söndag, augusti 31, 2008

En till Alberte

Cora Sandel, ur Bara Alberte
"Pierre är en barnkär man. I varje fall i den betydelsen att han, när han vill, kan roa barn obeskrivligt. Det osvikliga tålamodet, det som behövs för att umgås med dem timme ut och timme in, svara lika samvetsgrant och lika vänligt på de otaliga frågorna som de använder för att hålla en kvar, det har varken han eller någon annan man. Och de kvinnor som verkligen kan sägas ha det är gärna en smula till åren eller lite enfaldiga."

Det är något i det här som jag känner igen väldigt väl och instämmer i. Är bombsäker på att det inte handlar om biologi utan sociologi, typ.

Förförd av litteraturen

Den där bävern Castor, alltså. Han luras. För att inte tala om Mulle Meck - han vrider till ens verklighetsuppfattning rejält.

I boken "Castor snickrar" kan man få bilden att det är enkelt gjort att på en halvtimme snickra ihop en verktygslåda. Det är egentligen bara slutbilden som antyder att det kan ta lite tid: det är en stjärnbeströdd kvällshimmel utanför Castors fönster (subtilt) när han är färdig. Det märkte inte jag förrän jag hade läst boken för diverse barn i tre år. Och då är jag ändå normalintelligent.

Läs inte boken "Mulle Meck bygger ett hus" om ni inte som jag vill drabbas av konstiga idéeer om hur lätt det verkar vara att snickra ihop sig ett litet hus med två rum och kök. Man blir så sugen! Även i den boken framställs arbetet som att det är lätt som en plätt. Man liksom bara har en plats att bygga på och har tillgång till plankor som ligger behändigt i en hög. Inget åka till brädgården och mäta och grunna och sedan bära, frakta och bära och stapla. Alla verktyg som behövs finns också som genom ett trollslag. Givetvis finns också en hög med grejor som är bra att ha som är över från gamla, rivna hus. Där kan Mulle gå och plocka det han behöver. En toalett. En diskho. Det känns som om det går på en kafferast att bygga detta hus. Man avslutar dagen med att raskt snickra ihop en veranda och kan sedan sitta där i skymningen och avnjuta en kopp kaffe efter gott förrättat värv.

Här kan vi prata om ungdomsfara och litteratur som förgiftar unga sinnen. En hel generation svenska barn kommer att såga av sig fingrar, sätta yxor i sina fötter och driva sin föräldrar till vansinne med ständiga krav på högre månadspeng för att bekosta virke och verktyg och snickarbodar. För att inte tala om det själsliga lidande som uppstår när de dystert tvingas upptäcka att det inte är så lätt att bara såga och sätta ihop. Att vissa är födda med tummen mitt i handen och att andra är mer händiga. De händiga gängen kommer att gadda ihop sig och glida omkring i högstadiekorridorerna med snickarbyxorna på och tumstockarna överlägset viftande framför sig som statussymboler, medan de ohändiga skyggt slinker undan i skuggorna och gömmer sina skevt ihopsnickrade lådor från träslöjden bakom ryggarna.

Bokbål, någon?

Lovsång till min dotter - igen

När vi kom hem efter att ha handlat stöp jag omkull på min säng. Alva lovade att fixa kvällsmaten när jag sade att jag var tveksam till om jag orkade stå och dona med tacos, som hon önskade sig. Jag fick vila i över en timme. Inte ostört, det kom elefanter uppför trappan och viskningar i örat på mig flera gånger medan jag låg och slumrade, men herregud, jag begär inte det orimliga. Så kom Alva upp och meddelade att maten var klar. Bröderna jublade över att det var tacos. Särskilt Sigvard var oerhört entusiastisk.

Efter att alla var mätta lättade de från matbordet som en flock uppskrämda fåglar och lämnade mamma kvar med disken. Jag skrattade lite för mig själv och tänkte att det är tur att Alva är den underbara unge hon är. Världens bästa Alva. En alldeles normal fjortonåring och inte ett överjordiskt väsen som alldeles av sig själv tar hand om precis hela processen med matlagning, dukning och diskning. Däremot har jag bestämt mig för att uppfostra alla barnen lite bättre inför livet och skall hädanefter regelbundet fånga in fåglarna när de lyfter och få dem att bära undan sin egen disk, åtminstone. (Fåglar som bär undan disk - konstigt bildspråk, sannerligen.)

Tillägg, några timmar senare: återigen visar Alva att hon är bäst. Hon och Marcus gick över till hennes pappa och hämtade lite läskiga filmer som hon tycker att Marcus skall se. De började med kultrullen Species. På video. Videon i vardagsrummet har efter diverse omflyttningsturer äntligen blivit ihoppkopplad med rätt sladdar (det gjorde faktiskt jag i ett ryck av företagsamhet), men jag har inte lyckats ställa in videokanalen trots att jag försökt rätt länge. Jag sade det till ungdomarna. Någon minut senare har Alva fixat det. Marcus hajade lika lite som jag exakt hur det hade gått till. Jädrar vad hon kan på många områden, min unge.

Snopen söndag

I morse vaknade jag med svullen och öm hals. Jag funderade rätt länge på om jag ändå skulle gå och sjunga i gudstjänsten, men bestämde mig till sist för att det vore dumt att paja rösten det första man gör i början av terminen. Men det kändes ovanligt snopet och segt. På första repet i tisdags var jag så glad över att rösten höll och bar och då är det ett sådant nederlag att sätta igång halssjuke-säsongen pronto. Tänker med visst fniss på att akupunktören verkligen rekommenderade mig att fortsätta sjunga eftersom det stärker immunförsvaret. Jag med mina återkommande förkylningar och halsontsperioder - hur sjuk hade jag alltså varit om jag inte hade sjungit i alla dessa år? Tanken svindlar.

Var tvungen att åka och handla trots allt. Den finaste Alvan i världen följde med, så då gick det smärtfritt.

lördag, augusti 30, 2008

På kornet

Inte heller idag kom man tillrätta med sitt inre, kom inte de förträffliga, de strävsamma, de som uträttar något, ett tuppfjät närmare. --- Nu glider dagen och där sitter man, stum och istadigt invärtes ---
Cora Sandel, ur Alberte och friheten

Ja. Den där känslan av att det var något man borde ha gjort. Att det fanns ett mål och en mening som försvann någonstans i dimmor av trötthet och ångest och dålig självkänsla och diverse livskrascher.

