onsdag, augusti 30, 2006

Individer

En ny karamell i munnen och en till karamell hårt insluten i varm barnanäve. Femton minuter efter att jag sade: Du får bara ta en.

Jag sätter gränser hela tiden för min lilla kanelbulle. Jag säger "Nej" och menar det. Jag mesar inte och velar inte och tycker att han borde ha lärt sig vid det här laget att det inte är någon idé att tjata och tjafsa. Men han testar ändå. Kanske är han en obotlig optimist som är förvissad om att den här gången skall det nog gå vägen. Eller så är han helt enkelt en okuvlig person som aldrig någonsin ger sig. Eller så är han fyra år.

tisdag, augusti 29, 2006

Bestyr

Igår skjutsade jag Alva till Solgläntan. Det var terminsstart för Fyriskåren (det är klart att Alva inte bara är med i Junis utan även i NSF, man kan aldrig få för många aktiviteter!) och de skulle segla. Jag fick lov att följa med henne ner för det var lite nervöst ändå sådär i början av terminen. Hon är ensam tjej i gruppen nu. Jag vinkade av henne till slut och åkte. Återkom två timmar senare för att hämta. När jag klev ur bilen och gick ner mot Solis tänkte jag längtansfullt på vilket trevligt ställe det är att vara på och hur kul det vore om ombyggnaden blev klar någon gång. Närmare vattnet hörde jag glatt fnitter. Det var di små scouterna som satt och busade i roddbåten på väg in mot land. De var så glada, så glada. Deras hårt prövade ledare föreslog dock att de kanske skulle vara lite mer koncenterade nästa gång för ännu bättre resultat. Regnet kom precis när de klev i land. Sedan öste det ner hela vägen hem.

Om några timmar skall jag åka och hämta Justus för hans terminsstart med Gosskören. Nu har han avancerat till Förskola 2 som övar en timme senare. Jag är spänd på vad han kommer att säga efteråt. Hans första halvår med Gosskören var en enda lång lycklig radda av glada stunder och äkta entusiasm, men fram mot vårkanten svalnade intresset något. Jag vet faktiskt inte varför. Han kan inte svara riktigt, men jag tror att det är hans rastlöshet som gör att han tycker att han kan det här nu. Vi har dock beslutat att var ihärdiga och få honom att stanna kvar åtminstone till årets clou, Goder Afton i aulan, som han tyckte var superkul förra året. På något sätt måste även han få lära sig att allt har toppar och dalar och att det kan vara värt att stanna kvar även om det inte är lika kollofantastiskt kul hela tiden som det var i början. Då får han se att det blir lika roligt igen med jämna mellanrum. Däremot skall han naturligtvis få sluta om han verkligen har gett det en chans igen och det ändå inte tog sig.

Projekt under hösten: Få Justus att kunna ta bussen från skolan själv till Gosskörsövningen, och sedan kliva på rätt buss hem igen. Brrr...jag har inte något stort hopp. Han är otroligt disträ min unge och skulle mycket väl kunna rycka till efter någon timmes irrfärd och undra varför det stod Borlänge på vägskylten. (Typ.)

lördag, augusti 26, 2006

Lördag

Plus- och minuslista över dagen.

Plus:
1) Träffade Björn i Stockholm. Låter kanske lite hysteriskt/patetiskt att bli sååå nöjd över detta när han faktiskt bara varit borta en natt, men så är det.
2) Kom äntligen till Nordiska muséet som jag har tjatat om i flera år att jag måste besöka.
3) Jättegod lunch på restaurang i någon galleria
4) Urdålig amerikansk film på TV som jag tittar på bara för att den påminner mig om Alva som är rätt målgrupp för sagda film och då blir jag lite glad och minns när vi såg den tillsammans och jag torterade henne med att ideligen utstöta plågade ljud när särskilt idiotiska saker dök upp. Jag tränar hårt för att bli en riktigt jobbig mamma för min tonårsdotter.
5) Gott te i min kopp.

Minus:
1) Halsinfektion. Svullen. Gör ont när jag andas och sväljer.
2) Halsinfektion som gjorde att jag inte orkade gå riktigt så länge på Nordiska som jag hade velat, och som också satte käppar i hjulet för fortsatta orgier på Moderna muséet och ev någon trevlig musik på kvällen.
3) Halsinfektion som gör att jag bara ids glo på urdålig amerikansk film på TV som jag tittar på enbart för att den påminnner mig om Alva (se ovan). Förstår inte varför jag inte sätter på en schysst DVD istället, exempelvis Bron över floden Kwai. Ahhh....Alec Guiness...
4) Halsinfektion som gör att jag inte orkar vara den trofasta lilla hustrun som står och håller i verktygen åt sin man medan han lagar en trasig buss, i detta fall den dubbeldäckare som var orsaken till att vi överhuvudtaget skulle dra åt Stockholm idag men som brakade någonstans i trakten av Helenelund när vi var på väg med den till Uppsala. Björn tittade på mig och beslöt att det var bättre att han ringde ut en busskompis att hålla verktyg etc istället för att ha mig att göra det. Snällt.
5) Halsinfektion som hindrar att jag sjunger i morgon. Och förmodligen hindrar sjungande på måndag kväll när min kör börjar igen. Toppen.

fredag, augusti 25, 2006

Glad skrivare

Räddaren i nöden: Roland inne på NBV. Som identifierade felet som jag sedan glatt och enkelt kunde åtgärda. Känns lite löjligt att vara så glad över att det går att använda skrivaren igen!

torsdag, augusti 24, 2006

Stillestånd

Halsen gör ont och kroppen värker och huvdet dunkar. Min kör startar igen på måndag, mycket riktigt drar jag då på mig säsongens första förkylning. Självklart. Stilla står mitt förstånd och min ork och min lust till att göra den där plockningen av tvätten och städningen under diskbänken som jag tänkte göra när jag kommit hem.

Skrivare på jobbet står stilla. Tidigare idag ville den inte mata fram papperen. När den till slut fungerade igen fastnade ett ark med etiketter i den. Jag tog bort. Men någonstans i skrivarens innanmäte, på någon vals eller så, finns en präktig ansamling toner som har formen av en tilltrasslad etikett. Vilket gör att varje papper vi skriver ut får tre stora klisteretikettformade blaffor i ena kanten. Vi har förresten två teorier, jag tror att det kanske ändå sitter kvar en etikett i skrivaren, Ullie tror att det är ett avtryck. Strunt samma vilket, jag har plockat isär och torkat inuti apparaten så mycket jag kan och hittar inget. Stilla står skrivaren. Och lamslår verksamheten.

måndag, augusti 21, 2006

Vad är svårast, till slut?

Har nyss lagt åttaåringen -på det nionde- och pratade lite med honom om hur det var när han föddes. Ville förmedla hur bra allt kändes när han föddes och att det liksom var den andra bra saken på två dagar. Så jag berättade. Och fick gråtkrampen i halsen och ville inte förstöra allt genom att börja grina just då. Höll tillbaka, men nu rinner en massa minnen över mig. Paradoxen: Det som var gott och lyckligt är för alltid sammanvuxet med det svåraste. Skall man sluta minnas, helt enkelt? Och missa bra saker bara för att det finns minnen runt om som man inte orkar ha?

