måndag, juni 30, 2008

Liten fin elefant



Anna Darj tog bilden. Antingen på vägen från Dar Es Salaam till Iringa eller under vår safari i Mikumi Wildlife Park. Visst är lilla elefanten bedårande?

Under safarin hade vi en smärre närkontakt med elefanter. Elefantfamiljen stod på vägen när vi kom farande i vår buss. Guiden sade till chauffören att gasa för att försöka skrämma iväg dem. De blev irriterade istället och visade det tydligt. Då backade vår chaufför enligt principen bättre fly än illa fäkta. Denna incident - som avlöpte väl - torde ha gett Ann-Britt svår elefantskräck för resten av livet. Jag har aldrig hört denna sansade människa låta så nervig förut. Vi har alla vår akilleshäl. Nu vet jag Ann-Britts! Svårt att uttnyttja dock, det är inte lätt att hitta elefanter att bussa på henne när man vill.

Jag struntar totalt i att vi inte fick se några lejon, trots att var guide var förkrossad över att de inte ville visa sig. Vi fick se andra djur. Flodhästar i the hippo pool, till exempel. De brölar väldigt imponerande. Och deras öron går som små idoga propellrar när de skall få ut vatten ur örenen. Andra dagen vid flodhästdammen låg det en död flodhäst och guppade upp och ner. Då fick vi också se två krokodiler som intresserat närmade sig kadavret.

Apropå djur så tycker jag att myggen i Tanzania är överreklamerade. De är inte alls lika på som svenska mygg. Jag blev inte stucken en enda gång trots att jag tillbringade den natt som jag sov utan myggnät i närkamp med en envis mygga som nöjde sig med att surra runt mig men aldrig satte sig eller stack.

Vår halva dag, natt och förmiddag i Mikumi var fantastiska tycker jag. Jag hade kunnat stanna i den där hyddan och blickat ut över savannen mycket längre. För stillheten och ron.

Hårt regn

Justus prydnadspumpa bor på balkongen. Vi hängde upp stjälken på gallret så att den skulle få klättra och ha kul. Sedan kom slagregnet och föste hela arrangemanget åt ett helt annat håll. Stackars växt. Den ser lite knäckt ut.

Asocial

Just nu är det en hantverkare här och skall fixa låset till vår ytterdörr. Det har varit knasigt en längre tid, och ibland har det varit lite läskigt. Det har känts som att vi nästan inte har kunnat låsa upp.

Jag drabbas nu av samma lite oroliga känsla som alltid när hantverkare är här: Skall man hänga över dem och titta intresserat på deras arbete eller skall man ignorera dem?

Jag beslutar mig för att låta honom arbeta ifred. Vill han något hojtar han säkert till. Jag är så galet förkyld så jag orkar inte vara social, så det så.

lördag, juni 28, 2008

Hmm

I någon månad har jag funderat på vad jag tycker om följande:

Sista utvecklingsamtalet för Sigvard på dagis. På slutet frågar förskollärare M om det är något vi vill att de skall lägga till i den portfolio som Sigvard får med sig till sexårs. "Skriv att det är mycket viktigt för honom med sång och dans", sade jag. Jag tillade att det är mer än bara något han tycker är kul, det är verkligen viktigt. Och så sade jag vidare att jag tänker försöka hitta en dansgrupp till honom till hösten. "Ja, eller så kan han spela fotboll", svarade M.

Jag blev totalt paff. Och rätt arg. Jag har inte kollat med Sigvards pappa om vad han tänkte, jag utgick nog ifrån att han tyckte som jag att det var en underligt svar. Björn förstod inte alls varför, när jag återberättade. Mina kvinnliga arbetskollegor reagerade som jag. Som att M på något vis försökte styra undan från dansen till det mer passande pojkaktiga fotbollen.

Men jag vet inte. Jag vet bara att jag reagerade starkt på det hon sade.

Poem

Jag klämde en finne på hans panna.
Det kanske är det som är kärlek
i det långa loppet.

fredag, juni 27, 2008

Läsning alltid bäst

Tänk vad mycket man får med sig på vägen ibland vid läsningen av en bok. Just nu lär jag mig mycket om småbönders villkor i Derbyshire.

Stephen Booth skriver böcker som jag måste vara på rätt humör för att läsa. Vissa gånger läser jag några sidor och lägger sedan boken ifrån mig med en gäspning. Andra gånger känns han helt rätt. Nu är han helt rätt. Det känns mysigt att i andanom vada omkring i lera till förbannelse och stöta på sträva, grymtande och misstänksamma bönder som bor mitt i leran och försöker försörja sig på sina får. När det dyker upp lik får de stackars poliserna ge sig ut och tackla lera samt fåordiga och avogt inställda människor. Rekommenderas när det rätta humöret är på plats!