Ett ljus: sedan min akupunkturbehandling i måndags har jag lite lättare för att ta mig för saker och genomföra dem. Idag har till exempel mina barn fått två lagade mål mat trots att det bara är jag som är hemma med dem. Jag har bytt till rena lakan i barnens sängar. Jag satte i gång Tönnes på att dammsuga och fortsatte sedan av bara farten under soffan och soffkuddar och ställen som oftast bara slarvas förbi. Satt igång och genomfört. Ändå gnager det.

Gör något, då. Hitta det du skall göra.

Äras den äras bör - och lite gnäll förstås

Jag gnäller titt som tätt över den stundtals undermåliga svenska som veckobreven från skolan är skrivna på. Igår blev jag glad. Jag läste veckobrevet för Sigvards klass. Sigvards klass heter inte sexårsklassen eller förskoleklassen eller nollor eller något sådant, de heter som tidigare nämnts Späckhuggarna. Lärarna inledde brevet med frasen "Hej späckhuggarföräldrar!" Ingen särskrivning så långt ögat nådde. Inget våran och eran. Inga versaler på fel ställe. Ett enkelt meddelande skrivet rätt upp och ner på vanlig svenska. Att man kan bli så glad över det, och att det är så sällsynt!

Jag skall offra lite åt ödmjukheten här och säga att jag själv kan bli osäker på hur det egentligen skall vara när det gäller modersmålet. Jag är inte språkvetare och har inte läst mer svenska än upp till gymnasienivå. Jag anser mig i alla fall vara normalt/hyfsat bra bevandrad i mitt eget språk, men inte mer än vad jag förväntar mig av och tror om alla andra som har genomgått samma skolgång som jag. Det är därför jag blir så förvånad och ibland riktigt upprörd när mina barns lärare, som har ansvar för deras undervisning i svenska, uppvisar dålig kännedom om språket. Må vara att alla inte har samma förmåga att formulera sig väl, men en rudimentär kunskap borde man väl ha efter genomgången lärarutbildning. Tycker jag.

Utmana fantasin

Råkade vända upp och ner på Sigvards jeans som han hade igår. Det rasslade ut mängder med grus ur framfickorna. Jag har nu en längre stund försökt föreställa mig hur det går till när man får fickorna fulla med grus. Om man ålar sig fram på mage över lekplatsen, kanske? Inser att själva min vuxenhet begränsar mig och gör att jag inte kan förstå.

fredag, augusti 29, 2008

En ektarin

Engelskspråkiga barn kan när de är små och inte fullt bemästrat sitt modersmål säga "a napple", "a norange". Sigvard som talar ärans och hjältarnas språk har sin egen variant: han äter ektariner. Det spelar ingen roll hur tydligt jag säger: Sigvard, vill du ha en nnnnektarin? Han framhärdar med sina ektariner.

Hit och dit

Nej, jag var inte redo. Jag tog bort min Metroblogg. Måste grunna lite mer.

Men Kenny finns i alla fall

Min stora "Måste-se"-film i början av nästa år: Kenny Starfighter, the beginning. Jag älskar Kenny Starfighter. Det gör Tönnes också. Just nu har jag Kenny i öronen eftersom Tönnes sitter i samma rum som jag och tittar på TV medan jag skriver. Jag fnittrar emellanåt trots att jag känner mig som en rätt vissen kisse ikväll.

Hushållshelvetet

Känner ledan slå till i hela kroppen redan när jag plockar fram äggen och mjölken ur kylskåpet. För en gångs skull har jag faktiskt tänkt ut vad jag skall göra till kvällsmat mer än just i själva tillagningsögonblicket. Ugnspannkaka med baconbitar, det äter alla. Alva vill hellre äta hamburgare hos sin älskling, visar det sig ett sms senare. Lite av den upptvingade entusiasmen inför att att laga kvällsmat som en duktig mamma försvinner, men det är klart att jag säger åkej. Återstår de tre yngre. Justus hjälper till att duka (tack sötnos). Tönnes masar sig motvilligt ur soffan och säger sitt sedvanliga "näj". Sigvard vill inte lämna TV-n överhuvudtaget innan det spännande programmet är slut. Jag suckar uppgivet så att han verkligen skall uppfatta hur trött och besviken mamma är (inget är som att tidigt börja skuldbelägga ätteläggarna) och låter honom hållas.

Nu har vi ätit. Inte en smula kvar. Sigvard som alltid petar i maten, om ens det, åt tre stora bitar ugnspannkaka. Det borde muntra upp mig. Inte då. På bordet står tallrikar och elände kvar. I diskhon ligger bunkar och vispar och mått. På spisen står ungspannan och blänger kladdigt. Jag vill inte. Verkligen inte.

Jag har en synnerligen kär vän som hävdade att hon tyckte det var skönt att gå i hushållet en period och inte behöva tänka så mycket. Inte tänka så mycket? Jag hinner aldrig tänka så mycket och intensivt som när jag gör något jag tycker är tråkigt. Jag kan nämligen inte tänka på något annat än exakt varje tråkigt och monotont moment. Och här kommer ett till. Ett till. Andas, här kommer ett till. Bara trehundrafjorton kvar innan kvällen kommer och jag kan ta en sömntablett och gå och lägga mig.

Antagligen har jag bara en rejält dålig dag. Borde inte gå under vid tanken på disken.

Må dä...

En person vars åsikter jag respekterar sade till mig idag när jag gnölade över att "jag vill ju skriva men jag vet inte var jag skall skriva och ingen vill ändå läsa mig" att jag kunde testa Metro. Och att jag skulle skriva annorlunda texter än vad jag gör på den här bloggen, som benämndes som en dagboksblogg. Det har jag aldrig tänkte på den som eller tycker att den är. Jag tyckte i alla fall att tipset om Metro var intressant, så jag fixade lite när jag kom hem.

Så nu sitter jag här. Med en sprillans ny Metroblogg. Utan att ha en aning om ifall jag skall överge den här bloggen eller helt enkelt bara flytta den till Metro, eller skita i den nya Metrobloggen. Har ingen aning om hur jag skall göra, för jag skriver ju redan det jag vill skriva här. Kan nog inte skriva annorlunda. Men så var det det där med att den här bloggen är en dagboksblogg och jag borde vara seriös för att få upp mitt läsvärde.

