - listan på exempel ur historien är otäckt lång. Och det som händer är att man börjar betrakta sina medmänniskor som något annat än just medmänniskor. Eller som människor överhuvudtaget. Vi och dem-tanken, med andra ord. Att värna sitt eget när man är trängd verkar vara något som sitter i reptilhjärnan, men vad är det som gör att medmänsklighet och empati försvinner så totalt? Är det verkligen så att alla tankar om respekt och allas värde bara är en tunn hinna av polityr som civilisationen målat på?

Jag tror egentligen inte det. Det finns för många exempel på motsatsen. Människor som orkat klänga sig fast i sin övertygelse om medmänsklighetens värde och vägrat att bli o-människor. Människor som dessutom tar steget fullt ut och låter bli att utnyttja sitt övertag om de får det. Nelson Mandela är ett exempel på en människa som hade all anledning att känna bitterhet och vilja att ge igen, men som avstod. Och det ledde så mycket längre än vad hämnd skulle ha gjort.

Funderar. På exempelvis Stern-ligan. Jag vet inte om några av dem satt i koncentrationsläger eller hade familj som gjorde det. Spelar kanske inte någon roll om de hade personlig erfarenhet av förföljelse eller inte - de levde i en tradition av att vara ett förföljt folk och tyckte att de hade rätt att göra vad som helst för att uppnå sitt mål. Den logiska kullerbyttan att de i sin tur blev förföljarna och mördarna - den förstår jag inte hur man kommer förbi. Hur staten Israel inte ens kan säga: "Ja, visst är det märkligt? Men våra bittra erfarenheter har satt sina spår och format oss, och vägen till försoning är lång." Typ. Och jag är medveten om att inget är enkelt och att jag låter mycket naiv när jag resonerar så här.

Jag sade till min dotter härom dagen när vi pratade om allt svårt och hemskt som finns i världen, att jag tycker att min största sorg i livet skulle vara om något av mina barn blev en o-människa. Om de skulle börja betrakta andra människor antingen som medel för att uppnå ett mål, eller om de skulle sluta att se andra människor som just människor. Jag hoppas att det aldrig skall ske. I min egen lilla värld får jag kämpa på med det jag kan göra. Kanske är det just att pränta in tanken om medmänsklighet i den kommande generationen som är mitt uppdrag här på jorden?

måndag, april 03, 2006

Men åååh

Det första som hände när jag kom till jobbet var att en vänlig man påpekade att jag har skrivit fel datum i inbjudningen till distriktsårsmötesfesten på lördag. Skrev lördag 9 april (för det var det nämligen förra året och det datumet har skramlat runt och spökat hela tiden för mig) istället för lördag 8 april. Blev så upprörd av mitt eget slarv och dumhet att jag var tvungen att gå ut och köpa mig en Cola i närmsta kiosk. Där stod en ny sort. Köpte. Provar. Har inte bestämt mig än för om den är god eller inte, men just nu var den helt klart ett felköp.
Hade behövt en vanlig, gammal välkänd Cola för att trösta mig. Pucko. Är vad man är.





Lime eller inte lime, det är frågan.