onsdag, december 31, 2008

Nyårsafton

Det gamla året slutar vackert. Det har varit sol över en frostvit värld. Vi gick upp på åsen och drack choklad och åt bullar medan vi tittade ut över slätten och staden. Barnen hittade iskristaller som var oerhört vackra. Jag har aldrig sett något liknande, faktiskt. Som diamanter.

Det blev ingen snölykta men det fanns så pass mycket vitt på marken att alla barnen kunde göra snöänglar. På vägen hem dansade Sigvard och hittade på nya danssteg och gav dem namn hela tiden. "Mamma, titta på det här, det här kallar jag äpplet".

tisdag, december 30, 2008

Nyårslöfte

Det är något med det där årsskiftet som gör att man fylls av en längtan att lägga gammalt bakom sig och med nytvättad hals och rena öron lyfta ansiktet mot stjärnehimlen och högtidligt säga: Jag lovar att bli en så mycket bättre människa i år.

Men det är trixigt med nyårslöften. Gör man dem för specifika blir det bara tråkigt. Det blir liksom bara de uttjatade börja träna, städa lite oftare och tvätta fönstren i repris. Mer allmänt säger de ingenting. Bli en bättre människa är min egen favorit, men det är lite svårt med avstämningen sådär i slutet av nästkommande år.

Nej, jag tror jag snor Ensamma mammans nyårslöfte istället. Det kan jag garanterat hålla och är en bra intention rent allmänt. Inför år 2009 lovar jag således att inte slå barnen med knutpiska.

måndag, december 29, 2008

Fråga juristen

Notis i dagens UNT om en man som blivit gripen misstänkt för grov kvinnofridskränkning. Det står vidare att mannen misstänks för att flera gånger ha misshandlat sin hustru. Terminologin förbryllar mig, enkel lekman som jag är. Han är gripen, misstänkt för grov kvinnofridskränkning. Och han är också misstänkt för att ha misshandlat sin fru. Vad är skillnaden mellan kvinnofridskränkning och misshandel? Finns brottsrubriceringen mansfridskränkning eller barnfridskränkning?

För mig som verkligen inte vet något om juridik känns det som att rubriceringen är kvar sedan den tid då kvinnor liksom inte riktigt räknades som riktiga människor. Det gick väl inte att bara kalla det misshandel rätt upp och ner, särskilt om det skedde inom äktenskapet. En man gör ju som han vill med sin fru oavsett vad hon vill eller inte. Enligt samma princip som åtinstone i USA sade att om en man våldtar sin fru så räknas det inte som våldtäkt eftersom det var inom äktenskapet (tänk vad man kan lära sig av amerikanska TV-filmer).

Nu säger mig en aning att det säkert finns en skillnad mellan brottsrubriceringarna, men jag har banne mig inte en aning om vad det kan vara. Vilket brott ses som det grövre, exempelvis? Varför finns det ytterligare en kategori eller grad för misshandel som gäller just kvinnor?

Jag väntar ivrigt på att juristerna skall rätta mig och förklara allt jag fått om bakfoten.

söndag, december 28, 2008

Bihålor & Buffy

Jag har en lurande rädsla i mig för att få bihåleinflammation. Jag har bara fått det en gång i livet, men det gjorde så pass ont att det satte starka skrämselspår.

Det var julen för femton år sedan. Alva var alldeles färsk. Hon föddes den 10 december, och eftermiddagen den 11 kände jag att jag blivit förkyld. Samuel hade precis tillfrisknat efter influensa, men nu började hans pappa känna sig risig. Vi hankade oss i alla fall fram där med vår nyfödda lilla prinsessa rosenknopp (hon var knallröd när hon kom ut) och vår fina tvååring, och även om jag har en bild från julafton där jag sitter i en fåtölj med båda barnen i knät och ser ut som döden själv så hade vi det bra. Trots att barnens far i samma veva hade fått stämbandsinfektion och talförbud... I mellandagarna började jag bli jättetäppt i näsan och få ont när jag böjde huvudet framåt. När jag inte kunde känna vare sig smak eller lukt av Stiltonosten och hade fått riktigt ont och svårt att andas åkte jag till akuten på öron-näsa-hals. En läkare drog med en ultraljudssond över pannan på mig och konstaterade att där var det fullt med var. Så fick jag penicillin och efter någon dag var jag mycket bättre. Men fy tusan så ont det gjorde! Så pass ont att jag trots att jag just hade gått igenom en förlossning som hade varit mycket svårare för mig rent smärtmässigt än min första (jag minns fortfarande Alvas födelse som den så att säga värsta) så tyckte jag att bihåleinflammation var värre.

Därav min lilla rädsla nu, på fjärde dagen med mycket täppt näsa och lite ont bakom ögonen och pyttelite ont när jag lutar huvudet framåt. Men jag kämpar på med nässpray och varm vätska. Och idag har jag tagit fram mitt ultimata medel mot allt ont: Buffy. Det känns så bra att titta på när någon sparkar ondskan i baken rent konkret. Särskilt som vi lever i en värld där ondska inte alls går att personfiera och därmed hantera på Buffys drastiska sätt. Let´s kick some evil ass, liksom!