Ångest.

Rymdsagor och moraliteter

Älskar sci-fi. Framförallt TV-serier. Man kan undra varför. I min mammas ögon är det bara fånigt kostymerade personer som svischar omkring i en datoranimerad rymd, mer eller mindre lyckat utfört. För mig är sci-fi ett fantastiskt forum för att ta upp mänsklighetens olika dilemman. Ibland ser man strukturer och problem klarare om de blir belysta från ett helt annat håll.

Sci-fi-serier fyller samma funktion som alla sagor och myter har gjort. Förpackningen är annorlunda än vad de var för hundra år sedan, men innehållet och avsikten hyfsat densamma: att hjälpa människor att se och bearbeta sina styrkor och svagheter. Til syvende og sidst handlar det om moral. Hur många scener har jag inte sett där den tappre kaptenen på rymdskeppet lägger pannan i djupa veck inför frågan om han skall ge order om att utrota de där onda typerna, eller om det inte strider mot hans egen mänsklighet? Och hur många gånger har inte manusförfattarna fört in ett väsen som är större än mänskligheten och som ser oss som myror och utan betänkligheter kan trampa på oss=myrorna? Där, ser ni, skall tittarna tänka till och göra kopplingar till sina egna beteenden…

Det är inte alltid särskilt raffinerat eller subtilt. Amerikanerna som producerar flest serier av den här typen är dock oftast riktigt duktiga på att stoppa in moraliteterna utan att de blir för svårsmälta. Ibland sätter man i halsen, javisst, men på något vis hör det till charmen.

Den stora poängen med sci-fi är att mänsklighetens utveckling är ett pågående projekt. I rymdmytologin (varje serie håller sig med sin egen) finns alltid med perioder av upplysning och förnuft, som sedan hotas då människorna faller tillbaka på sina egna mänskliga svagheter. Det finns dock alltid ett hopp om att människan klarar att övervinna sina lägsta egenskaper och liksom stå upp i ett förklarat ljus. Det är inte så dumt att få det till livs emellanåt när hela jorden ser ut att gå käpprätt åt häcklefjäll

...

Småförkyld. Det regnar. Mina byxor är fortfarande fuktiga. Mår lite dåligt för att jag misslyckades i mitt snigelslalom på vägen till jobbet: jag klarade inte att väja för två småsniglar som blev illa åtgångna under mina cykeldäck.

En sådan där dag, helt enkelt.

torsdag, augusti 28, 2008

Två bra

Gun Johansson i Skutskär. Varm och energisk. Envis och säkert svårhanterlig om man sätter sig på tvären. En riktig föreningsmotor och en riktig eldsjäl. Gun bryr sig om alla ungar. De barn som har henne som Junisledare har haft tur.

Maj-Lis Lööw. Så skarp. Så kunnig. Så bra och trevlig. Sådan erfarenhet och sådant engagemang.

Jag tror att temat här var kvinnor jag känner som är eldsjälar. Det finns fler, många fler. Återkommer i ämnet.

Uppfylla andras behov? Det är klart, jag är ju kvinna.

När är det OK att säga nej? Hur står man ut med att göra andra besvikna? O, store guru, om det sitter någon därute någonstans, huru?

Jag fick en förfrågan som jag sade nej till. Jag sade nej för att jag inte orkade alls. Personen som fick nej trodde nog att nejet liksom var riktat till personen och inte till frågan just den stunden, just den dagen. Som svar fick jag "Det gör inget, jag är van att bli besviken".

Ärligt talat så kändes det väldigt brutalt och det gjorde ont att få höra om sig själv att man är en ständig svikare. Särskilt för en typ som jag, vars hela tillvaro i stort sett går ut på att inte svika någon, inte göra någon ledsen, försöka hålla alla nöjda - i stort sett beter mig på det där traditionella kvinnliga sättet som går ut på att uppfylla alla andras behov. Därför att det är säkrast. Om ingen blir arg får man heller ingen käftsmäll, ungefär.

Just därför blir det extra svårt när jag faktiskt kommer till korta och sviker eller inte klarar det där som jag vill och har sagt att jag skall göra. Att jag mår dåligt av det är en underdrift. Ingen kan då komma och säga något annat om mig än att när jag felar, då mår jag åtminstone rejält illa av det!

Den bisarra vardagen

Jag tycker att nästan varje dag innehåller ett eller flera ögonblick när man ser något eller hör något eller börjar fundera på något som gör känns lätt absurt. Mitt i vardagen spränger en Dalì-målning in, liksom. Det är oftast småsaker. Det är en nåd att stilla bedja om, att den grå vardagen kan vara så bisarr.

1) Igår när jag klev på tåget till Göteborg vid Stockholms central konstaterade jag att jag återigen satt i vagn 6. Jag har suttit i vagn sex nu de fyra senaste gångerna jag har åkt till och från Göteborg. Började faktiskt undra lite över detta. Det är inte jag som har bokat de tidigare gångerna, den här gången gjorde jag det själv. Och alltid vagn 6. Märkligt. Däremot åkte jag hem idag i vagn nr 3, annars hade det nästan varit lite läskigt.

2) Fick skjuts från Wendelsberg till trevlig restaurang inne i Göteborg igår. Medan Esbjörn berättade för mig, Maj-Lis och Pierre om kontakterna med Mongoliet, hur de kom sig samt om hans besök i Ulan Bator nyligen åkte vi genom trafiktäta och regniga gator. Inte så mycket vackert att titta på. Plötsligt, mitt bland alla dessa vägar och industrier och hus fanns det en gräsplätt mitt i - och på den gräsplätten satt det en femtontal kaniner som tuggade gräs. Vem har tagit dit dem? Jag tror inte de har hoppat sig dit själva för maken till ogästvänlig och livsfarlig väg för dem finns inte.

tisdag, augusti 26, 2008

Krönikespel i dimma och regn ger minnesbild

När jag klev ut från ikväll körövningen höll Uppsala krönikespel på för fulla muggar. De höll på med scenen då Uppsala brinner och Olof Rudbäck står i ett fönster i Gustavianum och dirigerar släckningsarbetet.

