fredag, oktober 31, 2008

Egenvård

Blir mer och mer sugen på att försöka mig att sticka den där fladdermussjalen. Det känns som en utmaning som jag måste anta för att inte känna mig som en mes. Måste först investera i en rundsticka (har inte den storlek som behövs) samt garn. Har på känn att just det garnet kan var lite dyrt. Men garn är billigare än KBT.

Ruskfredag

Snöblandat regn. Blåst som ruskar om trädgrenarna. Tönnes och jag ägnade vår lediga fredag till att se på film (han), läsa och sova på soffan (jag). Nu är han hos sin pappa.

Jag har fått några sms från barnen i Umeå. De har Halloweenfest och Justus messar att han är inträngd. Jag förstår inte riktigt vad det innebär, tippar på att de är många runt köksbordet eller något sådant. Alva messade en bild på min bror iförd sin dotters dreadlocksperuk. De verkar ha haft det så bra, och av meddelanden som mina föräldrar gett ifrån sig har morfar och mormor njutit av att ha barnen där. Ikväll stiger de på nattåget hem igen.

Tänker på barnet som alltid finns med men som ändå aldrig är här. I morgon skall jag gå till kyrkogården och tända ljus på graven.

onsdag, oktober 29, 2008

Majsorm nej

Läste skötselråd för majsormar. Min halvpositiva inställning svängde raskt till ett "aldrig att jag fyller min frys med möss och råttor". Jag har stått på mig trots den flod av bedjande sms som kom efter mitt beslut. Alva lovade att hjälpa Justus med ormen till hon flyttar hemifrån (där fick jag lov att göra en mental "lalallalala") men jag köpte inte det argumentet. Barnen är ganska tillfreds ändå, visade det sig när jag ringde upp dem. Justus kontrade dock genast med "kanske kan jag få en sködpadda istället".

SMS från barnen

Jag gillar att messa med barnen. Alva och jag gör det ganska mycket. Det är en sådan lagom form av kontakt. Det är inte så viktigt att man nåste ringa utan bara kontakt för att det är trevligt. Alla utom Tönnes är i Umeå den här veckan, så det har blivit lite messande.

Mess från Alva igår: Det snöar!:-)
Mess från Justus idag: Jag vet vad jag vill ha till jul. En majsorm.
Mess från Justus en stund senare när han tycker att jag borde ha reagerat: Nå.
Mess från mig till Justus för att bekräfta: En majsorm?
Mess från Justus: Ja en Majsorm. dom är jättesnella.

Nu undrar jag var i Umeå de har stött på majsormar. Hur mycket kostar de? Hur sköter man dem? Kan de bli två meter långa och måste äta levande möss? Och den viktigaste frågan: Är Justus så stor att han klarar att ha hela ansvaret för skötseln? Lilla ormen lär få följa med pojken i hans varannan vecka-boende för jag har ingen lust att ha orm på heltid. Det tror jag inte att gossens far vill heller. Måste undersöka saken. Har ständigt dåligt samvete för att mina barn blir så svältfödda på djurkontakter på grund av min pälsdjursallergi. Det hade Alva både full koll på samt kunde säga redan när hon var två år: Mamma är pälsdjursallergiker.

måndag, oktober 27, 2008

Porträtt

Den här tavlan hängde hos min mormor. Det hörde till min barndom att jag gick och kollade in den när vi hälsade på henne. När hon dog fick jag den. Jag har ett minne från när den målades: jag sitter vid ett bord i en trädgård och har tråkigt. Jag tycker nästan man kan se att jag inte tycker att det är så livat att sitta modell. En lite småtrumpen treåring i gul t-shirt. Jag undrar varför konstnären Hans Blomkvist gjorde mig till blondin, dock. Mamma framförde för ett tag sedan en teori om att han tyckte att jag hade ett ljust sinnelag, var ett ljust barn så att säga. Hur som helst så tycker jag om bilden och är glad att den hamnade hos mig.

söndag, oktober 26, 2008

Tystskav. Då måste jag babbla själv.

Och nu är det väldigt tyst istället. Tomt. Men jag tycker väldigt mycket om när det är tyst också, och att få längta lite efter barnen är en lyx. Dessutom får jag tillbaka Tönnes redan i morgon eftermiddag.

Så mörkt det är. Och stilla. Det blåste väldigt hårt hela natten. Även utomhus är det väldigt tyst nu i jämförelse med hur det lät när vinden jobbade. Jag trivs och tittar på Rejseholdet på DVD. Jag borde egentligen fila på Junislöftet som är mitt och Stefans uppdrag - men jag tror att jag gör det i morgon istället. (Mors lilla lathund sa---)

Innan jag laddade DVD-n med Rejseholdet tittade jag på Casino Royale. Åh, vad jag gillar Judi Dench. Hon har varit en favorit ända sedan mitten på 80-talet då Sveriges television visade en serie från BBC som hette "How to play Shakespeare". Judi Dench var en av de utmärkta brittiska skådespelare som fick visa olika tolkningar och upplägg av Shakespearepjäser. Jag tyckte det var intressant när två skådespelare gjorde sina olika tolkningar av Köpmannen i Venedig. Ben Kingsley var den ene, och hade gjorde Shylock så långt bort från judeklichén som möjligt. Den andre skådespelaren vars namn jag har glömt var själv jude och gjorde tvärtom: spelade ut bilden av den snikne juden så långt det bara gick samtidigt som han fick in nyanser och mänsklighet. Det var bra rolltolkningar bägge två, och hela serien var kul. Trots att jag måste säga att det var en riktig prettoserie.

