tisdag, september 30, 2008

Sjunga skall vara skönt

Har haft min första sånglektion (vi har lektion i grupper om tre) för Karin Ingebäck. Mycket välgörande. Känns bra. Behöver det verkligen. Det var också skoj att hänga med altar för en gångs skull, Gunnel och Agnes är sköna typer. Det visste jag sedan förr, naturligtvis, men ändå.

måndag, september 29, 2008

Oro

Just nu är jag oerhört bekymrad över Justus och Sigvards onda magar. Justus har inte blivit bättre under dagen. Sigvard har klagat på magont sedan i fredags och det visade sig när vi kom hem efter dansen ikväll att han faktiskt inte hade kunnat dansa för att han hade så ont. Han satt och såg på istället.

Jag får nästan lite panik. Vad är det här, varför har de ont i magen så ofta? Kommer det att gå över till i morgon? Hur många vab-dagar blir det? Kommer Justus att kunna åka med till Helsingfors på torsdag? Och hur många virus som orsakar just magont utan kräkningar finns det egentligen, och varför måste just dessa två pojkar bli drabbade av dem hela tiden?

Och när man ringer sjukvårdsupplysningen så säger de bara att de har så många samtal så man får ringa igen om en stund. Tjena.

Svamptorget igen

Medan jag satt och väntade på Sigvard som dansade begrundade jag byggnaden vi befann oss i. Jag undrar för vilket ändamål den byggdes en gång i tiden. Den känns offentlig, allmännyttig, samhällsplanerad. Min första känsla är bibliotek. Men jag vet inte.

Almqvist & jag

"Varföre är den gode dum?
Varföre är den kloke ond?
Varföre är allt en trasa?"

Samtal om amerikansk politik, Minnesota 2007

Jag tror det var ungefär här jag sade att jag är rädd för Condoleezza Rice. Mikaela, Johanna och Sara ser ut som om de är mer rädda för mig. Undra på det, jag ser rätt galen ut. Photogénique? Non.


Kund-o-service

Är hemma med Justus som dras med sin arma körtelmage idag. Har hunnit med att måla naglarna (O.P.I. bästa nagellacket, tips)samt att hämta Sigvard i skolan och ta honom till höstfest på dagis där de barn som slutade i somras får ha en skön återträff med fröknarna. Jag skall hämta honom om en timme.

Har också passat på att ringa till Tre för att efterlysa utlovade tjänster som inte har fungerat. Det här är tredje gången i rad som Tre sumpar något för mig. Bemötandet i telefon är alltid trevligt och tjänstvilligt, men uppföljningen verkar obefintlig. Ser framför mig hur de efter avslutat samtal kastar alla noteringar och förfrågningar om tjänster från kunden i papperskorgen. Är ganska irriterad. Illa skött.

söndag, september 28, 2008

Höstsöndag i gamla äppelträdgården

Bra söndag också. Jag fick med mig alla pojkarna till den gamla äppelträdgården som ligger nedanför gamla sjukhuset. Det är en fin plats att vara på. Gräsmattan hålls efter men det är ingen som sköter om träden, så från år till år blir de högre, risigare och bär mindre frukt. Någon har satt upp en gunga i ett av äppelträden som defintivt har gett upp. Det finns även två päronträd där, men de har växt sig otroligt höga och jag kunde inte se ett enda litet päron uppe i toppen.

Idag låg en rätt otrevlig lukt av ruttna och jäsande äpplen bland träden och vi fick gå försiktigt för att inte kana omkull på fallfrukten på vissa ställen. Men vi hade det väldigt skönt ändå. Vi fick ihop äpplen till åtminstone 3 smulpajer. Justus och Sigvard klättrade i träden och Tönnes skrattade och tyckte det var jätteskoj när äpplen dunsade ner.


lördag, september 27, 2008

Jag kan inte hålla mig!

"Jag tycker att jag att Justus och jag är bra tillsammans faktiskt. När Justus spelar och jag dansar så kanske vi kan ha en konsert någonstans."

Sigvard började redan igår att koreografera en dans när Justus spelade en sång från Pirates of the Caribbean, en vemodig liten visa som är väldigt fin och som han spelar utmärkt. Så snart Justus började spela nyss började Sigvard dansa med stora, svepande rörelser och slutna ögon.

Nu jag skall inte tjata mer om barnens förträfflighet ikväll.

Fina pojkar på lördagskvällen

Gräddade våfflor till kvällsmat. Jag tycker att det är dödsmördartrist att grädda våfflor. Tänk vilken uppoffrande moder jag ändå är! (Jag måste skaffa ett våffeljärn som gräddar två våfflor åt gången.)

Vi tryckte i oss sagda våfflor eftersom Alva och Björn inte är hemma och det blev många till oss var. Tönnes förvånade oss svårt med att bara äta en (sic) våffla och totalvägrade flera. Efter maten tog Justus självmant hand om hela avplockningen av matbordet, sköljde av och ställde in alla disk i maskinen samt torkade av det syltimpregnerade bordet. Sigvard och jag fick en liten stund då jag fick måla hans naglar och han berättade om de dumma killarna i skolan som säger att pojkar inte kan ha nagellack men att han säger till dem att det får man visst. Den ågren jag upplevde i samband med att han inte tordes ha sin rosa mössa till skolan försvann något.

Justus och Sigge tittar på Simpsons.


Tönnes är i badkaret och av ljuden att döma sväljer han ungefär halva vattenmängden åt gången för att sedan hosta kraftigt och dra efter andan. Sedan skrattar han. Jag har vant mig vid drunkningsljuden. Han tycker att det är kul så jag låter honom hållas - med ett vaksamt öra. Snart är det popcorndags för fina killarna. Rätt bra lördagskväll i min trädkoja, måste man säga.