Vilken flashback! (Nej, inte till Rudbecks tid, förstås.) Precis vid den här tiden på året 1987 kom jag en sen kväll med förtvivlan tyngande mitt sinne släpande en resväska efter mig upp mot Domkyrkoplan. Helgen innan hade mina föräldrar och jag fraktat säng och andra nödvändiga saker till mitt studentrum på Arken. Sedan åkte jag tillbaka hem till Hallstahammar och packade för en UNF-kurs och kräftskiva i Fagersta (i gamla kära Sveasalongen). På söndag kväll efter kurshelgen satte jag mig - ganska trött efter att ha varit kursledning - på bussen och for till Uppsala. Jag hade så pass mycket reda på mig att jag visste att jag skulle stiga av på St Olofsbron. Det gjorde jag. Släpade av resväskan, tittade efter min handväska och upptäckte att den var kvar på bussen som åkte iväg i god fart.

Problem nr 1. Jag blev rätt nedslagen. Jag hittade ytterst lite i Uppsala men hade något begrepp om var stationen låg, så det var bara att börja släpa sig dit med resväskan. Väl framme högg jag tag i första bästa busschaufför jag såg och utlät min förtvivlan. Han sade att tyvärr hade bussen redan åkt till bussgaraget så jag fick ringa hittegodset på morgonen. Djupt andetag. Fattade resväskans handtag på nytt och påbörjade den hopplösa vandringen tillbaka till Arken. Jag hittade alltså inte, har jag nämnt det? På olika vägar kom jag till sist upp mot Domkyrkoplan. Det var mörkt. Orangafärgat ljus syntes framför Domkyrkan som jag närmade mig bakifrån. Klappret av hösthovar hördes. Klockor ringde. Det var oerhört läskigt och det kändes verkligen som om jag hade blivit förflyttad till någon slags alternativ verklighet. Ungefär då dök det upp två personer som var ute på hundpromenad. Jag stammade fram en fråga om hur man hittade till Sturegatan 12. "Jaså, skall du flytta in på Arken?", sade de. De bodde där. Det var Pia och Jan Holmqvist som ledde mig till mitt nya hem där i mörkret. Jag var så lättad så det fanns inga ord.

Problem nr 2 dök upp när jag stod framför dörren till korridoren. Nycklarna låg i handväskan. Jag ringde på, och som tur var fanns en person inne. Den snälla Arne lyssnade tålmodigt på min berättelse och oro, och lånade mig sin väckarklocka så att jag kunde vakna i tid för att ringa hittegodset så tidigt som möjligt. (Ja, även min väckarklocka låg i handväskan.)

Problem nr 3 uppstod klockan halv fem på morgonen. Jag hade släpat med mig korridorstelefonen in på toaletten för att inte störa och fick höra att väskan fanns där, men att hittegodsets tider för upphämtning av borttappat inföll precis samtidigt som min kursregistrering. Vid det laget höll jag på att gå under. Släpade mig in på rummet och sov någon timme till. Vacklade sedan ut i köket där den fina, underbara Nine satt och överföll även henne med mitt lidandes historia. Nine sade: "Jag går och hämtar väskan." Det gjorde hon också.

Jag påminns om den overkliga känslan varje gång jag ser skymtar av krönikespelet. Och så kommer jag ihåg den stora vänlighet som mina korridorkompisar bemötte den ledsna och förvirrade nittonåringen med.

Köttigt piano och blommiga altar

Nu är allt som det skall vara igen. Körterminen har startat och jag var på plats. Det är väldigt skönt att komma tillbaka. Och att befinna sig i den värld där de mest absurda yttranden är vardagsmat och tas emot utan större höjningar på ögonbrynen.

Ikväll ville exempelvis maestro att sopranerna skulle få fram ett mer köttigt piano. Det han menade var att vi skulle sluta låta som flickkören Nervösa Nettan. Jag tycker möjligen att hans bildspråk inte riktigt träffade målet här: när han pratade om kött fick jag snarare lust att fläska på att hålla styrkan nere, men OK, jag begrep andemeningen. Och altarna vill han att de skulle blomma på vissa ställen. Det är ju mer lättbegripligt även för folk som inte sjunger för Milke.

Var rätt glad när jag cyklade hem i det ovanligt blöta och täta regnet, för jag hade inte särskilt ont över bröstet. Det har kommit lite senare. Nu, till exempel. Men det betyder förhoppningsvis att jag skall kunna klara konserter bara jag kan däcka obehindrat efteråt.

Mitt favorituttryck i Milkes körgloseflora är det tydligen bara jag som kommer ihåg. Han har inte använt det på över tio år, men en period sade han att något "stämde raggsocka" när det lät illa.

söndag, augusti 24, 2008

Lycka är Super-Mario

Justus bästa födelsedagspresent stod hans pappa för: ett Super-Mariospel. Wii-Fiikonsolen står hemma hos oss, så igårkväll kom Justus och Alva över med diverse kompisar plus Alvas pojkvän för att köra spelet. De tjoade och hojtade i högan sky, så det var inget tvivel om vad de tyckte. Idag ramlade Justus in med sin kompis Samuel i samma ärende. Nu har de suttit däruppe i snart tre timmar och de tjoar och skrattar och är jättenöjda. Jag smög mig in för att ta ett foto - det blev suddigt eftersom de rör sig hela tiden.

Jag får nog ställa in mig på att det blir ungdomsgård här någon vecka framöver.

fredag, augusti 22, 2008

Resor jag minns

Karlstad - Oslo tur och retur i minibuss. På den tiden satt jag i UNFs förbundsstyrelse samt studie- och kulturkommittén. Vår kommitté åkte tillsammans med IOGT-NTOs motsvarighet till Oslo för att ha en arbetshelg då vi diskuterade både enskilt och gemensamt.

Jag minns inte mycket av mötena och diskussionerna. Har en aning om att jag föreslog att vi skulle ha en vernissage med UNF-ares alster vid den stundande kongressen i Falun. Vi var väldigt entusiastiska men det bidde inget. Däremot minns jag att Johnny Boström fick uppsöka akuten eftersom hans fot inte mådde bra av att försöka bestiga Holmenkollen.