Nu skall jag fortsätta med Rejseholdet. Kopplingen till Casino Royale är förstås Mads Mikkelsen. Det finns alltid en koppling någonstans mellan allt man gör och tänker...

lördag, oktober 25, 2008

Öronskav

Igår kom barnen till oss. Tönnes skjutsade vi till hans kontaktfamilj och sedan åkte jag och Björn och Sigvard för att äta snabbmat och sedan handla. De två stora var hos kompisar och skötte sig själva.

Jag var så glad ocn nöjd över att få pussa på Sigvard och prata med honom om hans vecka och hans funderingar. Men efter någon timme var jag lite trött i huvudet. Lilla älsklingen har en period då han pratar ovanligt intensivt och mycket. Eftersom han alltid varit en prat- och sångglad typ så innebär det rätt mycket mer ljud när han nu har lagt i en högre växel. Jag tycker mycket om att höra hans funderingar och osammanhängande sexårsberättelser - men jag vacklade nästan till slut. Det var ganska skönt att komma in på Max då maten tystade mun åtminstone en liten stund. Det påstås att jag höll låda rätt rejält när jag var liten, så det här är väl Sigvards arv från mig.

Hans syskon trycker till honom när han pratar livet ur dem. Det klarar inte jag eftersom jag på det stora hela är glad över att Sigvard är en sådan öppen person. Jag försöker istället lite fint säga till Sigvard att andra också måste få prata. Än så länge är det som att hälla vatten på en gås. Detta är ett typexempel på den svåra balansgång det är att försöka få barnen att samtidigt våga ta plats - och ta hänsyn.

Snart inga färger kvar

Hösten har varit väldigt vacker i år. Nu har den till sist kommit in i det stadium då färgerna falnar och alla löv fallit av. Jag har inte mycket försonande att säga om den här tiden. Men om jag försöker hitta något vackert i den här delen av hösten så kanske det skulle vara att man ser alla strukturer väldigt tydligt eftersom de inte döljs av lövverk och grönska längre.

onsdag, oktober 22, 2008

Projekt jag inte vågar mig på

Fladdermussjal. Hur coolt som helst.

Harald Blåtand och jag

Jag har haft besvärliga ilningar och svag värk i högra nederdelen av käken några månader. Idag kom jag till mitt efterlängtade tandläkarbesök. Det visade sig att en tand hade spruckit. Jag kan inte säga att jag blev uppmuntrad av det beskedet för det kändes som ytterligare ett bevis på att jag är stadd i sönderfall. Min rara tandläkare sade att han skulle borra ner lite för att se hur långt sprickan gick. I bästa fall kunde han lägga i fyllning, i något sämre fall behövdes det rotfyllning och om tanden var bortom räddning så bort man den. Blev inte gladare av det. Men det visade sig att det (peppar, peppar, ta i trä) var i bästa fall. Tror vi. Så jag fick min borrning och fyllning och putsning och hoppas att jag inte kommer att känna minsta lilla il från det stället igen.

Där jag låg i tandläkarstolen hade jag inte mycket att sysselsätta mig med. Stirrade upp i taket på den ABC-affisch från Bamse som man har satt upp för att eventuellt förströ de yngsta patienterna. Jag blev bara irriterad över hur opedagogiskt utformad den var. Jag var tvungen att tänka både en och två gånger vid vissa bokstäver för att fatta hur bilden var kopplad till bokstaven den var satt att visualisera.

Radion dränktes av borren och sugen. Hos privattandläkaren jag var i våras överröstades instrumenten av hans favoritblandband med Evert Tabue-visor i sättning för symfoniorkester (fick höra det vid bägge mina besök), men hos Folktandvården står radion på lite mer diskret. Tankarna började irra. Fastnade på kung Harald Blåtand och hans tandvärk som den beskrivs i Röde Orm. Tänkte att tandvärk gör ingen människa glad och undrar hur många irrationella och idiotiska beslut som envåldshärskare har fattat under en ovanligt besvärlig omgång av tandvärk. Hade inte Henry VIII tandvärk? Vilken tur att man lever i en demokrati där beslutsgången går lite långsamt.

Harald Blåtand hade förmodligen inte låtit min tandläkare ens närma sig med en bedövningsspruta och borr. Han hade slagit ned honom på stört, på sitt charmigt direkta manhaftiga envåldshärskarsätt.

måndag, oktober 20, 2008

Människor emellan

Ibland kan man få gå på kurs eller seminarium med titeln "Hur man handskas med besvärliga människor". Jag tror absolut att det är bra att få verktyg för det och att det underlättar kontakten med personer som reagerar häftigare eller konstigare eller mer oförutsägbart än vad man är van vid.

Men jag fnissar ändå. Frågan som inställer sig är givetvis: Vad gör jag om det är jag själv som är den besvärliga människan? För ett utmärkande drag hos besvärliga människor brukar vara att de inte alls förstår varför folk runt om dem blir utmattade eller förbannade eller sårade och svimmar och dör av att umgås med dem. Självinsikten finns sällan på plats.