Att få bli stor



Tittar på fina Tönnesbilder. Plötsligt sköljer den över mig, den där vågen av sorg och oro som kommer ur mina funderingar kring Tönnes och hur hans liv skall vara när han blir större. Inser att han redan är - större. Han fyller tio år i december och det är länge sedan han var den pyttelilla plutten som knappt syntes där han satt på en gräsmatta.

Jag är säker på att vi gör honom mindre än vad han egentligen är. Till viss del beror det på att Tönnes är smart nog att utnyttja vår tendens att falla till föga för hans propåer om hjälp i sammanhang där han egentligen klarar sig själv mycket väl, men till största delen tror jag att det beror på att vi inte inte vet hur pass utvecklat hans omdöme är. Hur mycket törs vi släppa honom lös?

Tönnes är inte dum. Han är förståndshandikappad men mycket klok och gör ofta kopplingar som vi liksom inte har trott att han kan göra. Så illa är det faktiskt: att till och med Tönnes familj inte riktigt förstår hans förmågor trots att vi älskar honom så mycket. Vi håller honom tillbaka. Men en dag måste även han få känna att han är stor. Få flytta. Bli vuxen utifrån sina egna förutsättningar.

Det var något jag hade helt klart för mig när Tönnes föddes, att han så klart skulle flytta hemifrån en dag och inte behöva leva med sina föräldrar och aldrig få bli vuxen. Idag när Tönnes tydligt blir större och större och får behov som jag inte vet hur jag skall kunna hjälpa honom till att uppfylla känner jag att jag är livrädd inför tanken på att släppa honom ifrån mig. Precis så. Jag kan inte föreställa mig Tönnes som vuxen man som har ett självständigt vardagsliv bortkopplat från mig.

Visst är det hemskt? Jag vill skydda honom hela tiden fast jag inte riktigt vet vad det är han skall skyddas mot. En hård omvärld, antagligen. Neddragningar i kommunens ekonomi så att kvaliteten på hans skolgång och framtid skall bli sämre. Att synen på personer med handikapp skall hårdna så att samhället bestämmer sig för att kasta dem till vargarna. Och til syvende o sidst det som är allra svårast: rädslan för att han av någon anledning inte skall ha människor runt om sig som älskar honom, tycker om honom och vill vara med honom så som vi i familjen gör.

Det är sådana gånger jag hoppas att jag skall överleva Tönnes. Att han åtminstone inte skall behöva stå ut med att förlora sina föräldrar och klara av den förvirringen och sorgen. Framförallt som många personer med Downs syndrom drabbas av Alzheimers ganska tidigt. Jag tar hellre själv den stora sorgen efter ytterligare ett barn. Låter det kallsinnigt? Deal with it, det måste jag.

Lördag hittills

Sov riktigt dåligt i natt av någon okänd anledning, så när jag var tvungen att gå upp var jag väldigt lätt om huvudet. Fixade i alla fall i lugn och ro frukost åt pojkarna och stekte köttbullar och gjorde i ordning som matsäck till Justus, som har heldagsrepetition med gosskören inför deras Helsingforsturné 2-5 oktober. Allt var frid och fröjd vilket var skönt eftersom jag gick som i ultrarapid. Justus hann äta sin smörgås i lugn och ro. Så skulle han ta på jackan och cykla iväg. Det fanns ingen jacka eller cykelhjälm. De var kvar hos pappa. Justus fick ta Tönnes hjälm samt dra på en för stor regnjacka. Sedan kläckte han ur sig: "Det här kommer inte att funka, cykeln är hos pappa." "Spring", sade jag. Och det gjorde han.

Sedan har jag, Tönnes och Sigvard varit på stan. Först gick vi till frisören. Se så stilig Sigvard posören blev.



Och se så glad Tönnes var över att inte ha behövt klippa sig.



Sist köpte vi godis.


Och väntade på bussen hem. Tönnes ser alltid så skön ut när han sitter där med benen upplagda över varandra. Det beror dock inte på att han utövar yoga utan på att han har överrörliga leder.

fredag, september 26, 2008

Barn

Sigvard Hårfagre har gått in till Klara (granne och numera klasskamrat), Justus är hos en kompis, Alva gör ett hastigt besök för att plocka upp saker innan hon drar till kompisen för övernattning och Tönnes vill att jag byter film var åttonde minut. Ibland tror jag att han firar kärt återseende med alla sina favoritfilmer varje fredagskväll och att det är därför han bara ser en snutt och sedan vill byta hela tiden. Vi har gått igenom Tintin, Emil och Pippi och just nu ser han på Mora Träsk.

Skönt att barnen är på plats. Även om Justus inte är det än och Alva snart försvinner! Det känns lite fånigt bara att jag stod och gjorde stora höstgrytan till många personer och så var det bara jag och Björn och Tönnes och petiga Sigvard som åt.

Namnalternativ

Sexåriga Thelma tycker inte att Vincent är det optimala namnet på nyfödde lillebror. Hon tänker kalla honom Gulleplutt istället.

Liten Vincent

Mina två fina brorsdöttrar Thelma och Tyra har fått en lillebror. Enligt uppgift är han helt perfekt.

torsdag, september 25, 2008

Jag, en ideolog. Yes!

Jag blev kontaktad av min ordförande för att ha en åsikt i ett ärende. Hon ville höra med, som hon sade, en av våra ideologer. Jag kan säga att det värmde alldeles oerhört mycket att bli beskriven så.

Sedan kan jag bara hoppas att den ideologiska kompassen inte pekade alldeles galet när jag yttrade mig i ärendet för dagen!

Korrekturläsningsproblem

Jag är hopplös. När jag har skrivit ett blogginlägg tittar jag igenom vad jag har skrivit både en och två gånger. Trycker på publicera. Kollar hur det ser ut. Och se på sjutton, har jag inte missat en konstig felskrivning. Fort in och ändra. Tryck på publicera. Kolla hur det ser ut. Ser att det finns ytterligare felskrivningar. In och redigera. Och så kan det hålla på, värst var den gången som jag redigerade inlägget sju gånger i rad. (Sant.)

