tisdag, maj 20, 2008

Vanitas vanitatem - fåfäng men utan förmågan

Jag kan bli så längtansfull ibland när jag läser andra människors bloggar. Kerstins, exempelvis. Och UnderbaraClara. Personer som har smak och egen stil och som orkar vara stiliga även i vardagen. Nu är jag helt säker på att de mest fantastiska stilikoner hasar omkring i slappa byxor och slitna t-shirts då och då även de, men för mig som ser på utifrån med stora ögon verkar det som att det är ruskigt sällan. Och att deras vardag är full av säkra,smakfulla val av allt från porslin till underkjolar till tapeter till var de går och fikar och vilka konstuställningar de är på till you name it. NB - jag är inte avundsjuk. Bara längtansfullt förundrad.

Jag är road av kläder och är fåfäng. Borde jag då inte ha föresättningarna för att stassa upp mig även jag? Svaret är faktiskt nej. Jag lider nämligen av det svåra lytet BEKVÄMLIGHET. Ända sedan jag var liten har jag avskytt när något sitter åt, särskilt runt magen. Jag tycker att strumpbyxor är ett tortyrinstrument. Toppen för mig vore om alla kläder kändes som en stor säck i mysig velour på kroppen men såg ut som den lilla svarta från Paris.

Här nedan en bild när jag står (ack, fåfäng,fåfäng)och funderar på vad jag skall göra åt den lilla tofs med mycket ljust hår som utgör en del av min högra polisong. Den stör mig. Men jag kan inte gärna färga hela håret mörkt bara för att dölja tofsen, det inser även jag. Men oj vad den retar mig!

Inga kommentarer: