onsdag, maj 28, 2008

Å man kan längta

Trots att jag varit så att säga sjukskriven från älskade kören så länge så får jag förstås mejlen. De som kommer från sopransystrarna är roligast. De mejl som handlar om tidspress och oro inför kommande konserter och talar om att man måste boka in all sin lediga tid till extrarepetitioner för att dirigenten håller på att gå alldeles i baklås av nervositet och konstnärlig angst - dem har det berett mig ett visst nöje att ignorera. Men jag längtar ändå.

Idag kom det ett mejl med ljudfiler bifogade så att körens medlemmar kan ägna sommaren åt att lyssna in Waltons Te Deum. Trevligt. Och ikväll ringde sopransystern Barbro på. Hon och jag har varit grannar i ett drygt halvår, vilket har varit väldigt trevligt. Men nu har hon flyttat och skulle lämna över en nyckel. Och prata lite kör förstås.

Jag vill tillbaka. Det det handlar om är förstås att jag vill bli frisk så att jag kan sjunga på riktigt. Till hösten kommer jag i alla fall att sätta igång igen och uppsända ivriga böner om att det skall fungera. Jag kan ju inte leva utan Domkyrkokören.

Jag började sjunga i kören när jag var 19 år. Hela min ungdom har jag lagt på denna kör! Jag har sjungit i vått och torrt och när livet har varit som svårast. Och så går det plötsligt inte längre. Min fantastiska husläkare har fattat hur viktigt det är för mig att sjunga så hon brukar ta upp det som en specifik fråga när vi stämmer av läget, om jag har gått tillbaka till kören alltså.

Till hösten. Jag längtar.

Inga kommentarer: