söndag, december 30, 2007

Snart nytt år

Tiden går. Nyss var det julafton. Sedan var det lite mellandagar, med biobesök och tripp till Norrköping för att hälsa på svägerskan med familj i deras nya hus. Det var trevligt och mycket folk, hela tjocka släkten.

Det svider fortfarande lite i min hals efter att ha suttit och gastat frågor till Trivial Pursuit som Inga-Britt, Gudrun, Erik och jag försökte spela samtidigt som resten av barnen i åldrarna 5 till 24 spelade Monopol vid bordet bredvid. Ljudvolymen var som i en skolbespisning.

Det var ett lyckat besök. Trots att Sigvard glömde Susanna i Norrköping, ack o ve. Björn får hämta den rosa enhörningen om en vecka när han skall skjutsa tillbaka Inga-Britt till Norrköping. Sigvard får klara sig tills dess.

Idag skall vi till kyrkogården. Jag vill lägga en ros på Samels grav. Hade en så svår dröm i natt, av den sorten där jag hade kunnat rädda Samuel om jag inte hade varit en så på det stora hela värdelös människa. En slags stressdröm, antagligen. Det känns extra viktigt att komma till graven idag.

Och i morgon är det nyårsafton. Håller tummarna för att 2008 blir ett bra år. För hela världen.

torsdag, december 27, 2007

Kultur

Igår såg jag filmen Mr Bean tar semester. Alva hade önskat och fått den i julklapp, så hon och jag och Justus såg den medan vi tryckte i oss den sista chokladen. Nu ser jag den tillsammans med Sigvard. Filmen vinner inte på att ses om, tvärtom. Men vad gör man inte för att hänga med barnen.

Igår gick Björn och jag på matiné och såg Guldkompassen. Sådär, tycker jag. Jag har ju förstås läst böckerna (vem trodde något annat?) och tyckte inte filmen levde upp till känsla och sammanhang. Fast den var inte dålig.

Däremot kan jag istället för dessa filmer rekommendera Khaled Hosseinis bok The Kite Runner. Så tragisk och vemodig - och så bra. Läs. Jag har sett någonstans att den håller på att bli film, den också. Spännande att se hur resultatet blir. Men läs den först.

onsdag, december 26, 2007

Julotta

I går morse blev Alva och jag skjutsade till Domkyrkan lagom till uppsjungning kvart i sex. Varje år inser jag vilken otroligt onaturlig sak det är att sjunga så tidigt på morgonen, men i år gick det trots allt ovanligt smärtfritt. Kanske för att min fina Alva var med som moraliskt stöd? Hon hade kunnat sova en timme till och följa med resten till kyrkan när julottan började, men hon ställde upp på gamla mamma och satt och gäspade på orgelläktaren tillsammans med mig. Fina, fina, fina.

Min hedning ställde upp och tog med småbarnen samt stora dottern Anna till julottan. Dvs, Justus sovgrisen kunde inte tänka sig att stiga upp utan fick ligga kvar och tryna.

De berättade att när klockorna binglade så blev Tönnes så lycklig och sjöng och hojtade. Landshövdingen satt framför honom. Han torde vara lomhörd nu.

tisdag, december 25, 2007

Ängeln och enhörningen

Igår tillbringade vi morgonen och förmiddagen i Domkyrkan. Det var julspel, och Alva och Justus sjöng. Sigvard var enrollerad som ängel. Jag är imponerad av honom, för både under repetitionerna i lördags och klockan nio igår så hade han sådant tålamod och tyckte att det var roligt. När själva julspelet sparkade igång klockan elva hade han dock börjat lessna lite. Han skötte sig trots det jättefint och spankulerade omkring som en av den himmelska härskaran i godan ro. Tönnes njöt av att få kolla in syskonen och upphävde sin röst med hjärtans fröjd och sjöng med i psalmerna så det stod härliga till. Alva och Justus såg jag inte mycket av för kören stod långt borta, men jag visste ju att de stod där. Allt var med andra ord så julaftonsfint och rart. Dock började Sigvard balla ur mot sluttampen och stod tillsammans med en annan femåring (körledarens för dagen äldste son) och höll för öronen när kören sjöng.

Mot slutet fick änglarna uppdraget att hålla i kollektskålarna. Sigvard var en av de kollektupptagade sötnosarna. När kollekten var upptagen och de sista psalmerna sjungna får jag se hur ungen sitter och leker Joakim von Anka och öser med sedlarna ur skålen. Viftar med en och annan sedel mot ljuset ungefär som att kolla äktheten och jämförde sedan bytet med ett annat änglabarn. Jag erkänner: Då kved jag inombords.

Sedan åkte vi hem allihop och gjorde lunch. Efter det fick jag migrän och försvann från världen i flera timmar för att återuppstå till julklappsutdelningen. Jag hade lyckats hitta två rosa tröjor, två par rosa strumpor samt stickat en rosa mössa till Sigvard så det här var verkligen hans rosa jul. Det bästa var dock den fruktansvärt sliskiga stora rosa enhörning i plysch med lila fluff runt hovarna som jag hade sprungit på av en slump och genast inhandlat. Sigvard blev mycket riktigt glad. Sedan igår är han och hans rosa enhörning oskiljaktiga. Han har namngett den också. Först skulle den heta Jonas, men så ändrade han sig och ansåg att det var en flicka, så nu heter den Susanna.

fredag, december 21, 2007

Men hallå...

Jag vågade livet och gick upp till LundeQ för att handla de sista julklapparna. Jag tänkte att eftersom jag smet från jobbet och var där redan halv elva så skulle det vara relativt lugnt. Plats för gapskratt, här.

Där jag stod i min låååånga kassakö och väntade blev jag gradvis mer och mer irriterad på karlen som stod bakom mig. Han var lite knufflig av sig och stod och pratade ljudligt i sin mobiltelefon. Jag undrade lite själv över varför jag blev så irriterad. Att jag blev störd över att han puffade till mig med jämna mellanrum var kanske inte så märkligt, men jag var så väldigt irriterad.

Efter en stund slog det mig: Jag hörde inte vad han sade. Han var visserligen högljudd men pratade väldigt sluddrigt och stackato-aktigt, så det gick inte att uppfatta vad han sade. Och eftersom han stod och pratade så att säga precis i mitt öra gick det inte att låta bli att uppfatta hans ljud hela tiden - och det var oerhört irriterande att höra dessa höga ljud som jag inte riktigt kunde tolka. Det minsta man kan begära av någon som står och konverserar i telefon mitt upp i ansiktet på en är väl att de skall prata tydligt åtminstone!

tisdag, december 18, 2007

Kontakter med andra sidan?

Tröttnade på att min mobiltelefon stängde av sig hela tiden, så idag lämnade jag in den för reparation. Jag har fått en lånemobil så länge. När jag skulle titta på mina kontakter så låg det kvar de kontakter som tidigare lånare har lagt in i telefonen. Förutom alla Henke och Bante och Klante och Jossan så fanns det aktietelefonen samt väderupplysning. Den roligaste kontakten var i alla fall kadaverbilen.

fredag, december 14, 2007

Goder afton - en betraktelse

Så satt vi där i konserthuset, jag och Björn och Tönnes och Sigvard. Ljuset släcktes. Tönnes hjärta började dunka och han gömde huvudet mot Björns axel. Två gossar inledde från scenen med att sjunga "I mörka natten". Sedan kom resten av gosskören in, och så fort Tönnes såg att det började röra sig flög han upp och tecknade och sade upphetsat "Justus". Nota bene innan han ens såg Justus. Tönnes har koll!

Di sjöng bra, gossarna. De kunde ha sjungit renare på vissa ställen, men helhetsintrycket var så fint. Själv tittade jag mest på Justus förstås, som var rätt upptagen med att kolla hur stearinet rann ner från ljusmanschetten. Han sjöng dock hela tiden, och hade samma solo som han sjöng förra året. Jag är så stolt.

På balkongen ovanför scenen stod de flickor ur Flickkören som var utkommenderade som Lucia och tärnor. Alva var en av tärnorna, så jag kikade uppåt ganska mycket också. Rätt var det var såg jag att Alva hade satt sig ner. Blev förstås orolig. Efter en stund gick hon ut. Blev ännu oroligare. Fick veta i pausen att hon hade varit tvungen att kräkas, stackars unge.

Som vanligt var det förskolan som stal hela föreställningen för de är så små och söta liksom. Och duktiga. Jag fnissade lite åt mig själv: För två år sedan när jag satt på min första Goder afton och Justus sjöng sitt första år i förskolan såg jag allt genom en dimma av tårar för jag var så rörd. Förra året var jag rörd men lipade inte. I år var jag tydligen mer blasé, för jag tyckte mest att allt var trevligt och fint. Fast det är klart att hjärtat växte varje gång jag tittade på Justus och hörde hans röst.

Spexet efter paus var ovanligt bra. Temat varje år är att det uppstår något som hotar julen. Ett år var tomtefar försvunnen, och i år var det granpesten som hade slagit till så att den gröna, sköna julen var hotad. De lyckades få in ett spår om Linné på ett alldels naturligt sätt också. Jag hyser stor beundran för konsertadministrationen som består av herrar - dvs ungdomar - ur kören. Tala om kapacitet. Dessa killar (alla som kommit och gått genom åren) är väldigt duktiga och strävsamma. Heder. De skriver spexet och ror iland hela arrangemanget. I år hade de anlitat en regissör, och det var bra. Spexet vann på det och kons.adm. slapp bli överarbetade. Och vilket spex som helst blir ju jättebra om man har skrivit passande text till "All you need is love" och framför som slutnummer. Sigvard har nu lärt sig en ny sång och gnolar "Våran jul är grön".

Ja, det var en bra kväll. Och Justus har haft så roligt. Han gillar att stå på scenen och är inte bara duktig att sjunga, utan ungen kan faktiskt spela teater också. Sade jag att jag är stolt?

torsdag, december 13, 2007

Lucia

Idag var jag för sista gången på dagis för Luciatåg. Känns vemodigt. Jag har haft barn på dagis kontinuerligt sedan 1993. Sigvard är min sista lilla bäbis, och han skall börja skolan i höst. Inget mer dagisbarn. Dagis: a way of life. Soon to be gone.

Jag tyckte att Sigvard har blivit så stor. Det här året ville han vara stjärngosse i stället för tomte. Han och Joakim fick vara konferencierer och det skötte sig fint. Och när de sedan sjöng och spelade (Sigvards dagis arbetar med MING-metoden) så var Sigvard så koncentrerad. Ja, det var värsta körsångarkoncentrationen han hade! Det var ett fint sista Lucia-på-dagis-minne.

Ikväll är det Goder afton. Igår repeterade Justus mellan 15 och 21.15. Idag har han ledigt från skolan och repeterar från klockan 11. Föreställning 19.30. Inte många lediga minuter däremellan. Det här är på allvar, liksom! Men han tycker det är skoj, framförallt med spexet förstås.

lördag, december 08, 2007

Kväll: hypokondrisk mamma och fina barnen

Det sägs att om man läser en läkarbok så inser man att man har samtliga sjukdomar i boken. Jag har ingen läkarbok till hands men googlar slött på nätet efter de ord som min husläkare lite fundersamt - eller desperat, vi får ju ingen riktig kläm på vad som är galet - tänkte högt om i telefon senast. Och hittar diverse symtom och sjukdomar. Mycket riktigt har jag allt. Vilket torde betyda att jag inte gärna kan lida av någon av de sjukdomar jag läst om. Det är ju alltid en lättnad!

Vi har ätit julbord på Drabanten. Anita hade som vanligt lagat supergod mat. Det var roligt att få prata lite med Kerstin, Johanna och Tobias. Och jag måste bekänna att jag älskar Hans Sverredal. God som guld. Alltid trevlig att träffa. Annars var det kanske inte det allra hejigaste julbordet genom åren, särskilt inte när jag blev upptvingad till att leda allsång. Inte min bag, liksom. Men man får ju ställa upp och bjuda lite på sig själv, hur patetiskt dåligt det än blir.

Nu är det lugnt här hemma. Björn har kört bussar efter Capricen och håller på med efterarbetet. Alva gick till Rosenlund för att hundvakta till sena natten. Sigvard har gått och lagt sig, och Justus läste godnattsaga för honom medan jag passade Tönnes på toa. Tönnes var glad och fnissig vid tandborstningen. Han drack rätt mycket under kvällen och känns lite varm...hoppas han inte blir sjuk. Sedan hjälpte Justus till att stoppa om Tönnes på det specialsätt han har, och som Tönnes blir så glad åt över att han gör. Nu sover snart både Sigvard och Tönnes.

