fredag, november 24, 2006

Ur min hjärna

"Ah, suckade inspektör Lispington och stärkte sig med en uppfriskande klunk äppelmust av märket Dragbasun."

Skall alldeles strax anträda resan till Kambodja, och det far många saker genom mitt huvud. Jag begriper dock verkligen inte varför Agaton Sax dök upp.

Blogguppehåll ett tag, hemma igen 5 december.

onsdag, november 22, 2006

Empatins lov

Alla mina barn är omtänksamma och empatiska. Till och med fyraåringen lyckas vara det mitt i all sin egotrippade jag är kung över hela världen-känsla. Men ett av mina barn är ganska tydligt mer empatisk än sina syskon, och förmodligen mer än sina föräldrar också. Jag tycker han borde få ha det som sin superhjältekraft. Empatipojken, på sikt Empatimannen. Det gör mig rörd och hoppfull varje gång jag snubblar över ett bevis på hur han fungerar. Om det finns många människor som han, då kan världen vara OK att leva i.

Han har inställningen att alla människor han möter inte är hans vänner - än. När han har bekantat sig lite med dem (tio minuter typ) så är de hans vänner. Jag kan se faror med det också, men huvudsakligen är det en underbar attityd. Han omfattar alla i sin närhet med kärlek och värme och törs visa det.

Han har just blivit med mejladress. Jag tyckte att han skulle mejla sin mormor och resten av släkten. Det gjorde han. Idag hade han fått svar från mormor och läste lyckligt (det är kul att få mejl) upp svaret och ville att jag skulle se också, vilket gjorde att jag fick se vad han hade skrivit till henne. Vi belägrade lilla mormors lägenhet alla sex i några dagar, och jag blir alldeles tagen och imponerad av nioåringen som fattar att det kanske kan bli lite tomt för mormor när alla har åkt - och skriver "Jag håpas du inte kener dig ensam".

Jag tycker det är fint. Ingen av oss hade sagt ett ljud om något i den vägen. Han är förmodligen född med fina och nobla instinkter, den gossen. Jag ställer utan tvekan upp på att vara Empatipojkens side-kick närhelst det behövs.

tisdag, november 21, 2006

måndag, november 20, 2006

Vargtimme

Tankar som dyker upp fram mot morgonkröken är ovanligt svåra att bli av med. Märkligt att det är så, och att det är så för många. Ett gemensamt drag hos mänskligheten detta, att vi ligger och vrider oss och har tankar som snurrar om vi vaknar till vid 3-4-snåret. Kan kännas som att det finns en hand att hålla i, nästan, detta att vi delar vargtimman.

Jag brukar komma ihåg väldigt många tillkortakommanden och saker jag skäms för under vargtimman. Jag ligger och mår dåligt för att jag var en sådan pest för de snälla grannarna på Arken och alltid med ett ängsligt leende bad dem dra ner musiken. Förklarande faktorer finns: Det var hyfsat lyhört, jag ÄR överkänslig för monotona ljud som bara pågår och under den period jag tänker på var jag extra överkänslig och - ja, jag får nästan kalla det för skör. Det var när Samuel hade insjuknat. Men jag skäms ändå.

Jag minns med obehag skolavslutningen i trean när jag och Anders busade (frid över hans minne, han blev bara 20 år.) Till sist råkade jag puffa till honom lite väl kraftigt så han föll omkull. Då kom hans mamma rusande och skällde på mig för Anders hade fått nya jeans till skolavslutningen och hon var inte nådig när hon kollade hans byxknän efter revor. Hela sommarlovet gick jag sedan med obehaget i kroppen och skämdes över detta och var nästan rädd för att träffa Anders igen efter sommaren. Och det dyker upp igen under vargtimman. Inte så att jag direkt skäms för det längre, men känslan av att bära på ett obehag jättelänge finns kvar.