Ner med vapen

Sticks and stones may brake your bones but words can never hurt you. Amerikanskt talesätt. Som alla som har levt mer än ett år på jorden vet så är det verkligen inte sant, för om det finns något som kan göra oss riktigt illa så är det ord. Fel ord. Elaka ord. Ord på fel plats. Men det finns trots allt en sanning i talesättet ändå. Särskilt kombinerat med ett annat fantastiskt yttrande: Guns don´t kill people. People kill people.

Nä. Ta mig tusan, vapen dödar. Det är mer sällan som någon går in i en skola (om man nu skall ta drastiska och fruktansvärda exempel) beväpnad med sarkasmer och elakheter och lyckas ta kål på någon. Däremot har det som bekant inträffat flera gånger i USA och nu senast även i Finland att någon gått in med vapen i skolan och skjutit ner många människor.

Kan man inte bara nedrusta. Lägga ner produktionen av både handeldvapen och massförstörelsedito och sluta sälja vapen? För så länge det finns vapen kommer någon att använda dem.

lördag, december 27, 2008

My guitar hero

Igår kväll kom Alva för att ytterliga förkovra sig i Guitar hero. Hon har inte direkt någon rockattityd där i soffan...

Vertigo

Sitter i soffan och mår egentligen ganska pissigt, men jag kan glädja mig åt Vertigo på DVD. Vertigo har allt. En fiffig intrig, snygga kameravinklar och lösningar, interiörer, James Stewart - det enda som skämmer praktverket är Kim Novak. Jag har aldrig gillat henne. Synd då att hon spelar en rätt stor roll i filmen. Men jag överser med det och njuter av Hitchcocks hantverk ändå.

Plötsligt slår det mig att min vän Magnus påminner aningen om James Stewart! Inte direkt utseendemässigt, men det är något med den relativt saktmodiga attityden och uppsynen som gör att jag tycker att det finns en likhet. Detta plus det faktum att Magnus i sitt yrke tvingas gå omkring i kostym hela dagarna stärker bilden. Det du, Magnus!

fredag, december 26, 2008

Julefrid i stugan

Det blev ingen brusande orgel och klämtande klockor för mig igår. Allt verkade så lovande: fick ett blåmärke på hakan där den dunsade ner i golvet när Alva på julafton frågade mig om hon fick följa med mig till julottan . Det verkade till och med som om hon kunde tänka sig att sjunga och eftersom det saknades altar blev jag dubbelt glad.

Igår morse klev jag motvilligt och darrigt upp, klädde mig och kände att det här var en dålig idé, men eftersom Alva skulle följa med så bet jag ihop. Klockan fem kom smset där Alva sade att hon trots allt inte orkade. Med ett lättat stön drog jag av mig kläderna igen och stapplade i säng med min hjärtklappning, svåra halsonda, igentäppta näsa och värkande bihålor och sov ungefär hela dagen, med vissa avbrott.

Första avbrottet var när barnen kom indundrande, medförande Guitar hero som de hade fått av oss på julafton. De installerade sig i biblioteket och sedan vet jag inte riktigt vad som hände för då sov jag igen.

Nästa avbrott var när Anna och Erik kom. Då blev det fika och julklappsöppning. Tönnes blev mycket glad när han fick en alldeles egen dator (en gammal burk som Björn fick loss för någon hundralapp på sitt jobb) som han skall få spela sina Pippispel och annat han tycker om på. Den har ingen nätanslutning så det vore väl tusan om han inte skulle få ha den ifred. Fast det bästa Tönnes-ögonblicket var nog ändå när han mitt i klappöppnandet gick in och hämtade gitarren till Guitar hero och drog på sig den och sedan kom in till osss och gjorde riktiga rockerposer. Snacka om attityd.

Sedan sov jag igen. Kom bara upp för att äta kvällsmat, sedan dök jag ner i sängen igen. Huga vilken juldag. Min annandag verkar gå i samma tecken.

tisdag, december 23, 2008

Dan före dopparedan

Gick ut i badrummet när jag hade vaknat, och när jag kom tillbaka låg två fina pojkar i sängen och mös och fnissade åt varandra. Tönnes lyckliga skratt klingade över hela lägenheten. Han är aldrig så glad som när han gör något tillsammans med sin bror.


Vi har verkligen en präktig gran i år. Det var Alva som inte gav sig förrän Björn köpte en kungsgran. När jag ser på den nu är jag glad att han gjorde det. Finfin gran. Rena Disneygranen om man tänker bort en del julgransprydnader som barnen gjort på dagis under åren.