Och så minns jag själva resan. Jag och Magnus hade kommit till Karlstad kvällen före och hade fått varsitt hotellrum där vi satt och ugglade. Magnus kom och drack té, har jag för mig. Morgonen därpå kom Kathy och hämtade upp oss. I bussen fanns också Astor Mälbo. Astor kedjerökte. Astor blev mycket grinig ungefär tio minuter efter avfärden. Vi gjorde något stopp på en vägkrog så han fick lite lättnad. Jag som är allergiker fick lov att sätta mig vid ett annat bord i matsalen för han kunde inte låta bli att röka vid maten (detta var innan rökförbud). Frid och fröjd. Tio minuter efter avresan från matstället var det kört igen. Ack ja. När Astor inte hade abstinensbesvär var han trevlig, hastar jag att tillägga.

torsdag, augusti 21, 2008

Inte särskilt peppad

Regn. Förkylning. Värk och oviss framtid vad gäller den. Telefonmöte ikväll då vi bland annat måste börja reda ut träsket kring mitt ansvarsområde (internationellt arbete). Det är alldeles för mycket vaghet runt uppdraget och vår ställning gentemot och i Internationella rådet, och hemmaplansarbetet har drabbats av någon slags paralysie génerale. Det ligger dock onekligen bra i tid att vi diskuterar det nu, eftersom jag skall till Göteborg nästa vecka för möte med just Internationella rådet. Det är bra att ha en färsk diskussion i ryggen.

Men det kan bli ett långt möte. Långa telefonmöten är jobbiga. Och jag som bara vill gå och lägga mig redan nu...men hej hopp, först skall vi laga kvällsmat och sedan skall jag bada mina smågossar och tvätta håret på dem, och sedan skall jag slå in de presenter - i morgon fyller Justus elva år - som jag inte fixat än. Efter det kanske jag är laddad till tusen för telefonmöte. Månne?

Tråkigare bloggtext var det längesedan jag läste. Gnäll gnäll, så här trist känns det idag.

onsdag, augusti 20, 2008

Så rätt

Idag begravdes Sune. Kistdekorationen var den vackraste, personligaste och träffsäkraste jag har sett. Så precis på pricken. En mängd böcker. Efter hand doldes de under blommorna och när vi skildes åt såg kistan ut så här. Folkbildaren och litteraturälskaren Sune kunde inte ha fått en bättre hedersbetygelse.

Slumpens skördar

Skolan, ja. En sådan stor del av ens uppväxt tillbringar man på en plats där det bara är slumpen som styr om man får må bra eller dåligt. Slumpen som avgör om man får lärare som förstår och är engagerade. Slumpen som styr om man får klasskamrater som är snälla kompisar eller elaka översittare. Föräldraoron som kommer ur erfarenheter och vetskap om just det gör att varje dag som barnen har det bra i skolan är ytterligare en gåva.

Det finns så många som inte har det bra under skolåren. Som Bo beskriver det här.

tisdag, augusti 19, 2008

Första dagen för sista gången

Sigvard gick in till sin första skoldag under fladdrande svenska flaggor som satt vid sexåringarnas ingång. Inne i skolan stod personal och delade upp stora gula blommor mellan vaser för att det skulle vara riktigt fint första skoldagen.

På Ekuddenskolan där Sigge nu har börjat är det tradition sedan skolan byggdes för snart fyra år sedan att alla årskullar väljer sig ett namn när de börjar sexårsverksamheten. Lätt förvirrande för föräldrar som inte är helt insatta i att ettorna heter Ormarna och tvåorna Hajarna och treorna Drakarna och så vidare. Justus klass hette Lejonen. Sigvard berättade att hans klass har valt att heta Späckhuggarna.

Det var sista gången jag följde ett av mina barn till sin första skoldag. Men hur sentimental får man vara, då, kan man lätt utbrista. Jag tror att det är för att jag har så många barn. Många år rullar allt vidare på samma sätt, det är BVC och dagis och rutinerna där och skolan och det liksom bara fortsätter hela tiden. Men nu har allt det där som bara har fortsatt börjat ta slut eftersom sista barnet blir större. Det finns ingen kvar som står på tur, så att säga!

måndag, augusti 18, 2008

Idealister och deras offer

I min bokhylla har jag tre böcker som doftar markant av rök trots att det är så länge sedan som 1987 som jag fick ta dem ur farfars hyllor när han skulle flytta. Farfar var storrökare. Det är så jag skulle vilja hävda att det är min farfar som är definitionen av en storrökare.

En av de böckerna läste jag om i veckan. "Lågan som brinner" av Nancy Zaroulis. Förmodligen månadens bok 1980 eller så. Det är en brett upplagd berättelse och en ordentlig tegelsten. Huvudperson är den unga Sabra som i mitten av 1840-talets Amerika och fram till 1860 får finna sig i att bara kastas fram och tillbaka mellan diverse eländen, huvudsakligen därför att människorna omkring henne är idealister som brinner för en sak och glömmer bort människorna runt om dem därför att de hyser större lojalitet mot sin hjärtefråga/sak än mot de personer i närheten som behöver dem.

Intressant bok på många sätt. Författaren har läst in sig noga på ett otal ämnen: religiösa väckelser (bland annat bor Sabra hos skakarna ett tag), bomullsfabrikerna i norr och de kvinnor som slavade där, den fullt utvecklat omänskliga kapitalismen, irländarnas situtation som invandrare, antislaverirörelsen - och kvinnosynen. I en tid då all sorts auktoriteter hävdade uppfattningar som att kvinnor som utbildade sig och använde sin hjärna riskerade att förlora sin fortplantningsförmåga.

Det är en otroligt deprimerande bok eftersom de flesta människor i den utnyttjar andra mest hela tiden. Intressant ur många aspekter, inte minst för alla fakta. Men det stora temat som jag uppfattar det är alltför sant: att människor som brinner för en fråga har så lätt att försumma de människor som står dem närmast och är beroende av dem. Framförallt brukar det vara män som har så förtvivlat lätt att liksom glömma fru och barn. Nu generaliserar jag, det är inte så fint. Det känns dock helt berättigat om man betänker hur det har sett under genom århundradena.

fredag, augusti 15, 2008

Simpsons, my darlings

Lisa: You´re overreacting.
Homer: No, you´re underreacting.

I´m with you, Homer.

En helt annan värld

Jag har upptäckt den där speciella bloggosfären där unga kvinnor lägger ut bilder av sig själva iklädda diverse tjusiga utstyrslar. Det är hela poängen. Bilderna av dem själva och deras kläder.

