torsdag, december 31, 2009

Gamla året

Det gamla året slocknar vackert. Kyla, snö och frostiga träd. Inför det nya året ger jag inga speciella löften. Det handlar ändå mest om att överleva och försöka vara en hygglig människa. Eller snarare, vara människa rätt upp och ner. Meddito, helst.

onsdag, december 30, 2009

Vintervackert

En skog av frost på fönsterrutan.

Hör du mig

Det här är mina ord. Det här är min röst. Hörs jag?

Det är som om det står en mycket verklig mur i vägen för förståelse och respekt. Jag använder mina ord och min röst för att åstadkomma en öppning i muren, men jag måste ha fel ord och fel röst för det fungerar inte.

Det här är mina ord och min röst. Jag har inga andra. Jag har silvertrådar i håret. Jag vill utvecklas hela livet. Men det är för svårt för mig att skaffa mig en helt ny röst.

lördag, december 26, 2009

Fyragluggars

Tandfén gör frekventa besök hos oss. Jag vet ingen som är så söt som Sigvard med glugg efter inte mindre än fyra tappade mjölktänder. Tand nr 4 trillade ut idag, och nu börjar jag bli lite orolig över huruvida sötnosen kommer att få problem med att äta om det trillar ut en till tand i samma rad. Han kanske kan leva på soppa? Och glass, förstås!

fredag, december 25, 2009

Var hälsad sköna morgonstund

Sjöng i julottan i morse. Jag fick stå bredvid fina Sara för en gångs skull och det var väldigt trevligt. Önskar att jag var lite kortare eller Sara lite längre så man kunde få sjunga i par med henne till vardags också.

Det gick hyfsat att sjunga, trots att det är fullkomligt naturvidrigt att sjunga klockan kvart i sex på morgonen (det var ungefär då vi började sjunga upp). Jag stördes dock oproportionerligt mycket av att de som hade sjungit i midnattsmässan och lånat våra kåpor helt enkelt struntade i att hänga tillbaka kåporna på de hängare de tog dem ifrån. Namnmärkta hängare, NB. Alla körsångare vet att det är viktigt att ha koll på körklädseln, så jag begriper inte vad de tänkte på, de där lata idiotsluskarna som hade kåporna i natt...min kåpa är borta. Morr. Jag hittade den ingenstans. Som tur var fanns det en i någotsånär rätt längd så det gick ju i alla fall. Sällan har jag känt mig så irriterad, ja rentav arg, inför en julotta. Men så fick jag sjunga "---och ur usla brunnar ösa" och så kändes det bättre.

Sedan har jag sovit hela förmiddagen. Har vaknat till ibland och hört att familjen har det bra. Sigvard har sjungit till det nya Wii-spelet. Justus och bror Johannes har spelat Guitar hero. Hittills klår Justus Johannes lätt som en plätt. Jag tycker att Justus ser så cool ut där han står med guran. Lite shoegazing à la Howling Pelle där, snarare än Mick Jagger.

Bästa julklappen

Jag blev så glad när jag kom hem från julottan i morse. Sigvard satt i vardagsrummet, men TV:n var inte påslagen. Han satt och läste i den enkla kapitelbok med många illustrationer som jag hade gett honom i julklapp.

måndag, december 21, 2009

Mina pojkar om morgonen

Tönnes försökte krama sig till att få ta med två nallar till skolan. Han vet att det är fåfängt att försöka, men eftersom hans envishet går utanpå allt gjorde han ändå ett test. Sannolikt inte det sista. Han var väldigt söt och go men jag gick inte på det. Han fnös lite när jag placerade nallarna i en soffa och sade att de fick vänta på honom där.

Sigvard bäddade noga ner sin stora mjukishund med en filt uppdragen till sagda mjuka vovves haka, så att den inte skulle frysa. Han är omtänksam, min lilla gubbe.

Justus kom upp senare än de andra eftersom han hade sovmorgon. Han stökade i badrummet och så kom han ut i köket för att äta frukost. Jag fick dagens bästa skratt. Han hade på sig mössan. Jag begrep genast varför: Justus hår har just nu en tendens att ställa sig rakt upp på huvudet i Tintintofsar, något som jag tycker är obetalbart bedårande men som gossen själv givetvis tycker är en plåga. Mössan var ägnad att platta till det motsträviga håret. Gick inte så bra, kan jag säga. Där jag sedan stod längst bak i matsalen på Justus skolavslutning hade jag bra utsikt över en röd hårtofs som stod rätt upp. Kändes bra.

Vinterlandet

Världen ligger inbäddad i snö. Det snöar sakta. Det är vackert.

Jag undrar vad de hemlösa gör för att klara nätterna i snö och kyla.

söndag, december 20, 2009

Glittersprej fram

Nu är det bara några timmar kvar tills läktaren höljs i en dimma av glittersprej. Silver- och guldfärgade partiklar lägger sig över hår och klänningar. Vi glittrar så fint på våra julkonserter! Än så länge är det damstämmorna som glittrar, men jag är lite sugen på att testa om det här kan bli året då även herrarna bejakar sin längtan efter att få tindra i ljuset.

Det här med glittersprej i håret på julkonserterna är något som inte längre är en tradition ens, det är en institution. Det märktes om inte annat i torsdags när ceremonimästaren gick igenom lite saker om klädsel och annat. Han frågade: Är det någon som har koll på glittersprejen?

Men julkonserten är mer än bara yta. Kom och lyssna. Det blir vackert.

fredag, december 18, 2009

Å så är det julkonsert

Vi sjunger julsånger, kända och mer okända, på söndag. Man kan välja mellan klockan 16 och klockan 18. Vi har haft med världsartisten Anders Paulsson vid två tidigare julkonserter, och i år är han med oss igen. Anders spelar som en gud på sin sopransaxofon. Det är klart ni kommer och lyssnar. Själv skall jag träna på att inte börja lipa när vi sjunger Koppången - den berör mig så djupt.

Osorterat

Kylan knäpper ute. När jag och Sigvard var på väg hem från skolan kändes det som om ansiktet höll på att gå sönder, så kallt var det. Då är det skönt att vara inomhus och känna stillhet. Alva läser sin födelsedagsbok, Sigvard äter popcorn (jag föll till föga) och ser på TV. Justus har inte hörts av men jag kan gissa var han är. Om en stund kommer Tönnes med taxi, då måste jag gå ut i kylan igen och hämta honom. Sedan skall jag beställa pizza och hämta den, men sedan går jag inte ut mer idag. Skall frossa i fredagsfrid med mina favoritmänniskor.

Struntar i skitiga golv och tvätthögen (=installationen). Struntar i att det fattas jättemånga julklappar. Det tar jag nästa vecka. Så skönt att bestämma sig för det och inte hetsa och må dåligt och ändå inte orka göra något åt saken.

onsdag, december 16, 2009

Hemmakultur

Jag är lite konstnärligt lagd av mig, sådär. Jag måste säga att jag är lite stolt över det. Jag har exempelvis en installation i vardagsrummet - handen på hjärtat, hur många känner ni som har det?

Sagda installation heter "rena kläder i fåtölj" och är rätt spännande eftersom installationens utseende varierar något varje dag. Dels rycker man sockor och sådant ur högen, dels kommer det till ny ren tvätt, och så är det utgrävningarna man gör för att hitta ett speciellt plagg och som vänder hela högen upp och ner. Som alla förstår så är det en levande installation som utgör en hyllning till vardagslivet.

Jag funderar på att klistra fast en NBV-logga någonstans och kalla det för utställning eller kulturprogram så kanske man kan få en slant.

söndag, december 13, 2009

fredag, december 11, 2009

Titta, ett Luciatåg. Och ett till.

Jag kommer att vara genomlussad när jag knyter mig på söndag kväll. Igår var jag på musikklassernas Luciakonsert i domkyrkan, inte för att jag har ett barn i musikklass men för att Alva har valt extra musik i gymnasiet. De eleverna får hänga på eftersom det är lärare från musikklasserna som håller gymnasisternas extramusik. De sjöng på det stora hela fint, lite taskig tonhållning var det allt, men snyggt annars. Fast jag blev nervös. Det verkade som att körledarna försökte slå något hastighetsrekord för nästan allt gick i en rasande fart.

I morse var det Sigvards klass som sjöng så fint och tände ljus. Mysigt och fint på en annan nivå. På lördag är det Goder afton, mitt herrskap, med Uppsala domkyrkas gosskör. Missa inte! Två konserter, 16 och 19. Konserthuset. Kom och lyssna. Jag ser främst fram mot att se herrarna balansera sina strutar på huvudet (underhållningsvärdet är stort!) och att försöka gissa vilken ballad man har valt att ha som stora avslutningsnumret på spexet. Justus tiger som muren och antyder inte med en darrning på läppen ens om jag gissat rätt.

På söndag är det tillbaka i domkyrkan igen för Luciakonsert med Flickkören och Collegium Cantorum. Sedan är det bara att ladda om själv inför julkonserten med Uppsala domkyrkokör den 20 december. Den skall ni naturligtvis lyssna på. Vi har med den oerhört begåvade sopransaxofonisten Anders Paulsson i år, så det blir något extra.

onsdag, december 09, 2009

Just give me a sign, baby

Är sedan igår hemma med Tönnes som låter som ett helt sanatorium. Han är rätt nöjsam att vara hemma med för han njuter av att rå över lägenheten i princip själv. Han växlar mellan att se på film, vara på sitt rum och lyssna på musik eller att göra utgrävningar i sitt rum och hitta leksaker som ingen har sett på åratal för att de har legat längst ner i någon av högarna.

Han får äta hur mycket isglass han vill. Och dricka hur mycket han vill. Det går nämligen inte att få i honom någon som helst hostdämpande medel trots att han verkligen behöver det, så han får allt jag tror kan lindra lite. Igår var jag riktigt nervös när pojken stod och klängde sig fast på mig i en hostattack som varade i flera minuter. Det är så svårt att hjälpa honom när han inte kan säga till riktigt själv! Det gör ont och det plågar mig.

Men man kan bli glad ändå. I förmiddags sade jag till Tönnes, när han skulle få välja mellan de två isglassmakerna, att jag bara kom ihåg tecknet för rött och hade glömt det för grönt. För en stund sedan var det var dags för isglass igen. Tönnes tittade på mig, log - och gjorde tecknet för grönt! Alldeles själv, utan uppmaning och utan krångel. Första gången. Jag sitter uppe taket, så glad är jag. Han är också nöjd där han sitter med sin gröna isglass och ser på Mora Träsk. Och hostar. Och rosslar.

måndag, december 07, 2009

Pengar pengar fy för pengar

Tönnes går i särskolan. I en klass som har en specifik inriktning på kommunikation, en verksamhet som startade året innan Tönnes började skolan. Vi valde den skolan utifrån att det var en kommunikationsklass, för kommunikationsträning är Tönnes absolut största behov. Det finns förstås en logoped knuten till de här klasserna. Tönnes älskar att vara hos logopeden. Han vill inte gå därifrån utan sitter gärna kvar hos henne tills någon får hämta honom och dra bort honom. Idag snikade han åt sig extra tid genom att helt enkelt stanna kvar på en av sina klasskompisars tid också.

Logopeden går i pension i vår. Sedan dras tjänsten in. Nu tycker jag att det är fullkomligt absurt att ta bort logopeden från en kommunikationsklass. Det får mig att bli rasande och förtvivlad och känna mig hjälplös. Dessutom får det mig att undra om kommunikationsklasserna kommer att försvinna och det här bara är första signalen.

Jag har skrivit ett mejl till särskolans rektor. Men vad hjälper det? Rektor kan knappast trolla med knäna och få fram mer pengar. Problemet i sådana här situationer är att jag inte har en aning om vem och var det skulle finnas en chans att påverka. Alla verksamheter inom den offentliga sektorn skriker efter pengar och slåss sinsemellan - hur skall man då som privatperson kunna ställa krav? Samtidigt måste man ju säga någonting. Jag är rädd och ledsen för Tönnes skull och tycker att skolan och samhället sviker rejält nu.

Små ting är stora ting

Även när depressionens käftar har slutit sig stenhårt runt en finns det tillfällen då livet kan tränga igenom dem. Som när jag har lagt mina små, som jag fortfarande tänker, fast det är längesedan de var små, och Tönnes stod för kvällens musikval. Han valde Owe Thörnqvist. Och man skall börja på spår 3, Rumba i Engelska parken. Detta beror dock inte på preferenser utan på att Tönnes har lärt sig att den sönderhackade CD:n inte kan spela upp de två första spåren. Vilket innebar att när jag kom upp med Sigvard (lade dem i omvänd ordning av olika skäl) hade skivan kommit fram till sången som börjar "i Skanör och Falsterbo skall ni tro". När jag hade läst min korta aftonbön med Sigvard och pussat honom hade Owe kommit fram till refrängen. Alltså var dags för oss alla tre att medan jag gick ut ur rummet gasta "Hjalmar Bergström" i kapp med Owe.

Good times.

söndag, december 06, 2009

Schyssta grepp

Jag och Tönnes plockade upp Justus från Goder afton-repetitioner på konserthuset och åkte till dojon. Justus skulle få provgradera. Hans polare Tofig ställde upp som graderingspartner. Det var lugnt och skönt eftersom det bara var fyra barn som tog tillfället i akt för att provgradera.

Jag tycker att det är trevligt att se på. Det handlar så mycket om samspel och i de bästa stunderna blir det som en dans. I en paus sprang pojkarna som ystra kalvar för att dricka vatten. De nickade mitt i språnget av från mattan, för inte ens när man springer glömmer man att buga sig när man kliver på eller av mattan.

Justus fick besked att han har en chans att klara graderingen och får därför ställa upp. Jag höll på att bryta ihop ungefär där, för graderingshelgen är 12-13 och nästa helg får INGET krocka med något den 12. På lördagen bor Justus återigen i konserhuset, nämligen, men denna gång är det skarpt läge som gäller. Sådan himla tur - graderingen för Justus är på söndag kl 14, så det krockar inte ens med Alvas Luciakonsert...

Är det inte det ena, så är det det andra.

torsdag, december 03, 2009

Mer buss åt folket

Igår åkte jag näbbmus. Det är en liten gul buss som är låg och anpassad för passagerare som har lite svårt att röra sig eller rent av är rullstolsburna. Näbbmusen heter som den gör för att fronten är liksom en lång, avsmalnad näbb. Näbbmusen tar ungefär tio passagerare åt gången och är en så kallad närlinje.

Nu skall jag berätta hur många gånger rörelsehindrade personer i Uppsala kan få komma ut på vift med hjälp av Näbbmusen. Tre gånger om dagen. Och om du åker ner på stan med bussen som går 15.00 kan du tyvärr inte ta Näbbmus tillbaka, eftersom den sista bussen som går tillbaka från stan igen också går 15.00.

Visserligen är tre gånger om dagen bättre än inget. Visserligen finns det andra bussar att välja på, men de är sällan specialutrustade om man har lite andra behov än de flesta passagerare har. Jag antar att namnet "närlinje" kommer sig av att några av hållplatserna ligger vid servicehus. Men så väldigt många sådana hållplatser är det inte. Och om det är nära men så sällan att man ändå aldrig kan räkna med den är det ingen större vits med den busslinjen.

Jag tycker inte att bussbolaget skall sluta köra Näbbmus. Jag tycker tvärtom att bussbolaget med fördel kan köra ännu tätare och på många fler linjer. Man kan också gärna sluta dra in linjer, glesa ut trafiken och lägga om linjesträckningarna så att så få som möjligt kan ha nytta av dem och sedan gnälla över att ingen åker buss.

Det är i alla fall något att göra

Avlyssnat på busshållplatsen i morse. Två damer 60-70 pratar lite. Antingen är de ytligt bekanta sedan tidigare, eller så har de precis träffats och inlett lite busshållsplatsprat.

Dam 1: Jag skall på begravningskaffe.
Dam 2: mumlar sympatiyttringar.
Tyst en stund.
Dam 1: Det är bra att man har något att göra om dagarna nu när man är pensionär.

tisdag, december 01, 2009

Blåa foten blues

Igår slog jag i höger lilltå i ett soffben av metall. Det är ingalunda första gången det händer eftersom benen på vår soffa inte sitter en bit in under soffan utan precis hörn i hörn. Men den här gången slog jag i med besked. Jag varken sprang eller svängde benen med någon större kraft, men effekten blev rätt storslagen ändå. Jag satte foten i en bunke med kallt vatten och prövade att vicka på lilltån. Det gick. Lade mig och hade lite bekymmer med att hur jag än låg så kom täcket åt den onda tån.

I morse var halva foten blå och lilltån såg inte rolig ut. Klämde in foten i en sko och linkade till jobbet. Hasade runt i innetofflor på jobbet. Visade upp foten för valda delar av kollegorna - på mitt jobb delar vi glädje och sorg! Hade till slut så ont att jag bara gick hem. Ringde husläkarmottagningen. Nej, där har de inga tider alls så jag blev tillsagd att uppsöka akutmottagningen. Jag uttryckte en viss skepsis inför förslaget, men sköterskan sade lätt uppgivet att det var det bästa alternativet just nu.

Jag har icke åkt till akuten. Än, vill säga. Om det börjar göra tillräckligt ont sitter jag väl där vad det lider. För ont gör det. Åkte som sagt hem någon timme tidigare från jobbet på grund av det, och åkte hem i pausen under kvällens körövning. Har lite svårt att koncentrera mig. Men jag tror att det går över snart. Så vitt jag kan se är det bara lite mosade mjukdelar. Och sprickor och benbrott gör man ju ändå inget åt nuförtiden så det är lika bra att låta sjukvården vara ifred den här gången.

måndag, november 30, 2009

Ljuva stillhet

Gäsp. Vaknar till av att det stretar lite i nacken, det blir en lite konstig vinkel för huvudet i soffan. Puttar undan lite stearin som översvämmar ljusbrickan. Tar en slurk avslagen julmust. Luktar på apelsinskalen på bordet. Funderar på att resa på mig och kasta dem. Nä. De luktar gott. Gäspar. Blundar.

Det absoluta lugn som kan inträffa när barnen är hos sin far och maken är bortrest.

söndag, november 29, 2009

Teori och praktik i oskön förening

Ett barn föds under enkla omständigheter. Han är ett sådant speciellt barn att änglarna sjunger natten han föds, men det här är inte något som uppmärksammas av några furstar eller höga potentater. Barnet som är Gud liksom smyger sig in i världen utan några förridare, utan att bli klädd i dyra tyger och utan att bo i ett flott palats. Barnet växer upp till en man som även i fortsättningen mest förekommer i enkla sammanhang. Han säger till alla människor han möter att han ser dem. Att de är dyrbara i sig och att de har oändliga möjligheter som människor - och att de just därför skall älska andra lika mycket som sig själva.

Detta kärleksbudskap som framförts utanför de flotta salongerna är så pass omvälvande att det har fortsatt att leva och växa genom århundradena. Men den fantasiska teorin har inte förenats med praktik. Det gör mig ledsen och förbannad så här å hela mänsklighetens vägnar att den kyrka som är satt att förvalta, förverkliga och sprida kärleksbudskapet i så många hundratals år ägnat sig åt att säga motsatsen till vad Jesus sade. Inte rätt ut, men tolkningen och utförandet har talat sitt tydliga språk. Exempelvis har man sagt till fattiga att det inte är något att skämmas för detta, att vara fattig, och att det är deras plats i tillvaron och att alla försök att förbättra sitt liv är att bryta mot Guds ordning. Tråkigt nog kan listan på förvanskningar av Jesu ord göras mycket lång.

Jag lever i en tid när man börjar göra upp med det här arvet. När man vill komma tillbaka till att leva i enlighet med kärleksbudskapet på riktigt och inkludera alla människor i det. För att kärleksbudet är störst av allt. Det bryter igenom överallt och spränger gränser.

Brass & cymbelstjärna

Nu har jag begått första advent. Som vanligt så knökfullt med gudstjänstdeltagare (typ tusen personer)att akustiken i Domkyrkan förändras betydligt. Den blir nästan normal.

Det är så kul med traditioner! Den eminenta brassensemblen Linnékvintetten har spelat med oss på första advent så länge jag har varit med, så det är minst 21 år vi talar om. Med brass till och Andrew på orgeln kan det braka och spraka ordentligt i musiken. Blaserad körsångare som jag är är det sådana här tillfällen som gör att jag ändå får ståpäls när vi sjunger Voglers "Hosianna", och nästan lipar när vi sjunger Otto Olssons "Advent".

Konstaterar för mig själv att en stor del av den musikaliska behållningen när Andrew är med består av att lyssna på hans förspel till psalmerna. De är roliga, smarta, eleganta och gör mig glad. De är visserligen inte någon vidare bra inkörsport till själva psalmen sedan, vilket strängt taget är förspelets uppgift, men det struntar jag i. Det är lysande musik. Och så blir jag extra glad när Andrew använder sig av orgelns trevligaste och knäppaste stämma: cymbelstjärnan. Jag är väldigt svag för den.

Vår nya domprost predikade så att jag fick lite uppslag att tänka vidare på. Men de funderingarna kommer inte idag. Jag är nöjd, men trött och har fruktansvärt ont i ryggen. Så resten av dagen blir nog att försöka sova, tror jag.

lördag, november 28, 2009

Vi sopraner

Jag var på fest med sopransystrarna igårkväll. Cat upplät sitt hus och hennes snälla och tålmodiga make och dotter förflyttade sig en våning upp. Det lär dock inte ha hindrat dem från att ha blivit stendöva.

På våra sopranfester pratar vi om allt mellan himmel och jord. Vissa återkommande teman finns, men annars kan vad som helst dyka upp på bordet. Det ger mig en känsla av trygghet detta, att med dessa människor kan man faktiskt säga i princip vad som helst utan att det skulle spridas eller missuppfattas. Vi skrattar åt våra gemensamma nojor och på håll och kanter dåliga självförtroenden (Cat, exempelvis, är enligt egen utsago Sveriges sämsta veterinär) och det är ok. Sara funderade på vad som är hönan och ägget här: dras vi till sopranstämman för att vi är dallriga geleklumpar så många av oss, eller blir vi sådana efter att ha sjungit sopran ett tag?

Vi är ingen homogen grupp direkt, men vi lyckas med konststycket att fungera och trivas ihop. Ett finfint exempel i det lilla på att det finns hopp för mänskligheten!

fredag, november 27, 2009

Värmande ytterisolering



Sigvard är så förtänksam. Han behöver inte frysa om fötterna. Lera är det perfekta isoleringsmaterialet. Här på gympaskorna. Gummistövlarna ser ut som om han doppat en pensel i lera och sedan bestrukit stövlarna från tårna till skaftet.

Another day

En dag senare kan man le lite överseende åt sig själv. Men dock: på något vis har jag tydligen manövrerat in mig i en position där jag plötsligt inte längre är tänkbar. Jag är inte riktigt van vid det. Jag gillar det inte. För själva kärnan i det som gjorde mig ledsen igår är ju att det känns som att jag inte längre är duglig. Det är där skon klämmer.

