lördag, januari 31, 2009

Korsade krattor

Hemkommen från Enköping där jag, Björn och Justus var och firade Monas 40-årsdag. Som vanligt hos Mona och Johan var det mängder av god mat och många gamla vänner. Eftersom det var många gäster insåg Mona några dagar innan kalaset att vi inte skulle få plats hemma hos dem, utan utlokaliserade festen till scoutstugan. (Furupanel så långt ögat nådde.)

En väggbonad, förmodligen från 70-talet, satte myror i huvudet på mig. Lägerbål, flickscouternas symbol, och längst upp en fånflinande fullmåne med korslagda krattor under. Jag bara frågar: Va?

fredag, januari 30, 2009

Ett stilla krasande av popcorn

Ahhh. Det är fredagskväll och pojkarna är hemma.

Noga

Tönnes har så fint bordsskick. Han äter snyggt och prydligt och är koncentrerad på det han gör. Han är världsbäst på att äta varje enskild makaron för sig. Han utvecklade tekniken när han var yngre och ville undvika att få i sig de grönsaksbitar eller bönor eller andra äckliga saker som vi förpestade hans tillvaro med. Till slut klarade han att äta varje riskorn för sig och mina listiga planer på att han skulle få i sig grönsaker så att säga i förbifarten grusades. Detta är ingen litterär överdrift utan bokstavligen sant.

Nuförtiden är Tönnes en stor och förståndig pojke som kan äta grönsaker med jämnmod, men tekniken sitter i.

torsdag, januari 29, 2009

Ännu mer

Vår nyanställda UNF-konsulent kommer att få en hård tillvaro hos oss på vissa sätt. Idag blev han varse att det finns två medelålders språkpoliser som obarmhärtigt slår till när de tycker det behövs. Jag misstänker att även Anna har oanade talanger som språkpolis men hon ligger än så länge lågt.

Stackars Linus. Han bad mig korrekturläsa ett mejl som han skulle skicka iväg. Jag läste och rättade och gick in till Linus och sade vänskapligt att om han fortsätter att särskriva kommer jag att skjuta honom. I samma veva dök Mona upp i rummet och sade utan förvarning: "Linus, fungerar inte ditt rättstavningsprogram?"

Ingen av oss var särskilt raffinerad i vårt sätt att närma oss detta.
Jag skäms lite.

Språk

Precis innan jag steg av bussen hemma för någon timme sedan hörde jag tonårsprinsessorna som åkt med hela vägen säga "Det är Gustav Kjellbergsvägen". Jag reagerade med en gång och tänkte att det var konstigt att de inte hörde hur fel det lät. Det heter Gustav Kjellbergs väg. Sedan började jag i huvudet gå igenom gaunamn och upptäckte att det mycket riktigt verkar vara på det viset att gator som är namnade efter en person och enligt principen både för- och efternamn undantagslöst heter just "NNs väg". Aldrig vägen i bestämd form.

Tänkte vidare på det där med språket och på att jag tycker att det är oerhört sorgligt att så många ungdomar inte hör när det låter galet eller inte uppvisar någon språkkänsla överhuvudtaget. (Åh vad härligt att få generalisera och svepa med de breda penseltagen när jag utmålar den medelålders kulturtantens fasa över ungdomen!) Hur kommer det sig att det i ökande grad verkar vara så oviktigt att lära sig sitt språk så att man kan använda det och få fram nyanser och skiftningar?

Jag kommer att fortsätta att rätta tonåringen när hon säger exempelvis "ta självmord", och jag kommer fortsätta att använda mitt språk så pass varierat och färgrikt jag kan i förhoppningen om att det kan smitta av sig.

Brasklapp: Jag är ingalunda någon språkexpert. Men jag är ganska bra på modersmålet och tycker att det är en rikedom att kunna uttrycka sig.

Tautologi IRL

Idag har jag upplevt och smakat på en tautologi. Först åt vi söt-tårta som Mona hade med sig. Sedan kom arbetsledningen och uppvaktade Mona med smörgåstårta. Tårta på tårta, med andra ord.

Mätt.

onsdag, januari 28, 2009

---

Är så trött och lessen på mänskligheten just nu att jag inte orkar med någonting. Känner mig som om själen är blåslagen, helt enkelt. I denna sinnesstämning gick jag på bio och såg Australia. Den är alldeles för lång, men Nicole är förstås bra. Men det dröjer innan jag går på bio igen och utsätter mig för medpublikens galna prasslingar med påsar, krasande av popcorn, samtal som pågår under filmen, tuggande på äpplen och den för mig plågsamt höga ljudvolym som biograferna bjuder på nu för tiden. Det känns som om mina trumhinnor utsätts för övergrepp och jag börjar må illa när det är som värst (skenande boskapshjordar, japanska stridsplan som bombar Darwin).

Kan inte all skit bara ta slut någon gång?

Men ändock...

Det finns så mycket som är skit just nu att jag vill gå och lägga mig och dra täcket över mig och slippa vara med. Ser till och med ut så - var hos frisören i morse och betraktade med viss vämjelse den vita degklump som är mitt ansikte. Frisören klippte och klippte och stylade så nu ligger varje hårstrå på en för sig speciellt avsedd plats så det kanske döljer en del.

