onsdag, december 31, 2008

Nyårsafton

Det gamla året slutar vackert. Det har varit sol över en frostvit värld. Vi gick upp på åsen och drack choklad och åt bullar medan vi tittade ut över slätten och staden. Barnen hittade iskristaller som var oerhört vackra. Jag har aldrig sett något liknande, faktiskt. Som diamanter.

Det blev ingen snölykta men det fanns så pass mycket vitt på marken att alla barnen kunde göra snöänglar. På vägen hem dansade Sigvard och hittade på nya danssteg och gav dem namn hela tiden. "Mamma, titta på det här, det här kallar jag äpplet".

tisdag, december 30, 2008

Nyårslöfte

Det är något med det där årsskiftet som gör att man fylls av en längtan att lägga gammalt bakom sig och med nytvättad hals och rena öron lyfta ansiktet mot stjärnehimlen och högtidligt säga: Jag lovar att bli en så mycket bättre människa i år.

Men det är trixigt med nyårslöften. Gör man dem för specifika blir det bara tråkigt. Det blir liksom bara de uttjatade börja träna, städa lite oftare och tvätta fönstren i repris. Mer allmänt säger de ingenting. Bli en bättre människa är min egen favorit, men det är lite svårt med avstämningen sådär i slutet av nästkommande år.

Nej, jag tror jag snor Ensamma mammans nyårslöfte istället. Det kan jag garanterat hålla och är en bra intention rent allmänt. Inför år 2009 lovar jag således att inte slå barnen med knutpiska.

måndag, december 29, 2008

Fråga juristen

Notis i dagens UNT om en man som blivit gripen misstänkt för grov kvinnofridskränkning. Det står vidare att mannen misstänks för att flera gånger ha misshandlat sin hustru. Terminologin förbryllar mig, enkel lekman som jag är. Han är gripen, misstänkt för grov kvinnofridskränkning. Och han är också misstänkt för att ha misshandlat sin fru. Vad är skillnaden mellan kvinnofridskränkning och misshandel? Finns brottsrubriceringen mansfridskränkning eller barnfridskränkning?

För mig som verkligen inte vet något om juridik känns det som att rubriceringen är kvar sedan den tid då kvinnor liksom inte riktigt räknades som riktiga människor. Det gick väl inte att bara kalla det misshandel rätt upp och ner, särskilt om det skedde inom äktenskapet. En man gör ju som han vill med sin fru oavsett vad hon vill eller inte. Enligt samma princip som åtinstone i USA sade att om en man våldtar sin fru så räknas det inte som våldtäkt eftersom det var inom äktenskapet (tänk vad man kan lära sig av amerikanska TV-filmer).

Nu säger mig en aning att det säkert finns en skillnad mellan brottsrubriceringarna, men jag har banne mig inte en aning om vad det kan vara. Vilket brott ses som det grövre, exempelvis? Varför finns det ytterligare en kategori eller grad för misshandel som gäller just kvinnor?

Jag väntar ivrigt på att juristerna skall rätta mig och förklara allt jag fått om bakfoten.

söndag, december 28, 2008

Bihålor & Buffy

Jag har en lurande rädsla i mig för att få bihåleinflammation. Jag har bara fått det en gång i livet, men det gjorde så pass ont att det satte starka skrämselspår.

Det var julen för femton år sedan. Alva var alldeles färsk. Hon föddes den 10 december, och eftermiddagen den 11 kände jag att jag blivit förkyld. Samuel hade precis tillfrisknat efter influensa, men nu började hans pappa känna sig risig. Vi hankade oss i alla fall fram där med vår nyfödda lilla prinsessa rosenknopp (hon var knallröd när hon kom ut) och vår fina tvååring, och även om jag har en bild från julafton där jag sitter i en fåtölj med båda barnen i knät och ser ut som döden själv så hade vi det bra. Trots att barnens far i samma veva hade fått stämbandsinfektion och talförbud... I mellandagarna började jag bli jättetäppt i näsan och få ont när jag böjde huvudet framåt. När jag inte kunde känna vare sig smak eller lukt av Stiltonosten och hade fått riktigt ont och svårt att andas åkte jag till akuten på öron-näsa-hals. En läkare drog med en ultraljudssond över pannan på mig och konstaterade att där var det fullt med var. Så fick jag penicillin och efter någon dag var jag mycket bättre. Men fy tusan så ont det gjorde! Så pass ont att jag trots att jag just hade gått igenom en förlossning som hade varit mycket svårare för mig rent smärtmässigt än min första (jag minns fortfarande Alvas födelse som den så att säga värsta) så tyckte jag att bihåleinflammation var värre.

Därav min lilla rädsla nu, på fjärde dagen med mycket täppt näsa och lite ont bakom ögonen och pyttelite ont när jag lutar huvudet framåt. Men jag kämpar på med nässpray och varm vätska. Och idag har jag tagit fram mitt ultimata medel mot allt ont: Buffy. Det känns så bra att titta på när någon sparkar ondskan i baken rent konkret. Särskilt som vi lever i en värld där ondska inte alls går att personfiera och därmed hantera på Buffys drastiska sätt. Let´s kick some evil ass, liksom!

Ner med vapen

Sticks and stones may brake your bones but words can never hurt you. Amerikanskt talesätt. Som alla som har levt mer än ett år på jorden vet så är det verkligen inte sant, för om det finns något som kan göra oss riktigt illa så är det ord. Fel ord. Elaka ord. Ord på fel plats. Men det finns trots allt en sanning i talesättet ändå. Särskilt kombinerat med ett annat fantastiskt yttrande: Guns don´t kill people. People kill people.

Nä. Ta mig tusan, vapen dödar. Det är mer sällan som någon går in i en skola (om man nu skall ta drastiska och fruktansvärda exempel) beväpnad med sarkasmer och elakheter och lyckas ta kål på någon. Däremot har det som bekant inträffat flera gånger i USA och nu senast även i Finland att någon gått in med vapen i skolan och skjutit ner många människor.

Kan man inte bara nedrusta. Lägga ner produktionen av både handeldvapen och massförstörelsedito och sluta sälja vapen? För så länge det finns vapen kommer någon att använda dem.

lördag, december 27, 2008

My guitar hero

Igår kväll kom Alva för att ytterliga förkovra sig i Guitar hero. Hon har inte direkt någon rockattityd där i soffan...

Vertigo

Sitter i soffan och mår egentligen ganska pissigt, men jag kan glädja mig åt Vertigo på DVD. Vertigo har allt. En fiffig intrig, snygga kameravinklar och lösningar, interiörer, James Stewart - det enda som skämmer praktverket är Kim Novak. Jag har aldrig gillat henne. Synd då att hon spelar en rätt stor roll i filmen. Men jag överser med det och njuter av Hitchcocks hantverk ändå.

Plötsligt slår det mig att min vän Magnus påminner aningen om James Stewart! Inte direkt utseendemässigt, men det är något med den relativt saktmodiga attityden och uppsynen som gör att jag tycker att det finns en likhet. Detta plus det faktum att Magnus i sitt yrke tvingas gå omkring i kostym hela dagarna stärker bilden. Det du, Magnus!

fredag, december 26, 2008

Julefrid i stugan

Det blev ingen brusande orgel och klämtande klockor för mig igår. Allt verkade så lovande: fick ett blåmärke på hakan där den dunsade ner i golvet när Alva på julafton frågade mig om hon fick följa med mig till julottan . Det verkade till och med som om hon kunde tänka sig att sjunga och eftersom det saknades altar blev jag dubbelt glad.

Igår morse klev jag motvilligt och darrigt upp, klädde mig och kände att det här var en dålig idé, men eftersom Alva skulle följa med så bet jag ihop. Klockan fem kom smset där Alva sade att hon trots allt inte orkade. Med ett lättat stön drog jag av mig kläderna igen och stapplade i säng med min hjärtklappning, svåra halsonda, igentäppta näsa och värkande bihålor och sov ungefär hela dagen, med vissa avbrott.

Första avbrottet var när barnen kom indundrande, medförande Guitar hero som de hade fått av oss på julafton. De installerade sig i biblioteket och sedan vet jag inte riktigt vad som hände för då sov jag igen.

Nästa avbrott var när Anna och Erik kom. Då blev det fika och julklappsöppning. Tönnes blev mycket glad när han fick en alldeles egen dator (en gammal burk som Björn fick loss för någon hundralapp på sitt jobb) som han skall få spela sina Pippispel och annat han tycker om på. Den har ingen nätanslutning så det vore väl tusan om han inte skulle få ha den ifred. Fast det bästa Tönnes-ögonblicket var nog ändå när han mitt i klappöppnandet gick in och hämtade gitarren till Guitar hero och drog på sig den och sedan kom in till osss och gjorde riktiga rockerposer. Snacka om attityd.

Sedan sov jag igen. Kom bara upp för att äta kvällsmat, sedan dök jag ner i sängen igen. Huga vilken juldag. Min annandag verkar gå i samma tecken.

tisdag, december 23, 2008

Dan före dopparedan

Gick ut i badrummet när jag hade vaknat, och när jag kom tillbaka låg två fina pojkar i sängen och mös och fnissade åt varandra. Tönnes lyckliga skratt klingade över hela lägenheten. Han är aldrig så glad som när han gör något tillsammans med sin bror.


Vi har verkligen en präktig gran i år. Det var Alva som inte gav sig förrän Björn köpte en kungsgran. När jag ser på den nu är jag glad att han gjorde det. Finfin gran. Rena Disneygranen om man tänker bort en del julgransprydnader som barnen gjort på dagis under åren.


Sigvard har sådant julpirr att han nästan inte går att ha i möblerade rum. Han far mest omkring och låter upphetsat. Lilla hjärtat. Igår när han lade sig vickade han på sin lösa tand. Vi pratade om att den kanske skulle lossna under natten. Han blev lite bekymrad, för om han skulle råka svälja den skulle ju tandfén inte se att tanden var borta och inte kunna byta ut den mot en peng. Jag sade att jag kunde skriva en lapp till tandfén i sådana fall. Han såg lite tveksam ut, men ljusnade när han kom på att tandfén kanske kunde byta tanden mot en julklapp så här i juletider. Tanden lossnade när han åt frukost, så tandfén har lagt en peng i tandglaset och tänker att julklappar får pojken så det räcker ändå.

Jag tycker att det är skönt att vi tillbringar förmiddagen i Domkyrkan i morgon. Dels för att Sigvard får något att göra och fokusera på något annat än de där magiska julklapparna, dels för att det känns bra att fira julen så att säga på riktigt. Oavsett om man är utövande kristen eller ej tror jag de flesta känner att julen som enbart köpe- och stressjul inte är något vidare. Alla vill fylla firandet med någon slags mening. Det kan man göra även om man inte är kristen, men nu råkar jag och de största delarna av min familj vara det. Ergo kristet julfirande. Även min hedning tvingas att delta i det i viss mån och det verkar han inte lida av.

Hå hå jaja. Efter lunch försvinner barnen till sin far (nåja - Alva har inte rört på sig än, så hon får väl gå över när hon vaknat) och då skall jag åka ner på stan och köpa de sista julklapparna. Känns bra. Solen lyser och barnen är underbara. Min onda hals gör väldigt ont men jag försöker förtränga det. Justus är i alla fall fullt frisk igen, säger han lyckligt och får sedan en hostattack där det låter som han hostar upp lungorna. Men han har inte ont någonstans längre.

Och sista rapporten så här dan före dopparedan: jag vann en gigantisk Goder afton-affisch (de har suttit i busskurerna) tack vare ett ovanligt uselt grötrim. Bekymmer: och vad gör jag av den nu?

måndag, december 22, 2008

Lys, stjärna, lys

Julkonserterna igår gick bra. Jag tycker att vi sjöng riktigt vackert och med känsla. Synd att andra konserten sabbades något av ett helt onödigt tonartsändring i Advent, men det är sådant som kan hända. Damstämmorna glittrade traditionsenligt. Det stod fyra flaskor med glittersprej framför spegeln på läktaren och det moln av glittersprej som spred sig kan inte ha varit nyttigt för luftrören, men det var bra för stämningen och moralen. Inte en julkonsert utan glittersprej!

Själv tackar jag min lyckliga stjärna. Efter första konserten sved det och kittlade i min hals. Klarade andra konserten med viss ansträngning, och se på tusan - det var först i den näst sista takten av vår utgångsversion av Bereden väg som rösten pajade. Tur som en tokig.