Och på ett eller annat sätt blir vi alla besvärliga när vi stöter på människor med ett helt annat temperament, referensramar och livsåskådning än vad vi själva har. För att citera min gamla favorit Anna-Lisa Wärnlöf (signaturen Claque): "---människor är trotyl. Man borde ha något slags minsveparutbildning för att handskas med dem."

söndag, oktober 19, 2008

Lördagsfika

Jag har satt min fot på min nation max fyra gånger under studietiden. För att skriva in mig, någon gång hade jag frågor, stämt träff med en kursare - men inget annat. Jag hade så fullt upp med UNF och kören så jag hade inget behov av ytterligare aktiviteter. Men i lördags tog vi med Alva och Justus och drog till V-Dala för lördagsfika. Anledningen var att vi skulle träffa Erik och hans Klara där. Väldigt gott och billigt fika, så dit går vi säkert flera gånger. Och det är väl aldrig för sent att börja hänga på nationen...

torsdag, oktober 16, 2008

Vassa frisörer

Jag var på utvecklingssamtal för Alva idag. Vi pratade förstås lite om gymnasieval också, och jag undrade hur svårt det egentligen är att komma in på gymnasiet. Alvas mentor sade att det brukar inte vara några problem, såvida man inte tänker sig att söka frisörprogrammet förstås. Där krävs det MVG rätt över för programmet är så populärt. Tänk på det nästa gång du är hos frisören. Det är där hjärntrusten kommer att finnas.

Så var det kanske inte riktigt för tjugo år sedan. Jag minns särskilt den snälla och rara dam som klippte mig en gång och snabbt hade givit mig en uppfattning om henne då hon visade på ett foto som fanns vid spegeln. Det föreställde en liten terrier med likadant hårspänne som matte, frisören själv. Vi pratade lite om hunden. Och bokrean. Hon undrade varför folk gjorde sig besvär med att skriva böcker, för "det finns ju så många böcker redan".

onsdag, oktober 15, 2008

Konstnärsmyten

Ett annat uppslag jag får av att läsa boken om Märta och Henrik Tikkanen är hur myten om konstnären får näring och odlas även idag. Det verkar som att en man inte kan bli en stor konstnär om han inte är självcentrerad och självisk och drar sig undan allt vad vardagsliv och vardagssysslor heter. Banne mig, det ser inte bättre ut än att ju större skit en man är, desto större konstnär.

Det här undrar jag verkligen över. Ja, man måste satsa och arbeta och vara disciplinerad när man är konstnär. Ja, man måste få vara ifred med sin konst - vilken man än utövar - då och då för att utvecklas. Men jag förstår inte varför man inte skulle kunna vara en helgjuten och schysst person samtidigt. Jag tycker att en människa som tar del av allt i livet rimligen borde bli en bättre konstnär, i alla fall om man utgår ifrån att all skapande verksamhet måste ha en källa att ösa ur. Och oftast är det ju livet och upplevelser och känslor som är den källan.

Däremot förstår jag att det är precis det här som har gjort att det finns proportionellt färre stora kvinnliga konstnärer än manliga. De kvinnliga konstnärer och artister som har bildat familj har sällan klarat eller velat strunta i det vardagliga familjelivet på det sätt om män gjort. Och gör. Jag glömmer aldrig den berättelse som halvt om halvt viskades fram till mig från en kvinna som var gift med en utövande konstnär. Hon ville på något vis kolla av med mig om det var normalt att mannen regelbundet kom hem efter att ha varit borta hela dagen och stängde in sig i ett rum för att ägna sig åt sin konst, och vägrade att släppa in sina små barn, än mindre ta hand om dem. Den mannen offrade sitt äktenskap på konstens altare för hans fru begärde skilsmässa kort efter att hon hade berättat om sin situation.

Tänker också på Sigrid Undset som i något brev har undsluppit sig något i stil med att så fort man satt sig ner för att skriva så är det en unge som skall snytas eller sättas på pottan. Kvinnor har sällan haft, som Virgina Woolf påtalade, "A room of one´s own." Det har stor betydelse.

Leva med ett geni? Nej tack.

Läser om "Två - scener ur ett konstnärsäktenskap". Det är Märta Tikkanens bok om sitt liv med Henrik Tikkanen. Märta Tikkanen berättar om hur svårt det var för henne att försöka slå sig fram som författare samtidigt som hon hade hela ansvaret för fyra barn - och för Henrik, den lysande talangen som krävde allt utrymme. Hon väjer inte för att berätta det svåra. Hur han sade att han ville att hon skulle skriva och kunde bli sur på henne när hon inte gjorde det, men samtidigt inte lämnade något som helst utrymme åt henne för att kunna skriva. Som av en händelse inträffar alltid något som gör att Märta måste lämna föreberedelser för TV-inspelningar eller lämna återbud till kurser för att ta hand om Henrik som behöver hjälp med att göra matsäck eller har fått akut fylleslag eller råkat ut för något annat. Och hur det äter henne, detta att han säger att han vill att hon skall lyckas men ändå aktar för inget allt hon gör.

Märta Tikkanen tar inte alls heder och ära av sin man i den här boken. Tvärtom försöker hon vara så nyanserad hon kan medan hon berättar om hur hon och barnen upplevde livet med lejonet Henrik Tikkanen.

Jag tänker att jag har mött sådana människor i livet, jag också. Företrädesvis män. Som tar plats. Som ser det som alldeles självklart att deras (högljudda) röst skall höras hela tiden och att det är deras intressen som skall tillgodoses först. Som kan bli svartsjuka på barnen om deras partner bryr sig för mycket om dem istället för att ägna sig åt att dyrka och passa upp på den egocentriske och innerst inne djupt osäkra buffeln. Män som säger att de vill ha starka kvinnor men som aldrig lyssnar på dem och förringar samma kvinnor varje gång de kommer åt. Personer som liksom tar upp allt syre i rummet och tar för givet att det är deras rätt.

Det finns kvinnor som är så här också. Skillnaden är att jag aldrig har mött någon kvinna som inte lägger sina egna behov åt sidan för barnen i rätt stor utsträckning, oavsett hur egotrippade de kan vara. Jag har aldrig mött en kvinna som blir svartsjuk på sina barn om mannen ägnar sig åt dem och har den täta och intensiva vardagstillvaro med barnen som man får när man just lever med och sköter om barn.

