söndag, november 30, 2008

Flyga med Bach

När Juloratoriet sätter igång med pukor och trumpeter känner jag mig några takter in som att jag flyger. Det är en oöverträffad känsla.

Resten av kvällen flög jag inte riktigt lika mycket, mest beroende på att jag frös så förbaskat om nacke och axlar och fick värk där. I en av pauserna då orkestern fick stämma om tog jag mig åt nacken till, och det märkte Staffan som sitter bakom mig. Han var så snäll att han gav mig en snabb nackmassage där. Det hjälpte. Oväntat mycket. Antagligen fick han igång blodcirkulationen så pass att jag mjuknade i nacken. Tur att man har snälla körkompisar som till och med ger massage under pågående konsert.

Annars går mina tankar till Bach. Tack, snälla Johannes Sebastian för att du skrev så fantastisk musik. Även om Juloratoriet innehåller vissa arior som jag tycker är snarktråkiga så är resten, och det mesta av allt annat som Bach skrivit, så genialiskt. Man vill dansa. Och flyga!

lördag, november 29, 2008

Kallt men varmt

Hemma efter genomförd offentlig generalrepetition av Juloratoriet. Det var väldigt mycket människor i kyrkan. Ca 300 av dem var från klimatkonferensen och hade väl mer eller mindre tagits som gisslan. Det mesta gick bra även om jag blir galen på oboeisterna som år efter år gnisslar på exakt samma parti. Förmodligen är det vansinnigt svårt!

Själv stod jag mitt i värsta kalldraget och stelnade mer och mer. Kände oroligt hur gräsligt kall jag blev om nacke och axlar. Jag hade långärmad tröja samt långkalsonger på mig under körklänningen men fryser fortfarande. Mot slutet var jag så kall att jag nästan grät. Men då kom något värmande. Altsolisten Carolina Bengtsdotter Ljung sjöng den där evighetslånga arian "Schlafe mein Liebster" så innerligt varmt och vackert att jag för det första nästan glömde att jag frös, för det andra inte bara satt och väntade på att arian skulle ta slut som jag faktiskt brukar göra. För den är onekligen väldigt lång. Men när Carolina sjöng kändes det bara "ahhh".

Jag håller tummarna för att kyrkan är varmare i morgon, att jag inte har blivit förkyld och stel av kvällens övningar - att allt skall kännas varmare och bättre, helt enkelt.

torsdag, november 27, 2008

Skynda långsamt

Det är inte alltid jag kan kosta på mig att låta det ta den tid det tar att få med Sigvard hem från fritids, men idag fick han dra ut på det. Och det gjorde han. Jag fick honom till klädhängaren, men så skulle han springa tillbaka för att ge Johannes en hejdå-kram. Det utvecklades till en form av kull där pojkarna rände fram och tillbaka och skrattade sådär sexårslyckligt. Det är skönt att se och höra.

På vägen hem frågade jag lite om hur dagen hade varit. Jodå, Sigvard tyckte att det var roligt att åka skridskor på Studenternas och det gick bra också fastän det var hans första vända på skridskor. Hans fadder hade berömt honom. Så berättade Sigge vidare att han vid samlingen någon dag hade talat om att han inte var kär i nämnda fadder. Först hade hon blivit ledsen men sedan sagt att det var bra och att de kunde vara vänner. Sigvard är mycket nöjd med resultatet. Han vill vara vän och inte vara kär. De har någon slags grej för sig på skolan just nu, när alla skall vara kära i någon och vissa är förstås kära i minst tre stycken. Det där hänger inte Sigvard med på. Han tycker inte om när någon går och tror att han är kär när han inte är det. Det strider mot hans inneboende ärlighet och behov av att reda ut saker och ting. Så det är klart att han lyfte frågan i det forum där barnen är uppmanade att göra det: på samlingen.

Jag tycker lite synd om Nora som har varit Sigvards flicka i flera år på dagis och fritiden trots att hon är ett år äldre - och nu fick nobben offentligt. Inte lätt för en osentimental och brutalt ärlig sexåring att välja det rätta, diskreta tillfället för att tala om för en flicka att hennes känslor inte är besvarade.

Smakar inte bra

Jag fick ett kedjebrevsmejl med ett bildspel som handlade om Förintelsen och vikten av att inte glömma den, särskilt när det finns folk som ifrågasätter att det överhuvudtaget hände.