Det finns hur många sådana bloggar som helst. Jag ägnade en halv kväll åt att mer och mer fascinerad samt övermätt klicka fram ett tjugotal av dem via deras länkar till varandra. Jag säger inte så mycket om det, det står alla fritt att blogga om vad de vill och jag behöver inte läsa dem. Konstaterar bara att de befinner sig ljusår ifrån min värld.

Dagens observationer

1) Tidningar som finns på husläkarmottagningen: ICA-kuriren, Wheels, Elle interiör, Allt om Jakt och fiske, Mama, Utemagasinet, Vi bilägare. Den sistnämnda med vitsiga rubriken "Alkolås i spritbil".

2)OS-feber på fritids. Jag hör med förundran hur föräldrar får hem sina barn med tresteg på TV som lockbete. Och bekymrade funderingar om hur ställningen i tennis är medan barnen får på sig skorna.

Fasadnylle

Bulldog eller boxer? Bister, i alla fall. Notera spikhalsbandet.
Här syns det minsann att någon vaktar. Huset ligger i centrala Uppsala, jag säger inte var. Leta själv!

torsdag, augusti 14, 2008

OS, kanske den enda gången jag ser

Råkade se en OS-sändning. Det var herrarnas gymnastik, och gymnastik hör till de idrottsgrenar som jag kan tycka ger en viss behållning. De är så duktiga och starka där de svingar sig och hoppar och snurrar, och vilka fullkomligt osannolika armmuskler de har. Man får höra roliga termer också. "Nu gör han ryssar över bakre änden på hästen", exempelvis. Tyckte synd om den 20-åriga tyske ynglingen som hade goda chanser men som dråsade ned i backen under sina övningar på räcket. Förutom att det måste göra väldigt ont att dimpa ner så var han så ledsen över sin sumpade möjlighet till medalj.

Tänk att OS lyckades fånga mitt intresse så att jag återigen försummade att göra något åt tvätthögen i fåtöljen. Eller den hylla som rasade i bokhyllan i vardagsrummet i slutet av maj och som fortfarande ligger nere på golvet med saker omkring sig. Eller städa rent generellt. Eller göra en massa sit-ups för att bli av med magen som plågar mig oerhört.

Marken är alltid frusen för lata svin.

onsdag, augusti 13, 2008

Felhörning

Justus skall gå på bio med sin pappa och se Mumien, och eftersom Alva är på Solgläntan på Junfläger har Tönnes och Sigvard kommit över för att tillbringa kvällen med mig. Trevligt.

Sigvard spelar dataspel, Harry Potter och den flammande bägaren. Plötsligt hörde jag honom utbrista "fuck you". "Nä, Sigvard, så där säger man inte", sade jag. Sigvard vände sig om, log lite förlåtande mot sin knäcklurade mamma och sade "Jag sade accio." (Med hans uttal, akkio.)

tisdag, augusti 12, 2008

Nostalgi

Fick famnen full med lintott för någon timme sedan. Grannarna behövde låna Björns styrka till att bära tung skänk, men han var kvar på jobbet så då fick de låna mina armar istället till att hålla tio månader gamla Alve medan de själva pustade ut skänken. Alve gick genast obarmhärtigt lös på mina glasögon. Ack ja, så var det. Jag besökte optikern var tredje vecka när barnen var små för att få hjälp med att staga upp de sneda bågarna.

Jag kan inte längre säga att jag är småbarnsmamma. Det känns tomt och konstigt. Men då kan man ägna sig åt lite nostalgi ibland istället. Och även ägna sig åt framåtblickande nostalgi (?), som när jag ser ut på gården och ser tonårsgrannarna Robin och Ali stå och konversera över sina mopeder. Inte för att jag vet om något av mina barn kommer att vilja ha en moppe, men det ger onekligen klara tonårssignaler. Jag har redan en tonåring, och tre står på tur. De är fortfarande inte så stora, men de växer tydligt dag för dag. Det är mysigt på ett helt annat sätt än småbarn. Jag har många småbarnsår att minnas med glädje. Jag har också mycket roligt att se fram mot med mina växande barn.

söndag, augusti 10, 2008

Min söndag

Gick ut hårt med att sjunga i högmässan. Det kan vara rätt kul med sommarkören, det är alltid nya konstellationer med folk från andra körer. Idag borde jag ha fått martyrmedalj eftersom jag för att vi skulle slippa tjafsa i en kvart om vem skulle bära korset (ingen var sugen) sade att jag kunde göra det. Kan ingen hjälpa mig att ta bort den egenskapen hos mig? Jag säger "jo,men det kan jag väl göra, då" alldeles för ofta i situationer när ingen stiger fram. Det var oväntat jobbigt för mig att bära korset i min nuvarande fysiska belägenhet. Korset är tyngst längts upp och jag fick ta ett ordentligt tag, fästa blicken rätt fram och sammanbitet tänka "bara gå, bara gå". Det gick. Men jag hade väldigt ont efter högmässan. Att både sjunga och kånka kors är tydligen inte bra för mig. Himmel vad jag låter klen!

Sedan åkte jag till Stockholm och gick på Valdermarsudde med Kerstin, Maria och lilla Arvid. Vi besåg utställningen med Signe Persson-Melins keramik. Sedan fikade vi och promenerade in till stan och åkte tåget hem. En trevlig dag. Lilla Arvids stora sexveckorsblick fick mig att åter känna att mitt livscredo är att alla människobarn är värdefulla. Alla föds vi med samma öppna blick som tar in allt - och vi kan formas till allt. Gud give att vi alla formades av godhet och kärlek.

torsdag, augusti 07, 2008

Mormor Trude

Min mormor Gertrud Tordler har varit död i fem och ett halvt år. Den 6 augusti skulle hon ha fyllt 90 år. Jag tänker på henne med jämna mellanrum eftersom hon är en av mina förmödrar och en person som var ganska knepig att komma underfund med - i alla fall för sin dotterdotter. När jag var liten var mormor en elegant och ganska kvick dam som man fick kruskagröt till frukost hos. Hon bemötte mig med en viss distans. Det gjorde inte så mycket. Jag kände att hon tyckte om mig, men att hon inte riktigt visste hur hon skulle bete sig gentemot mig. Hon hade en rätt sträng attityd men jag var aldrig rädd för henne. Hon satte upp mina målningar på sin köksvägg och där satt de tills hon var tvungen att flytta till vårdboende de sista åren av sitt liv.