Jag har ingen poäng med det här. Jag kan tycka att det är märkligt att jag känner igen så mycket i en berättelse som handlar om ett liv och ett äktenskap som egentligen har ytterst få beröringspunkter med mitt eget liv. Och jag blir så förbannad på århundranden av män som bufflat sig och tagit plats och inte sett människorna närmast dem överhuvudtaget. Som aldrig har behövt anstränga sig för att vara lyhörda och inkännande för de har kunnat ta för sig hela tiden. Som har sett det som givet att deras kvinnor så att säga skall leva för dem och inget annat.

Jag beundrar Märta Tikkanen rätt mycket. Att hon överlevt.

Alltid lugn och tålmodig

Usch vilken eftermiddag och kväll. Huvudvärken som har suttit i sedan igår morse lever sitt eget molande liv. Jag orkar inte med minsta irritationsmoment. Fräser åt barnen.

När Sigvard ropar "mamma" blir jag tokig. Hur kommer det sig att barn kan få ordet "mamma" att låta som en uppfordrande trumpetsignal? De gör verkligen det bästa av konsonanterna och liksom spottar ur sig ordet.

Tönnes gör mig galen. Han vill byta film tre minuter in på filmen. Nu har jag vägrat. Han fortsätter enträget att propsa på det, och även hans lågmälda envishet känns som en fanfar som sticker i skinnet. Så får jag dåligt samvete för Tönnes är inte riktigt frisk, han kvar sin gräsliga djupa hosta och magen är i olag. Just nu nöjer han sig i alla fall med att se på samma TV-program som storebror. "Vänner" med Justus är tydligen att föredra framför "My little pony" med Sigvard.

Justus spelar piano utan att trampa ned dämpningspedalen. Han spelar samma stycke om och om igen och när han kommer till ställen han kan eller tycker är tråkiga ökar han tempot så att pulsen blir helt förryckt. Jag blir knäpp.

Djur på min väg

På vägen till jobbet såg jag en fasan som spatserade i maklig takt över vägen. Jag såg även den schäfer med medföljande husse som jag ser varje morgon. Hunden har alltid en lång och grov gren i munnen. Antagligen är de på väg till fältet vid Kap för att kasta pinne. På vägen hem från jobbet såg jag inga djur men fick dem i öronen, håret, näsan och munnen. Jag tycker att säsongen för rapsbaggar borde vara över nu, men icke. Jag får skaka dem ur håret varje gång jag kliver av cykeln.

Piska eller morot

Att uppfattningarna om hur man bäst motiverar människor varierar är allom bekant. Jag har ofta anledning att begrunda detta. Jag lutar åt att morot är bäst. Däremot blir jag lite osäker på om jag själv använde piskan eller moroten häromdagen.

Alva skickade ett sms och frågade om hon fick äta upp min Bohemian Raspberry - god och dyr glass från Ben & Jerry. Hon stavade det rasberry. Jag skrev tillbaka att det fick hon inte, samt tillade att hon verkligen inte får äta den glassen innan hon har lärt sig att stava till den. Jag lever för att tracka min tonåring.

Var det piska eller morot?

Våga fråga

En körkompis blev bekymrad för mig igår och frågade på ett väldigt fint och snällt sätt hur jag har det. Jag kände mig som ett stort frågetecken. Då tog hon tag i min högra arm och visade på det blaffiga blåmärke som sitter ganska precis på ett sådant ställe att det kan se ut som om någon har tagit hårt i min arm.

Jag hastar nu att förklara att det inte är någon som tar hårt i mig eller slår mig. Det är jag som slår. På TV-n. Blåmärket uppkom i samband med min senaste fajt för att slå bort glappet i den eländiga apparaten. Jag har dessutom väldigt lätt för att få blåmärken.

Jag tycker om när människor bryr sig och inte fegar ur. När de törs ställa en fråga trots att det hade kunnat beröra ett oerhört känsligt och svårt område. Det är omtanke och civilkurage. Heders, Kristin.

måndag, oktober 13, 2008

Ödets ironi eller något

Jag hittade en intressant kurs i kreativt skrivande på distans vid Linköpings universtitet. Konstaterade att kursen redan har startat, men till våren är det onekligen intressant.

Omedelbart inträffar total skrivtorka.

söndag, oktober 12, 2008

Juloratoriet, blåmärken, teknikstrul och snuva

Jag älskar musik av Bach. Men Juloratoriet har jag aldrig lyckats uppamma några varmare känslor för. Inledningen gör mig i och för sig lycklig - jag undrar hur man är skapt om man inte går igång på pukor och trumpeter och ett rasande tempo - men resten tycker jag är (viskar) tråkigt. Trots att det är barockmusik, som jag gillar skarpt.

Jag har slagit på TV-n i vardagsrummet med knytnävarna upprepade gånger för att försöka åtgärda det galopperande glapp som gör att TV-n stänger av sig mitt i Micke och Molle när Sigvard sitter och myser med en skål popcorn. Jag får blåmärken av detta, så om någon undrar så är det TV-n som har fått pisk. Den är bortom all räddning nu. Det är ingen bagatell att bara ha tillgång till en TV-apparat i ett hushåll med sex personer. Ryyys. Jag ser alla konflikter och sura miner som väntar. Även det största barnet av dem alla blir mycket grinigt när han inte får titta på TV.