Dock finns det ljuspunkter. Som när jag idag upptäckte roligaste tautologin på länge i en av Junisdistriktets budgetposter. Det finns pengar avsatta för - tadaaa- ledarrekryteringsvärvning.

måndag, januari 26, 2009

Hur gör man, då

På vår Boeing 747 på jobbet står när man lyfter på locket för att kopiera vad som är otillåtet att kopiera enligt svensk lag. Bland annat pass och körkort. Lite knepigt eftersom det händer att vi ibland ombedes skicka in handlingar med bifogade kopior av identitetshandlinger. Vad skall man göra då? Sätta sig och rita en faksimil av ett körkort?

lördag, januari 24, 2009

Lite yngre, lite gladare, lite snyggare...

Florida hösten 2005. Doppade fötterna efter besöket på det ganska fantastiska Salvador Dalì-muséet i St Petersburg. Jag ångrar klänningen. What was I thinking?


Jag blev inte alls så blöt som jag hade hoppats på vid showen med de äkta kaskeloterna, men det var häftigt ändå.

Fyra generationer



Min mormor Trude, min mamma Agneta, jag och Samuel, ca 10 månader, i Östanbäck sommaren 1992. Synd att det ser ut som om mormor har en blomampel växande ur skallen.

Ack, ljuva ungdom



Klockstapeln utanför St Lars kyrka. Vi sjöng i St Lars ungdomskör hemma i Hallstahammar. Stina Tyskling är numera sångare och låtskrivare som fått finfina recensioner för sin CD "livlig fantasi". Per Håkan Precht är operasångare. Hjältenor, typ. Jag sjunger i Uppsala domkyrkokör, jag, och försöker fostra kommande generationer av sångare. Började fundera på varför inte Elisabeth var med på bilden, men så slog det mig att det var hon som tog fotot. Hon bor i Wien och jag vet faktiskt inte om hon sjunger nuförtiden - hur är det med den saken?

Det vi gör mot vår nästa

I våras fick jag ta emot många samtal på jobbet som rörde IOGT-NTOs uteslutning av pastor Åke Green. Efter de första tre samtalen kände jag mig sjuk av allt hat och intolerans. Jag slutade att prata med dem som fortsatt ringde och ville tala om åsiktsregistrering och om vad demokrati är och hur dåligt homosexualitet är och så vidare, för jag orkade inte ta emot mer. Kände mig som en sophink för mänskligt avfall.

I slutet av sommaren kom ett samtal som var lite annorlunda men som till sist kom in på det där med Green och homosexualitet. Mannen som ringde satte utan att tveka likhetstecken mellan homosexualitet och pedofili. Jag gick igång och resonerade och sade att han hade fel. Efter en stund berättade han att han blivit utsatt för sexuella övergrepp av en man när han var barn, samt att mannen hade gått utan straff. Det finns inte så mycket att säga då. Jag sade något om att heterosexuella också förgriper sig på barn, men...jag förstår precis varför han har en outrotlig uppfattning om att alla homosexuella är rovdjur som ger sig på barn. Det är ju vad han har upplevt.

Jag kan aldrig förlåta människor som förgriper sig på barn. För mig är det den största synd som finns. Jag vet att offer ofta blir förövare, och det gör mig nästan svettig av förtvivlan när jag tänker på de onda cirklar som genereras för varje övergrepp. Varför fortsätter det bara? Varför är vi människor så otroligt begåvade på att göra ont och skapa mer ondska? Är det det här som är arvssynden?

Stjäl från Kerstin hela tiden

Nu den här listan. Svaren är dock mina egna!