Idag, den 21 augusti för nio år sedan fick Samuel komma hem och sova för första natten på tre månader. Vi hade turats om att vara antingen med honom på sjukhuset eller vara hemma med Alva och var aldrig tillsammans hela familjen. Det var en kall vår när han genomgick sin benmärgstransplantation. En kall vår som gick över i en kokhet sommar när hans kropp skulle försöka klara av efterdyningarna av transplantationen. En hemsk sommar. Varma nätter när jag låg höggravid och varm och kliande och orolig och uttröttad och inte fick ha fläkten på för att Samuel frös. (Förstå hur dålig han var.) Dropp hade han hela tiden, näringsdropp och Sandimmun och jag har förträngt allt annat. Ett tag hade han fem dropp som gick samtidigt. Vet ni hur mycket väsen en droppump för på natten när det är tyst runtomkring? Två droppumpar för ännu mer liv. Dessutom tjöt de med jämna mellanrum för att tala om att ett dropp hade gått in, det var lika ofta som de larmade fel. Samuel mådde så dåligt och slöt sig mer och mer inom sig själv. Jag var ingen bra eller uppiggande mamma - full av mina knäppa graviditetshormoner och jättetrött hela tiden. Han ville hellre ha sin pappa hos sig, och det förstår jag. Frågan är vad som var svårast, att vara på sjukhuset eller att vara hemma med lilla Alva och inte veta exakt vad som hände hela tiden.

Och så kom mardrömmen: Morgonen när Olle ringde att sa att Samuel hade krampat svårt och inte längre var kontaktbar eller kunde prata. Läkarna trodde att det var medicinutlöst, och det gav successivt med sig efter närmare fjorton dagar. Men det var hemskt. Att se hans stirrande blick det där första dygnet när han inte sov på över 24 timmar och vi inte visste om han förstod var han var och vilka vi var. Och när han började försöka prata och det bara kom meningslöst babbel - vi ville bara dö. För vi fattade inte att det fanns det som var värre.

Samuel återhämtade sig i alla fall sakta och blev starkare och fick så nattpermission den 21 augusti. Det tog lång tid innan han somnade den kvällen. Jag var också vaken, dels för att jag var så gravid och bökig, men också för att jag låg och tänkte på min pojke och undrade hur det kändes för honom att få komma hem. Framåt 4-5-tiden kom han in till oss och lade sig i vår säng. Ungefär i samma veva började jag få värkar. Det kändes som ett gott omen, att Samuel var hemma och att bebisen äntligen ville komma ut. Och framåt kvällen kom han, fina lilla Justus.

Jag minns de där två första månaderna i Justus liv som relativt harmoniska. Han var en sådan underbar bebis och Samuel verkade bli bättre även om det gick långsamt fram och han var deprimerad i omgångar. Det var en gyllene tid. Innnan allt blev svårt och sedan outhärdligt. Men även under den tiden och efteråt så var Justus alltid en sådan älsklig liten pojke. Det är han fortfarande. Min lilla guldpojke. Nio år.

Är det Thore Skogman eller Sideshow Bob?

söndag, augusti 20, 2006

Inte på riktigt?

Ibland kan man läsa om hur människor som är mycket duktiga och framgångsrika i det de gör innerst inne tycker att de i själva verket är en bluff och väntar på att bli avslöjade. Inte för att jag själv är vare sig särskilt duktig eller framgångsrik, men jag känner absolut igen den känslan.

Stod nyss i köket och gjorde en tårta. Jag har inte gjort många tårtor i mina dagar och tycker att jag inte vet hur man gör. Att jag de facto stod och gjorde just en tårta gav mig märkligt nog inte känslan av "Wow, jag kan ju!" utan "Det här är en blufftårta". KNASIGT!

Skrattar lite åt mig själv och inser att jag har gjort en tårta. Jag kan göra en tårta. Den smakar säkert bra och den ser riktigt snygg ut. Ingen bluff. Och jag är ingen fejk.

lördag, augusti 19, 2006

Garderob

Såg IKEAs reklam och tänkte "Ah men va f...". Jättekul verkligen att vitsa om att man skall gå in i garderoben. Hö hö hö sådär. När det finns massor med människor som inte törs komma ut ur garderoben för sin familj eller på sitt jobb. Undrar vad de tänkte, att det skulle vara lite harmlöst gay-kul sådär - jag vet faktiskt inte ens hur jag skall formulera hur dålig jag tycker den är. Jag har antagligen ingen humor och så måste man ju kunna skämta om allt. Sägs det.

