lördag, maj 31, 2008

Eftermiddagsmusik

Jag åkte buss ner på stan eftersom Alva tog min cykel. Vi för en envis kamp om denna hoj, vilket beror på att Alvas cykel först haft punka i evigheter utan att någon orkat göra något åt det, och nu kan vi dessutom inte hitta den.

På vägen från bussen upp till katedralkaféet stannade jag till vid Celsiustorget för det spelades marschmusik väldigt bra. Det stod att det var hemvärnets musikkår. Jag vet inte ett ruttet lingon om hemvärnet och hade ingen aning om att de har en musikkår, som dessutom är så bra. De spelade den där marschen som jag förknippar med Bron över floden Kwai (ah, Alec Guiness insats där kan inte överskattas nog). Heter den Colonel Bogey?

I katedralkaféet var det knökfullt och varmt. Flickkören sjöng jättebra och deras program var väl uttänkt. Bäst tyckte nog alla åhörare att texterna som är skrivna av ungdomar och tonsatta av Karin Rehnqvist var. Flickorna fick sjunga om sådant som berör dem, liksom. Stora kroppsvalsen fick Annorna (högstadieflickorna) ta hand om själva medan Mariorna (mellanstadieflickorna) vilade. Det bidde lite bidrag från publiken också samt en allsång. Jag fnissade för mig själv, för publiken utgjordes till 98% av stolta föräldrar och släktingar. Hade man gjort en undersökning bland oss hade den visat att nästan alla var eller hade varit körsångare. Föräldrakören stämde in med liv och lust, med andra ord.

Det var en riktigt, riktigt bra konsert. Flickorna är så duktiga och Margareta Raab en sådan bra ledare. Andrew Canning på flygeln var som alltid urbra. Jag är lite bortskämd med Andrews insatser eftersom han brukar spela med oss - blir lite blasé och glömmer hur grymt begåvad han är.

Fullt ös medvetslös

Helgen är fullpackad. Just nu har jag en ledig lucka alldeles för mig själv. Ändå är det så att bara det faktum att jag vet att luckan snart tar slut och att det sedan dröjer tills nästa lucka gör att jag får lite svårt att andas.

Det var rätt skönt i alla fall att cykla med Justus till Muscium (de skall träna Tosca idag) och känna liljekonvaljedoften från skogen. Från köket doftar det just nu soppa som Alva äter innan hon skall iväg och repetera och sedan ha konsert med Flickkören.

Avslutningsvis: Den här blomman är tokig. Alva fick den på sin konfirmationsdag den 17 maj, och buketten står sig fortfarande. Titta på den här lilla sötnosen! Knoppen har slagit ut. Bra jobbat av snittblommor, tycker jag. Lång hållbarhet på dem.

torsdag, maj 29, 2008

Vem är det som sjunger, egentligen?

Jag satte på min LP med the Real Groups Pippi-potpurri. När Margareta Bengtsson upplät sin stämma sade Sigvard med en gång: "Det är du". Igen. Helt otroligt.

Sigvard talade förresten om för mig att han har tänkt om vad gäller yrkesval. Han skall bli målare istället för dansare för han målar perfekt.

Jag tycker att hela han är perfekt.

onsdag, maj 28, 2008

Musikflickan

Alva övar. Precis som jag brukade i hennes ålder börjar hon öva först kvällen innan hon har spelning. Alva har ett mycket fint anslag, så mjukt men ändå säkert. Jag tänker ofta på att vi pratar så mycket om Justus musikalitet och om Sigvard som sjunger jämt och nu ger sig på pianot även han. Jag vet inte hur det går till, men deras musikalitet märks mer utåt. Alva är mycket musikalisk även hon. Jag blev otroligt lycklig när hon ville fortsätta att sjunga i Flickkören efter några års uppehåll, så där löjligt lycklig att jag var tvungen att tona ned det inför familjen för att inte göra saken för märkvärdig.

Det grå suddet till vänster är Justus som snurrar runt, runt på en kontorsstol. Till höger ser man berget av ren tvätt som döljer fåtöljen. Jag tar kolossalt lång tid på mig innan jag lägger in tvätten på rätt ställe.

Söt är ordet

Rätt vad det är sade Sigvard rätt ut i luften genom popcornsmunnen "Du är fin, mamma". Han tyckte att jag är fin i håret. Jag tittade på honom och såg det jag alltid ser när jag tittar på Sigvard: En otroligt söt kille som har anlag för att bli en riktigt stilig och snygg man. Och med en fantastisk personlighet. Vidare såg jag att han har ritat på sina armar. Att dekorera kroppen är något som han älskar och som går i perioder för Sigvard. Han tycker verkligen att han blir så fin. Det bruna och röda är en vulkan. Det andra är ett moln som det kommer en blixt ur. Jag är glad att färgerna inte är permanenta.



