fredag, november 30, 2007

Pepparkaksgubbar

En till ljuspunkt i min sjuka tillvaro: Gosskörens jul-CD, särskilt spår 19 då förskolan sjunger Pepparkaksgubbarna. Till världens skönaste pianokomp, jazzigt och svängigt och bra.

Sjukt

Nu är jag sjuk igen. Känns inte som förkylning fast jag har lite snuva och hostar. Är darrig och illamående och kan inte sova nu fastän jag behöver och försöker. Blä. Kanske influensa? Senaste gången jag vet att jag hade det var när jag var 16 år och ville strypa min lillebror och hans kompisar som hade ett garageband som övade tvärs över gatan. Det dunkade så bra i mitt huvud ändå utan deras rockförsök, om man säger så. Fast jag orkade inte strypa dem för jag var för darrig.

Fina barnen går till sin pappa i eftermiddag. Gottar mig åt morgonens ljuspunkt: Sigvard rotar i en låda inne i badrummet och hittar fina hårspännen och sätter en röd ros bakom örat. Tönnes vill att jag värmer hans kalla händer. Alva gör sin handviftning som hon gör när hon är lite stressad och letar efter något. Justus kastar sig iväg till skolan med en macka i handen (stora barnen försov sig och jag var själv så opigg att jag inte märkte vad klockan var och gick upp och väckte dem förrän klockan var tjugo över sju) men hinner med att ge mig en hejdå-puss. Han glömde däremot läxböckerna som jag påminde honom om igår. Borde väl ha packat ner dem åt honom istället. Men då blir man en curlingförälder istället. Svår gräns det där, ibland.

onsdag, november 28, 2007

Mycket i huvudet

Utvecklingssamtal med alla barnen avklarade. Fina barn.

Nu återstår att ro det stora projektet Goder afton i land, med allt vad det innebär av att komma ihåg extrarepetitioner och införskaffande av rätt sorts attiraljer. Har i två års tid försökt hitta vita långkalsonger till Justus att ha under Staffanslinnet, men det finns inte. Ljusgrått är det närmaste jag har kommit, men gissa vad - de kalsongerna är spårlöst försvunna. Alva behöver en lingonkrans. Vet jag hur man gör en sådan eller var man kan köpa en? Svar: Nej. Jag har bett Alva fråga sina körkompisar var deras föräldrar får tag i kransar.

Kul skall det bli i alla fall. Alva skall vara tärna och stå längst fram och försöka låta bli att svimma i en halvtimme, ungefär. Måste vara dötrist, flickorna sjunger inte utan står bara stilla med sina ljus och är dekorativa. Justus skall sjunga förstås, och får framföra sin solovers på Staffanslåt även i år. Den största utmaningen när vi väl är framme vid konsert är att övertyga Tönnes om att det inte är farligt att gå in i konsertlokalen.

Gosskörens jul-CD har släppts, förresten. Köp den! Justus sjunger solo på inte mindre än två ställen, fast han inte ens var med i stora gosskören utan sjöng i förskolan när CD:n spelades in. Mamma är ogenerat jättestolt, förstås. Skivan är bra. Trots att jag med mina superkritiska kör-öron hör en del skönhetsfläckar kan jag ärligt uppmuntra till inköp. Man kan exempelvis köpa den efter högmässan i Domkyrkan nu på söndag, första advent.

tisdag, november 27, 2007

Någon minuts väntan

Snart om någon minut skall jag koppla upp mig till telefonsammanträdet. Den där minuten är dötrist. Hinner inte göra något, men vill inte ringa upp för tidigt heller för det är lika trist att sitta och vänta på att de andra skall komma in. Börjar bli förkyld. Döjobbigt med telefonmöten då, jag snorar och kan inte koncentrera mig. Gnäll.

lördag, november 24, 2007

Virrvarr i hjärnan

Måste garva åt mig själv när jag försöker rekonstruera den kedja med intensiv tankeverksamhet som startade hos mig. Det är inte lätt att hänga med i svängarna! Så här, någonting:

Kollade min mejl och såg att jag fått en inbjudan till Facebook av en person som jag gillar men som jag tänkte att jag är så perifer för att han nog aldrig skulle lägga till just mig, tråkiga tanten liksom, som Facebook-bekant. Jag blev glad. Och så tänkte jag vidare...

På att jag själv inte bryr mig om vilken ålder mina vänner och bekanta har, men när det gäller mig själv så kan jag vara väldigt osäker och ängslig och hoppas att ingen tror att jag försöker verka yngre än jag är och så vidare. Tror inte att någon som är yngre än jag egentligen kan tycka annat än att jag är tråkiga tanten. Vill helt enkelt bara vara jag som inte sticker ut...