Eller så är jag fullkomligt insiktslös och borde aldrig ha öppnat min mun i något som helst sammanhang.

torsdag, november 26, 2009

Sårad fåfänga - en ynklig själ bekännelse

Jag har i flera år suttit en styrelse. Har missat en del sammanträden vilket aldrig är bra, men har i övrigt verkligen försökt att vara aktiv och fullfölja uppdraget. Jag anser mig ha skött mig, med andra ord. Varit engagerad i frågorna. Om en stund skall vi föreslå hur nya styrelsen skall se ut. Jag blev i sista minuten uppringd och informerad om att man vill nominera min kamrat som är ny i styrelsen till vice ordförande. Man vill också att nomineringen kommer från mig. Det gör jag hjärtans gärna, den person jag skall nominera är utmärkt på alla sätt och vis. Varför känner jag mig då plötsligt så ...nere, så dumpad...så totalt värdelös...

Jag har inget behov av titlar. Men den här nomineringen, där man så att säga går förbi mig, innebär faktiskt att man anser att jag inte är lämplig. Att jag inte skulle klara av det. (Vilket jag skulle göra, så det så.) Så nu sitter jag här i telefonmöte med gråten i halsen och skall försöka låta väldigt käck och stark när jag skall nominera.

Nu är det gjort. Och det gör ont att känna sig så oduglig och som en sådan hopplös fördetting. Får se det som en nyttig övning i ödmjukhet!

onsdag, november 25, 2009

Men lite fokus, nu´rå

Idag tyckte jag att mina kollegor och jag inte riktigt jobbade mot samma mål. Mitt mål var att jaga, hetsa, locka, muta dem och andra att skriva korta (obs korta) texter till distriktstidningen. Det är ganska snart deadline och jag gillar inte att behöva sitta och flytta runt text och få tekniska problem av alla slag tre minuter innan tryckeriet absolut måste ha pdf:en. Mina kolloger kände väl till detta. Vad gör de då?

Jo, Linus fick en idé på sin kammare igår kväll och då bara måste han lufta den med Seth och sedan var de plötsligt igång med att nästan ha skrivit ihop en projektplan med spökbudget och ansökan och hela middevitten. I det här läget väste jag ilsket varje gång jag såg dem dyka upp mitt synfält: "skriv". Jag tyckte de hade lite galna prioriteringar. Men nu är jag lite lugnare. Linus blev lite kuvad av min blick så ha slängde ur sig texterna. Seth höll på när jag gick. Hoppas jag. Eller så satt han ändå och skissade på projektplanen...

Mona och Anna är ursäktade. Anna är sjuk och Mona är ledig idag. Men i morgon är det fullt möjligt att jaga på Mona igen, så nu ligger hon illa till. Inget annat än textproduktion godkänns av mig i morgon. Vad arbetsledningen säger är en helt annan femma som jag alldeles sätter mig över.

tisdag, november 24, 2009

Vardagsvesuvius

Första advent på söndag. Idag, i affären på jakt efter rätt storlek: julmusik brölar i öronen från alla håll. Alla människor före mig i kassakön har problem eller frågor som de inför julrushen nyintagna flickorna inte alls klarar att lösa utan det tar evigheter eftersom de först måste kalla på erfaren personal och så går varje moment så långsamt, så långsamt. Är de klonade, eller från samma planet alla de här flickorna? Jättemycket make-up, hårt friserade, samma uttryck av kombinerad förvirring och vegeterande. Planeten "runt 20 i ett västerländskt land där bildning mer och mer börjar ses som något suspekt", kanske?

Ja, jag är gnällig. Ja, jag blir nedslagen över den brist på intelligens och ande som jag tycker alltför många utstrålar. Vi bränner ner hela skiten och börjar om.

lördag, november 21, 2009

Fåfängans marknad

Igår drog Alva med mig till huvudstaden. Det finns ett företag där som heter the Studio, vars affärsidé är att locka folk med att få vara modeller för en dag. Alva behövde en målsman med, därav mitt besök på the Studio.

Det var som ett löpande band. Jag fick börja med att styla håret. Det vill säga, en uttråkad person frågade hur jag ville ha håret. Jag sade att min självlockighet gärna får komma fram. Hon klämde håglöst in lite mousse i håret och så var den stylingen klar. NB: detta gör jag själv i badrummet om morgnarna.

Jag tog en salt pinne och väntade, sedan ropades jag upp för make up. Make-upartisten var en rätt pigg ordning så det var ganska skoj. Om inte annat är det skönt att bli lite ompysslad. Och resultatet var ungefär vad man kan vänta sig. Nyllet fullt med foundation och puder, ögonskugga upp till ögonbrynen. När man har kommit upp i min ålder är det inte så smickrande längre, tyvärr, men jag gillade att ha ögon som var åt det sotiga hållet för jag vill hellre se ut som en rockmormor än en hemmafru från mellanvästern. Make -upartisten tyckte uppenbarligen inte heller att mitt hår var stylat för hon sade att jag snart skulle bli uppropad för att fixa håret...

Efter det var det dags för den stora grejen: fotograferingen. Jag fick testa alla poser och vinklar och fotografen var uppmuntrande så det var roligt. Hon fick mig att känna det som att det fanns en del bra bilder, där. Jag mådde rätt bra och satt och tittade på flickorna när de gjorde poser och miner och blev flyttade på.

Så skulle vi titta på bilderna. Ärlig talat var det inte roligt alls för mig. Jag fick en liten gråtklump i halsen och bara såg bild efter bild på en tråkig tant med ett konstigt ansikte som dessutom vreds på märkliga sätt. Försökte slå bort det. Det är ju bara värdsligt, snälla nån, inte gör det något. Lyckades inte helt. Det blev lite bättre av att se flickornas bilder för de är ju så dundersköna och fina och hade många bra bilder.

Det var en konstig upplevelse på det stora hela. Här kommer en romantisk bild på mig, mest för att jag tycker det är lite roligt att just en av de bilderna blev OK när jag själv tycker att jag inte är en gnutta romantisk. Sedan en bild på mig och Alva. Och sist en bild på världens vackraste dotter.





torsdag, november 19, 2009

Behov av både fest och allvar

Man kan förutsätta så mycket utan att tänka på om det verkligen har någon förankring. Som att barn inte klarar för mycket högtidlighet och allvar. Det gör de visst, det. Alla människor, stora som små, behöver den där växlingen mellan avslappning, spänning, högt och lågt. Det måste förstås anpassas efter ålder, men barn har ett stort behov av högtid de också. Något som markerar att det här är inte som vanligt.

Jag blev påmind om det idag på jobbet. Jag blev uppringd av en av våra fantastiska juniorledare som ville ha hjälp med att utforma ett fint intyg att ge till sina junisar efter den löftesavläggningsceremoni de skall ha snart. Hon berättade att hennes barn hade varit med när en annan barngrupp hade haft sin löftesavläggning. Den gruppen hade gjort det med betoning på festlighet och skoj. Det vill inte den här ledarens barngrupp ha. De vill ha det högtidligt och fint. Något som markerar ett visst allvar. Och då får de det.

Jag inser att om det finns några människor som alltid är djupt allvarliga, så är det barn. Framförallt yngre barn som ännu inte har fått distans till sig själva och världen runt om - barn som inte har lärt sig att förstå ironi. Barn som har kvar en oskyldighet som gör att allt är på riktigt, liksom.

onsdag, november 18, 2009

Stolt förälder

I dagens UNT (Uppsala nya tidning) finns det en artikel om ett föräldrapar och deras reaktion när deras son berättade att han var gay. Reaktionen var positiv. De här föräldrarna säger i artikeln många saker som jag, och flera av oss som har barn som är gay eller bisexuella helt instämmer i. Det viktigaste är väl ändå att ens barn fortfarande är ens barn. Det är samma person som innan man visste. Samma unge som man alltid älskat.

Jag säger alldeles ärligt: det bekymrar mig inte på något enda litet sätt att min dotter är bisexuell (hon väljer själv att beskriva sig så)- etiketten spelar ingen roll. Hon är alltid min unge som jag är så glad och stolt över att vara mamma till.

Men det finns så mycket motstånd, som bekant. En reaktion i det lilla som jag har noterat är att förhållandevis många människor antyder att hon är så ung och man får väl se om hon kommer att vara sådan (sådan?!) hela livet...jag säger det igen; jag bryr mig inte om vilket. Varför skall det ha någon betydelse? Och de människor som säger saker som liknar det jag just beskrivit, vilket är deras motiv? Vill de på något vis trösta mig? (Helt onödigt dessutom.)

Jag vill bara att min dotter och hennes syskon skall få ha turen och lyckan att hitta just den person som de mår bra av att vara tillsammans med. Där spelar könet ingen roll. Det är individen och personligheten som är viktig.

Dokumentera sin vardag

Jag tycker jag har det rätt trivsamt omkring mig på jobbet. Jag gillar bordet och stolen och inte har jag överdrivet stökigt heller. Nåja, det sistnämnda är ju högst subjektivt...


På min anslagstavla trängs diverse papper. Den fina idolbilden på Cmdr Chakotay (Star Trek Voyager) har jag kvar som nostalgitripp, för den fick jag av Anna Grr när hon slutade här. Annars är det viktiga nummer och adresser varvat med barnteckningar med flera år på nacken samt idolbilder på Oscar Olsson och barnen.

måndag, november 16, 2009

Vårt märkliga gig

Här körar vi bakom Marie Picasso. Man får hoppas att någon orangutang klarar sig tack vare vår insats.

lördag, november 14, 2009

Brinner för

Ett av de pass vi erbjöd deltagarna på vår inspirationsdag var en förläsning om vår märkvärdiga folkbildning av Lars Svedberg. Lars är en av mina folkbildningsförebilder sedan jag som rätt späd UNF:are hörde hans föreläsningar. Han är, liksom jag, mäkta stolt över det folkbildningsarv som IOGT-NTO-rörelsen har i ryggen. Och anser att vi måste lyfta fram den frågan på nytt. Jag håller med.

Folkbildning har inget med akademiska meriter att göra utan handlar om den mänskliga utvecklingen - och att ge människor möjlighet till att utvecklas. Studiecirkeln är en genialisk uppfinning.

För sådär tjugo år sedan var vi några UNF:are som åkte och hälsade på Oscar Olssons änka Roine. Hon berättade om Oscars liv och gärning och vi såg på många foton och hade det alltigenom trevligt. Det betydde rätt mycket för mig. Oscar Olsson och studiecirkeln har betytt så mycket för många människor, och det kändes lite märkvärdigt att sitta med han sänka och få höra berättelserna.

Annars har jag själv inte lämnat några större folkbildningsavtryck hittills. Jag gjorde studiefrågorna till ett NBV-material om Gustaf Fröding för drygt tio år sedan. Men jag har inte lagt av än! Mer kommer. För folkbildning är livsviktigt.

torsdag, november 12, 2009

Min bästa värmekanin, förlåt värmekamin

Ibland kommer Sigvard intassande om natten och kryper ner i vår säng. Han får en liten extrakudde som jag har i sängen för det ändamålet och så får han dela täcke med oss i tur och ordning. Han rullar runt i sängen och snor då med sig hela täcket vilket gör att vi rycker tillbaka en del och så försöker vi lappa ihop våra två täcken och stoppar om honom. Och så rullar han igen och där ligger man med ändan bar.

Tur då att Sigvard sprider sådan värme. Jag kan ligga och titta på honom länge. Han sover med ena handen under hakan och ögonfransarna skuggar kinden. Sju år är han, och det kliar i honom av längtan efter att fylla åtta. Jag säger till honom att han får fortsätta att njuta av att vara sju år ett tag till. Han drömmer livligt om nätterna och låter därefter. I natt sade han något upprört. Jag smekte honom över kinden för att lugna honom. Då kom han upp till ytan för ett ögonblick och mumlade "Jag drömde nog lite" och sedan somnade han igen.