1. Hur gammal är du om fem år? 46 år, tackar som frågar.
2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? Alva.
3. Hur lång är du? 177 cm.
4. Vilken är den senaste filmen du sett? Syriana
5. Vem ringde du senast? Min man.
6. Vem ringde dig senast? Min man.
7. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Sms. Jag hatar att prata i telefon.
10. Vilken ögonfärg har du? Brungrönmelerade med en oväntad blå kant längst ut - rätt tjusigt, om jag får säga det själv.
11. När vaknade du i dag? Halv sju men somnade om flera gånger. Klev upp halv tio.
12. Vilken är din favoritjulsång? Det är en ros utsprungen. I den kategori min son kallar "hotelljul" (väldigt träffsäkert): I´ll be home for Christmas
13. Vilken är din favoritplats? Mitt hem.
14. Vilken plats föredrar du minst? Vinter, utomhus, blåsigt och grått.
15. Var tror du att du befinner dig om tio år? Jag vet inte.
16. Vad skrämde dig om natten som barn? Ogripbara monsterliknande företeelser. Är fortfarade mörkrädd.
17. Vad fick dig verkligen att skratta senast? Sigvard.
18. Hur stor är din säng? Stor, jag behöver utrymme när jag sover.
19. Har du stationär eller bärbar dator? En lånad bärbar, stationära som är dels makens jobbdator, dels barnens spel- och surfdator.
20. Sover du med eller utan kläder på dig? Nattlinne eller stor t-shirt. Har aldrig avancerat till tjusiga nattlinnen.
21. Hur många kuddar har du i sängen? Två.
25. Är du social? Nej.
26. Vilken är din favoritglass? Strawberry Cheesecake.
28. Tycker du om kinamat? Ibland.
30. Vad dricker du till frukost? Te med mjölk och socker.
32. Kan du spela poker? Chicagopoker som min gudmors mamma lärde mig när jag var i sjuårsåldern.
35. Känner du någon med samma födelsedag som din? Vet inte.
36. Vill du ha barn? Jag har fött fem, har fyra som lever. Erkänner att jag ibland ändå får ett litet bebissug som jag fort tystar ner.
38. Har du någonsin åkt ambulans? Med Samuel dagen innan han fick hjärtstillestånd.
39. Föredrar du havet eller en bassäng? Havet.
40. Vad spenderar du helst pengar på? Böcker å kläder.
41. Äger du dyrbara smycken? Nä.
44. Vem är den roligaste människan du känner? Min bror Jerker.
45. Sover du med gosedjur? Nej.
46. Vad har du för ringsignal? Justus och Sigvard sjunger "Björnen sover". Justus spelar piano till.
47. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? Nej. Dopklänningen möjligen, men den finns hos brorsan nuförtiden.
48. Hund eller katt? Ingen djurmänniska samt allergisk. Men om jag inte vore allergiker kanske en kisse skulle få bo hos mig.
49. Flirtar du mycket? Aldrig.
50. Kan du byta olja på bilen? Ja.
51. Har du fått fortkörningsböter någon gång? Nej, rena turen. Gillar att köra fort...
52. Vilken var den senaste boken du läste? Touchstone av Lauri R King.
53. Den bästa bok du läst? Går inte att svara på. Återkommer dock ständig till Cora Sandels böcker om Alberte.
54. Prenumererar du på någon veckotidning? Nej.
55. Dansar du i bilen? Nej.
56. Vilken radiostation lyssnade du till senast? P4 Uppland.
57.Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Telefonmötesklottersmönster.
58. När var du i kyrkan senast? Julafton. Annars blir det väl ungefär en gång i månaden. För sällan.

Konversation

Alva: Får vi ta kinamaten?
Jag: Ja.
Alva: Skall du ha något?
Jag: (grimas) ughhm nej.
Alva: Men du måste äta någonting ikväll, åtminstone en smörgås.

Nu äter jag soppa. Då borde hon bli nöjd.

fredag, januari 23, 2009

Ålder

Sitter och fryser med min kanske-influensa i kroppen. Ser lite på TV mellan sovstunderna. Senast jag tittade gick en programledare runt på stan med en person och frågade 100 människor vilken ålder de trodde att testpersonen hade. Svaret skulle naturligtvis bli sådär tio år äldre än den fysiska åldern, och sedan fick personen genomgå en make-over och när man frågade folk om åldern efter den såg de förstås myyycket yngre ut.

Jag fnissar lite. Jag tycker att det är väldigt svårt att uppskatta åldern på människor. Jag klarar det inte alls. Och om jag börjar jämföra med spegelbilden jag ser varje morgon blir det ännu svårare. Jag kan absolut inte säga hur gammal jag ser ut att vara. Hoppeligen ungefär så gammal som jag är: 41 om en månad. Och jag tror inte att jag skulle se ut som 31 om jag genomgick kemisk peeling och fick tandfasader och ny frisyr och nya kläder och tips om vilken make-up som är ett stort nej för oss kvinnor över 40.

What the world need is love

Den hårda verkligheten slår ner på love´s young sweet dream. Jag var naiv och blåögd och kunde inte föreställa mig att reaktionen från vissa håll skulle bli så fruktansvärd. Själv försöker jag nu föreställa mig vad något av mina barn skulle kunna göra som skulle få mig att prata om exempelvis polisanmälningar. Inte något som att de hade blivit kära, i alla fall.

onsdag, januari 21, 2009

Skärvor av verklighet

Elva år sedan låg jag uppe i vår säng med Justus, knappt fyra månader, på armen och höll fyraåriga Alva i handen. Jag hade läst en bok för Alva och låg nu och kände mina varma, levande barn och kunde inte få ihop tillvaron överhuvudtaget. Några timmar tidigare hade jag lämnat min kalla och bleka pojke i ett rum på sjukhuset och nu skulle vi försöka leva utan honom. Kände Alvas hand och smekte Justus bebishuvud. Kände i mina händer hur det kändes att ta om Samuels huvud, att hålla hans hand och smeka honom över kinden. Kärleken och omsorgen om barnen sitter till så stor del i händerna.

Jag har kvar kroppsminnet av hur det kändes att hålla Samuels cortisonsvullna hand, och hur strävt det hår han hade kvar efter strålningen var. Det är dyrbara minnen.

Konstig hjärna

Mitt förra inlägg är felaktigt då det grundar sig på uppfattningen att Kerstin skulle ha fått resultatet kristdemokrat då hon testade sin blogg. Det fick hon alltså inte vilket vem som helst med ögon i skallen kan se av att läsa hennes testresultat samt av hennes bloggtext. Att jag ändå gjorde en felkoppling tror jag hänger ihop med lätt överkokt hjärna och sjukdom. Det är ju Anton som har fått en politisk bedömning av sin blogg som han inte direkt tycker överensstämmer med honom.