Sigvard har sådant julpirr att han nästan inte går att ha i möblerade rum. Han far mest omkring och låter upphetsat. Lilla hjärtat. Igår när han lade sig vickade han på sin lösa tand. Vi pratade om att den kanske skulle lossna under natten. Han blev lite bekymrad, för om han skulle råka svälja den skulle ju tandfén inte se att tanden var borta och inte kunna byta ut den mot en peng. Jag sade att jag kunde skriva en lapp till tandfén i sådana fall. Han såg lite tveksam ut, men ljusnade när han kom på att tandfén kanske kunde byta tanden mot en julklapp så här i juletider. Tanden lossnade när han åt frukost, så tandfén har lagt en peng i tandglaset och tänker att julklappar får pojken så det räcker ändå.

Jag tycker att det är skönt att vi tillbringar förmiddagen i Domkyrkan i morgon. Dels för att Sigvard får något att göra och fokusera på något annat än de där magiska julklapparna, dels för att det känns bra att fira julen så att säga på riktigt. Oavsett om man är utövande kristen eller ej tror jag de flesta känner att julen som enbart köpe- och stressjul inte är något vidare. Alla vill fylla firandet med någon slags mening. Det kan man göra även om man inte är kristen, men nu råkar jag och de största delarna av min familj vara det. Ergo kristet julfirande. Även min hedning tvingas att delta i det i viss mån och det verkar han inte lida av.

Hå hå jaja. Efter lunch försvinner barnen till sin far (nåja - Alva har inte rört på sig än, så hon får väl gå över när hon vaknat) och då skall jag åka ner på stan och köpa de sista julklapparna. Känns bra. Solen lyser och barnen är underbara. Min onda hals gör väldigt ont men jag försöker förtränga det. Justus är i alla fall fullt frisk igen, säger han lyckligt och får sedan en hostattack där det låter som han hostar upp lungorna. Men han har inte ont någonstans längre.

Och sista rapporten så här dan före dopparedan: jag vann en gigantisk Goder afton-affisch (de har suttit i busskurerna) tack vare ett ovanligt uselt grötrim. Bekymmer: och vad gör jag av den nu?

måndag, december 22, 2008

Lys, stjärna, lys

Julkonserterna igår gick bra. Jag tycker att vi sjöng riktigt vackert och med känsla. Synd att andra konserten sabbades något av ett helt onödigt tonartsändring i Advent, men det är sådant som kan hända. Damstämmorna glittrade traditionsenligt. Det stod fyra flaskor med glittersprej framför spegeln på läktaren och det moln av glittersprej som spred sig kan inte ha varit nyttigt för luftrören, men det var bra för stämningen och moralen. Inte en julkonsert utan glittersprej!

Själv tackar jag min lyckliga stjärna. Efter första konserten sved det och kittlade i min hals. Klarade andra konserten med viss ansträngning, och se på tusan - det var först i den näst sista takten av vår utgångsversion av Bereden väg som rösten pajade. Tur som en tokig.

Idag har jag väldigt ont i halsen och mår inte särskilt bra, men jag är så nöjd med att jag klarade konserterna att det är okej ändå. Får se om jag klarar att spotta upp mig till julottan.

lördag, december 20, 2008

Pynta lite

Jag pyntar mycket litet, men nu har jag i alla fall fått upp ljusslingan längs balkongräcket och hängt upp vår dingliga och kitschiga julkrans på ytterdörren. Det får duga.

Ring mig aldrig

Jag vantrivs i telefon. Jag vet inte varför. Men jag tycker oerhört illa om att prata i telefon, framför allt länge.

fredag, december 19, 2008

Julen kommer bomfaderalla

Igår stod jag och frös häcken av mig på Liljeforsskolans skolgård medan Tönnes och de andra barnen i skolan sjöng. Efter det gick vi till Sigvards avslutning med julspel på Ekudden. Justus följde med, och många av hans klasskamrater syntes i vimlet även de trots att de inte har några syskon på Ekudden. Det tyder på att de trivdes i den skolan och gärna kommer tillbaka och hälsar på.

Nyss hämtade jag hem Sigvard till jullov. Han hade just garnerat ett stort pepparkakshjärta och var bräddfull av jullov och prat. Han pratar oavbrutet sedan jag hämtade honom och jag är tämligen säker på att det är julpirret som sätter in i förtid igen. Han har nu gnagt i sig halva pepparkakan och med en grandios gest överkämnat den andra halvan till mig. Det tycker jag var snällt. Skall knapra pepparkaka i väntan på att Tönnes kommer med skoltaxin. När sedan stora barnen ramlar in efter julspelsrepetition kan man verkligen känna att alla är hemma för jullov.

Undrar om vi inte skall fira med något som är alldeles speciellt julaktigt till kvällsmat, nämligen pizza...har så ont i nacke och huvud just nu att jag gör vad som helst för att slippa tänka ut och laga kvällsmat.

tisdag, december 16, 2008

Soffkväll

Förkylning slog till ordentligt. Kurat i soffan istället för att gå på körövning. Vi har en övning till på torsdag och konsert på söndag, så nu vill det till att jag blir frisk fort. Tar Echinagard och vilar och huttrar.