Andra vargtimmetankar som dyker upp är med fördel sådana som handlar om ifall jag gjorde rätt val i olika situtationer. Igår sjöng Justus på en gudstjänst. Jag var inte där och lyssnade eftersom jag var sjuk och tyckte att det vore bättre om jag inte gick ut. Sedan kliade ångesten i kroppen precis hela kvällen. Var det rätt beslut? Borde jag inte har släpat mig dit ändå, hur sjuk var jag egentligen? Blev Justus besviken? Tänk om det av någon anledning var sista chansen för mig att lyssna på honom? OK, kommen så långt i morbida funderingar så drog förnuftet i handbromsen, men vargtimman hånflinade.


fredag, november 17, 2006

Bonjour tristesse

Under kvällstimmarna igår brakade förkylningen loss. Natten var ett elände av snörvel och snor. På morgonen vacklade jag upp ändå (The Mummy awakes) för att hjälpa till med att få ut Tönnes till skoltaxin, klä på Sigvard och annat. Sigvard har varit sjuk och hemma från dagis två dagar och var jättelycklig i morse över att han skulle få gå till dagis idag. Han sjöng nästan oavbrutet hela morgonen och jag var så ämlig att jag knappt drog på munnen. Jo, invärtes gjorde jag det, men jag ville inte prata för det sved i halsen och desutom snöt jag mig hela tiden. Till slut var hela familjen ivägvinkad och jag kunde gå i ide. Dricker te och äter nonstop för när jag är nyförkyld måste jag äta hela tiden för att slippa tänka på hur förkyld jag är. Går förmodligen upp 2 kilo varje dygn som jag är nysjuk.

Ser just nu på Star Trek TNG. Det är ett "figurer från holodäck får liv och börjar styra hela skeppet"-avsnitt. Har alltid tyckt att just de avsnitten hör till de mer tråkiga. Ge mig ett rejält Q-avsnitt i stället!

Annars mår jag riktigt dåligt. Vill sova för att slippa eländet men kan inte sova (har försökt).

onsdag, november 15, 2006

Tönnes kapar en postmoppe

När vi var i Umeå på höstlovet trotsade vi klimatet och gav oss ut på stan. (Vi behövde bland annat fylla på förråden av vantar och långkalsonger.) När vi hade parkerat bilen ställde vi oss i den iskalla blåsten och försökte orientera oss. Då fick Tönnes syn på något kul och pep iväg och annekterade postmoppen. Ville inte gå därifrån.




söndag, november 12, 2006

Äntligen lite mat

Ännu en helg på Tollare. Man blir fort tillvand - när vi varit tvungna att klara oss utan mat eller fika eller frukt i en timme stirrar vi hålögt på varandra, vacklar till matsalen och utbrister : "Äntligen får man äta". Tur att kvällsmaten på lördag var 18.30 och att vickningen kom redan vid det välsignade klockslaget 21, annars hade vi blivit griniga och sura och inte orkat någonting.

Höjdpunkt: Se f.d. stadstrådet Maj-Lis Lööv headbanga i trash metal-versionen av Dusten som framfördes på lördagkvällen i Rörelse-Idol 2006.
Lågvatten: Min egen sångliga insats i samma Rörelse-Idol 2006 - jag känner ett starkt behov av att rehabilitera mig och förklara att jag visst kan sjunga, men kom liksom av mig alldeles när mina kamrater i gruppen dök upp kostymerade på det mest märkliga sätt.
Helgens märkligaste: Hur jag, gamla mötes- och organisationsräv, liksom bara råkade missa att jag blev vald till Internationella rådet. (Sic!) Och att det tog sådan tid innan jag begrep! Det var inte förrän vid det konstituerande mötet på punkten nästa sammanträde och de pratade om telefonmöte på onsdag och när på kvällen kan folk som jag plötsligt insåg att shit, jag sitter i Internationella rådet. Jag fnissar fortfarande åt att denna märkliga blandning av slump, missad kommunikation samt förstås ouppmärksamhet från min sida på själva huvudmannamötet placerade mig i ännu en styrelse.