Hos mormor kunde man lukta på läppstift och snurra upp dem ur hylsorna för att titta på färgerna. Mormor hade alltid läppstift på. Hon var parant. Jag har en känsla av att hon var en kalaspingla när hon var ung. Hon var lotta i Falun i slutet av kriget och träffade en del amerikanska flygare som kallade henne Trudy - mormor var nog ute i svängen!

Hon spelade piano och sjöng i kör i hela sitt liv. Hon sade aldrig något till mig, men jag tror att det beredde henne ganska stor glädje att även jag gjorde det. Mormor brukade läsa aftonbön med mig när vi sov över i Stora Tuna. Vi läste "Gud som haver barnen kär" och avslutade med "Det går en ängel kring vårt hus/Han bär på två förgyllda ljus/en bok han har uti sin famn/nu somna vi i Jesu namn/Amen." Och så sade jag Gud välsigne mamma och pappa och lillebror och mormor. Som avslutning fick jag två hastiga pussar, en på varje kind.

När mormor var 59 år råkade hon ut för en fruktansvärd trafikolycka som i princip trasade sönder hela hennes kropp. Hon blev aldrig samma person igen men hon jobbade sig tillbaka till livet med envishet och disciplin. Hon kom aldrig tillbaka till arbetet. Hon förlorade lukt- och smaksinne och fick några smällar mot huvudet som förändrade hennes personlighet. När hon väl hade kommit ut från den långa eftervården bodde hon hos oss i Hallstahammar i några månader. Jag har ett obehagligt minne från den tiden. Jag skämdes i åratal. Så här var det: mormor och jag var ensamma hemma. Mormor ville se på säsongsavslutningen av Nygammalt med Bosse Larsson. Jag ville se på någon amerikansk serie som jag som nioåring tyckte var väldigt bra och viktig. Tror det var Guldgrävarens pojke, så här 31 år senare måste jag medge att det inte var något direkt världsförändrande epos. Konflikt. Så kom mamma hem. Jag snyftade mig ut i hallen och var tillräckligt förvirrande för att mamma skulle uppfatta det som att det var sista avsnittet av mitt program. Hon sade till mormor med viss skärpa att jag skulle få se. Antagligen var mamma lite irriterad på mormor vid det laget, man går lätt varandra på nerverna efter en tid. Jag hörde att att mamma hade missuppfattat men sade ingenting. Det mådde jag dåligt över länge. Jag tror knappast att mormor ägnade så många tankar åt det, men för mig var det riktigt jobbigt. Det som förvånar mig är att jag aldrig sade det här till vare sig mormor eller mamma.

Vi hade ingen nära relation, mormor och jag, men när Samuel hade dött började hon ringa till mig någon gång i månaden. Det var korta samtal och det gick inte att prata om det svåra, men hon ringde i alla fall. Hon hörde av sig. Det värmde. Jag såg henne framför mig, i kyrkan, då hon gick fram och stod framför Samuels kista och neg. Jag undrar vad hon tänkte när hon var med och begravde sitt barnbarnsbarn. När Tönnes föddes undrade jag vad hon tänkte om att få ett handikappat barnbarnsbarn. Hon sade aldrig något, och rätt snart efter att Tönnes hade fötts drabades hon av stroke och blev så pass dålig att vi inte hade något samtal mer. Men mamma berättade att efter ett besök vi gjorde med Alva, Justus och Tönnes till vårdhemmet, så hade hon sagt:"Han var väldigt söt den där lilla, som jag aldrig kommer ihåg namnet på."

Åren går. Alla blir äldre. Det blir större tidsavstånd till händelser och minnen. Jag minns mormor.

Strama upp lite

Känner mig som en sur typ som bara gnäller över skrivandets förfall. Kan bero på att jag är en sur typ som är less på att fler och fler människor skriver på ett sätt som försvårar kommunikationen. Jag tycker att det är minst sagt kontraproduktivt. De flesta som skriver vill ju kommunicera. Varför göra det så svårt för mottagaren?

Död åt: alla som skriver utan att använda stor begynnelsebokstav i början av meningarna.(Fina fina Åsa, förlåt, men jag tycker verkligen att det blir oläsbart när man gör så.) Alla som tycker att det är skojsigt att skriva utan att använda skiljetecken så man får en andlös känsla och nästan svimmar för man får aldrig dra efter andan i evighetslånga satser som man inte förstår den inbördes meningen av och som är ett stilistiskt grepp som suger. Alla som sär skriver. Alla som använder stora bokstäver i början av ord som de tycker är Särskilt Viktiga.

Oskick. Allt det jag radat upp ovan drar ner läsligheten. Och hur kan det vara bra? Nej, ge mig en gammaldags skola med rättskrivning och linjalrapp över händerna när det blir fel! Om nu någon skulle få för sig att det där med linjalrappen ovan är seriöst menat så kommer här en dementi. Jag är stark anhängare av att människor måste få prova sig fram och skriva, skriva, skriva. Jag tycker det är galet att exempelvis tvinga vänsterhänta att skriva med höger hand. Min far var en av dem som råkade ut för tvångsomlärning i skolan. Resultatet blev en handstil som ser ut som en nedblåst gärdsgård och är tämligen svårtydd. Inte smart av skolan. Om man som jag anser att läsbarhet är det som är eftersträvansvärt så var den åtgärden åt skogen.

Summeringen av dagens gnälliga inlägg om hur dååååligt folk skriver nuförtiden är att människor skall skriva fritt och kreativt och galet och hitta på egna ord - så länge det går att läsa. Läsbarhet please. Eja, vore vi där.

En kopp kaffe

Angel Wings. Espresso och mintchokladsirap och vispgrädde. Sött. Ångrar mig lite, grädden ligger som ett illamåendesjok i magen. Men detta är trots allt den enda typ av kaffe jag klarar att få i mig.

tisdag, augusti 05, 2008

Konst och ansvar igen, ´rå

Kunde inte släppa den där institutionen med landskapsbrotten. Här ett citat från deras hemsida som förklarar varför IKA är viktigt(sic): "Då konst utan ansvar blir en hallucination och ansvar utan konst en Sovjet-byråkrati vill IKA stå för både och."