Det finns ingen som kan göra mig så varm som Sigvard. Det skulle vara hans syskon, då.

onsdag, november 11, 2009

Luciavibbar

Letade fram Sigvards stjärngosselinne och dito pinne. Hittade inte struten, men Sigvard säger att det inte för något, för han skall ha grejerna på skolans rymdfest i morgon. Jag tycker att han är mycket fiffig. Klart att man skall vara utklädd till stjärngosse på rymdfest.

Där jag letade och inte helt lyckades (var ÄR de förbaskade strutarna?) slog det mig att det är mindre än en månad kvar tills jag måste ha åtminstone Justus stjärnosseklädsel perfekt och klar. På gosskörens Goder afton får det verkligen inte synas några mörka kläder under linnena. Jag har haft det lite jobbigt de år jag dammsugit affärer på jakt efter helst vita, men annars ljusa, långkalsonger. Det är heller inte helt lätt att hitta vita t-shirts utan ett blaffigt färgtryck på bringan. Jag håller tummarna för att sakerna finns i sin helhet hos barnets far. Jag skaffade nytt i rätt storlekar förra året och det skulle smärta mig en del att tvingas köpa nytt bara för att vi inte hittar kläderna. En ny dumstrut kan jag däremot kosta på mig.

Fick lite Luciavibbar av detta och sjöng Sankta Lucia för Tönnes medan vi höll på med hans kvällstoalett. Han avbröt mig inte. Det gör han undantagslöst annars. Kanske han fick lite Luciastämning han också och att det var därför han lät mig sjunga utan att protestera?

måndag, november 09, 2009

Några av kamraterna

Några av mina schyssta styrelsekollegor. Alla kom inte med på bild denna helg eftersom de inte ramlade in i matsalen förrän precis när vi skulle äta, och då ville jag också äta. De får bli avporträtterade vid senare tillfälle. Jag är glad att ha två år framför mig med det här gänget.

Birgitta, vår kassör med stenkoll på siffror och distrikt. Alltid full av positiv energi. Martina, resurser. Mycket finurlig och med en humor jag gillar skarpt.

Anna D. Metod och verksamhet. Förnuftig människa som kan behålla lugnet. Man kan även fnissa ohejdat tillsammans med Anna.

Ninve. Utbildning, medlemmar, ledare. Oerhört klok och trevlig. Dessutom den vackraste människa jag träffat.

Christer. Politik och internationellt. Gammal vän. Gillar. Winnie. Utbildning, medlemmar, ledare. Idéer åt alla håll. Winnie tänker utanför boxen! Anna L, metoder och verksamhet. Gôrtrevlig. Vi har två par likadana byxor, hon och jag, bara en sådan sak...

söndag, november 08, 2009

Utmaning

Kompisen Anna och jag har utmanat varandra till att i vårt respektive bloggande då och då lägga ut bilder av oss själva och vår outfit för dagen. Kan modebloggarna så kan vi! Här kommer min kvällsoutfit . Efter att ha kommit hem från styrelsekväll på Tollare vill jag bara ha på mig kläder som är mjuka och inte sitter åt någonstans.



Tunika och kalsonger från Gudrun Sjödén. Röda munkjackan köpt på Coop Forum Gränby.

lördag, november 07, 2009

Ingen konstkännare

Konst på mitt rum på Tollare i helgenJag får en känsla av 50-talsestetik. Fel, fel fel! Det visar sig att tavlan med duvan och de två flickorna är gjord 1984. Flickporträttet är gjort 1924. Där ser man vilken känsla jag har för stil och genrer...



I god tro

Ofta kan det vara småsaker och dåligt omdöme som leder till fördärvet. Det som är aktuellt för mig just nu är ett fall med ett distrikt som ligger illa till och som vi har ägnat många tankar åt under flera års tid. Med detta distrikt som exempel påminns jag om att man kanske inte borde skriva under allt man får under näsan bara för att man är i god tro, utan ta tid på sig att kolla vad det handlar om. Om något är galet är ursäkten att man ju trodde att allt var OK inte gångbar. I vissa fall är det så pass illa att jag håller med om att folk (även jag) kan bete sig så dumt att det är rent kriminellt - och det sker utan ont uppsåt utan i, just det, god tro. Tyvärr mildras inte konsekvenserna av uppsåtet.

Och som alltid när man skall så att säga rensa ett sår så gör det ont och människor blir lidande. Men nödvändigt är det, annars finns det ingen framtid.

Ofta känner jag mig naiv, dum och korkad. Godtrogen. När någon råkar ut för att ha visat prov på dåligt omdöme tänker jag alltid med en rysning "There, but for the grace of God, go I".

Trött och grinig

Det är inte så lyckat att sitta i möte i dagarna tre när man är trött och grinig och allmänt människofientlig. Får be alla om ursäkt senare. Jag inser att det inte är så att alla mina kamrater är dumma och korkade utan att det är jag som är supergrinig och inte riktigt rättvis.

Nu budget. Sedan lite mer intrikata ärenden. Och så väntar vi med spänning på kvällsunderhållningen.

fredag, november 06, 2009

Ännu en helg på Tollare

Sitter en stund och bekantar mig med nya låndedatorn innan jag kryper i säng. Är jättetrött efter utskottsmötet under kvällen. Minns inte riktigt vad det var jag nu har åtagit mig att göra - tur att allt protokollförs.

De här novembermötena är trevliga eftersom det är ett tillfälle för alla fyra förbundens styrelser att träffas och prata. Lördagskvällen är av tradition vikta åt någon slags muntrationer som vi turas om att organisera. Jag vet faktiskt inte vilka det är som ordnar i år, men det brukar alltid vara skoj. Och så länge jag slipper nattbandyn är jag glad. Nattbandyn tar fram det sämsta hos alla styrelseledamöter, hävdar jag efter att i åratal sett till vardags fridsamma människor få något blodtörstigt i blicken och väsa "vi skall krossa dem" så snart de får en klubba i handen och dragit på sig gympashortsen.

God natt. Akta er för sport.

torsdag, november 05, 2009

Kontroll

Kontrollbehov har vi i varierande mängd, och inom olika områden. Det finns människor som har kontrollbehov vad gäller precis allt i livet. Det är ofta ganska besvärliga att umgås med. Ibland kan man se att det kan gå riktigt illa, också. En förälder med detta starka kontrollbehov låter inte barnen få tycka något eller utvecklas som de själva vill i någon större utsträckning. Synd att de missar en viktig sak när det gäller kärleken mellan barn och föräldrar: kärlek är villkorslös. Kärlek ryms inte inom kontrollbehovets ramar. Man måste släppa.

Jag erkänner villigt att min kärlek till mina barn hittills inte har utsatts för några prövningar. Jag har inte behövt tampas med problemet att barnen utvecklas på sätt som jag inte gillar. Så för mig är det än så länge lätt att säga att jag har respekt för barnen, som de individer de är. Visst är det så. Jag skulle få det svårt om de plötsligt kom hem och var nazister eller hatiska homofober eller något sådant, det säger sig självt. Men jag hoppas att jag inte skulle utestänga dem från min kärlek - även om de utestängde mig.

tisdag, november 03, 2009

Önskedröm

Inatt drömde jag att jag hade fått ett mycket välkommet tillskott till hemarbetet. Jag satt i biblioteket och tänkte sortera lite böcker - bara det talar om att det här var en dröm, jag har inget som helst system utan går efter mitt kom-ihåg av var jag ställde eller lade en bok senast jag läste den. Jag har så pass många böcker att de inte får plats i hyllorna utan även ligger i travar längs med hyllkanterna.

Men alltså, i denna dröm skulle jag företa en lättare sortering. Jag sade till mitt bokletarbi: "Är du snäll och letar fram alla böcker av den här författaren". Mitt fiffiga bokletarbi zummade upp i taket och började söka av alla hyllor. När det hittade en bok av den författare jag letade efter puttade den ut boken lite för att markera var det stod, och så zummade det vidare. Oerhört praktiskt.

När jag vaknade var jag lite besviken över att jag inte har något bokletarbi på riktigt.

söndag, november 01, 2009

Seg och skön

Den bästa sortens söndag som finns: inget att göra på hela långa dagen. Jag vältrar mig i ledigheten som Joakim von Anka dyker bland stålarna i sitt pengavalv. Ahh.

Känner mig lite snopen på det där sättet man kan göra efter en konsert. Det är en så lång uppladdningstid, och så är det över på en timme. Sådan tur då att vi bara hinner dra efter andan innan det är dags för nästa projekt. Den 15 november är det konsert i UKK (Uppsla konsert- och kongress) och sedan är det öva inför julkonserterna för hela slanten. Man hinner inte bli uttråkad i alla fall!

Myser åt det Björn berättade om pojkarna på Megahelg igårkväll. Tönnes hade fuskat i limbo, den lilla grisen. Sigvard hade röjt och roat sig på sitt självklara sätt, och Justus var snäll mot sina bröder. Tönnes fick åka hem på kvällen, men de andra två har sovit över. Björn är precis och hämtar hem dem, men eftersom de är hos sin pappa får jag vänta en vecka innan jag får höra Sigvard berätta om sin helg. Lilla fina, oförbränneliga Sigvard.

Min stora fina pojke. Jag hann inte åka till graven igår. Hans pappa sade att han hade tänt två ljus så jag mår lite bättre nu när jag vet att det finns två stadiga ljuslågor på Samuels grav.

lördag, oktober 31, 2009

Nöjd

Gick ut hårt i förmiddags och sjöng i högmässan. Störtade sedan hem och kraschlandade i soffan med huvudvärk och diverse andra krämpor. Mådde inte så bra när jag kravlade mig upp för att cykla iväg till Domkyrkan igen. Blev piggare efter en hyfsad repetition och sedan fika. Och konserten gjorde vi ruskigt bra. Tack orkester och solist, och tack till Milke och oss själva som sjöng så bra! Vissa konserter minns man länge för att de på något vis lyfte på alla nivåer. Våra konserter i London i våras kommer jag alltid att minnas som sådana konserter med extra lyft eller vad man skall säga, och jag tror banne mig att den här Dobrogoszkonserten kvalar in i samma grupp. Ni som inte var där och lyssnade, sörj!

torsdag, oktober 29, 2009

Unga mödrar

Då och då ser jag på den danska dokumentärserien Unga mödrar, som handlar om just unga mödrar. Jag tycker den är rätt fin. Tonen är neutral och full av respekt för dessa tonårsmödrar som emellanåt verkar ha enbart ett mål med sitt liv: självdestruktivitet. Med något enstaka undantag är det vad man skulle kunna kalla white trashbrudar och jag sitter oroligt och undrar hur det skall gå för dem med sina negativa attityder och sina ogenomtänkta beslut vad gäller pojkvänner på löpande band.

Igår blev jag extra orolig över fjortonåringen som suckade över att det var tungt att inte kunna dricka under graviditeten, eftersom hon tyckte så mycket om att göra det och var van vid att göra det. Fjorton år. Van vid alkohol. Hon var antagligen inte nykter när hon blev gravid. Gissningsvis kommer hon att bli gravid på fyllan några fler gånger innan hon fyller tjugo. Enda trösten var att hon ändå ansåg att hon för bebisens skull inte kunde dricka under graviditet och amning.

En annan värld, andra attityder. Men människor som försöker streta på och göra så gott de kan. Jag gillar som sagt programmet för att det inte anläggs en enda synpunkt på flickorna, utan det är bara fakta runt deras liv och situation som visas upp. Att de sedan visar upp sidor av sig själva som de kanske inte tänker på får nog stå för dem själva. Som den unga mamman som gnällde oavbrutet på allt, och fick spel när de var på semester i Turkiet för att man inte kunde handla för danska pengar där. När jag ser sådant blir jag ännu mer övertygad om att kunskap och bildning är finfina verktyg för att minska intoleransen och öka ödmjukheten. Ju mer man vet, desto mer inser man hur mycket okunskap man bär på.