Har tittat på WALL-E som jag gav till Tönnes i tioårspresent. Jag förstår inte varför den har fått så njugga recensioner. En fin film, tycker jag. Det retar mig oproportionerligt att jag inte kan placera WALL-Es favortifilm. Jag tror att det är Easter Parade.

måndag, december 15, 2008

Talang

Ikväll var jag och Björn och lyssnade på terminsavslutning för de elever i kommunala musikskolan som har sin undervisning i Gottsundaskolans lokaler. Det var långt ifrån alla elever som ville spela upp (min egen dotter har exempelvis nekat i några år trots att hennes pianolärare säger att hon är bra), men det blev i alla fall en halvtimme med fiol och piano. Justus som spelade inför publik för andra gången var inte lika nervös som i våras, då han var totalt oförberedd på den mycket speciella nervositet som drabbar en när man skall spela piano. Händerna svettas och liksom försvinner och allting gungar och det är hundra gånger värre än att sjunga solo, konstigt nog. Den gången skakade pojken i några minuter efter att han var klar. Trots det gick det bra i våras. Det gick bra ikväll också.

När jag befinner mig på den sortens tillställningar tänker jag mycket på vad som är begåvning, och när begåvning börjar märkas. Det är en sak att jag som förälder tycker att Sigvard lyser som en stjärna där han står och dansar i ett myller av andra barn, och att Justus talang är slående - men hur märker man sådant rent objektivt?

Jag kämpar lite med dilemmat med mer dolda begåvningar också. Jag har alltså två söner som har mycket uppenbara musikaliska och dramatiska talanger. Men jag har en dotter som har en stor musikalisk begåvning även hon. Det är bara det att hon inte tar för sig som sina bröder. Hon sticker inte ut hakan och sjunger solo eller spelar piano på uppspelningar trots att hon skulle göra det minst lika bra som brorsorna. Varför vet jag inte. Jag hoppas att det beror på att hon inte är tillräckligt intresserad, för om det beror på för dålig stöttning från oss eller osäkerhet skulle det vara förfärligt. Hellre då att hon helt enkelt inte bryr sig. För man måste kanske inte ta vara på varje talang man har så länge man är nöjd. Visserligen skall man inte sätta sitt ljus under skäppan, men det kan gå an att gilla läget också.

Den gyllene regeln

Du skall älska din nästa så som dig själv. No biggie. Problemet är ju att inte tycka lika illa om sin nästa som man tycker om sig själv.

söndag, december 14, 2008

Tio år

Idag fyller Tönnes tio år. Tio år med Tönnes. Omvälvande år. Mycken oro i perioder, men på senare år har allt lugnat sig så det är för det mesta bara smooth sailing. Han har blivit så stor och duktig och tycker att det är roligt att bli uppvaktad och att öppna paket. Det tyckte han inte förut.

Tönnes ger oss så stor glädje. Jag hoppas att vi kan ge honom lika mycket tillbaka.

Musik

Goder afton igår. Vad skall jag säga? Jo, att i spexet återanvändes Oratioriekörens gamla kåpor på ett fiffigt sätt. Och att jag är så fruktansvärt stolt över denne min gosse som sjunger som en ängel. Jag skäms lite för att erkänna det, men jag började faktiskt gråta när han sjöng sin solovers på "Jul, Jul". Han hade ett solo till som han också framförde så fint. Förutom att han sjunger mycket bra är han en riktigt estradör som verkligen spelar ut i sin lilla roll som en av alla nissar i spexet. Efter applåder och utdelning av blommor till solisterna avrundade han med att kasta en slängkyss till publiken...jag bara dog.

Alva var tärna i år igen och upprepade sin föreställning av Tärnan som försvann. Orolig som tusan hinner man bli även om man förstår att det nog inte är något allvarligt. Mycket riktigt hade hon bara blivit väldigt yr, och hon klarade av andra föreställningen utan att behöva gå ut.

Luciakonsert i Domkyrkan ikväll med Schola, Collegium och Flickkören. Det är ju för de sistnämnda jag går dit. De lät väldigt bra, flickorna. Mycket bra. Sitter nu och mår bra över vilka begåvade och musikaliska barn jag har.

lördag, december 13, 2008

Julmirakel

Laddar inför eftermiddagens Goder afton med Gosskören genom att se på en TV-film. Den tillhör kategorin julmirakel. Jag är lite svag för den genren, för det är så trevliga små moraliteter som alltid slutar lyckligt efter att huvudpersonerna fått tillfälle att reflektera över sin livshållning och sina val. Den bästa är självklart Livet är underbart. (Jag älskar James Stewart.)

fredag, december 12, 2008

Vad sitter på en mätt mage?

Min mormor brukade alltid säga så till mig när jag var liten och vi hade ätit. Hon svarade sig själv: "Ett glatt ansikte".

Det slumpade sig så att jag fick Ullie på middag ikväll. Jag hade en grillad kyckling i kylen och hon skaffade sallad och glass och Noblesse. Nu är jag mätt. Och glad över att vi faktiskt lyckades få till en stund i mitt kök innan hon försvinner från staden på riktigt, jag känner mig själv och min förbannade inneboende tröghet och trodde aldrig att det skulle bli av. Äras den som äras bör, det var inte min förtjänst att det blev av. Det var Björn som agerade kopplare. Tur det.