Jag har tydligen väldigt svårt för att uppfatta felen när jag läser igenom texten först, antagligen för att jag har kommit ihåg vad jag har skrivit och inte räknar med att ha kastat om bokstäver. När jag sedan får se bloggen i färdigt skick med ett annan typsnitt än det jag skrivit inlägget i så liksom hoppar alla felen fram. Hå hå jaja. Någon slags form av dyslexi?

P.S. Sär skrivningen når ständigt högre höjder. Öppnade en faktura på jobbet, sänd av biluthyrningsfirman Budget. De har angett sin gatuadress som Alsike gatan. Snyggt jobbat, Budget.

onsdag, september 24, 2008

Försäkra

Med posten kom också försäkringsbrev. Jag tittade på dem och förstod helt plötsligt på allvar att det bara är två av mina barn som är försäkrade. Mina två yngsta är faktiskt oförsäkrade. Det måste vi fixa omgående.

Ett av mina barn accepteras inte av något försäkringsbolag eftersom han har Downs syndrom. Jag struntar fullständigt i att förstå bolagen och säga att det är klart att det blir så dyrt att försäkra personer med medfödda handikapp - jag vill skrika åt dem att min son inte innebär någon stor försäkringsrisk eller vad man skall kalla det. Han är kärnfrisk. Behöver inga specialhjälpmedel mer än den stora trehjuling som vi får låna från hjälpmedelscentralen. Har inga medicinska åkommor. Varför kan inte han beaktas som en enskild individ istället?

Jag undrar varför jag låtit det här med yngsta pojkarnas försäkring vara utan åtgärd så länge. Jag vet till hur stor hjälp en bra barnförsäkring kan vara när det händer något. Vi hade en försäkring i Ansvar på Samuel. Just när han insjuknade var det antagligen marknadens bästa. Utan den hade vi knappast klarat oss ekonomiskt alls.

Povel Ramel-programmet som äntligen blir av

Vittjade brevlådan innan tänkt omsomning. Nu kan jag inte sova, det damp ner tre CD-skivor med Povel-låtar som broder Andersson har fixat ihop till mig. Nu måste jag börja lyssna och gnola och kolla på texterna som kom för några dagar sedan. Magnus och jag skall stå för kulturprogrammet på vår IOGT-NTO-förening Sveas möte onsdag 1 oktober. Det blir inlärning i rasande fart, med andra ord.

Kul att vi äntligen sjösätter Povel-programmet med mer okända Povelbitar som vi har pratat om ända sedan Povel dog. Är någon intresserad av att komma och lyssna på habilt framförda versioner av dessa så är man välkommen att ta sig till Rosenlund, Vårdsätravägen onsdag 1 oktober kl 19.00. Mitt emot hållplatsen vid Rosendals skola, sedan går man dödsföraktande rätt över vägen in i mörkaste skogen och går på en oupplyst och gropig väg tills man kommer till ett gult hus. Där håller vi till.

Sova

Är hemma från jobbet idag också. Kanske är det straffet för att jag gick till kören igår och inte gjorde som jag hade tänkt, bara plockade noter och lyssnade. Nä, jag sjöng minsann till rösten kraxade ihop. Frös gjorde jag hela tiden också. Dumdum.

Men jag har fått sova fem sammanhängande timmar i natt. De två tidigare nätterna har jag bara legat och kastat mig (omväxlande varm, omväxlande frossa)så det var välbehövligt att kunna sova. Gick upp imorse och klädde på mig och stapplade ner i köket. Gjorde lite té. Drack det. Skulle resa mig upp och hela världen gungade. Björn fick hjälpa mig uppför trappen för att jag inte skulle vingla omkull. Somnade som en stock. Väcktes vid tio av telefonen och somnade genast igen. Sov till klockan ett. Har nu ätit lite lunch och funderar starkt på att gå och lägga mig igen.

Världen utanför är väldigt vacker med sina färgfyrverkerier. Jag är rätt nöjd med tanken på att krypa till kojs och titta ut på färgerna och svepa in mig i täcket.

tisdag, september 23, 2008

Garderobsrensning

Tog itu med en hög kläder. Det ledde mig till klädkammaren. Av någon anledning beslöt jag mig för att nu slänga gamla kläder som har hängt kvar utan att ha blivit använda på mycket länge utan utsikt att bli använda igen.

Det var den kjol och blus jag hade när jag gick ut gymnasiet 1987 - förstår inte varför de inte har rykt för länge sedan. Sedan var det plagg som jag använde när Samuel och Alva var små, ja, till och med plagg innan jag blev gravid med Samuel. Jäklar så ont det gjorde plötsligt att se de kläderna. Det kändes som en bitter hälsning från en tid som varit, som hade alla utsikter för att ha kunna fortsatt på en god väg och som blev alldeles tokfel. Samuel, Samuel! Nu menar jag inte att allt som hänt är orsakat enbart av att Samuel dog, men livet tog nya vägar och det var rätt sällan - tycker jag så här när jag tittar i backspegeln - som jag valde rätt väg.

Jag önskar att jag hade hanterat väldigt många situationer annorlunda och att jag hade fått fortsätta vara jag. Fast jag är nog på god väg att bli jag igen, men ett annat jag. Det har säkert många fördelar. Men om jag fick önska...ja, om jag hade förmågan att omforma det som hänt, så hade jag helst velat få fortsätta vara den Jenny jag var. Och alltid, först av allt, att Samuel hade fått leva.

Det låter som om mitt liv idag är elände och att inget är bra. Så är det absolut inte. Det är mer det där att jag inte förvaltade det jag fick och inte orkade tillräckligt och att jag blev alldeles nedriven och förändrad under flera år. Samt rädslan för att inte räcka till. Hela tiden.