Ibland kan jag skratta åt totalt galna felkopplingar, ibland skräms jag. Idag skrämdes jag nog mest.

Min förutsägbarhet

Gjorde efter tips från Kerstin ett test av min blogg. Jodå, den trygga och igenkännande känslan spred sig i kroppen när jag såg resultatet. Socialdemokrat med vänsterpartiet nafsande tätt i hälarna. In your face, Kerstin! Kerstin är lite uppbragt över att testet påstår att hon verkar vara kristdemokrat. Du skriver för mycket om familj och inredning och hemmet, gumman. Det är så kallade familjevärden, ju. Jag däremot skriver iofs mycket om barnen men sällan om inredning och hemmet, så det är klart att jag är en sådan där frifäsare - nej, betonghäck var det ju.

Dilemma

För att försöka hålla svåra tankar stången engagerar jag mig just nu väldigt mycket i det veckobrev som ett av mina barn kom hem med. Där står bland annat att de nu skall börja skriva uppsats och verkligen träna sig på ord, formuleringar, stavning och att skriva om tills resultatet är bra. Låter utmärkt. Synd bara att hela brevet är fullt av särskrivningar. Jag undrar hur läraren rättar barnens uppgifter om ungarna särskriver. Antagligen passerar de och så har ytterligare en kull med barn lärt sig att särskriva.

Vad gör man åt detta? Kan man kontakta läraren och ställa frågan ovan: Slår de ner på särskrivningar och felaktigt användande av versaler? Går det överhuvudtaget att göra det utan att kränka läraren i sin yrkesroll? För det jag säger är faktiskt att jag underkänner lärarens kunskaper i svenska språket och ifrågasätter att mitt barn får en god undervisning i modersmålet.

Dagen

Justus har haft svår huvudvärk ända sedan igår eftermiddag. Jag är hemma med honom. Tänker hinna med kyrkogården efter ett möte i eftermiddag. Jag kan inte förstå att det är elva år sedan vi förlorade Samuel för gott. Idag, men för elva år sedan.

Bitter & människofientlig

Var på körrepetitionen igår och halsen höll trots svedan. Satt och irriterade mig mer och mer på diverse saker. Som X. Snäll och välmenande men sjukt irriterande och med ett kontrollbehov som slår allt. Sjunger dessutom så det hörs i sju socknar och tre pastorat och måste följdaktligen sitta och tokharkla sig resten av övningen. Men håller inte tyst en sekund för det, inte. Jag får huvudvärk. Och Y, som har två styrkenyanser: överjävligt fruktansvärt skitstarkt eller starkt. Rösten är vacker men när kören sliter och svettas och verkligen försöker få till ett piano blir jag rätt galen av att det alltid saboteras av Y, som visserligen sjunger i sin svaga nyans men som innebär starkt. Sådant kan ibland vara mer jobigt än andra gånger - igår satt jag och småhoppade ilsket mest hela tiden. Dessutom är det jobbigt att känna att jag är ute, slut, förbi, passé, utan att jag egentligen tycker att det är rätt. Om något tycker jag faktiskt att jag låter bättre än vad jag gjorde på den tiden då jag kunde få sjunga ett solo då och då. Men det tycker uppenbarligen inte vår dirigent, så det är bara att hacka i sig. Jag funderar mer och mer på om det inte vore bättre för min hälsa att byta kör. Få känna sig lite bekräftad och duktig.

tisdag, januari 20, 2009

Detta skall hädanefter bliva min musik

Spotify continues to happify...

Nu har jag upptäckt att den optimala bokföringsmusiken för mig just nu är Pizzicato Five. Lättsamt men med en twist så det inte blir alltför utslätat. Japanska är inget språk jag kan så jag hindras från att sjunga med i många sånger. De på engelska kan jag inte heller, samma sak gäller där. Perfekt. Det är bara att kavla upp ärmarna och ge järnet. Bokslut, here I come.

måndag, januari 19, 2009

Big business

Jag föreställer mig att namnet på ett företag har en viss del i dess framgångar. Det kan inte vara den avgörande faktorn, men något ligger det väl i det? Jag har i och för sig ingen koll på företagsvärlden men jag vet ingen mångmiljardfirma som heter Bussige Berras Bästa Bilar, typ.

Tänkte på det idag när jag såg frukt- och gröntgrossistens varubil på stan. Firman heter Tre trallande gurkor och på bilen är mycket riktigt tre trallande och dansande gurkor målade. Är detta ett hinder för deras kliv uppåt inom frukt- och gröntmarknaden eller ej?

Tonårsmamman undrar

Vad gör tonåringen så länge i badrummet? Ingen aning. Jag har försökt klocka aktiviteterna och tänkt "ok, nu ansiktsvatten, nu mascara", men det dröjer alltid otroligt mycket längre än vad jag tänker mig.