Nu skall jag ta min mätta mage och mitt glada ansikte och vältra mig i soffan framför sci-fi-fredag på TV 6. Justus sitter hemma hos sin pappa och ser på samma program, på något vis tycker jag nästan att vi är tillsammans då...

Pladask

Vissa tillkortakommanden känns värre än andra. För min del är de svåraste när jag brister som förälder. Jag tycker att det finns vissa saker jag måste se till att uppfylla för att så att säga hålla mitt avtal med livet, det som går ut på att när jag väl har satt barn till världen så skall jag också ta hand om dem.

Det innebär inte att jag tycker att jag måste vara perfekt - nä, nu blåljuger jag. Jag tycker visst att jag måste vara perfekt och göra precis allt för och med barnen, allt ifrån att lyssna på dem och respektera dem och ge dem kärlek till att baka bullar och hitta på roliga saker att göra hemma och laga mat och pyssla och göra fint. Den första delen klarar jag, inte den andra.

Men om jag släpper mina egna krav och nojor kan jag se det mer allmänt och tycka att det är bra om barnen förstår att föräldrarna är människor och därmed ofullkomliga. (Snacka om att mina barn är hundra procent medvetna om att mamma är en ofullkomlig människa!) Det räcker nog ganska långt så länge barnen också kan finna trygghet i att de vet att föräldrarna ändå gör så gott de kan och hela tiden vill göra det bästa för sina ungar.

I morse gjorde jag något som jag inte kan förlåta mig själv för. Det var - som Sigvard säger - Sankta Luciatåg på Sigges skola. Det var sexårsgruppen och förstaklassarna som lussade för de andra eleverna och föräldrarna. Ekuddenskolan är mycket bra på att göra det bästa av alla sådan här små framträdanden, de har en hög ribba men är ändå avslappnade och alla ungar känner sig nöjda och stolta. Det var ett fint Luciatåg. Om man ville fika skulle man ta med egen kaffekorg. Jag, min arma idiot, tänkte att vi inte skulle fika. Trots att jag vet att det är viktigt för barnen att deras vuxna stannar kvar och fikar om de andra vuxna gör det. Trots att jag mycket väl kunde ha avsatt lite mer tid för att stanna kvar.

När Sigvard förstod att vi inte hade med fika blev han förstås mycket ledsen. Det var nu jag sprack i min föräldraroll. Jag blev så överväldigad av min egen dumhet och kunde inte dölja hur ledsen jag i min tur blev över det. Situationen utvecklades till att Sigvard fick trösta mig. Precis det som jag hatar och menar att man absolut inte får göra; föräldrar lägger över det känslomässiga ansvaret på sina barn! Sigges pappa sprang hem till sig och kom tillbaka med lite fika, och medan han gjorde det gick Björn runt med Sigge så att han fick visa upp teckningar och annat som Björn inte har hunnit se än eftersom det nästan alltid är jag som hämtar i skolan. I slutändan mådde Sigge rätt bra ändå. Men jag tog bort hans Luciaglädje, det var precis vad jag gjorde. Och jag hatar mig själv för det. Man får inte göra så som jag gjorde när man är förälder. Jag tycker faktiskt att det inte finns någon ursäkt för att lägga över vuxenproblemen på barnen.

Det är bara att ta nya tag, naturligtvis. Det är tur för mina barn att det inte hör till vanligheten att sådant här inträffar i alla fall.

torsdag, december 11, 2008

Bara jag

Jag upptäckte idag att jag har lyckats med konststycket att först se till att den lins som inte fungerade blev utbytt till en med rätt axelläge, för att när den rätta linsen väl kom säga till optikern att det blev fel igen och be honom vara snäll och kolla med leverantören så det blir rätt. Samt att då byta ut den lins som jag ansåg vara felaktig (som var rätt) och att se till att leverantören hädanefter skulle leverera den (felaktiga) linsen.

Det var mycket pinsamt att ringa till optikern och säga "Glöm allt jag sagt, jag skall ha den lins som de skickade och som jag sade var fel." Tyvärr har redan lådan med mina linser blivit packad, så jag kommer att få fel lins i alla fall. Och får ta med den till optikern för att byta ut mot en rätt lins.

Om jag inte hade tittat på lådan med märkningen utan bara satt in linsen hade allt varit problemfritt och bra. Men nej, min hjärna måste lägga sig på sidan och somna stenhårt så att allt blir så krångligt, jobbigt och pinsamt som möjligt för mig.

Kan ingen bara skjuta mig?

Vill inte höra

1) När jag kommer hem vill jag inte höra två skränande TV-apparater och en brummande dator. Det tar ner mig och ger mig huvudvärk på nolltid. Ibland undrar jag om samtliga i min familj utom jag lider av hörselnedsättningar, tinnitus tillika svåra koncentrationssvårigheter som gör att inget kan bli uppfattat om det inte skriks fram.