Ode till Svamptorget

Jag var klar med min behandling hos akupunktören och gick mot busshållplatsen vid Svamptorget för att bli upphämtad och skjutsad hem för att lägga mitt snuviga jag till sängs igen. Satte mig och tittade på Svamptorget.

Det är en stillsam plats vid tiotiden på dagen. Ett rätt litet torg omkringbyggt på två sidor av 60-talshus och på tredje sidan av ICA Norby. På fjärde sidan ligger vägen. I ett av husen finns ett bageri, Ekeby dansstudio (där min långhårige Sigvard har börjat dansa hip-hop/street) och fotvård. I det andra finns ett kebab- och pizzaställe, en ganska stor blomsteraffär och en butik som är mer svår att klassificera; de säljer kuddar och gardiner och som det ser ut tyger och även uppstickade tröjor. På det stora hela fick jag en känsla av småstadsbebyggelse och kände igen mig. Det var så här det såg ut överallt när jag var barn. Inte ICA-sjabraket, men resten. Det finns några bänkar och en liten damm och planteringar. Ett stilla torg. Jag undrar om människor brukar sitta där på bänkarna och filosofera om dagarna, eller om det är ett i stort sett bortglömt torg? Man tänker inte så mycket på att det ligger där när man ilar in på ICA eller tar barnet till dansstudion.

söndag, september 21, 2008

Men va f-n...

Reklam på TV för Tre. Vad är en tjejmobil?

Förkylningssöndag

Världen är insvept i dimma. Det ser ut som om det skulle kunna vara sol utanför dimtäcket. En fet talgoxe störtdyker från vår balkong.

Snor och snor och host och host. Varm och kall om vartannat. Nu börjar jag bli väldigt trött på den här förkylningen som har återkommit för fjärde gången.

lördag, september 20, 2008

Lördagsmusik i Domkyrkan

Domkyrkokören sjöng vid terminens första lördagsmusik i Domkyrkan. Programmet bestod av i huvudsak nyskriven musik och inleddes med två stycken av tonsättarnestorn Knut Nystedt, Sing and rejoice samt O crux. Efter det följde ett stram kompostion av James Mac Millan, färgad både av mededtida klanger och keltisk folkmusik. Solo sjöngs med den äran av Mikaela Gönczi. Nästa stycka var Sven-David Sandströms tonsättning av Psaltaren 139. Kören sjöng med inlevelse och värme och klarade av de mer rytmiskt knepiga ställena utan att svettas. Slutet på stycket ger en slags varm och gungande känsla och tonas sakta ner till en nästan ohörbar slutton. Kören fick vila sina fötter och hämta andan medan Milke Falck spelade ett orgelstycke av Simon Preston, ett kraftfullt verk. Efter det sjöngs Eric Whittakers söta lilla tonsättning Lux aurumque. Den gjorde inget större intryck, men kören hanterade materialet väl. Det avslutande stycket var det mer mastodontiskt uppbyggda Verba ecclesiastes av Michael Waldenby. Det är ett på många sätt romantiskt stycke, med smaskiga ackord och snabba växlingar i dynamiken. Framförallt altstämman fick komma loss ordentligt. Sammantaget var det en väldigt trevlig musikstund som man hoppas att fler hade kommit och lyssnat på - för det var väl värt att höra.

Snälla recensenten

Det kliar i halsen. Nej, varför nu? Varför? Och nu måste vi går in. Le. Orkar inte le, se vänligt intresserad ut åtminstone. Ton. OK; let´s go. Oj, där slant jag. Och nu försvann rösten sådär igen. Ta i och sjung på, bara! Åh, snyggt slutackord där. Och nu O crux. Åh krax. Elände det kliar i halsen och jag behöver snyta mig, men nu börjar vi. Jämmer. Nu försvann rösten igen på de där "fungerer-fungerer ikke"-sättet som är så avskyvärt. Håll upp, håll upp som tusan. Starkt där, bra, då kanske jag kan få loss den där skiten som sitter i halsen och förstör. Nu gick pulsen upp. Ok. Sluta sjunga ett tag, mima och försök andas lugnt och komma igång igen. Sjunger lite på prov, nä, måste mima igen, sjung nu då för tusan! Jämmer igen. Jag tar inte de två sista höga a:na, jag har ändå förvarnat kamraterna så jag tänker inte ha dåligt samvete.

Äntligen framme vid slutet av näst sista stycket. Det här var inte skoj alls. Inget funkar och pulsen skenar fortfarande. Håll ut nu, håll det här förbaskade gisset sidan ut nej det går inte jag dör jag får ingen luft fast jag andas och inte får jag fram någon ton heller. Jag ger upp och mimar. Slut! Oj, vad hände? En kamrat på första raden stupar på sin post. Det är inte utan att jag var lite svimfärdig själv på slutet här. Nu tar de och får iväg henne till några stolar och ber vaktmästaren komme med vatten. Ton till sista stycket. Märkligt nog blir jag lite avslappnad av I:s svimning, hela spänningen upplöstes lite. Det här klarar jag. Det är inte min vanliga röst, men det går. Liten revansch. Men fy f-n, jag avskyr när det blir så här och jag inte klarar att återhämta mig i pausen. Känns på allvar som att jag borde bespara mina kamrater mina hemska ylanden, är rätt nere. Har också känslan av att det syntes lång väg för publiken att jag stod och mimade och snappade luft så mycket. Pinsamt.

Förstasopranen Jennys subjektiva upplevelse

torsdag, september 18, 2008

Grupptrycket eller det sociala könet

Imorse hittade Sigvard den rosa mössa som jag stickade och gav honom i julklapp förra året. Han sade glatt att han ville ha den på. Så stod han och fingrade lite på den, och tänkte. Till slut kom det: "Tänk om de skrattar åt mig." Mössan kom inte med till skolan.