När jag var lite lugnare gled tankarna dock in på själva möbeln garderob och vad som finns i mina. Ganska mycket. Ganska jättemycket. Det känns väldigt bra att Alva går och norpar tröjor av mig hela tiden så att det blir lite ruljans i användandet. Jag är nämligen mycket cyklisk i mitt klädanvändande (?) vilket innebär att stora delar av klädlagret ligger i träda i ett år eller så innan jag börjar använda sakerna igen. Tycker dock att det är skönt att jag inte längre i hemlighet skäms över att jag är fåfäng och gillar kläder som får mig att känna mig hyfsat snygg och bekväm. Det bara är så. Men jag har faktiskt rensat också, och det är nog dags snart igen.

Ett plagg rensar jag aldrig bort. Mycket har försvunnit och jag har låtit det försvinna, men en urblekt turkos T-shirt med svarta dödskallar på som passade en 4-5-årig pojke kommer jag aldrig att slänga. Och inget annat barn kommer någonsin att få använda den. Den skall nog faktiskt få följa med mig i graven.

Lördagsbestyr

Jag tog med Tönnes till dörren och plockade fram bilder. Sedan satte jag upp dem och berättade.
- Först får du se på film.
Tönnes nickar ivrigt.
- Sedan skall vi äta mat.
- Mmmm.
- Sedan skall jag klippa håret på dig.
- Nej!
- Jo, det skall jag. Sedan får du äta glass.
Markerat ointresse eftersom dumma mamma pajade allt genom att prata om klippning.

Sedan gjorde jag allt efter bildschemat. Han fick se på film. Vi åt. Jag stängde in mig i badrummet med honom och satte honom i badkaret. Pratade långsamt och bestämt och snällt. Klippte. Röt till någon gång och berömde honom direkt eftersom han reagerade på min rytande tillsägelse och satt stilla i 2 sekunder.(Varför röt jag överhuvudtaget? Jo, för jag blev rädd när han ryckte till och saxen hamnade nära ögat.) Och det tog sig! Tönnes jobbade aldrig upp sig till den värsta paniken, och på slutet satt han till och med och fnittrade - åt vad vet jag faktiskt inte. Om det var jag som med mitt aldrig sinande småprat sade tillräckligt tokiga saker, eller om det var för att håret kliade, eller för att han tyckte att allt var absurt lär jag aldrig få veta. Men det kändes bra. Det är klart att jag skulle önska att han kunde sitta ordentligt stilla så att jag faktiskt kunde klippa riktigt snyggt, men det blev tillräckligt bra.I kombination med att det inte blev tredje världskriget så var det en stor dag för oss bägge.Sedan fick han glass i stora lass och jag sade nittifjorton gånger hur stolt jag är över honom och hur duktig han är.

En sådan där snäll dag med olika saker som blivit uträttade. Hårklippningen det stora, förstås. Mindre olyckor: Sigvard fick ett getingstick i nacken när vi var ute och gungade på kvällen, och när vi hastade in under gråt och förtvivlan lyckades jag stänga dörren om Alvas fingrar. Status hos både nacke och finger var dock god en kort stund senare.

En bra dag i all enkelhet. I morgon skall jag göra tårta åt Justus. Vi skall ha kalas i morgon fast det är först på tisdag han fyller nio år. Han tycker det är lite vrickat men säger generöst att det är "Helt okej för mig, mamma". Snäll pojke.

onsdag, augusti 16, 2006

Är du en del av lösningen...

Ja, ni vet, om man inte är en del av lösningen så är man en del av problemet. Jag har kommit på något hemskt: Jag är antagligen en del av problemet! Voffo dådå, kanske någon säger. Jo, jag drabbades av insikten att jag gillar att ställa frågor - men inte är så bra på att hitta svaren. Vilket i sin tur torde bero på att jag inte är lika intresserad av att hitta svaren som av att säga "varför då?". Häpp!