Håller tummarna för alla unga mödrar i hela världen.

onsdag, oktober 28, 2009

Värmekällor

Det finns något försonande även med vardagsmorgnar under den mörka årstiden. När jag väcker mina yngsta pojkar är de varma och goa och mosiga och mysiga efter sömnen. Deras värme sprider sig. Jag tar vara på den så länge jag kan - snart är de stora och väcker sig själva och då har man ingen liten att värma sig på längre.

Religiöst

En av de saker som är väldigt nedslående med att vara en utövande kristen som menar att Gud är kärlek, är att man oavbrutet stöter på människor som gör allt vad de kan för att begränsa Guds kärlek. Som förminskar och förstör och tror att de vet exakt vad som är rätt och vad som inte är det. Som fördömer och stöter bort människor som inte beter sig som de vill. Som tror att de själva är Gud som kan döma. Och glömmer att Gud framför allt är kärlek.

Det ständiga dilemmat. Gud är god, men människan är det inte mer än fläckvis.

tisdag, oktober 27, 2009

Ynk

Har jätteont i huvudet, främst bakom ögonen och näsan och var tvungen att stappla upp och ta en tablett så här miss i nassen. Det suger verkligen att vara sjuk precis hela tiden. Min enda tröst i eländet såhär under en konsertvecka (två rep under veckan och konsert på lördag) är att halsen är relativt opåverkad. Det hjälper dock inte allmäntillståndet nämnvärt. Tur att det finns en soffa, te och Ballykissangel på kanal 9 om förmiddagarna.

Ballykissangel för den oinitierade: irländsk långkörare av typen Hem till gården. Lagom lättfattligt och småcharmigt att titta på när huvud och kropp är i dålig form.

söndag, oktober 25, 2009

Last night of the Proms

Lätt surrealistisk känsla det där att sitta och tokvifta med Union Jack i Vårfrukyrkan i Enköping - men kul. Jag befann mig där för att Justus var där tillsammans med fem av sina soprankollegor. De var inhyrda för att sjunga solot i Mendelssohns "Hear my prayer". Denna lilla sologrupp skötte sig bra och bidrog dessutom till stämningen genom att vifta ordentligt med sina flaggor under nummer som krävde detta när publiken blev trög. Det var en väldigt trevlig programidé. Fast man undrar om hela Enköping är fullt antingen av engelsmän i förskingringen eller av anglofiler.

Vi fick skråla med bland annat i Land of Hope and Glory, Rule Britannia, There´ll always be an England och God Save the Queen. Jag är lite putt över att jag inte fick sjunga med i Jerusalem, men på det stora hela var det så trevligt att jag kan sätta mig över det. På slutet fick pojkarna släppa ut ballonger över publiken och det såg festligt ut när vi hjälptes åt att buffa ballongerna bakåt i kyrkorummet. Ännu festligare blev det när äldre herrar av hjärtans lust smällde ballongerna med hjälp av pinnarna till sina flaggor. Det lät som smällare på nyårsafton. Av detta tar jag med mig att vi måste ha mer ballonger och flaggor vid våra konserter.

Vårfrukyrkans kör dubblerade konserten tack vare att det blev en sådan succé förra året. Jag fick alltså uppleva engelsk nationalism kanaliserad av svenskar vid två tillfällen. Det känns fortfarande absurt men skojigt. Det jag tyckte var absolut roligast var dock att Justus fick en sådan positiv konsertupplevelse. Det har varit väldigt mycket repetitioner och slit hela hösten och han var inte alls sugen på den här konserten när vi åkte iväg i eftermiddags. Det gjorde det extra mycket värt för mig att höra och se att pojkarna (speciellt min egen pojke, förstås då...) sjöng bra och att de hade genuint kul.

There´ll always be an England. Håhåjaja. Jag erkänner: jag är också anglofil. Inte lika inbitet som i övre tonåren, men dock.

Musik, musik

På lördag sjunger vi Steve Dobrogosz Requiem. Jag lyssnar på det när jag cyklar till och från jobbet för att få in hur det låter med orkester och allt. Det var först häromdagen som jag plötsligt noterade att Agnus dei-satsen skiljer sig rätt markant från andra requiem jag sjungit och lyssnat till genom åren. Den är dramatisk och ganska upprörd. För mig signalerar textunderlägget en mer fridsam hållning (grovt översatt "O guds lamm, ge dem evig frid"), men det är klart att man kan tänka sig det mer som en ängslig fråga: "Snälla, du ger dem frid, va?" Och då kan man låta mer upprörd förstås.

Hur som helst är det vacker musik, så kom och lyssna. Lördag 31 oktober kl 18.00 i Uppsala domkyrka, alltså.

fredag, oktober 23, 2009

Kung Artur

En av de bästa legender som finns att bygga på: berättelsen om kung Artur. Dramatik. Höga ideal, trofasthet, svek, äventyr, sorg och en stark känsla av att allt är ödesbestämt. Slutet hade inte kunnat bli annat.

När jag var barn hittade jag i skolbiblioteket två böcker med Arturlegender och berättelser om riddarna av Runda bordet. Howard Pyle hette karln som hade redigerat och illustrerat. Jag har en av dem i min bokhylla, men nuförtiden tycker jag berättartekniken är oerhört stolpig och tråkig. Det var ändå de böckerna som fick mig att upptäcka Arturlegenden, så jag är Howard Pyle skyldig stort tack.

Däremot är jag fortfarande väldigt förtjust i T.H. Whites Arturböcker med samlingsnamnet The Once and Future king. Första delen är nästan bubblande berättarglad (Disney har snott en hel del från Whites bäcker både till Trollkarlens lärling och till Svärdet i stenen) men samtidigt med stråk av allvar. De senare delarna blir bara mer och mer mörka och tragiska. Jag har inte läst dem på säkert tio år eftersom jag kunde böckerna utan och innan. När jag nu läser om dem kan jag dem fortfarande tyvärr så pass bra att jag hoppar lite när jag inte vill läsa mer om ödesbestämda livsval och så är handlingen plötsligt lätt intrasslad. Sorglig men bra är serien. Läs den.

Andra tips på Arturförfattare: Marion Zimmermans "The Mists of Avalon" är inte så dum heller. Den har ett annat perspektiv och en tydlig agenda, men funkar. Åtminstone för mig som är feminist och helt för berättelser om kvinnors styrka och hur den har trängts undan och sådär. Mary Stewarts böcker är mer fokuserade på Merlin och lite melodramatiska, men håller. Och en bok där Artur dyker upp och ingår i hela kontexten runt berättelsen men inte är huvudperson, en av mina absoluta ungdomslitteratursfavoriter: Rosemary Sutcliffes "The lantern bearers".

torsdag, oktober 22, 2009

Mota ont med ont

Igår satte jag igång projekt laga persienn i pojkarnas rum. Jag satt intrasslad i snören och lameller och trädde och svor och gjorde fel och trädde om i ca tre timmar. Nu har jag ingen aning om hur jag skall kunna få upp persiennen igen. Det ser ut som om jag måste börja med att dra ut spikar ur metallfästen och ha mig. Kanske blir det gjort till sommaren...

Fick sådan ågren över att jag inte lyckades slutföra persiennlagandet att jag grep mig an den enorma högen med ren tvätt. Det tog två timmar.

Undrar vad som behövs för att driva mig till sådan förtvivlan att jag fixar persiennen.

Brunnar

Ofta tänker jag på känslor och det som orsakar dem som brunnar att ösa ur. Det låter så glädjefyllt i samband med bra känslor - ösa ur glädjens brunn - men desto dystrare när det gäller svårigheter. Sorgens brunn kan också upplevas som ändlöst djup. Idag är det en sorgebrunnsdag för jag längtar så mycket efter min pojke.

tisdag, oktober 20, 2009

Dimmigt

Det har varit dimmigt hela dagen. I morse när jag cyklade till jobbet höll jag faktiskt på att missa min sväng in vid minigolfbanan för sikten var så pass dålig och allt såg annorlunda ut. Det blev inte lättare av att mina glasögon hade en hinna av fukt över sig som inte gick att få undan. Fick kika under glasögonkanten då och då för att få lite skärpa. Väntar på att förkylningen skall gå över så att mina ögon klarar att ha linser på sig igen, så slipper man igenimmade glas.

Dimman har lättat något under dagen, men det är fortfarande inte fri sikt mot horisonten. Märkligt väder. Blir lite inspirerad till att ge mig i kast med stickmönstret Dimma.

söndag, oktober 18, 2009

Dino

Det ligger en flygödla på tröskeln mellan hallen och vardagsrummet. Jag mår bra varje gång jag kliver förbi den. Tänker inte plocka upp den förrän möjligen på fredag eftermiddag då barnen är tillbaka igen.

När saker kommer nära

De flesta av oss reagerar känslomässigt inför företeelser och yttranden som berör oss väldigt nära. För mig är min absolut ömmaste punkt min sons handikapp. Inte i sig det faktum att att han är handikappad, utan för de rädslor jag har inför hans liv och omvärldens bedömningar av honom, samt oron inför vilka möjligheter han har i vårt samhälle att bli sedd och älskad för den person han är. Det finns stora möjligheter. Jag är inte så svartsynt som det låter; jag tror fullt och fast att vår älskade Tönnes kommer att få ha det bra i livet. Men rädslan finns där ändå.

Började tänka på det här när jag läste DN:s artikel om Sara Palin. Hon har använt sig av det fula tricket att pådyvla sin meningsmotståndare ett påstående som ingen vettig människa skulle kunna instämma i. I det här fallet att Obama skulle förorda någon slags dödspanel som skall göra bedömningar om insatser i sjukvård, för vilka grupper det skall gälla och så vidare. Sara Palin har en son med Downs syndrom och det använder hon givetvis för att försvara sin reaktion inför Obamas påstådda förslag om dödspaneler. Inte snyggt. Inte schysst. Inte bra.

Det värsta är att jag kan förstå hennes ryggmärgsreaktion. Jag kan reagera likadant innan jag har hunnit andas och lyssna eller läsa om vad som egentligen sägs. Man är som förälder till ett handikappat barn överkänslig inför allt som ens skulle kunna lukta av en inställning som säger att detta barn bodde egentligen inte ha fötts. Känslig inför insikten om att all forskning som bedrivs om våra barn och som kommer dem till godo egentligen har som syfte att ta reda på varför handikappet uppstår och försöka förebygga det.

Jag vet att de forskare och läkare som arbetar med - i mitt eget exempel - med människor med Downs syndrom inte alls är cyniker som vill se till att världen skall rensas från individer som inte fungerar som alla andra. Tvärtom har alla jag har träffat på haft en stor plats i sitt hjärta för just de människor som inte är som oss utan handikapp. Och jag är också nyfiken. Jag vill också veta vad som gör att Tönnes fungerar och mår bäst, vad som är orsaken, hur jag skall kunna förstå honom bättre eftersom vi har olika förutsättningar. Forskarna drivs också av den känslan.