Nu har budskapet som säger att det är något galet med kombinationen pojkar och rosa nått även Sigvard. Sigvard som älskat rosa i flera år törs inte längre ha sin rosa mössa. Jag kan inte påstå att jag är glad. För i jämförelse med vad kompisarna säger väger mammas ord om att man får ha på sig precis vad man vill fjunlätt.

Så formas vi alla. Det är bara att rätta in sig i ledet.
Det här borde ja gkanske inte skriva om. Men det sitter som ett gift i kroppen och sprider en slags förlamande vanmaktskänsla, så det måste ut.

Jag fick höra att jag är borta för mycket från mina barn. Det sades inte rent ut, men undertexten var tydlig. Av en annan kommentar kan man utläsa att jag lämnar över ansvaret för dem i andras händer.

Det blir en totalkrasch. För jag känner mig nämligen inte som att jag är borta för mycket. Jag känner mina barn. Varje min, tonfall, gest är så välbekant och kär. Jag vet ungefär vad de går och grunnar på här i livet. De pratar med mig och jag pratar med dem. Vi har det bra ihop, jag och barnen. De har aldrig sagt något om att jag inte får åka när jag skall på exempelvis förbundsstyrelsehelg. Jag känner mig snarare mycket nära mina barn än borta. Det innebär inte att jag tycker att jag kan tacka ja till alla uppdrag och tillfrågningar jag får - och det gör jag inte heller. Det är många, många tillfällen som jag har sagt ifrån mig just med tanken på barnen. Och varje gång jag är borta så sitter den där lilla orostaggen och sticker med jämna mellanrum: "barnen, barnen". Jag tror dock inte att de skulle ha det bättre om jag hade sagt ifrån mig precis allt utom jobbet och möjligen kören.

Tänker att det är ju tur ändå att jag inte har en karriär som kräver att jag borta mycket i jobbet. Eller tur att jag inte är politiker. Läste i UNT att Cecilia Wikström (fp) är nominerad som kandidat till Europaparlamentet. Tänker: Undrar hur mycket hon har fått och kommer att få höra att hon varit för mycket borta från barnen?

Nu har jag i alla fall valt att inte åka till Malaysia. Hoppas att barnen kommer att må bra av det.

Idag för sjutton år sedan

Där var han. Bäsen i magen. Stora allvarliga ögon. En förtjusande grop i hakan. Två virvlar symmetriskt placerade mitt på huvudet. När han blev äldre ställde de till det lite för honom, han kunde i princip bara ha pottfrisyrer för annars spretade håret åt alla håll.

Mitt första barn. Min högt älskade son Samuel. Pojken som klättrade överallt och hade suverän balans. Pojken med en integritet som man sällan träffar på vare sig hos barn eller vuxna. Jag sörjer varje dag för att han inte fick fortsätta leva. Vi fick sex år med honom. Det var för lite.

Och när man väljer uppstår konflikt

För att undvika konflikt med en person gjorde jag ett val. Istället uppstod en konflikt med en annan person som en direkt följd av det.

Tjosan. Hur man än vänder sig så har man ändan bak. Och konflikten inom mig, den bryr sig ingen om.

onsdag, september 17, 2008

Alltid måste man välja

Jag har lånat en bok av Bo. Jag läser den nu. Tandooriälgen av Zac O´Yeah. (Pseudonym, någon?) Jag tycker att berättelsen är en typisk dystopi och jag blir mycket riktigt nedslagen av att läsa den. Undrar varför i princip alla framtidsvisioner är så dystra. Har vi verkligen inget hopp om framtiden?

Mjölpåsen går sönder. Varför går våra mjölpåsar alltid sönder så att det blir en öppning mitt på?

Och aldrig får man vara riktigt glad: jag skall med största sannolikhet få åka till Malaysia i december på en konferens om drogsitutationen i Asien. Det innebär att jag inte kommer att få höra Goder afton eftersom hemresedatum är den 13:e och Goder afton alltid genomförs just den 13:e december. Jag som längtar så efter att få se min rödhårige pojk sjunga och spexa och stå och vippa med stjärngossestruten och undersöka hur stearinet rinner ner på ljusmanschetten. Dessutom är jag borta när min Alva fyller 15 år. Hinner dock hem till Tönnes födelsedag.

Livet är fullt av val och det är inte alltid man hinner med att ens förstå att det är en valsituation. Men ett val har jag alltid. Jag kan exempelvis sluta läsa Tandooriälgen. Fast det kan jag inte, jag måste ändå få veta hur den slutar. Jag kan hälla över nyinköpt mjöl till en lämplig burk så slipper man påseländet. Ja, det kan jag nog ro iland. Jag kan välja att inte åka till Malaysia. Men jag vill resa dit, ju. Samtidigt som jag vill gå på Goder afton. Vill så det värker. Olösligt fall av att vilja äta kakan och ha den kvar.

I´m going nucking futs

Så stod det på en t-shirt jag såg på en kille i Dar es Salaam.

Idag är en sådan dag då det känns som man verkligen är going nucking futs.

tisdag, september 16, 2008

Oscar för bästa manliga huvudroll går till...

Oj vad jag blev blåst idag. Jag cyklade iväg för att hämta Sigvard i skolan. Han gungade tillsammans med två kompisar i den stora vänskapsgungan. När jag såg hans beteende i och runt gungan gick det upp ett ljus för mig vad gäller grusets väg till Sigvards kläder. Han fick gunga lite till, men sedan sade jag att han fick lov att komma. Han kom. Vi pratade lite om dagen medan han drog på jacka och cykelhjälm. Jag hörde att hans röst lät beslöjad och frågade om han fortfarande hade ont i halsen. Ja, svarade han. Och så sjöng han en liten stump, med samma beslöjade ihopklämda röst. Sedan cyklade vi hemåt. Jag kände mig lite orolig och började ställa in mig på att vabba i morgon. Vi pratade medan vi cyklade. Plötsligt säger Sigvard: "Jag bara skojade."