Tönnes behöver verkligen en sådan storebror som Justus är. Jag sade det till Justus. Han svarade: "Jag vet." Hjärtat smälter och han kan få ett frikort till att vara kaxig, strunta i att ringa hem och tala om när han går till en kompis efter skolan och slarva med läxor i några dagar. Bara han fortsätter att vara en älskande och omtänksam storebror.

Barnnytt

Alva: Jag våndades svårt inför den där lingonkransen som Alva behöver till diverse konserter. Varför gjorde jag det, när jag har en dotter som är så duktig med sina händer? Hon har exempelvis i flera år alltid haft med sig grejer hem från syslöjden som är snygga på riktigt och går att använda. Hon är händig till tusen. Igår kväll satte hon sig och gjorde lingonkransen. Som blev tio gånger finare än om jag skulle ha försökt.

Justus: Blev tvungen att bli hämtad från gosskörens heldagsrepetition inför Goder afton idag. Blek om nosen, huvudvärkig, illamående och lite grinig. Jag hoppas det inte är vinterkräket.

Tönnes: Klev ur skoltaxin igår och såg ut som ett lejon. De hade haft ansiktsmålning på fritids, och han var det sötaste lejon man kan tänka sig. Efter någon timme hemma blev han irriterad på färgen så vi fick tvätta bort lejonnyllet. Har varit jätteduktig med både av- och påklädning igår och i morse. Stora, fina pojken!

Sigvard: Har hängt med jämnåriga grannflickan Klara tre dagar i rad. Klara vill alltid vara hos oss. Jag misstänker att ett skäl är att hon svartsjukt bevakar Sigvard och vill hålla honom borta från sin lilla två månaders lillebror Alve så mycket som möjligt. Sigvard är nämligen förtjust i bebisar och vill gärna gosa med lillkillen. Klara tycker väl att han borde leka med henne istället för att ägna sig så mycket åt Alve.

tisdag, december 04, 2007

Knepigt

Är sjuk igen. Jadå, jag har kontaktat läkare och blir så utredd, så utredd. Men under väntan på svar och åtgärder kommer det taskiga små virus och bråkar så jag blir utslagen fort. Har inga reservkrafter, det märks väldigt tydligt. Jag orkar i alla fall läsa.

Och sticka lite. Hade ett projekt på gång som jag tyckte var så smart: Jag har en gammal ullkappa som jag för många år sedan fick av någon bekant i en sådan där "nu lämnar jag vidare det här plagget som är omodernt och jag själv fick av någon annan"-kedja. Den är fullt användbar, men har för korta ärmar. Så jag tänkte att jag skulle sticka muddar och sy på. Stickade klart muddarna men när jag kom till isyningen insåg jag att jag hade gjort ett projekteringsfel, liksom. Det gick inte som jag hade tänkt. Och jag är för luddig i huvudet för att lista ut hur jag skall göra, så det skjuter jag på framtiden. Får komma ihåg att alltid ha tröjor med långa ärmar samt vantar med höga muddar när jag använder den kappan.

Adventspurist

I lördags fållade jag röda gardiner med pepparkaksmönster och satte upp dem. Hämtade adventsstjärnor och ljusstakar på vinden. Satte upp adventsstjärnorna i fönster - men tände dem inte. Förrän på söndagen då det var första advent. Barnen skall få välja vilka ljusstakar de vill ha i sina rum (om de vill ha några) och sätta upp,men sedan är det stopp på pyntandet ett tag. Det är faktiskt inte jul än. Någonstans måste man dra gränsen i detta samhälle i sönderfall, så det så!

Läser om Forsytesagan just nu och roar mig med att försöka tänka väldigt konservativt och "det var bättre förr" emellanåt. Fast det är svårt att vara konsekvent i tankelekandet eftersom jag är väldigt lite av en Forsyte.

Hade glömt hur bra han skrev, Galsworthy. Möjligen blir jag lite trött på att han trummar in sin tes hela tiden, men det är både ganska elegant och medkännande gjort så OK då.

lördag, december 01, 2007

Pepparkaksfunderingar

Ja, alltså...varför heter det pepparkakor? Har det någonsin funnits peppar med i receptet? Enligt Torbjörn Egnér (Klas Klättermus, Jösse Bagares sång) så är det så, men jag vet inte hur stor tilltro jag sätter till det.

fredag, november 30, 2007

Pepparkaksgubbar

En till ljuspunkt i min sjuka tillvaro: Gosskörens jul-CD, särskilt spår 19 då förskolan sjunger Pepparkaksgubbarna. Till världens skönaste pianokomp, jazzigt och svängigt och bra.

Sjukt

Nu är jag sjuk igen. Känns inte som förkylning fast jag har lite snuva och hostar. Är darrig och illamående och kan inte sova nu fastän jag behöver och försöker. Blä. Kanske influensa? Senaste gången jag vet att jag hade det var när jag var 16 år och ville strypa min lillebror och hans kompisar som hade ett garageband som övade tvärs över gatan. Det dunkade så bra i mitt huvud ändå utan deras rockförsök, om man säger så. Fast jag orkade inte strypa dem för jag var för darrig.

Fina barnen går till sin pappa i eftermiddag. Gottar mig åt morgonens ljuspunkt: Sigvard rotar i en låda inne i badrummet och hittar fina hårspännen och sätter en röd ros bakom örat. Tönnes vill att jag värmer hans kalla händer. Alva gör sin handviftning som hon gör när hon är lite stressad och letar efter något. Justus kastar sig iväg till skolan med en macka i handen (stora barnen försov sig och jag var själv så opigg att jag inte märkte vad klockan var och gick upp och väckte dem förrän klockan var tjugo över sju) men hinner med att ge mig en hejdå-puss. Han glömde däremot läxböckerna som jag påminde honom om igår. Borde väl ha packat ner dem åt honom istället. Men då blir man en curlingförälder istället. Svår gräns det där, ibland.

onsdag, november 28, 2007

Mycket i huvudet

Utvecklingssamtal med alla barnen avklarade. Fina barn.

Nu återstår att ro det stora projektet Goder afton i land, med allt vad det innebär av att komma ihåg extrarepetitioner och införskaffande av rätt sorts attiraljer. Har i två års tid försökt hitta vita långkalsonger till Justus att ha under Staffanslinnet, men det finns inte. Ljusgrått är det närmaste jag har kommit, men gissa vad - de kalsongerna är spårlöst försvunna. Alva behöver en lingonkrans. Vet jag hur man gör en sådan eller var man kan köpa en? Svar: Nej. Jag har bett Alva fråga sina körkompisar var deras föräldrar får tag i kransar.

Kul skall det bli i alla fall. Alva skall vara tärna och stå längst fram och försöka låta bli att svimma i en halvtimme, ungefär. Måste vara dötrist, flickorna sjunger inte utan står bara stilla med sina ljus och är dekorativa. Justus skall sjunga förstås, och får framföra sin solovers på Staffanslåt även i år. Den största utmaningen när vi väl är framme vid konsert är att övertyga Tönnes om att det inte är farligt att gå in i konsertlokalen.

Gosskörens jul-CD har släppts, förresten. Köp den! Justus sjunger solo på inte mindre än två ställen, fast han inte ens var med i stora gosskören utan sjöng i förskolan när CD:n spelades in. Mamma är ogenerat jättestolt, förstås. Skivan är bra. Trots att jag med mina superkritiska kör-öron hör en del skönhetsfläckar kan jag ärligt uppmuntra till inköp. Man kan exempelvis köpa den efter högmässan i Domkyrkan nu på söndag, första advent.

tisdag, november 27, 2007

Någon minuts väntan

Snart om någon minut skall jag koppla upp mig till telefonsammanträdet. Den där minuten är dötrist. Hinner inte göra något, men vill inte ringa upp för tidigt heller för det är lika trist att sitta och vänta på att de andra skall komma in. Börjar bli förkyld. Döjobbigt med telefonmöten då, jag snorar och kan inte koncentrera mig. Gnäll.

lördag, november 24, 2007

Virrvarr i hjärnan

Måste garva åt mig själv när jag försöker rekonstruera den kedja med intensiv tankeverksamhet som startade hos mig. Det är inte lätt att hänga med i svängarna! Så här, någonting:

Kollade min mejl och såg att jag fått en inbjudan till Facebook av en person som jag gillar men som jag tänkte att jag är så perifer för att han nog aldrig skulle lägga till just mig, tråkiga tanten liksom, som Facebook-bekant. Jag blev glad. Och så tänkte jag vidare...

På att jag själv inte bryr mig om vilken ålder mina vänner och bekanta har, men när det gäller mig själv så kan jag vara väldigt osäker och ängslig och hoppas att ingen tror att jag försöker verka yngre än jag är och så vidare. Tror inte att någon som är yngre än jag egentligen kan tycka annat än att jag är tråkiga tanten. Vill helt enkelt bara vara jag som inte sticker ut...

Och då hamnade jag vid vad Gunnar sade till mig vid vårt förbundsstyrelsesammanträde för några veckor sedan: "Men du är ju lite av gossen Ruda ibland". Jag blev otroligt häpen. Han frågade om jag tog illa upp. Det gjorde jag inte. Snarare är det väl tvärtom. Men jag har så svårt att få ihop det med min självbild, för jag tycker jag är så himla mainstream i mina åsikter och mest tycker likadant som alla andra när vi diskuterar. Och så fundrade jag vidare på vad jag hade sagt som kunde få Gunnar att tycka att jag var gossen Ruda. Möjligen när jag gick igång på att jag inte vill att vi skall vara någon slags väktare av kulturen som säger att nä, nä, den artisten är inte lämplig och den sången borde vi inte lyssna på och så vidare. (Naturligtvis är det ingen som tycker det, detta är en tillspetsning av en diskussion som förts under sommaren och hösten.) Därifrån gick jag vidare till...

Nazityskland och deras Entartete Art (heter det så?), dvs den konst som naziregimen beslöt var degenererad och olämplig. Tänkte att så snart en regim eller en styrande grupp börjar peta på konstyttringar så bör man dra öronen åt sig.

Detta en liten inblick i hur tankarna gick medan jag mikrade köttfärsen,

torsdag, november 22, 2007

Reklam, mon amour

Reklam för en fantastisk hudkräm som föryngrar huden, försäkrar den strålande vackra skådespelerskan som väl möjligen kan ha fyllt 30 men inte mer. Den innehåller undergörande formulor med märkliga namn. Och de gör att det skapas nya celler.

Ehh...alltså...när det växer nya celler...är inte det typ antingen graviditet eller cancer?

måndag, november 19, 2007

Ensidig kost

I morgon kväll skall vi ha sopranfest. Isabella upplåter sin bostad åt oss och så skall vi äta och fnissa och planera julfest, är det tänkt. På menyn står som vanligt hämtsushi och pizza. Ärligt talat, systrar, inser ni att det är tredje festen i rad som vi löser matfrågan med sushi och pizza? Behöver vi snart en dietist som tar hand om oss?

söndag, november 18, 2007

Vara vettig vuxen

Fick lite att tänka på under kvällen. Inte direkt ett dilemma eftersom jag ansåg att det bara fanns ett rätt sätt för mig att agera på, men inte alldeles okomplicerat.

En vän till ett av mina barn har en pågående tonårskonflikt med sina föräldrar och var ledsen och ville bara hemifrån och mitt barn frågade om kompisen i fråga fick sova över hos oss, i första hand i natt, men även resten av veckan. När jag pratade med barnets föräldrar visade det sig att de hade sagt till ungen att det här med att liksom rymma till en kompis och sova över absolut inte kom i fråga. Jag sade alltså nej till barnet. Och har i omgångar försökt förklara för mitt eget barn varför. Turligt nog hade min egen unge inget större problem med att förstå detta.

Dock har jag funderat lite själv. Det händer ju att ett barn eller ungdom faktiskt behöver ett andningshål någonstans ibland. Självklart när det gäller barn som far illa av föräldrar som misshandlar eller missbrukar och inte fungerar som föräldrar, men även i mer normala fall kan barn behöva en tillflykt. De kan behöva vuxna som säger "kom hit om du behöver". Jag vill nog vara en sådan vuxen. Det gäller förstås att välja tillfällen och balansera fint på gränserna så man inte desaouverar föräldrarna. Själv skulle jag blivit ursinnig om en förälder till mitt barns kompis skulle ha låtit ungen sova över trots att jag hade sagt "Du skall komma hem".