Karl för sin hatt

På gosskörens Tysklandsturné blev Justus inspirerad av några av de coola hattbärande herrarna i kören. Han missade hattköpstillfället på resan, men när de kom hem stack Justus och Björn ut och letade hatt. Och hittade denna smäck till ett trevligt pris. Justus tar den på sig varje gång han går ut. Jag tycker han klär i den. Han har lärt sig att sätta på den på det där snitsiga sättet då man liksom rullar den uppför handleden och vidare upp mot huvudet.

Balkonglycka

Tönnes tycker om att sitta i ensamt majestät på balkongen och vifta med sitt för tillfället utvalda dingel-djur. Idag är det Mamma Mu, en av hans favoriter. Det blåser lite och är soligt. Han sitter där och mår bra.

onsdag, juni 25, 2008

Kvällspromenad

Tönnes ville gå ut. Det ville inte jag. Jag ville hellre gå inne med mina egna tankar och oroa mig för saker som jag inte kan göra något åt. Men han var så bestämd, på sitt mycket stillsamma, lågmält envisa sätt att jag gav efter. När vi kom ut trodde jag att han skulle sätta fart mot fontänen eller gungorna. Icke. Tönnes ledde helt enkelt ut mig på en promenad i omgivningarna. Han gick lite före och tittade sig nöjt omkring och så pekade han åt vilket håll vi skulle fortsätta. Det var väldigt trevligt. Vi hamnade till sist på Ekuddenskolans lekplats, ett bra ställe. Sigvard anslöt per cykel. Det blev en kort stund där eftersom det började bli väl blåsigt och svalt, men det var en skön stund.

Tönnes visar vägen. Jag följer.


Skepp ohoj!


Lite konflikt om karusellen: Sigvard vill snurra jättefort. Tönnes vill snurra lite lagom.

söndag, juni 22, 2008

Ord och inga visor i Dar

I lobbyn på hotell Econo lodge i Dar är det klarspråk som gäller. (Om man har tillbringat mer än 24 timmar i Dar es Salaam måste man tydligen säga Dar, annars är man bonnig. Eller, hemska tanke,turist.)

Viljan till förändring

Vi fick också besöka några av de kvinnor som deltar i mikrolånsprojektet. Upplägget är att den person som ansöker om ett lån först måste hitta några fler som vill delta, och så lägger den gruppen upp en plan. En förutsättning för att de skall få ett lån är att de tar sig an ett föräldralöst barn. Alla låntagare följs noggrant upp. Om IDYDC märker att ett barn inte kommer till skolan med skolmaterial, eller inte får frukost, så får inte de låntagarna något mer lån. De flesta låntagare är kvinnor.





Iskallt i Iringa - men varmt i hjärtat

Det var länge sedan jag frös så mycket som i Iringa. På dagen hade jag på mig långbyxor, två linnen, en t-shirt, en tunn långärmad tröja och en kofta som jag lånade av Åsa. Det fanns ingen värme på hottelrummet och inget varmvatten, så jag blev aldrig varm.

Bortsett från det var det ett inspirerande besök. IDYDC är en seriös och målmedveten organisation som det känns bra att stötta. De driver barnhem, har ett system med mikrolån, arrangerar föräldrakurser, ger grundläggande skolundervisning för de barn som missat de första skolåren så att de senare kan hoppa på den vanliga kommunala skolan - och har många andra projekt på gång. Vi är rätt stolta över att vi har bidragit med mer än pengar. De tackade med stort allvar för att vi fört fram tanken på ställningstagande mot användandet av alkohol och andra droger - tanken på alkohol som utvecklingshinder. Fungatwende, mr Martin och de andra är mina hjältar.

Tanzania är hårt drabbat av HIV/Aids. Iringa har en mycket hög andel procent av smittade jämfört med övriga delar av landet. Många barn är föräldralösa på grund av HIV/Aids. Här några bilder från vårt besök på ett barnhem.

Pojkarnas sovbarack. FS tittar och tar in intryck.



En av alla de ynglingar som tillät oss att titta in i deras hem.

fredag, juni 13, 2008

Tosca & Tanzania

Jag hade en sådan otrolig tur att få tag på en genrepsbiljett till första akten av Tosca. Generalrepetitionen var igår. Föreställningen ges i idag och i morgon. Första akten utspelas i Domkyrkan. Sedan får alla knalla upp till universitetsaulan för akt två, och så avslutas allt på Uppsala slott.