Det tog en stund innan jag förstod. Han var tvungen att demonstrera hur han hade fått till sin halsontsröst. "Jag sänkte rösten, såhär" och så lät han igen som en riktigt infekterad kille. Jag talade om för honom att det inte var något roligt skoj för mig.

Han kommer att bli farlig om han fortsätter att utveckla sin skådespelartalang. Förhoppningsvis kommer han att förstå när det är rätt att spela teater och känna skillnaden när skådespeleriet glider över till att man luras.

Habegär

Atrium/Folkets hus skall ha konkursauktion på torsdag. Läste inventarieförteckningen och det fanns en del konst med också, förstås. Såg en tavla jag kände "vill ha" inför. Dansösen av Einar Jolin. Jag är lite svag för Jolin. Men jag har givetvis inte en suck att kunna ropa in den. Och jag kan trösta mig med att den är för stor.

Fast det är den inte alls, viskar en envis lite hagalen röst inuti. Den får plats i trapphallen, precis längst ner i trappen där det sitter taffligt målad barnkonst, mer av affektionsvärdesskäl än för att det är snyggt.

Skärp dig, Jenny, du har inte råd. Och ärligt talat, inte är Jolin största favoriten heller. Get over it.

Mystiske Sigvard

Han är mystisk, min son. Jag har tidigare försökt få honom att redogöra för hur han får in grus i sina fickor, men han bara ler obestämt. I morse upptäckte jag att han har uppnått ett högre stånd av grusighet: det finns grus inne i linningen på hans munkjacka. Det kändes ungefär som de där små ärtpåsarna som man hade på gymnastiken i lågstadiet och balanserade på huvudet eller kastade till varandra. Den här gången har Sigvard i alla fall en teori, det kan vara ett hål. Men jag undrar ändå hur mycket man måste åla sig fram på magen för att gruset skall kunna hamna inne i linningen.

Jag tror inte att jag klarar att få bort gruset därifrån.

måndag, september 15, 2008

Höstkaos, årligen återkommande

I morse stod jag till sist och stirrade tomt ut i luften. Jag lyckades inte få varmare jackor till pojkarna att materialisera sig. De fick ha tröjor och jeansjackor. Hoppas att de inte frös. Måste börja leta reda på vantar modell tynnre, och även efter riktiga vintervantar. Var är vinterkängorna? Vem är det nu som har vuxit ur sina och måste ha nya? Och overaller, hur är statusen där? Mössor?

Avskyr detta höstkaos.

söndag, september 14, 2008

Nä, det här förstår jag inte

Alva, Justus och Marcus ropade lyckligt "hål i väggen!" och satte på TV-n. Jag har tittat en stund nu och tycker att det inte är lika mycket förnedrings-TV som man kunde befara efter att ha sett den japanska förlagan. Men roligt? Nä, inte min sorts humor.

Men elvaåringen och de två tonåringarna garvar.

lördag, september 13, 2008

Kulturnatt

Missade början av Gosskörens konsert eftersom jag hade glömt att busslinjerna var helt koko på grund av alla Kulturnattsrelaterade avspärrningar i stan. Flåsade i alla fall in i Domkyrkan precis när gossarna gick in sjungande Glädjens blomster. Det var - som alltid på Kulturnatten - knökfullt i Domkyrkan, och jag hade inte räknat med att få en sittplats. Hade dock sådan tur att jag kunde slå mig ner på första parkett, dvs sätta mig på golvet och luta mig mot en pelare och därmed ha finfin audiell och visuell kontakt med kören.

De var duktiga, gossarna och herrarna. Framförallt som programmet var långt och de ändå klarade att hålla koncentrationen. Visst, de sjönk som stenar här och var och på ett stycke spretade sopranerna som alltid i det stycket på ett ganska gräsligt sätt, men annars var allt väldigt bra. Inledningen, som jag missade, var att de sjöng utanför kyrkan när den nya fasadbelysningen invigdes. Efter det var programmet inomhus drygt 60 minuter långt. Sedan gick de ut och ställde upp sig på Domkyrkoplan och drog 4 låtar till. Jag började tycka att pojkarna kunde få gå hem någon gång. Till sist fick jag loss min gosse och så hade vi en trevlig promenad ner på stan när vi slog oss fram genom folkmängden för att leta reda på var i h-e bussen gick ifrån. (Omdragna busslinjer för dagen, som sagt.) Justus är ett väldigt trevligt sällskap så för en gångs skull stod jag inte och småhoppade i väntan på den försenade bussen utan kunde ha en mysig pratstund med min fine son.

Tänker med ett litet flin att anledningen till att konserten var så pass lång antagligen är att körledaren verkligen vill sjösätta det program som kören åker med till Helsingfors om knappt en månad. Uppsala Domkyrkas gosskör är som enda svenska gosskör inbjuden att delta i the Baltic Boys´ Choir Festival. Det är alltså en sådan där fjäder i hatten- och prestigegrej som körledare kan bli riktigt stirriga av. En sådan där grej som man som körsångare till slut vill kräkas på just för att körledaren blir så stirrig och för att repetitionerna blir både längre och fler i takt med att körledarens nervositet stiger.

fredag, september 12, 2008

Ekon av skratt

Jag hittade tre fotoalbum på jobbet. Korten är tagna mellan 1978 och 1983 av en man som heter Sture Alm. Han var medlem i IOGT-NTO 38 Uppsala och har tagit foton vid olika träffar. Det är länsdanser, final i DansANT, det är kretsårsmöten, luciatåg, resor och fester med föreningen. Jag blir lite glad av av att titta på dem, för alla ser ut att ha så roligt. På många bilder leker folk och är utklädda på olika sätt. Ja, det ser helt enkelt ut som ett gäng med festprissar som tar vara på varje tillfälle till glädje och festligheter.