Vad tycker tonåringen är pinsamt? Ingen vet. Vad som helst kan i fel stund vara pinsamt. Att sexårige lillebror vill prata om bebisar och hur det går till när man föds är tydligen jätteobehagligt att prata om när flickvännen är på besök första gången. Jag har lyckats i mitt uppsåt att genera mina tonåringar i alla fall - trots att det var med benägen hjälp av Sigvard.

Spotified, I´ve been

Kom hem från jobbet och installerade Spotify även på min hemdator. Kastade mig glatt över att leta enstaka låtar. Min lista över vad jag letade fram innan kvällsmaten:
Pizzicato Five, Heaven 17, Spandau Ballet, the Clash, Howard Jones, 10cc.

På jobbet innehöll min Spotifylista mest jazz.

söndag, januari 18, 2009

Mat på bordet

Idag skulle jag göra godaste potatissoppan till lunch. Skalade potatis. Skalade potatis. Skalade lite mer potatis. Hackade löken, skar potatisen i bitar och svängde ihop allt. Glömde att kolla att potatisen verkligen var genomkokt - jag brukar göra till något färre personer och tänkte inte på att det var mer potatis än vanligt. Själva spadet var supergott men potatisen var inte kokt.

Till kvällsmaten tänkte jag nedslaget att det skall tusan anstränga sig, det blir ändå bara fel. Så jag gjorde slafsgryta. Slafsgryta är rester som man rör ihop med typ turkisk youghurt eller crème fraiche. Det låter slafs när man äter.

Jag tycker det är oerhört tråkigt att tänka på mat och planera mat. Det är lite roligare att laga den, men det är inget jag längtar efter att göra.

Granslakt

Igår plockade vi undan julen. Vår fina kungsgran behövde sågas sönder för att vi skulle få ut den. Fyra stora sopsäckar fulla med grenar och barr blev det. Bästa stunden på hela dagen var när Tönnes slog sig ner vid pianot och började spela. Vi sjöng "Nu är glada julen slut" och istället för att att ropa "Näääj" som han brukar, skrattade han lyckligt och fortsatte att spela. Det vill säga, han ackompanjerade vår sång. Han spelade och skrattade länge. Jag blev sådär gråtfärdigt glad över min fina pojke.

lördag, januari 17, 2009

Förmänskligande

Människans behov av att tillskriva djur och natur och maskiner mänskliga drag är stort. Det grundar sig antagligen på våra försök att strukturera upp tillvaron för att kunna begripa den - alltså utgår man ifrån det system man själv känner och kan relatera till.

För en stund sedan drabbades jag av det. Tittade på orkidéerna i köksfönstret (att de lever är enbart Björns förtjänst, mina svarta tummar hade tagit kål på dem för länge sedan) och tänkte att de ser ut att vara på väg någonstans. De ser liksom beslutsamma ut.

Sex object?

En bekant till mig skrev för en tid sedan: I have become a sex-object! It seems that women object to having sex with me. Jag tycker det var en rolig vändning. Tydligen har min hjärna vridit och vänt på det där för plötsligt dök det upp i mitt huvud en lista över saker som kan göra en man till "sex object". Jag hastar att göra som Liza Marklund och förtydliga att detta är inte en sann historia om en kvinna (i.e. mig), utan att detta är en historia baserad på sanningen och att det är en blandning av många kvinnors erfarenheter.

1. Sluta borsta tänderna, framför allt på kvällen.
2. Lyssna aldrig på vad din kvinna vill eller tänker utan kör över henne på det där härligt, dominanta manliga sättet.
3. Om hon har ny frisyr, titta på henne och säg med tvivlande tonfall: Skall det se ut så där?
4. Till bruden på bröllopsnatten: Klänningen var ju fin men du kunde haft snyggare underkläder.
5. Tilltala henne med ditt ex namn.
6. Säg att du aldrig kan göra några utfästelser om kärlek eller trohet eller något för man vet aldrig vad som kan hända i framtiden.
7. Antyd att hon inte är något vidare i sängen.
8. Ät knäckebröd i sängen.
9. Ha oändligt mycket synpunkter på precis allting hon gör hela tiden.
10. Lyssna aldrig på något hon har att säga men följ exakt samma råd när de kommer från andra håll.

Om en man nu drar nytta av denna lista blir han garanterat "sex object". Eller?

torsdag, januari 15, 2009

Messerschmitt

Alltså, obildade amerikaner...sitter och tittar på Criminal Minds (jaja, jag erkänner, det är bara för att få spana på Thomas Gibson)och påminns om det avsnitt där jag höll på att gå i bitar när jag tittade för att det tog den hyperbildade experten på allt från hieroglyfer till pi typ 45 minuter att komma på att de ledtrådar som mördaren lämnade syftade på Fowlers "Samlaren". Hur troligt är det att en person som framställs kunna alla möjliga språk och känna till obskyra gamla handskrifter på sina fem fingar plötsligt inte kan koppla till en modern klassiker som åtminstone jag fattade tio minuter i programmet att det handlade om?

Humor

Jag skrattar hejdlöst varje gång jag ser den reklamfilm för Adressändring där en man går in på sitt torrdass och det flyger i luften. Jag är lite förvånad, det är normalt sett inte min humor.