Han är ganska så oemotståndlig när han rätar upp sig och gör sig beredd inför fotot. Jodå, här poserar han.

Å man kan längta

Trots att jag varit så att säga sjukskriven från älskade kören så länge så får jag förstås mejlen. De som kommer från sopransystrarna är roligast. De mejl som handlar om tidspress och oro inför kommande konserter och talar om att man måste boka in all sin lediga tid till extrarepetitioner för att dirigenten håller på att gå alldeles i baklås av nervositet och konstnärlig angst - dem har det berett mig ett visst nöje att ignorera. Men jag längtar ändå.

Idag kom det ett mejl med ljudfiler bifogade så att körens medlemmar kan ägna sommaren åt att lyssna in Waltons Te Deum. Trevligt. Och ikväll ringde sopransystern Barbro på. Hon och jag har varit grannar i ett drygt halvår, vilket har varit väldigt trevligt. Men nu har hon flyttat och skulle lämna över en nyckel. Och prata lite kör förstås.

Jag vill tillbaka. Det det handlar om är förstås att jag vill bli frisk så att jag kan sjunga på riktigt. Till hösten kommer jag i alla fall att sätta igång igen och uppsända ivriga böner om att det skall fungera. Jag kan ju inte leva utan Domkyrkokören.

Jag började sjunga i kören när jag var 19 år. Hela min ungdom har jag lagt på denna kör! Jag har sjungit i vått och torrt och när livet har varit som svårast. Och så går det plötsligt inte längre. Min fantastiska husläkare har fattat hur viktigt det är för mig att sjunga så hon brukar ta upp det som en specifik fråga när vi stämmer av läget, om jag har gått tillbaka till kören alltså.

Till hösten. Jag längtar.

Bury me six foot deep

De spelade Enya på hög volym hos vaccinationsmottagningen. Jag kan inte påstå att jag blev glad av det. Mitt recept på malariatabletter ligger på ett apotek och väntar på att bli uthämtade. Måste man ta dem? Jag har hört så många historier om hur folk blir knasiga av det, och faktiskt sett det med egna ögon själv också. NN i Sri Lanka -sedan dess äter inte NN malariatabletter om inte någon står och pressar ner dem i halsen på henne. Jag tyckte inte hon var så knasig alls.Men hon upplevde sig som personlighetsförändrad.

Hemma igen, två lysande exempel på min begåvning och allmänna duglighet:

1) Det visade sig att jag har glömt att ringa och sjukanmäla Alva. Barnen får inte ringa sig sjuka själva, en förälder måste göra det. Hon gick hem sjuk tidigt från praoplatsen i måndags. Hennes mentor var där idag och letade efter henne - de brukar besöka eleverna under praon. Alvas arbetsledare undrade sedan hos Björn hur det var. Mycket obehagligt om Alva får misstankar om skolk av det här, det är bara bara bara mitt fel rätt över.

2) Efter att ha ringt skolan och sjukanmält Alva frågade jag Tönnes om han ville gå på toa. Ja, sade han och gick till sina skor. Jag hade gjort fel tecken. Jag tecknade "ut" istället för "toalett". Tönnes valde förstås att höra/se det han tyckte var roligast, och blev mycket riktigt rejält besviken på mig. Av olika skäl kan jag inte själv gå ut med honom nu, och jag törs inte släppa ut honom själv som jag gör med Sigvard.

tisdag, maj 27, 2008

Kom igen då, Loket

Som tidigare nämnts är alla fyra barnen hemma samtidigt och är sjuka. Detta har aldrig inträffat förut hos oss. Förstå hur unikt detta är. Full pott. Jag förväntar mig att någon leende programledare eller annan offentlig person ringer på dörren när som helst och överlämnar en chokladkaka och en nalle eller något sådant för att uppmärksamma vår fulla pott.