Detta föranlett av att jag har läst Lena Sundströms bok "Saker jag inte förstår - och personer jag inte gillar". Hon har gjort grundlig reserach kan man lugnt påstå, och radar upp en hel del politiska fenomen som samtliga har infallit under min livstid. Några under den tid då jag har haft rösträtt. Och det är fenomen som har gått mig rätt spårlöst förbi. Kanske är det en liten tröst att t.o.m. Ingvar Carlsson säger i sin bok (som Lena givetvis har läst och citerar ur) att regeringen liksom missade en del saker för det var så mycket på gång samtidigt och alla var upptagna av sitt. Fast nej. Det är för läskigt för att jag skall bli tröstad av att våra folkvalda inte har superkoll. På något vis vill man ju att de skall ha örnblick och god analytisk förmåga. Som president Bartlett. Fiktiv. Förmodligen därför han har sådan koll på allting.

På vilket sätt hänger det här ihop med min insikt? Såhär: Lena har också ställt frågorna. Och har letat reda på svar. Det har inte jag. Till viss del kan det bero på att jag gärna ställer mig frågor av mer filosofisk art än rent vetenskapliga, men även när jag undrar över något konkret så har jag inte tålamodet att forska. Då slänger jag hellre ur mig frågan här på bloggen och så får Magnus och Bo och Kerstin och andra leta reda på svaren åt mig.

Gräsligt vilken människa man är.

lördag, augusti 12, 2006

Design

Kompisen har skaffat cykelhjälm, en sådan där modell som inte ser ut som vanligt. De vanliga är ju gräsligt fula. Finns inte en chans att man kan se snygg ut i en. Den här ovanligare modellen vet jag inte vad jag tycker om - mer än att den påminner mig om SS hjälmar. (Ledsen!)

När byter man hjälmmodell? Tänker på tyska hjälmar: "Nä, vet ni, vi provade den här hjälmen i fem år och jag tycker den känns lite daterad. Det gåååår ju inte att ha samma hjälm i ett krig till. Produktutvecklingen får sätta igång och hitta den snitsiga modellen för ett erövringskrig." Även engelsmän, amerikaner och kanadensare bytte hjälm till andra världskriget. Under första hade de den där platta UFO-liknande mojängen. Förresten, var det nazisterna som hittade på den hjälmmodell som de tyska soldaterna hade under andra världskriget? Var det de som satte trenden genom att börja marschera på gatorna i de hjälmarna? Var den hjälmen utvecklad redan -33 när Hitler blev rikskansler?

Konstiga frågor man har.

fredag, augusti 11, 2006

Omskakande

Aftonbladet idag:
Konsumentverket: Plåstret suger inte alls ut fettet genom fotsulorna
Bantarplåstret ska enligt reklamen ”suga ut fett som en dammsugare suger upp smuts”. Nu varnar dock Konsumentverket för plåstret Lipo-Slim. Det är en ren bluff.
I hushållsreklamen för Lipo-Slim som skickats ut i Skåne garanterar en doktor Charles King att bantarplåstret kan "suga ut upp till 44 kilo fett rakt ur kroppen". Plåstret skall sättas på fotsulan och verka över natten. Minst 2,5 kilo i veckan påstås användaren gå ner.


En bluff? Nähä?

torsdag, augusti 10, 2006

Minns jag rätt?

Med viss anknytning till förra blogginlägget:

Här går man, här går man
på vita strecken får man
Här men inte där (tut tut)
här men inte där (tut tut)

onsdag, augusti 09, 2006

Historiskt

Såg att mannen bakom Herr Gårman-skylten (här går man) har dött. Han blev 89 år, en aktningsvärd ålder. Ändå tänkte jag: Va, är inte skylten äldre än att upphovsmannen fortfarande levde tills nu? Kollade upp när den infördes, och det var 1955. Inte så herrans länge om man betänker hur länge bilen har funnits. Å andra sidan tog det ett tag innan gemene man var motoriserad, trafiken ökade och det började uppstå ett behov av trafikskyltar. Och det är klart att skylten funnits länge ändå, den har ju till exempel funnits i hela mitt liv och innan jag föddes.

Andra fenomen som snabbt blir en del av vardagen och som man knappt drar sig till minnes hur det var innan är förstås Internet och mobiltelefoner. Jag blev uppkopplad så sent som, ja när var det nu, -98 kanske? Skaffade min första mobil år 2003.