Håhåjaja. Inget är enkelt.

fredag, november 16, 2007

Den svåraste stunden

Min erfarenhet är att de svåraste stunderna inte nödvändigtvis upplevs som de svåraste just när de inträffar. Nej, det är i skenet av vetskapen om hur det gick sedan som det blir så svårt att minnas. Min svåraste stund släpper aldrig taget helt. Den dyker upp oanmäld när jag som minst har en tanke på det.

Kväll. Vi har firat Alvas fyraårsdag, hon hade tre kompisar hemma och det var fiskdamm och tårta. Samuel var med och var ganska pigg och han "råkade" pilla bort sin sondslang ur näsan, vilket jag ganska glad åt för jag tolkade det som att hans resignation hade börjat släppa och att han var trött på att verka sjuk.

Lagom när kalaset är slut och det är läggdags börjar Samuel kräkas. Det är jobbigt för oss alla, och oron för honom griper tag. Eftersom han inte kunnat äta ordentligt på månader och därför blir sondmatad några gånger per dygn känns det som att han inte har mycket att ta av, så att säga. Barnens pappa är själv magsjuk och kan inte bidra med särskilt mycket praktisk hjälp.

Jag ammar Justus och lägger Alva och springer med kräkpåsar till Samuel som får upp små skvättar tunn tunn vätska med jämna mellanrum. Han är alldeles utmattad. Jag också. Fram mot 20-21-tiden sitter jag vid hans sängkant när han börjar prata sådär i förbigående om sin farfar "som ligger i en skattkista". Samuels farfar dog ett år tidigare, när Samuel varit sjuk en månad. Han fick inte åka på begravningen på grund av risken att dra på sig infektioner. Vi pratade i alla fall om farfar med Samuel med jämna mellanrum, så mycket han själv orkade med. Den här kvällen tar han själv upp ämnet. Jag frågar:
"Samuel, är du rädd för att dö?"
En kort stunds tystnad, så svaret: "Ja."
Jag säger:" Du kommer inte att dö. Det är därför vi är så mycket på sjukhuset och alla läkare undersöker dig och skall hjälpa dig att bli frisk igen".

Sedan pratar vi lite om annat och jag hör att Justus börjar låta som att han vill ha mat igen. Samuel frågar om jag kan ligga bredvid honom. Jag tänker på amningen och på magsjuka och spara krafter och säger nej. Så här efteråt är det för mig fullkomligt ofattbart att jag sade nej. Samuel bad aldrig, säg aldrig, om att man skulle ligga bredvid honom.

Det här plågar mig oerhört. Det spelar ingen roll att jag vet omständigheterna. När min man och jag är oense säger han "titta på hur verkligheten ser ut". Nu tittar jag på hur verkligheten såg ut och ser att Samuel bad mig om något mycket ovanligt. Och jag svarade nej. Jag svek.

Förmiddagen nästa dag krampade han och fick åka in med ambulans. Jag var med honom och såg hur han stundtals inte var närvarande. Hans kropp höll på att stänga ner. Ytterligare ett dygn senare fick han hjärtstillestånd. Om inte läkarna hade varit i rummet just i det ögonblicket hade han dött där och då. Nu levde han fem veckor till i koma. Jag undrar ända sedan det hände om han kände på sig någonting den kvällen när vi pratade om döden och han ville att jag skulle ligga bredvid honom.

Och mina svåra minnen från den kvällen - de sitter. Jag ljög för honom och sade att han inte skulle dö. Jag trodde stenhårt på vad jag sade, men titta på verkligheten: Två dygn senare var han i praktiken redan död. Och jag sade nej till min dödssjuke sons bön om att jag skulle ligga bredvid honom. Nog hade jag kunnat lägga mig i hans säng i tio minuter och böka med kräkpåsar och även ha Justus med på armen. Jag förstår inte hur jag kunde svika så. Jag förstår inte. Annat än att jag bara är en stor svikare.

Om jag fick chansen att gå tillbaka i tiden och ändra på vad jag ville i mitt liv, så är det den stunden jag skulle välja. Tveklöst. Oavsett att det inte spelade någon roll för utgången av Samuels sjukdom. Det är den stunden jag ber om att få glömma och slippa ha sittande som en värkande svulst innaför bröstkorgen i resten av mitt liv.

En till

Nyss fick jag bud om att en till bra människa har dött. Ronnie med skägget gick bort för en månad sedan. Ronnie var en man som orkade engagera sig i så mycket trots trasslig hälsa och i viss mån trassligt privatliv. Det blev tomt när han flyttade från Uppsala till Skultuna, men han ringde ibland och pratade en stund. Nu blir det ännu tommare. Inga mer telefonsamtal från Ronnie Wretling.

Frid över hans minne.

I-landsproblem extraordinaire

Jag öppnar mig totalt och erkänner: Jag vill vara cool. Jag vill ha en egen stil. Jag vill vara snygg. Tittar på andra människor på stan och tycker att så många ser så...coola och snygga ut. Tittar på mig själv och ser bara trötta håret och trötta kläderna som man drar på sig i halvdvala på morgonen.

Ack ja.

Gör inte som jag. Ägna tankarna åt något vettigare. Som Vit jul.

torsdag, november 15, 2007

Torsdag

Är snuvig, väsig i luftrören och har lungor som känns som bly. Jag är hemma idag. Kanske var det för att sjuka var på gång som jag var så seg på mötet med Internationella rådet igår? Kände mig mest som en zombie.

Tog bilder på tre av mina styrelsekamrater, Maj-Lis, Åsa och Anja. Tyvärr avgick Åsa i och med valmötet igår. Alla tre är klipska och förnuftiga typer. I synnerhet Maj-Lis är väldigt rapp och skärpt och i tysthet har jag kommit fram till att jo, hon är nog lite av en förebild. Och så är det roligt när hon berättar saker från sitt liv som statsråd.






Å här är en bild på en till människa som jag gillar mycket. Bilden är tagen förra året på Mekong Limousine Express, på vägen från Pnohm Penh till Ho Chi Minh-staden. Åsa Hansson sover.

måndag, november 12, 2007

Prestigedemonen

Jag är fortfarande riktigt nere över min taskiga insats i Singstar i helgen. Vi fick inte välja låtar själva eftersom det var tävling mellan förbunden. Fick "Oooa hela natten". Fatta hur jobbigt det är att sjunga i sjukt lågt grävläge hela tiden. Fatta hur otroligt tråkig den låten är när man skall sjunga den! Det är liksom Oooa hela natten precis hela tiden. Jag och Sven från NSF skulle tävla mot varandra, och jag klådde honom visserligen men inte med stor marginal. Det stör mig orimligt mycket.

Det har förstås att göra med att jag kan sjunga och det är viktigt för mig. Försöker lugna ner mig själv och säga att det var bara på skoj och lite får man bjuda på sig själv. Men nej, när de gäller sången kan jag inte riktigt släppa. Kan jag inte få revansch med en operasingstar eller något sådant? Så man får sjunga i sitt eget läge någon gång.

Nu har jag släppt det. Tror jag.

onsdag, november 07, 2007

Tittut

Det är snart ett år sedan jag var i Kambodja. Tittade på mina bilder och återupptäckte min favoritbild från Angkor Vat. Den är tagen i ett av de tempel som djungeln håller på att ta över helt och hållet. Mellan trädrötterna tittade den här figuren fram.

måndag, november 05, 2007

Åh, monsieur Lalande!

Sjöng så rolig musik i lördags. Det var tredje gången (räknar jag rätt, nu?) som Uppsala Domkyrkokör gav sig i kast med den franske barocktonsättaren Michel Richard de Lalande. Vansinnigt läcker musik. Det var tack vare den musiken vi lärde oss att - nåja - drilla stämvis.

Och lördags var det dags igen. Vi sjöng Dies Irae, Usqequo Domine samt Miserere mei, Deus. Orkester var Stockholms barockorkester som är mycket bra. Soliserna var ju också toppklass förstås, Susanne Rydén, Helena Ek, Nils Högman, Leif Aruhn-Sohlén och Lars Arvidsson. De är helt enkelt så jämrans duktiga. Vi var inte så dumma, vi heller.

Orkestern framförde två verk av Lully också, och till de styckena dansade en Butoh-ensemble. Jag är fortfarande inte säker på vad jag tyckte om dansen. Faktiskt. Oftast är jag nyfiken och öppen för olika former av kultur, men den här gången skall jag erkänna att jag hade nära till ett förvånat gapskratt. Kändes rätt konstigt, det är liksom inte jag...

Gunnel tog en bild av dansarna på genrepet, jag hoppas hon tycker det går bra att jag visar den här på min blogg.

Å man kan undra

a) Varför den låga skattemoralen hos vissa moderata politiker plötsligt trumpetas ut som en nyhet. Har inte det varit deras grundtanke rätt länge? Vad är nytt, liksom?

b) Varför mina lungor känns tunga och som inspärrade av järnband. Cortison i högdos i tre dagar har hittills inte gjort någon skillnad. Tur då att min husläkare ger intrycket av att vara väldigt envis och inte kommer att ge sig förrän hon hittat vad som är galet.

c) Varför den första snön gör en lite glad, för att i nästa skede - när den smälter undan och bara är blöt och smutsig - gör en lite deprimerad.

torsdag, november 01, 2007

Första gången

Nyss ringde det på dörren. Två för mig okända och utklädda barn sade "Bus eller godis!". Jag hade inget godis så jag sade att då fick de väl busa istället då. Men de hade inget bus uttänkt, så vi flinade ömsesidigt och så vandrade de till nästa granne.

Första gången jag råkat ut för det, faktiskt. Påskkärringar dyker det upp nästan varje år. Nu får man ställa in sig på att det ringerpå godissugna barn även i november.

onsdag, oktober 31, 2007

Saker jag inte kan

Jag kan inte låta bli att tro på Gud trots allt elände och ondska i världen.
Jag kan inte identifiera en enda låt med Kylie Minouge.
Jag kan inte hoppa upp och ner på någon vecka eftersom jag har stukat foten.
Jag kan inte se poängen med högerpolitik.
Jag kan inte le och låtsas att allt är fina fisken när jag är förtvivlad.
Jag kan inte låta bli att älska Simpsons.
Just nu kan jag inte pussa mina barn eftersom de är bortresta och roar sig annorstädes.

Lilla fina

Igår var en rätt stökig dag. Stukade foten på Friskis & Svettis och sedan skulle vi packa barnens väskor innan nattåget till Umeå gick 23.00. Allt gick bra, men det kändes lite jobbigt.

Sigvard blev mer och mer resfebrig och höll på att klättra på väggarna för att det aldrig var dags att åka. Men till sist hanterade han det genom att göra som han brukar: Göra en sång om det. Så rätt vad det var hörde jag honom sjunga "Jag är trött på att vänta, men det blir så. Jag är ändå glad."

Hur kan man vara så fin?

måndag, oktober 29, 2007

Plötsligt en grå dag

Står och väntar på bussen. En företagsbil från Golv och Form kommer farande och stannar till vid trottarkanten. Ut hoppar en man. Han har på sig sin arbetsjacka med företagsloggan på ryggen, grova arbetsskor, svarta ribbade knästrumpor och en vid, gråsvart, strax-under-knät-lång kjol i något kraftigt bomullstyg. Både jacka och kjol har färg- och klisterfläckar. Helt uppenbart är det hans arbetskläder.

Jag blev alldeles glad för en liten stund.

lördag, oktober 27, 2007

Rock n ´roll

Idag satt vi på golvet i Fyrishovs A-hall och trängdes med massa småbarnsfamiljer. Och så kom de äntligen upp på scen: Mora Träsk. Tönnes var jättelycklig.

onsdag, oktober 24, 2007

Korv å mos i Östhammar

Idag har jag skjutsat UNG-deltagare från Ärentuna ut till Solgläntan samt fraktat UNG-deltagare från Solgläntan till Östhammar. Gick bra fast jag var stressad först, trodde inte jag skulle hinna med annat som jag behövde på jobbet. Men jag tog på superhjältedräkten och då gick det finfint.

