måndag, mars 31, 2008

Kalajs

Jag hatar barnkalas. De är dötrista. Det har jag tyckt ända sedan jag var liten och som vuxen arrangerare av kalas för diverse barn har min åsikt bekräftats. Men det blir några kalas då och då i alla fall så barnen blir glada.

Sigvard firade sin sexårsdag hos släkten i Umeå. Jag vet att de hade en heldag med utflykt till lekland, kusinträff och planetarium. Jag tänkte då att jag kunde slippa undan att fixa kalas, särskilt som Sigvards pappa tänkte samma sak. Men det tyckte inte resten av familjen. Så barnen kom hem från Umeå på lördagsmorgonen (nattåg), sedan åt vi lite frukost och efter det var det full rulle för Björn, Alva, Justus och Sigge. Jag hade blivit högtidligen lovad att inte behöva röra ett finger.

Vid 14-tiden installerade vi oss på Rosenlund och de inbjudna barnen droppade in. Ja, jag säger det igen: barnkalas är trista. Det som är viktigt är naturligtvis barnens upplevelse, och de hade roligt. Det var lyckat. Sigvard var så nöjd.

Här en bild från gårdagens provning av draken som hans pappa gav honom. Jag lyckades inte få till en enda bra bild, så det här är mer symboliskt. Sigvard fick kläm på drakflygning och det var rätt perfekt väder för det.





Å en till bild. Jag virkade en mössa i ett oemotståndligt knasigt garn till Sigvard och presenterade den för honom som "karamellmössan". Det nappade han på. Han tycker jättemycket om den. Och är bedårande fin i den. Allt klär en skönhet, som bekant!

torsdag, mars 27, 2008

Häpet

1) Idag fick jag hjälp på jobbet några timmar av två av mina äldre favoritdamer. Efter ett tag frågade jag om jag skulle sätta på kaffe. Det var inte så bråttom tyckte de, och när vi pratade lite om att brygga kaffe och så framkom det att båda damerna tycker att näskaffe går alldeles utmärkt. Här trodde jag att de var två riktiga hard-core-kaffedamer, och så är de för det första inte ens beredda att hugga på erbjudandet om en kopp kaffe och är för det andra nöjda med pulverkaffe! Jag blev riktigt häpen.

2) Innan jag for hem gick jag till bästa pizzerian, Pizzaköket på Kungsgatan. Menyn är bäst alltså, läget är inte strålande i något avseende för någon. Dock värt ett besök och ätning. Jag beställde en Norrlandspizza. Skivad potatis, mozzarella, färska tomater och basilika. Tog hem pizzan på bussen. Märkte att jag var rejält hungrig för precis all yttre stimuli gick mig på nerverna. Hela livet liksom skavde som ett gruskorn i en trång sko. Tanken på pizzan höll mig uppe.

Kom hem och ställde i ordning för mat. Öppnade pizzakartongen. Såg mozzarellaost. Färska tomater. Det tydliga doften av färsk basilika. Och pommes frites.

Tekniskt sätt var det alldeles riktigt. Jag åt pizzan och besvikelsen svaldes snabbt för pizzan var smaskig. Och pommes friten var ju potatis, så det så.

På hjärnan

En annan favoritfilm är Radio Days. Irriterande nog är det en melodisnutt från den filmen som med jämna mellanrum dyker upp i min hjärna och fastnar där. Det är den radioreklamsnutt för laxermedel som Mia Farrows cigarettflicka skall sjunga in när hennes karriär börjar ta sig uppåt.

"Get regular with Relax
start every dag the Relax way"

Hela jämra låten sitter som cement i mitt minne! Andra sångtexter som jag verkligen pluggar och vill få in, de glider undan, men den här pigga lilla jingeln har bosatt sig i mitt huvud. Synnerligen märkligt.

Lawrence

Tittade på en av mina älsklingsfilmer som trevligt nog gick på TV under påskhelgen. Mastodontfilmen Lawrence av Arabien är inte dum, men jag erkänner att efter många års omtittande orkar jag inte riktigt se hela fillmen med samma fokus utan slötittade periodvis.

Har efter det tänkt mycket på det där med lite udda människor och vad som driver dem, och vad vi kallar dem idag. Lawrence var nog en sann idealist men drevs säkert av andra behov än bara ren altruism som gjorde att han agerade på det vis han gjorde. Antagligen hade han ett rätt stort bekräftelsebehov. Han ville inte följa med flocken. Han var exhibitionist och lyssnade säkerligen inte så mycket på andra än sig själv. Han var med andra ord lika komplex som alla människor är. Det blir så svårt bara, när man börjar benämna personer hjälte eller liknande, för då verkar det som att alla deras motiv bara kan ha varit altruistiska. Det tror jag inte stämmer. Och resultatet av hjältemoden och dåden är inte sämre för att det är en genuin människa det handlar om, istället för en monoman hjälte.