Mejlservern har kraschat och det är minst sagt besvärligt. Jag har skaffat en ny mejladress och viss elektronisk kontakt med folk har jag kunnat ha via Facebook. Jag har också ägnat mig åt att kämpa med min dator: har installerat program och tagit bort andra och uppdaterat och försökt förstå var min musik har tagit vägen. Nu har jag till slut lyckats få över lite Bach till min musikmaskin. Eftersom det har tagit hela kvällen kommer jag säkert att somna tio takter in på första satsen när jag väl har lagt mig till rätta i sängen med täcket över näsan och musiken i öronen. Vanitas vanitatum.

Och snuvan fortsätter. Förstås.

lördag, oktober 11, 2008

Medlare

Plötsligt står jag inför en konflikt mellan två av mina söner. Den har legat i luften ett tag och nu är den i princip ett faktum. Det känns ovant och sorgligt, jag är så van vid att mina barn nästan alltid är sams och tänker på varandra med omsorg. Jag förstår att det ändå är naturligt och att de måste få stångas mot varandra. Mitt uppdrag som förälder är väl att försöka att få båda två att då och då komma ihåg att de älskar varandra trots allt. Och jag ingriper ibland när jag tycker att någon av dem beter sig uppåt väggarna dumt mot sin brorsa.

Men det är så svårt. Konflikten för kvällen är att den ena inte vill låna ut en rolig leksak till den mycket längtande brodern. Jag både vill och måste respektera den enes behov av att få ha sina saker ifred - men när jag tydligt ser att tjuvhållandet på att låna ut den eftertraktade grejen mer går ut på att markera ett övertag blir jag arg. Det är ett själviskt och orättvist beteende som jag i vilket fall inte tänker uppmuntra till. Jag tog ett längre snack med gossen ifråga och bad honom dels att ge mig en vettig anledning till sitt beteende, dels att tänka över vilka motiv han egentligen har för att vara ogin. Vad vinner han på att hans bror är ledsen och besviken? Vi lämnade samtalsämnet där och nu får han grunna ifred på det ett tag.

Och den ledsne brodern - honom försöker jag få att förstå att alla har rätt att säga "nej" ibland. Att alla har rätt att få ha sina saker ifred. Gör vissa ansträngningar för att muntra upp honom fast han vägrar att bli uppmuntrad. Han behöver nog få vara lite martyr en stund, så nu har jag pussat och kramat och pratat och lämnat ifred. Jag blir lite matt och ledsen i ögat, men jag får bra träning. När alla pojkarna har vuxit ur tonåren torde jag kunna lösa mellanösternkonflikten i ett nafs. (Nå, kanske inte ändå.)

fredag, oktober 10, 2008

Hommage à Olle et Beppe

Gamla körkompisen Stefan framför en teori om att Svenska Akademin hittar på Nobelpristagare som inte finns. Dags att damma av den fina visa "Okända djur". Den funkar nästan rätt av. Det haltar lite rytmiskt på slutet bara.

"Du tror inte på det här, eller hur
men visan handlar om okända Nobelpristagare i litteratur"



Virus, virus

Tönnes hostar skrälligt och ofta. Lite rinn i näsan. Sigvards kinder har blossat mer och mer sedan vi kom hem från skolan, han låter lite småhes och är varm. Kul. Och själv blir jag inte bättre utan nyser och nyser och fryser. Död åt alla virus. Nu är jag trött på det här.

Förtretligheter

Det är inte alltid de största problemen som får en att tippa över, tycker jag. Oftare är det ansamlingen av små, gnagande irrationer som kan få en att må dåligt. Idag har det samlats på hög. Jag är fortsatt förkyld. Tappar en massa hår. Mår lite illa hela tiden. Mejlservern kraschad på andra dygnet. (Det märks att mejlen inte funkar, så att säga.) Jag får nya blemmor i nyllet hela tiden. Kopatiorn på jobbet drog sin sista suck igår, och när jag lånade kopiatorn hos NBV ställde jag in den fel vilket innebar en massa extrajobb för mig. Den fantastiska vikmaskinen bråkade också. Allt som allt känns allting mycket segt och jag känner mig ful och förkyld och hopplös.

Men: jag har hämtat hem Sigvard från skolan, pratat med Justus och bestämt att han får äta hos kompisen om det går bra för dem och så kommer han och rycker mig på godispengar innan han piper iväg på skoldisco, jag vet att Tönnes kommmer snart och att Alva med säkerhet hör av sig om någon timme...barnen är bäst.

torsdag, oktober 09, 2008

Språklig hjärnblödning

Jag bara döööör! På kommunens hemsida står följande: "Förtroendevalda politiker´s adressuppgifter finns här."

Självklart har jag skrivit ett upprört mejl till hemsidans redaktör.

Alternativ stavning

Jag stötte på en alternativ stavning av mansnamnet Carl-Johan. Vad sägs om ...Carl-Joan!

För mina ögon - och öron, när jag högt säger namnet som jag läser det - så är det jätteroligt.

onsdag, oktober 08, 2008

Ålderstecken

Tänderna börjar rasa. Magen hänger över byxlinningen. Silverstråna i håret blir fler. Mitt nästan skrämmande goda kom-ihåg för ansikten och namn börjar förtvina.

Jag gick och hämtade ut konsertbiljetter på UKK. Damen i kassan såg vagt bekant ut. Plötsligt sade hon mitt namn och frågade hur läget var. Jag hängde på men hade ingen aning om vem, var och hur. Nu har jag grunnat några timmar och tror mig kunna placera denna person i tid och sammanhang. Troligtvis är det från tiden i Mikaelskyrkan, med barnkörsverksamheten och familjegudstjänsterna. Våra familjer hade barn i verksamheten och jag tror att hon var kyrkvärd en period. Men jag är fortfarande inte alldeles säker!