Då och då försöker jag sätta mig in i hur det var för den generation (min mormorsmors) som under sitt liv hann uppleva hur bilar kom, radio, film, TV. Och två världskrig, förstås. Jag föreställer mig att det skulle ha känts så omvälvande, innan jag kommer på att det är inte så det funkar. Det var ju inte så att ena dagen var det hästskjtusar och nästa dag var det bara bilar. Förändringarna sker gradvis tills man en dag inte längre minns exakt hur det var innan. Tiderna förändras, och vi med dem.

tisdag, augusti 08, 2006

Idel nya konstigheter

Poker. Så stort att det spelas in program med folk som sitter och spelar kort. Så stort att Expressen bevakar hur någon svensk grabb ligger till i någon slags pokerturnering. Aftonbladet kör pokernyheter under rubriken Sport. Hur gick det här till?

?

Solokvist på jobbet. Ibland tycker jag det är lite läskigt och låser om mig när jag måste gå på toa - det har förekommit stölder och jag vill inte gärna att vem som helst kommer in när jag inte har koll. Periodvis rör det sig också vilsna existenser här som gärna skulle sätta bo inne hos oss om de fick.

En dag öppnades dörren. En man stack in huvudet och sade att han bara skulle låna toaletten. Jag kände hur mina ögonbryn flög upp mot hårfästet men nickade att det var OK. Jag menar, vad gör man? Men vem går in på ett slumpvis utvalt kontor och säger att man bara skall låna toaletten?

Funderar jag över vad det var hos honom som gav mig signalen "missbrukare" (för jag fick den känslan). Kroppsspråket, tror jag. Lite flytande rörelser, sådär.

Hur som helst, gillar inte när vilt främmande människor som inte har ärende hit överhuvudtaget bara dunsar in när jag är ensam.

fredag, augusti 04, 2006

Kultur

Sonja Åkesson. Så oförglömlig. Och visst är jag banal som på bloggen skriver ner just Vara vit mans slav. Men eftersom jag för många, många år sedan slutade att anstränga mig för att verka mer kulturell än vad jag är och vill hävda min rätt att älska många olika sorters kulturyttringar så rör det mig inte i ryggen. Det som är kul i sammanhanget tycker jag, är att jag då och då blir skälld för att vara kulturimperialist för att jag tycker att Gyllene Tider är asdåliga. Han skulle bara veta hur banal jag egentligen är, skällaren!

Och för att återkomma till dikten: Nej, det är tack och lov inte min verklighet. Men det finns små korn av igenkänningspunkter som räcker för att den skall tala till mig. Kanske är det inte ens erfarenheter ur mitt eget liv utan någon slags kollektiv kvinnoerfarenhet som jag ändå tycker att jag är en del av? Må så vara. Spelar ingen roll. Här är den.

Vara vit mans slav
Vara Vit mans slav.

Vit Man vara snäll ibland, javisst
dammsuga golven och spela kort
med barnen i Helgen.

Vit Man vara på för jävligt humör
och svära fula ord
många dagar.

Vit Man inte tåla slarv.
Vit Man inte tåla stekad Mat.
Vit Man inte tåla Dum mening.
Vit Man får stora Anfall
snubbla barnens pjäxor.

Vara Vit Mans slav.

Föda Annan Mans barn.
Föda Vit Mans barn.
Vit Man taga hand
Bekosta alla barnen.
Aldrig bliva fri Stora Skuld
till Vit Man.

Vit Man tjäna Lön på sina Arbete.
Vit Man köpa Saker.
Vit Man köpa hustru.

Hustru diska sås.
Hustru koka lort.
Hustru sköta grums.
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tänka många Tankar bliva tokig?
Vara Vit Mans slav.Vit Man supa full slå sönder Saker?
Vara Vit Mans slav-

Vit Man tröttna gammalt bröst gammal mage
Vit Man tröttna gammal hustru
ber fara åt Helvetet?
Vit Man tröttna Annan Mans barn?

