fredag, december 29, 2006

Lycka är en mobiltelefon

Efter vissa incidenter med bortkommen pojke under hösten beslutade vi att Justus skulle få en av mina gamla mobiltelefoner med tillhörande kontantkort i julklapp. På ett sätt känns det lite märkligt att ge en nioåring en mobil, men det känns tryggare för oss vuxna att kunna ringa efter honom när han bara är borta. Själv tycker han förstås inte att han är borta, för han vet ju var han är!

Utom den gången för en månad sedan, då, när han började gå hem själv från Domkyrkan för han var less på att vänta de minuter som behövdes på att bli upplockad. Det är en bit från Domkyrkan hem till Ulleråker. Ungefär i höjd med Ackis hade han blivit så lessen och förtvivlad att han började gråta. Det hörde en kille på cykel som stannade och sedan gick hela vägen ut till Ulleråker med Justus och lämnade av honom hos sin pappa. Jag önskar så att jag visste vad denne hedersman heter så jag kunde skicka blommor eller något till honom. Enligt Justus jobbade han på Ångströmslaboratoriet, så att han är student eller lärare där är klart. Sedan har jag inga fler ledtrådar.

Hursomhelst, vi hoppas att det skall funka med att kunna ringa efter honom. Och han är så nöjd. Han ringer och sms:ar till släkten och tar alla chanser att ringa till mig på jobbet bara för det är så kul att ha en egen telefon. Det var nog hans bästa julklapp.

torsdag, december 28, 2006

Taktisk reträtt

En klok general inser när fienden är övermäktig.

Nåja, fienden är förstås att ta i! Men jag har dragit mig tillbaka till sovrummet för att stoppa in öronpropparna så långt in i hörselgångarna det bara går, för nu börjar skränet och stojandet med höga datorljud och skratt och utrop över saker de stora barnen tycker är hysteriskt fantastiskt jätteskoj. Själv tycker jag bara att det är hysteriskt mest alltihop...men Alva och Justus njuter av att få hänga med sina stora styvsyskon, och Anna och Erik verkar njuta av att hänga med de något större små styvysyskonen. Sigvard sover, Tönnes är hos sin stödfamilj. Björns mamma har även hon ägnat sig åt reträtt och tittar på TV i biblioteket/gästrummet. Björn diskar efter kvällsfikat. Blir mycket disk.

Handstil och en orolig värld

Nyss kom en av våra somaliska medlemmar in på mitt jobb och lånade en penna. Efter någon sekund suckade han lite och så sade han att han tycker att svenskar har så bra handstil jämfört med många andra nationaliteter och kunde jag möjligen tänka mig att hjälpa honom med att skriva adressen på ett kuvert? Jomenvisst, sa jag. Så då skrev jag och han tyckte att jag hade en jättevacker handstil. Smickrad blir man!

Jag såg förstås vilken adress jag skrev, det var till universitetet i Lancaster, till en professor på avdelningen för politik och internationella relationer. Tänkte på de senaste dagarnas utveckling i Somalia och den förtvivlan och sorg som våra somaliska vänner länge uttryckt inför händelserna i sitt land. Och nu är det väl värre än det varit på länge - fast jag vet ju inte! Konflikterna är så tillkrånglade att jag inte begriper hur någon kan skaffa sig en översiktlig bild av vad som händer. Hann inte fråga om Mohameds synpunkter för han hade bråttom iväg. De flesta av våra somaliska medlemmar är högutbildade människor som flytt sitt hemland för att det inte sett någon annan möjlighet. En av dem blev för något år sedan ombedd av den provisoriska regeringen som satt i Kenya att hjälpa till med folkrättsarbete i Somalia. (Det är samme man som varit domare i Somalia och här i Sverige satt och klistrade kuvert.) Men nu verkar ju allting bara rasa samman. Krigsherrar och klaner och islamistisk milis och så Etiopien mitt i alltihopa. Ser mörkt ut.

måndag, december 25, 2006

Tittut


Från ett av templen i Angkor Wat som håller på att tas över av växtligheten. Här har trädets rötter växt ner över de uthuggna bilderna, och lämnat ett hål lagom stort för den här figuren att titta fram genom.