Jag fick dålig smak i munnen efter några bild- och textrutor. Ifrågasättandet av Förintelsen kommer enligt avsändaren från muslimskt håll. Man vidarebefordrar något som jag tycker låter misstänkt som en skröna, nämligen att man i Storbitannien har tagit bort undervisning om Förintelsen från kursplanen för att inte stöta sig med de muslimska grupper som hävdar att den aldrig inträffat. Det fortsätter på samma vis.

Jag undrar vem som är avsändare och vad syftet är. Och som alltid när man använder något som är viktigt, riktigt och sant (att aldrig glömma Förintelsen) och blandar ihop det med något annat (anti-muslimska stämningar) så blir det så galet och fel så jag mår illa. Jag undrar hur många som får det mejlet som kommer att gå på att muslimer generellt förnekar Förintelsen. Saken blir naturligtvis inte på något sätt enklare av att det finns muslimer som faktiskt gör det.

Men om man skall börja spekulera i var och hur förnekelsen uppstod så har man bitit sig rejält i tummen när man försöker peka ut muslimer. Har någon hört talas om Robert Faurisson, den stora historierevisionisten som påstått att Förintelsen inte ägt rum? Är han muslim?

För mig blir det som att man bara ersätter hets mot judar med hets mot muslimer. Jag ställer inte upp på någondera.

onsdag, november 26, 2008

Förtränga

Jag försöker låta bli att tänka på att Ullie snart skall sluta och att hon och Anders flyttar från stan. Det kommer att bli så väldigt tråkigt utan Ullie. Min dotter och andra ungdomar som Ullie varit en bra och juste vuxen kompis och ledare för är ledsna även de. Man säger att ingen människa är oersättlig - men det är lika sant att alla människor är unika och lämnar ett tomrum efter sig.

Det blir bra grått och trist på jobbet utan Ullie. Men man måste ju vara lite generös och hoppas på att hon skall trivas med nya jobbet och bostaden där i långtbortistan (Nyköping).

Det är en intressant värld vi lever i

Verktygslåda på drift i rymden.

Tänk så mycket saker som händer som man inte har en aning om. Och tänk så många grejer det finns som jag inte vet vad det är. Astronauten som tappade verktygslådan skulle använda en fettpistol. Vad är en fettpistol?

Så fin

I mitt vita snöklot händer det stort och smått. Bra saker och dåliga saker, vardagsliv och glimtar av evigheten blandat om vartannat. Och alltid barnen, mina skäl för att leva.

Igår blev det lite småkaos så jag tog med Sigvard till min körrepetition. Hans pappa tog med sig både Justus och Tönnes till Justus utvecklingssamtal och plockade upp Sigvard i Domkyrkan när de vara klara. Jag förberedde Sigvard genom att sänka hans förväntningar rejält. "Du kommer att ha jättetråkigt, men du får lov att stå ut." Sigvard skötte sig så otroligt fint och bra och jag tror dessutom att han inte hann tycka att det var jättetråkigt eftersom han blev hämtad i halvtid, ungefär.

I morse kom han tassande till mig och viskade: "Mamma, jag behöver inte ha med mig all mat vi har hemma när vi skall åka skridskor." "Mfff", svarade jag utan att riktigt hänga med. En stund senare när vi åt frukost förstod jag plötsligt. I morgon skall Sigvards skola ha friluftsdag och åka skridskor på Studenternas IP. De skall ha med sig rejäl matsäck, både lunch och mellis. Sigvard har hört mig grunna över vad jag skall hitta på i matväg eftersom de behöver en heldagsranson. Sigge har uppfattat mina funderingar kring rejäl matsäck som att jag trodde att han skulle släpa med sig ALL mat vi hade hemma i skafferiet. Visst var han snäll som ville hjälpa mig att lätta på oron? Sötnosen. Bästa, fina. Han är så omtänksam.

måndag, november 24, 2008

Vilka flingor, vilka flingor, flingor, flingor flingelingeling

Världen är inbäddad i bulliga snödrivor. Kommunens plogbilar stretar på men hinner inte med. Det snöar fortfarande. Det var så längesedan det var så här att jag är andäktigt fascinerad. Innan mörkret kom för en timme sedan var himlen vit, luften vit, marken vit - det syntes inga konturer eller avgränsningar. Som att befinna sig innesluten i ett luddigt klot.