Jag kan verkligen inte förklara mina irrationella känslor inför just forskningen och dess syften. Det bara sitter en liten tagg kvar sedan den förmiddag på BB då vi skulle skrivas ut, Tönnes och jag. Efter undersökningen vänder sig den undersökande läkaren till sköterskan och frågar "Har det skickats en rapport till missbildningsregistret?" Jag sade genast med ett sådant där lätt skratt som man anlägger för att låtsas som att man inte alls är en stor, ömmande böld av sorg och oro utan en förnuftig och sansad person, att jag inte tyckte att Tönnes var särskilt missbildad. Nejnej, hastade han att säga, det är ju för forskningssyftet. Det begrep jag. Jag tycker att det är bra. Mer forskning som kan göra livet bättre för mitt barn får tummarna upp för mig. Men han sade högt inför en nybliven förälder att barnet var missbildat. Ja. Det är han ju. Han har ett kromosomfel. Han är som ett felbygge, som ett legotorn där en kloss har satts lite fel och förskjutit resten av bygget. Ändå är han så rätt. Han är så riktig. Så varje liten antydan till att han och människor som är som honom egentligen är ett misstag som borde åtgärdas snappar jag upp som en hök som ser en mus nere på marken. Det kommer nog alltid att vara så. För det är sårbart.

Kom och lyssna 31 oktober

Det finns ett stort utbud av intressanta konserter inom ramen för Uppsala International Sacred Music Festival. Det här är en av dem. Så klart ni skall komma och lyssna. Och man hinner springa till konserthuset och lyssna på Blind boys of Alabama efteråt, så det är inga problem.

torsdag, oktober 15, 2009

Läst

Jag läser inte bara böcker eller tidningar. Jag läser också texter på livsmedelsförpackningar. Den här nedan gillar jag. De använder uttrycket "hälsopåstående" vilket jag uppfattar som hundra gånger mer seriöst än att trumpeta ut att denna vara innehåller fantastiska komponenter som gör att du blir vacker, fräsch och lever längre.

"ProViva med den goda bakterien Lactobacillus plantarum 299v ---. Denna effekt har studerats i flera olika kliniska studier - och detta hälsopåstående har också godkänts av oberoende experter enligt Livsmedelsbranschens regler."

Jag läser också som hastigast igenom reklam. Igår fick jag en försändelse som var adresserad till Fru makes Förnamn+ makes Efternamn. Bara det gjorde att jag reste ragg. Det var ett kort från något slags mediaföretag som påstod att jag var en medlem av den europeiska eliten (sic!) och hade blivit inbjuden att delta i en marknadsundersökning som de nu påminde om. Kortet gick i soptunnan och jag var otroligt irriterad. Vadå Fru, vadå medlem av den europeiska eliten? Strunt, det är vad det är.

onsdag, oktober 14, 2009

Tidstypiskt

När jag gick på gymnasiet var det inne med dokumentportföljer. Svarta attachéväskor syntes i var mans hand. Det vill säga, vi som läste humanistisk och samhällsvetenskapliga linjer hade läderportföljer eller ryggsäckar. Jag hade läderportfölj som jag hade tejpat upp en bild av Håkan Hagegård samt diverse UNF-klistermärken på. Det fanns en och annan samhällsvetare som hasade runt med dokumentportfölj också, men jag minns inte att någon av oss humanister hade en. Däremot var det legio bland dem som läste teknisk eller ekonomisk linje. Vi som inte släpade på svarta portföljer kallade dem intelligensprotesen.

Idag skulle jag inte sätta näsan i vädret inför en intelligensprotes utan tacksamt ta emot. Om den funnes på riktigt alltså, inte bara i bildlig mening.

Ännu mer snö

Snön yr lite snett. Två pojkar har sina långa vinterjackor på sig, den tredje fick ta sin coola höstjacka som för all del nog är varm nog, men den är midjekort. I det här vädret känns det inte bra. Upptäckte först när han skulle dra på sig den varma jackan som han nu till vintern ärvt av Justus att blixtlåset inte fungerar. Varför är det alltid så?

Hemma idag med tung bröstvärk. Jag är så otroligt rädd för att den skall sätta sig och hänga kvar på samma sätt som den gjorde mitt förlorade år (hösten 2007-hösten 2008). Jag borde inte ha gått och sjungit igår, men jag kände mig piggare och så har vi konserter rätt snart så plikten drog. Och det fick man ju bara skit för eftersom halva sopranstämman var borta och vi som var där naturligtvis inte kan låta som full besättning och så fick vi ta emot gnället över att inte alla var där och hur lång tid det tar att repetera in saker. Dessutom fick jag svåra bröstvärken på köpet.

Idag är jag inte glad. Dagens önskningar:
1) Bli frisk.
2) Inte vara hudlös. Allt går rätt in. Trassel med familjerelationer, vardagsbekymmer som det där trasiga blixtlåset, att jag inte kan lösa alla mina barns bekymmer samt världsfreden och svälten och människors intolerans och ondska - som en smäck rätt in i hjärtat.

tisdag, oktober 13, 2009

Första snön

Tidigt i morse kom de, de första singlande flingorna. De ligger kvar och frostar tak och lövverk. Om någon timme har de smält bort.

Tankar buffas i hjärnan men jag har skrivstopp. Det känns som att det är lite för mycket som vill ut och att jag inte klarar att sortera eller hålla mig hyfsat balanserad. Och inte blir det bättre av att jag är sjuk igen. Blir så ledsen av att vara sjuk nu för tiden. Häromveckan pratade arbetsledningen om att anställa en timvikarie för mig eftersom jag är sjuk så mycket. Det tog ner mig rejält även om jag inte har sagt det, för arbetsgivaren måste ju göra det som behövs om arbetet blir lidande. Mina små känslor och rädslor kan man inte tänka på i det sammanhanget. Men det var verkligen inte roligt att få en osynlig klisterlapp i pannan där det står "hon är alltid sjuk, och i konsekvens av det missköter sitt arbete".

Jag vill inte missköta något. Jag vill göra det jag skall och gärna lite till. PÅ jobbet är det roligare än vanligt och jag vill så förtvivlat gärna vara frisk.

söndag, oktober 11, 2009

Medan Sigvard dansar

Satt och försökte läsa medan Sigvard dansade. Det gick inte. Musik och instruktioner på högsta volym från två-tre dansstudios samtidigt. Lade ner boken och såg en detalj som jag inte sett förut: en drickfontän som satt på en liten bit kakelvägg, antagligen en rest från tiden då lokalen vid Svamptorget var en allmän samlingslokal. Jag tyckte den var söt. Mycket rund och trind.


Söndagspojkar

Sigvard ser på TV med sitt enorma gosedjur Koa. Justus tittar mer oengagerat och ägnar sig åt att då och då kittla Sigvards fötter. Sigvard tjuter "Nej, Justus - sluta inte!"

lördag, oktober 10, 2009

Guldkorn inom mig

Ibland när det är som svårast håller jag mig i tankar som kan hålla mig uppe. Nästan alltid är det något med barnen. Sådan tur att de ständigt ger mig nya värmande guldkorn att samla på och plocka fram!

Igår fick jag ett nytt guldkorn. Jag var rätt ledsen på mig själv för att jag glömde Sigvards utvecklingssamtal i torsdags. När jag kom hem vid åttatiden på kvällen och upptäckte missen ringde jag genast till Sigvards pappa för att få be om ursäkt och få höra om vad som sades. Allt var bra. Igår när jag satt med Sigvard och tittade på TV och småpratade frågade jag ändå Sigge om vad de hade pratat om, för att få höra hans egen uppfattning. Sigvard trivs i skolan och berättade att hans lärare hade sagt att hon ser en glad och nyfiken pojke i honom. Det stämmer bra med min egen bild av honom. "Och, mamma, jag tycker att det är roligt med matten. Jag tycker om att lära mig saker."

Det gjorde mig så lycklig. För om det är något jag önskar mina barn så är det att ha känslan av att det är roligt att lära sig nya saker. Att vara nyfiken hela tiden. Ett guldkorn att plocka fram och må bra av.

Total makeover

Hårfager och skön.


Några timmar senare, med mindre hår men lika skön.

Pengar som gör skillnad

Världens barn.
Vänner i världen.
Ge lite, ge mer eller mycket allt efter förmåga. Alla bidrag behövs. Eller var med och samla in pengar och gör en insats på det viset.

onsdag, oktober 07, 2009

Kackerlackor del 2

När vi var i Kambodja med Junis förbundsstyrelse i november 2006 träffade jag kackerlackor igen. Det var på hotellet i Phnom Penh som Åsa och jag upptäckte en kackerlacka modell mindre i badrummet samt en modell större på gardinen.

Den mindre kackerlackan tog Åsa kål på. Jag som mindes mannen med den vita vanten pratade med receptionen om att ta hand om den stora kackerlackan. Men de skickade inte upp någon dödspatrull till rummet. Istället fick vi en burk med insektssprej. Jag tror inte att sprejen ens gjorde att kackerlackan fick hosta, men den var borta när vi tillbaka till rummet på kvällen. Note to self: dela alltid rum med Åsa om det finns kackerlackor i närheten.

En liten man med vit handske

Vet inte hur jag började tänka på just detta reseminne, men...första gången jag var i Sri Lanka var på en resa med Ceylonklubben (jadå, Stig Kroon var med) nyåret 89-90. Mot slutet av resan bodde vi två nätter på flotta hotellet Taj Någonting inne i Colombo. Under hela vår resa dittills, på små hotell, i läger, på teplantager och i byar hade jag inte sett mer än en kackerlacka, och den mötte jag utomhus på en gata och blev inte så upprörd av det.

Väl framme på flotta hotellet Taj Någonting klev jag in i duschen för att fräscha upp mig lite. När jag började bli klar såg jag plötsligt en skugga på utsidan av duschdraperiet. Skuggan var stor och rörde sig långsamt. Jag hör inte till den sort som piper så fort de ser ett djur, en insekt eller en orm - men jag gav upp ett spädgrisliknande skri och slängde draperiet åt sidan så fort jag kunde och hoppade ut. Där satt den, kackerlackan. Jag svär på att den var ungefär en decimeter lång. Det spelade ingen roll att jag visste att kackerlackor inte är farliga, äcklig var den så det räckte till. Jag darrade mig ut och sade till mina barns blivande far: "Det sitter en jättestor kackerlacka på duschdraperiet!" Jag vet inte vad jag väntade mig att han skulle göra som jag själv inte hade kunnat göra. Ta fram ett svärd och gå in och halshugga kräket kanske. Han gick in och tittade och backade snabbt ut igen. Sedan ringde vi receptionen. Efter en kort stund kom det upp en liten späd karl med vit vante på ena handen. Han gick in i badrummet och gjorde processen kort med kackerlackan. Duns, lät det. Sedan tog han med sig liket och gick.

På det hotellet hade de fantastiska kycklingsandwichar. Jag åt en sådan när jag bodde på samma hotell hösten 2004, några veckor före tsunamin. Hoppas jag får en chans till i livet på dessa kycklingmackor.

Saker jag inte förstår

Här skulle kunna följa en mycket lång lista. Jag nöjer mig med en punkt för dagen:
jag förstår verkligen inte varför inte alla människor är feminister.

Ingen försäljare

Jag har aldrig kunnat sälja saker. Av någon anledning blir jag ytterst generad och även om jag skulle tycka att det jag säljer är bra kan jag bara inte tala för varan. Vet inte varför det är så. Kanske är det för att jag är en närmast tillbakafusig personlighetstyp?

Tänkte på det häromdagen. Jag har en körkamrat som, precis som jag, har barn som sjunger i goss- och flickkör. Hon har också fått hem brandfiltar, första-hjälpenkit och aloe veraprodukter. Medan jag då och då antyder att man gärna kan få befria oss från dessa varor tar Magdalena ordet under en paus i körövningen, berättar vad som säljs och varför och givetvis nappar ganska många körkompisar. Jag sitter i ett hörn, förstummad över min egen tafatthet på detta område. Jag hade liksom aldrig kommit på tanken. Återigen: jag kan verkligen inte förklara varför. Det bästa jag kunde komma på var att mumla lite på bloggen om filtarna och faktiskt har en kompis nappat på det - så lite kan jag. Men det är så jag nästa gråter åt min egen oföretagsamhet och överdrivna blyghet.