Börjar känna mig som att allting rasar, som att åldern börjar erodera mig...jag blir som en rauk till slut. Urholkad och kalkad.

tisdag, oktober 07, 2008

Blä till livet

Snart är klockan åtta på kvällen. Jag är på väg till sängs. Snuvig. Jättetrött. Hjärtklappning. Hoppade körövningen, jag hade inte klarat det.

Den här maratonförkylningen börjar så smått förlora sin charm.

Borttappat: ett ex av den heliga skrift

Eh, jag skäms lite över mitt förra inlägg eftersom jag inte hade råkoll på mina textöversättningar. Givetvis såg Magnus det med en gång och bistod med den rätta översättningen. Men jag hittade inte min Bibel! Den är borttappad. Jag förstår inte, jag vet precis var jag hade den för någon månad sedan men nu, när jag ville kolla upp texten (i nya översättningen, jag är trött på 1917) så är den spårlöst försvunnen. Vårens konfirmationsbarn råkade vara hemma på en "hämta saker-runda" just när jag började leta så mitt hopp stod till att hon hade sin Bibel hos mig. Men nej, den var hos pappa.

Jag ville bara säga det, så att ingen skall tro att jag vill slarva med texterna!

måndag, oktober 06, 2008

Språk jag (inte) kan

Under min skolgång har jag försökt slå i mig flera främmande språk. Engelska – där är jag nöjd. Jag förstår, läser och skriver obehindrat även om jag talar det illa.

Sex års franska har spårlöst flugit förbi. Läsförståelsen är nästan lika med noll. Jag kan yttra vissa fraser om jag har fått tänka ut dem innan, men med tanke på hur frågande alla såg ut när jag försökte använda mig av dessa fraser i Nice sluter jag mig till att mitt uttal är obegripligt.

Tre års spanska – tyvärr. En las cinco de la tarde. Quantas botellas hay en el bolso. Det är det jag minns.

Två års latin var oerhört roligt men jag kan inte säga en enda självständigt formulerad fras eller få fullträff på betydelser. Det kan i och för sig vara riktigt kul ibland i körsammanhang när vi hjälps åt att fnissa ihop betydelser om inte någon som faktiskt kan latin är närvarande. Då kan vi exempelvis besluta oss för att tribulam betyder stamkrig. (Körhumor.)

Två terminers förtvivlat stretande med Koinègrekiska har inte utmynnat i avslutad kurs. Jag läser inte obehindrat nya testamentet på originalspråket, kan man säga! Och den kurs som märkligt nog kallas ”icke-språklig hebreiska” var jag tacksamt nog befriad från att lära mig så mycket mer av själva språket än alef och historia kring texter och ursprung.

Tyska har jag aldrig läst, men lite förstår jag ändå om jag läser på skyltar... Jag har också inhämtat en del tyska genom att sjunga Bach. Matteuspassionen, exempelvis. Nu är det väl tveksamt om fraser som ”Sein Blut komme über uns und unsre Kinder”, ”Lass ihn kreutzigen” samt ”Gegrüsset sei´st Du, Rabbi” är särskilt gångbara i vardagen. (I affären: Hans blod kommer över oss och våra barn. På bussen: Korsfäst honom! Hämta barn på dagis: Var hälsad, herre.)

Jag har läst rätt mycket språk för att i slutändan kunna så lite.

På min namnsdag

Jag har tre, präktiga namn som alla står i almanackan sedan typ hundra år tillbaka. Inga nymodigheter och tillagda namn som man delar med någon här, inte. Jenny Anna Sofia. 6 oktober, 9 december och 15 maj. Det ni. Inte många uppmärksammar det. Det är helt klart en generationsfråga huruvida man firar namnsdagar eller ej. Jag misstänker också att det var en könsfråga. Jag har en stark känsla av att namnsdagsfikan var ett sätt för damer att få sätta sig ner och ha en skön och liksom legitim fikastund ifred med väninnorna. Idag kan man få ta en kaffe latte när man vill, om man är lagt åt det hållet.

Mamma brukar fira namnsdagar. När jag bodde hemma kunde jag särskilt på Jennydagen få knäppa små presenter. Från tonåren minns jag året då jag fick en burk svartpeppar, året då jag fick en gurka samt året då jag fick en tékopp. Samtliga presenter var skänkta utifrån mitt stora nyttjande av varorna i fråga.

Vilka har då kommit ihåg min namnsdag idag, om jag nu skall driva en tes? Min lilla mamma (förstås), som är kvinna och en generation äldre än jag. Hon är uppvuxen med ytterligare äldre generationers vanor kring namnsdagsfikan - hon har berättat att min mormorsmor brukade bjuda på kaffe på Annadagen. Och min lilla svärmor kom ihåg mig, även hon kvinna och tillhörande en äldre generation med vanor bakåt i kvinnoleden från namnsdagsfikan. Inga-Britt sade faktiskt just det idag när hon ringde, att det aldrig var på karlarnas namnsdagar som man hade kafferep.

Jag har alltid tyckt att det varit trevligt med namnsdagsfirande. Man kan då fråga sig varför jag själv inte kommer ihåg de namnsdagar mina nära och kära har och firar dem. Jag måste bättra mig. Och nästa Jennydag skall jag banne mig ha ett litet väninnefika med småkakor. Jag lovar dock inte att ha bakat dem själv. Någon måtta får det vara.