lördag, november 22, 2008

Första riktiga vinterdagen


Justus gick upp på vinden och drog fram pulkorna. Sedan övertalade han Sigvard att gå ut och åka pulka i det vackra vintervädret. Jag och Tönnes gick ner till parkeringen och grävde fram bilen. Tönnes tyckte det var roligt att få gå loss med skrapan på isen och snön. Själv tyckte jag väl det var måttligt kul, men jag blir glad varje gång Tönnes är glad. Och så tänkte jag nöjt att motorvärmare är finfina saker. Alva anslöt efter en stund och så for vi tre iväg till Gränby och mitt mål för dagen: köpa vinterkängor och termobyxor till Tönnes. Han var mycket tålmodig hela tiden och gick med på att prova skor och byxor utan sura miner.

Attan vad Tönnes är snabb i vändningarna när han vill. När vi kom in i Gränby centrum visste både jag och Alva vart Tönnes tänkte smita iväg så fort han kunde - ändå hann vi inte fånga honom innan han triumferande var på väg upp i rulltrappan.

Tönnes leker tittut en stund på H&M.


Tönnes hjälper Alva med dagens viktigaste projekt: välja rätt lördagsgodis till alla barn.

torsdag, november 20, 2008

Relation

Relationer är inte lätta. Oftast tycker jag dock att den svåraste relation jag har är den med mig själv. Jag är 40 år och vet ingenting. Möter min egen blick i spegeln och undrar: "Vem är du?".

onsdag, november 19, 2008

Vitt

Nu snöar det. Marken är vit. Jag ser snöflingorna virvla lätt i ljuset från gatlyktorna på gatan utanför. Jag ser på Vita huset. Tänker lite på att den serien avslutas med att USA får sin första president med latinamerikanskt ursprung - det är svårt att inte fundera över paralleller mellan den fiktiva valkampanjen i Vita huset och Barack Obamas valkampanj. Jag har inte följt Obamas kampanj särskilt noga, men jag har fått intrycket av att han inte pratat särskilt mycket om hudfärg. Säkert ett taktiskt klokt val. Men jag blir livrädd när jag tänker på alla de amerikaner som fullkomligt skiter i valen eftersom de anser att det som sker på federal nivå är korrupt och inskränker individens rättigheter och istället sitter och håller hårt i sina vapen. De mest hårdnackade white supremacist-typerna bryr sig säkert inte ens om att USA har en svart president eftersom de ändå inte erkänner någon slags president- eller federal överhet.

Mer vitt: Vit jul. Möjligheten för alla vuxna att göra något för de barn och familjer som bävar inför det som borde vara fridens högtid. Gå in på Vit jul och skriv på ett kontrakt där du lovar att avstå från alkohol på julafton, juldagen och annandagen. För barnens skull. Det har större betydelse än du anar.

tisdag, november 18, 2008

När skall det bli roligt att sjunga igen?

Inte ikväll i alla fall. Jag gick på sånglektion fast jag var darrig i hela kroppen. Kände mig rätt nere efteråt. Sångförtroendet på noll igen. Nu har jag bestämt mig för att stanna hemma från repet ikväll för att försöka bli frisk istället. Och faktiskt gör det mig inget. Ett faktum som i sig gör mig deprimerad. Men det är så länge sedan det var roligt att sjunga så jag vet inte vad jag skall göra. Att sluta i kören känns inte som ett alternativ eftersom den varit en så viktig del av mitt liv i över tjugo år - men när det inte längre lockar att gå dit, vad gör jag då? I princip går jag bara dit för att träffa körkompisarna nu för tiden.

Ladda inför jul

Sigvard har laddat inför jul i en månad. Att säga att han är förväntansfull är ett understatement. Igår när jag fick bonusträffa Sigge på hans pappavecka sade han så fint: "Ni får ge mig vad ni vill till jul". Ett andetag senare sade han att han ändå väldigt gärna vill ha det där spelet. Och så sade han att det pirrar i magen när han ser paketen under granen, och då blir han glad.