2) Servitörer som skall vara höggljutt klämkäcka och konverserande hela tiden och aldrig låter en vara ifred.

3) Från sexåringen framför dataspelet: "Men, vad är det som händer nu? Det funkar ju inte!" De orden innebär att jag måste rycka ut och återställa banor, starta om datorn, förklara varför han borde byta spel eftersom det han hela tiden kör fast på är för svårt och försöka låta bli att bli irriterad över dessa återkommande problem.

onsdag, december 10, 2008

Blomstergärd

I de flesta familjers fotoalbum av något äldre årgång finns det foton av jubilarer som sitter stelt uppspetade framför mängder med blomsterbuketter. Jag minns precis hur bilderna i mina föräldrars album ser ut. Det är farfars 50-årsdag och morfar Kalles 60-årsdag och ett antal andra personer som har fyllt år och fått springa efter vaser och pottor för att kunna ha någonstans att placera alla hundranitton buketter som gratulanter dykt upp med under dagen.

När jag fyller 50 skall jag göra precis så. Sätta mig mitt i blomsterhyllningen och le stelt mot kameran. Förutsatt att det blir någon blomsterhyllning. Jag kanske ber folk plantera träd istället. Fast då blir det ingen bild. Ack, hur göra?

Komalåten

På Domkyrkokörens julkonsertsrepertoar står Alfvéns Julsång. Jag har ett dåligt förhållande till den. Jag förstår den inte och tycker att den inte anstränger sig det minsta för att kommunicera med mig. Jag tycker att den är seg och trist. När vår dirigent fyllde 50 år lustmördade vi den en gång för alla (trodde åtminstone jag) genom att framföra den på kazoo. Men trots detta har han alltså lyft in den igen. Jag som hade hoppats på att kazoomordet hade gjort den omöjlig för all framtid.

tisdag, december 09, 2008

Svart är snyggt

Är hemma med två småvarma,illamående och halsonda pojkar. Justus mår sämst. Han ligger under ett täcke i biblioteket och tittar på Förhäxad. Han är mycket blek och ämlig. Av alla veckor på året att bli dålig! Han missar det stora repet inför Goder afton ikväll, men han klarar det faktiskt inte. Hoppeligen är han frisk igen på lördag. Sigvard spelar dataspel. Han är intensivt koncentrerad.

Själv har jag målat naglarna med mitt fina svarta nagellack. I söndags fegade jag ur och hade mörkt lila nagellack i kyrkan, men det var ju det svarta jag ville ha. Och nu är det fixat.



Jag gillar svart. Jag tycker det är en mycket snygg färg på kläder och skor och smycken. Det har jag gjort länge. När jag var fjorton år var min mamma övertygad om att jag var djupt deprimerad eftersom jag hade svarta kläder i princip jämt. Det spelade ingen roll att jag bestridde detta när det begav sig, och även på senare år har jag försökt förklara att jag helt enkelt tyckte jag var snygg i de där svarta byxorna och den svarta tröjan.

Idag tycker jag att jag är väldigt snygg med mina svarta, blänkande naglar.

måndag, december 08, 2008

Leva genom sina barn

Alva avslöjade att hon är vald till skolans Lucia. Jag höll på att trilla av stolen. Alla vet att Luciavalen alltid har varit en kombination av skönhets- och popularitetstävling. Själv har jag aldrig varit vare sig skön eller populär, och om man inte är det blir man i viss mån en räv som muttrar om sura rönnbär och tycker att det måste vara något åtminstone lite suspekt med tjejer som blir valda till Lucia. Är de inte lite, lite korkade och ytliga?

Och så blir min sköna höna vald till Lucia. Där kom mina fördomar verkligen på skam. Någonstans inom mig sitter dessutom en femtonåring som är lite lessen över att hon aldrig kom i fråga ens och tycker det känns som en revansch. Min dotter, hon blir minsann Lucia, hon!

Denna dag

Idag åt jag lunch med Mona och Gisela. Det var Mona och Gisela som hade bestämt lunchträff men jag hakade genast på. Det var trevligt att träffa Gisela mer organiserat istället för att bara springa på varandra på Coop Forum eller vid valborgsmässoeldar i Eriksberg - trots att hon gav mig allergiska besvär. Hon har katter, kaniner och marsvin vilket blir en trevlig allergencocktail som anföll efter en stund. Efter lunchen tittade jag in på Giselas blogg Svinkonst (Gisela är konstnär och marsvinsuppfödare) och gottade mig i bilder på söta marsvinsungar. Det är ofarligt ur allergisynpunkt.

Tänker på alla år som gått sedan vi var unga, Mona och Gisela och jag. Och nu har vi egna barn. Jag ligger främst med att ha barn som håller på att gå över i ungdom, men de andra kommer snart efter.