Loket. Det namn som först dök upp i mitt huvud när jag letade efter namnet på en person som delar ut vinster. Och då är det ändå många år sedan Loket ledde Bingolottoprogrammen. Hur gammal är jag egentligen?

måndag, maj 26, 2008

Ännu sjukare

Rekord. Alla fyra barnen är sjuka och hemma samtidigt. Alva är inne på sin andra prao-vecka som får betecknas som ...hackig eller något. Jobba en dag, sedan sjuk, jobba en dag, sjuk två dagar, jobba en halv dag, sjuk - stackars barn.

söndag, maj 25, 2008

Helt sjukt

Alva var först ut. I torsdags förmiddag hade hon en temp på 39,6. I fredags vid lunchtid blev jag uppringd av dagis som sade att Sigvard inte ens orkade leka med Elina så nu borde jag komma och hämta honom. Förklaring: Elina är en av Sivards absolut bästa dagiskompisar, så när hon flyttade i vintras var det lite tråkigt. I fredags kom Elina och hälsade på. Men Sigvard orkade alltså inte ens vara med henne. Han bara låg i gräset bredvid en fröken.

Jag har aldrig varit med om maken till snabb verkan av medicin: Ungefär en minut efter att Sigvard fått en Alvedonsupp så är han uppe och hoppar. Idag verkar han dock inte ha så hög feber (hade 39,6 igår) men är otroligt snuvig. Inte frisk.

Tönnes är obeskrivligt snorig och sitter mest på balkongen iklädd varm tröja och viftar med sina små djur i deras små svansar. Han har ingen feber men snor över hela ansiktet.

Och så jag. Idag har jag legat hela dagen. Håhåjaja. Nu är jag i alla fall sjukskriven på halvtid t.o.m. den 12 juni varefter jag går på semester.

lördag, maj 24, 2008

Justuskväll

Det var pianostund på kommunala musikskolan igår. Justus spelade. Han var tredjen ut. Han började bli lite allvarlig när andra stycket spelades, men han reste sig utan att tveka och gick fram till Steinwayflygeln när det var hans tur. Jag höll tummarna. Jag vet precis hur hemskt det kan kännas och hur fingrarna plötsligt lever sitt eget liv och gör något som man inte har kontroll över och hur man inte ser noterna eller vet var man är -urk. Kan vara hur jobbigt som helst när det vill sig illa. Nå. Justus spelade. Rytmiskt. Säkert. Gled till på en ton och jag märkte att han kom ur balans men hämtade upp sig. Gick tillbaka och satte sig. Darrade starkt i hela kroppen fem minuter efter och jag kramade om honom och Olle höll hans hand. Vilken pärs! Och han var så duktig. Justus har spelat i knappt två månader, och att trots detta våga att spela upp och göra det så bra...jag beslöt på stående fot att vi måste fira det här för det var verkligen ett speciellt tillfälle. Äta på stan brukar vara populärt så jag frågade. Det ville han gärna. Var vill Justus i behov av att fira gå och äta? På Pizzaköket, förstås. Vi gick dit. Åt och njöt och mådde bra.

Senare på kvällen när brorsorna hade lagt sig och storasyster satt som klistrad vid datorn (nu utrustad med webbkamera så man kan både chatta med och SE "kanske-pojkvännen")var det dags för sci-fi-fredag. Ibland händer det att jag ser på sci-fi-fredag även när barnen inte är hos mig, för jag vet att Justus också gör det. Mysigt. Ingen annan i familjen brukar vilja delta i denna högtidsstund så det blev verkligen några sköna Justus- och mammatimmar.

Fina, fina pojken.

Pustar ut på Pizzaköket. Justus äter alltid Margarita. Utom när vi äter på Mammas Meze för då tar han Ekebypizza.


Om man går ut från Pizzaköket så ligger hållplatsen för buss nr 17 precis till vänster om dörren. Praktiskt. I väntan på bussen gör Justus en Spiderman.


Under en reklampaus leker vi med statisk elektricitet. Mycket fnissiga.

onsdag, maj 21, 2008

Tandnöd

För en stund sedan bet jag av en tand. En ganska rejäl bit var det som lossnade. Den lämnade efter sig ett stort hål omringat av vassa kanter. De vassa kanterna ligger nu mot och irriterar insidan på min underläpp. Det känns förvånansvärt mycket. Jag blir förundrad över att så mycket av mig ändå påverkas av att det bara lossnat en bit tand: det är vasst och irriterar slemhinnan. Det bultar lite i underkäken. Det sprids långsamt en liten dov värk i käken, upp mot mot kinden, upp mot örat och tinningen.

Det finns ingen akuttid idag. Det finns inga vanliga tider och inga akuttider i morgon. Det finns inga vanliga tider på fredag. Som det känns nu (jobbigt) skulle jag vilja få det fixat inom en timme. Sköterskan i luren rådde mig att kasta mig på telefonen och ringa upp kvart i åtta i morgon, då de släpper akuttiderna. Det skall jag förstås göra men har inte så stort hopp. Det är fler än jag som kommer att ringa.