Jag blir glad av Sigvard.

måndag, november 17, 2008

Men vad nu då

Sitter här och bölar så det skvalar åt Viba Femba (Gunnar Axelsson Fisks)sång "Det var en olycka" som handlar om en bror som tar livet av sig. Jag har ingen i min närhet som har tagit livet av sig, men jag bara grinar när jag hör den. Särskilt textraderna:

"det var inte rätt
du var sjuk
man ska inte gå ut när man är sjuk
storebror så liten"

Av någon outgrundlig anledning börjar jag tänka på Samuel. Finns ingen som helst koppling mellan den sången om just det ödet och min sons sjukdom och död. Ändå... och jag förstår inte varför.

Åh, vad det är jobbigt att gråta. Man kvävs av snor och ont gör det i hjärtat och ögonen svider.

Populärkulturlycka

Dålig morgon egentligen eftersom migrän kom och hälsade på, men tack och lov hanna jag ta medicin i tid och så var det nog ett litet anfall. Jag är uppe nu och tar det lite lugnt innan jag åker till jobbet. Slöar lite med min tekopp framför TV6. Sätter teet i vrångstrupen och skrattar lyckligt: ett avsnitt av Xena, krigarprinsessan som är förlagt till tiden för första världskriget! Jag älskar flippade TV-serieavsnitt.

För flera år sedan tittade hela familjen på Xena som söndagsvkällsmys. Den sändes vid 17-18-tiden på söndagar då. Nostalgi.

söndag, november 16, 2008

Kampglädje

Snöblandat regn för en stund sedan. Nu har det upphört. Jag börjar längta efter lite snö som kan lysa upp kolmörkret.

Vi hade en bra dag igår. IOGT-NTO-distriktet hade ordnat en inspirationsdag och det blev verkligen som vi hade hoppats. Själv blev jag mest lycklig över Per-Åke Anderssons glöd i passet om alkohol som utvecklingshinder - det behövs en hel del jävlar anamma för att orka hålla arbetet uppe, och den känslan tror jag att alla deltagarna kände av. Det är så otroligt skönt varje gång man får en injektion med kamplust.

Så nu är det dags att börja släpa sig upp på barrikaderna igen.

fredag, november 14, 2008

Kultur 2

Köpte mig en bok på LundeQ på vinst och förlust. Hittade den under crime. Lockades av titeln: "First among sequels". Tänkte att om titeln är en trevlig ordlek så verkar det lovande.

Första sidorna läste jag medan ögonbrynen höjdes mer och mer. Sedan började jag le. Leendet blev bredare och bredare.

Jag kan inte definiera vilken genre boken tillhör. Snarare fantasy än crime, egentligen - men på det stora hela går den inte att placera i ett fack. Om man gillar språk och litteratur och halsbrytande fantasiövningar rekommenderar jag starkt Jason Ffordes.

Kultur 1

Viba Femba och Ulla Skoog på UKK. Bra. Man blir glad och rörd och tänker att attan vad de där killarna är sköna.

torsdag, november 13, 2008

Knappast änglasång

Hade en deppig upplevelse på sånglektionen i tisdags. Karin hade bett oss ta med något som var kämpigt. Jag tog med Knutte. Nystedts "O crux", alltså. Vi satte igång och jag tyckte allt lät jämmerligt. Och när det började bli högt så kunde jag plötsligt knappt ta ett högt fiss, och när jag skulle upp på höga a sade det KVACK. Varje gång! Jag lovar att det inte brukar hända och inte brukar jag låta riktigt så mycket kvack heller. Karin sade att det var helt OK och bara bra eftersom hon jobbar med tekniken nu, och att resten liksom får komma sedan. Eller något sådant. Synd bara, då, att tekniken inte funkar särskilt bra för mig. Heller.

Elände.

onsdag, november 12, 2008

Paso doble i Storstugan på Tollare

Jag skrattade alltså så mycket så jag inte fick fram kameran, men Stefan Lindstig tog en bild. Gunnar och Tommy i sitt esse. Det är roliga styrelsekamrater man har!

Tack, Benny

Nu har även jag läst Benny Haags "Makt, mod och motstånd". Jag tycker att den är bra. Och jäklar, vad Benny är arg. Han drivs av en helig vrede. Benny Haag är mycket, mycket argare på alkoholkulturen och det alkoholtoleranta etablissemanget än vad många organiserade nykterister törs vara. Kanske för att inställningen till en nykterist varierar med orsakerna till ens ställningstagande. Om man har varit missbrukare själv eller haft en anhörig eller kompis som varit det är det mycket mer legitimt att ta ställning mot alkohol, än vad det är att göra det helt enkelt för att man ändå ser och förstår vilken skit alkohol är.