När jag hade lämnat de förtjusande åttondeklassarna vid sin skola samt dumpat några av dem vid Sibylla i Östhammar intog jag min egen försenade och läckra lunch: Två korvar, mos, bostongurka. Sedan åkte jag tillbaka till Uppsala och lämnade tillbaka hyrbilen på macken.

Reflektion: Det är långt till Östhammar. Särskilt på tillbakavägen då jag höll på att somna vid ratten.

tisdag, oktober 23, 2007

Hälsans röda kinder

Nu har jag och Alva varit på vårt andra Friskis & Svettis-pass i de nya, fina lokalerna på Ultuna. Det var kul, fast inte när man håller på utan efteråt. Under pågående pass lider jag svårt av min bristande koordination. Kom just på att jag kanske borde ha på mig linser nästa gång så att jag bättre ser hur instruktören gör.

söndag, oktober 21, 2007

Gäsp

Nu är jag slut. Alla fick mat och allt funkade smidigt tack vare folk som ställde upp och hjälpte till, däribland fina Alva. Kvällens konsert blev dock lite av en besvikelse för mig, för det stycke där Justus var med i solistgruppen dränktes totalt av orgeln på den plats jag satt. Domkyrkans akustik är lite lustig, vilket innebär att det säkert hördes finfint bara några rader längre ner i kyrkan, men inte hos mig och Alva alltså. Snyft.

Crowd control

Är inte min starka sida. Igår stod jag och en annan körmamma utanför Danmarks gamla skola och såg hur körpojkarna i 12-13-årsåldern började mucka och kaxa sig med ortsbefolkningen. De lyssnade inte sådär överdrivet mycket på oss, kan jag säga. Till slut ryckte en av herrarna ur kören ut och sade till dem, och då gick budskapet - sluta upp att bete er som idioter - hem något bättre. Det är så tydligt att en äldre kompis auktoritet i sådana lägen är större än tjatiga mammors. Nästa gång tar jag med mig en elektrisk kopåfösare. När kaxiga gossar irrar iväg åt något oönskat håll springer jag efter, och så bara "Zzzzztt".

Här en bild på min egen körpojke (som inte muckade med ortsbefolkningen, jag bara säger det)innan konserten tillsammans med Chorknaben Uetersen i Danmarks kyrka. Ikväll ger de samma konsert i Domkyrkan.

fredag, oktober 19, 2007

Du milde

Tack vare min fantastiska dotters välgörande inflytande har jag idag varit på mitt första Friskis & Svettis-pass på elva år. Och jodå, det skall bli en återkommande aktivitet för oss båda tillsammans. Jag är lite stolt över att jag klarade ett medeljympapass bara sådär med en gång. Visserligen var jag tvungen att stanna upp och andas lite extra tre gånger, men annars gick det bra. Förutom att jag tydligen förlorat koordinationsförmågan och var tvungen att fånstirra och vifta fånigt med armar och ben innan jag förstod hur ledaren gjorde.

Sedan kom vi hem till de fyra tyska körpojkar från Chorknaben Uetersen(Oliver, Benjamin, Tobias och Hergen)som vi härbärgerar i natt. Inte alldeles lätt att kommunicera med 11-13-åringarna när man inte kan deras språk och de inte kan så jättebra engelska. Justus verkar dock ta det med ro, vilket jag tycker är skönt. I sommar skall ju UDG åka på svarsvisit till Tyskland, och han kommer knappast att hamna i en familj där de talar svenska så han kan gärna börja träna på hur man kommer överens när man inte kan prata med varandra. Gossarna hos oss är artiga och lite blyga och viskar sinsemellan. Nu har de kollat på Simpsons och Stargate Atlantis och ätit chips och vattenmelon ett bra tag. Jag tror att det är dags att börja fösa dem i säng - de har en rätt tuff körhelg framför sig.

Och så har jag totalfastnat framför Facebook ikväll. Registrerade mig mest på skoj, men så blev jag inviterad av Erik och sedan var jag fast och hittade massor av kompisar att lägga till som vänner. Oj oj. Men Pierre säger ju att det kan vara ett enkelt sätt att ha lite koll på vännerna, så jag kör på ett tag.

Blås, Kajsa, blås

Gjorde en spirometri igår, och det var min själ inte helt enkelt, vare sig rent tekniskt eller uthållighetsmässigt. Blev trött som tusan efteråt. Idag ringde min husläkare - värsta bästa - och meddelade resultatet: "Spirometrin var ju helt fantastisk". Och så sade hon att hon hörde lite svaga lungljud när hon lyssnade, men hon antog att det berodde på att jag har stora lungor eftersom jag har tränat upp dem. (Såklart jag har berättat för henne att jag sjunger och hur viktigt det är för mig.)

Där ser man. Idogt körsjungande sedan 15-årsåldern ger en präktiga lungor. Det är i sammanhanget intressant för mig att jag tycker att jag så ofta har problem med luften och måste snappa alldeles för ofta. Men det har förmodligen mer med tekniken att göra än med de fysiska förutsättningarna. Hädanefter skall jag peppa mig mentalt när jag tycker det blir dåligt med luft i frasslut och tänka på mina fantastiska lungor, så kanske det går utan att snappa.

tisdag, oktober 16, 2007

Bäst



Haha! Buffylego! Tack, Kerstin, för tipset.

Nytt namn

Jag har lämnat falsk information om antalet mjukishundar med namn som Sigvard har. Han har faktiskt en till namnad hund, men den brukar bo hos hans pappa och därför kom jag inte ihåg den.

Sanningen om Sigvards hundar är att de heter Oliver och Olgar. Och igår bytte han efternamn på dem så att de inte längre heter Gurka i efternamn. Det nya efternamnet är Ålssånkvallet.

söndag, oktober 14, 2007

Gung

Igår var vi på gospelkonsert i Helga Trefaldighet. Det var Domkyrkans Flickkör och Vox Nova från Märsta som sjöng. De var duktiga, tjejerna, och det blev rätt bra gung. Själv satt jag bakom en pelare och sträckte på halsen mest hela tiden för att kunna se min fina dotter när hon sjöng. Sigvard satt och ormade sig i mitt knä och tyckte att det tog för lång tid, men samtidigt sjöng han med så han kan inte ha varit så extremt uttråkad. Himla musikalisk snubbe även han, han snappade upp låtarna jättefort. Tönnes blev lite överväldigad så han låg mest i bänken under sångerna, men dök upp och klappade takt eller applåderade lyckligt ihop med alla oss andra när det var aktuellt.

Sedan skjutsade vi tillbaka Alva till konfirmationslägret i Järlåsa. Ett himla skjutsande den lördagen. Ibland blir schemat väl tajt. Skönt därför att idag är en lugn söndag. Jag och Sigvard skall damma bokhyllor, men det är väl allt!

Kvalitetskontroll

Så här noga är Justus när han väljer äpplen. Varje äpple blir granskat.

fredag, oktober 12, 2007

Världens Barn

Det var rätt kul att vara med om en direktsändning. En effekt galan hade på mig var att jag blev sugen på att höra mer av Mando Diao. Men det är något med sådana här insamlingsgalor som stör mig djupt inuti. Jag kan inte riktigt definiera det. Kanske är det den här blandningen av filminslag och djupaste allvar som sedan skall livas upp med vinster och artister och skämt. Och så tänker jag att det är sorgligt mänskligt att man aldrig skulle få ihop 30 miljoner bara genom att skramla med bössor eller ordna loppmarknader eller vad som helst, men med en sådan här TV-kväll funkar det. Uppenbarligen är jag rätt ensam om att sätta blandningen av "gräv djupt i plånboken för det behjärtansvärda ändamålet" och vinsttävlingar i halsen.

Å andra sidan. Ändamålet är i högsta grad behjärtansvärt. Spelar det då någon roll på vilket sätt man får in pengarna? Så länge det inte sker genom bankrån eller utpressning.

Jaja. Tål att tänkas på. Min behållning blev i alla fall som sagt Mandi Diao och att umgås lite med Mai och hennes trevliga man.

Lägg en slant i en Världens Barn-bössa i morgon. Just do it.

Värsta snygga

Har ont i eller snarare bakom ögonen. Det har jag haft i tre dagar nu. Och fryser som en tok. Har jag också gjort i tre dagar. Skönt att det läskiga och iskalla regnet som blötte ner mig tidigare idag har ersatts av en försiktig eftermiddagssol. Har i alla fall ingen lust att åka till Stockholm nu, men det skall jag göra i alla fall. Skall på Världens Barn-galan. Har på mig mitt finaste halsband bara för att det är gala. Utöver det är det inte så mycket gala över mig, kan man säga. Jo, jag har faktiskt lipgloss också. Ovant.

Kolla här, i alla fall. Visst är det snyggt, fast bilden är suddig?

torsdag, oktober 11, 2007

Fantasi

Mina barn har inte i någon större utsträckning haft ett mjukdjur eller något annat överföringsobjekt som har varit viktiga för dem. Justus katt är ett möjligt undantag, men den har aldrig varit livsviktig att ha med på resor eller varit ett måste för att sova och den har förblivit namnlös. Tönnes mjukdjur är viktiga för honom bara om de har svans så han kan dingla med dem.

Nu har dock Sigvard faktiskt namngett sin mjuka hund som han oftast vill ha när han sover - men återigen är det inte så viktigt. Han kan somna gott utan den också. Hunden hette först Gurka, men nu har han antingen bytt namn på den eller gett den ett tilläggsnamn. Jag är inte riktigt klar över vilket. För mig låter det i alla fall som att Sigvards hund heter Olgar Gurka. Inte så dumt.

onsdag, oktober 10, 2007

Olika villkor

Ser på ett program om en liten flicka som föddes med en svår genetisk defekt - hon hade inget ansikte. Hennes liv har till stor del bestått av operationer där man försökt bygga ett fungerande ansikte åt henne. Hon ser ut ungefär som den där generalen i The return of the Jedi, han som är lite bläckfiskliknande. Hon är så söt. Det tycker jag faktiskt att hon är. Men jag ryser när jag tänker på all smärta och alla svullnader efter operationerna. Och ju äldre hon blir desto mer medveten blir hon om att något är på gång.

Jag har själv ett barn som inte ser ut som alla andra. Men han har i alla fall hyfsat många människor som ser ut som honom. Han är inte ensam på det sätt som den här lilla flickan är.

måndag, oktober 08, 2007

Min profil

För varje år som går blir näsan större. Hakan sjunker inåt i samma takt. Min profil blir mer och mer gamlik.

Jag måste säga att om det är ett djur man måste likna så inte var det gam man drömde om. Katt låter ju smidigt och spinnande och mjukt sådär, men gam?

söndag, oktober 07, 2007

Söndagsbestyr

Idag har jag träffat flera gamla och nya vänner och bekanta. Väldigt trevligt. Men i morgon kommer jag att ha en träningsvärk modell större. Jag har blåmärken strax över båda mina knän. De kommer sig av att jag har burit främst flyttkartonger 80 trappsteg x jag-kan-icke-räkna-dem-alla-vändor. Kartongerna dunkade regelbundet mot knäna, därav blåmärkena. Mitt högerknä visade sig vara ett tjurigt och lite klent knä, så det illvärkte på slutet. Men då satt jag redan vid slutstaionen och fikade och pratade med småbarn och deras föräldrar och tittade på de andra som bar. Jag har burit mycket och svettats floder idag. Förmodligen burit lite mer än jag borde, faktiskt, men jag ville väldigt gärna hjälpa till.

Vi hjälpte Magnus och Maria och Helmer att flytta. Och det var verkligen en rolig dag. Fast slitsam. Men svett förenar! Mycket god mat fick vi också. Marias mamma stod i köket och utfodrade skocken med flytthjälpar.

Själv vill jag aldrig mer flytta. Jag skall bäras ut från den här lägenheten med fötterne före. Tänker med bävan på mängden böcker och prylar och mojänger som ryms i vårt hem.

Ömhetsbevis

Igår kom Justus över för att hämta sin kvarglömda körpärm. Jag passade på att montera fast cykellysen på hans cykel. Det tog en stund eftersom det inte var helt lätt att få till monteringen av framlyset. Han visade tecken på rastlöshet, och efter ett tag sade han: "När jag kommer hem får jag zero kramar." Jag undrade varför. "Tönnes och Sigvard har hunnit gå och lägga sig innan jag har kommit hem." Jag lade på ett extra kol och så kunde han cykla iväg hem till pappa.

Fatta hur fint det är. Storebror som är lite bekymrad över att missa godnattkramarna till och från sina småbröder.