Idag har jag väldigt ont i halsen och mår inte särskilt bra, men jag är så nöjd med att jag klarade konserterna att det är okej ändå. Får se om jag klarar att spotta upp mig till julottan.

lördag, december 20, 2008

Pynta lite

Jag pyntar mycket litet, men nu har jag i alla fall fått upp ljusslingan längs balkongräcket och hängt upp vår dingliga och kitschiga julkrans på ytterdörren. Det får duga.

Ring mig aldrig

Jag vantrivs i telefon. Jag vet inte varför. Men jag tycker oerhört illa om att prata i telefon, framför allt länge.

fredag, december 19, 2008

Julen kommer bomfaderalla

Igår stod jag och frös häcken av mig på Liljeforsskolans skolgård medan Tönnes och de andra barnen i skolan sjöng. Efter det gick vi till Sigvards avslutning med julspel på Ekudden. Justus följde med, och många av hans klasskamrater syntes i vimlet även de trots att de inte har några syskon på Ekudden. Det tyder på att de trivdes i den skolan och gärna kommer tillbaka och hälsar på.

Nyss hämtade jag hem Sigvard till jullov. Han hade just garnerat ett stort pepparkakshjärta och var bräddfull av jullov och prat. Han pratar oavbrutet sedan jag hämtade honom och jag är tämligen säker på att det är julpirret som sätter in i förtid igen. Han har nu gnagt i sig halva pepparkakan och med en grandios gest överkämnat den andra halvan till mig. Det tycker jag var snällt. Skall knapra pepparkaka i väntan på att Tönnes kommer med skoltaxin. När sedan stora barnen ramlar in efter julspelsrepetition kan man verkligen känna att alla är hemma för jullov.

Undrar om vi inte skall fira med något som är alldeles speciellt julaktigt till kvällsmat, nämligen pizza...har så ont i nacke och huvud just nu att jag gör vad som helst för att slippa tänka ut och laga kvällsmat.

tisdag, december 16, 2008

Soffkväll

Förkylning slog till ordentligt. Kurat i soffan istället för att gå på körövning. Vi har en övning till på torsdag och konsert på söndag, så nu vill det till att jag blir frisk fort. Tar Echinagard och vilar och huttrar.

Har tittat på WALL-E som jag gav till Tönnes i tioårspresent. Jag förstår inte varför den har fått så njugga recensioner. En fin film, tycker jag. Det retar mig oproportionerligt att jag inte kan placera WALL-Es favortifilm. Jag tror att det är Easter Parade.

måndag, december 15, 2008

Talang

Ikväll var jag och Björn och lyssnade på terminsavslutning för de elever i kommunala musikskolan som har sin undervisning i Gottsundaskolans lokaler. Det var långt ifrån alla elever som ville spela upp (min egen dotter har exempelvis nekat i några år trots att hennes pianolärare säger att hon är bra), men det blev i alla fall en halvtimme med fiol och piano. Justus som spelade inför publik för andra gången var inte lika nervös som i våras, då han var totalt oförberedd på den mycket speciella nervositet som drabbar en när man skall spela piano. Händerna svettas och liksom försvinner och allting gungar och det är hundra gånger värre än att sjunga solo, konstigt nog. Den gången skakade pojken i några minuter efter att han var klar. Trots det gick det bra i våras. Det gick bra ikväll också.

När jag befinner mig på den sortens tillställningar tänker jag mycket på vad som är begåvning, och när begåvning börjar märkas. Det är en sak att jag som förälder tycker att Sigvard lyser som en stjärna där han står och dansar i ett myller av andra barn, och att Justus talang är slående - men hur märker man sådant rent objektivt?

Jag kämpar lite med dilemmat med mer dolda begåvningar också. Jag har alltså två söner som har mycket uppenbara musikaliska och dramatiska talanger. Men jag har en dotter som har en stor musikalisk begåvning även hon. Det är bara det att hon inte tar för sig som sina bröder. Hon sticker inte ut hakan och sjunger solo eller spelar piano på uppspelningar trots att hon skulle göra det minst lika bra som brorsorna. Varför vet jag inte. Jag hoppas att det beror på att hon inte är tillräckligt intresserad, för om det beror på för dålig stöttning från oss eller osäkerhet skulle det vara förfärligt. Hellre då att hon helt enkelt inte bryr sig. För man måste kanske inte ta vara på varje talang man har så länge man är nöjd. Visserligen skall man inte sätta sitt ljus under skäppan, men det kan gå an att gilla läget också.

Den gyllene regeln

Du skall älska din nästa så som dig själv. No biggie. Problemet är ju att inte tycka lika illa om sin nästa som man tycker om sig själv.

söndag, december 14, 2008

Tio år

Idag fyller Tönnes tio år. Tio år med Tönnes. Omvälvande år. Mycken oro i perioder, men på senare år har allt lugnat sig så det är för det mesta bara smooth sailing. Han har blivit så stor och duktig och tycker att det är roligt att bli uppvaktad och att öppna paket. Det tyckte han inte förut.

Tönnes ger oss så stor glädje. Jag hoppas att vi kan ge honom lika mycket tillbaka.

Musik

Goder afton igår. Vad skall jag säga? Jo, att i spexet återanvändes Oratioriekörens gamla kåpor på ett fiffigt sätt. Och att jag är så fruktansvärt stolt över denne min gosse som sjunger som en ängel. Jag skäms lite för att erkänna det, men jag började faktiskt gråta när han sjöng sin solovers på "Jul, Jul". Han hade ett solo till som han också framförde så fint. Förutom att han sjunger mycket bra är han en riktigt estradör som verkligen spelar ut i sin lilla roll som en av alla nissar i spexet. Efter applåder och utdelning av blommor till solisterna avrundade han med att kasta en slängkyss till publiken...jag bara dog.

Alva var tärna i år igen och upprepade sin föreställning av Tärnan som försvann. Orolig som tusan hinner man bli även om man förstår att det nog inte är något allvarligt. Mycket riktigt hade hon bara blivit väldigt yr, och hon klarade av andra föreställningen utan att behöva gå ut.

Luciakonsert i Domkyrkan ikväll med Schola, Collegium och Flickkören. Det är ju för de sistnämnda jag går dit. De lät väldigt bra, flickorna. Mycket bra. Sitter nu och mår bra över vilka begåvade och musikaliska barn jag har.

lördag, december 13, 2008

Julmirakel

Laddar inför eftermiddagens Goder afton med Gosskören genom att se på en TV-film. Den tillhör kategorin julmirakel. Jag är lite svag för den genren, för det är så trevliga små moraliteter som alltid slutar lyckligt efter att huvudpersonerna fått tillfälle att reflektera över sin livshållning och sina val. Den bästa är självklart Livet är underbart. (Jag älskar James Stewart.)

fredag, december 12, 2008

Vad sitter på en mätt mage?

Min mormor brukade alltid säga så till mig när jag var liten och vi hade ätit. Hon svarade sig själv: "Ett glatt ansikte".

Det slumpade sig så att jag fick Ullie på middag ikväll. Jag hade en grillad kyckling i kylen och hon skaffade sallad och glass och Noblesse. Nu är jag mätt. Och glad över att vi faktiskt lyckades få till en stund i mitt kök innan hon försvinner från staden på riktigt, jag känner mig själv och min förbannade inneboende tröghet och trodde aldrig att det skulle bli av. Äras den som äras bör, det var inte min förtjänst att det blev av. Det var Björn som agerade kopplare. Tur det.

Nu skall jag ta min mätta mage och mitt glada ansikte och vältra mig i soffan framför sci-fi-fredag på TV 6. Justus sitter hemma hos sin pappa och ser på samma program, på något vis tycker jag nästan att vi är tillsammans då...

Pladask

Vissa tillkortakommanden känns värre än andra. För min del är de svåraste när jag brister som förälder. Jag tycker att det finns vissa saker jag måste se till att uppfylla för att så att säga hålla mitt avtal med livet, det som går ut på att när jag väl har satt barn till världen så skall jag också ta hand om dem.

Det innebär inte att jag tycker att jag måste vara perfekt - nä, nu blåljuger jag. Jag tycker visst att jag måste vara perfekt och göra precis allt för och med barnen, allt ifrån att lyssna på dem och respektera dem och ge dem kärlek till att baka bullar och hitta på roliga saker att göra hemma och laga mat och pyssla och göra fint. Den första delen klarar jag, inte den andra.

Men om jag släpper mina egna krav och nojor kan jag se det mer allmänt och tycka att det är bra om barnen förstår att föräldrarna är människor och därmed ofullkomliga. (Snacka om att mina barn är hundra procent medvetna om att mamma är en ofullkomlig människa!) Det räcker nog ganska långt så länge barnen också kan finna trygghet i att de vet att föräldrarna ändå gör så gott de kan och hela tiden vill göra det bästa för sina ungar.

I morse gjorde jag något som jag inte kan förlåta mig själv för. Det var - som Sigvard säger - Sankta Luciatåg på Sigges skola. Det var sexårsgruppen och förstaklassarna som lussade för de andra eleverna och föräldrarna. Ekuddenskolan är mycket bra på att göra det bästa av alla sådan här små framträdanden, de har en hög ribba men är ändå avslappnade och alla ungar känner sig nöjda och stolta. Det var ett fint Luciatåg. Om man ville fika skulle man ta med egen kaffekorg. Jag, min arma idiot, tänkte att vi inte skulle fika. Trots att jag vet att det är viktigt för barnen att deras vuxna stannar kvar och fikar om de andra vuxna gör det. Trots att jag mycket väl kunde ha avsatt lite mer tid för att stanna kvar.

När Sigvard förstod att vi inte hade med fika blev han förstås mycket ledsen. Det var nu jag sprack i min föräldraroll. Jag blev så överväldigad av min egen dumhet och kunde inte dölja hur ledsen jag i min tur blev över det. Situationen utvecklades till att Sigvard fick trösta mig. Precis det som jag hatar och menar att man absolut inte får göra; föräldrar lägger över det känslomässiga ansvaret på sina barn! Sigges pappa sprang hem till sig och kom tillbaka med lite fika, och medan han gjorde det gick Björn runt med Sigge så att han fick visa upp teckningar och annat som Björn inte har hunnit se än eftersom det nästan alltid är jag som hämtar i skolan. I slutändan mådde Sigge rätt bra ändå. Men jag tog bort hans Luciaglädje, det var precis vad jag gjorde. Och jag hatar mig själv för det. Man får inte göra så som jag gjorde när man är förälder. Jag tycker faktiskt att det inte finns någon ursäkt för att lägga över vuxenproblemen på barnen.

Det är bara att ta nya tag, naturligtvis. Det är tur för mina barn att det inte hör till vanligheten att sådant här inträffar i alla fall.

torsdag, december 11, 2008

Bara jag

Jag upptäckte idag att jag har lyckats med konststycket att först se till att den lins som inte fungerade blev utbytt till en med rätt axelläge, för att när den rätta linsen väl kom säga till optikern att det blev fel igen och be honom vara snäll och kolla med leverantören så det blir rätt. Samt att då byta ut den lins som jag ansåg vara felaktig (som var rätt) och att se till att leverantören hädanefter skulle leverera den (felaktiga) linsen.

Det var mycket pinsamt att ringa till optikern och säga "Glöm allt jag sagt, jag skall ha den lins som de skickade och som jag sade var fel." Tyvärr har redan lådan med mina linser blivit packad, så jag kommer att få fel lins i alla fall. Och får ta med den till optikern för att byta ut mot en rätt lins.

Om jag inte hade tittat på lådan med märkningen utan bara satt in linsen hade allt varit problemfritt och bra. Men nej, min hjärna måste lägga sig på sidan och somna stenhårt så att allt blir så krångligt, jobbigt och pinsamt som möjligt för mig.

Kan ingen bara skjuta mig?

Vill inte höra

1) När jag kommer hem vill jag inte höra två skränande TV-apparater och en brummande dator. Det tar ner mig och ger mig huvudvärk på nolltid. Ibland undrar jag om samtliga i min familj utom jag lider av hörselnedsättningar, tinnitus tillika svåra koncentrationssvårigheter som gör att inget kan bli uppfattat om det inte skriks fram.

2) Servitörer som skall vara höggljutt klämkäcka och konverserande hela tiden och aldrig låter en vara ifred.