Skulle det ha varit lättare för mig att få en tid hos en privat tandläkare? Eller är de lika trängda?

Buffyglädje. Larv tycker många. Pyttsan, säger jag!

1) Avsnittet i säsong sju som heter Selfless och som handlar till stor del om hämnddemonen Anya. I tillbakablickar får man se bl.a. hur det gick till när hon blev hämnddemon. Föreställer fornnordisk by, obestämbart var. Antagligen i Sverige eftersom de pratar svenska! Jättekul tycker jag.

2) I samma avsnitt återser man en av mina favoriter bland skådespelare som inte är så väldigt kända: Abraham Benrubi. Här spelar han mannen (senare trollet) Olaf. Han har spelat i Cityakuten och är med i Men in trees - man jag kommer alltid att minnas honom som bäst som Kube i 90-talsserien Parker Lewis. Ack.

3) Och om man skall prata andra serier så måste nämnas att Emma Caulfield (väldigt begåvad människa, tycker jag) som spelar hämnddemonen Anya faktiskt var Beverly Hills-brutta ett tag. Jag tror att hon var Brandons flickvän i två minuter eller så.

Nu tycker jag att jag har uppfyllt min allmänbildningsgärning för dagen. That´s all folks! (Och vad kan man spinna vidare på därifrån? Jo...)

tisdag, maj 20, 2008

Fast i barndomen

Extreme home makeover, då alltså. Stackars ungar i de familjer som blir utvalda. Om en sjuåring blygt viskar fram att hon älskar bilar så ilar det tjänstvilliga teamet åstad och snickrar ihop en bilsäng och fixar hela rummet så man inte kan undgå att se att här, här handlar det om bilar. Hur kul är det på en skala när man som 19-åring vaknar i samma bilsäng och tittar upp i taket och ser motivmålningen från racerbanan för miljonte gången?

Eller säger man att man gillar Barbie- å fy tusan.

Vanitas vanitatem - fåfäng men utan förmågan

Jag kan bli så längtansfull ibland när jag läser andra människors bloggar. Kerstins, exempelvis. Och UnderbaraClara. Personer som har smak och egen stil och som orkar vara stiliga även i vardagen. Nu är jag helt säker på att de mest fantastiska stilikoner hasar omkring i slappa byxor och slitna t-shirts då och då även de, men för mig som ser på utifrån med stora ögon verkar det som att det är ruskigt sällan. Och att deras vardag är full av säkra,smakfulla val av allt från porslin till underkjolar till tapeter till var de går och fikar och vilka konstuställningar de är på till you name it. NB - jag är inte avundsjuk. Bara längtansfullt förundrad.

Jag är road av kläder och är fåfäng. Borde jag då inte ha föresättningarna för att stassa upp mig även jag? Svaret är faktiskt nej. Jag lider nämligen av det svåra lytet BEKVÄMLIGHET. Ända sedan jag var liten har jag avskytt när något sitter åt, särskilt runt magen. Jag tycker att strumpbyxor är ett tortyrinstrument. Toppen för mig vore om alla kläder kändes som en stor säck i mysig velour på kroppen men såg ut som den lilla svarta från Paris.

Här nedan en bild när jag står (ack, fåfäng,fåfäng)och funderar på vad jag skall göra åt den lilla tofs med mycket ljust hår som utgör en del av min högra polisong. Den stör mig. Men jag kan inte gärna färga hela håret mörkt bara för att dölja tofsen, det inser även jag. Men oj vad den retar mig!

Solregn och blommor

Nu solregnar det. Tre bilder på blommor som gör mig glad.

Först glasskålen med torkade eldfärgade rosor. Jag håller inte på med sådant pyssel som torkade blommor och så, men det gör Björn. Och den här kompositionen har jag inget emot.




Sedan orkidén som jag fick i 40-årsspresent av min ingifta släkt i Norrköping. Helt fantastisk står den där och fortsätter att blomma så praktfullt.




Sist ut min kära, gamla porslinsblomma. Urmodern inköpte jag någon gång för sexton år sedan. Den har alltid blommat som en galning. Jag minns när Alva var baby och kröp in under köksbordet och åt upp de söta små blommor som hade trillat ner. Dagens blomma är en ättling i säg tredje led. Jag är tämligen säker på att det är tre eller kanske till och med två gånger som jag har gjort något åt tokiga blomman, just för att den blommar på så bra. Det är ytterst över huvud taget sällan jag planterar om blommor eller tar skott. Min blommor har fått leva enligt principen att det är hårda tag så om de vill överleva får de göra det på egen hand. Det har funkat. Nu har de blivit bortskämda av Björn så det går inte alls att återföra dem till min hårda regim.

