fredag, september 28, 2007

Oj...

Idag fick jag höra att Justus under en körövning nyligen hade gömt sig bakom en gardin i Pelarsalen i 30 minuter utan att bli upptäckt av körledaren (som är utrustad med falkblick).

Jag skrattar än. Men har naturligtvis inte kunnat låta bli att ta upp med Justus det där om att bus har sina gränser och det är kul ibland men inte jämt. Jämra hönsmorsa, här.

torsdag, september 27, 2007

Gott gott

Dagens hämtmat: Meze från Mammas meze. Så gott. Känns som att det borde man ha gjort för länge sedan. Färre pizzor och mer meze!

Lilla Jussi

Sångfågeln fick en förfrågan om att sjunga Videvisan på ett dop. Han avböjde för han vill vara ledig och hänga med kompisarna - men när jag började småretas med honom och kalla honom fegis så framgick det att det nog egentligen var läskigt och nervöst och att det var därför han inte ville. Lilla gubben. Jag kommer så väl ihåg hur läbbigt det var varje gång jag skulle spela upp ett pianostycke på terminsavslutningen med musikskolan, så jag förstår honom verkligen.

Tänkte dock att jag kunde föreslå dopsällskapet en trettonårig pudding som sjöng istället, så jag frågade fina dottern. Men hon är förkyld och - här kommer chocken för mig - hon kan inte Videvisan! Detta trots att jag sjöng den som godnattvisa för henne oftaoftaofta när hon var liten. Denna okunskap måste åtgärdas. Jag tror jag får ta fram "Sjung med oss, mamma" och ordna en studiecirkel kring den här hemma.

Gonar mig mammastolt åt att pojken blir tillfrågad om sånguppdrag. Han är så duktig.

onsdag, september 26, 2007

Bäst idag

Den turkiska komediserie i svartvitt från 60-talet som gick på TV-n när jag väntade på min hämtmat på Kronåsens minilivs & pizzeria. Hundra gånger roligare än Kenodragningen.

söndag, september 23, 2007

Avgiftning

Har varit en helg på Tollare. Det innebär att jag blir grinig om jag inte får mat eller fika varannan timme. Magen är som en ballong. Förbannelse över kocken på Tollare som gör så hiskeligt god mat. Och efterrätter.

Det känns skönt med nya förbundsstyrelsen. En bra grupp och öppen stämning. Men hur kunde det bli så många östgötar? Jag tror det är en konspiration, för om man börjar räkna ihop antalet östgötar i förbundsstyrelsen plus östgötar på förbundskansliet så är antalet högt. Östgötarna anfaller.

Men jag erkänner att de är roliga att lyssna på. De får in minst fem diftonger i varje ord när de lägger manken till. Problemet blir bara att man kan sluta lyssna på vad de säger för man är så koncentrerad på hur de säger det. Ungefär som varje gång jag var i Göteborg på Östra sjukhuset med Tönnes och personalen lät som Albert och Herbert hela tiden.

torsdag, september 20, 2007

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta

Igår skickade jag ett sms som jag fick ett frågetecken som svar på. Blev lite lite irriterad och tänkte "vad var det som var så svårt att förstå med det där, då?". Kollade vad jag hade skrivit i mitt sms. Och fick ge mig. Följande meddelande begriper jag verkligen att man inte förstår innebörden av:

Har du en svart säpo till övers?

Tack ordboken i min mobil. Och tack min trötta hjärna som inte uppfattade vilket förval som mobilen föreslog.

(Säpo: skulle vara pärm.)

Bara en kvar

Sedan Alva sjöng in sig i Domkyrkans flickkör i måndags är jag jättenöjd. Bara Sigvard kvar att hjärntvätta till körsångare. Sjunger gör han ju hela dagarna, gäller att få honom riktigt hooked.

Tönnes sjunger gärna men har tyvärr ingen sångröst att tala om när man pratar om sångröst i sådana här sammhang, så han blir nog ingen körsångare. Men han gör mig väldigt glad när han sjunger och han gör sig själv väldigt glad, så nog tusan skall jag se till att han fortsätter att vara en sjungande Tönnes.