3) Från sexåringen framför dataspelet: "Men, vad är det som händer nu? Det funkar ju inte!" De orden innebär att jag måste rycka ut och återställa banor, starta om datorn, förklara varför han borde byta spel eftersom det han hela tiden kör fast på är för svårt och försöka låta bli att bli irriterad över dessa återkommande problem.

onsdag, december 10, 2008

Blomstergärd

I de flesta familjers fotoalbum av något äldre årgång finns det foton av jubilarer som sitter stelt uppspetade framför mängder med blomsterbuketter. Jag minns precis hur bilderna i mina föräldrars album ser ut. Det är farfars 50-årsdag och morfar Kalles 60-årsdag och ett antal andra personer som har fyllt år och fått springa efter vaser och pottor för att kunna ha någonstans att placera alla hundranitton buketter som gratulanter dykt upp med under dagen.

När jag fyller 50 skall jag göra precis så. Sätta mig mitt i blomsterhyllningen och le stelt mot kameran. Förutsatt att det blir någon blomsterhyllning. Jag kanske ber folk plantera träd istället. Fast då blir det ingen bild. Ack, hur göra?

Komalåten

På Domkyrkokörens julkonsertsrepertoar står Alfvéns Julsång. Jag har ett dåligt förhållande till den. Jag förstår den inte och tycker att den inte anstränger sig det minsta för att kommunicera med mig. Jag tycker att den är seg och trist. När vår dirigent fyllde 50 år lustmördade vi den en gång för alla (trodde åtminstone jag) genom att framföra den på kazoo. Men trots detta har han alltså lyft in den igen. Jag som hade hoppats på att kazoomordet hade gjort den omöjlig för all framtid.

tisdag, december 09, 2008

Svart är snyggt

Är hemma med två småvarma,illamående och halsonda pojkar. Justus mår sämst. Han ligger under ett täcke i biblioteket och tittar på Förhäxad. Han är mycket blek och ämlig. Av alla veckor på året att bli dålig! Han missar det stora repet inför Goder afton ikväll, men han klarar det faktiskt inte. Hoppeligen är han frisk igen på lördag. Sigvard spelar dataspel. Han är intensivt koncentrerad.

Själv har jag målat naglarna med mitt fina svarta nagellack. I söndags fegade jag ur och hade mörkt lila nagellack i kyrkan, men det var ju det svarta jag ville ha. Och nu är det fixat.



Jag gillar svart. Jag tycker det är en mycket snygg färg på kläder och skor och smycken. Det har jag gjort länge. När jag var fjorton år var min mamma övertygad om att jag var djupt deprimerad eftersom jag hade svarta kläder i princip jämt. Det spelade ingen roll att jag bestridde detta när det begav sig, och även på senare år har jag försökt förklara att jag helt enkelt tyckte jag var snygg i de där svarta byxorna och den svarta tröjan.

Idag tycker jag att jag är väldigt snygg med mina svarta, blänkande naglar.

måndag, december 08, 2008

Leva genom sina barn

Alva avslöjade att hon är vald till skolans Lucia. Jag höll på att trilla av stolen. Alla vet att Luciavalen alltid har varit en kombination av skönhets- och popularitetstävling. Själv har jag aldrig varit vare sig skön eller populär, och om man inte är det blir man i viss mån en räv som muttrar om sura rönnbär och tycker att det måste vara något åtminstone lite suspekt med tjejer som blir valda till Lucia. Är de inte lite, lite korkade och ytliga?

Och så blir min sköna höna vald till Lucia. Där kom mina fördomar verkligen på skam. Någonstans inom mig sitter dessutom en femtonåring som är lite lessen över att hon aldrig kom i fråga ens och tycker det känns som en revansch. Min dotter, hon blir minsann Lucia, hon!

Denna dag

Idag åt jag lunch med Mona och Gisela. Det var Mona och Gisela som hade bestämt lunchträff men jag hakade genast på. Det var trevligt att träffa Gisela mer organiserat istället för att bara springa på varandra på Coop Forum eller vid valborgsmässoeldar i Eriksberg - trots att hon gav mig allergiska besvär. Hon har katter, kaniner och marsvin vilket blir en trevlig allergencocktail som anföll efter en stund. Efter lunchen tittade jag in på Giselas blogg Svinkonst (Gisela är konstnär och marsvinsuppfödare) och gottade mig i bilder på söta marsvinsungar. Det är ofarligt ur allergisynpunkt.

Tänker på alla år som gått sedan vi var unga, Mona och Gisela och jag. Och nu har vi egna barn. Jag ligger främst med att ha barn som håller på att gå över i ungdom, men de andra kommer snart efter.

Efter jobbet var det dags för dansuppvisning. Sigvard var taggad hela vägen på bussen. Själv kände jag modet slås ned en aning när vi skulle klämma in oss i foajén på Reginateatern tillsammans med tre andra dansgruppers barn och respektive föräldrar. Men så småningom satte det ju igång. Och vad kan man säga? Barn är barn och vissa är duktiga och andra springer mest omkring lite planlöst, men roligt verkade de ha allihop. Min egen unge är ju dock väldigt säker på att dansa och hade helt rätt attityd för sin hip-hop/streetdance...

Väl hemma möttes jag av en mycket blek Justus som hade svår huvudvärk och faktiskt var tvungen att stanna hemma från kören ikväll, trots att det är den intensiva Goder afton-veckan. Alva och hennes pojkvän pluggade. Jag var lite trött och nere när jag kom hem, men när vi satte oss vid matbordet kändes det bra igen. Jag är glad att Alva kan få hjälp med matten och biologin.

Sigvard badar nu och sjunger emellanåt på den hip-hip-låt som de dansade till. Plötsligt ropade han in mig: "Mamma, jag måste prata med dig." Jag stack in huvudet i badrummet. Han hade kommit på att Tönnes inte var hemma och undrade var han var. Nyss ropade han igen. "Mamma, kommer du att bli arg på mig?" "Är det väldigt blött på badrumsgolvet?" "Jaaa...det kom en stor plask och så...vattnet skvätte överallt nästan." "Nej, jag blir inte arg." Jag får stålsätta mig inför anblicken av centimeterhögt vattenstånd när det är dags att lyfta upp och torka av baddjuret. Jag har ju sagt att jag inte blir arg så det måste jag hålla.

Resten av kvällen blir väl att ta emot Tönnes när han och Björn kommer hem från möte och lägga gossen. Sedan måste jag ta fram Staffanslinnet som jag och Justus köpte igår. Vi tog ett ganska stort så han kan ha det något år framöver, och det innebär att jag måste lägga upp det. Jag hatar att lägga upp och sy saker. Verkligen. Men vad gör man inte för sina älsklingar. Och det måste vara färdigt till i morgon eftermiddag eftersom de repeterar från klockan 15 till 21 på Uppsala konsert och kongress då. Det är hårda bud för gosskörspojkar.

torsdag, december 04, 2008

Superhjältedräkten på

Jag sträcker lite på mig och känner mig nöjd. Man kanske skulle skaffa den där superhjältedräkten med tillhörande cape och dra på då och då. Fast det får inte vara åtsmitande trikåer som med plågsam tydlighet visar upp den där magbulan som jag inte blir av med. Nåja, superhjälte i alla fall.

Idag åkte jag hem från jobbet för att hjälpa min förtvivlade dotter med de fyra skrivuppgifter som skulle vara klara till i morgon och som hon lyckats förtränga. Min lilla gumma grät häftigt och hade jätteont i magen. Jag sade inte till henne att jag ju hade påmint henne hela förra veckan och att hon hade sig själv att skylla, för det visste hon redan. Jag sade åt henne att lägga sig på soffan och lugna sig en stund till jag kom hem. Tyckte det var bättre användning av väntetiden. När jag väl var hemma introducerade jag henne i den ädla konsten att trycka ur sig massor med text som till och med verkar hyfsat genomtänkt på mycket kort tid. Det gick. Hon tog sig samman och gjorde ett bra jobb. Nu vet hon att det inte är bra att hamna i den situation hon befann sig i när hon bröt ihop och fick ont i magen - men hon vet också att det mesta går att lösa. Hon vet att hon kan klara av det. För min del kändes det som mycket bra använd mammatid. Och ärligt talat, superhjältekänslan hade jag också. Trots att den egentliga superhjälten är flickan som insåg och erkände sitt misstag och inte smet undan från att lösa uppgiften, utan bad om hjälp och faktiskt rodde det hela i land istället. Duktiga, fina Alva.

onsdag, december 03, 2008

Ho ho ho

Nu vet jag att det drar ihop sig till jul, för nu har Coca Cola-tomten invaderat TV-reklamen. Coca Cola Company för sedan länge en ivrig kamp i Sverie för att tränga undan julmustens dominans under julhelgen. Undrar om de har lyckats?

Fattigdomens bojor

Tittar på ett program om teplantager samt om rättvisemärkning - det vill säga om den betyder något. Minns egna besök på teplantager i Sri Lanka och de oerhört knappa levnadsbetingelser människorna där lever under. Blir förbannad över att en av människans främsta dåliga drifter verkar vara att sko sig på andra så mycket det går.

Tänker på fattigdomen i det gamla Sverige. En beskrivning av en fattigdom som är så djup så den svider är Moa Martinssons berättelse om fiskarflickan från Östergötlands skärgård (Kungens rosor). Det är inte så hemskt långt borta i tid. Min farfar växte upp i en statarlänga. Inte heller så långt borta i tid. Och idag har vi i vårt land en utbredd fattigdom, kanske framförallt hos ensamstående föräldrar, och även om den inte går att jämföra med den svåra hungersnöd som fanns i vårt land och som finns idag några hundra mil bort i världen, så är det fattigdom. Fattigdom äter människor. Urholkar. Tar bort initiativlust och framtidstro.

Utrota fattigdomen NU. Själva kampanjen avslutades för några år sedan, men grundtankarna kan man sprida så mycket man kan.
- rättvis handel
- skuldavskrivningar
- mer och bättre bistånd

Man måste alltså sluta att sko sig på andra. Varför skall det vara så svårt?

Motvalls dagar

Suck. Jag är så pass gammal att jag borde ha lärt mig vid det här laget att motvalls dagar fungerar endast en taktik och inget annat: gör ingenting. Så fort du tar dig för något en sådan dag så kraschar det.

Jag fick ett ryck och bytte ut två tavlor i trapphuset bara för att se hur det skulle se ut. Tänkte att de får sitta kvar en dag eller två så man får tid på sig att fundera. Efter fem minuter ramlade en av tavlorna ner. Givetvis var det den som var inglasad. Ett bokstavligt KRASCH över hela trappan, med andra ord. Varför lät jag inte bara bli att göra något överhuvudtaget?

Lukta lite

Dofter är viktiga för oss alla, även om den moderna människan inte direkt sniffar i luften längre för att kolla efter faror eller förändringar. Men vi har doftminnen lagrade i oss som rätt vad det är påminner om tidigare händelser och upplevelser.

Jag minns doften av nyligen uppkastad bröstmjölk mot min tröjaxel. Doften av mjölk från en nymatad babymun. Doften av nyfödd baby, en blandning av blod och fett och alldeles ny människa. Jag minns doften av blod. Blommor. Regn. Gräs. Den där speciella doften på hotell i Asien och Afrika: decinfeceringsmedel blandat med lime.

Jag blev för en stund sedan trött på att lukta förkylning och svettig pyamas och tappade upp ett bad. Efteråt tog jag fram min nya hudlotion. Mmmm...nu doftar jag äpple och vanilj. En lätt, frisk doft som gör mig lite gladare. När jag sniffar bland mina parfymer och krämer kan jag konstatera att jag dras åt det lätta, friska och blommiga hållet. Jag har bara två tunga dofter, den ena är Elisabeth Ardens Red room och den andra är en parfym som slutade tillverkas för många år sedan och som jag har kvar en nostalgisk skvätt av. Nuförtiden har skvätten bara kvar en rätt frän och avdunstad doft. Det var min älsklingsparfym trots att den drog åt det tunga hållet. Hette Pour Femme, från Cerrutti. Tillverkaren har bytt ut den doften så det finns en parfym som har samma namn - men det är inte samma doft.

Jag undrar vad min speciella doft är? Alla människor har ju en egen doft. Ibland tror vi nog att vi doftar av älsklingsparfymen eller tvålen eller tvättmedlet, men vi lurar oss. Under de lagren finns vår egen doft. Den där doften som barnen känner igen. Eller andra människor som älskar oss.

måndag, december 01, 2008

Tänk om

I dagens UNT finns på debattsidan en stor artikel skriven av personer som arbetar med drogförebyggande arbete i länet. De efterlyser en alkoholkommission som kan arbeta med undersökningar och kartläggningar av konsumtionsvanor, inköpsmönster och annat för att ge underlag till beslut som gäller förebyggande arbete. Jag blir glad. Bra initiativ, och även om jag inte vet om en kommission är lösningen på attityder till droger så har den här debattartikeln i alla fall lyft frågan om att alkohol inte bara är en problemfri och rolig sätta guldkant på tillvaron - sak.