Ömtåligt kvinnoblomster

Ja...nog är jag en riktig fegis som inte törs stå för min eget frisyrval och klipper bort det häftiga bara för att familjen är ovan och i vissa fall konservativ vad gäller hur Jenny/mamma skall se ut.

Så här ser jag ut nu. Det kommer att ta en stund för mig att hitta rätt mängd sprayvax att ha i håret, idag blev det nog för mycket. Håret ser liksom lortigt ut.

måndag, maj 19, 2008

Hälften kapat

Fick inte sådär jättebra feedback från nära och kära, så jag for faktiskt till Gränby här på kvällskvisten och kapade. Det var kul så länge det varade. Några timmar.

Nåja. Det helkorta kan jag absolut leva med, men det är inte lika roligt. Inte lika speciellt. Inte lika mycket...stil.

Hem, ljuva hem

Vad är ett hem?

För oss som är priviligierade betyder hem något utöver det rent fysiska: väggar, tak, fönster, dörr. Vi lägger till flera betydelser i ordet. I alla fall gör jag det.

Vad är ett hem?
En plats där man får vara trygg


Ett hem är alltså inte en plats där man känner sig otrygg. Och hej så många det var som plötsligt blev hemlösa!

Jag önskar åt alla människor ett hem. Jag önskar att alla skall få komma hem.

Friskt vågat

Kände mig så trött på knuten i magen som bara knyter sig mer och mer så fort det går bakåt. Ibland känns det som hela livet går kräftgången. För att motverka detta försöker jag hitta på saker som kan pigga upp mig lite. Klippa håret exempelvis. Jag var visserligen hos frisören för drygt en vecka sedan men gick alltså tillbaka igen. Klipp typ såhär, sade jag. När jag kom ut såg jag att jag har samma typ av frisyr som Kerstin. Skillnaden är att Kerstin är så rasande snygg i sin, medan jag är mer tveksam till min. Men det var uppiggande att göra något - för mig - annorlunda. Nu skall jag bara färga det platinablont också, så är jag färdig sedan! (Lugn, det var bara på låtsas.)

Den känslige tittaren kan med fördel blunda nu. Tusan vad jag ser ut som en näsapa jämt på alla foton.

söndag, maj 18, 2008

Liten körka på landet

I morse satt jag i den lilla gillestugan - nej, ursäkta, kyrkan i Sunnersta. Dagens gammaltestamentliga text handlade om när Abraham fick besök av det tre männen. Han och Sara hade stannat till i Mamres lund.

Aha! tänkte jag. Det är kanske därifrån namnet till den pyttelilla vita körkan på landet i Minnesota, Old Mamrelund Church, fick sitt namn, och inte från någon liten byhåla hemma i Svärjet?

Någon som vet?

Konfirmerat

Igår konfirmerades Alva i Sunnerstakyrkan och idag var det avslutande högmässa för konfirmander och föräldrar.

Alva med sina bröder och sin tillresta Umeåkusin, som gjorde sin första egna långa resa med övernattning någonsin. (Tillsammans med sin farmor och farfar.) Allt för att få träffa sin stora idol i livet, storkusinen Alva.



Alva med sin mormor och morfar.

torsdag, maj 15, 2008

Tönnes morgon

För Tönnes börjar en vanlig vardag med att Björn väcker honom och sedan bär in honom till mig. Där ligger vi och snoozar, Tönnes och jag, tills det verkligen är dags att gå upp. Jag tror att Tönnes behöver den där stilla korta stunden på morgonen då allt är frid och ro, för när han kommer ner i köket är det fullt ös tills han går ut genom dörren till taxin. Klä på dig. Ett himla tjatande om att äta upp smörgåsen. Dags att borsta tänderna. Kom nu, det är bråttom.

Då är det skönt att veta att han har fått ha det lugnt allra först på morgonen. Här en suddig bild. Ställde om till mörkerläge och då måste dels objektet man fotar vara alldeles stilla, likaså handen som håller i kameran. Två fel av två möjliga, alltså.

onsdag, maj 14, 2008

Förtretligt

Jag köpte nytt batteri till min mobiltelefon. När jag kom hem och skulle ladda det visade det sig att det inte var batteriet som var dåligt. Det är fel på laddaren. Nu måste jag vänta en vecka innan jag har råd att köpa en ny laddare. Hade kunnat använda batteripengarna till det istället. Är aningen sur på den unga dam i Telenors butik som kollade min laddare och sade att den fungerade.