Flickkören åker till Åland på körläger i helgen. Tur för Alva, säger jag. Körhelger gör det lätt att komma in i gruppen och lära känna folk. Nu är det inte något problem för Alva, denna socialt kompetenta och världsvana unga dam, men jag är glad att hon får göra den här Ålandstrippen ändå. Man vill ju att hon skall känna sig trygg i gruppen, liksom! (Hönsmammor dör aldrig.)

Viktiga saker

En del saker som är viktiga för barnen talar de inte om för mig rakt av. Jag får veta dem i förbigående. Som när Sigvard i en bisats sade till mig för något år sedan att han tycker det är läskigt att det är mörkt i sovrummet på natten när han vaknar till. Jag hakade förstås på och så pratade vi om mörkrädsla, och sedan dess försöker jag hjälpa till genom att se till att det inte är kolmörkt i pojkarnas sovrum. Jag har dock ingen aning om ifall Tönnes har helt andra preferenser - dilemmat med kompromisser blir liksom ännu större när det handlar om en person som inte riktigt kan uttrycka vad han vill och menar i alla lägen.

Jag får ofta tillfälle att minnas hur det var när man var barn. Hur man av någon anledning inte talade om saker som var viktiga för en rätt upp och ner, för man tänkte inte på att föräldrarna kunde vara en del av lösningen. Konstigt nog, eftersom de alltid fanns där för en. Jag minns det som att jag tjyvhöll på vissa saker för jag tyckte det var lite pinsamt, eller så trodde jag felaktigt att någon kunde bli arg eller ledsen eller besviken på mig vilket alltid har varit ett känsligt kapitel för mig. Jag minns det så väldigt tydligt.

Bland annat ville jag nog vara lite mer prinsessig än jag var. Jag är som vuxen fullkomligt övertygad om att ifall jag hade uttryckt detta så hade jag fått ha rosa tyllkjolar och grejer. Men det trodde jag inte som barn. Tyckte det var skämmigt. Förstod på något vis att det inte var comme il faut. Och då var ändå inte mina föräldrar några lins- och vadmal och kollektivpersoner! Men även barn känner av tidsandan, och om man är ett sådant barn som jag var som läste mycket (allt) och tidigt så får man väldigt klart för sig vilka stämningar som genomsyrar samhället. Det handlade helt enkelt om det som jag redan som barn under 70-talet definierade för mig själv som just "70-talskänslan". Utvecklade ett hyfsat starkt överjag som ville vara solidariskt och rättvist och inte ytligt och fånigt, på något sätt.

Vilket jag på många sätt tycker är bra. Det är utmärkt att få med sig ideal i livet. Som barn klarar man dock sällan att nyansera, så jag släpade i många år på dåligt samvete för att jag tyckte det är kul med snygga kläder och vill se bra ut. Överjaget tyckte nämligen att jag borde bry mig mer om viktiga saker som världssvälten eller att jobba med att vara en bra människa.

Nu för tiden anser jag att både överjaget och mitt mer ytliga jag har rätt. Jag menar fortfarande att det är en av mina uppgifter som människa att försöka utvecklas och bli - ja, bättre, helt enkelt! Men jag kan bli en bättre människa som är klädd i coola kläder och skor.

tisdag, september 18, 2007

Barn

I morse skulle Justus åka buss till skolan eftersom det var punka på cykeln. Han stack iväg. Två timmar senare hittade jag mitt busskort i min väska. Tyckte oerhört synd om honom som kom till bussen utan att kunna betala och måste ha fått gå till skolan, bara för att hans klantiga mamma gömt att ge honom busskortet. Nu visade det sig att busschauffören lät honom åka med ändå. Tack, du godhjärtade bussförare.

Samuels födelsedag idag. Sexton år skulle han ha fyllt. Tänkte mycket på honom i morse mitt i frukostståhejet. Tänkte också på att han var mitt tystaste barn. Han jollrade mycket litet som bebis, och när han blev äldre så var han inte alls lika pratig som sina syskon. Lite mer eftertänksam och inåtvänd var han, min första son. Men ändå en glad pojke innan han blev sjuk.