Bara så ni vet så finns det även aloe veraprodukter att köpa. Schampo, tvål, tandkräm, hudkräm, allt för 100 kronor. Slå till! Klart ungarna skall till USA!

måndag, oktober 05, 2009

X antal meter över hvaet

Jag har köpt mig ett par högklackade skor och gått i dem hela dagen. Jag har till och med sprungit från Klara Södra till tåget i dessa högklackade. Känns bra att vid 41 års ålder äntligen slänga längdkomplexet åt fanders och dra på ett par skor som gör mig ännu längre. De är dock blygsamma i höjd jämfört med Alvas decimeterhöga klackar, men som bekant måste man lära sig krypa innan man kan gå.

Nu borde jag skriva rent anteckningarna från utskottsmötet, men jag ägnar mig istället åt att sticka, se på TV och lyssna på Dobrogosz. Helgens repetition var välgörande men Dobrogosz requiem har fastnat i mitt huvud vilket gör att jag lär vara väldigt trött på det innan vi är framme vid konsert.

P.S. Jag är oerhört nöjd med mina högklackade. Ack ja, bara yta ibland!

fredag, oktober 02, 2009

Den där drinken...

Mina två äldsta barn sjunger i Uppsala domkyrkas flickkör respektive gosskör. I februari skall de åka på USA-turné tillsammans, och det är förstås inte så lätt att få till ekonomin för den resan. De säljer brandfiltar och första-hjälpenkit, och nu skall de sälja lite hudvårdprodukter. Dessutom går de ut med erbjudanden till företag om att komma och sjunga Lucia- eller julsånger. Är någon sugen på en brandfilt eller aloe veraprodukt eller på att få vacker sång till sitt jobb? Hör av er till mig så kan jag se till att ni får kontakt med körerna.

Men - det stör mig att i den pdf vi föräldrar har fått oss tillskickade för att lämna ut på våra jobb så står det: "Du/ditt företag bokar Uppsala domkyrkas flick- och gosskör till ditt företagsarrangemang kring jul. Det kan gälla Luciafirande, sång på julmiddagen, eller bara några låtar till drinken före julfesten."

Ok, där gick redan en del ställen jag tänkte på fetbort eftersom man inte serverar drinkar där. Och så blir jag som vanligt så förvånad över att det tydligen är så himla naturligt att man alltid, alltid har drinkar eller vin eller tar sig en öl även i jobbsammanhang. Alkoholtraditionen står mig upp i halsen.

torsdag, oktober 01, 2009

Två glada saker

På vägen hem från skolan började Sigvard springa lite på stället, studsande på tåspetsarna och med högt uppdragna knän. "Titta mamma, jag kaninjoggar."

När han inte kaninjoggade sig hemåt stannade han samvetsgrant och plockade upp skräp som vuxna människor hade slängt i gräset. Vare sig Sigvard eller jag kan förstå hur man kan få för sig att kasta skräp på marken eller i naturen överhuvudtaget. Det är ett så konstigt beteende. Man kan se de värsta exemplen i vackra skogsbackar och längs med picknickställen vid ån. Jag undrar hur det står till i skalle och själ på de människor som ser en vacker bit natur och tänker att här är en utmärkt plats att slänga skräp på, så att platsen garanterat kommer att se äcklig och oinbjudande och allmänt förstörd ut. Usch. Vi blev upprörda, Sigge och jag. Men han gjorde något åt det och tog som sagt upp skräp han hittade längs vägen och slängde sedan i en papperskorg.

onsdag, september 30, 2009

Snäll

Jag tycker om att vara snäll mot mina barn. I morse tyckte jag att jag lyckades extra bra!

Jag övervakad Tönnes frukostätande innan skoltaxin kom. Han började som vanligt med en tallrik yoghurt och müsli, och sedan pekade han lite slött med handen mot bordet. Jag visste precis vad han menade. Han ville ha en smörgås. Jag sade: "Tönnes, kan du teckna vad du vill så jag förstår?" Tönnes har kunnat teckna smörgås i flera år. Han visade tydligt att han inte hade lust och att jag var rätt fånig och jobbig. Istället för att antingen ge mig eller bli irriterat envis föreslog jag att vi skulle göra det tillsammans. Jag reste mig och gick till honom och tog hans händer och så tecknade vi smörgås ihop. Tönnes gillade det. Han knep ihop ögonen och gjorde sin skrattgrimas och fick rynkor på näsan och var rysligt söt och glad. Jag var också glad för det blev en bra liten stund sådär mitt i stressvardagen. Pussade på hela stora, fina pojken. I morgon kanske han kommer ihåg det är och mer villig att ställa upp på att teckna istället för att slöpeka.

Sticka ut hakan

Jag är konflikträdd. Jag tycker det är jätteläskigt när folk blir upprörda på mig och anser att jag är dum. Ändå törs jag då och då kliva upp på barrikaderna. Exempelvis den gången för några år sedan då det kom en kallelse till ett föräldramöte med gosskören där det skulle förekomma vin. Jag ifrågasatte förekomsten av alkohol på ett föräldramöte, och jisses så mycket skit jag fick från en del håll. Från andra håll fick jag synpunkter som jag inte delade men som var framförda på ett hyggligt sätt, det är inte de kommentarerna jag beskriver som att jag fick skit över mig. Bara för att förtydliga att jag tål mothugg. Andra höll med mig. Men den sak som en hel del valde att bli mest upprörda över - antagligen för att slippa fundera på sakfrågan - var att jag hade svarat alla så att även de gossar och herrar i kören som hade mejladresser fick del av mina synpunkter. Jag tyckte det var mycket värre att de först hade fått signalen att närhelst vuxna samlas måste de ha alkohol. Tänk så olika man ser på saker.

Det serverades inget vin den kvällen, och hittills har det inte kommit upp som förslag till föräldramötena. Det tolkar jag som att majoriteten antagligen ansåg att jag hade en poäng. Även om det säkert förekom en del muttrande om glädjedödande nykterister. Återigen, så olika man ser på saker. För mig är det alkoholen som är den stora glädje- och livsdödaren.

Jag hoppas jag skall fortsätta orka sticka ut hakan då och då trots att jag är rädd.

tisdag, september 29, 2009

Undersysselsatt

Tyckte att kvällen körövning var lite slitsam. Första delen av repetitionen ägnades åt herrarna som fick öva och ta om och öva och ta om tills jag i mitt stilla sinne tänkte "stämrep, någon?". När damstämmorna väl fick träda in hann vi sjunga en och en halv takt innan maestro bröt. Och så var det dags för herrstämmornas enskilda repetition igen. Där jag satt och i andanom rullade tummarna började jag fundera på en glaskaraff till hälften full med vatten som har stått en fönstersmyg sedan terminen började. Jag undrar vem som ställde dit den och hur länge den egentligen har stått. Minst sex veckor har i alla fall jag lagt märke till den.

Efter paus fick vi sjunga lite längre sträckor i taget. Det var välgörande. Det blir så hopplöst hackigt och tråkigt när man bara får ta det snuttvis hela tiden. Steve Dobrogosz Requiem kommer vi att få till riktigt snyggt kändes det som till slut - kom gärna och lyssna den 31 oktober.

måndag, september 28, 2009

Min flirtiga cykel

Jag har en trevlig cykelväg till och från jobbet. Stora delar går genom stadsparken, längs med ån. Där jag cyklar på grusvägen guppar det till med jämna mellanrum och då plingar min cykelklocka så glatt. Den plingar i stort sett för varje litet gruskorn jag kör över. Det är rätt många som har vänt sig om i tron att någon har påkallat deras uppmärksamhet - och så är det bara jag och min överdrivet kontaktglada cykel.

En annan sak som är trevlig med vägen utmed ån och genom skogspartier är att jag får i mig finfina tillskott med protein tack vara de flugor som först studsar mot min panna och sedan flyger in i min mun. Jag hinner inte spotta ut alla, sväljreflexen är för snabb.

söndag, september 27, 2009

Helgen

Tönnes har varit hos Elin, Claes, Vidar och fåren. Om två veckor slaktar de fåren så det var ju bra att Tönnes fick säga hej till fåren nu. Sigvard har fått sin lyckopeng och varit ensam hemma i några timmar vid inte mindre än två tillfällen i helgen. Först i fredags när det tog mig så orimligt lång tid att lämna Tönnes i Stenhagen och åka hem igen, och i lördags när jag var på konsert med Domkyrkans ungdomskör. Alva sjöng och kunde inte barnvakta. Justus som njöt av att han var ledig från körandet denna helg sumpade min plan om att han skulle vara med Sigvard genom att gå till en kompis och leka med katter. Jag pratade ingående med Sigvard om han inte skulle följa med mig ändå, men han ville hellre vara hemma. Jag slutade vara orolig när jag a) kom ihåg hur mycket jag själv tyckte om att vara ensam hemma redan i sjuårsåldern samt b) inpräntat i gossen att om det finns något han absolut inte får göra när han är ensam så är det att göra popcorn. För att ytterligare säkra det hela poppade jag popcorn åt honom innan jag gick. Naturligtvis gick allt utmärkt.

Idag har Alva sjungit högmässa samt hängt på stan, Justus har gått till kompisen med katterna, Sigvard fick cykla till dansen tillsammans med sin pappa och annars tittat på film och käkat isglass mest hela dagen. Tönnes blev tack och lov hemskjutsad av Claes. Allt flyter. Skönt. För jag är inte på topp kroppsligen och är väldigt trött (har ni hört den förut), så minsta motståndets lag har verkligen gällt hela helgen. Snart är det kväller. En pojke skall bada, en annan har lovat att duscha och helsanera både sig själv och kläderna efter kattgosandet och sedan skall Alva och jag se på Top Model. Mer kan man inte begära av en söndagskväll. Med lite shyssta värktabletter ror man iland det mesta!

fredag, september 25, 2009

Kvällstrött

Jag har varit hemma från jobbet sedan i tisdags och inte orkat göra många knop. Jag bara säger det så att ni skall förstå vilken kraftansträngning eftermiddagen och kvällen var.

Tönnes kom hem strax före 17. Direkt när han klev ur taxin såg jag att han var trött. Han sade inte många ord till mig, och när jag berättade att han skulle åka till Elin, Claes och lilla Vidar blev han fundersam. Han tycker om att vara hos sin kontaktfamilj, men han behöver alltid tänka på saken en stund. Jag packade Tönnes väska och eftersom vår Oldsmobile från -93 sedan två veckor tillbaka is pining for the fjords, så att säga, var det buss som gällde. Som tur är det finns det en busslinje som faktiskt går från oss ut till Stenhagen, så första delen av kvällen var enkel. Bussen stannade i Stenhagens centrum. Elin och Claes bor bortom Fyrispark. Jag skall inte påstå att det är som att åka skidor till Nordpolen, men eftersom jag var sjuk och trött och Tönnes också var trött kändes det lite öken att behöva gå så pass långt. Jag såg hur Tönnes blev torr om läpparna och började släpa fötterna efter sig, men han klagade inte utan knogade på. Allt blev bra så fort vi klev innanför grinden. Fåren var kvar i hagen och lille Vidar stod där på gräsmattan. Tönnes körde nöjt ner händerna i jackfickorna efter att ha vinkat adjö till mig. Fast han tog upp händerna ur fickorna för att ge mig två bamsekramar innan jag till slut gav mig av.