Och då hamnade jag vid vad Gunnar sade till mig vid vårt förbundsstyrelsesammanträde för några veckor sedan: "Men du är ju lite av gossen Ruda ibland". Jag blev otroligt häpen. Han frågade om jag tog illa upp. Det gjorde jag inte. Snarare är det väl tvärtom. Men jag har så svårt att få ihop det med min självbild, för jag tycker jag är så himla mainstream i mina åsikter och mest tycker likadant som alla andra när vi diskuterar. Och så fundrade jag vidare på vad jag hade sagt som kunde få Gunnar att tycka att jag var gossen Ruda. Möjligen när jag gick igång på att jag inte vill att vi skall vara någon slags väktare av kulturen som säger att nä, nä, den artisten är inte lämplig och den sången borde vi inte lyssna på och så vidare. (Naturligtvis är det ingen som tycker det, detta är en tillspetsning av en diskussion som förts under sommaren och hösten.) Därifrån gick jag vidare till...

Nazityskland och deras Entartete Art (heter det så?), dvs den konst som naziregimen beslöt var degenererad och olämplig. Tänkte att så snart en regim eller en styrande grupp börjar peta på konstyttringar så bör man dra öronen åt sig.

Detta en liten inblick i hur tankarna gick medan jag mikrade köttfärsen,

torsdag, november 22, 2007

Reklam, mon amour

Reklam för en fantastisk hudkräm som föryngrar huden, försäkrar den strålande vackra skådespelerskan som väl möjligen kan ha fyllt 30 men inte mer. Den innehåller undergörande formulor med märkliga namn. Och de gör att det skapas nya celler.

Ehh...alltså...när det växer nya celler...är inte det typ antingen graviditet eller cancer?

måndag, november 19, 2007

Ensidig kost

I morgon kväll skall vi ha sopranfest. Isabella upplåter sin bostad åt oss och så skall vi äta och fnissa och planera julfest, är det tänkt. På menyn står som vanligt hämtsushi och pizza. Ärligt talat, systrar, inser ni att det är tredje festen i rad som vi löser matfrågan med sushi och pizza? Behöver vi snart en dietist som tar hand om oss?

söndag, november 18, 2007

Vara vettig vuxen

Fick lite att tänka på under kvällen. Inte direkt ett dilemma eftersom jag ansåg att det bara fanns ett rätt sätt för mig att agera på, men inte alldeles okomplicerat.

En vän till ett av mina barn har en pågående tonårskonflikt med sina föräldrar och var ledsen och ville bara hemifrån och mitt barn frågade om kompisen i fråga fick sova över hos oss, i första hand i natt, men även resten av veckan. När jag pratade med barnets föräldrar visade det sig att de hade sagt till ungen att det här med att liksom rymma till en kompis och sova över absolut inte kom i fråga. Jag sade alltså nej till barnet. Och har i omgångar försökt förklara för mitt eget barn varför. Turligt nog hade min egen unge inget större problem med att förstå detta.

Dock har jag funderat lite själv. Det händer ju att ett barn eller ungdom faktiskt behöver ett andningshål någonstans ibland. Självklart när det gäller barn som far illa av föräldrar som misshandlar eller missbrukar och inte fungerar som föräldrar, men även i mer normala fall kan barn behöva en tillflykt. De kan behöva vuxna som säger "kom hit om du behöver". Jag vill nog vara en sådan vuxen. Det gäller förstås att välja tillfällen och balansera fint på gränserna så man inte desaouverar föräldrarna. Själv skulle jag blivit ursinnig om en förälder till mitt barns kompis skulle ha låtit ungen sova över trots att jag hade sagt "Du skall komma hem".


Håhåjaja. Inget är enkelt.

fredag, november 16, 2007

Den svåraste stunden

Min erfarenhet är att de svåraste stunderna inte nödvändigtvis upplevs som de svåraste just när de inträffar. Nej, det är i skenet av vetskapen om hur det gick sedan som det blir så svårt att minnas. Min svåraste stund släpper aldrig taget helt. Den dyker upp oanmäld när jag som minst har en tanke på det.

Kväll. Vi har firat Alvas fyraårsdag, hon hade tre kompisar hemma och det var fiskdamm och tårta. Samuel var med och var ganska pigg och han "råkade" pilla bort sin sondslang ur näsan, vilket jag ganska glad åt för jag tolkade det som att hans resignation hade börjat släppa och att han var trött på att verka sjuk.