Bakgrundslycka

När jag hade gnällt tillräckligt över hur dålig jag var tog Björn på sig att köra Justus med kompis till och från Järlåsa. Det var kvartsfinal i Vi i femman. På hemvägen ringde Björn för att avrapportera och jag hörde höga och lyckliga skratt och fniss från baksätet. Trots att Justus klass förlorade var de rejält i gasen efteråt. Lät väldigt trevligt. Undrar om signaturmelodin till Vi i femman fortfarande är Swingin´ Safari? (Heter den det, nu blir jag plötsligt osäker.)

Normbrytare

Tänker på det där med att bryta normer. Själv är jag nykterist och bryter därmed ganska rejält med normen hos medelmedborgaren. Jag är troende kristen - bryter en norm, följer en annan. I min kristna tro är jag helt klart mer liberalteolog/feministteolog/befrielseteolog än något annat och bryter mot en hel del normer där. Könsnormen jag själv inte brutit mot, men har barn som gör på olika sätt.

Här önskar jag att jag hade hittat klassfotot från Sigvards skola från hösten för att visa. Där sitter och står en salig blandning av barn i åldrarna 6-9 år. Det är späckhuggare och drakar och delfiner och hajar. Långt ut på högerkanten sitter min rosa späckhuggare Sigvard med svallande långt hår och rosa tröja. Han sitter lite snett i en pose av typen "jag är söt". Han råkar dessutom ha slutna ögon på bilden, men det är en slump. Han följer inte direkt normen för en 6-årsgrabb, och det har han fått höra av några skolkamrater. Vi har pratat mycket om det hemma och jag vet att skolan har tagit itu med det också så nu får han kanske vara lite ifred. Det är så oerhört fånigt och samtidigt skrämmande att redan på lågstadiet skall ungarna tvingas in i en mall och lära sig att en pojke gör så här, annars är han ingen pojke - eller så kanske han egentligen vill vara en flicka? Några år senare kommer förstås "eller är han bög?" Så dumt. Sigvard är helnöjd med att vara kille. Tycker flickor är fina och söta. Varför förmedlar vi till våra små barn att det är så farligt att bryta normen ens lite, lite?

Min älskade dotter har också brutit en norm. Hon har ingen pojkvän längre, men en flickvän.* De är lyckliga och jag med dem. Det märks på Alva hur bra hon mår nu. Undrar med viss oro hur mycket skit de kan få från vissa håll för att de vågar bryta normen som säger pojke hjärta flicka, inget annat är acceptabelt.

Det är när jag tänker på mina barns mod och styrka att vara sig själva som jag anser att jag måste ha gjort något bra ändå. Det är kanske det bästa jag kan ge dem att ta med sig ut i livet förutom den grundläggande kärleken: modet att våga vara den man är.

*(Alva har godkänt att jag skriver detta.)

Great minds think alike

Vi pratade om humor på jobbet igår. Anna nämnde Nile city. Jag tänkte: "Men det enda som var kul var de koleanska adoptivpälonen som framförde Take a walk on the wild side." I samma ögonblick säger Anna att det enda hon egentligen kommer ihåg som roligt var päronen som sjöng.

What are the odds?

måndag, januari 12, 2009

Bekännelse



Budgetmöte med förbundsstyrelsen via telefon. Inte jättekul när man haft migrän hela förmiddagen och sedan tokstressat på jobbet hela eftermiddagen. Jag var inte så fokuserad, kan jag säga. Hade dock koll i alla fall även om jag inte sade ett knyst - tacka sjutton för det så mycket som vi pratat budget under mötena under hösten.

söndag, januari 11, 2009

Kärlek & människor

Man kan få många tankar i huvudet av något så skumt som ett avsnitt av Top model. Repris av första avsnittet för säsongen. De har en tävlande som är bisexuell och en som är född som man. Gissa om de unga, amerikanska brudarna går igång på detta och pratar mycket om hur konstigt det är och hur de, som är uppvuxna i byhålor i södern inte kan förväntas vara annnat än traditionella i sitt synsätt.

Ju äldre jag blir, ju mer övertygad blir jag om att det viktiga inte är könet utan människan. Mänskligheten och världen utvecklas och det finns inte mycket kvar som liknar stenålderslivet i vår tillvaro. Det tycker vi är helt OK när det gäller allting utom synen på könen. Där är det upprörande att påstå att det kan ha skett någon slags utveckling som gör att det inte längre är så förbannat viktigt att specifiera vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Det sista stora tabut. När det gäller precis allting annat säger vi att vi har utvecklats, men när det gäller förhållandet mellan könen hävdar merparten plötsligt att vi visst är kvar på stenåldern och att mannen är en jägare, kvinnan en samlare.

Kan vi möjligen börja betrakta varandra som medmänniskor, istället? Se att det är en människa vi älskar, inte ett kön?

lördag, januari 10, 2009

Så otroligt dumt

Jag blir sällan så arg som när kvinnor i olika sammanhang säger att de inte är feminister. Senast var det en kvinna som bloggar, som vill bli tagen på allvar och har många åsikter om världen och politik och det mesta. I beskrivningen av henne själv står det "intelligent icke-feminist".