Ett avsnitt får mig att sucka lite. De skriver: "En bra alkoholpolitik ska ta hänsyn till båda dessa aspekter, nämligen att försöka begränsa lidande och överkonsumtion medan det samtidigt ska finnas frihet för människor att dricka och ha trevligt under ansvar." Där kom det igen. Under ansvar. Alla vet att alkohol är en drog som man inte kan umgås med hur lätt som helst. Det går liksom inte att jämföra med att käka vindruvor eller glass eller goda ostar eller annat man stoppar i sig för att få sin guldkant på tillvaron. Men jag begriper varför de skriver så. De vill inte låta rabiata och stöta bort människor. Därför måste man ha med formuleringen som säger att människor visst kan få dricka i lugn och ro och ha det så mysigt med sin drog eftersom de klarar att inte bli beronde.

Det är ett faktum att alkohol inte är ofarligt. Men människor skall likafullt fortsätta att ha sin frihet att dricka. Under ansvar, nota bene. Ersätt alkohol med namnet på en annan drog och smaka på om det känns lika självklart och naturligt att människor ska ha frihet att injicera heroin, röka på eller knapra ecstasy och ha trevlig under ansvar.

Man kan ha många synpunkter på droger och individens rätt att själv bestämma vad man gör med sig och sitt liv. Problemet är bara att ingen individ är helt frikopplad från ett sammanhang. Det individen gör påverkar omgivningen. Glöm aldrig det.

söndag, november 30, 2008

Flyga med Bach

När Juloratoriet sätter igång med pukor och trumpeter känner jag mig några takter in som att jag flyger. Det är en oöverträffad känsla.

Resten av kvällen flög jag inte riktigt lika mycket, mest beroende på att jag frös så förbaskat om nacke och axlar och fick värk där. I en av pauserna då orkestern fick stämma om tog jag mig åt nacken till, och det märkte Staffan som sitter bakom mig. Han var så snäll att han gav mig en snabb nackmassage där. Det hjälpte. Oväntat mycket. Antagligen fick han igång blodcirkulationen så pass att jag mjuknade i nacken. Tur att man har snälla körkompisar som till och med ger massage under pågående konsert.

Annars går mina tankar till Bach. Tack, snälla Johannes Sebastian för att du skrev så fantastisk musik. Även om Juloratoriet innehåller vissa arior som jag tycker är snarktråkiga så är resten, och det mesta av allt annat som Bach skrivit, så genialiskt. Man vill dansa. Och flyga!

lördag, november 29, 2008

Kallt men varmt

Hemma efter genomförd offentlig generalrepetition av Juloratoriet. Det var väldigt mycket människor i kyrkan. Ca 300 av dem var från klimatkonferensen och hade väl mer eller mindre tagits som gisslan. Det mesta gick bra även om jag blir galen på oboeisterna som år efter år gnisslar på exakt samma parti. Förmodligen är det vansinnigt svårt!

Själv stod jag mitt i värsta kalldraget och stelnade mer och mer. Kände oroligt hur gräsligt kall jag blev om nacke och axlar. Jag hade långärmad tröja samt långkalsonger på mig under körklänningen men fryser fortfarande. Mot slutet var jag så kall att jag nästan grät. Men då kom något värmande. Altsolisten Carolina Bengtsdotter Ljung sjöng den där evighetslånga arian "Schlafe mein Liebster" så innerligt varmt och vackert att jag för det första nästan glömde att jag frös, för det andra inte bara satt och väntade på att arian skulle ta slut som jag faktiskt brukar göra. För den är onekligen väldigt lång. Men när Carolina sjöng kändes det bara "ahhh".

Jag håller tummarna för att kyrkan är varmare i morgon, att jag inte har blivit förkyld och stel av kvällens övningar - att allt skall kännas varmare och bättre, helt enkelt.

torsdag, november 27, 2008

Skynda långsamt

Det är inte alltid jag kan kosta på mig att låta det ta den tid det tar att få med Sigvard hem från fritids, men idag fick han dra ut på det. Och det gjorde han. Jag fick honom till klädhängaren, men så skulle han springa tillbaka för att ge Johannes en hejdå-kram. Det utvecklades till en form av kull där pojkarna rände fram och tillbaka och skrattade sådär sexårslyckligt. Det är skönt att se och höra.

På vägen hem frågade jag lite om hur dagen hade varit. Jodå, Sigvard tyckte att det var roligt att åka skridskor på Studenternas och det gick bra också fastän det var hans första vända på skridskor. Hans fadder hade berömt honom. Så berättade Sigge vidare att han vid samlingen någon dag hade talat om att han inte var kär i nämnda fadder. Först hade hon blivit ledsen men sedan sagt att det var bra och att de kunde vara vänner. Sigvard är mycket nöjd med resultatet. Han vill vara vän och inte vara kär. De har någon slags grej för sig på skolan just nu, när alla skall vara kära i någon och vissa är förstås kära i minst tre stycken. Det där hänger inte Sigvard med på. Han tycker inte om när någon går och tror att han är kär när han inte är det. Det strider mot hans inneboende ärlighet och behov av att reda ut saker och ting. Så det är klart att han lyfte frågan i det forum där barnen är uppmanade att göra det: på samlingen.

Jag tycker lite synd om Nora som har varit Sigvards flicka i flera år på dagis och fritiden trots att hon är ett år äldre - och nu fick nobben offentligt. Inte lätt för en osentimental och brutalt ärlig sexåring att välja det rätta, diskreta tillfället för att tala om för en flicka att hennes känslor inte är besvarade.

Smakar inte bra

Jag fick ett kedjebrevsmejl med ett bildspel som handlade om Förintelsen och vikten av att inte glömma den, särskilt när det finns folk som ifrågasätter att det överhuvudtaget hände.

Jag fick dålig smak i munnen efter några bild- och textrutor. Ifrågasättandet av Förintelsen kommer enligt avsändaren från muslimskt håll. Man vidarebefordrar något som jag tycker låter misstänkt som en skröna, nämligen att man i Storbitannien har tagit bort undervisning om Förintelsen från kursplanen för att inte stöta sig med de muslimska grupper som hävdar att den aldrig inträffat. Det fortsätter på samma vis.

Jag undrar vem som är avsändare och vad syftet är. Och som alltid när man använder något som är viktigt, riktigt och sant (att aldrig glömma Förintelsen) och blandar ihop det med något annat (anti-muslimska stämningar) så blir det så galet och fel så jag mår illa. Jag undrar hur många som får det mejlet som kommer att gå på att muslimer generellt förnekar Förintelsen. Saken blir naturligtvis inte på något sätt enklare av att det finns muslimer som faktiskt gör det.

Men om man skall börja spekulera i var och hur förnekelsen uppstod så har man bitit sig rejält i tummen när man försöker peka ut muslimer. Har någon hört talas om Robert Faurisson, den stora historierevisionisten som påstått att Förintelsen inte ägt rum? Är han muslim?

För mig blir det som att man bara ersätter hets mot judar med hets mot muslimer. Jag ställer inte upp på någondera.

onsdag, november 26, 2008

Förtränga

Jag försöker låta bli att tänka på att Ullie snart skall sluta och att hon och Anders flyttar från stan. Det kommer att bli så väldigt tråkigt utan Ullie. Min dotter och andra ungdomar som Ullie varit en bra och juste vuxen kompis och ledare för är ledsna även de. Man säger att ingen människa är oersättlig - men det är lika sant att alla människor är unika och lämnar ett tomrum efter sig.

Det blir bra grått och trist på jobbet utan Ullie. Men man måste ju vara lite generös och hoppas på att hon skall trivas med nya jobbet och bostaden där i långtbortistan (Nyköping).

Det är en intressant värld vi lever i

Verktygslåda på drift i rymden.

Tänk så mycket saker som händer som man inte har en aning om. Och tänk så många grejer det finns som jag inte vet vad det är. Astronauten som tappade verktygslådan skulle använda en fettpistol. Vad är en fettpistol?

Så fin

I mitt vita snöklot händer det stort och smått. Bra saker och dåliga saker, vardagsliv och glimtar av evigheten blandat om vartannat. Och alltid barnen, mina skäl för att leva.

Igår blev det lite småkaos så jag tog med Sigvard till min körrepetition. Hans pappa tog med sig både Justus och Tönnes till Justus utvecklingssamtal och plockade upp Sigvard i Domkyrkan när de vara klara. Jag förberedde Sigvard genom att sänka hans förväntningar rejält. "Du kommer att ha jättetråkigt, men du får lov att stå ut." Sigvard skötte sig så otroligt fint och bra och jag tror dessutom att han inte hann tycka att det var jättetråkigt eftersom han blev hämtad i halvtid, ungefär.

I morse kom han tassande till mig och viskade: "Mamma, jag behöver inte ha med mig all mat vi har hemma när vi skall åka skridskor." "Mfff", svarade jag utan att riktigt hänga med. En stund senare när vi åt frukost förstod jag plötsligt. I morgon skall Sigvards skola ha friluftsdag och åka skridskor på Studenternas IP. De skall ha med sig rejäl matsäck, både lunch och mellis. Sigvard har hört mig grunna över vad jag skall hitta på i matväg eftersom de behöver en heldagsranson. Sigge har uppfattat mina funderingar kring rejäl matsäck som att jag trodde att han skulle släpa med sig ALL mat vi hade hemma i skafferiet. Visst var han snäll som ville hjälpa mig att lätta på oron? Sötnosen. Bästa, fina. Han är så omtänksam.

måndag, november 24, 2008

Vilka flingor, vilka flingor, flingor, flingor flingelingeling

Världen är inbäddad i bulliga snödrivor. Kommunens plogbilar stretar på men hinner inte med. Det snöar fortfarande. Det var så längesedan det var så här att jag är andäktigt fascinerad. Innan mörkret kom för en timme sedan var himlen vit, luften vit, marken vit - det syntes inga konturer eller avgränsningar. Som att befinna sig innesluten i ett luddigt klot.

lördag, november 22, 2008

Första riktiga vinterdagen


Justus gick upp på vinden och drog fram pulkorna. Sedan övertalade han Sigvard att gå ut och åka pulka i det vackra vintervädret. Jag och Tönnes gick ner till parkeringen och grävde fram bilen. Tönnes tyckte det var roligt att få gå loss med skrapan på isen och snön. Själv tyckte jag väl det var måttligt kul, men jag blir glad varje gång Tönnes är glad. Och så tänkte jag nöjt att motorvärmare är finfina saker. Alva anslöt efter en stund och så for vi tre iväg till Gränby och mitt mål för dagen: köpa vinterkängor och termobyxor till Tönnes. Han var mycket tålmodig hela tiden och gick med på att prova skor och byxor utan sura miner.

Attan vad Tönnes är snabb i vändningarna när han vill. När vi kom in i Gränby centrum visste både jag och Alva vart Tönnes tänkte smita iväg så fort han kunde - ändå hann vi inte fånga honom innan han triumferande var på väg upp i rulltrappan.

Tönnes leker tittut en stund på H&M.


Tönnes hjälper Alva med dagens viktigaste projekt: välja rätt lördagsgodis till alla barn.

torsdag, november 20, 2008

Relation

Relationer är inte lätta. Oftast tycker jag dock att den svåraste relation jag har är den med mig själv. Jag är 40 år och vet ingenting. Möter min egen blick i spegeln och undrar: "Vem är du?".

onsdag, november 19, 2008

Vitt

Nu snöar det. Marken är vit. Jag ser snöflingorna virvla lätt i ljuset från gatlyktorna på gatan utanför. Jag ser på Vita huset. Tänker lite på att den serien avslutas med att USA får sin första president med latinamerikanskt ursprung - det är svårt att inte fundera över paralleller mellan den fiktiva valkampanjen i Vita huset och Barack Obamas valkampanj. Jag har inte följt Obamas kampanj särskilt noga, men jag har fått intrycket av att han inte pratat särskilt mycket om hudfärg. Säkert ett taktiskt klokt val. Men jag blir livrädd när jag tänker på alla de amerikaner som fullkomligt skiter i valen eftersom de anser att det som sker på federal nivå är korrupt och inskränker individens rättigheter och istället sitter och håller hårt i sina vapen. De mest hårdnackade white supremacist-typerna bryr sig säkert inte ens om att USA har en svart president eftersom de ändå inte erkänner någon slags president- eller federal överhet.