Och flinar när jag jämför med Sigvard. Oavsett hur krassliga och griniga vi vuxna är, och oavsett hur mycket han eventuellt blir nedtryckt av syskon som tycker han är lite påfrestande i all sin energi så är han så glad och positiv. Sjunger och pratar hela tiden. Igår var vi lite låga. Ändå stod han och svängde med ytterdörren i väntan på att få gå till dagis och sjöng "vilken härlig morgon, vilken härlig morgon".

Idag var vi fortfarande låga, förkylda och eländiga. Sigge påpekade för mig att köksgolvet behöver tvättas. Ja, sade jag och fortsatte dona med vad jag nu höll på med. Han försvann. Och återkom med en trasa och en liten hink och lade sig att knäskura golvet punktvis medan han sjöng "tvätta golvet, tvätta golvet". Han fortsatte med att punktmarkera vissa ställen även på hall- och vardagsrumsgolvet. Lilla guldklimpen.

måndag, september 17, 2007

Skratta

Följetongen fortsätter. Justus ringde och sade att han stod på busshållplatsen och undrade när bussen skulle gå. Jag försökte få honom att titta på tidtabellen men nådde inte riktigt fram, så jag överlämnade ärendet till min kompetenta assistent Alva. Och shit vad smart hon är. Först kollade hon av med honom att han begrep det där med digitala siffror, som hon uttryckte det. Alltså att 19 betyder 7 osv. Sedan lotsade hon honom igenom färgerna på tidtabellen, och då kunde han utläsa att bussen skulle vara där 19.03. Och så såg han den komma så allt är frid och fröjd. Fast han är inte hemma än. Frågan är om han har koll på var han skall kliva av hemma! Han kanske ringer från Graneberg om en stund.

Men jag måste igen uttrycka min beundran för min dotter. Hon är så bright. Det har hon inte fått från mig.

Skratta eller gråta

Min stresshantering sjunker i takt med lågt allmäntillstånd, föga förvånande. Alltså var det lite jobbigt redan från morgonen, då Alva hade huvudvärk till frukost och gjorde sig i ordning i den takt man har när man har ont i huvudet. Så mumlar hon i dörröppningen en undran om någon av oss kan skjutsa henne till skolan. Då hade jag redan suttit på nålar i en kvart och då och då frågat henne om hon verkligen skulle hinna i tid till skolan - och svaret var ju att det skulle hon inte. Så Björn skjutsade.

Jag tog Tönnes först till lab på Ackis för ett sköldkörtelhormonprov som glömdes bort vid hans läkarbesök där. Vilken pärs. Två sköterskor och jag som blåhöll ungen. En sköterska som torkade svett i min panna. Tönnes som går totalt i baklås och inte kan slappna av eller tänka på något annat än att det är läskigt och att de stack honom en gång. Efteråt vacklade vi ut, köpte en glass åt Tönnes och gick en lång och lugnande promenad till slottet och tittade på utsikten. Sedan styrde Tönnes själv till den slingrande stigen nedför slottsbacken och då gick vi ner där. Kom precis i tid till tandhygienisten. Där gick det bättre, för där känner han sig mer hemma. Sedan skjutsade Björn honom till skolan och mig hem.

Jodå, hemma igen. Det var inte smart att ta ut sig igår. Ringde lite läkare. Åt lite lunch. Alva dök upp med sin klasskompis Ibbe för de hade lunchrast innan sin fördjupning (segling vid Skarholmen) och Ibbe skulle låna en dvd och han fastade så de skulle inte äta lunch i skolan och så vidare. Jag fnissade lite åt mig själv, för när Alva sade att Ibbe fastade så var min allra första tanke "Ja, han är kanske lite knubbig". Sedan: Aha, det är Ramadan. Där ser man hur etnonormativ -eller vad man kan kalla det- man är.

Gick och hämtade Sigge på dagis. Hans jacka är trasig och går inte att stänga. Och kommer inte att lagas eftersom det kostar mer att lämna in den på lagning än köpa en ny, och han växer ändå ur den till våren. Tycker otroligt illa om den aspekten av vårt slit- och slängsamhälle.