Förr kallade vi personer som Lawrence för hjältar eller äventyrare. Idag vet jag inte vad vi säger. Vi kanske säger att de är entrepenörer?

söndag, mars 23, 2008

Klonk

En siffra trillade ner på exakt rätt ställe. Och jag kom ihåg både ATT och VAR. Papperen i ordning. Känns så tillfredsställande mitt bland alla siffror som inte alltid befinner sig på rätt ställe.

Ljuspunkt

I veckan vaknade jag till mitt i natten och var så gräsligt tésugen att jag gick ner i köket och gjorde mig en kopp. Satte mig i soffan för att slötitta på natt-TV medan jag drack upp och sedan gå och lägga mig. Blev sittande lite längre, för det var Magnum. Ah, Tom Selleck, vilken man! Och så pep jag till för vem var med som gästskådespelare i just det avsnittet? Frank Sinatra! Åh, vilken man. Jackpot.

onsdag, mars 19, 2008

Hittat



Taktik för att hantera lökhackningen. Alva rotade fram skidglasögonen, som nu fick en året-runt-funktion.



Körsystrar. Från vår julfest. Johannas näsa syns längst till vänster. Hon beundrar Sara som har stuckit pinnar i håret inför sitt uppträdande som Butohdansare. Magdalenas min är svårtydd. Gennet putsar glasögonen i gest av skepsism. Barbro skrattar rått. Mikaelas sinnestillstånd kan inte utläsas av bilden eftersom man bara ser hennes ena arm längst till höger.



Lässtund. Man ser att Justus precis har kittlat Tönnes eller gjort något annat busigt, både på Tönnes skrattande nylle och på Justus smil.

tisdag, mars 18, 2008

Plock



Soppa till lunch i lördags för mig och de barn som var hemma för tillfället. Sigvard älskar inte soppa. Han älskar bara köttbullar och lax och pannkaka, ungefär. Suck. Tönnes slevar snällt i sig. I lördags var han som sjukast, hostade hela tiden och rosslade förfärligt. Han led så pass att han till sist drack Mollipect utan att mucka för han märkte att det hjälpte. Ändå orkade han busa lite med mig. Han kör en slags Buster Keaton-stil med fullkomligt orörligt ansikte. Det är bara lilla glimten i ögat och ibland en dragning i mungipan som avslöjar honom.



Min vänstra hand. Och min högra, ocensurerad - utan plåster. Härrör från söndagen. Söndagen var en allmänt bökig och jobbig dag för mig, vilket kan låta märkligt med tanke på att jag var i kyrkan på förmiddagen och sov större delen av eftermiddagen. Inte så mycket verkstad med andra ord. Men bökigt var det i alla fall.

Klockan 17.30 ungefär störtade jag ut för att åka till kyrkan igen, denna gång inte för att sjunga själv utan för att lyssna på Alva och Justus. Sprang på Sigvard i parken. Han såg lite vilsen ut och jag trodde att han var på hemväg från sin kompis och tänkte att det var ju tur att jag hittade honom, då kan jag lämna honom till Björn och Tönnes som var ute och lekte med Annika och hennes hundar. När Sigvard såg mig skrynklade han ihop hela ansiktet och grät för han hade blivit mer eller mindre övergiven av kompisarna.

Jag lyfte upp honom för att trösta och bära till bilen. Snubblade. Det var en oerhört otäck och lång sekund den där, när jag kände hur vi föll handlöst framåt och jag inte kunde hejda rörelsen. Eftersom jag höll Sigvard i en slags tröstkram så var han väl innesluten i mina armar men det hjälpte inte så mycket eftersom jag landade ovanpå honom. Givetvis slog han i huvudet. Jag skrapade upp händerna. Vi storgrät båda två, jag mest. Körde fort till lekparken där Björn var och lämnade över Sigvard.

For sedan med mina grusiga, blodiga och dunkande händer till Domkyrkan. Hann i tid, hittade parkering. Allt blev lättare. Framförallt när jag såg en ensam rödklädd liten typ spankulera fram och tillbaka på planen framför kyrkan. Jag förstod genast att det var Justus, för han vill nämligen alltid ut och ta lite frisk luft. Jag blev glad och så fick jag en kram och så gick jag in och tog en plats. Sedan kunde jag äntligen åka upp i tornet och tvätta av händerna med tvål och vatten. Åkte ner och fick krama Alva. Sedan var kvällen bra.