Jaha. Nu förstår jag precis.

Ärligt: gå in och titta på hemsidan. Missa inte organigramet och statskyrkomuséet. Jag skrattar högt. Och förvirras.

Konstigast idag

Radionyhet. Martin Fröberg från institutionen för konst och ansvar berättar att Uppland nu utöver landskapsblomma och dito djur har fått sitt landskapsbrott. Upplands landskapsbrott är - tadaaaa - signaturförfalskning.

Det här lät så otroligt konstigt att jag var tvungen att kolla vad institutionen för konst och ansvar, IKA, är för något. Hittade deras hemsida. Kan inte påstå att jag begriper någonting.

måndag, augusti 04, 2008

Kväll i min trädkoja

Det var ungdomsgård här ett tag, men Alva tog och föste ut kompisarna med stadig hand när hon tyckte att syret började ta slut. Kanske sticker de till Ekuddenskolans lekplats och kastar små spindlar på varandra igen, vad vet jag.

Kvällsirritation: jag blir tokig över att det tar så lång tid att få igång en film på DVD åt Tönnes. Det är alldeles för många DVD-er som satsar på att ha världens längsta och fiffigaste och smartsnygga intron innan man kommer fram till själva huvudsaken, dvs trycka på starta/spela så filmen börjar. Skala bort skiten, säger jag.

Och så undrar jag vart jag har ställt den bok jag vill läsa. Eftersom jag hade ställt in mig på just den känns inga andra böcker intressanta.

Ont i skallen och ont där jag sedan november alltid har ont. Grinig. Känner mig rastlös och matt samtidigt. På något vis otillfredsställd med att vara jag. Skulle förändra världen och sätta avtryck och märkas i historien, tänkte jag som ung. Jo tjena.

Upp på barrikaderna

Såg North Country. Exempel på hur människor med svag självkänsla (här, läs=män) måste ha någon att sparka på. Någon som de i alla fall är bättre än i jämförelse med. Plötsligt kommer det något och hotar dem och det som de själva ser som deras existenberättigande mitt i fattigdom och elände. Visst, de tjänar inte mycket pengar. Visst, de har inga flotta bilar. Visst, de tar för många öl på krogen. Men de är i alla fall karlar i sina egna hus och är de som ser till att det kommer in pengar till sina kvinnor så att de kan få fram mat på borden. Och så kommer det andra kvinnor än de som hålls i hemmet och stör och försöker tjäna egna pengar och visar att de kan klara sig utan karlar om de måste. Kvinnor som bryter mönstret.

Mitt bland alla hemska trakasserier och attityder som formar människor till monster dök det upp en scen som verkar rätt oförarglig i jämförelse med mycket annat i filmen. Ändå är det den scenen jag går igång på. Den kvinnliga huvudpersonen sitter på en restaurang med sin barn när en kostymklädd man går fram till deras bord och säger "Visst är du en av mina flickor?". Hon ser osäker ut men så talar han om att han är hennes chef och så löses situationen upp.

För mig är det här något som är så talande. Som tydligt pekar på att så kallade oförargliga uttalanden lever kvar och förstärker en attityd och en norm. Det säger att kvinnliga anställda är sin manlige chefs flickor. Flickor istället för kvinnor. Flickor är ofarliga och unga och inget att ta på allvar. Flickor, som mannen kan äga på olika sätt. Flickor, istället för individer eller värderade anställda som utför ett jobb.

Jag ser det som ett sätt att avfärda människor och göra dem till icke-personer. Man behöver inte ta hänsyn till dem eller lyssna på något de säger, för de har inget att komma med. De är inte lika mycket värda. På samma sätt som män säger "kärring" eller "satmara" om kvinnor som är jobbiga och besvärliga. Genom att göra det tar man ifrån dem deras personlighet och deras orsaker till att bete sig som de gör. Man säger ett svepande skällsord och så har man reducerat dem till icke-personer.

Jag skulle så gärna vilja förändra världen. Men jag tror inte att det går. Med åren ser jag fler och fler exempel på hur annars vettiga och schyssta män använder sig av språkbruk och attityder som förminskar kvinnor. Och de förstår inte vad de gör. Jag blir ömsom rosenrasande, ömsom gråtfärdig och nedslagen varje gång det händer.

Milstolpe

Samuel började på dagis hösten 1993. Sigvard slutade på dagis sommaren 2008.

Jag har haft ett eller flera barn på dagis i femton års tid. Nu är det slut. Cyklade med Sigvard till fritids på Ekudden i morse. Skolan tar över.

Jag är nog lite sorgsen över att dagistiden är över, trots allt. Det betyder att nu är det inga småbarn hemma hos mig längre. Och det blir inga nya småbarn. Snyft.

söndag, augusti 03, 2008

Sommar på vår balkong

Jag är inte bra med växter och inte tillräckligt intresserad för att längre tider i sträck sköta om blommorna ordentligt. Det är konstigt med tanke på hur stor glädje fina växter skänker mig. Mycket konstigt till och med.

Så fint de växer. Sigvards blommor i vita krukan och Justus prydnadspumpa i den bruna.

lördag, augusti 02, 2008

fredag, augusti 01, 2008

Planlöst

Går fram och tillbaka i korridoren på mitt jobb och letar planlöst efter försvunna saker. Mina skor säger flip-flop, flip-flop. Onomatopoetiskt skonamn, verkligen.

Skall egentligen ta itu med den hjärndödande uppgiften att sätta ihop och häfta samman minst 100 adressböcker. Stupar dock på att ett nödvändigt verktyg är försvunnet, precis som alla saker på den här arbetsplatsen som bara försvinner in i svarta hål hela tiden. Vem har tagit den nyaste stora häftapparaten, den som det står skrivet på i vit färg "jag bor i kopieringsrummet och får inte tas bort därifrån"? Jag är nu hänvisad till att stå och slå och slamra med den gamla häftapparaten som baranästanfungerar - det fanns en anledning till att jag köpte in en ny.

Måste ta en till flip-flop-vända till köket för att leta efter någon gammal kaka i skåpen. Behöver tröst.

Aldrig för gammal för att lära sig något nytt

Idag insåg jag för första gången att Mölnlycke heter Mölnlycke och inte Mölnycke