Kom hem och konstaterade att ingen Justus syntes till trots högtidliga löften om att vara hemma klockan fyra. Ringde efter den skuldmedvetne ynglingen. När jag gjorde macka åt honom förklarade han varför han var sen. Det sista han fick ur sig var "och så upptäckte jag att det var punka på cykeln". - Va? Hur skall du då kunna ta dig till kören? ropade jag i panik. -Vet inte, svarade tioåringen med en axelryckning. Jag tryckte på honom mitt busskort och föste ut honom genom dörren och ropade "spring".

Någon minut senare flämtade Alva in genom dörren, hon hade precis missat den buss som Justus hann med och skulle i flygande fläng cykla till Domkyrkoplan även hon för att sjunga upp till Flickkören. När hon hade gett sig iväg ringde Justus från bussen. "Jo, mamma, var skall jag stiga av någonstans?" Jisses. Gemensamt kom vi fram till att han kände igen den jättebranta backen (Carolinabacken) och därifrån ser man Domkyrkan så vi bestämde att han skulle kliva av där, och även ta bussen hem därifrån. Jag är inte säker på att det är närmast, men nu känns det som att jag bara vill satsa på säkra kort. Frågade visserligen om han kom ihåg varifrån vi tog bussen hem från stan i lördags. Svar "jag har så dåligt minne".

Gick och vred händerna och tänkte just ringa honom för att kolla att han inte var i Sävja eller något när han själv ringde, mycket nöjd, för att att tala om att det hade gått bra och att han nu satt och tjuvlyssnade på Alva när hon provsjöng. Pust. Allt ordnar sig.

Utom att Justus nu inte kan cykla till och från skolan eftersom det är punka på ett däck och han inte har något busskort och jag inte har tillräckligt med kontanter att skicka med.

Jag är totalt slut.

söndag, september 16, 2007

Ett och annat

Ikväll gjorde Tönnes det igen. Överraskade mig så att jag fick skämmas över att jag inte ser till att han använder sig av sina kunskaper.

Han bar efter tillsägelse sin tallrik och sitt glas till köket, och när jag öppnade diskmaskinen så ställde han in först glaset rätt och sedan tallriken. Naturligtvis vet jag att han kan det här, för det tränar de på i skolan och fritids. Ändå låter jag honom "slippa" hemma, bara för att jag inte tänker på att han kan. Eller ännu värre, faktiskt inte riktigt tror på att han kan. Och det är ett stort svek. Nu skall jag skärpa mig och kräva mera av Tönnes.

Andra som jag förväntar mig och kräver mera av faller dock igenom. Följetongen "Jag bli galen på att lärarna har så dåligt språk i sina veckobrev" fortsätter. Både i Justus och Tönnes veckobrev hem kryllar det av särskrivningar och meningar som per definition visserligen inte är fel, men som känns lite galna. Särskrivningarna retar mig mest, förstås. Jag går ju i taket när jag åker förbi skylten som är placerad ungefär i höjd med korsningen där Willys ligger på Kungsgatan. Det står Bil tvätt. Jag får eksem.

Lärare är förstås också en produkt av sin omgivning. Jag tycker mig ha märkt att det är framförallt yngre lärare som ägnar sig åt många särskrivningar vilket inte är så konstigt eftersom särskrivningar är ett relativt nytt fenomen, i alla fall i den omfattningen. Men även äldre lärare verkar ha nappat på trenden, så att säga. Hugaligen.

Söndag och församlingsfest

Har fått en finfin förkylning ovanpå bronkiten från helvetet. Björn är ännu mer förkyld. Trots detta har jag idag klarat att gå upp klockan åtta, åka till kyrkan (tur att jag fick skjuts av Barbro), repetera, sjunga (nåja) i Domkyrkan samt stanna kvar där i några timmar för att lyssna på Gosskören och tindra med ögonen åt Justus, samt att hålla den slingriga Sigvard i knät och räkna hur många ballonger som hade slitit sig och seglat upp och satt sig i valven - allt för att få honom så pass tyst att jag kunde få lyssna på sången. Björn har klarat att leta reda på den bortsprungne Sigvard, skjutsat Justus till kyrkan, åkt hem och plockat upp de två andra rara gossarna och tagit dem till kyrkan samt genomgått samma program som jag vad gäller att lyssna på Gosskören. Dessutom har han haft koll på Tönnes och matat honom med choklad.