Mer vitt: Vit jul. Möjligheten för alla vuxna att göra något för de barn och familjer som bävar inför det som borde vara fridens högtid. Gå in på Vit jul och skriv på ett kontrakt där du lovar att avstå från alkohol på julafton, juldagen och annandagen. För barnens skull. Det har större betydelse än du anar.

tisdag, november 18, 2008

När skall det bli roligt att sjunga igen?

Inte ikväll i alla fall. Jag gick på sånglektion fast jag var darrig i hela kroppen. Kände mig rätt nere efteråt. Sångförtroendet på noll igen. Nu har jag bestämt mig för att stanna hemma från repet ikväll för att försöka bli frisk istället. Och faktiskt gör det mig inget. Ett faktum som i sig gör mig deprimerad. Men det är så länge sedan det var roligt att sjunga så jag vet inte vad jag skall göra. Att sluta i kören känns inte som ett alternativ eftersom den varit en så viktig del av mitt liv i över tjugo år - men när det inte längre lockar att gå dit, vad gör jag då? I princip går jag bara dit för att träffa körkompisarna nu för tiden.

Ladda inför jul

Sigvard har laddat inför jul i en månad. Att säga att han är förväntansfull är ett understatement. Igår när jag fick bonusträffa Sigge på hans pappavecka sade han så fint: "Ni får ge mig vad ni vill till jul". Ett andetag senare sade han att han ändå väldigt gärna vill ha det där spelet. Och så sade han att det pirrar i magen när han ser paketen under granen, och då blir han glad.

Jag blir glad av Sigvard.

måndag, november 17, 2008

Men vad nu då

Sitter här och bölar så det skvalar åt Viba Femba (Gunnar Axelsson Fisks)sång "Det var en olycka" som handlar om en bror som tar livet av sig. Jag har ingen i min närhet som har tagit livet av sig, men jag bara grinar när jag hör den. Särskilt textraderna:

"det var inte rätt
du var sjuk
man ska inte gå ut när man är sjuk
storebror så liten"

Av någon outgrundlig anledning börjar jag tänka på Samuel. Finns ingen som helst koppling mellan den sången om just det ödet och min sons sjukdom och död. Ändå... och jag förstår inte varför.

Åh, vad det är jobbigt att gråta. Man kvävs av snor och ont gör det i hjärtat och ögonen svider.

Populärkulturlycka

Dålig morgon egentligen eftersom migrän kom och hälsade på, men tack och lov hanna jag ta medicin i tid och så var det nog ett litet anfall. Jag är uppe nu och tar det lite lugnt innan jag åker till jobbet. Slöar lite med min tekopp framför TV6. Sätter teet i vrångstrupen och skrattar lyckligt: ett avsnitt av Xena, krigarprinsessan som är förlagt till tiden för första världskriget! Jag älskar flippade TV-serieavsnitt.

För flera år sedan tittade hela familjen på Xena som söndagsvkällsmys. Den sändes vid 17-18-tiden på söndagar då. Nostalgi.

söndag, november 16, 2008

Kampglädje

Snöblandat regn för en stund sedan. Nu har det upphört. Jag börjar längta efter lite snö som kan lysa upp kolmörkret.

Vi hade en bra dag igår. IOGT-NTO-distriktet hade ordnat en inspirationsdag och det blev verkligen som vi hade hoppats. Själv blev jag mest lycklig över Per-Åke Anderssons glöd i passet om alkohol som utvecklingshinder - det behövs en hel del jävlar anamma för att orka hålla arbetet uppe, och den känslan tror jag att alla deltagarna kände av. Det är så otroligt skönt varje gång man får en injektion med kamplust.

Så nu är det dags att börja släpa sig upp på barrikaderna igen.

fredag, november 14, 2008

Kultur 2

Köpte mig en bok på LundeQ på vinst och förlust. Hittade den under crime. Lockades av titeln: "First among sequels". Tänkte att om titeln är en trevlig ordlek så verkar det lovande.

Första sidorna läste jag medan ögonbrynen höjdes mer och mer. Sedan började jag le. Leendet blev bredare och bredare.

Jag kan inte definiera vilken genre boken tillhör. Snarare fantasy än crime, egentligen - men på det stora hela går den inte att placera i ett fack. Om man gillar språk och litteratur och halsbrytande fantasiövningar rekommenderar jag starkt Jason Ffordes.

Kultur 1

Viba Femba och Ulla Skoog på UKK. Bra. Man blir glad och rörd och tänker att attan vad de där killarna är sköna.

torsdag, november 13, 2008

Knappast änglasång

Hade en deppig upplevelse på sånglektionen i tisdags. Karin hade bett oss ta med något som var kämpigt. Jag tog med Knutte. Nystedts "O crux", alltså. Vi satte igång och jag tyckte allt lät jämmerligt. Och när det började bli högt så kunde jag plötsligt knappt ta ett högt fiss, och när jag skulle upp på höga a sade det KVACK. Varje gång! Jag lovar att det inte brukar hända och inte brukar jag låta riktigt så mycket kvack heller. Karin sade att det var helt OK och bara bra eftersom hon jobbar med tekniken nu, och att resten liksom får komma sedan. Eller något sådant. Synd bara, då, att tekniken inte funkar särskilt bra för mig. Heller.

Elände.

onsdag, november 12, 2008

Paso doble i Storstugan på Tollare

Jag skrattade alltså så mycket så jag inte fick fram kameran, men Stefan Lindstig tog en bild. Gunnar och Tommy i sitt esse. Det är roliga styrelsekamrater man har!

Tack, Benny

Nu har även jag läst Benny Haags "Makt, mod och motstånd". Jag tycker att den är bra. Och jäklar, vad Benny är arg. Han drivs av en helig vrede. Benny Haag är mycket, mycket argare på alkoholkulturen och det alkoholtoleranta etablissemanget än vad många organiserade nykterister törs vara. Kanske för att inställningen till en nykterist varierar med orsakerna till ens ställningstagande. Om man har varit missbrukare själv eller haft en anhörig eller kompis som varit det är det mycket mer legitimt att ta ställning mot alkohol, än vad det är att göra det helt enkelt för att man ändå ser och förstår vilken skit alkohol är.

Det är befriande med Bennys ilska. Jag känner igen mig i den. Jag tycker att alkohol är totalt onödigt. Behövs inte. Och framför allt: det som är positivt (dvs det som folk säger är positivt med alkohol) kan aldrig någonsin uppväga all den skit som den för med sig. Aldrig.

Novemberseg

Det svider i ögonen och tröttheten sitter i kroppen. Jag sov bra i natt så det är inte någon missad sömn-trötthet. Snarare novembertrötthet. Idag skall vår nya kopiator komma och jag hade faktiskt på allvar tänkt blåsa upp lite ballonger och spänna upp en tåt som skulle illustrera rött sidenband så vi kunde inviga kopiatorn med lite festivitas - men jag ids inte.

Inte var det roligt eller skönt att sjunga igår heller. Allt bara kändes segt och trist och maestro var så tjatig och jag hade som vanligt ett ständigt surrande bakifrån vilket inte hjälpte upp situtationen.

One of these days. Fast flera i rad.

söndag, november 09, 2008

Ännu en novemberkväll på Tollare och beslutsångest

Hemkommen. Pussat ordentligt på alla barnen. Skönt. Helgen var på det stora hela bra fast jag mådde lite kymigt invärtes över att vara borta. Novembermötena har vi gemensamt med de andra förbundsstyrelserna i rörelsen - vi har våra möten var för sig men så har vi gemensamma aktiviteter på kvällen. Arrangörsskapet går mellan förbunden och i år var det vår, dvs Junis tur.

Ann-Britt och gänget fick till ett program som jag tycker var det bästa på många år. Först visades en kort film med Gösta Vestlund och Bengt Göransson som handlade om folkbildning och framtiden för den och folkrörelserna. Efter det följde en paneldebatt med ordförandena för IOGT-NTO, Junis och UNF samt vice ordförande för NSF. Och Gösta Vestlund som var där med sin fru Ebba. Det blev egentligen ingen paneldebatt eftersom Gösta hade mycket att säga. Christer som var moderator gjorde ett bra jobb med att styra över till de andra deltagarna ibland, men som någon sade: "Det är inte lätt att styra en ikon". Det gjorde dessutom inget att Gösta tog över. Han hade så mycket intressant att säga. Det är fantastiskt med de här folkbildningsgiganterna! Gösta är 95 år fyllda och så oerhört elastisk och modern i sinnet och tanken. Det som tog mig allra mest var när han sade att ledarskap aldrig är så starkt som när man befinner sig på samma nivå. En direkt antites till det auktoritära sättet att leda.

När vi hade tänkt och fascinerats började leken. (Vi följer så gott det går det fina folkrörelsekonceptet med arbete, andakt och avkoppling.) Erland Nilsson drog igång några sånglekar, och det kan låta mossigt och fånigt men det finns inte mycket som är så kul som när hela gänget hänger med. När jag var lagom genomsvettig var det dags för Let´s dance. Av någon anledning har vi alltid med ett tävlingsmoment under dessa novemberkvällar då vi försöker slå de andra förbunden. Jag undrar om det säger något om våra inbördes relationer? Tyvärr slog IOGT-NTO oss med en poäng - jag tycker att domarna var fega och bakåtsträvande när de inte förstod kreativiteten i Gunnars och Tommys paso doble. Jag skrattade så jag glömde ta fram kameran vilket är synd, för den dansen är oförglömlig. Det enda som är i klass med den är när Maj-Lis Lööv headbangade ett år. Eva och Stefan knep bra poäng i sin streetdance, och jag måste blygsamt framhålla att jag och Conny slog de andra förbunden i vår dansomgång med vår eleganta wienervals.

Valberedningen hade sina första samtal med oss under helgen. Jag svarade att jag inte kunde säga något än. Men när jag satt på bussen hem från Tollare och var så trött kände jag att det nog är dags att kliva av. Jag har egentligen fortfarande lusten och viljan, men vid kongressen i sommar har jag suttit i tre perioder = 6 år. Det kan vara dags. Huvaligen så tomt det kommer att bli, men jag kommer inte att behöva uppleva plågan med att åka ifrån barnen när FS-sammanträdena sammanfaller med mina helger. Men det är på många sätt så kul med FS-arbetet och det känns som jag fortfarande har något att tillföra. Jag kommer nog att grubbla ett tag till men när valberedningen ringer nästa gång måste de få ett bestämt svar. Troligen nej. Det är en januarikonferens och två möteshelger kvar innan kongressen så jag får passa på att riktigt frossa så länge jag kan!

fredag, november 07, 2008

Krasch

Messade till Alva och Justus att det är så illa att jag inte träffar dem förrän på söndag eftersom jag har FS hela helgen. Fick ett lakoniskt svar av Justus: Men å.

Det har aldrig känts så fel att åka till Tollare.

torsdag, november 06, 2008

Saker som underlättar tillvaron

Håller på och skriver ut FS-handlingarna. Jag skyndar att tala om att jag givetvis redan har läst dem alla på nätet så att ingen skall tro att jag inte läser handlingarna förrän precis innan mötet. Utskrivandet underlättas oerhört mycket av att Gunnel samlat ihop alla handlingar utom några sent inkomna i en enda pdf. Bara att trycka skriv ut och så får man hela bunten med en gång. Tack Gunnel som gör sammanställningen, och tack Conny som kom på denna briljanta idé. Det är Columbi ägg.

Jeremiad

Jag försöker akta mig för att hata saker. Hat leder ingenstans och är bara destruktivt. Men det finns trots allt något jag verkligen hatar: migrän. Den förstör så mycket liv. Den senaste tiden har jag dessutom blivit ordentligt deprimerad i samband med varje migränanfall just för att det är ett sådant värdelöst bortkastande av dagar.

Idag hade jag tänkt jobba på ordentligt och kände mig rätt peppad inför det - och så vaknade jag med migrän. Fick tablett med en gång men det var ändå för sent. Vacklade upp framåt kl 15 och då började det redan bli mörkt - snacka om att allt kändes hopplöst. Började tänka på annat som är mer eller mindre pissigt och svor över det faktum att jag skall till Tollare i morgon eftermiddag och vara borta på FS hela helgen. Det innebär att jag inte kommer att ha sett mina barn på över två veckor när jag kommer hem på söndag eftermiddag. (Bortsett från Alva som varit här och pluggat vid två tillfällen.)Det känns inte bra. Mörker och elände.