Stor båt & liten båt

Min cykelväg till jobbet löper längs ån. Jag tittar på båtarna och funderar. Den där jättefula båten som heter Proud Mary, vad har den för historia? Husbåtar i bättre och sämre skick finns det att titta på också. Men mina favoriter är stor båt & liten båt. Särskilt liten båt är förtjusande. Den ser ut som en balja.

söndag, oktober 05, 2008

Hämta på Arlanda

Björn och jag hämtade Justus på Arlanda. Vi stod där och väntade med de andra föräldrarna, och så kom det strödda gossar. Så kom ett helt gäng med herrar och gossar som sjöng "O hur saligt att få vandra". Det var väldigt trevligt. I den klungan kom Justus sjungande. Dålig bild som vanligt, men om man tittar riktigt noga kan man se Justus i sin svarta hatt i mitten.


Justus berättade oväntat mycket från resan på vägen hem, så min lyckliga slutsats är att han har haft det väldigt bra på gosskörsfestivalen i Helsingfors.

Släktingar på svärdsidan

Jag tycker att den här bilden på min farmor Gulli är så fin. Jag skulle tro att hon är i femtonårsåldern.


Och den här klassiska boxningsbilden på min farfar Thure är också skön. Farfar torde även han vara tonåring. Notera boxningsshortsen som är uppdragna till armhålorna. När jag ser på farfars ansikte ser jag hur mycket min bror Johannes liknar honom.


När jag har letat reda på de där speciella korten som jag inte vet exakt var jag har så kommer det bilder på släkten på spinnsidan också.

Promenad


Jag tog på ylletröja, regnkappa och bottiner och gick till Hammarby kyrkogård som ligger nära oss. Jag har alltid tyckt om att strosa runt på kyrkogårdar. Man kan fundera över människors liv utifrån vad gravstenarna visar. Som den kurdiska kvinna som föddes 1917 och dog 2008. Det var en fin graverad bild av henne på gravstenen. Hon såg ut som en huckleklädd svensk bondkvinna. Jag tänkte på utvandrade svenskar och gravarna vi såg i Minnesota. Hur det kan vara att i relativt hög ålder lämna sitt hemland och förstå att man inte kommer tillbaka utan kommer att dö i det nya landet.

Jag gick till Marthas grav också. Martha träffade jag första gången när hon var drygt ett år. Jag spelade vid hennes dopbekräftelse i Gode Herdens kapell. Sedan träffade jag henne och hennes familj på sjukhuset. Martha blev tre år. Hon dog knappt tio månader efter Samuel. Hon hade Downs syndrom, och när Tönnes föddes strax efter Marthas död kände jag och hennes mamma att vi hade rätt mycket gemensamt.

Idag hittade jag Sven Delblancs grav. Det står en skylt som visar att det är en kulturgrav. Den sköts inget vidare, tycker jag.


Jag hittade också minneslunden för djur. Den är relativt ny och ligger strax utanför entrégrindarna till kyrkogården. Det fanns en lista med namn över de djur som har strötts i minneslunden sedan den invigdes 2006. Det var 18 hundar och 2 katter.

Superstjärnor eller något

Jag har läst både DN och UNT på förmiddagen. I UNT står det en intressant artikel om Nobelpristagare och om ur man väljer ut dem och om dem som egentligen borde ha fått pris men blev förbigångna. DN hade en intervju med Kofi Annan.

Jag funderade på det där med vilka människor man beundrar på avstånd och anser vara goda förebilder. Vilka individer som gör att världen känns aningen tryggare bara för att de finns och visar att världen inte består enbart av profithungriga och krigshetsande galningar. De namn som dök upp för mig utan att ha tänkt särskilt länge på det var två män från den afrikanska kontinenten (Ghana och Sydafrika). Kofi Annan - ja, jag hade ju precis läst intervjun med honom - och Nelson Mandela.

Så har jag en svaghet för Madeleine Albright också. Och Sverker Åström. Och Rolf Ekéus. Kan inte förklara varför.

Ahh

Praktfullt höstoväder idag. Det blåser så löven far runt och trillar ner från kvistarna. Det börjar bli uttunnat i trädens kronor nu och det är inte långt kvar tills träden står där nakna och kala och förgäves hoppas på lite snö som kan göra dem vackra igen. Regnet piskar in mot rutorna.

Jag sprang ut i morgonrocken för att rädda den kofta jag hade hängt ut till vädring på balkongen igår och som givetvis har blåst ner någon gång under morgontimmarna. När jag var ute på min räddningsaktion greps jag av min gamla tonårslängtan efter att vara ute och gå i riktigt eländigt väder. I fjortonårsåldern drog jag gärna på en regnkappa och gick ut och blev dränkt som en katt. Kanske gör jag något åt det. Eller så kurar jag inomhus hela dagen istället.

Povelsången som Magnus och jag inte framförde i onsdags p.g.a. min plötsliga oförmåga att lära mig sticket passar bra idag. Regn, regn, regn...

lördag, oktober 04, 2008

Svårt att inte bli personlig

Sitter och tittar på avsnitt av Sjukhuset, dokumentärserien från Ackis. I det här avsnittet var det ett inslag från barnonkologen. Jag tänker hela tiden "sluta nu, det är inte du, det är inte Samuel, det är inte samma sjukdom (Samuel hade inte cancer utan aplastisk anemi), det är elva år senare" men det är så svårt att inte få klumpen i halsen när jag ser de välbekanta rummen.