Efter jobbet var det dags för dansuppvisning. Sigvard var taggad hela vägen på bussen. Själv kände jag modet slås ned en aning när vi skulle klämma in oss i foajén på Reginateatern tillsammans med tre andra dansgruppers barn och respektive föräldrar. Men så småningom satte det ju igång. Och vad kan man säga? Barn är barn och vissa är duktiga och andra springer mest omkring lite planlöst, men roligt verkade de ha allihop. Min egen unge är ju dock väldigt säker på att dansa och hade helt rätt attityd för sin hip-hop/streetdance...

Väl hemma möttes jag av en mycket blek Justus som hade svår huvudvärk och faktiskt var tvungen att stanna hemma från kören ikväll, trots att det är den intensiva Goder afton-veckan. Alva och hennes pojkvän pluggade. Jag var lite trött och nere när jag kom hem, men när vi satte oss vid matbordet kändes det bra igen. Jag är glad att Alva kan få hjälp med matten och biologin.

Sigvard badar nu och sjunger emellanåt på den hip-hip-låt som de dansade till. Plötsligt ropade han in mig: "Mamma, jag måste prata med dig." Jag stack in huvudet i badrummet. Han hade kommit på att Tönnes inte var hemma och undrade var han var. Nyss ropade han igen. "Mamma, kommer du att bli arg på mig?" "Är det väldigt blött på badrumsgolvet?" "Jaaa...det kom en stor plask och så...vattnet skvätte överallt nästan." "Nej, jag blir inte arg." Jag får stålsätta mig inför anblicken av centimeterhögt vattenstånd när det är dags att lyfta upp och torka av baddjuret. Jag har ju sagt att jag inte blir arg så det måste jag hålla.

Resten av kvällen blir väl att ta emot Tönnes när han och Björn kommer hem från möte och lägga gossen. Sedan måste jag ta fram Staffanslinnet som jag och Justus köpte igår. Vi tog ett ganska stort så han kan ha det något år framöver, och det innebär att jag måste lägga upp det. Jag hatar att lägga upp och sy saker. Verkligen. Men vad gör man inte för sina älsklingar. Och det måste vara färdigt till i morgon eftermiddag eftersom de repeterar från klockan 15 till 21 på Uppsala konsert och kongress då. Det är hårda bud för gosskörspojkar.

torsdag, december 04, 2008

Superhjältedräkten på

Jag sträcker lite på mig och känner mig nöjd. Man kanske skulle skaffa den där superhjältedräkten med tillhörande cape och dra på då och då. Fast det får inte vara åtsmitande trikåer som med plågsam tydlighet visar upp den där magbulan som jag inte blir av med. Nåja, superhjälte i alla fall.

Idag åkte jag hem från jobbet för att hjälpa min förtvivlade dotter med de fyra skrivuppgifter som skulle vara klara till i morgon och som hon lyckats förtränga. Min lilla gumma grät häftigt och hade jätteont i magen. Jag sade inte till henne att jag ju hade påmint henne hela förra veckan och att hon hade sig själv att skylla, för det visste hon redan. Jag sade åt henne att lägga sig på soffan och lugna sig en stund till jag kom hem. Tyckte det var bättre användning av väntetiden. När jag väl var hemma introducerade jag henne i den ädla konsten att trycka ur sig massor med text som till och med verkar hyfsat genomtänkt på mycket kort tid. Det gick. Hon tog sig samman och gjorde ett bra jobb. Nu vet hon att det inte är bra att hamna i den situation hon befann sig i när hon bröt ihop och fick ont i magen - men hon vet också att det mesta går att lösa. Hon vet att hon kan klara av det. För min del kändes det som mycket bra använd mammatid. Och ärligt talat, superhjältekänslan hade jag också. Trots att den egentliga superhjälten är flickan som insåg och erkände sitt misstag och inte smet undan från att lösa uppgiften, utan bad om hjälp och faktiskt rodde det hela i land istället. Duktiga, fina Alva.

onsdag, december 03, 2008

Ho ho ho

Nu vet jag att det drar ihop sig till jul, för nu har Coca Cola-tomten invaderat TV-reklamen. Coca Cola Company för sedan länge en ivrig kamp i Sverie för att tränga undan julmustens dominans under julhelgen. Undrar om de har lyckats?

Fattigdomens bojor

Tittar på ett program om teplantager samt om rättvisemärkning - det vill säga om den betyder något. Minns egna besök på teplantager i Sri Lanka och de oerhört knappa levnadsbetingelser människorna där lever under. Blir förbannad över att en av människans främsta dåliga drifter verkar vara att sko sig på andra så mycket det går.

Tänker på fattigdomen i det gamla Sverige. En beskrivning av en fattigdom som är så djup så den svider är Moa Martinssons berättelse om fiskarflickan från Östergötlands skärgård (Kungens rosor). Det är inte så hemskt långt borta i tid. Min farfar växte upp i en statarlänga. Inte heller så långt borta i tid. Och idag har vi i vårt land en utbredd fattigdom, kanske framförallt hos ensamstående föräldrar, och även om den inte går att jämföra med den svåra hungersnöd som fanns i vårt land och som finns idag några hundra mil bort i världen, så är det fattigdom. Fattigdom äter människor. Urholkar. Tar bort initiativlust och framtidstro.