Jag sms-ade och kollade sedan, och han hade hunnit hem i tid för att få kramar.

tisdag, oktober 02, 2007

OS i sjuk

Vi vuxna är sjuka och hemma. Justus är sjuk och hemma.

Det är mysigt att ha Justus hemma. Han sitter på soffans armstöd bakom mig och pillar mig i håret och kramas lite. Vi kollar på Buffy och vampyrerna tillsammans.

Annars läser han. Tjocka böcker. Mycket Det gör mig väldigt glad att ha fått åtminstone ett storläsande barn. Han säger att han älskar att läsa och konstaterar med ett glatt leende att han på de här två sjukdagarna har hunnit läsa mycket mer än han hade gjort om han hade varit i skolan. Jag gnuggar händerna och mår bra åt att han upplever glädjen med läsandet.

Men sjukandet är värdelöst. Åtta veckor för min del. Senast jag var hos läkare bollades idéer. En som kom fram var infektionsutlöst astma. Så nu skall jag bara vänta på att jag blir frisk så jag kan få en remiss till spirometri. Den skall man nämligen göra när man är frisk. Ha ha. Kom igen i maj, någon gång. (Känns det som.)

fredag, september 28, 2007

Oj...

Idag fick jag höra att Justus under en körövning nyligen hade gömt sig bakom en gardin i Pelarsalen i 30 minuter utan att bli upptäckt av körledaren (som är utrustad med falkblick).

Jag skrattar än. Men har naturligtvis inte kunnat låta bli att ta upp med Justus det där om att bus har sina gränser och det är kul ibland men inte jämt. Jämra hönsmorsa, här.

torsdag, september 27, 2007

Gott gott

Dagens hämtmat: Meze från Mammas meze. Så gott. Känns som att det borde man ha gjort för länge sedan. Färre pizzor och mer meze!

Lilla Jussi

Sångfågeln fick en förfrågan om att sjunga Videvisan på ett dop. Han avböjde för han vill vara ledig och hänga med kompisarna - men när jag började småretas med honom och kalla honom fegis så framgick det att det nog egentligen var läskigt och nervöst och att det var därför han inte ville. Lilla gubben. Jag kommer så väl ihåg hur läbbigt det var varje gång jag skulle spela upp ett pianostycke på terminsavslutningen med musikskolan, så jag förstår honom verkligen.

Tänkte dock att jag kunde föreslå dopsällskapet en trettonårig pudding som sjöng istället, så jag frågade fina dottern. Men hon är förkyld och - här kommer chocken för mig - hon kan inte Videvisan! Detta trots att jag sjöng den som godnattvisa för henne oftaoftaofta när hon var liten. Denna okunskap måste åtgärdas. Jag tror jag får ta fram "Sjung med oss, mamma" och ordna en studiecirkel kring den här hemma.

Gonar mig mammastolt åt att pojken blir tillfrågad om sånguppdrag. Han är så duktig.

onsdag, september 26, 2007

Bäst idag

Den turkiska komediserie i svartvitt från 60-talet som gick på TV-n när jag väntade på min hämtmat på Kronåsens minilivs & pizzeria. Hundra gånger roligare än Kenodragningen.

söndag, september 23, 2007

Avgiftning

Har varit en helg på Tollare. Det innebär att jag blir grinig om jag inte får mat eller fika varannan timme. Magen är som en ballong. Förbannelse över kocken på Tollare som gör så hiskeligt god mat. Och efterrätter.

Det känns skönt med nya förbundsstyrelsen. En bra grupp och öppen stämning. Men hur kunde det bli så många östgötar? Jag tror det är en konspiration, för om man börjar räkna ihop antalet östgötar i förbundsstyrelsen plus östgötar på förbundskansliet så är antalet högt. Östgötarna anfaller.

Men jag erkänner att de är roliga att lyssna på. De får in minst fem diftonger i varje ord när de lägger manken till. Problemet blir bara att man kan sluta lyssna på vad de säger för man är så koncentrerad på hur de säger det. Ungefär som varje gång jag var i Göteborg på Östra sjukhuset med Tönnes och personalen lät som Albert och Herbert hela tiden.

torsdag, september 20, 2007

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta

Igår skickade jag ett sms som jag fick ett frågetecken som svar på. Blev lite lite irriterad och tänkte "vad var det som var så svårt att förstå med det där, då?". Kollade vad jag hade skrivit i mitt sms. Och fick ge mig. Följande meddelande begriper jag verkligen att man inte förstår innebörden av:

Har du en svart säpo till övers?

Tack ordboken i min mobil. Och tack min trötta hjärna som inte uppfattade vilket förval som mobilen föreslog.

(Säpo: skulle vara pärm.)

Bara en kvar

Sedan Alva sjöng in sig i Domkyrkans flickkör i måndags är jag jättenöjd. Bara Sigvard kvar att hjärntvätta till körsångare. Sjunger gör han ju hela dagarna, gäller att få honom riktigt hooked.

Tönnes sjunger gärna men har tyvärr ingen sångröst att tala om när man pratar om sångröst i sådana här sammhang, så han blir nog ingen körsångare. Men han gör mig väldigt glad när han sjunger och han gör sig själv väldigt glad, så nog tusan skall jag se till att han fortsätter att vara en sjungande Tönnes.

Flickkören åker till Åland på körläger i helgen. Tur för Alva, säger jag. Körhelger gör det lätt att komma in i gruppen och lära känna folk. Nu är det inte något problem för Alva, denna socialt kompetenta och världsvana unga dam, men jag är glad att hon får göra den här Ålandstrippen ändå. Man vill ju att hon skall känna sig trygg i gruppen, liksom! (Hönsmammor dör aldrig.)

Viktiga saker

En del saker som är viktiga för barnen talar de inte om för mig rakt av. Jag får veta dem i förbigående. Som när Sigvard i en bisats sade till mig för något år sedan att han tycker det är läskigt att det är mörkt i sovrummet på natten när han vaknar till. Jag hakade förstås på och så pratade vi om mörkrädsla, och sedan dess försöker jag hjälpa till genom att se till att det inte är kolmörkt i pojkarnas sovrum. Jag har dock ingen aning om ifall Tönnes har helt andra preferenser - dilemmat med kompromisser blir liksom ännu större när det handlar om en person som inte riktigt kan uttrycka vad han vill och menar i alla lägen.

Jag får ofta tillfälle att minnas hur det var när man var barn. Hur man av någon anledning inte talade om saker som var viktiga för en rätt upp och ner, för man tänkte inte på att föräldrarna kunde vara en del av lösningen. Konstigt nog, eftersom de alltid fanns där för en. Jag minns det som att jag tjyvhöll på vissa saker för jag tyckte det var lite pinsamt, eller så trodde jag felaktigt att någon kunde bli arg eller ledsen eller besviken på mig vilket alltid har varit ett känsligt kapitel för mig. Jag minns det så väldigt tydligt.

Bland annat ville jag nog vara lite mer prinsessig än jag var. Jag är som vuxen fullkomligt övertygad om att ifall jag hade uttryckt detta så hade jag fått ha rosa tyllkjolar och grejer. Men det trodde jag inte som barn. Tyckte det var skämmigt. Förstod på något vis att det inte var comme il faut. Och då var ändå inte mina föräldrar några lins- och vadmal och kollektivpersoner! Men även barn känner av tidsandan, och om man är ett sådant barn som jag var som läste mycket (allt) och tidigt så får man väldigt klart för sig vilka stämningar som genomsyrar samhället. Det handlade helt enkelt om det som jag redan som barn under 70-talet definierade för mig själv som just "70-talskänslan". Utvecklade ett hyfsat starkt överjag som ville vara solidariskt och rättvist och inte ytligt och fånigt, på något sätt.

Vilket jag på många sätt tycker är bra. Det är utmärkt att få med sig ideal i livet. Som barn klarar man dock sällan att nyansera, så jag släpade i många år på dåligt samvete för att jag tyckte det är kul med snygga kläder och vill se bra ut. Överjaget tyckte nämligen att jag borde bry mig mer om viktiga saker som världssvälten eller att jobba med att vara en bra människa.

Nu för tiden anser jag att både överjaget och mitt mer ytliga jag har rätt. Jag menar fortfarande att det är en av mina uppgifter som människa att försöka utvecklas och bli - ja, bättre, helt enkelt! Men jag kan bli en bättre människa som är klädd i coola kläder och skor.

tisdag, september 18, 2007

Barn

I morse skulle Justus åka buss till skolan eftersom det var punka på cykeln. Han stack iväg. Två timmar senare hittade jag mitt busskort i min väska. Tyckte oerhört synd om honom som kom till bussen utan att kunna betala och måste ha fått gå till skolan, bara för att hans klantiga mamma gömt att ge honom busskortet. Nu visade det sig att busschauffören lät honom åka med ändå. Tack, du godhjärtade bussförare.

Samuels födelsedag idag. Sexton år skulle han ha fyllt. Tänkte mycket på honom i morse mitt i frukostståhejet. Tänkte också på att han var mitt tystaste barn. Han jollrade mycket litet som bebis, och när han blev äldre så var han inte alls lika pratig som sina syskon. Lite mer eftertänksam och inåtvänd var han, min första son. Men ändå en glad pojke innan han blev sjuk.

Och flinar när jag jämför med Sigvard. Oavsett hur krassliga och griniga vi vuxna är, och oavsett hur mycket han eventuellt blir nedtryckt av syskon som tycker han är lite påfrestande i all sin energi så är han så glad och positiv. Sjunger och pratar hela tiden. Igår var vi lite låga. Ändå stod han och svängde med ytterdörren i väntan på att få gå till dagis och sjöng "vilken härlig morgon, vilken härlig morgon".

Idag var vi fortfarande låga, förkylda och eländiga. Sigge påpekade för mig att köksgolvet behöver tvättas. Ja, sade jag och fortsatte dona med vad jag nu höll på med. Han försvann. Och återkom med en trasa och en liten hink och lade sig att knäskura golvet punktvis medan han sjöng "tvätta golvet, tvätta golvet". Han fortsatte med att punktmarkera vissa ställen även på hall- och vardagsrumsgolvet. Lilla guldklimpen.

måndag, september 17, 2007

Skratta

Följetongen fortsätter. Justus ringde och sade att han stod på busshållplatsen och undrade när bussen skulle gå. Jag försökte få honom att titta på tidtabellen men nådde inte riktigt fram, så jag överlämnade ärendet till min kompetenta assistent Alva. Och shit vad smart hon är. Först kollade hon av med honom att han begrep det där med digitala siffror, som hon uttryckte det. Alltså att 19 betyder 7 osv. Sedan lotsade hon honom igenom färgerna på tidtabellen, och då kunde han utläsa att bussen skulle vara där 19.03. Och så såg han den komma så allt är frid och fröjd. Fast han är inte hemma än. Frågan är om han har koll på var han skall kliva av hemma! Han kanske ringer från Graneberg om en stund.

Men jag måste igen uttrycka min beundran för min dotter. Hon är så bright. Det har hon inte fått från mig.

Skratta eller gråta

Min stresshantering sjunker i takt med lågt allmäntillstånd, föga förvånande. Alltså var det lite jobbigt redan från morgonen, då Alva hade huvudvärk till frukost och gjorde sig i ordning i den takt man har när man har ont i huvudet. Så mumlar hon i dörröppningen en undran om någon av oss kan skjutsa henne till skolan. Då hade jag redan suttit på nålar i en kvart och då och då frågat henne om hon verkligen skulle hinna i tid till skolan - och svaret var ju att det skulle hon inte. Så Björn skjutsade.

Jag tog Tönnes först till lab på Ackis för ett sköldkörtelhormonprov som glömdes bort vid hans läkarbesök där. Vilken pärs. Två sköterskor och jag som blåhöll ungen. En sköterska som torkade svett i min panna. Tönnes som går totalt i baklås och inte kan slappna av eller tänka på något annat än att det är läskigt och att de stack honom en gång. Efteråt vacklade vi ut, köpte en glass åt Tönnes och gick en lång och lugnande promenad till slottet och tittade på utsikten. Sedan styrde Tönnes själv till den slingrande stigen nedför slottsbacken och då gick vi ner där. Kom precis i tid till tandhygienisten. Där gick det bättre, för där känner han sig mer hemma. Sedan skjutsade Björn honom till skolan och mig hem.

Jodå, hemma igen. Det var inte smart att ta ut sig igår. Ringde lite läkare. Åt lite lunch. Alva dök upp med sin klasskompis Ibbe för de hade lunchrast innan sin fördjupning (segling vid Skarholmen) och Ibbe skulle låna en dvd och han fastade så de skulle inte äta lunch i skolan och så vidare. Jag fnissade lite åt mig själv, för när Alva sade att Ibbe fastade så var min allra första tanke "Ja, han är kanske lite knubbig". Sedan: Aha, det är Ramadan. Där ser man hur etnonormativ -eller vad man kan kalla det- man är.

Gick och hämtade Sigge på dagis. Hans jacka är trasig och går inte att stänga. Och kommer inte att lagas eftersom det kostar mer att lämna in den på lagning än köpa en ny, och han växer ändå ur den till våren. Tycker otroligt illa om den aspekten av vårt slit- och slängsamhälle.

Kom hem och konstaterade att ingen Justus syntes till trots högtidliga löften om att vara hemma klockan fyra. Ringde efter den skuldmedvetne ynglingen. När jag gjorde macka åt honom förklarade han varför han var sen. Det sista han fick ur sig var "och så upptäckte jag att det var punka på cykeln". - Va? Hur skall du då kunna ta dig till kören? ropade jag i panik. -Vet inte, svarade tioåringen med en axelryckning. Jag tryckte på honom mitt busskort och föste ut honom genom dörren och ropade "spring".

Någon minut senare flämtade Alva in genom dörren, hon hade precis missat den buss som Justus hann med och skulle i flygande fläng cykla till Domkyrkoplan även hon för att sjunga upp till Flickkören. När hon hade gett sig iväg ringde Justus från bussen. "Jo, mamma, var skall jag stiga av någonstans?" Jisses. Gemensamt kom vi fram till att han kände igen den jättebranta backen (Carolinabacken) och därifrån ser man Domkyrkan så vi bestämde att han skulle kliva av där, och även ta bussen hem därifrån. Jag är inte säker på att det är närmast, men nu känns det som att jag bara vill satsa på säkra kort. Frågade visserligen om han kom ihåg varifrån vi tog bussen hem från stan i lördags. Svar "jag har så dåligt minne".

Gick och vred händerna och tänkte just ringa honom för att kolla att han inte var i Sävja eller något när han själv ringde, mycket nöjd, för att att tala om att det hade gått bra och att han nu satt och tjuvlyssnade på Alva när hon provsjöng. Pust. Allt ordnar sig.

Utom att Justus nu inte kan cykla till och från skolan eftersom det är punka på ett däck och han inte har något busskort och jag inte har tillräckligt med kontanter att skicka med.

Jag är totalt slut.

söndag, september 16, 2007

Ett och annat

Ikväll gjorde Tönnes det igen. Överraskade mig så att jag fick skämmas över att jag inte ser till att han använder sig av sina kunskaper.

Han bar efter tillsägelse sin tallrik och sitt glas till köket, och när jag öppnade diskmaskinen så ställde han in först glaset rätt och sedan tallriken. Naturligtvis vet jag att han kan det här, för det tränar de på i skolan och fritids. Ändå låter jag honom "slippa" hemma, bara för att jag inte tänker på att han kan. Eller ännu värre, faktiskt inte riktigt tror på att han kan. Och det är ett stort svek. Nu skall jag skärpa mig och kräva mera av Tönnes.

Andra som jag förväntar mig och kräver mera av faller dock igenom. Följetongen "Jag bli galen på att lärarna har så dåligt språk i sina veckobrev" fortsätter. Både i Justus och Tönnes veckobrev hem kryllar det av särskrivningar och meningar som per definition visserligen inte är fel, men som känns lite galna. Särskrivningarna retar mig mest, förstås. Jag går ju i taket när jag åker förbi skylten som är placerad ungefär i höjd med korsningen där Willys ligger på Kungsgatan. Det står Bil tvätt. Jag får eksem.

Lärare är förstås också en produkt av sin omgivning. Jag tycker mig ha märkt att det är framförallt yngre lärare som ägnar sig åt många särskrivningar vilket inte är så konstigt eftersom särskrivningar är ett relativt nytt fenomen, i alla fall i den omfattningen. Men även äldre lärare verkar ha nappat på trenden, så att säga. Hugaligen.

Söndag och församlingsfest

Har fått en finfin förkylning ovanpå bronkiten från helvetet. Björn är ännu mer förkyld. Trots detta har jag idag klarat att gå upp klockan åtta, åka till kyrkan (tur att jag fick skjuts av Barbro), repetera, sjunga (nåja) i Domkyrkan samt stanna kvar där i några timmar för att lyssna på Gosskören och tindra med ögonen åt Justus, samt att hålla den slingriga Sigvard i knät och räkna hur många ballonger som hade slitit sig och seglat upp och satt sig i valven - allt för att få honom så pass tyst att jag kunde få lyssna på sången. Björn har klarat att leta reda på den bortsprungne Sigvard, skjutsat Justus till kyrkan, åkt hem och plockat upp de två andra rara gossarna och tagit dem till kyrkan samt genomgått samma program som jag vad gäller att lyssna på Gosskören. Dessutom har han haft koll på Tönnes och matat honom med choklad.

När vi med ballonger i händerna vacklade ut ut Domkyrkan vid tretiden tittade vi hålögt på varandra och sade: Äta ute. Ingen av oss orkade laga mat.

Allmäntillståndet är rätt lågt för tillfället. Och så regnar det ute. Men jag fick lyssna på KG Hammar i förmiddags och det gör det lättare att andas, på något vis. Han säger inte många dumma saker, den mannen. Beror förstås på vad man själv har för synpunkter. Jag delar hans i många stycken.

Men åhhhhh vad jag hatar att vara sjuk.

lördag, september 15, 2007

Lördagsmojs

Jag och pojkarna tog bussen ner på stan. Hittade nya svarta skor som Justus har när han sjunger med Gosskören, det är totalförbud på jympadojor. Att hitta ett par vanliga svarta snörskor till pojkar är inte helt lätt så han fick faktiskt ett par exakt likadana som dem han har vuxit ut, bara 2 storlekar större. Tack August Johansson, säger jag.

Sedan åt vi på Max. Det berodde faktiskt allra mest på att jag var så galet kissnödig så jag bara var tvungen att hitta ett ställle att gå in på. Men pojkarna blev nöjda. Ballonger tog de också. Som sedan bara var i vägen i affärerna vi gick in på efter, så när vi hade handlat lördagsgodiset gjorde vi en ritual där Justus smällde ballongerna ute på trottoaren. Tönnes tyckte det var jätteskoj.

På bussen hem visste Tönnes när det var dags av plinga för avstigning hemma! Det är något som Justus inte klarar av, men Tönnes har koll. Det är så hjärtestärkande varje gång Tönnes ger oss glimtar av hur mycket han faktiskt kan och vet och uppfattar. Det får mig att nästan gråta över att jag inte skärper mig och tvingar honom att göra sådant som jag VET att han kan, som att klä på sig själv. Han behöver hjälp med knappar, men annars kan han faktiskt. Ändå står jag där varje morgon och klär på åttaåringen. Som är så skärpt. (Och lat.)

fredag, september 14, 2007

Kanske

Man skulle kanske sluta blogga. När jag började tänkte jag mig att skriva välpolerade små texter för att öva upp mig och kanske få feedback av någon som eventuellt skulle hitta och läsa bloggen. Blev det så? Svar: Nä. Mest vardag och gnäll. Och om till och med jag själv blir trött på att läsa mina egna texter så är det väl en signal man borde ta till sig.

Eller så känns det annorlunda i morgon.

Dagens ljuspunkt är i alla fall att Sigvard sade till mig på hemvägen från dagis att när han blir stor så skall han bli dansare. Och att hans favoritfärg är rosa. Det känns rätt bra att han än så länge inte tycker att han måste vara en mainstream-kille.

(Vardagsinlägg igen, ja.)

onsdag, september 12, 2007

Höst

Lukten av löv som ligger och drar sig på marken. Lite regn i luften. Kajor som lyfter i skränande flockar och utövar prickskytte på dem som dristar sig till att promenera i närheten.

Det är höst i Uppsala.

tisdag, september 11, 2007

Natur

Var i Siljansnäs i helgen. Det ligger så vackert och man ser dalgången där Siljan ligger och berg och - ja, vackert. Sådana gånger förstår man varför vissa landskap verkar ha fler poeter, konstnärer och författare än andra. Naturen inspirerar hela tiden. På något sätt.

Å andra sidan kan man få inspiration från så många saker och även betong i en förort alstar konstnärer och författare. Men ändå kan jag inte låta bli att känna när man befinner sig på en väldigt vacker plats att någon slags konstnärlig ådra rinner till...

torsdag, september 06, 2007

Gör nå´t!

Ibland ringer det människor till jobbet som man verkligen inte förstår vare sig vad de är ute efter eller hur de tänker. Jag menar inte att göra mig lustig över någon, men nog måste man får skratta lite ändå.

Vi har haft en sådan ringare på mitt jobb i några år, som ofta har velat att vi skall jobba för att återinföra mellanölet. Och vill starta en intresseorganisation för Systemkunder för att motverka den starka, inflytelserika, stygga och lobbyistiskt mästerliga nykterhetsrörelsen. Senast jag pratade med honom så frågade jag om han visste vart han ringde och undrade också varför. Sedan har han inte hört av sig på nästan 2 år. Rätt skönt. När han ringde som mest var det nästan jobbigt att lyfta luren (vi har inte nummerpresentatör) för han går inte att bli av med.

Idag hade han ringt och pratat med en arbetskompis. Och undrade vad vi, nykterhetsrörelsen, alltså, gör mot överklassen och kungen.

Jag medger att detta inte är något jag någonsin har prioriterat i mitt engagemang för folknykterheten. Fy mig.

2 mindre smarta val och 1 tack

Val 1: Idag har jag kånkat paket vägande 22 kilo från Hagstens tobak till mitt jobb. Inte en lång sträcka, det var därför jag överhuvudtaget gav mig på det. Det var inte så listigt. Jag var kräkfärdig (på riktigt) halvvägs. Men envist flämtade jag på och stannade vid sopkorgar och cykelställ längs vägen och vilade paketen där.

Val 2: Och så kom jag hem och såg golven som jag inte har dammsugit och våttorkat sedan första veckan i juni. Sopat har jag gjort, men inget annat. Så då dammsög jag och våttorkade. Det var inte heller så listigt. Det blev inte ens bra, såg jag när jag knäsvag gick och plockade upp dammtussar och hårstrån som hade undsluppit både dammsugare och moppande.

Tack: Till Kerstin som hjälpte Alva med att förstå sig på auktionssajten Tradera. Alva skall sälja urvuxna ridkläder men jag var för seg för att begripa ett ord som stod på Traderas sidor. Tur att man då kan lyfta luren och ringa Kerstin. Tack tack!

onsdag, september 05, 2007

Skrivet i stjärnorna

Fick en astrologisk upplysning om att det minsann stundar stora förändringar i mitt liv och att det gäller att hoppa på tåget om man inte skall missa chansen. Undrar vad som händer om jag inte ser valmöjligheterna i de stunder de uppenbarar sig? Ja, då går jag väl miste om de där fantastiska framgångarna på jobbet och i privatlivet, då. Snopet.

söndag, september 02, 2007

Nya färdigheter

Kan till mitt CV (ha ha)lägga till helikopterreparatör. Justus helikopter gick inte att styra längre eftersom det hade snurrat in sig hårstrån och textilludd runt axeln till den bakre propellern. Fick jag loss med hjälp av nål och pincett. Så nu kör han för fullt igen.

Namnsdag 2 och 3

Idag har Justus namnsdag. Det har han firat med att sova jättelänge och sedan köra med sin radiostyrda helikopter och fixa rekordlång session. Den är inte så lättmanövrerad, så där har han jobbat bra.

I morgon har Alva namnsdag (ja, alternativ. I min almanacka står det Alfhild, Alva). Detta är faktiskt en ren slump. Hade ingen aning om det när vi valde namnen.

lördag, september 01, 2007

Namnsdag

Idag har Samuel namnsdag. Idag träffade jag också Anna C, som är en av ganska få personer utanför familjen som pratar med mig om Samuel. Hon bar omkring på honom en kväll på Tollare när han var drygt två månader och han kräktes oupphörligt på henne. Jag kommer ihåg att hon var med på hans två-årskalas också, det var innan vi hade lärt känna barnfamiljer så på Samuels kalas var det bara vuxna. Anna var en av dem.