Vara Vit Mans slav.

Komma krypa knäna
tigga
vara Vit Mans slav.

Stora M slår till

Igår skulle jag åka till Stockholm på eftermiddagen för att träffa min yngste bror och min mamma. Men det bidde inget, för migränen kom och gav mig en smocka vid 15-tiden. Nu för tiden har jag så bra medicin så att jag oftast kan vara på benen igen, vinglig och luddig, men dock uppe, efter någon timme. Men ibland spelar det ingen roll hur snabbt jag tar medicinen och lägger mig, det kan bli ett stort anfall ändå. Och så blev det igår. När det värsta var över vid 23-tiden vinglade jag upp för att dricka massor av Cola och deppa. Tänkte på hur många gånger migränen har pajat livet för mig, och för mina närmaste. Tittade på sängen och suckade. En tråkig bieffekt för min del är nämligen att jag efteråt blir oerhört speedad. Jag är helt slut, huvudet känns som en elefant har hoppat på det och inuti har det stått en elak liten gubbe och retat nervändarna med en nål. Jag vill inget hellre än att få somna och slippa skiten - och kan inte. Sista gången jag kollade klockan var den 3.07. Sedan fick jag sova.

Vaknade vid halv åtta, vacklade upp. Slängde en blick i spegeln i badrummet. Såg mig inte för det var fullt av fläckar framför ögonen. Här kan man sätta in valfri radda av svordomar, skällsord, allmänna uttryck för ynklighet och självömkan. Migränen hade kommit tillbaka. Det blev ett lättare förlopp och jag har nu kommit upp, har badat och druckit och börjat torka lite damm och fundera på vad jag skall fixa till kvällsmat. Barnen kommer om några timmer. Och jag är glad över att jag inte hade dem här medan migränen rasade. För när det är som värst så klarar jag ingenting. Har synbortfall, ingen känsel i händer, kräks om jag måste vara uppe.

Mitt värsta migränminne är från när Samuel var ca 9 månader. Hans pappa jobbade i Stockholm. Jag gick upp på morgonen och bytte blöja på Samuel och hann precis göra en flaska välling till honom innan migränen kom. På den tiden hade jag ingen medicin heller, så det är klart att det var värre än vad det är nu när förloppet ändå alltid blir kortare än vad det var förut. Jag minns hur jag gav honom flaskan och stöp i säng. Ringde till Stockholm och sade "Du måste komma hem". Hörde vagt hur Samuel drack sin välling och kröp omkring inne i sovrummet och sysselsatte sig med något. Så var det tyst och när jag tvingade upp ögonen så satt han på golvet bredvid min säng, lutad mot väggen, och sov. I bara blöjan, för jag hade inte klarat att få på honom några kläder. Jag försökte få upp honom i sängen men känselbortfallet i kombination med fläckarna för ögonen ställde till det för öga-hand- koordinationen, minst sagt. Jag gav upp. Han fick fortsätta att sova lutad mot väggen tills hans pappa kom och kunde ta hand om honom. Det kändes fruktansvärt. Något år senare hände ungefär samma sak, men då var han så pass stor att han kunde ägna sig åt att riva ut godsaker ur skafferiet och ställa ut på köksgolvet i väntan på pappa. Det blev en historia som han tyckte om att höra sedan. "Mamma, berätta om när du hade ont i huvudet och jag tog fram allt ur skafferiet".

Jag hatar migrän.

tisdag, augusti 01, 2006

Zirkus Upsala

På vandrahemmet i Lübeck där vi sov en natt under Kårsdragsturnén fanns det i receptionen gratis vykort. Ett av dem fångade mitt intresse. Det var reklam för en cirkus från S.t Petersburg som heter Zirkus Upsala. Jag undrade nyfiket varför. Tittade in på deras hemsida www.upsala-zirk.org och såg den roliga förklaringen: Vid ett jongleringstillfälle tappade någon bollen och undslapp sig ordet "upsala". Cirkus Hoppsan, med andra ord!