Kalle Fredholm syns som en betydligt mindre grånad danscharmör än vad han är idag. Björn återkommer också. Mycket yngre. Ler generat på varje bild som han ofta brukar göra. Annika Wedin står som späd UNF-are och sjunger i en luciatablå. Erik Olsson, kära Erik, står och serverar glögg på Knutsdansen på Vaksala torg, och serverar bål vid något annat tillfälle där alla är utklädda. Erik har på sig en arbetarskjorta/murarskjorta med knytband i midjan som var poppis på 70-talet. Man förstår med en gång att han var utklädd eftersom Erik inte visade sig i annat än gabardinbyxor, skjorta och kavaj.

En bild gör mig jättenyfiken: det är bilder tagna vid en nyårsvaka ute i Vattholma. En bild visar fyra personer bakifrån, de står ihopträngda i en dörröppning på väg in i nästa rum. De har på sig shorts, jackor, långstrumpor, stora rugbyhjälmar och håller i bandyklubbor. Klädstilen är lätt överdriven så det banne mig ut som ett gäng medelålders iggisar som har iklätt sig ett slags rullskridskodisco-uniformer och är på väg att spela en uppvisningsmatch för att få kamraterna att garva. Jag är såååå nyfiken på om de verkligen har rullskridskor på sig. Fötterna syns inte på fotot.

Det är flera jag känner igen. Men de allra flesta har antagligen gått bort sedan dess. För det är många människor med på bilderna. Jag förstår att sammankomsterna samlade många personer. Det gör det inte idag. Tiderna förändras. Det här är inget inlägg om att allting var bättre förr. Jag hoppas bara att när någon om sådär trettio år sitter och tittar på bilder från verksamheten idag skall få se lika mycket glädje och skratt och tokerier och framförallt leklust som jag har sett i bilderna från förr.

torsdag, september 11, 2008

Grön i ansiktet

Åååh, jag är så avundsjuk! Läste Kerstins blogg alldeles nyss och hon hade stolt lagt ut statistik över hur många som läser hennes blogg. Det är skitmånga. Och alltid får hon kommentarer. Jag vill också ha skitmånga läsare och få kommentarer! Avundsjuk, avundsjuk. Tänker inte ens länka till Kerstins statistikinlägg, så det så. Då blir det bara fler som tittar in där och börjar hänga hos henne istället för hos mig.

Skämt åsido: jag har funderat en tid över hur det kommer sig att det finns personer (jag talar verkligen inte om Kerstin nu) som har bloggar där de skriver dåligt och bara lägger ut bilder på sig själva - och får betalt för det. Jag vill veta hur det fungerar då en person som skriver hyfsat bra, i alla fall bättre än de bloggare jag pratar om här, inte har en suck att få ens många läsare, än mindre betalt för att skriva. Som tidsfenomen betraktat tycker jag det är lite ruskigt. Antagligen beror det på att jag är för gammal för att haja.

onsdag, september 10, 2008

Après nous le deluge

Kaos i hallen

Vi är verkligen inte bra på att sortera och hålla ordning. Mest syns det nog i hallen. Med sex personers skor av olika sorter spiller skorna över. Eftersom skohögen började synas i vänstra hörnet på min parkasbild i förra inlägget tänkte jag bekänna färg med en gång och visa upp eländet. Det finns dessutom mer än vad som syns. Under trappan står tre kartonger till med skor.


Jag - en Gudrun Sjödéntant

Genom årens lopp har jag samlat på mig så pass många plagg från Gudrun Sjödén att det börjar bli kulturtantvarning på mig. Tur att jag har slutat färga håret rött med henna, för det hade varit dödsstöten. Gudrun Sjödén och hennafärgat hår är liksom en sådan kliché. Senaste inköpet är ett reafynd, en parkas med löstagbart foder. Suddig bild som nästan alla mina bilder. En särskild ursäkt till Gun för att jag här har anammat trenden att köpa en sak, fotografera den och lägga ut på bloggen. Skall inte upprepas alltför ofta, jag lovar.

Förnuftets röst

Det är med viss motvillighet jag tar på mig uppgiften av vara förnuftets röst, för att göra det indikerar att jag skulle veta bäst hur man skall bete sig eller göra i en viss situation. En person som alltid är förnuftets röst blir dessutom oftast ansedd som tråkig. Gissa om jag har känt mig tråkig många gånger under mitt liv med fem barn!

Idag satt jag och väntade medan Justus hade pianolektion. Försökte läsa. Omvärlden trängde sig på genom de två flickor i 11-12-årsåldern som var gruvligt uttråkade av att vänta på sin lektion, av deras samtal att döma skulle de vänta sammantaget trekvart. De förströdde sig så gott det gick. Småslogs, brottades, gnabbades, fnittrade, vred om armarna på varandra och skrek små fejkade "aj". De väsnades ordentligt. De som känner mig lite närmare vet att jag har låg tröskel för saker jag upplever som störande element, exempelvis höga ljud som kommer för nära inpå min privata sfär. Men jag kan förvåna mig själv med att vara tolerant emellanåt. Som med de här rastlösa flickorna: jag förstod så innerligt väl att de höll på att spricka av innestängd energi så jag brydde mig inte om det. Så började de sparka på varandra i någon form av kickboxning. När de hade hållit på tills båda hade fått sig en lite större känga än vad som var meningen bestämde jag mig för att vara förnuftets röst och yttrade de för mig som barn förhatliga orden: "Hörni, det är nog bäst att ni slutar nu innan ni gör varandra illa på riktigt."