Men huga vad ont det gör att skrapa sig. I morse råkade jag dessutom torka bort de begynnande skorporna när jag duschade, så såren har börjat om med att vätska sig och svida. Dumt. Små sår skall man som bekant inte förakta. Det gör jag inte heller.

fredag, mars 14, 2008

Sådär

Dagens vulkanutbrott: Nu har min egen fina knallrosa kulspetspenna som det står JENNY på blivit stulen från mitt skrivbord. Alltså, kära förtoendevalda som har möten och jobbar och står i på min arbetsplats när inte jag är där, ni får jättegärna låna pennor och sådant, men man lägger väl ändå tillbaka sakerna istället för att stjäla dem? Jag är riktigt ledsen och arg. Fast egentligen är det värre att någon stal den adressbok som jag har som ändringsexemplar. Den är jätteviktig och nu är den puts väck. Fast det stod på den med stora bokstäver "Stjäl ej!"

I eftermiddag kommer barnen till mig, så dagen kan bli bra i alla fall.

Justus kan fågelläten. När vi stod och väntade på bussen på väg till hans pianolektion i onsdags så sade han rätt ut: "Det är en talgoxe". Och på väg hem hörde vi mitt i bruset från Kungsgatan en fågel som kvittrade så vårlikt. Justus sade: "Det där är en koltrast." Jag är svårt imponerad.

torsdag, mars 13, 2008

Samvetsfråga

Idag är en annan dag. Får se om jag orkar att sy ihop den kofta jag har hållit på att sticka ikväll. Jag hoppas så att den skall bli snygg. Montering är supersvårt, tycker jag.

Håller ångan uppe med Coca Cola. Tittar på flaskan och tänker att man borde ju inte stödja multijättestora säkert onda och inblandade i diverse dåligheter från vapensmuggling till trafficking-företag. Men jag vet inte. Coca Cola kanske är ett väldigt snällt företag som gör goda saker?

Piano

Igår följde jag med Justus till hans första pianolektion. Han har fått vänta länge, och egentligen vill han helst spela fiol, avslöjade han i höstas efter att ha stått i pianokö i ett år ungefär. Han står i kö till fiol fortfarande, men börjar nu med piano. Jag blev lite nedslagen av att han måste åka in till stan för att spela - hade hoppats på att han kunde spela i Gottsunda som Alva gör - men beggars can´t be chosers, liksom. Han fick en plats i musikskolan och det är fint bara det. Och som tur är kan han ta en buss som går hemifrån och åka med den hela vägen.

Hur som helst. Justus ville att jag skulle följa med in till lektionen så det gjorde jag. Och så bra jag mådde! Han har fått en väldigt bra lärare. Han fick Justus att tycka att det var riktigt kul redan första lektionen. Bland annat så började han med att fråga Justus om han hade spelat förr. Nja, sade Jussi, jag har hittat på lite egna melodier. (Det har han. Han sitter och plinkar och tar ut egna melodier och jag står bakom en dörr och lyssnar så lycklig och andas tyst för att inte störa.) Kan du spela en? frågade Mats. Okej, sa Jussi. Spelade. Mats förklarade att det han just hade gjort kallas för improvisation. Sedan sade Mats: Jag tar och spelar ett komp här, tror du att du kan spela en melodi till? Okej, sade Jussi igen. Och spelade. Med precis timing och coola intervaller och utan att treva. Ärligt talat: pojken är väldigt begåvad.

Efter det blev det lite notläsning och spel och sedan var det dags att sluta. Justus var lite besviken över att lektionen bara höll på i tjugo minuter. När vi gick till bussen berättade han för mig det jag naturligtvis redan visste (eftersom föräldrar vet allt?), nämligen att när jag ställde honom i kö till musikskolan så hade han tänkt "Det där är inget för mig". Men, sade han och skrattade lite självironiskt, så har jag ju tänkt om allt! Ja, svarade jag. Det är väl en uppgift man har som förälder, att puffa lite på barnen för att hjälpa dem att komma igång med sådant som man tror att de kan tycka om. Ibland blir det förstås fel.

Så öste jag beröm över honom, framförallt för hans improvisation till Mats komp. Jussi sade: Ja, jag blev förvånad själv.