Lagom när kalaset är slut och det är läggdags börjar Samuel kräkas. Det är jobbigt för oss alla, och oron för honom griper tag. Eftersom han inte kunnat äta ordentligt på månader och därför blir sondmatad några gånger per dygn känns det som att han inte har mycket att ta av, så att säga. Barnens pappa är själv magsjuk och kan inte bidra med särskilt mycket praktisk hjälp.

Jag ammar Justus och lägger Alva och springer med kräkpåsar till Samuel som får upp små skvättar tunn tunn vätska med jämna mellanrum. Han är alldeles utmattad. Jag också. Fram mot 20-21-tiden sitter jag vid hans sängkant när han börjar prata sådär i förbigående om sin farfar "som ligger i en skattkista". Samuels farfar dog ett år tidigare, när Samuel varit sjuk en månad. Han fick inte åka på begravningen på grund av risken att dra på sig infektioner. Vi pratade i alla fall om farfar med Samuel med jämna mellanrum, så mycket han själv orkade med. Den här kvällen tar han själv upp ämnet. Jag frågar:
"Samuel, är du rädd för att dö?"
En kort stunds tystnad, så svaret: "Ja."
Jag säger:" Du kommer inte att dö. Det är därför vi är så mycket på sjukhuset och alla läkare undersöker dig och skall hjälpa dig att bli frisk igen".

Sedan pratar vi lite om annat och jag hör att Justus börjar låta som att han vill ha mat igen. Samuel frågar om jag kan ligga bredvid honom. Jag tänker på amningen och på magsjuka och spara krafter och säger nej. Så här efteråt är det för mig fullkomligt ofattbart att jag sade nej. Samuel bad aldrig, säg aldrig, om att man skulle ligga bredvid honom.

Det här plågar mig oerhört. Det spelar ingen roll att jag vet omständigheterna. När min man och jag är oense säger han "titta på hur verkligheten ser ut". Nu tittar jag på hur verkligheten såg ut och ser att Samuel bad mig om något mycket ovanligt. Och jag svarade nej. Jag svek.

Förmiddagen nästa dag krampade han och fick åka in med ambulans. Jag var med honom och såg hur han stundtals inte var närvarande. Hans kropp höll på att stänga ner. Ytterligare ett dygn senare fick han hjärtstillestånd. Om inte läkarna hade varit i rummet just i det ögonblicket hade han dött där och då. Nu levde han fem veckor till i koma. Jag undrar ända sedan det hände om han kände på sig någonting den kvällen när vi pratade om döden och han ville att jag skulle ligga bredvid honom.

Och mina svåra minnen från den kvällen - de sitter. Jag ljög för honom och sade att han inte skulle dö. Jag trodde stenhårt på vad jag sade, men titta på verkligheten: Två dygn senare var han i praktiken redan död. Och jag sade nej till min dödssjuke sons bön om att jag skulle ligga bredvid honom. Nog hade jag kunnat lägga mig i hans säng i tio minuter och böka med kräkpåsar och även ha Justus med på armen. Jag förstår inte hur jag kunde svika så. Jag förstår inte. Annat än att jag bara är en stor svikare.

Om jag fick chansen att gå tillbaka i tiden och ändra på vad jag ville i mitt liv, så är det den stunden jag skulle välja. Tveklöst. Oavsett att det inte spelade någon roll för utgången av Samuels sjukdom. Det är den stunden jag ber om att få glömma och slippa ha sittande som en värkande svulst innaför bröstkorgen i resten av mitt liv.

En till

Nyss fick jag bud om att en till bra människa har dött. Ronnie med skägget gick bort för en månad sedan. Ronnie var en man som orkade engagera sig i så mycket trots trasslig hälsa och i viss mån trassligt privatliv. Det blev tomt när han flyttade från Uppsala till Skultuna, men han ringde ibland och pratade en stund. Nu blir det ännu tommare. Inga mer telefonsamtal från Ronnie Wretling.

Frid över hans minne.

I-landsproblem extraordinaire

Jag öppnar mig totalt och erkänner: Jag vill vara cool. Jag vill ha en egen stil. Jag vill vara snygg. Tittar på andra människor på stan och tycker att så många ser så...coola och snygga ut. Tittar på mig själv och ser bara trötta håret och trötta kläderna som man drar på sig i halvdvala på morgonen.

Ack ja.

Gör inte som jag. Ägna tankarna åt något vettigare. Som Vit jul.

torsdag, november 15, 2007

Torsdag

Är snuvig, väsig i luftrören och har lungor som känns som bly. Jag är hemma idag. Kanske var det för att sjuka var på gång som jag var så seg på mötet med Internationella rådet igår? Kände mig mest som en zombie.