Håhåjaja. Jag kan fortsätta att vara förtretad. Tittar på mina händer, som är så vackert nymanikyrerade. Men de ser gamla ut. Det syns att de har hängt med i fyrtio år. Synliga blå ådror, torr och smårynkig gumhud här och där.

Jag är glad för dem ändå. De gör inte ont och de fungerar.

tisdag, maj 13, 2008

Stilla kväll

Tönnes diggar Mora Träsk. Han kommer precis och ber mig på sitt mycket stillsamma men enträgna sätt att hjälpa honom med att byta film. Nu skrattar han åt Pippi istället.

Åh, exakt nu kom Justus hem. Han har varit och spelat minigolf. Nu gick han ut igen för att leka med Mikhail en halvtimme innan middagen är klar.

Jag är svettig i pannan och fruktansvärt trött. Har haft mycket ont i dag så antagligen är jag utslagen av värktabletterna.

Björn är någonstans som han har talat om för mig flera gånger vad det var men som jag inte minns. Sätter en tia på att det är ett möte.

Sigvard sitter och äter en trasig provpannkaka medan han tittar på Pingu. Han ger mig löpande kommentarer om vad Pingu har för sig.

Alva står i köket och gräddar pannkakor. Hon är lite frustrerad för det vill sig inte. Pannkakorna bara trasar sig och blir inte perfekta som de brukar bli. Vanligen typ äger Alvisen på att göra pannkakor - detta är en väl grundad maxim i familjen.

Premiär

Jag har varit och fått manikyr. Jag hade bokat tid hos Emelie som hyr in sig på Avans klipp på St Olofsgatan. Hon visade sig vara väldigt trevlig och duktig. Det var en behaglig timme i ett halvskumt rum med sådan där menlös icke-musik som skall påminna om vatten eller regnskog eller så i bakgrunden. Mina händer blev skrubbade och insmorda och masserade. Nagelbanden fick sig en avhyvling. Mina naglar filades snygga. Och så krönte hon det med snyga klarröda lacket. Jag kan mycket väl tänka mig att göra om det eftersom det var så skönt. Och naglarna är tjusiga värre.

På bilden ser man förutom det stökiga köksbordet och mina naglar de födelsemärken jag har på vänstra handens knogar. Igenkänningstecken om jag skulle tappa minnet och virra bort mig. Ett till igenkänningstecken är den lilla grop jag har i näsan, ett vattkoppsärr.

Å en sådan där konstig undring igen

Jag var på mammografiundersökning i morse. Krasst uttryckt tar sköterskan ett stycke kött och pressar ihop mellan två plattor. Jag fyller inte upp en A-kupa ens, och sköterskan fick dra och pressa rätt mycket. Då började jag fundera på hur man gör med kvinnor som har ännu mindre bröst än jag (jag vet att det finns åtminstone en), där det faktiskt inte går att få något att trycka ihop. Kan de röntga överhuvudtaget då, eller måste de göra en biopsi istället?

Ja, man kan undra.

måndag, maj 12, 2008

Uppskattad

I morse fingrade Sigvard på mitt armband och sade att det var fint. Sedan petade han på klocka och sade att den var fin. Så tittade han på mina örhängen och sade att de var fina. Efter det satte han ett pekfinger på min högra glasögonlins och sade att mina glasögon var fina. Han avslutade med att säga: "Allt du har på dig är fint."

Han är en sådan gentleman, min son.

Pingstsöndag

Hann i lagom tid till högmässan. Tog först en tur upp i tornet för att gå på toa. Det var en sprillans ny hiss! Det fanns till och med en inspelad röst som sade "Plan ett" när hissen stannade på plan ett (som ligger skapligt långt upp i tornet). Jag fick mig ett fniss, för jag tyckte att den inspelade rösten lät som Marcus Holmberg.

Sagde Marcus predikade. Han stack ut hakan och jag satt och hejade på honom invärtes. Efter högmässan gick jag fram och tackade honom. Damen som pratade med honom innan jag kom fram hade motsatt åsikt. Skulle tippa att vad gällde att dela hans åsikter var det nog 50-50 bland de som hörde predikan. Vad sade han då? Många bra saker, men huvudpoängen var att det i kristendomen inte finns något hinder för att homosexuella skulle få vigas i kyrkan.

Det var Andrew Canning som tjänstgjorde som organist. Han kom loss ordentligt i preludierna. Jag flinade nöjt för mig själv när han tog ut svängarna. Avslutade med ett präktigt Bachstycke som postludium. Bach är bra för själen. Rock on, Andrew.