Jag är så glad. Över att Justus tyckte om det. Över att läraren var så bra. Vi kom överens om att det där minuset med att lektionerna hålls inne i stan vägs upp mer än väl av Mats, pianoläraren som är guld värd.

onsdag, mars 12, 2008

Slumpgenerator?

Hittade ett kul test av blogg via Kerstin. Gjorde testet igår och blev lite nedslagen, för mitt resultat var väktare och åsiktsmaskin. Det kändes som att ingetdera var något som jag vill vara. Gjorde om testet idag efter att ha skrivit lite fler inlägg.

Et voilà: Idag blev jag idealist och den omtänksamme.

Gör testet själv, det är kul!

tisdag, mars 11, 2008

Ytligt

Sitter och funderar på en snygg regnjacka. Egentligen började det med att jag funderade på hur jag skall kunna kidnappa tillbaka min tämligen nyinköpta jacka som står emot regn från min dotter. Sedan tänkte jag att hon kunde få behålla den så köper jag en annan, mer anpassad för min ålder. Då mindes jag den fina regnjackan som jag såg på Wendelsberg i helgen och fick ett "vill ha"- anfall och insåg dystert att just den jackan knappast finns kvar i år. Sedan tyckte jag att jag var i ytligaste laget. Men det är inte fy skam ändå att vara ytlig, för regnjackan fick mig att tänka på världens bästa Åsa så det var ju bra i alla fall! (Det är Åsa som äger regnjackan jag skulle vilja ha.)

Nä, nu...

Trött. Trött. Trött. Surfade in på Aftonbladets hemsida och får en rubrik i nyllet: "Nya råd till ammande: Vin är okej." I artikeln framgår att det är livsmedelsverket som så att säga vill rensa lite i sina kostrekommendationer och där säger man att ett eller två glas vin vid ett eller två tillfällen per vecka är okej för en ammande kvinna. Orsaken till att man går ut och säger detta är att de tidigare kostråden känns krångliga och gammalmodiga.

Intressant nog skall gravida kvinnor fortfarande låta bli alkohol. Undrar hur många månader det tar innan livsmedelsverket tycker att det är en krånglig och gammalmodig rekommendation och säger något annat.

Morgonobservationer

Fåglarna sjöng när jag satt i det gråa vädret och väntade på bussen. Liten våraning där. Det tyckte nog tonårsprinsessan som kom klapprande i sina diskret lerduschade lackpumps också. Hon var barfota i dem. Hopp om värme och sol.

Observerade inte vilken buss jag åkte med vilket gjorde att jag inte klev av vid rätt hållplats utan åkte för långt åt fel håll. När jag klev av skulle ett gäng dagisbarn modell mindre kliva på. Då såg jag att de istället för att hålla varandra i handen två och två höll i en gummiring - två och två. Verkar rätt smart. En hand är det lätt att släppa greppet om när man är intresserad av något annat, men en sak kan trilla i backen eller så märker den andra personen som håller att det fattas något på andra sidan.

måndag, mars 10, 2008

Min helg



Föbundsstyrelsemöte på Wendelsberg. Eftersom jag inte är helt kry var det väldigt jobbigt. Jag var tvungen att gå och lägga mig tidigare än alla andra på fredag kväll och missade därför möte med mitt utskott. Sov hela natten och tänkte att nu är jag väl lite piggare. Nä. Satt och blundade större delen av lördag och söndag, för jag orkade inte hålla ögonen öppna. Jag hörde dock allt som sades, så jag var närvarande. Men det kändes otroligt konstigt. På lördag förmiddag försökte jag en stund med strategin "om du äter så är du pigg". Se den avslöjande bilden på skräpet som samlats framför mig efter 1,5 timmes sammanträde lördag förmiddag.

Sov rätt bra på tåget hem men var ändå överjordiskt trött och värkig. Klev av i Knivsta där Björn hämtade mig, och så for vi i ilfart till Godtemplargården i Gunsta där iggisföreningen hade ordnat konsert med Margareta Bengtson och Trio con X. Jättebra. Fast jag var så trött att jag mest har dimmiga intryck av det hela.