Så galet aningslöst. Tror hon att hon hade fått ta sig tiden till sitta och skriva sin blogg, än mindre förvänta sig att bli tagen en smula på allvar om det inte vore för feminister eller kvinnokampskämpar genom tiderna?

Alla kvinnor som kokett säger att de inte är feminister verkar vara helt omedvetna att mycket av det som de anser vara självklarheter i sina liv som rösträtt, att bli tagen på allvar, få anses som en intelligent och självständig varelse etc inte alls var självklart för inte så länge sedan. Och då undrar jag i mitt stilla sinne om de vill förlora allt det som har uppnåtts - eller vad tusan är det de är ute efter?

Guitar hero - ett sätt att leva

Justus ringde för nåra timmar sedan och frågade om han och Samuel fick komma och spela Guitar hero. Såklart. De fnissar och har kul.

Tydliga vårtecken fick jag se när pojkarna kom: för det första hade de varit ute och spelat basket, för det andra hade Justus inte på sig mössa men väl sin hatt.

fredag, januari 09, 2009

Min räddning

Häromkvällen när jag skulle inviga dubbelvåffeljärnet tog virusarna ny sats, så när jag hade vispat ihop smeten bad jag blekt Alva att ta över själva gräddandet. Det gjorde hon så gärna, sade hon. Min räddare i köket. Och nöden.

Pyamaspojkar

Sigvard och Tönnes fick varsin skön och fin flanellpyamas i julklapp av Anna. De älskar dem och har under jullovet helst velat hasa omkring i dem hela dagarna.



Undrar om Tönnes är vänsterhänt eftersom han alltid väljer att hänga på sig gitarren åt det här hållet?

Kitsch på toa

Med hjälp av några viftningar på ögonfransarna fick Alva häromveckan Björn att köpa en ny toasits. Den är fantastiskt fin. Fast tanken på att liksom sitta på en ros känns lite avig. Taggar och så, menar jag.



Vi behöver en ny toasits även på toan på övervåningen. Jag tycker att vi gott kan ha en ros-sits där med. Övriga familjen vill köpa in en sits med sköldpaddsmotiv. Jag tycker att den är jätteful. Och tycker dessutom att tanken på att liksom sitta på en sköldpadda är ännu knepigare än rosen. Men jag har sagt att vi har familjedemokrati, och nu står det 5 mot 1. Sköldpaddssitsen har dock inte gjort entré än eftersom den (praise be) var slutsåld när Björn skulle köpa den.

torsdag, januari 08, 2009

Mår som jag förtjänar

Så här på kvällen känns det ännu värre. Varje gång jag sväljer eller andas djupt känner jag hur strupens svullna och värkande slemhinnor rör vid varandra. Äck. Gör ont och är lätt illamåendeframkallande. Blir nog inget jobb i morgon. Knappast sjunga ut någon jul under helgen, heller.

Blir lite gladare av att 1) Alva har börjat blogga 2) Hon säger att det är OK att jag läser hennes blogg samt 3) Har just läst. Gnuggar nu förnöjt händerna och tänker att jag skall nog få ungen att bli en skrivande person på riktigt, bara vänta och se. Nu var det ju inte min förtjänst att hon börjat blogga, men jag kan pusha henne att fortsätta! Det brukar ju funka så bra när föräldrar pushar sina barn, menar jag.

Framförallt funkar det jättebra när jag sätter igång med mina långa utläggningar om diverse saker. Ungefär samtidigt som jag börjar vifta med händerna (har kommit upp i varv) börjar barnens ögon se lätt glasartade ut. Men jag kommer inte att lägga av. Om jag tycker ett ämne är viktigt och vill hjärntvätta mina barn till att ha samma åsikter som jag om exempelvis människovärde och demokrati och sådant, så skall inte en sådan banal sak som att de somnar av tristess få stoppa mig. Jag lyckades utsätta Justus för en sådan här tirad strax efter kvällsmaten - trots min svåra halsvärk! Få se vem som råkar i mina klor nästa gång.

Meryl & jobbtankar

Jag är fortfarande så pass sjuk att jag inte orkar jobba, så medan barnen är i skolan vilar jag en dag till. Tittar på "Djävulen bär Prada". Anne Hathaway är en ruskigt duktig skådespelare, men det finns ingen som Meryl. Någon gång på 80-talet fick jag en överdos Meryl Streep för det gick knappt att se en film på bio där inte hon var med, men trots detta kunde jag inte göra annat än tillstå att hon är fantastisk. Och som i just "Djävulen bär Prada", där hon spelar ut sitt register av lågmält hot och maktfullkomlighet så man känner hur det knyter sig i magen - det hade inte vem som helst klarat av.