Gosskören sjöng. Ja, självklart satt jag med blicken fästad på min älskling som ser så allvarlig ut när han sjunger och är så ruskigt söt. Jag måste få säga det fastän det kanske inte är så kul för en kille på snart elva år att få höra att han är så söt. Men han är det. Ser allvarlig ut och man ser att han koncenterar sig på sången.

Det var en skön stund i min älskade domkyrka. I höst skall jag stå där och sjunga igen. Det måste bli så.

fredag, maj 09, 2008

Jag mår illa

I dagens Expressen rapporteras det att Sverigedemokraterna nu enligt väljarundersökningar ligger över 4%.

Hur gick det här till?

Jag vill emigrera till ett annat solsystem. Till någon annan stans där sådant här inte kan hända.

Dagens dikt

Vår, vår, vår
pollen, pollen, pollen
Tack Kestine och Budesonid nässpray.

onsdag, maj 07, 2008

Dasstankar

På hemlighuset kan man hinna tänka på mycket. Senast började jag fundera på hur mycket språket betyder när vi beskriver vår värld och bildar oss vår uppfattning om hur saker är. Språket påverkar världsbilden och vice versa. Detta är inget nytt direkt. Wittgenstein och många andra har tänkt tanken förut, liksom. När jag började tänka på Wittgenstein hoppade min hjärna osökt över till...

...Bruce´s philosophers´song. Och fortsatte sedan till min absoluta Monty Python-favorit: The Oliver Cromwell song. Den är bäst. På alla nivåer. Som Homer skulle säga: "It has so many layers."

Men röda skor är alltid pigga

En sådan där dag. Igen

Sparsam med ord. Sparsmakad rätt över. Det är vad jag önskar att jag vore.

Istället känner jag mig som ett slags närmast parodiskt ömhudat, känslomässigt översvämmande monster. En stor blobb av känslor som svallar till höger och vänster.

Och egentligen är jag inte sådan. Jag är också en rationellt fungerande, tänkande varelse. Men det drunknar och försvinner. Jag drunknar och försvinner. I mig själv. Hur går det till? Och varför?

måndag, maj 05, 2008

Why me

Katastrof 1: glömde plocka bort boardingkortet ur bakfickan på nya älsklingsjeansen innan tvätten. Resultatet är oönskade färgfläckar överallt. Björn förstår inte riktigt vad jag väsnas om eftersom jeansen har sådana där patetiska färdigrivna och lappade knän (löjligt, jag vet, men de var så coola). Jag kan inte förklara det heller, men skillnad är det. Skönaste och tuffaste jeansen är förstörda för användning bland folk.

Katastrof 2: när jag var inne i mobiltelefonbutiken idag för att kolla min laddare tryckte en av personalen på någon knapp på min telefon. Ett tag senare satt jag hos frisören och en mobiltelefon ringde. Frisören sade att jag kunde svara om jag ville. Nä, sade jag, det är inte min signal. Men så hörde jag att ljudet kom från min väska, och det var min telefon som ringde. Inte med Sigvards ljuva stämma utan Sony Ericssons vanliga låt. När jag var klar hos frisören försökte jag återställa ringsignalen. Lyckades inte. Verkar som att någon gång under undersökningen av laddare etc så har expediten raderat Sigvardsignalen. Jag kan inte hitta något annat svar.

Jag är ledsen över båda katastroferna. Sigvardsignalens försvinnande var värst.

söndag, maj 04, 2008

Stimulans

Idag har jag åter fått väldigt klart för mig varför jag relativt nyligen upptäckt fröjderna med hantverk. Jag gör något med mina händer, vilket är skönt när värk och trötthet inkräktar på mina aktiviteter. Nåja, jag har aldrig ägnat mig överdrivet åt fysisk aktivitet eller träning, men det är skillnad ändå. Total sysslolöshet får mig att känna mig som en svullen soffpotatis.

Och det stimulerar min hjärna också. Stick- och virkbeskrivningar är min själ inte några barnkorsord! Alldeles nyss när jag satt och svor över en beskrivning på engelska och gjorde om och gjorde om fram till samma varv flera gånger bara för att vara tvungen att repa upp för att det inte stämde, så beslöt jag mig för att lägga av. Men så bet jag ihop och satt och räknade maskor under andan ("Under my breath": skäms för att erkänna att jag i skrivande stund inte finner det perfekta uttrycket för detta på svenska) och så skrek min hjärna plötsligt "Så skall det göras" och så blev det rätt!

Känns otroligt bra. Framgång för både hjärna och händer.