Hemma hade jag en ensam Sigvard. Han var helt lugn och ville hellre vara hemma själv än följa med mig och Tönnes, men jag var lite orolig hela tiden. Jag visste att de stora barnen skulle komma hem, men inte när. Jag slösade tio minuter på ICA Maxi för att köpa nagelfil och något att dricka. Kom ut med fingervantar till pojkarna och en kjol till mig själv. Vimsade omkring och letade efter en busshållplats och missade mycket riktigt bussen. Fick vänta i tjugo minuter på en buss som tog mig till stan - för den där bra busslinjen som gick mellan oss och Stenhagen går givetvis bara på udda klockslag på eftermiddagar var tredje fredag när när Vattumannen har ascendenten i Lejonet eller något sådant där. Definitivt inte på kvällstid i alla fall. Inne i stan fick jag vänta tjugo minuter och höll på att krevera av alla dumbrudar som sätter sig och röker inne i busskuren. Försökte stänga ute allt med mina lurar och musik. När bussen så kom var det tyvärr en chaufför som tyckte att det hör till hans jobb att ha på radion skithögt inställd på en skvalkanal - ajöss till min egen musik. Var riktigt sur och arg och less på mänskligheten när jag klev in genom vår dörr. Resan startade 17.39. Jag kom hem 20.13.

Men hemma fanns de ljuvliga barnen (minus Tönnes, då). Alva och Alex hade gjort kvällsmat. Sigvard var pigg. Justus sade till mig: "Sluta att vara så elak mot dig själv" när jag bannade mig själv över de där slösade tio minuterna på ICA Maxi och några andra misstag jag gjort den senaste veckan. Med andra ord är allt helt OK nu. I det närmaste perfekt.

torsdag, september 24, 2009

Soffprojekt

Rak sjal i rosa lingarn.


Rosa fluff! Jag har väldigt sällan på mig något i färgen rosa men har alltså två rosa sjalar på gång. Undrar om det säger något om min personliga utveckling?


Nyaste projektet, roligt vågmönstrad sjal i ett garn som jag blev glad åt att hitta. Milt och dovt och liksom jag. Tyvärr gjorde jag något fel igår när jag försökte sticka mitt i galopperande förkylning, så nu måste jag repa upp allting och börja om från början igen. Men det gör inget. Jag stickar så långsamt att några upprepningar inte direkt stör tillverkningen. Kontemplativt, liksom.


Virkade sjalen som jag har gjort två tidigare varianter på. Den fina i vit mohair virkad med liten nål så det nästan ser ut som spets gav jag till Kerstin som en riktigt navelluddspresent (se Berke Breatheds serie Opus för referens) på födelsedagen. Jag har gjort en i ett grövre blått garn, virkad med stor nål som Alva har fått. Och nu den här. Jag betonar att det är en höstsjal i höstfärger, det är inte en reggaesjal. Jag tycker att reggae är dötrist.


Dessutom håller jag på att virka en ärtgrön klänning i någon slags 60-talsstil. Jag var klar med den i våras men när jag provade den såg jag ut som en stoppad korv. Så det var bara att repa upp och börja om och försöka modifiera mönstret. Den ligger på is ett tag i min galna förhoppning att jag plötsligt skall smalna av så att jag inte måste lägga ner så mycket jobb på att räkna om mönstret.

tisdag, september 22, 2009

Biskop Krook

Nu är jag rejält sjuk igen, och vid lunchtid ringde jag upp maestro för att höra om jag verkligen behövde komma och sjunga vid kyrkomötets öppnande. Dumma jag, vad trodde jag att han skulle säga? Ger man honom ett lillfinger ("jag är jättesjuk men rätt hyfsad i halsen så om det är kris kan jag komma") så tar han inte bara handen utan hela armen. Så jag ställde upp och sjöng. Själva sjungandet kan jag inte uttala mig så mycket om eftersom jag var rätt borta i skallen, men nuvarande biskopen i Stockholm, Caroline Krook, gjorde min dag.

Dagens text var ur Lukasevangeliet, den om Marta och Maria. Jag har hört biskop Krook tala om de texterna för tjugo år sedan på en föreläsning på teologen, och jag blev lika förtjust då som jag blev idag. Jag hastar att säga att hon inte upprepade den föreläsningen utan höll en ny predikan på samma tema.

Det jag minns nästan allra bäst från föreläsningen och som det bara nuddades vid i dagens predikan var det faktum att det var två kvinnor som bjöd in Jesus till sitt hus, trots att de hade en bror och att han som man i huset borde haft rollen att bjuda in gäster. Vid föreläsningen för tjugo år sedan bollade Caroline Krook lite med tanken på att en förklaring skulle kunna vara att Lazarus var förståndshandikappad och att hans systrar tog hand om honom. Jag tyckte det var en spännande och rörande tanke då, och det tycker jag fortfarande. Uppenbarligen tog jag starkt intryck av just det eftersom jag omedelbart kom att tänka på det när predikan började.

Biskop Krook går i pension snart och sade att hon skall låta Marta i sig vila och låta sin Maria ta mer plats. Det låter vettigt. Det är så jag önskar att vi alla kunde få göra; låta både det aktiva, yttre livet och det mer kontemplativa inre livet få finnas och frodas jämsides.

Kvack

Okej då, nu skriver jag också ett blogginlägg föranlett av Anna Anka. Hon pratar om att USA är ett land där män är män och kvinnor får vara kvinnor. Min första reaktion är: och varför tycker hon att hon har rätt att definiera för alla kvinnor världen över vad "kvinna" är?

Just nu är det Anna Anka som råkat ha kvacka ur sig sina åsikter om förhållandet mellan könen på bästa sändningstid, men hon sannerligen inte är ensam om dem. Man kan prata med första bästa konservativa extremhögerkristna svenska så säger hon samma sak. Det finns andra som inte befinner sig på någon extremkant som ändå påstår att de vet vad det är att vara kvinna eller man, och att det är handlar om begränsade roller som de liksom påstår skulle vara naturgivna. Då är jag onaturlig, då. Eftersom jag med stigande ålder mer och mer anser att det handlar om individer och inte kön. Jag ställer mig ytterst frågande varje gång någon kläcker ur sig något om vad som är naturligt eller inte när det gäller könsroller. Jag rent av går i taket.

Och de där idiotierna om att en kvinnas plikt är att behaga sin man för att han förser henne med pengar ger jag inte ett ruttet lingon för. Vad är det som är bra med att en person skall göra allt för att undertrycka sina egna känslor och behov och i själva verket spela teater hela dagarna för att behaga en annan person? Galet. Jag som trodde att en relation handlade om mötet mellan två människor.

Det känns bra att jag inte känner igen mig ett enda litet dugg i de kvinnodefinitioner som Anna Anka och hennes medsystrar i fånigheterna för fram. Jag skulle bli allvarligt oroad om jag hade haft någon igenkänning där!

söndag, september 20, 2009

Ännu en helg på...Wendelsberg

Har kommit hem från Wendelsberg efter helgens sammanträde med IOGT-NTOs Juniorförbund, Junis, styrelse. Vi är en ny styrelse och det här var vårt första så att säga riktiga sammanträde. Det gick bra. Vi hade bra diskussioner. Jag pratade för mycket, men det råkade ju vara så att min hjärtefråga internationellt arbete kom upp på bordet, samt att jag såg mig nödd och tvungen att agera språkfascist. Svårt att hålla tyst då - men synd om styrelsekamraterna.

När vi träffades förra gången var vi i Stockholm och ägnade lördagskvällen till femkamp på Gröna Lund. Det är lika bra att säga som det är: Connys lag vann, och jag tror tyvärr att Conny hade vunnit individuellt om vi hade räknat så. Han utvecklade en segergest som användes flitigt resten av den helgen och som levde kvar även denna. För nu var vi i Göteborg, så då åkte vi till Liseberg och körde femkamp. Connys lag vann. Segergesten förekom ymnigt. Nu finns det vissa styrelseledamöter som allvarligt funderar på att förlägga nästa FS-möte till Köpenhamn så vi kan gå på Tivoli och ha femkamp även där. Men där sätter jag ner foten. Det finns en gräns för hur dryg Conny (och även Daniel) kan få bli. Nu är det slut med femkamp. Och de kan ju glömma att det blir någon innebandy på Tollare i november. Inget mer tävlande. Nu skall vi vara snälla mot varandra och låta alla vinna i fortsättningen, tycker jag. Som drog ner mitt lags snittpoäng rejält, vilket beror på att jag är en så starkt förandligad typ.

torsdag, september 17, 2009

Sentimental

Barnen har varit hos oss tre veckor i sträck eftersom deras far har fått en hand opererad. I morgon eftermiddag går de till honom, och sedan är det som vanligt med en vecka i taget.

Jag tittar på högen med strumpor, kalsonger och tröja som Sigvard lämnat efter sig i en fåtölj. Jag blir med ens lite hjärtnupen och tänker "lilla gubben, nu är han snart borta en vecka igen". Så flinar jag åt mig själv och tar mig samman. Bli rörd av en hög med kläder som ungen borde ha vett att ta reda på själv!

onsdag, september 16, 2009

Men för livet

Råkade se den där filmsnutten som Banverket kör på TV, den där ett par så förälskat står och tar farväl av varandra medan musiken spelas på lite fel hastighet så det låter skevt och man anar en kommande katastrof och så kommer tåget och kör över kvinnan. Det kändes så bekant, på något vis. Nyss slog det mig: varning för livsfarlig ledning!

När jag gick i första eller andra klass fick vi se en film som en gång för alla skulle pränta in i oss att aldrig, aldrig någonsin leka i närheten av eller vidröra en högspänningsledning. Jag minns filmen som en kavalkad av brända barn som föll mot marken. Antagligen var det inte så. Förmodligen innehöll filmen en eller två sekvenser där dessa starka effekter togs till, men såhär mer än trettio år senare minns jag fortfarande filmen som en följd av just döda och brända barn.

Och nej, jag har aldrig lekt vid eller velat vidröra en högspänningsledning. Nu var jag knappast den typ av barn som skulle ha lockats av tanken, men men vet ju aldrig: om inte filmen hade varit kanske jag hade fått vilda idéer.

tisdag, september 15, 2009

Repris

Han gjorde om det ikväll! Jag hade satt Tönnes i badkaret och placerat mig vid datorn en stund och mådde rätt kasst eftersom jag fortfarande är förkyld och trött och inte orkade gå till kören ens fast det är roligt. Rätt vad det var knackade någon mig på axeln. Jag vände mig om. Där stod Tönnes naken och droppande, med cyklopögat över ansiktet och med snorkeln i högsta hugg. Jag skrattade högt och det gjorde han också, nöjd över sitt lilla bus. Sedan var det bara att följa med in till badrummet och tvätta håret på pojken ikväll igen. Snart har han stans renaste hår.

måndag, september 14, 2009

Full av resurser

Tönnes kvällsbadar. Jag hör att han bubblar i vattnet och är glad över att han gradvis blir mer och mer trygg med att leka i vatten. Så hör jag att han sätter igång duschen. Tar det med ro; nuförtiden duschar han så fint och skvätter inte nämnvärt mer än någon annan i familjen. Duschen fortsätter dock att strila rätt länge så jag anar översvämningsrisk och går in i badrummet. Jodå, visst är badkaret fyllt precis till randen. Jag stänger av duschen. Tönnes visar att han tycker det är dags att tvätta håret - det är något han gillar att göra. Han sätter sig i badkaret och lyfter upp Justus cyklopöga och snorkel och försöker applicera dem på rätt sätt. Då inser jag att de bubblande ljuden antagligen har uppstått när han har lekt med snorkeln. Jag blir imponerad över att han vet hur man skall använda prylarna. Åter ett tillfälle då jag inser hur mycket han kan som vi inte har en aning om. Hjälper Tönnes att sätta på cyklopögat ordentligt. Han biter ihop så gott han kan om munstycket på snorkeln och så sätter vi igång.

Han är så otroligt klyftig. Med cyklopöga på får man garanterat inget schampo i ögonen.