Jag var mest intresserad av första akten eftersom gosskören och vuxenkör medverkar i den. Några av mina körkompisar var med, men vikigast av allt: Justus. Och tänk vilken glädje för mitt modershjärta när pojken är placerad så han står ensam på det översta trappsteget upp till scenen och alltså syns oerhört väl när han sjunger och agerar. Roligt.

Jag skall inte vara på Arlanda förän kl 19 ikväll, så det är ingen panik med packningen. Jag är mer orolig över att Justus skall få med sig allt i sin packning: på söndag, efter två Toscaföreställningar, åker gosskören till Tyskland på turné. Att jag skall till Tanzania känns lite blaha blaha i sammanhanget. För mig är det stort att Justus skall ut på sin första körturné.

Jag återkommer med Afrikaintryck om ca 10 dagar.

måndag, juni 09, 2008

Utsikt från min trädkoja

Vi bor så fint. Det är som att bo i en trädkoja. Åt det håll där vi inte ser parken från fönstren ser vi som kompensation den fina eken. Jag håller tummarna för att den får vara frisk och stå kvar i hundratals år till för den gör mig glad. Den är inte lika gammal och vördnadsbjudande som ekarna ute vid Strömsholm som jag hälsade på varje sommar när jag var barn, men den är så fin så.

När jag går ut på en av våra balkonger (notera att vi har två, en på varje våning), ser det ut såhär från vänster till höger. Bakom lummmigheten i parken finns det bord med fasta bänkar och en stor gemensam grill av cement. Används. Mycket.






lördag, juni 07, 2008

onsdag, juni 04, 2008

Dansmus

Tröstade mig i min ledsnad med att titta på den lilla videosnutt som jag tog upp när Sigvard dansade i köket för ett år sedan. Jag blir alltid glad av det som i familjen går under namnet "Sigvards schyssta moves".

Försökte föra över filen från min mobil till min dator via Bluetooth. Alla inställningar både på telefon och dator verkar helt OK. Filen börjar föras över. Sedan säger min dator att den inte går att känna igen. Arrrgh! Jag har kollat inställningarna om och om igen vid flera tillfällen men jag kan inte längre Bluetootha mellan mobilen och datorn. Så ni får inte njuta av Sigvards schyssta moves.

Rudolf in memoriam

Idag fick jag veta att Domkyrkokörens förre ledare, Rudolf Löfgren, har gått bort. Det fick mig att minnas hur det gick till när jag sökte in till Domkyrkokören. Jag hade precis kommit till Uppsala, 19 år gammal, och gick för att registrera mig på nationen (V-Dala, för den intresserade). Det satt en affisch där det stod att Domkyrkokören sökte sångare. Jag funderade inte så mycket mer på vilken kör det var, jag tänkte bara att jag gärna ville fortsätta sjunga i kör och eftersom jag hade sjungit i kyrkans ungdomskör hemma så kändes helt naturligt att söka till just en kyrkokör.

Jag ringde. Det var Gunilla - Rudolfs fru som också sjöng i kören och blev en körkompis - som svarade och så ropade hon Rudolf till telefonen. Rudolf sade "Ja?". Han hade en rätt låg röst som stundom kunde låta lite sträng på ett gammaldags sätt. Jag var nervös och sade något i stil med att jag just hade flyttat till Uppsala och gärna ville sjunga i kören. "Hur länge skall du studera, då?" frågade Rudolf. Jag svarade att jag nu skulle läsa ett år historia. "Ett år, ja, då är det väl inte så stor mening" sade Rudolf. Jag blev rätt ställd och snopen och hasplade ur mig att jag tänkte fortsätta läsa andra kurser sedan. Hur det nu gick till veknade Rudolf och lät mig nådigt få komma och sjunga upp.

Jag hade aldrig sjungit upp förut. Gick till Domkyrkoplan på utsatt tid och väntade utanför dörren medan någon annan sjöng. Blev inropad. Rudolf såg ganska vänlig ut och lät inte alls lika barsk som han hade gjort i telefon. De andra körmedlemmarna i uttagningsgruppen som satt där vågade jag inte titta på. Antagligen var det Gunnel och Jan, kan jag gissa med många års erfarenhet på nacken. Jag hade inte förberett något stycke att sjunga upp eftersom jag inte hade en aning om hur det brukade gå till. Jag fick sjunga en psalm istället, "Jag lyfter mina händer". Den börjar på ett lågt b. Jag är sopran. Jag var nervös. Det lät: väs, väs, väs, mina händer....
Men det gick vägen. Jag klarade skivan och fick komma med. Domkyrkokören har betytt oerhört mycket för mig genom alla år.