Den 18 september skulle han ha fyllt 16 år. Börjat gymnasiet skulle han också.

Jag vet inte hur man skall förhålla sig till eller orka leva med ett förlorat barn, faktiskt. Jag brukar tänka mig Samuel som äldre för varje år som går, men det är kanske dumt. Han blev bara sex år. Det är väl så gammal han är helt enkelt. Jag vet inte.

Jag vet ingenting. Bara att jag skulle vilja få vara ifred lite (i bemärkelsen "get off my back"). Att bara få vara som jag är utan att behöva förklara eller försvara hela tiden. Att inte behöva stå ut och orka varenda j-a dag. Undrar om jag kommer att vakna till en dag då jag inte behöver kämpa för att hålla ihop.

Ja, det här är deppigt. Ja, det är en dålig dag.

fredag, augusti 31, 2007

Hmmm 2

Ja, sådant här kan man ju roa sig med också. Blev lite förvånad över mitt resultat här, trodde jag var en typisk Hufflepuff.



Which Hogwarts House Would You Be In?

The Sorting Hat would put you in Gryffindor. You are bold, passionate, and brave. You have a highly-defined sense of right and wrong, and you are not afraid to speak your mind or fight for what you want.
Find Your Character @ BrainFall.com

Hmmm...



Which Disney Princess Are You?

You are part Ariel. You are beautiful but impaired. At times you are naïve. Still, your innocence and good heart make you sought after and loved.
You are part Belle. You are strong, deep, and you are not a slave to petty superficial things. You are independent and allow yourself to see inner beauty without sacrificing your values. You are almost too good of a person.
Find Your Character @ BrainFall.com

Bröder



Man får balansera fint för att tillgodose behoven av egen tid samt närhet för olika personer i familjen.

Ikväll ville Sigvard så väldigt mycket få se på TV med Justus. Justus körde ut honom. Sigvard sade "Men jag vill så gärna vara med dig". Gjorde lite ont i mig, men Justus måste ju få vara ifred han också. Och jag begriper att en liten bror som inte kan hålla mun utan pratar hela tiden kan vara oändligt irriterande. Sigvard lomade iväg.

En stund senare stod Sigvard utanför dörren igen och sade med ett hak i rösten "Jag älskar Justus så väldigt mycket". Då stod jag inte ut längre utan pratade med storebror och inskärpte hos Sigvard att han verkligen inte fick störa. En halvtimme senare tittade jag in för att kolla läget. Då såg det ut som på bilden. Bröder för evigt.

onsdag, augusti 29, 2007

Sopranos

Nä, inte Tony och gänget i New Jersey, utan sopransystrarna i Domkyrkokören. Börjar sakna dem. Men på måndag vore det väl katten om jag inte kunde hasa mig iväg till repetition för att träffa dem.

Vi är en rejält heterogen flock, och ändå lyckas vi trivas ihop. Trots att vi är uppdelade i hurtbullar och slashasar. Hurtbullarna har skickat mejl om att man skall springa lopp tillsammans och helst pröva på skidor (Vasaloppet) också. Vi slashasar gäspar lojt och säger: Återkom när det gäller sopranfester eller kulturklassikern som var på förslag senaste festen. Och så önskar vi förstås hurtbullarna lycka till i sina idrottsliga ansträngningar.

Det gick fort

Hösten bara smällde till. Ena dagen varmt, nästa dag inte. Jag tycker rätt bra om hösten, himlen kan vara så vacker och luften så skön, men nu är jag snopen. Jag hann inte med sommarens sista dagar eftersom jag suttit inne och kurat i snart fyra veckor. Hå hå ja ja. Är i alla fall äntligen på bättringsvägen, känns det som.

Dagens mysterium: Justus hade på sig sina gympaskor när han gick till skolan i fredags. Efter skolan gick han till sin pappa, vi växlar på fredagar. I morse fanns inte skorna hemma hos hans pappa. Hur har ungen lyckats med detta? Har han glömt skorna i skolan och cyklat barfota hem och sedan använt sandaler tills idag?

måndag, augusti 27, 2007

TV-nostalgi

Där jag bor i soffan framför TV-n och stickar och sover och läser lite så blir det såklart rätt mycket TV. Kul på många sätt. Ibland dyker det upp skådespelare som påminner mig om program och serier som jag hade glädje av för länge sedan.

Som David Foley och Kevin Mc Donald från The New Kids on the Block. De figurerar ibland. Älskade den. Har på DVD, tjoho!

Och nu slötittar jag på Stargate och vem dyker upp där om inte Corin Nemec. Någon som minns Parker Lewis? Kategori väldigt skruvad high school- serie från 90-talet. Jag skrattade mycket åt den. Från den serien har jag en annan favvoskådis som dök upp bland annat i Cityakuten och även gästspelade som troll i Buffy - Abraham BenRubi. Gillar.

Det var väl spännande information.

söndag, augusti 26, 2007

Obegripligt

Såg just ett program om den fetaste staden i USA, Houston. När jag såg det förstår jag inte hur folk tänker. Kvinnan som väger 283 kg och inte kan gå eller stå längre utan sitter i rullstol, till exempel. Hon var helt nöjd och tyckte hon var fin och söt och så. Ja, det är jättebra att man accepterar sig själv och har självförtroende, men var går gränsen mellan gott och sunt självförtroende och bristande sjukdomsinsikt? För om man är så fet att man inte kan gå längre och inte klarar att sköta sig själv på grund av fetman, då är man sjuk. Tycker jag. Hon kan väl älska sig själv och sköta om sig istället för att lura sig själv. Å andra sidan kanske det är bättre att hon mår bra på vägen till sin för tidiga grav.

Och en sak jag aldrig kommer att begripa: Ättävlingar. Där man skall trycka i sig så mycket mat som möjligt på kortast möjliga tid. Sjukt. Hela poängen med att njuta av maten försvinner. Så galet.

Fattar inte.

torsdag, augusti 23, 2007

Världens bästa



Justus fyllde tio år igår. Bilden ovan är från semesterveckan på landet, vi är på Smultronstället i Söderköping och äter stooora glassar. Justus glass heter Grand Prix. Om jag finge bestämma skulle han får ett Stort Pris av olika sorter varje dag, bara för att han finns.

måndag, augusti 20, 2007

Dagsrapport

Sjalen är klar. Är mysig och varm och ullig. Och funktionsduglig, inte ett tvåmanstält.

Är sjukskriven en vecka till. Har påbörjat ett nytt stickprojekt, en liten kofta i mohair. Det är så skönt att ta till stickningen när man inte orkar något. Att sitta i soffan och kolla bra och dålig TV samtidigt som man gör något med händerna är toppen. Har dock lite ågren inför själva slutfasen när koftans delar är färdigstickade, för jag tycker att det inte finns något svårare än montering och ihopsyning av stickat. Isch.

Och isch för mykoplasma.

lördag, augusti 18, 2007

Manligt

Det var bara jag, Alva och Justus hemma vid lunch idag. Vi lyckades alltså föra en konversation utan det ständiga strilet av kommentarer och ljud från framförallt lilla fina Sigvard. En sak som vi kom att prata om var bebisar och om man vill ha flickor eller pojkar. Justus ville nog helst ha en flicka när han får barn, han är lite trött på killar. Jag berättade om att jag hört folk påstå att det skulle vara lättare att uppfostra flickor än pojkar. Och så skrattade vi lite åt det, och pratade vidare.

Men Justus tuggade lite på det där, och sade plötsligt "Men pojkar blir gentlemän". Och gissade på att han har sådär fyra år kvar innan han är en gentleman. Jag skyndade att intyga att jag tycker att han redan är en gentleman. För det är han.

Tänk om alla pojkar verkligen bidde gentlemän.

fredag, augusti 17, 2007

Själar å sånt

Den som kollar in på min blogg ibland kan möjligen ha uppfattat att jag gärna tittar på Buffy och vampyrerna. Om och om igen. Just nu håller jag på att fnissa ihjäl mig åt avsnittet "Storeyteller" säsong sju.

Nå. Serien tar faktiskt upp frågor om ondska, nåd, försoning och andra djupa grejer. I ett avsnitt blev det väldig tydligt. Snabb resumé: Vampyrer har ingen själ och kan alltså helhjärtat ägna sig åt att käka upp folk och roa sig med att tortera dem å sånt. Inte några trevliga typer. Men så får en vampyr ett kontrollchip inopererat i hjärnan (fråga mig inte, det är under seriens sämsta period enligt mig, när den skumma regeringsgruppen Initiativet dyker upp. Värdelöst.) Detta chip hindrar honom att skada människor. Han går då och kärar ner sig i Buffy, vampyrdråparen. Så till den milda grad att han ser till att få sin själ tillbaka. Vóilà: Vampyren Spike har en själ. Detta öppnar för intressanta utvecklingar i historien och är faktiskt också inte alls en dum diskussion kring det här med ondska och nåd. Hela poängen blir liksom att om man har en själ så kan man inte göra onda saker i större utsträckning eller över en lång tidsperiod utan att må riktigt, riktigt dåligt.

Eja, vore vi där. Tänker förstås på Pol Pot och Hitler och Stalin och andra kända och okända människor som gör hur mycket ont som helst men inte verkar bry sig. Har de då inte en själ?

Det är förstås inte där det ligger. Själen hindrar inte någon från att göra ont. För är man övertygad om att man gör rätt, antingen utifrån en idé eller i värsta fall utifrån ett psykopatiskt perspektiv så rättfärdigas ens handlingar. Alltså gör det ine ont i själen för man tycker inte man gör ont. Typ. Fast det handlar ju förstås om extremfallen. I vardagen kan det där med "man gör inte ont om man har en själ" kanske spela en större roll.

Är för trött å seg för att utveckla det här med någon större klarhet, får återkomma. För det här är intressant, tycker jag.

torsdag, augusti 16, 2007

Fastnat i sticknings-loopen

Måste garva. Jag har hållit på och stickat en stor och mysig trekantssjal ganska länge, och idag började jag närma mig slutet. Upptäckte då när jag provade sjalen att jag hade stickat ett tvåmanstält. Till mitt försvar skall jag säga att det inte är lätt att mäta när stickorna är i och garnet är elastiskt och så vidare.

Det som är skönt är att det inte retar mig det minsta. Jag repar upp den nu och tänker glatt att jag kommer att ha garn över så det räcker till en liten kofta också, vilket inte är dumt. Och tänk så snabbt sjalen kommer att bli klar nu när jag vet att jag inte behöver sticka så långt!

måndag, augusti 13, 2007

Sjukskriven

Nu har jag fått antibiotika och är sjukskriven veckan ut. Hoppas det vänder nu. Förstå hur trött jag är när jag inte ens orkar blogga.

torsdag, augusti 09, 2007

Urtråkigt

Svag och darrig och kanske till och med lite feber - jag har aldrig feber så det var först när jag blev genomblöt så fort jag rörde mig som jag började undra. Slog först bort det med att det är ju varmt ute, men jag tror faktiskt att det var feber. Märkligt.

Var hos läkare i fredags och det var bara virus å inget att göra något åt. Trots detta tänker jag kontakta läkare igen på måndag om jag inte är bättre. Nu har jag varit hemma från jobbet to, fr, ti, on, to. Längre än någonsin pga sjukdom för min del. Det är så tråkigt också. Att vara så klen att jag blir jättedarrig av att dra lakan eller laga kvällsmat.

tisdag, augusti 07, 2007

Hosta och ny lugg

Har ägnat större delan av veckan åt att hosta mig till träningsvärk. Jättejobbigt. Är hemma från jobbet, svag som en nyfödd kattunge typ. Var hos läkare i fredags, virus.

Gjorde ett försök att jobba igår och hann då med att gå och klippa luggen när jag ändå var på stan. Den nya luggen är det enda uppiggande just nu. Nä fel, igår när jag väckte Sigvard och kramade honom sade han "Du luktar gott, mamma". Det är också uppiggande.

onsdag, augusti 01, 2007

Sigvard är kung på kubb

När vi var i Arkösund roade vi oss med att spela kubb. Sigvard uppvisade en oanad talang för kubb, vilket var lite påfrestande för hans äldsta bror. Särskilt när den segerrusige femåringen tjatade lite väl länge om hur han hade vunnit - då klarade inte ens snälla storebror att vara en god förlorare. Här en stilbild på Sigvard när han siktar koncentrerat.



Och här en bild bara för att visa att Justus och mitt lag minsann också lyckades peta omkull några pinnar ibland. Jag försöker mig på en segerdans. Tönnes sitter utanför bild och tjoar glatt ikapp med mitt "Yes!"


Semesterbilder



Coola flygplan.



Här har Tönnes precis skjutit iväg sin PET-raket-flaska. Han är jättelycklig. Sekunden efter hoppar han upp och ner i glädje, men det lyckades vi inte fånga på bild.




När vi skulle åka hem från landet räckte inte bilen riktigt till för alla, så Björn och Tönnes tog tåget. De steg av i Stockholm och roade sig i timmar med att åka spårvagn. Tönnes älskar att åka tåg och spårvagn och buss. Han vill aldrig sluta. På riktigt, alltså: Han vill verkligen ALDRIG kliva av. Här spanar han som synes efter ett tåg.

tisdag, juli 31, 2007

Snopet

Tappade min näsplopp när jag snöt mig. Tänker inte leta igenom hela papperskorgen på jobbtoan för att hitta den. Irriterande på en liten skala.

måndag, juli 30, 2007

Massör ett måste



Hittade den här bilden när jag bläddrade bland körkompisen Stefans Minnesotabilder. Vi lyckades få till en avslappnad picknickkväll i St Peter, vilket var behövligt. Gräsmattan vi håller till på låg bra till för mig och Sara eftersom våra värdar bodde tvärs över vägen. De insåg att de faktiskt inte behövde skjutsa oss, vilket annars var ett måste för dem. Kan man promenera? Konstiga svenskar.

Bilden föreställer alltså diverse körfolk. Lite till vänster ser man Johanna som förbarmar sig över mig och masserar mina axlar och nacke. Jätteskönt! Hon var min privatmassör vid ett flertal tillfällen under denna tuffa körturné. Måste hitta på någon lämplig gentjänst vid tillfälle.

lördag, juli 28, 2007

Ler-relaterad lycka

En annan utflyktsdag gick till Arkösund. Där besökte vi en keramiker som har ateljé vid varvet. Marie Söderholm heter hon. Fina saker, tycker jag. Köpte en fin blå tékopp. Och så lät hon Sigvard få prova på att dreja! Hur schysst som helst. Vi fick med oss en lerklump också för fortsatt skapande.



Flygplansrelaterad lycka

Semester på Udden, Mogata, Östergötland. Vädret var inte riktigt så fint som vi ville, även om de tre stora barnen badade morgon, middag och kväll oavsett om det regnade eller blåste eller var lite sol. Därför gjorde vi lite utflykter. En dag åkte vi till Linköping och släppte av flickorna på stora köpcentret och fortsatte sedan till Flygvapenmuséet. Det var kul. Jag gillar plan. Tönnes blev oerhört förtjust i den gamla helikoptern (Bananen, enligt initerade källor) och bosatte sig i den störe delen av tiden. Fast det allra bästa var när han lyckades skjuta iväg en raket-PET-flaska- då skrattade han och hoppade flera gånger av ren glädje. Det var så fint så jag nästan blev tårögd. Glada, fina pojken.

Här kramar Justus ett flygplan.


Och här tankar pojkarna ett annat lekflygplan.

lördag, juli 21, 2007

Köprelaterad lycka

Åkej´rå, inte ett ord mer om ångesten inför packningen. Jag är glad ändå, för jag har köpt sista Harry Potter-boken. Jag kom på att jag helt enkelt kunde knalla upp på LundeQ, och si, där fanns den. Piece of cake. (Inte att förväxla med Peace of Cake, den goda Ben & Jerry-glassen.)

Och så gjorde jag ett rea-fynd bara sådär slumpartat, gick förbi en butik och såg ett par coola snickisar och gick in å köpte. Billigt. Så nu har jag ett par schyssta Cheap Monday-snickisar. Tyvärr är det så varmt idag att jag förmodligen smälter bort om jag har dem på mig, så de får nog vänta tills en svalare dag. Eller inte - fåfängan talar med stark stämma, här.

Snart lunch, sedan ta ut sopor och diska. Vattnat blommorna har jag redan gjort. Udden nästa!

fredag, juli 20, 2007

Åååhh

Kan inte sova. Dumt, för då blir jag så seg i morgon och kanske blir jag grinig på älsklingsbarnen. Har ännu mer ångest inför att packa bilen. Hur skall det gå till? Och så kom jag precis på att jag inte hade packat ner badlakan och handdukar än, var skall de få plats? Hjälp!

På förmiddagen skall jag åka ner till bussgaraget och klistra fast ett skattemärke på en buss. Helt plötsligt blev det här mitt problem, vilket kändes oerhört otajmat just nu, men visst. Tänker i alla fall passa på när jag ändå är nere på stan att ta mig till Engelska bokhandeln och se om de har kvar någon Harry Potter åt mig, eller om alla gick åt på releasepartyt som väl håller på som bäst just nu.

Mår inte riktigt bra. Jättebra inledning på sju dagar på landet. Oroar mig över Tönnes och torrdasset, han klarar inte det. Han brukar vara helt förstoppad under våra Udden-veckor. Oroar mig över packningen av bilen...

För liten bil

Elände. Packa in sju personers (vi sex i familjen + dotterns bästis) packning för sju dagar på landet i vår bil är ingen lätt match. Jag fick huvudvärk bara av att grubbla över hur jag skall stuva bilen med sex personers packning i morgon. Förutom väskor med kläder är det en IKEA-kasse med lakan och påslakan och örngott. Vi måste dessutom ta med kuddar. När jag plötsligt insåg att när vi plockar upp Björn i Norrköping framåt lördagskvällen så tillkommer två större resväskor och en bag och en liten ryggsäck och en liten väska med kartor...då lade sig mitt förstånd stilla på sidan och somnade. Jag vet inte hur detta skall gå till.

Det är som i sången om krokodilen som åkte runt i en bil:
"Men bilen var för trång
och svansen var för lång
så den fick åka på ett litet flak därbak"

Tyvärr har jag inget litet flak.

onsdag, juli 18, 2007

Läskigt

Oj oj oj, jag kvider. Nyss blev jag filmad av en reporter från TV4 Uppland som gjorde en kort intervju om det ökande drickandet. Jag lyckades få med att det är ett vuxenproblem och inte ett ungdomsproblem, men annars vet jag inte riktigt hur svamlig jag lät. Jätteläskigt! Reportern var snäll och verkade uppriktigt intresserad, men jag darrar lite inombords ändå. Kommer garanterat INTE att titta på TV4 Uppland de närmaste dagarna.

Stort tack till Robert som jag panikringde för att kolla uppgifter innan reportern kom.

tisdag, juli 17, 2007

Ledig kväll

Saker jag borde göra:
-Dammsuga och våttorka precis alla golv (5 rum och kök, två badrum + en trappa)
-Sortera högen med rena kläder
-Lägga/hänga in de rena kläderna
-Stryka lite rena kläder
-Gå över den oerhört fläckiga mattan i biblioteket med medlet jag köpte för detta ändamål
-Dammtorka min byrå
-Ställa in i bokhyllor alla de travar med böcker som nu ligger och dammar på min byrå

Det här är vad jag gör:
Ser på Buffy och vampyrerna och äter glass. Till mitt försvar skall sägas att jag hade kommit till det bästa Buffy-avsnittet någonsin, det när en demon gör att allt förvandlas till en musikal. Strålande. Säsong sex, kolla in det. Once more with feeling, heter avsnittet. Måste ses. Glassen är också väldigt god. Måste ätas.

Dessutom började jag rengöra den gräsligt äckliga golvbrunnen i badrummet vid 21-tiden igårkväll och höll på till 23.45, ungefär. Nu är det minsann rent! Om jag tar och slänger in alla sängkläder i tvättmaskinen om en liten stund så har jag väl ändå gjort något bra även ikväll. Jag behöver inte bädda om barnens sängar förrän på fredag, dessutom.

måndag, juli 16, 2007

Bengt Sändh & Finn Zetterholm sade det

Nu är den förbannade sommarn här,
en outsäglig plåga

Tänker jag stundtals när jag jagar små små irriterande bruna flugor i köket. Beter mig som en galen flamencodansare där jag klappar i luften efter dem. Varje sommar dyker de upp. Försvinner någon gång i början av september. Döda!

En bild till

För två veckor sedan stod jag omtöcknad av sömnbrist och höll på att fnissa ihjäl mig åt skylten nedan. Tagen på Keflavik där vi mellanlandade. Isländskan är ett roligt språk.


Sommarbilder

Anna, Sigvard och Justus (längst bak i bild, ljusblå tröja) flyger. Vi var i Furuvik en dag och utsatte Annas pojkvän Killian för mycket barnastoj och glam! Men han verkade ta det ganska lugnt.







Sigvard fick hoppa. Länge. Furuvik var ett bra ställe.

söndag, juli 15, 2007

Längtanslyx

Och det här med att vara solo i sex dagar, det är riktigt skönt. Dessutom medför det lyxen att få längta efter sina kära!

Kompiskväll

Jag träffar gamla och nyare kompisar alldeles för sällan. Vet inte vad det beror på. Lite är det för att jag är hemmakatt och dessutom har ett stort behov av att bara få vara själv. (Vissa av mina nära och kära tycker att det är ett alldeles för överdrivet behov.) Men till största delen handlar det nog om att få tummen ur, eller i mitt fall då, att inte få det.

Idag ringde i alla fall Kerstin och frestade med middag på Kadettgatan, och det erbjudandet kastade jag mig förstås raskt över. Mycket riktigt blev det väldigt trevligt och avslappnat, precis så där som det brukar bli när man träffar gamla kompisar. Jag fick beundra Viggo när han grävde med sin grävskopa och gunga Klara, och så fick jag impa på Bo med min berättelse om pingpongstora hagel och tornadovarning från Cambridge, Minnesota. Och så fick jag och Kerstin prata till slut. Under kongressen tror jag vi hann få hela två minuters sammanhängande samtalstid...

MÅSTE helt enkelt få tummen ur lite oftare och bjuda hem folk eller stämma träff på stan eller vad som helst!

Kerstin brukade sitta barnvakt åt Samuel när vi bodde på Arken. Ibland när han stod på balkongen och fick syn på Kerstin i parken utanför ropade han "Käsken, Käsken!". Han var så liten då så Kerstin var svårt att säga.

lördag, juli 14, 2007

Gott

Bäst idag: Avocado- och citronsmoothie från Joels.
Sämst idag: Väntetiden på att få min avocado- och citronsmoothie från Joels.

Men det är smällar man får ta. Jag rekommenderar Joels trots att man alltid får vänta länge.

torsdag, juli 12, 2007

Salong mamma

Eller Salong medan tevattnet kokar. Se här så eleganta. Alva fick fransk manikyr och Sigvard ville ha blå naglar, så då fick han det. Skönhetsvård i den högre skolan.

onsdag, juli 11, 2007

Mumsigt

Snor en av Gunnels USA-bilder (ok, hoppas jag?). Det här är den lätta lunch vi fick före konserten i...ja, vart var det? Tror det var sista konserten, i Normandale Church i Minneapolis. Chips, saltgurka och fruktsallad.

Någon vrickad person hade sagt till att kören minsann inte ville ha så mycket att äta innan konserterna, vilket medförde att vi fick rätt mycket sallader. Nu stämmer det visserligen för de flesta av oss att vi inte vill vara för tungt lastade innan vi sjunger, men det finns väl gränser!

måndag, juli 09, 2007

Allmänbildning, snälla!

Skulle spola tillbaka en videofilm åt minstingen och slötittade under tiden på det meningslösa frågeprogram som går jämt i olika kanaler och som går ut på att man skall gissa vilket ord som söks. Innan man får tala om vilket ord man tror att det är skall man svara på en fråga. Det är inte några utmanande frågor, kan man lugnt säga. Just när jag tittade var frågan "I vilken världsdel ligger Sverige". Jag tappade hakan när den tittare som ringde in inte visste detta. Hon sade först Norden, sedan Skandinavien. Programledarens leende stelnade för hon tyckte det var så pinsamt (frågorna är ju utformade så att precis alla skall kunna svara rätt på dem)och hon påminde igen om att det handlade om en världsdel. Nä, då kan jag inte, sade den inringande tittaren.

Sådant här skrämmer mig faktiskt.