Julotta

Domkyrkans klockor jublar i juldagsmorgonen. De levande ljusen i ljuskronorna flämtar till ibland. Jag står på orgelläktaren och fryser av morgonruggighet. Orgeln brusar och vi sjunger. " ---värma, närma, till varandra de som vandra kärlekslösa, och ur usla brunnar ösa."

Varje år upplever jag just det här som en glimt av det heliga. Jag vet inte varför. Jag är bara glad för att det finns och att jag trots allt klarar att förnimma det ibland.

lördag, december 23, 2006

Ett brev betyder så mycket

Dan före dan. Också en dag!

Kollade mejlen och blev så glad - jag hade fått ett mejl från Chanda, den buddhistiske munken i Pnohm Penh som lät oss bombadera honom med frågor en kväll när han tog emot oss i templet. Knackig engelska i mejlet, javisst, men samma värme och genuina intresse som lyste mot oss när vi träffade honom. Känns bra att kunna upprätthålla en kontakt man fått ute i vida världen.

fredag, december 22, 2006

Julspel

Igår hade Lejonen julspel. Lejonen är klass tre på Ekuddenskolan, det vill säga Justus klass. En av Justus klasskompisar har föräldrar som ställde upp och lade ner tid och engagemang på att hjälpa klassen med ett julspel, som löst baserades på Selma Lagerlöfs "Den magiska natten". (Heter den det? Blir plötsligt osäker men orkar inte kolla.) Då dessa föräldrar är muskaliska och musiker - pappan sjunger i den eminenta gruppen Viba Femba - hade de viss koll, kan man säga! Barnen fick ordentlig regi och hjälp, och sådant märks alltid.

Det blev ett jättefint julspel där de vävde in poplåtar som passade in väldigt fint. Trots att jag får rysningar längs ryggraden av negativ karaktär av Sareks hemska dänga, så sjöng barnen den fint och inlevelsfullt och med lågmält komp av gitarr och dragspel så blev det riktigt bra. Och så förstås det som var kvällens clou för oss i familjen: Justus spelade Josef, och det är inte för mycket att säga att det var han som bar upp föreställningen även om alla barnen var jätteduktiga. Jag hade inte fattat innan att hans roll var så pass stor, så jag tappade hakan lite där jag satt på golvet i gympasalen. Min fina, väldigt hesa och duktiga Justus!

Och så var det så kul att Tönnes gick igång så totalt. När barnen sjöng så satt han och dirigerade i sin pappas knä och var väldigt entusiastisk. Det var också ett julspel som hette duga.

torsdag, december 21, 2006

Ho ho ho

Jag brukar försöka undvika jättepaniken i sista minuten men i år är det kört. Har inte hittat mer än tre julklappar till mina yngsta söner. De är så pass små än att jag in princip skulle kunna slå in clementiner och ge dem, för den stora grejen är att få paket och öppna dem, så det var det jag tänkte satsa på nu. Men det är jättesvårt att hitta små, billiga saker som inte bara känns meningslösa. Kanske skall jag ge dem varsin grötsked eller något...gillar inte att bli stressad av sådant här.

Annars känns det Ok inför julen. Vi hade julkonsert i söndags och det tyckte vi gick bra, men som vanligt fick vi bara en konstig recension från UNTs Anders Bragsjö. Skall sjunga julotta men hoppar midnattsmässa, det var länge sedan jag klarade av dygnet-runt-sjungande.

Har hamnat i ett tillstånd av kroppsfunderingar. Inte något osunt fixerat kring vikt eller så, utan mer funderingar kring funktionalitet. Tittar bland annat på min mage. Full av strior är den. Fem barn har i tur och ordning legat i min mage så det vore konstigt om det inte syntes. Striorna är inte vackra men jag lite stolt över dem. Mina barn har satt spår hos mig även fysiskt och det gillar jag.

Vad gillar jag inte? Åderbråcken. Isch. Opererade bort några av de värsta för ca tre år sedan, men de kvarvarande ser inte roliga ut och börjar bulta lite. Nåja, huvudsaken är att kroppen fungerar. Skelett och muskler håller mig uppe, hjärtat pumpar runt blodet. Jag kan andas utan problem och är är fullt frisk. Skönt. Heja kroppen.

fredag, december 15, 2006

Bäst, ingen protest

Och det här är min dotter. Finaste, klokaste, raraste, omtänksammaste, smartaste, skojigaste. Världens bästa Alva, helt enkelt. 13 år har hon fyllt nu. Så fin flicka.