Sedan fick jag äntligen komma hem och landa först i soffan och sedan i sängen.Hurra!

torsdag, mars 06, 2008

Gillar inte

Statisk elektricitet ställer till oväntat mycket bekymmer. Tycker inte om. Innan jag kunde gå hem från jobbet skulle jag bara kopiera upp ca 30 ex av Uppsalakretsens årsmöteshandlingar. Jag tog det rosa, hålade papperet som jag köpte in av misstag för något år sedan och ivrigt försöker bli av med. Årsmöteshandlingar är jättebra till det. Även distriktsårsmötena kommer att bli rosa - kanske. Eller inte. För jag lade i handlingarna och tryckte på "häftat" och gick sedan nöjd in till mitt rum igen för att göra annat medan kopiatorn jobbade. Efter ett tag bedömde jag att det borde vara klart och gick till kopieringsrummet för att skörda frukterna av kopiatorns jobb. Hittade en stor hög med lösa, fladdrande rosa blad blandat med ett fåtal häftade buntar. Svor. Sorterade. Lade på en nyutskrift och stod kvar för att bekvaka eländet. Upptäckte att maskinen matade ut de flesta ark på fel ställe, så att de hamnade helt galet i sorteringsfacket. Svor lite mer. Stod och vände bladen rätt vartefter de kom ut. Sedan tog det rosa papperet slut, och se då var det inga problem längre. Då först förstod jag att det berodde på det rosa papperets statiska elektricitet. Jag har varit med om det förr och blir alltid lika häpen över att det förstör så mycket. Varning för det rosa, hålade papperet alltså!

Tog mina surt ihopkomna buntar och började stoppa i kuvert. Vi har kuvert med klisterremsa vilket är väldigt tacksamt framför allt när jag sitter med utskick på närmare 700 kuvert. Det finns en sak som är jobbig bara. Nämligen den statiska elektriciteten som gör att remsorna som sitter över själva klistret klänger sig fast vid fingrar, ben, stolar, allting. Jag stod och viftade ilsket och galet för att få loss de välsibannade grejerna. Tog säkert sju minuter extra bara för att remsorna inte ville trilla snällt och prydligt ner i papperskorgen.

Och mitt hår. Statisk elektricitet. Usch. Platt och flygigt på en och samma gång.

Best of

Jag har så många fina bilder på Tönnes. Jag visar några av dem igen.



Kapar postmoppe i Umeå.



Snälla, fina Tönnes tröstar sin syster när hon är lite trött å lessen.



Det är en man med glatt humör!



Den absolut bästa bilden.



Känn fartvinden. Så många tåg att titta efter!

My cup of tea, indeed

Kolla vilken fin temugg jag fick i försenad 40-årspresent. Jag gillar.

onsdag, mars 05, 2008

Spola isen



Nu är det orangea flaggor över hela stan. Det ser riktigt skojigt ut. Bandyfinalen närmar sig. Det är viktigt. Som det stod på en bildekal jag såg när jag var nyinflyttad i den här stan: Bandy is a Sirius game. Sedan kan man i och för sig ängsligt fråga sig vad Sirius egentligen har hållit på med de senaste tjugo åren eller så, men det är en annan femma.

tisdag, mars 04, 2008

Sicket strunt

Jag får rätt ofta kedjebrev till min mejl. Jag bryter dem alltid, om det inte är något av typen byta recept eller så. Idag kom ett som gick ut på att man önskar sig något, scrollar ner, läser berättelser från folk som har prövat och si, det funkade. Fick en man. Pappa kom hem från kriget. Och så vidare. Slutklämmen är att när man har skíckat vidare mejlet så kommer ens önskan att uppfyllas inom likom många minuter som man är gammal. I mitt fall skulle jag då alltså ha blivit fullt frisk inom 40 minuter, om jag hade skickat mejlet vidare.

Jag undrar så vem som kommer på sådant här. Sitter man liksom en dag och tänker: "Jag skall få folk att skicka vidare ett brev där jag lovar att om de sjunger Mors lilla Olle varje morgon så uppnår vi världsfred"? På ett sätt är det galet kreativt. Det talar till det magiska tänkande som jag tror att alla människor ägnar sig åt i större eller mindre utsträckning ibland. Exempel: om jag inte kliver på skarvarna i gatbeläggningen så blir mormor frisk. Just därför tycker jag illa om det. Det livnär sig på människors behov att av kunna kontrollera det som inte går att kontrollera och utlovar en massa. När jag tänker noga på saken inser jag att jag inte tycker att det är harmlöst.

Men mest är det störtfånigt.

Snopet

Hade tid på reumatologmottagningen i morse. Jag visste inte alls vad som skulle göras men hade en vag föreställning om att jag skulle få prata med en läkare. Kom dit, lite nervös. (Nervös för att inte heller de skall hitta vad som är fel.) Och så var det bara provtagning. Fullt förståeligt i och för sig: innan de har provsvar finns ingen större anledning att prata.

Och "Vi hör av oss om det är något". Jaha. Hör de av sig om det inte är något också? Hur skall jag veta?