Men jag har i alla fall påbörjat stickningen av fladdermussjalen. Hittills går det bra. Alltid något.

onsdag, november 05, 2008

Medmänniska

En vilt främmande människa har lagt sitt liv i mitt knä. Det är ett ansvar, kan man lugnt säga. Och knepigt att gå balansgången mellan att vara en medmänniska och att bli uppslukad.

måndag, november 03, 2008

Kvällsbesök

Det sitter tre tonåringar och pluggar i vårt kök. Jag frågade om de ville ha pluggpopcorn och det ville de. Undrar hur lång stund det tar innan de kommer igång med läxorna på allvar, just nu är det mest meckande med telefoner. Sötnosarna.

söndag, november 02, 2008

Eli, Eli, lema sabacthani?

Söndag efter alla helgons dag. Har sjungit högmässogudstjänst och skall tillbaka om ett tag för minnesgudstjänst. Vi sjunger något av det vackraste jag vet: Requiem av Herbert Howells.

Det var en fin predikan idag. Som alltid den här dagen måste jag bita mig hårt i läppen och tänka på att jag är där för att göra ett jobb. Gick rätt bra tills det kom "---men Gud är kvar." (Hos den efterlevande.) Genast kom den upproriska tanken: Jag vill inte ha Gud, jag vill ha Samuel.

Troligen stammar den tanken från samma känsla jag hade när Samuel hade dött; att jag vill sluta tro på Gud för det var för svårt att stå ut med att Gud hade låtit det hända. Samma gamla teodicéproblem som vanligt. Om Gud är god, varför händer det hemska saker? För mig hamnade det i slutändan där att jag inte kunde sluta tro. Jag har ingen förklaring på teodicéproblemet men tycker å andra sidan inte att något blir mer begripligt om man tar bort Gud ur ekvationen. Och jag tror att Gud tål att jag tänker som jag gjorde idag. Man får knyta näven mot himlen och ropa: Varför? Ibland måste man banne mig göra det.

fredag, oktober 31, 2008

Egenvård

Blir mer och mer sugen på att försöka mig att sticka den där fladdermussjalen. Det känns som en utmaning som jag måste anta för att inte känna mig som en mes. Måste först investera i en rundsticka (har inte den storlek som behövs) samt garn. Har på känn att just det garnet kan var lite dyrt. Men garn är billigare än KBT.

Ruskfredag

Snöblandat regn. Blåst som ruskar om trädgrenarna. Tönnes och jag ägnade vår lediga fredag till att se på film (han), läsa och sova på soffan (jag). Nu är han hos sin pappa.

Jag har fått några sms från barnen i Umeå. De har Halloweenfest och Justus messar att han är inträngd. Jag förstår inte riktigt vad det innebär, tippar på att de är många runt köksbordet eller något sådant. Alva messade en bild på min bror iförd sin dotters dreadlocksperuk. De verkar ha haft det så bra, och av meddelanden som mina föräldrar gett ifrån sig har morfar och mormor njutit av att ha barnen där. Ikväll stiger de på nattåget hem igen.

Tänker på barnet som alltid finns med men som ändå aldrig är här. I morgon skall jag gå till kyrkogården och tända ljus på graven.

onsdag, oktober 29, 2008

Majsorm nej

Läste skötselråd för majsormar. Min halvpositiva inställning svängde raskt till ett "aldrig att jag fyller min frys med möss och råttor". Jag har stått på mig trots den flod av bedjande sms som kom efter mitt beslut. Alva lovade att hjälpa Justus med ormen till hon flyttar hemifrån (där fick jag lov att göra en mental "lalallalala") men jag köpte inte det argumentet. Barnen är ganska tillfreds ändå, visade det sig när jag ringde upp dem. Justus kontrade dock genast med "kanske kan jag få en sködpadda istället".

SMS från barnen

Jag gillar att messa med barnen. Alva och jag gör det ganska mycket. Det är en sådan lagom form av kontakt. Det är inte så viktigt att man nåste ringa utan bara kontakt för att det är trevligt. Alla utom Tönnes är i Umeå den här veckan, så det har blivit lite messande.

Mess från Alva igår: Det snöar!:-)
Mess från Justus idag: Jag vet vad jag vill ha till jul. En majsorm.
Mess från Justus en stund senare när han tycker att jag borde ha reagerat: Nå.
Mess från mig till Justus för att bekräfta: En majsorm?
Mess från Justus: Ja en Majsorm. dom är jättesnella.

Nu undrar jag var i Umeå de har stött på majsormar. Hur mycket kostar de? Hur sköter man dem? Kan de bli två meter långa och måste äta levande möss? Och den viktigaste frågan: Är Justus så stor att han klarar att ha hela ansvaret för skötseln? Lilla ormen lär få följa med pojken i hans varannan vecka-boende för jag har ingen lust att ha orm på heltid. Det tror jag inte att gossens far vill heller. Måste undersöka saken. Har ständigt dåligt samvete för att mina barn blir så svältfödda på djurkontakter på grund av min pälsdjursallergi. Det hade Alva både full koll på samt kunde säga redan när hon var två år: Mamma är pälsdjursallergiker.

måndag, oktober 27, 2008

Porträtt

Den här tavlan hängde hos min mormor. Det hörde till min barndom att jag gick och kollade in den när vi hälsade på henne. När hon dog fick jag den. Jag har ett minne från när den målades: jag sitter vid ett bord i en trädgård och har tråkigt. Jag tycker nästan man kan se att jag inte tycker att det är så livat att sitta modell. En lite småtrumpen treåring i gul t-shirt. Jag undrar varför konstnären Hans Blomkvist gjorde mig till blondin, dock. Mamma framförde för ett tag sedan en teori om att han tyckte att jag hade ett ljust sinnelag, var ett ljust barn så att säga. Hur som helst så tycker jag om bilden och är glad att den hamnade hos mig.

söndag, oktober 26, 2008

Tystskav. Då måste jag babbla själv.

Och nu är det väldigt tyst istället. Tomt. Men jag tycker väldigt mycket om när det är tyst också, och att få längta lite efter barnen är en lyx. Dessutom får jag tillbaka Tönnes redan i morgon eftermiddag.

Så mörkt det är. Och stilla. Det blåste väldigt hårt hela natten. Även utomhus är det väldigt tyst nu i jämförelse med hur det lät när vinden jobbade. Jag trivs och tittar på Rejseholdet på DVD. Jag borde egentligen fila på Junislöftet som är mitt och Stefans uppdrag - men jag tror att jag gör det i morgon istället. (Mors lilla lathund sa---)

Innan jag laddade DVD-n med Rejseholdet tittade jag på Casino Royale. Åh, vad jag gillar Judi Dench. Hon har varit en favorit ända sedan mitten på 80-talet då Sveriges television visade en serie från BBC som hette "How to play Shakespeare". Judi Dench var en av de utmärkta brittiska skådespelare som fick visa olika tolkningar och upplägg av Shakespearepjäser. Jag tyckte det var intressant när två skådespelare gjorde sina olika tolkningar av Köpmannen i Venedig. Ben Kingsley var den ene, och hade gjorde Shylock så långt bort från judeklichén som möjligt. Den andre skådespelaren vars namn jag har glömt var själv jude och gjorde tvärtom: spelade ut bilden av den snikne juden så långt det bara gick samtidigt som han fick in nyanser och mänsklighet. Det var bra rolltolkningar bägge två, och hela serien var kul. Trots att jag måste säga att det var en riktig prettoserie.

Nu skall jag fortsätta med Rejseholdet. Kopplingen till Casino Royale är förstås Mads Mikkelsen. Det finns alltid en koppling någonstans mellan allt man gör och tänker...

lördag, oktober 25, 2008

Öronskav

Igår kom barnen till oss. Tönnes skjutsade vi till hans kontaktfamilj och sedan åkte jag och Björn och Sigvard för att äta snabbmat och sedan handla. De två stora var hos kompisar och skötte sig själva.

Jag var så glad ocn nöjd över att få pussa på Sigvard och prata med honom om hans vecka och hans funderingar. Men efter någon timme var jag lite trött i huvudet. Lilla älsklingen har en period då han pratar ovanligt intensivt och mycket. Eftersom han alltid varit en prat- och sångglad typ så innebär det rätt mycket mer ljud när han nu har lagt i en högre växel. Jag tycker mycket om att höra hans funderingar och osammanhängande sexårsberättelser - men jag vacklade nästan till slut. Det var ganska skönt att komma in på Max då maten tystade mun åtminstone en liten stund. Det påstås att jag höll låda rätt rejält när jag var liten, så det här är väl Sigvards arv från mig.

Hans syskon trycker till honom när han pratar livet ur dem. Det klarar inte jag eftersom jag på det stora hela är glad över att Sigvard är en sådan öppen person. Jag försöker istället lite fint säga till Sigvard att andra också måste få prata. Än så länge är det som att hälla vatten på en gås. Detta är ett typexempel på den svåra balansgång det är att försöka få barnen att samtidigt våga ta plats - och ta hänsyn.

Snart inga färger kvar

Hösten har varit väldigt vacker i år. Nu har den till sist kommit in i det stadium då färgerna falnar och alla löv fallit av. Jag har inte mycket försonande att säga om den här tiden. Men om jag försöker hitta något vackert i den här delen av hösten så kanske det skulle vara att man ser alla strukturer väldigt tydligt eftersom de inte döljs av lövverk och grönska längre.

onsdag, oktober 22, 2008

Projekt jag inte vågar mig på

Fladdermussjal. Hur coolt som helst.

Harald Blåtand och jag

Jag har haft besvärliga ilningar och svag värk i högra nederdelen av käken några månader. Idag kom jag till mitt efterlängtade tandläkarbesök. Det visade sig att en tand hade spruckit. Jag kan inte säga att jag blev uppmuntrad av det beskedet för det kändes som ytterligare ett bevis på att jag är stadd i sönderfall. Min rara tandläkare sade att han skulle borra ner lite för att se hur långt sprickan gick. I bästa fall kunde han lägga i fyllning, i något sämre fall behövdes det rotfyllning och om tanden var bortom räddning så bort man den. Blev inte gladare av det. Men det visade sig att det (peppar, peppar, ta i trä) var i bästa fall. Tror vi. Så jag fick min borrning och fyllning och putsning och hoppas att jag inte kommer att känna minsta lilla il från det stället igen.

Där jag låg i tandläkarstolen hade jag inte mycket att sysselsätta mig med. Stirrade upp i taket på den ABC-affisch från Bamse som man har satt upp för att eventuellt förströ de yngsta patienterna. Jag blev bara irriterad över hur opedagogiskt utformad den var. Jag var tvungen att tänka både en och två gånger vid vissa bokstäver för att fatta hur bilden var kopplad till bokstaven den var satt att visualisera.

Radion dränktes av borren och sugen. Hos privattandläkaren jag var i våras överröstades instrumenten av hans favoritblandband med Evert Tabue-visor i sättning för symfoniorkester (fick höra det vid bägge mina besök), men hos Folktandvården står radion på lite mer diskret. Tankarna började irra. Fastnade på kung Harald Blåtand och hans tandvärk som den beskrivs i Röde Orm. Tänkte att tandvärk gör ingen människa glad och undrar hur många irrationella och idiotiska beslut som envåldshärskare har fattat under en ovanligt besvärlig omgång av tandvärk. Hade inte Henry VIII tandvärk? Vilken tur att man lever i en demokrati där beslutsgången går lite långsamt.

Harald Blåtand hade förmodligen inte låtit min tandläkare ens närma sig med en bedövningsspruta och borr. Han hade slagit ned honom på stört, på sitt charmigt direkta manhaftiga envåldshärskarsätt.

måndag, oktober 20, 2008

Människor emellan

Ibland kan man få gå på kurs eller seminarium med titeln "Hur man handskas med besvärliga människor". Jag tror absolut att det är bra att få verktyg för det och att det underlättar kontakten med personer som reagerar häftigare eller konstigare eller mer oförutsägbart än vad man är van vid.

Men jag fnissar ändå. Frågan som inställer sig är givetvis: Vad gör jag om det är jag själv som är den besvärliga människan? För ett utmärkande drag hos besvärliga människor brukar vara att de inte alls förstår varför folk runt om dem blir utmattade eller förbannade eller sårade och svimmar och dör av att umgås med dem. Självinsikten finns sällan på plats.