Det är befriande med Bennys ilska. Jag känner igen mig i den. Jag tycker att alkohol är totalt onödigt. Behövs inte. Och framför allt: det som är positivt (dvs det som folk säger är positivt med alkohol) kan aldrig någonsin uppväga all den skit som den för med sig. Aldrig.

Novemberseg

Det svider i ögonen och tröttheten sitter i kroppen. Jag sov bra i natt så det är inte någon missad sömn-trötthet. Snarare novembertrötthet. Idag skall vår nya kopiator komma och jag hade faktiskt på allvar tänkt blåsa upp lite ballonger och spänna upp en tåt som skulle illustrera rött sidenband så vi kunde inviga kopiatorn med lite festivitas - men jag ids inte.

Inte var det roligt eller skönt att sjunga igår heller. Allt bara kändes segt och trist och maestro var så tjatig och jag hade som vanligt ett ständigt surrande bakifrån vilket inte hjälpte upp situtationen.

One of these days. Fast flera i rad.

söndag, november 09, 2008

Ännu en novemberkväll på Tollare och beslutsångest

Hemkommen. Pussat ordentligt på alla barnen. Skönt. Helgen var på det stora hela bra fast jag mådde lite kymigt invärtes över att vara borta. Novembermötena har vi gemensamt med de andra förbundsstyrelserna i rörelsen - vi har våra möten var för sig men så har vi gemensamma aktiviteter på kvällen. Arrangörsskapet går mellan förbunden och i år var det vår, dvs Junis tur.

Ann-Britt och gänget fick till ett program som jag tycker var det bästa på många år. Först visades en kort film med Gösta Vestlund och Bengt Göransson som handlade om folkbildning och framtiden för den och folkrörelserna. Efter det följde en paneldebatt med ordförandena för IOGT-NTO, Junis och UNF samt vice ordförande för NSF. Och Gösta Vestlund som var där med sin fru Ebba. Det blev egentligen ingen paneldebatt eftersom Gösta hade mycket att säga. Christer som var moderator gjorde ett bra jobb med att styra över till de andra deltagarna ibland, men som någon sade: "Det är inte lätt att styra en ikon". Det gjorde dessutom inget att Gösta tog över. Han hade så mycket intressant att säga. Det är fantastiskt med de här folkbildningsgiganterna! Gösta är 95 år fyllda och så oerhört elastisk och modern i sinnet och tanken. Det som tog mig allra mest var när han sade att ledarskap aldrig är så starkt som när man befinner sig på samma nivå. En direkt antites till det auktoritära sättet att leda.

När vi hade tänkt och fascinerats började leken. (Vi följer så gott det går det fina folkrörelsekonceptet med arbete, andakt och avkoppling.) Erland Nilsson drog igång några sånglekar, och det kan låta mossigt och fånigt men det finns inte mycket som är så kul som när hela gänget hänger med. När jag var lagom genomsvettig var det dags för Let´s dance. Av någon anledning har vi alltid med ett tävlingsmoment under dessa novemberkvällar då vi försöker slå de andra förbunden. Jag undrar om det säger något om våra inbördes relationer? Tyvärr slog IOGT-NTO oss med en poäng - jag tycker att domarna var fega och bakåtsträvande när de inte förstod kreativiteten i Gunnars och Tommys paso doble. Jag skrattade så jag glömde ta fram kameran vilket är synd, för den dansen är oförglömlig. Det enda som är i klass med den är när Maj-Lis Lööv headbangade ett år. Eva och Stefan knep bra poäng i sin streetdance, och jag måste blygsamt framhålla att jag och Conny slog de andra förbunden i vår dansomgång med vår eleganta wienervals.