När vi med ballonger i händerna vacklade ut ut Domkyrkan vid tretiden tittade vi hålögt på varandra och sade: Äta ute. Ingen av oss orkade laga mat.

Allmäntillståndet är rätt lågt för tillfället. Och så regnar det ute. Men jag fick lyssna på KG Hammar i förmiddags och det gör det lättare att andas, på något vis. Han säger inte många dumma saker, den mannen. Beror förstås på vad man själv har för synpunkter. Jag delar hans i många stycken.

Men åhhhhh vad jag hatar att vara sjuk.

lördag, september 15, 2007

Lördagsmojs

Jag och pojkarna tog bussen ner på stan. Hittade nya svarta skor som Justus har när han sjunger med Gosskören, det är totalförbud på jympadojor. Att hitta ett par vanliga svarta snörskor till pojkar är inte helt lätt så han fick faktiskt ett par exakt likadana som dem han har vuxit ut, bara 2 storlekar större. Tack August Johansson, säger jag.

Sedan åt vi på Max. Det berodde faktiskt allra mest på att jag var så galet kissnödig så jag bara var tvungen att hitta ett ställle att gå in på. Men pojkarna blev nöjda. Ballonger tog de också. Som sedan bara var i vägen i affärerna vi gick in på efter, så när vi hade handlat lördagsgodiset gjorde vi en ritual där Justus smällde ballongerna ute på trottoaren. Tönnes tyckte det var jätteskoj.

På bussen hem visste Tönnes när det var dags av plinga för avstigning hemma! Det är något som Justus inte klarar av, men Tönnes har koll. Det är så hjärtestärkande varje gång Tönnes ger oss glimtar av hur mycket han faktiskt kan och vet och uppfattar. Det får mig att nästan gråta över att jag inte skärper mig och tvingar honom att göra sådant som jag VET att han kan, som att klä på sig själv. Han behöver hjälp med knappar, men annars kan han faktiskt. Ändå står jag där varje morgon och klär på åttaåringen. Som är så skärpt. (Och lat.)

fredag, september 14, 2007

Kanske

Man skulle kanske sluta blogga. När jag började tänkte jag mig att skriva välpolerade små texter för att öva upp mig och kanske få feedback av någon som eventuellt skulle hitta och läsa bloggen. Blev det så? Svar: Nä. Mest vardag och gnäll. Och om till och med jag själv blir trött på att läsa mina egna texter så är det väl en signal man borde ta till sig.

Eller så känns det annorlunda i morgon.

Dagens ljuspunkt är i alla fall att Sigvard sade till mig på hemvägen från dagis att när han blir stor så skall han bli dansare. Och att hans favoritfärg är rosa. Det känns rätt bra att han än så länge inte tycker att han måste vara en mainstream-kille.

(Vardagsinlägg igen, ja.)

onsdag, september 12, 2007

Höst

Lukten av löv som ligger och drar sig på marken. Lite regn i luften. Kajor som lyfter i skränande flockar och utövar prickskytte på dem som dristar sig till att promenera i närheten.

Det är höst i Uppsala.

tisdag, september 11, 2007

Natur

Var i Siljansnäs i helgen. Det ligger så vackert och man ser dalgången där Siljan ligger och berg och - ja, vackert. Sådana gånger förstår man varför vissa landskap verkar ha fler poeter, konstnärer och författare än andra. Naturen inspirerar hela tiden. På något sätt.

Å andra sidan kan man få inspiration från så många saker och även betong i en förort alstar konstnärer och författare. Men ändå kan jag inte låta bli att känna när man befinner sig på en väldigt vacker plats att någon slags konstnärlig ådra rinner till...

torsdag, september 06, 2007

Gör nå´t!

Ibland ringer det människor till jobbet som man verkligen inte förstår vare sig vad de är ute efter eller hur de tänker. Jag menar inte att göra mig lustig över någon, men nog måste man får skratta lite ändå.