Och på ett eller annat sätt blir vi alla besvärliga när vi stöter på människor med ett helt annat temperament, referensramar och livsåskådning än vad vi själva har. För att citera min gamla favorit Anna-Lisa Wärnlöf (signaturen Claque): "---människor är trotyl. Man borde ha något slags minsveparutbildning för att handskas med dem."

söndag, oktober 19, 2008

Lördagsfika

Jag har satt min fot på min nation max fyra gånger under studietiden. För att skriva in mig, någon gång hade jag frågor, stämt träff med en kursare - men inget annat. Jag hade så fullt upp med UNF och kören så jag hade inget behov av ytterligare aktiviteter. Men i lördags tog vi med Alva och Justus och drog till V-Dala för lördagsfika. Anledningen var att vi skulle träffa Erik och hans Klara där. Väldigt gott och billigt fika, så dit går vi säkert flera gånger. Och det är väl aldrig för sent att börja hänga på nationen...

torsdag, oktober 16, 2008

Vassa frisörer

Jag var på utvecklingssamtal för Alva idag. Vi pratade förstås lite om gymnasieval också, och jag undrade hur svårt det egentligen är att komma in på gymnasiet. Alvas mentor sade att det brukar inte vara några problem, såvida man inte tänker sig att söka frisörprogrammet förstås. Där krävs det MVG rätt över för programmet är så populärt. Tänk på det nästa gång du är hos frisören. Det är där hjärntrusten kommer att finnas.

Så var det kanske inte riktigt för tjugo år sedan. Jag minns särskilt den snälla och rara dam som klippte mig en gång och snabbt hade givit mig en uppfattning om henne då hon visade på ett foto som fanns vid spegeln. Det föreställde en liten terrier med likadant hårspänne som matte, frisören själv. Vi pratade lite om hunden. Och bokrean. Hon undrade varför folk gjorde sig besvär med att skriva böcker, för "det finns ju så många böcker redan".

onsdag, oktober 15, 2008

Konstnärsmyten

Ett annat uppslag jag får av att läsa boken om Märta och Henrik Tikkanen är hur myten om konstnären får näring och odlas även idag. Det verkar som att en man inte kan bli en stor konstnär om han inte är självcentrerad och självisk och drar sig undan allt vad vardagsliv och vardagssysslor heter. Banne mig, det ser inte bättre ut än att ju större skit en man är, desto större konstnär.

Det här undrar jag verkligen över. Ja, man måste satsa och arbeta och vara disciplinerad när man är konstnär. Ja, man måste få vara ifred med sin konst - vilken man än utövar - då och då för att utvecklas. Men jag förstår inte varför man inte skulle kunna vara en helgjuten och schysst person samtidigt. Jag tycker att en människa som tar del av allt i livet rimligen borde bli en bättre konstnär, i alla fall om man utgår ifrån att all skapande verksamhet måste ha en källa att ösa ur. Och oftast är det ju livet och upplevelser och känslor som är den källan.

Däremot förstår jag att det är precis det här som har gjort att det finns proportionellt färre stora kvinnliga konstnärer än manliga. De kvinnliga konstnärer och artister som har bildat familj har sällan klarat eller velat strunta i det vardagliga familjelivet på det sätt om män gjort. Och gör. Jag glömmer aldrig den berättelse som halvt om halvt viskades fram till mig från en kvinna som var gift med en utövande konstnär. Hon ville på något vis kolla av med mig om det var normalt att mannen regelbundet kom hem efter att ha varit borta hela dagen och stängde in sig i ett rum för att ägna sig åt sin konst, och vägrade att släppa in sina små barn, än mindre ta hand om dem. Den mannen offrade sitt äktenskap på konstens altare för hans fru begärde skilsmässa kort efter att hon hade berättat om sin situation.

Tänker också på Sigrid Undset som i något brev har undsluppit sig något i stil med att så fort man satt sig ner för att skriva så är det en unge som skall snytas eller sättas på pottan. Kvinnor har sällan haft, som Virgina Woolf påtalade, "A room of one´s own." Det har stor betydelse.

Leva med ett geni? Nej tack.

Läser om "Två - scener ur ett konstnärsäktenskap". Det är Märta Tikkanens bok om sitt liv med Henrik Tikkanen. Märta Tikkanen berättar om hur svårt det var för henne att försöka slå sig fram som författare samtidigt som hon hade hela ansvaret för fyra barn - och för Henrik, den lysande talangen som krävde allt utrymme. Hon väjer inte för att berätta det svåra. Hur han sade att han ville att hon skulle skriva och kunde bli sur på henne när hon inte gjorde det, men samtidigt inte lämnade något som helst utrymme åt henne för att kunna skriva. Som av en händelse inträffar alltid något som gör att Märta måste lämna föreberedelser för TV-inspelningar eller lämna återbud till kurser för att ta hand om Henrik som behöver hjälp med att göra matsäck eller har fått akut fylleslag eller råkat ut för något annat. Och hur det äter henne, detta att han säger att han vill att hon skall lyckas men ändå aktar för inget allt hon gör.

Märta Tikkanen tar inte alls heder och ära av sin man i den här boken. Tvärtom försöker hon vara så nyanserad hon kan medan hon berättar om hur hon och barnen upplevde livet med lejonet Henrik Tikkanen.

Jag tänker att jag har mött sådana människor i livet, jag också. Företrädesvis män. Som tar plats. Som ser det som alldeles självklart att deras (högljudda) röst skall höras hela tiden och att det är deras intressen som skall tillgodoses först. Som kan bli svartsjuka på barnen om deras partner bryr sig för mycket om dem istället för att ägna sig åt att dyrka och passa upp på den egocentriske och innerst inne djupt osäkra buffeln. Män som säger att de vill ha starka kvinnor men som aldrig lyssnar på dem och förringar samma kvinnor varje gång de kommer åt. Personer som liksom tar upp allt syre i rummet och tar för givet att det är deras rätt.

Det finns kvinnor som är så här också. Skillnaden är att jag aldrig har mött någon kvinna som inte lägger sina egna behov åt sidan för barnen i rätt stor utsträckning, oavsett hur egotrippade de kan vara. Jag har aldrig mött en kvinna som blir svartsjuk på sina barn om mannen ägnar sig åt dem och har den täta och intensiva vardagstillvaro med barnen som man får när man just lever med och sköter om barn.

Jag har ingen poäng med det här. Jag kan tycka att det är märkligt att jag känner igen så mycket i en berättelse som handlar om ett liv och ett äktenskap som egentligen har ytterst få beröringspunkter med mitt eget liv. Och jag blir så förbannad på århundranden av män som bufflat sig och tagit plats och inte sett människorna närmast dem överhuvudtaget. Som aldrig har behövt anstränga sig för att vara lyhörda och inkännande för de har kunnat ta för sig hela tiden. Som har sett det som givet att deras kvinnor så att säga skall leva för dem och inget annat.

Jag beundrar Märta Tikkanen rätt mycket. Att hon överlevt.

Alltid lugn och tålmodig

Usch vilken eftermiddag och kväll. Huvudvärken som har suttit i sedan igår morse lever sitt eget molande liv. Jag orkar inte med minsta irritationsmoment. Fräser åt barnen.

När Sigvard ropar "mamma" blir jag tokig. Hur kommer det sig att barn kan få ordet "mamma" att låta som en uppfordrande trumpetsignal? De gör verkligen det bästa av konsonanterna och liksom spottar ur sig ordet.

Tönnes gör mig galen. Han vill byta film tre minuter in på filmen. Nu har jag vägrat. Han fortsätter enträget att propsa på det, och även hans lågmälda envishet känns som en fanfar som sticker i skinnet. Så får jag dåligt samvete för Tönnes är inte riktigt frisk, han kvar sin gräsliga djupa hosta och magen är i olag. Just nu nöjer han sig i alla fall med att se på samma TV-program som storebror. "Vänner" med Justus är tydligen att föredra framför "My little pony" med Sigvard.

Justus spelar piano utan att trampa ned dämpningspedalen. Han spelar samma stycke om och om igen och när han kommer till ställen han kan eller tycker är tråkiga ökar han tempot så att pulsen blir helt förryckt. Jag blir knäpp.

Djur på min väg

På vägen till jobbet såg jag en fasan som spatserade i maklig takt över vägen. Jag såg även den schäfer med medföljande husse som jag ser varje morgon. Hunden har alltid en lång och grov gren i munnen. Antagligen är de på väg till fältet vid Kap för att kasta pinne. På vägen hem från jobbet såg jag inga djur men fick dem i öronen, håret, näsan och munnen. Jag tycker att säsongen för rapsbaggar borde vara över nu, men icke. Jag får skaka dem ur håret varje gång jag kliver av cykeln.

Piska eller morot

Att uppfattningarna om hur man bäst motiverar människor varierar är allom bekant. Jag har ofta anledning att begrunda detta. Jag lutar åt att morot är bäst. Däremot blir jag lite osäker på om jag själv använde piskan eller moroten häromdagen.

Alva skickade ett sms och frågade om hon fick äta upp min Bohemian Raspberry - god och dyr glass från Ben & Jerry. Hon stavade det rasberry. Jag skrev tillbaka att det fick hon inte, samt tillade att hon verkligen inte får äta den glassen innan hon har lärt sig att stava till den. Jag lever för att tracka min tonåring.

Var det piska eller morot?

Våga fråga

En körkompis blev bekymrad för mig igår och frågade på ett väldigt fint och snällt sätt hur jag har det. Jag kände mig som ett stort frågetecken. Då tog hon tag i min högra arm och visade på det blaffiga blåmärke som sitter ganska precis på ett sådant ställe att det kan se ut som om någon har tagit hårt i min arm.

Jag hastar nu att förklara att det inte är någon som tar hårt i mig eller slår mig. Det är jag som slår. På TV-n. Blåmärket uppkom i samband med min senaste fajt för att slå bort glappet i den eländiga apparaten. Jag har dessutom väldigt lätt för att få blåmärken.

Jag tycker om när människor bryr sig och inte fegar ur. När de törs ställa en fråga trots att det hade kunnat beröra ett oerhört känsligt och svårt område. Det är omtanke och civilkurage. Heders, Kristin.

måndag, oktober 13, 2008

Ödets ironi eller något

Jag hittade en intressant kurs i kreativt skrivande på distans vid Linköpings universtitet. Konstaterade att kursen redan har startat, men till våren är det onekligen intressant.

Omedelbart inträffar total skrivtorka.

söndag, oktober 12, 2008

Juloratoriet, blåmärken, teknikstrul och snuva

Jag älskar musik av Bach. Men Juloratoriet har jag aldrig lyckats uppamma några varmare känslor för. Inledningen gör mig i och för sig lycklig - jag undrar hur man är skapt om man inte går igång på pukor och trumpeter och ett rasande tempo - men resten tycker jag är (viskar) tråkigt. Trots att det är barockmusik, som jag gillar skarpt.

Jag har slagit på TV-n i vardagsrummet med knytnävarna upprepade gånger för att försöka åtgärda det galopperande glapp som gör att TV-n stänger av sig mitt i Micke och Molle när Sigvard sitter och myser med en skål popcorn. Jag får blåmärken av detta, så om någon undrar så är det TV-n som har fått pisk. Den är bortom all räddning nu. Det är ingen bagatell att bara ha tillgång till en TV-apparat i ett hushåll med sex personer. Ryyys. Jag ser alla konflikter och sura miner som väntar. Även det största barnet av dem alla blir mycket grinigt när han inte får titta på TV.

Mejlservern har kraschat och det är minst sagt besvärligt. Jag har skaffat en ny mejladress och viss elektronisk kontakt med folk har jag kunnat ha via Facebook. Jag har också ägnat mig åt att kämpa med min dator: har installerat program och tagit bort andra och uppdaterat och försökt förstå var min musik har tagit vägen. Nu har jag till slut lyckats få över lite Bach till min musikmaskin. Eftersom det har tagit hela kvällen kommer jag säkert att somna tio takter in på första satsen när jag väl har lagt mig till rätta i sängen med täcket över näsan och musiken i öronen. Vanitas vanitatum.

Och snuvan fortsätter. Förstås.

lördag, oktober 11, 2008

Medlare

Plötsligt står jag inför en konflikt mellan två av mina söner. Den har legat i luften ett tag och nu är den i princip ett faktum. Det känns ovant och sorgligt, jag är så van vid att mina barn nästan alltid är sams och tänker på varandra med omsorg. Jag förstår att det ändå är naturligt och att de måste få stångas mot varandra. Mitt uppdrag som förälder är väl att försöka att få båda två att då och då komma ihåg att de älskar varandra trots allt. Och jag ingriper ibland när jag tycker att någon av dem beter sig uppåt väggarna dumt mot sin brorsa.