Valberedningen hade sina första samtal med oss under helgen. Jag svarade att jag inte kunde säga något än. Men när jag satt på bussen hem från Tollare och var så trött kände jag att det nog är dags att kliva av. Jag har egentligen fortfarande lusten och viljan, men vid kongressen i sommar har jag suttit i tre perioder = 6 år. Det kan vara dags. Huvaligen så tomt det kommer att bli, men jag kommer inte att behöva uppleva plågan med att åka ifrån barnen när FS-sammanträdena sammanfaller med mina helger. Men det är på många sätt så kul med FS-arbetet och det känns som jag fortfarande har något att tillföra. Jag kommer nog att grubbla ett tag till men när valberedningen ringer nästa gång måste de få ett bestämt svar. Troligen nej. Det är en januarikonferens och två möteshelger kvar innan kongressen så jag får passa på att riktigt frossa så länge jag kan!

fredag, november 07, 2008

Krasch

Messade till Alva och Justus att det är så illa att jag inte träffar dem förrän på söndag eftersom jag har FS hela helgen. Fick ett lakoniskt svar av Justus: Men å.

Det har aldrig känts så fel att åka till Tollare.

torsdag, november 06, 2008

Saker som underlättar tillvaron

Håller på och skriver ut FS-handlingarna. Jag skyndar att tala om att jag givetvis redan har läst dem alla på nätet så att ingen skall tro att jag inte läser handlingarna förrän precis innan mötet. Utskrivandet underlättas oerhört mycket av att Gunnel samlat ihop alla handlingar utom några sent inkomna i en enda pdf. Bara att trycka skriv ut och så får man hela bunten med en gång. Tack Gunnel som gör sammanställningen, och tack Conny som kom på denna briljanta idé. Det är Columbi ägg.

Jeremiad

Jag försöker akta mig för att hata saker. Hat leder ingenstans och är bara destruktivt. Men det finns trots allt något jag verkligen hatar: migrän. Den förstör så mycket liv. Den senaste tiden har jag dessutom blivit ordentligt deprimerad i samband med varje migränanfall just för att det är ett sådant värdelöst bortkastande av dagar.

Idag hade jag tänkt jobba på ordentligt och kände mig rätt peppad inför det - och så vaknade jag med migrän. Fick tablett med en gång men det var ändå för sent. Vacklade upp framåt kl 15 och då började det redan bli mörkt - snacka om att allt kändes hopplöst. Började tänka på annat som är mer eller mindre pissigt och svor över det faktum att jag skall till Tollare i morgon eftermiddag och vara borta på FS hela helgen. Det innebär att jag inte kommer att ha sett mina barn på över två veckor när jag kommer hem på söndag eftermiddag. (Bortsett från Alva som varit här och pluggat vid två tillfällen.)Det känns inte bra. Mörker och elände.

Men jag har i alla fall påbörjat stickningen av fladdermussjalen. Hittills går det bra. Alltid något.

onsdag, november 05, 2008

Medmänniska

En vilt främmande människa har lagt sitt liv i mitt knä. Det är ett ansvar, kan man lugnt säga. Och knepigt att gå balansgången mellan att vara en medmänniska och att bli uppslukad.

måndag, november 03, 2008

Kvällsbesök

Det sitter tre tonåringar och pluggar i vårt kök. Jag frågade om de ville ha pluggpopcorn och det ville de. Undrar hur lång stund det tar innan de kommer igång med läxorna på allvar, just nu är det mest meckande med telefoner. Sötnosarna.

söndag, november 02, 2008

Eli, Eli, lema sabacthani?

Söndag efter alla helgons dag. Har sjungit högmässogudstjänst och skall tillbaka om ett tag för minnesgudstjänst. Vi sjunger något av det vackraste jag vet: Requiem av Herbert Howells.

Det var en fin predikan idag. Som alltid den här dagen måste jag bita mig hårt i läppen och tänka på att jag är där för att göra ett jobb. Gick rätt bra tills det kom "---men Gud är kvar." (Hos den efterlevande.) Genast kom den upproriska tanken: Jag vill inte ha Gud, jag vill ha Samuel.

Troligen stammar den tanken från samma känsla jag hade när Samuel hade dött; att jag vill sluta tro på Gud för det var för svårt att stå ut med att Gud hade låtit det hända. Samma gamla teodicéproblem som vanligt. Om Gud är god, varför händer det hemska saker? För mig hamnade det i slutändan där att jag inte kunde sluta tro. Jag har ingen förklaring på teodicéproblemet men tycker å andra sidan inte att något blir mer begripligt om man tar bort Gud ur ekvationen. Och jag tror att Gud tål att jag tänker som jag gjorde idag. Man får knyta näven mot himlen och ropa: Varför? Ibland måste man banne mig göra det.