Utrota fattigdomen NU. Själva kampanjen avslutades för några år sedan, men grundtankarna kan man sprida så mycket man kan.
- rättvis handel
- skuldavskrivningar
- mer och bättre bistånd

Man måste alltså sluta att sko sig på andra. Varför skall det vara så svårt?

Motvalls dagar

Suck. Jag är så pass gammal att jag borde ha lärt mig vid det här laget att motvalls dagar fungerar endast en taktik och inget annat: gör ingenting. Så fort du tar dig för något en sådan dag så kraschar det.

Jag fick ett ryck och bytte ut två tavlor i trapphuset bara för att se hur det skulle se ut. Tänkte att de får sitta kvar en dag eller två så man får tid på sig att fundera. Efter fem minuter ramlade en av tavlorna ner. Givetvis var det den som var inglasad. Ett bokstavligt KRASCH över hela trappan, med andra ord. Varför lät jag inte bara bli att göra något överhuvudtaget?

Lukta lite

Dofter är viktiga för oss alla, även om den moderna människan inte direkt sniffar i luften längre för att kolla efter faror eller förändringar. Men vi har doftminnen lagrade i oss som rätt vad det är påminner om tidigare händelser och upplevelser.

Jag minns doften av nyligen uppkastad bröstmjölk mot min tröjaxel. Doften av mjölk från en nymatad babymun. Doften av nyfödd baby, en blandning av blod och fett och alldeles ny människa. Jag minns doften av blod. Blommor. Regn. Gräs. Den där speciella doften på hotell i Asien och Afrika: decinfeceringsmedel blandat med lime.

Jag blev för en stund sedan trött på att lukta förkylning och svettig pyamas och tappade upp ett bad. Efteråt tog jag fram min nya hudlotion. Mmmm...nu doftar jag äpple och vanilj. En lätt, frisk doft som gör mig lite gladare. När jag sniffar bland mina parfymer och krämer kan jag konstatera att jag dras åt det lätta, friska och blommiga hållet. Jag har bara två tunga dofter, den ena är Elisabeth Ardens Red room och den andra är en parfym som slutade tillverkas för många år sedan och som jag har kvar en nostalgisk skvätt av. Nuförtiden har skvätten bara kvar en rätt frän och avdunstad doft. Det var min älsklingsparfym trots att den drog åt det tunga hållet. Hette Pour Femme, från Cerrutti. Tillverkaren har bytt ut den doften så det finns en parfym som har samma namn - men det är inte samma doft.

Jag undrar vad min speciella doft är? Alla människor har ju en egen doft. Ibland tror vi nog att vi doftar av älsklingsparfymen eller tvålen eller tvättmedlet, men vi lurar oss. Under de lagren finns vår egen doft. Den där doften som barnen känner igen. Eller andra människor som älskar oss.

måndag, december 01, 2008

Tänk om

I dagens UNT finns på debattsidan en stor artikel skriven av personer som arbetar med drogförebyggande arbete i länet. De efterlyser en alkoholkommission som kan arbeta med undersökningar och kartläggningar av konsumtionsvanor, inköpsmönster och annat för att ge underlag till beslut som gäller förebyggande arbete. Jag blir glad. Bra initiativ, och även om jag inte vet om en kommission är lösningen på attityder till droger så har den här debattartikeln i alla fall lyft frågan om att alkohol inte bara är en problemfri och rolig sätta guldkant på tillvaron - sak.

Ett avsnitt får mig att sucka lite. De skriver: "En bra alkoholpolitik ska ta hänsyn till båda dessa aspekter, nämligen att försöka begränsa lidande och överkonsumtion medan det samtidigt ska finnas frihet för människor att dricka och ha trevligt under ansvar." Där kom det igen. Under ansvar. Alla vet att alkohol är en drog som man inte kan umgås med hur lätt som helst. Det går liksom inte att jämföra med att käka vindruvor eller glass eller goda ostar eller annat man stoppar i sig för att få sin guldkant på tillvaron. Men jag begriper varför de skriver så. De vill inte låta rabiata och stöta bort människor. Därför måste man ha med formuleringen som säger att människor visst kan få dricka i lugn och ro och ha det så mysigt med sin drog eftersom de klarar att inte bli beronde.

Det är ett faktum att alkohol inte är ofarligt. Men människor skall likafullt fortsätta att ha sin frihet att dricka. Under ansvar, nota bene. Ersätt alkohol med namnet på en annan drog och smaka på om det känns lika självklart och naturligt att människor ska ha frihet att injicera heroin, röka på eller knapra ecstasy och ha trevlig under ansvar.

Man kan ha många synpunkter på droger och individens rätt att själv bestämma vad man gör med sig och sitt liv. Problemet är bara att ingen individ är helt frikopplad från ett sammanhang. Det individen gör påverkar omgivningen. Glöm aldrig det.