torsdag, november 09, 2006

Smidig som ett kylskåp

Vi hade enskild repetition med sopranstämman, det brukar vara nyttigt och det var det även denna gång. Men det är inte alltid så lätt! Drillar, till exempel. För några år sedan jobbade vi mycket med fransk barockmusik (Michel Richard de Lalande) och där drillades det friskt överallt - något som först skrämde oss rejält men vartefter arbetet fortskred blev vi riktigt haj på det. När jag lyssnar på de ljudupptagningar som gjordes vid de två konserter vi gav med något års mellanrum så blir jag stolt, för vi låter så läckra! Men drillarna i Bachs Juloratorium är tydligen en helt annan femma. Antagligen beror det bara på att vi inte jobbat lika mycket med dem som vi gjorde med drillarna hos Lalande, men för mig personligen blir effekten nerslående. Rösten känns lika smidig och lättmanövrerad som jag föreställer mig att pansarkryssaren Potemkin var. Jobbigt! Och fult! Känns nästan bra i sammanhanget att jag faktiskt inte kommer att vara med och framföra verket detta år, för då är jag fortfarande i Kambodja.

tisdag, november 07, 2006

Mamma Scan & co

Kompisen Magnus har tagit på sig uppgiften att hålla mig och några till som för ett halvår sedan hamnade i en (lättare) diskussion om charkuteribranschens reklamknep uppdaterade i allt som rör Tant Qnorr och andra närbesläktade ämnen. Nu senast kom det ett mejl med information om Chark-SM i Göteborg. Ja, jisses...vilken blir årets kalvsylta, månne?

Otroligt hur roligt och udda och knäppt allt låter när man inte ens är avlägset insatt eller intresserad av en bransch. Allt låter liksom ofrivillig humor.

lördag, november 04, 2006

Korta och långa

Ord som inte används idag och som jag inte ritkigt förstår vad de innebär: Korta och långa varor. Vad var korta varor? Underbyxor och linnen och strumpor? Och vad var i sådana fall långa varor? Långbyxor och kappor?

Dövörat

När man spolar upp vatten i badkaret och tvättmaskinen går samtidigt så kan vad som helst hända utanför badrummets dörrar utan att man märker det. I morse låg jag i godan ro i badet efter vattenupptappning då Björn stack in huvudet och sade" Det var bara grannen som hade låst in sina nycklar på vinden." ? sade jag. Det hade alltså ringt på dörren, Björn hade öppnat och bytt några ord med grannen, tagit vindsnycklarna samt kassen med badbollar som skall säsongsförpassas upp på vinden samt gått upp till vinden och kommit tillbaka igen. Jag hade inte hört ett ljud. Lite läskigt.

Om jag är ensam hemma och badar brukar jag låsa ytterdörren, men det är nog inte av oro för att det skall komma skumma typer och sno bohaget (väl bekomme, i sådana fall) utan mest för att slippa att badrumsdörren rycks upp av ett kompani av barnens kompisar. Lite blygsamhet får man väl ändå hålla sig med.

torsdag, november 02, 2006

Vatten

Har haft höstlov och drog med familjen till Umeå för att ockupera lilla mammas lägenhet. Det är inte helt enkelt att inkvartera sex personer, men det gick. Alva och Justus blev utackorderade till min avhållna bror, svägerska och deras döttrar i Brännland i två nätter till småkusinens förtjusning - och deras, de fick ju både pussa på nyaste småkusinen (drygt 2 månader) och busa med hund och katter.

Vi åkte verkligen till smällkalla vintern. I onsdags lekte vi att vi var urstarka vikingatyper så vi åkte ut och grillade. Tårna frös bort och tänderna skallrade och näsan föll av, men vi grillade våra korvar och drack vår choklad och hade rätt trivsamt där vi stod med fötterna upplagda mot elden för att försöka värma dem. När vi återvände till civilisationen stod det en dunst av kolarmila om oss. Jag måste säga att lukten av sur och fet rök inte är min favoritparfym, så jag tog mig ett bad framåt kvällen. De har mjukt och skönt vatten i Umeå, vilket gjorde att mitt hår efter tvätten inte såg ut som den vanliga totten med stålull. (Kom igen om några år när de gråa stråna blivit ännu fler så är illusionen fullständig.) Jag behövde inte heller sitta och väsa små elaka ord mellan tänderna när jag borstade håret, och det var skönt. Tänkte surt på Uppsalas kalkhaltiga vatten.

Imorse åkte vi ut till Brännland för att hämta stora barnen och anträda färden hem till Uppsala igen. Det första dottern sade till mig när jag klev innanför dörren var: "Vilken volym ditt hår har". Tacka Umeåvattnet för det. Och tacka reklamen för att ungarna lär sig använda ordet volym i samband med hår.