Men det är så svårt. Konflikten för kvällen är att den ena inte vill låna ut en rolig leksak till den mycket längtande brodern. Jag både vill och måste respektera den enes behov av att få ha sina saker ifred - men när jag tydligt ser att tjuvhållandet på att låna ut den eftertraktade grejen mer går ut på att markera ett övertag blir jag arg. Det är ett själviskt och orättvist beteende som jag i vilket fall inte tänker uppmuntra till. Jag tog ett längre snack med gossen ifråga och bad honom dels att ge mig en vettig anledning till sitt beteende, dels att tänka över vilka motiv han egentligen har för att vara ogin. Vad vinner han på att hans bror är ledsen och besviken? Vi lämnade samtalsämnet där och nu får han grunna ifred på det ett tag.

Och den ledsne brodern - honom försöker jag få att förstå att alla har rätt att säga "nej" ibland. Att alla har rätt att få ha sina saker ifred. Gör vissa ansträngningar för att muntra upp honom fast han vägrar att bli uppmuntrad. Han behöver nog få vara lite martyr en stund, så nu har jag pussat och kramat och pratat och lämnat ifred. Jag blir lite matt och ledsen i ögat, men jag får bra träning. När alla pojkarna har vuxit ur tonåren torde jag kunna lösa mellanösternkonflikten i ett nafs. (Nå, kanske inte ändå.)

fredag, oktober 10, 2008

Hommage à Olle et Beppe

Gamla körkompisen Stefan framför en teori om att Svenska Akademin hittar på Nobelpristagare som inte finns. Dags att damma av den fina visa "Okända djur". Den funkar nästan rätt av. Det haltar lite rytmiskt på slutet bara.

"Du tror inte på det här, eller hur
men visan handlar om okända Nobelpristagare i litteratur"



Virus, virus

Tönnes hostar skrälligt och ofta. Lite rinn i näsan. Sigvards kinder har blossat mer och mer sedan vi kom hem från skolan, han låter lite småhes och är varm. Kul. Och själv blir jag inte bättre utan nyser och nyser och fryser. Död åt alla virus. Nu är jag trött på det här.

Förtretligheter

Det är inte alltid de största problemen som får en att tippa över, tycker jag. Oftare är det ansamlingen av små, gnagande irrationer som kan få en att må dåligt. Idag har det samlats på hög. Jag är fortsatt förkyld. Tappar en massa hår. Mår lite illa hela tiden. Mejlservern kraschad på andra dygnet. (Det märks att mejlen inte funkar, så att säga.) Jag får nya blemmor i nyllet hela tiden. Kopatiorn på jobbet drog sin sista suck igår, och när jag lånade kopiatorn hos NBV ställde jag in den fel vilket innebar en massa extrajobb för mig. Den fantastiska vikmaskinen bråkade också. Allt som allt känns allting mycket segt och jag känner mig ful och förkyld och hopplös.

Men: jag har hämtat hem Sigvard från skolan, pratat med Justus och bestämt att han får äta hos kompisen om det går bra för dem och så kommer han och rycker mig på godispengar innan han piper iväg på skoldisco, jag vet att Tönnes kommmer snart och att Alva med säkerhet hör av sig om någon timme...barnen är bäst.

torsdag, oktober 09, 2008

Språklig hjärnblödning

Jag bara döööör! På kommunens hemsida står följande: "Förtroendevalda politiker´s adressuppgifter finns här."

Självklart har jag skrivit ett upprört mejl till hemsidans redaktör.

Alternativ stavning

Jag stötte på en alternativ stavning av mansnamnet Carl-Johan. Vad sägs om ...Carl-Joan!

För mina ögon - och öron, när jag högt säger namnet som jag läser det - så är det jätteroligt.

onsdag, oktober 08, 2008

Ålderstecken

Tänderna börjar rasa. Magen hänger över byxlinningen. Silverstråna i håret blir fler. Mitt nästan skrämmande goda kom-ihåg för ansikten och namn börjar förtvina.

Jag gick och hämtade ut konsertbiljetter på UKK. Damen i kassan såg vagt bekant ut. Plötsligt sade hon mitt namn och frågade hur läget var. Jag hängde på men hade ingen aning om vem, var och hur. Nu har jag grunnat några timmar och tror mig kunna placera denna person i tid och sammanhang. Troligtvis är det från tiden i Mikaelskyrkan, med barnkörsverksamheten och familjegudstjänsterna. Våra familjer hade barn i verksamheten och jag tror att hon var kyrkvärd en period. Men jag är fortfarande inte alldeles säker!

Börjar känna mig som att allting rasar, som att åldern börjar erodera mig...jag blir som en rauk till slut. Urholkad och kalkad.

tisdag, oktober 07, 2008

Blä till livet

Snart är klockan åtta på kvällen. Jag är på väg till sängs. Snuvig. Jättetrött. Hjärtklappning. Hoppade körövningen, jag hade inte klarat det.

Den här maratonförkylningen börjar så smått förlora sin charm.

Borttappat: ett ex av den heliga skrift

Eh, jag skäms lite över mitt förra inlägg eftersom jag inte hade råkoll på mina textöversättningar. Givetvis såg Magnus det med en gång och bistod med den rätta översättningen. Men jag hittade inte min Bibel! Den är borttappad. Jag förstår inte, jag vet precis var jag hade den för någon månad sedan men nu, när jag ville kolla upp texten (i nya översättningen, jag är trött på 1917) så är den spårlöst försvunnen. Vårens konfirmationsbarn råkade vara hemma på en "hämta saker-runda" just när jag började leta så mitt hopp stod till att hon hade sin Bibel hos mig. Men nej, den var hos pappa.

Jag ville bara säga det, så att ingen skall tro att jag vill slarva med texterna!

måndag, oktober 06, 2008

Språk jag (inte) kan

Under min skolgång har jag försökt slå i mig flera främmande språk. Engelska – där är jag nöjd. Jag förstår, läser och skriver obehindrat även om jag talar det illa.

Sex års franska har spårlöst flugit förbi. Läsförståelsen är nästan lika med noll. Jag kan yttra vissa fraser om jag har fått tänka ut dem innan, men med tanke på hur frågande alla såg ut när jag försökte använda mig av dessa fraser i Nice sluter jag mig till att mitt uttal är obegripligt.

Tre års spanska – tyvärr. En las cinco de la tarde. Quantas botellas hay en el bolso. Det är det jag minns.

Två års latin var oerhört roligt men jag kan inte säga en enda självständigt formulerad fras eller få fullträff på betydelser. Det kan i och för sig vara riktigt kul ibland i körsammanhang när vi hjälps åt att fnissa ihop betydelser om inte någon som faktiskt kan latin är närvarande. Då kan vi exempelvis besluta oss för att tribulam betyder stamkrig. (Körhumor.)

Två terminers förtvivlat stretande med Koinègrekiska har inte utmynnat i avslutad kurs. Jag läser inte obehindrat nya testamentet på originalspråket, kan man säga! Och den kurs som märkligt nog kallas ”icke-språklig hebreiska” var jag tacksamt nog befriad från att lära mig så mycket mer av själva språket än alef och historia kring texter och ursprung.

Tyska har jag aldrig läst, men lite förstår jag ändå om jag läser på skyltar... Jag har också inhämtat en del tyska genom att sjunga Bach. Matteuspassionen, exempelvis. Nu är det väl tveksamt om fraser som ”Sein Blut komme über uns und unsre Kinder”, ”Lass ihn kreutzigen” samt ”Gegrüsset sei´st Du, Rabbi” är särskilt gångbara i vardagen. (I affären: Hans blod kommer över oss och våra barn. På bussen: Korsfäst honom! Hämta barn på dagis: Var hälsad, herre.)

Jag har läst rätt mycket språk för att i slutändan kunna så lite.

På min namnsdag

Jag har tre, präktiga namn som alla står i almanackan sedan typ hundra år tillbaka. Inga nymodigheter och tillagda namn som man delar med någon här, inte. Jenny Anna Sofia. 6 oktober, 9 december och 15 maj. Det ni. Inte många uppmärksammar det. Det är helt klart en generationsfråga huruvida man firar namnsdagar eller ej. Jag misstänker också att det var en könsfråga. Jag har en stark känsla av att namnsdagsfikan var ett sätt för damer att få sätta sig ner och ha en skön och liksom legitim fikastund ifred med väninnorna. Idag kan man få ta en kaffe latte när man vill, om man är lagt åt det hållet.

Mamma brukar fira namnsdagar. När jag bodde hemma kunde jag särskilt på Jennydagen få knäppa små presenter. Från tonåren minns jag året då jag fick en burk svartpeppar, året då jag fick en gurka samt året då jag fick en tékopp. Samtliga presenter var skänkta utifrån mitt stora nyttjande av varorna i fråga.

Vilka har då kommit ihåg min namnsdag idag, om jag nu skall driva en tes? Min lilla mamma (förstås), som är kvinna och en generation äldre än jag. Hon är uppvuxen med ytterligare äldre generationers vanor kring namnsdagsfikan - hon har berättat att min mormorsmor brukade bjuda på kaffe på Annadagen. Och min lilla svärmor kom ihåg mig, även hon kvinna och tillhörande en äldre generation med vanor bakåt i kvinnoleden från namnsdagsfikan. Inga-Britt sade faktiskt just det idag när hon ringde, att det aldrig var på karlarnas namnsdagar som man hade kafferep.

Jag har alltid tyckt att det varit trevligt med namnsdagsfirande. Man kan då fråga sig varför jag själv inte kommer ihåg de namnsdagar mina nära och kära har och firar dem. Jag måste bättra mig. Och nästa Jennydag skall jag banne mig ha ett litet väninnefika med småkakor. Jag lovar dock inte att ha bakat dem själv. Någon måtta får det vara.

Stor båt & liten båt

Min cykelväg till jobbet löper längs ån. Jag tittar på båtarna och funderar. Den där jättefula båten som heter Proud Mary, vad har den för historia? Husbåtar i bättre och sämre skick finns det att titta på också. Men mina favoriter är stor båt & liten båt. Särskilt liten båt är förtjusande. Den ser ut som en balja.

söndag, oktober 05, 2008

Hämta på Arlanda

Björn och jag hämtade Justus på Arlanda. Vi stod där och väntade med de andra föräldrarna, och så kom det strödda gossar. Så kom ett helt gäng med herrar och gossar som sjöng "O hur saligt att få vandra". Det var väldigt trevligt. I den klungan kom Justus sjungande. Dålig bild som vanligt, men om man tittar riktigt noga kan man se Justus i sin svarta hatt i mitten.


Justus berättade oväntat mycket från resan på vägen hem, så min lyckliga slutsats är att han har haft det väldigt bra på gosskörsfestivalen i Helsingfors.

Släktingar på svärdsidan

Jag tycker att den här bilden på min farmor Gulli är så fin. Jag skulle tro att hon är i femtonårsåldern.


Och den här klassiska boxningsbilden på min farfar Thure är också skön. Farfar torde även han vara tonåring. Notera boxningsshortsen som är uppdragna till armhålorna. När jag ser på farfars ansikte ser jag hur mycket min bror Johannes liknar honom.


När jag har letat reda på de där speciella korten som jag inte vet exakt var jag har så kommer det bilder på släkten på spinnsidan också.

Promenad


Jag tog på ylletröja, regnkappa och bottiner och gick till Hammarby kyrkogård som ligger nära oss. Jag har alltid tyckt om att strosa runt på kyrkogårdar. Man kan fundera över människors liv utifrån vad gravstenarna visar. Som den kurdiska kvinna som föddes 1917 och dog 2008. Det var en fin graverad bild av henne på gravstenen. Hon såg ut som en huckleklädd svensk bondkvinna. Jag tänkte på utvandrade svenskar och gravarna vi såg i Minnesota. Hur det kan vara att i relativt hög ålder lämna sitt hemland och förstå att man inte kommer tillbaka utan kommer att dö i det nya landet.

Jag gick till Marthas grav också. Martha träffade jag första gången när hon var drygt ett år. Jag spelade vid hennes dopbekräftelse i Gode Herdens kapell. Sedan träffade jag henne och hennes familj på sjukhuset. Martha blev tre år. Hon dog knappt tio månader efter Samuel. Hon hade Downs syndrom, och när Tönnes föddes strax efter Marthas död kände jag och hennes mamma att vi hade rätt mycket gemensamt.

Idag hittade jag Sven Delblancs grav. Det står en skylt som visar att det är en kulturgrav. Den sköts inget vidare, tycker jag.


Jag hittade också minneslunden för djur. Den är relativt ny och ligger strax utanför entrégrindarna till kyrkogården. Det fanns en lista med namn över de djur som har strötts i minneslunden sedan den invigdes 2006. Det var 18 hundar och 2 katter.