Fab 5 och andra tankar

Ok, det första är ytligt. Jag gillar verkligen Carson i Fab 5. Han skulle gärna få komma med kommentarer och tips till min klädstil eller frånvaro av.

Det andra är en reflexion över välgörenhet. Alla amerikanska program där behövande människor får hjälp bygger nämligen på just välgörenhet. I Sverige har vi fortfarande något slags skyddsnät kvar - även om det många gånger kan kännas som att det håller på att nedmonteras, inte är anpassat efter individer och annat. Perfekt är det inte, men det finns. Tack gode Gud för det. Jag vet ju att vi hade legat mycket illa till om vi hade bott i USA, både under Samuels sjukdom och Tönnes många sjukhusvistelser och allt annat Tönnes behöver. Habilitering och särskola och så småningom egen bostad - det är mycket vi får hälp med.

När jag ser på Extreme Home Makeover eller Fab 5 eller liknande blir jag glad och rörd (amerikaner kan verkligen göra tårdrypande saker) och det är givetvis fantastiskt att människor liv förändras till det bättre. Problemet med välgörenhet är att den inte är för alla. Det bygger på att någon blir utvald. Att alla inte kan bli utvalda.

Stating the obvious, anyone?!

lördag, maj 03, 2008

Sväng med trollspöt

Har av en ren slump råkat överdosera med program där människors hem görs om och blir snyggare, fiffigare, mer funktionsdugliga: bättre.

Åh - det är nu min ouppnåeliga dröm. Att det drar in ett team säkra inredare som gör om vårt kaoshem till ett ställe med vettiga förvaringslösningar för alla sex familjemedlemmarna. Som fixar lite stil och smarthet och snygghet. Kom och rädda mig!

Och så länge jag får ha kvar pianot ungefär det det står MED min mormors gamla guldinramade Carl Larsson-kopia av Pionerna hängande på vägen ovanför pianot så går jag med på vad som helst.

Kom, o kom.

fredag, maj 02, 2008

Hantverksfröjd

Kom på att jag har en blogg att tacka för en hel del av mina hantverksprojekt det senaste året. Inspiration och så. Det finns många många hantverksbloggar förstås, men jag har fastnat speciellt för den här.

Tack Ilsefin!

Normer

Häromkvällen satt Sivard och jag och tittade på Simpsons. Det var en mysig kvällsstund, Sigge var nöjd över att få vara uppe längre eftersom han hade lov och jag mådde bra av att sitta med Sigge.

Reklampaus. Telias reklam där två män med stora maskiner kommunicerar via blomsterspråket, och där konversationen avslutas med "Jag älskar dig".

Sigvard: Man kan inte bli kär i en kille. (Översättning: en kille kan inte bli kär i en annan kille.)
Jag: Jo. Det handlar om vilken människa man blir kär i. Det finns flera killar som är kära i killar och tjejer som är kär i tjejer.

Sedan avbröt jag för ovanlighetens skull. Jag har en ruskig tendens att prata alldeles för länge och mycket om sådant som jag tycker är viktigt när det kommer upp med mina barn. Blir på tok för mycket bakgrundshistoria och kulturella referenser och sidospår och jämförelser. Mina stora barn känner igen det, så jag behöver inte hålla på särskilt länge innan deras blickar blir glasartade. De vet vad som skall komma, liksom.

Men jag kommer alltid att försöka få mina barn att se att det finns normer som styr allt. Att det är bra att man genomskådar det. Och sedan väljer man ju själv vilka normer som känns vettiga, relevanta, rätta och riktiga för en i livet. Det handlar inte om normlöshet, utan att förstå att det som är självklart i en tid och för vissa människor inte alls är det i en annan kontext.

torsdag, maj 01, 2008

Ingen kampvilja,direkt

Gäsp. Det är bara Björn som är ute och demonsterar på första maj. Alva stack till Maria igår för att sova över (de hade varit ifrån varandra i ett dygn då, det är klart att det inte gick längre) och har inte setts till sedan dess. Justus är och badar på Fyrishov med Sebbe. Jag, Tönnes och Sigvard slöar. Jag försöker dåsa så mycket jag kan och pojkarna kollar på film. Tönnes ser på Pippi och skrattar högt och lyckligt åt allt tokigt som Pippi gör. Just nu har jag ryckt upp mig och ser på Karlsson på taket med Sigvard. Jag har bekänt att jag aldrig har gillat Karlsson. Sigvard förstår inte riktigt varför, men även han tycker att Karlsson pratar väldigt mycket. Jag har gjort popcorn åt killarna också. De krasar eftertänksamt.

Titta här vilken snygging, förresten. Obegripligt att hon kommer från mig, typ.