Ägnar jobbet en och annan tanke också. Vet ju på ett ungefär vilka saker det kan vara lite bråttom med. Gjorde i och för sig nästan helt färdig Knutbroschyren som jag inte ens vet om kretsen vill ha i godispåsarna på Vaksala torg (se där, en hel mening som är typ kodad för alla som inte är insatta), men det tar ju lite tid för mig att lista ut exakt vilket sätt som är smartast att trycka upp den på med vår nya finfina Boeing 747 till kopiator. Men det får jag ta i morgon eller på måndag. Nu tillbaka till Meryl.

onsdag, januari 07, 2009

Ode till mina barn

Samuel. Aldrig glömd. Alltid saknad så det svider och värker. Integritet som ingen annan. Rak rygg och kloka, skrattande ögon. Den 21 januari är det elva år sedan han dog. Fortfarande tänker jag: "det här är inte sant, jag måste få honom tillbaka".

Alva. Just fyllda 15 år. Så oerhört klok och mogen. Det sätt hon hanterade en för henne väldigt turbulent tid gjorde mig alldeles matt, så imponerad blev jag av hennes styrka och integritet. Min fina Alva som är så omtänksam och smart och insiktsfull - måtte livet behandla henne snällt framöver. Under sina barnaår fick hon nog av hårda smällar.

Justus. Min egen riddare. Även han så omtänksam och klok. Lite busigare, lite mer intresserad av att eventuellt take a walk on the wild side bara för att testa, liksom. Hjärtegod. Nyfiken.

Tönnes. På många sätt mitt mest mystiska barn - jag vet inte riktigt vad som rör sig där inne, men jag vet att det rör sig av bara attan. Snälla Tönnes. Envisa Tönnes. Glada, skrattiga Tönnes. Tönnes som är en speciell gåva av livet.

Sigvard. Pratiga solstrålen. Pojken som konstant dansar och sjunger. Snäll och omtänksam, vill göra rätt här i livet. En fantastisk personlighet som bubblar över och som gör mig glad varje dag.

Som i en bok

Ibland tänker jag på hur jag skulle bli beskriven om jag var en karaktär i en bok. Det beror förstås på författaren. Det finns författare som generaliserar de flesta till typer och samtidigt tycker att de flesta typer är osympatiska. Ni vet, den sortens beskrivningar som säger "hon var den typ av kvinna som alltid har en sockerkaka i skafferiet ifall det skulle komma besök" och liknande. En författare som är lagd åt det hållet skulle kunna skriva om mig: "Hon var den typ av kvinna som inte ägnar så mycket tid åt städning eftersom hon tyckte att det fanns viktigare saker i livet att göra - som att sitta i soffan med en stickning och se på högkvalitativa TV-program som Top Model." Efter det skulle jag vara avfärdad och bokens huvudperson skulle kunna gå vidare till mer förtjänstfulla varelser.

Ruskig tanke, faktiskt. Tur att det inte finns någon som planerar att skriva in mig i någon berättelse.

tisdag, januari 06, 2009

Tvågluggsleende



Det är beklagligt så dåligt tandféerna sköter sitt uppdrag nu för tiden. Först råkade herr Tandfé hälla ut det glas med vatten som även innehöll en tappad tand, räddades i sista sekunden av fröken Tandfé. (Börjar låta som Löjliga familjerna, det här.) I morse när Sigvard skulle kolla läget ubrast han bestört:
"Men - ville inte tandfén byta med mig?" Den glömska fru Tandfé hade haft annat i huvudet och glömde att ta tanden i utbyte mot pengen. Sicket slarv! Så får det inte gå till.

måndag, januari 05, 2009

Negg

Har ont över bröstet igen. Och halsen svider och är svullen. Deppar över att världen är ett så kasst ställe att befinna sig i. Men tänker att en ljusglimt är att jag i alla fall inte är livrädd för det eller dem som är annorlunda än jag. Pluspoäng till mig för personlig utveckling under livets gång!

lördag, januari 03, 2009

Konstigaste drömmen någonsin

Vaknade i morse och tänkte "Va?". Drömmar kan verkligen vara hur konstiga som helst, men jag kan nästan alltid hitta något i dem som förklarar hur mitt undermedvetna kunde koka ihop en sådan soppa på en spik. Som när jag häromnatten drömde att alla mina barn blev uppätna av tigrar (inte någon rolig dröm). Den är ju bara ett tema på den välkända föräldraångesten över att inte kunna skydda sina barn från olika faror. Men inför förra nattens dröm står jag hjälplös och tom på teorier.

I natt drömde jag att jag använde min hjärna som hårsnodd.

torsdag, januari 01, 2009

Glamourdrottning nästa?


Munnen på bilden är inte min

Jag såg reklam för vackert rött läppstift. Jag blev så sugen. Jag är faktiskt väldigt förtjust i röda läppstift. Det kan man kanske inte tro eftersom jag så sällan använder make-up överhuvudtaget, men så är det. Dessutom tycker jag i smyg att jag har en snygg mun. Inte tänderna, gubevars, men läpparna och formen på munnen och så...den är liten men fin!

Glamourlöfte inför 2009: börja använda läppstift eller läppglans. Lära mig hur man gör för att det inte skall vara bortskavt efter tio minuter. Vänja mig vid hur det känns samt att stå ut med min mans ogillande blickar (han hatar, säg hatar när jag använder läppstift). När jag har lärt mig att bemästra allt detta kommer jag att slå omvärlden med häpnad med mina filmstjärneläppar. Troligt? Nja. Men någon gång ibland skulle det vara kul.