Jag fick sjunga för Rudolf i ca sex år innan han gick i pension. Det känns märkligt att han är borta.

måndag, juni 02, 2008

Dollargrin

Jag har tillfälligtvis och mest av en slump svikit Folktandvården och min duktiga tandläkare där, för att istället lockas av den privata tandläkare som kunde erbjuda en akutlagningstid där Folktandvården var grymt överbokad och det inte gick att få en akuttid den här sidan nyår, ungefär. Idag var jag hos honom för att laga hål nummer två som han upptäckte vid reparationen av den rasade tanden vid första besöket.

Han började, som tandläkare plägar, med att stoppa in torrsug och bomullstussar i munnen på mig och lade bedövning (som jag hade bett om). Sedan sade han mer i förbigående att han hade tänkt sig att rengöra mina tänder också medan bedövningen tog. Det lät bra, tyckte jag. Och det krävs nog en helt annan karaktär än min för att i det läget slita ut alla grejer ur munnen och mumla "Nä, stopp nu, vad kostar det?".

Så han rengjorde. Och så lagade han mitt hål. Mellan tjuten av borren och mina ilningar där bedövningen inte tog riktigt hörde jag spridda toner av samma kassettband som han lyssnade på förra gången, någon orkester som spelar Taube och svenska visor i något slags jätteinstrumentering. Fort gick det. Jag misstänker att han är skicklig. Han har ingen sköterska som hjälper honom utan han håller i alla sugar och sådant själv och tar fram ur fiffigt färgkodade lådor de instrument och redskap han behöver för stunden. Ingen klagan över yrkesskickligheten, här inte. Tvärtom.

Men jisses så dyrt det blev. Jag har inte hostat upp så mycket kosing en enda gång hos Folktandvården, vad jag minns. Ändå är jag rätt säker på att det inte var saltade priser, men de där hundralapparna eller till och med femtilapparna gör en väldig skillnad. 1 334 kr gick det på. Ett dyrt nöje.

söndag, juni 01, 2008

Å ena sidan - å andra sidan

Tittar på LA Ink och blev så upprörd. (Till och med mer upprörd än över Ajax-reklamen som trumpetar ut något skit om sin "jättebra FORMULERING".) Det var en kvinna som ville låta tatuera in en bild av sin son på armen. Han dog i plötslig spädbarnsdöd. Sorgligt. Mamman sade att nu kunde hon minnas honom hela tiden. Där började mitt hjärta slå häftigt och jag kände hur jag blev varm över hela kroppen.

Jag gick igång otroligt starkt på detta. Undrade hur någon kunde säga något sådant. Som om man behövde bli påmind sitt döda barn. Som om inte Samuel är intatuerad på hela mig. Som om jag inte minns han varje andetag ändå.

Sedan grät jag lite och sedan andades jag. Och tänkte att hon var nog inte så dum ändå, den där mamman i Los Angeles. Hon har hela livet ett yttre märke som visar andra människor att hennes som fanns. Att han levde. Det har inte jag. Det var givetvis det hon måste ha menat. Då håller jag med. Då kan jag nästan tänka mig själv att tatuera in ett minnesmärke av Samuel någonstans på min hud.

Efter en stund till tänkte jag att det här är ett så bra exempel på hur det fungerar med våra fördomar. Hur vi dömer alla utifrån. Vilket är självklart: vi har inte någon tunnel in till folks inre som vi ser så fort vi ser eller hör någon. Idag blev jag ilsken och trött på alla högröstade män på kollektiva transportmedel som tar för givet att alla tycker att varje ord de säger är visdomspärlor och därför måste skrikas ut för att nå så många som möjligt. Nej, jag var inte ett dugg intresserad av att höra indignerade utgjutelser över knasiga biluthyrningsfirmor eller andra saker. Och jag blev som sagt arg och urtrött. Men...jag vet inget om dessa män. De kanske oroar sig för cancerbesked. De kanske skänker en fjärdedel av sin lön till Rädda barnen. De kanske är de bästa och stöttande fäder som finns. De kanske är pedofiler eller brottslingar eller allmänt vidriga också, för all del, men jag vet ju inte. Det är den springande punkten.

Jag skall verkligen försöka att inte döma. Däremot är det trots mitt försök till en mer tolerant attityd fortfarande grymt sant, det som något barn i en skola har skrivit och som Karin Rehnqvist har tonsatt och som framfördes så fint av Uppsala domkyrkas flickkör igår: Alla kan inte vara underbara, men det vore skönt om vissa inte vore så jävliga.