Vi har haft en sådan ringare på mitt jobb i några år, som ofta har velat att vi skall jobba för att återinföra mellanölet. Och vill starta en intresseorganisation för Systemkunder för att motverka den starka, inflytelserika, stygga och lobbyistiskt mästerliga nykterhetsrörelsen. Senast jag pratade med honom så frågade jag om han visste vart han ringde och undrade också varför. Sedan har han inte hört av sig på nästan 2 år. Rätt skönt. När han ringde som mest var det nästan jobbigt att lyfta luren (vi har inte nummerpresentatör) för han går inte att bli av med.

Idag hade han ringt och pratat med en arbetskompis. Och undrade vad vi, nykterhetsrörelsen, alltså, gör mot överklassen och kungen.

Jag medger att detta inte är något jag någonsin har prioriterat i mitt engagemang för folknykterheten. Fy mig.

2 mindre smarta val och 1 tack

Val 1: Idag har jag kånkat paket vägande 22 kilo från Hagstens tobak till mitt jobb. Inte en lång sträcka, det var därför jag överhuvudtaget gav mig på det. Det var inte så listigt. Jag var kräkfärdig (på riktigt) halvvägs. Men envist flämtade jag på och stannade vid sopkorgar och cykelställ längs vägen och vilade paketen där.

Val 2: Och så kom jag hem och såg golven som jag inte har dammsugit och våttorkat sedan första veckan i juni. Sopat har jag gjort, men inget annat. Så då dammsög jag och våttorkade. Det var inte heller så listigt. Det blev inte ens bra, såg jag när jag knäsvag gick och plockade upp dammtussar och hårstrån som hade undsluppit både dammsugare och moppande.

Tack: Till Kerstin som hjälpte Alva med att förstå sig på auktionssajten Tradera. Alva skall sälja urvuxna ridkläder men jag var för seg för att begripa ett ord som stod på Traderas sidor. Tur att man då kan lyfta luren och ringa Kerstin. Tack tack!

onsdag, september 05, 2007

Skrivet i stjärnorna

Fick en astrologisk upplysning om att det minsann stundar stora förändringar i mitt liv och att det gäller att hoppa på tåget om man inte skall missa chansen. Undrar vad som händer om jag inte ser valmöjligheterna i de stunder de uppenbarar sig? Ja, då går jag väl miste om de där fantastiska framgångarna på jobbet och i privatlivet, då. Snopet.

söndag, september 02, 2007

Nya färdigheter

Kan till mitt CV (ha ha)lägga till helikopterreparatör. Justus helikopter gick inte att styra längre eftersom det hade snurrat in sig hårstrån och textilludd runt axeln till den bakre propellern. Fick jag loss med hjälp av nål och pincett. Så nu kör han för fullt igen.

Namnsdag 2 och 3

Idag har Justus namnsdag. Det har han firat med att sova jättelänge och sedan köra med sin radiostyrda helikopter och fixa rekordlång session. Den är inte så lättmanövrerad, så där har han jobbat bra.

I morgon har Alva namnsdag (ja, alternativ. I min almanacka står det Alfhild, Alva). Detta är faktiskt en ren slump. Hade ingen aning om det när vi valde namnen.

lördag, september 01, 2007

Namnsdag

Idag har Samuel namnsdag. Idag träffade jag också Anna C, som är en av ganska få personer utanför familjen som pratar med mig om Samuel. Hon bar omkring på honom en kväll på Tollare när han var drygt två månader och han kräktes oupphörligt på henne. Jag kommer ihåg att hon var med på hans två-årskalas också, det var innan vi hade lärt känna barnfamiljer så på Samuels kalas var det bara vuxna. Anna var en av dem.

Den 18 september skulle han ha fyllt 16 år. Börjat gymnasiet skulle han också.

Jag vet inte hur man skall förhålla sig till eller orka leva med ett förlorat barn, faktiskt. Jag brukar tänka mig Samuel som äldre för varje år som går, men det är kanske dumt. Han blev bara sex år. Det är väl så gammal han är helt enkelt. Jag vet inte.

Jag vet ingenting. Bara att jag skulle vilja få vara ifred lite (i bemärkelsen "get off my back"). Att bara få vara som jag är utan att behöva förklara eller försvara hela tiden. Att inte behöva stå ut och orka varenda j-a dag. Undrar om jag kommer att vakna till en dag då jag inte behöver kämpa för att hålla ihop.

Ja, det här är deppigt. Ja, det är en dålig dag.