Tog bilder på tre av mina styrelsekamrater, Maj-Lis, Åsa och Anja. Tyvärr avgick Åsa i och med valmötet igår. Alla tre är klipska och förnuftiga typer. I synnerhet Maj-Lis är väldigt rapp och skärpt och i tysthet har jag kommit fram till att jo, hon är nog lite av en förebild. Och så är det roligt när hon berättar saker från sitt liv som statsråd.






Å här är en bild på en till människa som jag gillar mycket. Bilden är tagen förra året på Mekong Limousine Express, på vägen från Pnohm Penh till Ho Chi Minh-staden. Åsa Hansson sover.

måndag, november 12, 2007

Prestigedemonen

Jag är fortfarande riktigt nere över min taskiga insats i Singstar i helgen. Vi fick inte välja låtar själva eftersom det var tävling mellan förbunden. Fick "Oooa hela natten". Fatta hur jobbigt det är att sjunga i sjukt lågt grävläge hela tiden. Fatta hur otroligt tråkig den låten är när man skall sjunga den! Det är liksom Oooa hela natten precis hela tiden. Jag och Sven från NSF skulle tävla mot varandra, och jag klådde honom visserligen men inte med stor marginal. Det stör mig orimligt mycket.

Det har förstås att göra med att jag kan sjunga och det är viktigt för mig. Försöker lugna ner mig själv och säga att det var bara på skoj och lite får man bjuda på sig själv. Men nej, när de gäller sången kan jag inte riktigt släppa. Kan jag inte få revansch med en operasingstar eller något sådant? Så man får sjunga i sitt eget läge någon gång.

Nu har jag släppt det. Tror jag.

onsdag, november 07, 2007

Tittut

Det är snart ett år sedan jag var i Kambodja. Tittade på mina bilder och återupptäckte min favoritbild från Angkor Vat. Den är tagen i ett av de tempel som djungeln håller på att ta över helt och hållet. Mellan trädrötterna tittade den här figuren fram.

måndag, november 05, 2007

Åh, monsieur Lalande!

Sjöng så rolig musik i lördags. Det var tredje gången (räknar jag rätt, nu?) som Uppsala Domkyrkokör gav sig i kast med den franske barocktonsättaren Michel Richard de Lalande. Vansinnigt läcker musik. Det var tack vare den musiken vi lärde oss att - nåja - drilla stämvis.

Och lördags var det dags igen. Vi sjöng Dies Irae, Usqequo Domine samt Miserere mei, Deus. Orkester var Stockholms barockorkester som är mycket bra. Soliserna var ju också toppklass förstås, Susanne Rydén, Helena Ek, Nils Högman, Leif Aruhn-Sohlén och Lars Arvidsson. De är helt enkelt så jämrans duktiga. Vi var inte så dumma, vi heller.

Orkestern framförde två verk av Lully också, och till de styckena dansade en Butoh-ensemble. Jag är fortfarande inte säker på vad jag tyckte om dansen. Faktiskt. Oftast är jag nyfiken och öppen för olika former av kultur, men den här gången skall jag erkänna att jag hade nära till ett förvånat gapskratt. Kändes rätt konstigt, det är liksom inte jag...

Gunnel tog en bild av dansarna på genrepet, jag hoppas hon tycker det går bra att jag visar den här på min blogg.

Å man kan undra

a) Varför den låga skattemoralen hos vissa moderata politiker plötsligt trumpetas ut som en nyhet. Har inte det varit deras grundtanke rätt länge? Vad är nytt, liksom?

b) Varför mina lungor känns tunga och som inspärrade av järnband. Cortison i högdos i tre dagar har hittills inte gjort någon skillnad. Tur då att min husläkare ger intrycket av att vara väldigt envis och inte kommer att ge sig förrän hon hittat vad som är galet.

c) Varför den första snön gör en lite glad, för att i nästa skede - när den smälter undan och bara är blöt och smutsig - gör en lite deprimerad.

torsdag, november 01, 2007

Första gången

Nyss ringde det på dörren. Två för mig okända och utklädda barn sade "Bus eller godis!". Jag hade inget godis så jag sade att då fick de väl busa istället då. Men de hade inget bus uttänkt, så vi flinade ömsesidigt och så vandrade de till nästa granne.

Första gången jag råkat ut för det, faktiskt. Påskkärringar dyker det upp nästan varje år. Nu får man ställa in sig på att det ringerpå godissugna barn även i november.