Sigvard rules

Det här är ungefär den gladaste lilla skit som finns. Han sjunger sig genom tillvaron, utom när han är arg eller tjatig, förstås.

I morse var han försvunnen när jag skulle börja tandborstningen. Jag spårade honom via hörseln: Jag hörde tonerna av Pepperkaksgubbarna från vårt sovrum. Mycket riktigt låg han nergosad under mitt täcke och sjöng för Erik som höll på och fiffade med sin födelsedags- iPod på datorn. Senare hjälpte Sigvard till med att plocka undan efter frukosten genom att sjunga en "plocka-undan-sång" för Björn.

Lyckopillret Sigvard.

torsdag, december 14, 2006

Värsta stolta mamman

1) Gosskörens Goder Afton i aulan igår. Min lille gosse som fortfarande sjunger i förskola 2 ( i höst får han söka in till Gosskören) fick sjunga solo! Det var en Staffansvisa med fem verser och fem solister. Justus är kort till växten och stod mellan två långa herrar och såg följdaktligen förfärligt söt och kavat ut, så att han fick fördelar rent visuellt kan man inte sticka under stol med. Det är ju så, är man liten och söt så kniper man poäng. Men han sjöng bra också, riktigt bra tycker jag (vad annars?). Han var så nervös innan och drog ett djupt andetag när han var klar, och så fick han en liten ryggdunkning av en av herrarna som stod bredvid honom. Mycket stolt mamma. Han sjunger så fint, så fint.

2) Födelsedagsbarnet Tönnes. Åtta år idag. Såg så nöjd ut där han slet med presenterna i sängen i morse. Fick lite hjälp av Justus och Sigvard. Gick till skolan i nya coola tröjan. Stor pojke.
















Födelsedagsbarnet med sin skönsjungande storebror.

tisdag, december 12, 2006

Sköna killar

Några av alla de människor jag kommer ihåg från Kambodjaresan:

1) Vår guide i Siem Reap, You Tra. Tra var en helskön typ med ganska knäpp humor. Han bjöd på sig själv och berättade en massa, om den moderna historien, om templen, om kambodjanska sägner och så drog han halvfräckisar. Dessutom sjöng han för oss i bussen. Vid två tillfällen fnittrade han lite, talade om att han förut sjöng ganska mycket men nu hinner han inte, och så tog han tillfället i akt och sjöng kambodjanska poplåtar från 60-talet. Det verkade som att det var mycket hjärta och smärta. Jag gillar Tra.

2) Vår reseledare Anna tog med några av oss en kväll för att hälsa på sin kompis Chanda som är buddhistmunk. Vår busschaufför blev jätteirriterad över att vi skulle åka in på tempelområdet vid åttatiden på kvällen, så jag var lite nervös när vi klev ur bussen. Tänkte att vi kanske var världens mest okänsliga och respektlösa västerlänningar. Men så möttes vi av Chanda. Varm och fnittrig. Han bjöd in oss i det hus han delade med fem andra munkar, och så hade han ställt fram vatten och Coca Cola åt oss. En kille i min smak, alltså! (Cola är min last.) Sedan satt vi och pratade någon timme. Chanda har varit munk sedan han var 13 år, och har varit det i tio år. Han läser något slags management och hotelljox på universitetet, och när han tagit examen skall han sluta vara munk och vill försöka få ett jobb. Tyvärr är arbetssituationen i Kambodja sådan att det är sällan man får ett jobb efter den utbildning man skaffat sig, så det kan hända att Chanda måste tänka om. Jag håller tummarna för att det går som han vill.

fredag, december 08, 2006

Oskyldiga offer

Vi besökte kungliga palatset i Phnom Penh första dagen vi var där. Vi fick bland annat se förrådet för elefanternas processionsutstyrslar. Guiden sade att idag finns det bara en enda elefant kvar i Phnom Penh - vi såg honom sedan - som går runt kring tempelkullen om dagarna. De andra elefanterna hade ingen som skötte om dem när Khmer Rouge drog fram och tömde staden, så de dog. Nu tycker jag att det knappast är det största brottet mot oskyldiga som begicks, men jag kände ändå en slags sorg över att även elefanterna strök med i vanvettet.