Så var det också ett inslag om en kvinna med svår aneroxia. Då tänkte jag på flickorna i yngre tonåren som var inlagda på barnsjukhuset och som jag träffade ibland på lekterapin under det dryga år som vi var mer eller mindre bofasta på barnsjukhuset. Jag minns att de alltid stod och vävde med fötterna. Jag trodde att det berodde på att de var kalla och att blodcirkulationen hade lagt av, men Barbro på lekterapin berättade att de rörde sig hela tiden för att förbränna fett och energi.

fredag, oktober 03, 2008

Den mänskliga faktorn

Jag gick till jobbet idag trots illamåendet som jag nog ärvt av Justus. Det var trevligt att träffa lite kollegor, och jag gjorde bara en stor tabbe. Tyvärr upptäckte jag inte den förrän när jag skulle gå hem "och bara skulle lämna in några tidningar på posten innan", som jag trodde ett femminutersärende. Väl på posten uppenbarade sig min tabbe. Jag hade fyllt i fel på den elektroniska följesedeln. När personalen skulle ta sig in i systemet för att radera följesedeln kunde de inte logga in sig. De försökte en bra stund. Jag stod där och tänkte att man får se det som en övning i zen eller något. Det var ju dessutom mitt eget fel som hade gjort galet. Lyssnade när personalen letade efter papper med inloggningsuppgifter i olika lådor. De försökte logga in igen några gånger. Stängde ner lite andra program. Sedan tog de genvägen: ringde till någon polare på ett annat postkontor via det hemliga telefonnumret och konverserade litegrann innan polaren ombads hämta ytterligare en person i kassan som man visste hade koll. Allt som allt tog det en halvtimme. Jag lekte den lilla solstrålen när allt var klart och gav ett äpple till postkassörskan som tack för hjälpen.

Jag slogs av att det är så typiskt mänskligt. Många gånger faller vi tillbaka på lösningar av sorten "Putte på kontoret vet", eller "jag såg att Lisa lade en lapp med nyckel och kod i tablettasken under den hemliga lådan" eller "om vi ringer till Kalles faster där han är på namnsdagskalas så kan hon säkert ropa efter Kalle så kan han komma till telefonen och tala om hur man gör."

Det finns inget system som är idiotsäkert. Vi kommer alltid behöva människor som har de där kontakterna eller extrakunskaperna som inte är officiella men som många gånger räddar situationen.

torsdag, oktober 02, 2008

Sarah Palin är JÄTTEKUL ibland

Den som möjligen har missat att Tina Fey från Saturday Night Live i en parodi på Sarah Palin använde sig av Palins exakta ord från en tidigare intervju får här chansen att se och höra.

CNN fnissar. Republikaner känner sig bortgjorda. Demokrater behöver inte ens haussa detta eftersom det sprider sig som en löpeld alldeles av sig självt. Jag tänker att alla politiker naturligtvis har hemska minnen av katastrofala uttalanden och att det är mänskligt att fela - men bilden av en person som håller på att skaffa sig en massa makt och inflytande och samtidigt inte verkar veta vad hon håller på med är oerhört skrämmande. Som tur är verkar det som att vicepresidenter för en rätt undanskymd tillvaro och inte kapar åt sig presidentposten vid senare val. Om det nu går så illa att blir en republikansk president igen.

Vardagens vrångheter

Varför går blixtlåsen till barnens jackor sönder i så stor utsträckning?
Varför måste man laga mat varje dag?
Varför blir man själv sjuk efter att ha varit hemma med sjuka barn så att man inte jobbar på en vecka?
Varför kan inget någonsin bara vara enkelt och livet kunna flyta?

Artistens hårda liv

Vi genomförde Povel-programmet igår, Magnus och jag. Det var roligt. Och det bjuder på spännande utmaningar att försöka ha någon slags form av scennärvaro och interpretationsambition samtidigt som barnen tycker att deras respektive föräldrar snart borde lägga av med det där larvet. Framförallt Helmer som är en ganska liten gosse ansåg att hans pappa var oerhört fånig som inte ville låta Helmer spela piano samtidigt som honom. Ännu fånigare tyckte Helmer att det var när Magnus inte slutade spela och gick och lekte med honom istället. "Den sista jäntan" har aldrig känts så lång som när jag försökte göra någon slags tolkning samtidigt som jag föste undan Helmer från pianot med jämna mellanrum. Jag har nog gjort mig rejält impopulär hos den lille pojken. Sigvard bånkade och bankade lite med saker en stund och ville gärna att jag skullle prata med honom, men efter några rynkade ögonbryn och irriterade blickar drog han sig diskret tillbaka till ett annat rum istället. Justus och Tönnes hölls också i ett annnat rum och de bånkade och bankade inte så mycket.

Det var roligt i alla fall. Man får fnissa en hel del när sådant händer. Och våra fem vuxna åhörare var med på noterna (haha) och stördes inte nämnvärt av barnens stoj och glam.

onsdag, oktober 01, 2008

Svamp 3

Björn säger att lokalen vid Svamptorget som jag undrade över var en samlingslokal som hette Novasalen.

Barnet skall till Helsingfors

Tänk om jag kunde finska så jag hade kunnat skriva "Till Helsingfors" som rubrik på finska, det hade väl sett snitsigt ut. Helsinki kan jag skriva, men till? Finskan har som bekant hysteriskt många kasus och jag har otroligt svårt för att hålla isär våra få svenska, så jag ger mig inte på något i den vägen. Är det...dativ? Skulle det funka att skriva Helsinki i rätt kasus, eller behövs det en preposition?

Strunt samma. Justus och jag har pratat om saken och vi har bestämt att han skall sättas på planet i morgon. Hans körledare Margareta Raab är en luttrad typ. Hon har många års erfarenhet av barnkörsverksamhet och säger att om Justus verkligen behöver så kan han få sitta även under konserter, för som hon skriver, "det är ändå alltid någon som gör sig illa och måste sitta".

Tänk om min körledare hade samma luttrade och tillbakalutade inställning. Ibland känns det orättvist att vara vuxen!