Effekten var förvånande och plötslig. Det var som att kasta en handduk över en bur med upphetsade undulater. De sade "Okej" och stillade sig omedelbart.

Det här var ett av de tillfällen då jag trots allt tyckte att det var nödvändigt att vara förnuftets röst. De gångerna kan det till och med vara ganska skönt, för då känner jag mig som en riktig vuxen som har tagit mitt ansvar för andra barn än bara mina egna.

Olympiska minnen

Ack ja...bild från dagis årligen återkommande sommarolympiad. Sigvard koncenterar sig på kast med liten boll. Inte mer ivriga barn som hoppar högt och slänger sig och springer hals över huvud. Inte mer balansera liten papperstallrik med jordgubbstårta på. Jag tröstar mig med att även Ekuddenskolan brukar vara bra på att ordna tillfällen för föräldrar att vara med sina ivriga barn, mingla med andra föräldrar och balansera små papperstallrikar med exempelvis lussebullar på.

Från Tanzania

Titta på mitt fina armband som jag köpte av en massajkvinna i Iringa. Hon var så vacker med sina egna långa pärlörhängen och uttänjda örsnibbar.

måndag, september 08, 2008

Skellefteåhelg

Har mycket ont i halsen - igen. Jag vet inte om det är förbundsstyrelsens fel eller skellefteåluftens, ont gör det i alla fall.

Vi höll till i lokalföreningen 125 Skellefteås föreningslokal. Titta här så fina kaffekoppar de har.

torsdag, september 04, 2008

Stilstudier

Tönnes kryper nästan in under soffan i biblioteket för att undvika kameran. När bilden väl är tagen och han får se på den är han väldigt nöjd. Han kör lite spel för gallerierna, den unge mannen.



Sigvard spelar dataspel. Han har hittat en spelsida som har snälla spel som baka en kaka, lägga babyn, städa inför fasters fest och liknande. Koncentrerad är han. Och gräsligt långhårig. Det vill han vara.

onsdag, september 03, 2008

Pension

Jag undrar vad jag kommer att pensioneras som. Vet ju fortfarande inte vad jag skall bli när jag blir stor.

Jag märker i alla fall att jag mår bra när jag har skrivit.

Den ständiga glädjen

Barnen. Mina fina, underbara ungar. Jag är löjligt stolt över dem. Jag får så många stunder av glädje genom att vara med dem. Det kan vara små saker och större.

I morse gick Tönnes och hämtade eltandborsten alldeles själv. Jag blev glad av två anledningar: för det första för att han tog initiativ alldeles själv, för det andra för att han tycker att eltandborsten är rolig och bra att använda. Sammantaget handlar båda sakerna om att Tönnes visar sin egen vilja och gör något på eget bevåg.

Efter lunch kom Alva hem en kort stund innan hon och en klasskompis gav sig iväg till Ackis för att fråga om praoplatser. Stolt och glad blir jag över att hon är företagsam. Och så är hon ju en ögonfröjd, så jag mår bra rent estetiskt bara av se på min vackra dotter.

På eftermiddagen följde jag med Justus till hans pianolektion. Han ville att jag skulle följa med in. Jag fick en högtidsstund där jag satt och hörde på min begåvade pojkes spel. Och jag mådde bra även av att notera hans nya pianolärares halvdolda förvåning över Justus talang.

När Sigvard ramlade in efter sin skoldag slogs jag av hur stor han börjar bli. Luktar svettig skolpojke och grus. Men samtidigt är han min lilla pojke, som kramar mig alldeles spontant och säger "Mamma, du är så snäll". Eller "Jag vill krama dig för du är så varm".

Liv överallt

Det kryllar av liv. Det finns överallt. Mikroorganismer i vattendroppar - tänk så mycket liv som sköljer över en i ett vanligt regnväder. Sniglar. Getingar. Som jag mosar med min cykel eller slår ihjäl med en ihoprullad tidning. (Jag är en mördare.) Alla människor och djur.

Om man tänker för länge på hur många liv och hur mycket liv och hur många individer det finns överallt och i allt så blir man nästan knäpp.

tisdag, september 02, 2008

Dansa, dansa

Igår var Sigvard på sin första lektion i hiphop/street på Ekeby dansstudio. Jag hade sett fram mot att åka dit med honom och få se gullhjärtat i aktion, men jag var så väldigt förkyld och dålig att Björn fick glädjen istället. Sigvard gillade det hela och dansade så svetten lackade i en timme. När de sedan gick hem fällde han denna odödliga kommentar: "Björn, var det här dansen?"

Det visade sig vid efterforskningar att han inte alls var besviken utan var helnöjd, men han hade trott att det skulle vara som ett disco. Jag är så glad över att vi hittade en dansgrupp och en tid som funkar för alla inblandade. Förutsättningen är att Alva varannan måndag tar ansvar för att antingen vara hemma och ta emot Tönnes, eller att ta Sigvard till dansen. Det har hon sagt att hon grejar (denna underbara flicka). Så nu kan Sigvard äntligen få dansa, dansa, dansa tillsammans med andra som gillar det lika mycket som han.

måndag, september 01, 2008

Man e fast i normen, asså

Läste deltagarlistan för Gosskörens Helsingforsturné i akt och mening att kolla att Justus uppgifter stämde. Löpte slött med blicken över de andra namnen och studsade. En av herrarna heter Astorsdotter i efternamn.

Smaka på den, lite. Jag reagerade och tänkte "men så tokigt, han är ju en kille och inte någons dotter". Nä. Just det. Alva är inte någons son, ändå heter hon Persson i efternamn. Vi har så många vanliga "son"-namn i Sverige att vi inte reflekterar över att de ursprungligen sade att man var någons son. Svensson. Andersson.

Varianten med "dotter" är ganska vanligt ändå. Men jag har aldrig förut stött på det på det här viset, att det är en man som heter någotnamn-dotter i efternman.