Nu kommer jag dessutom ihåg att på resan till Angkor Wat så berättade vår guide Tra (rätt underbar man, mer om honom senare) att djurlivet nu har börjat komma tillbaka. Vaddå, tänkte jag. Men så insåg jag att även djuren påverkades av strider och minor och bombningar och drog sig undan så långt som möjligt.

Dagens Angkor Wat














Bro. Gudar till vänster, demoner till höger. Det verkar vara jobbigt att vara demon, de ser så ansträngda ut. Å andra sidan ser gudarna lite zombie-aktiga ut. Fantastiska byggnadsverk, i alla fall.

onsdag, december 06, 2006

Med livet som insats

Trafik i accelerarande grad. Siem Reap har ca 800 000 invånare. Man kör moppe. Man stannar inte för någon. Varje gång jag var tvungen att gå över en gata stålsatte jag mig och rusade ut.

Sedan kom vi till Phnom Penh. Där bor mellan 2 och 3 miljoner människor. Även där kör man moppe och stannar inte för någon. Jo, liten skillnad är det. I Phnom Penh stannar man till någon sekund när det är rött, och då kunde jag ta chansen och kasta mig över. Men det var verkligen inte roligt att ta sig över gatan. Jag lyckades klara det på egen hand när jag gick till och från optikern en morgon, och var väldigt stolt.

Så kom vi till Ho CHi Minh City/Saigon. Där bor 8 miljoner människor. Alla kör moppe. Det är lätt att få intrycket att samtliga 8 miljoner är ute och åker moppe samtidigt. Det är en tät flod av människor hela tiden som aldrig stannar upp. Obeskrivligt. De tutar hela tiden också. Hela tiden, säger jag. Det var nästan värt attt åka till HoChi Minh City bara för att få se trafiken. Rolig var den dock inte. Jag försökte skämta vid några tillfällen när vi tagit oss över en liten sidogata som faktiskt var relativt trafiktom, och menade att det där gav ju ingen adrenalinrush för oss kick-sökare. Men ärligt talat: varje gång vi skulle över en av de stora gatorna tänkte jag "Fy f-n, aldrig igen". Så otäckt tyckte jag faktiskt att det var. Tricket är, som varje trafikvan människa antagligen vet (jag är ingen sådan), att ständigt vara i rörelse. Då ser den som kommer körande att man är på väg och så väjer han/hon litelite så man precis kommer undan.

Please put your ruby in the basket

Åkte buss med Mekong Limousine Express (minsann!) mellan Siem Reap och Phnom Penh. Helt OK buss, kanske lite trångt men hyfsad AC och toa på bussen. Stort minus dock för karaokevideon som skrålade hysteriskt i sex timmar och som inte ens mina öronproppar kunde stänga ute. På busstoan satt en lapp som jag grunnade länge på. "Please put your ruby in the basket." Vaddå? Till slut frågade jag australiensiskan jag satt bredvid om hon hade någon teori. Hon påminde mig om att man måste tänka logiskt och försöka gissa vad man kan ha menat utifrån sammanhanget. Det man menade var "Please put your rubbish in the basket". Självklart.

tisdag, december 05, 2006

Landa lite

Huvudet så överfullt med intryck från resan att det säkert är därför jag fick migrän efter att ha varit hemma några timmar. Det får bli reseberättelser senare, orkar inte nu. Dessutom ramlade vardagen ner med en duns när det blev logisitkproblem kring skjutsen till Justus körövning. Jag skulle ta bussen med honom och sitta och halvsova i ett hörn medan de repade, hade jag tänkt. Så kom migrän. OK, Björn skulle fixa. Men så fick han en utryckning med färdtjänst, så nu blir Justus hämtad med taxi vid skolan. Jag har ringt och pratat både med honom själv och fritidspersonalen men är rätt ängslig över att det inte skall klaffa. Vad som helst kan hända kring den pojken.

En liten resebetraktelse: På planet hem satt jag bredvid en man i 60-plusåldern som inte gick på toa en enda gång på hela resan. Vi snackar över tio timmar. Måste haft stomipåse eller något, det går ju inte annars!