lördag, februari 28, 2009

Na na na na na na na- bat shawl!

Sjalen med fladdermusmönster som jag knappt vågade börja sticka på är klar! Jag har till och med blockat den. Här på världens vackraste modell, Alva.

Medan riset kokar

Tittar ut genom fönstret och ser - ingenting. På marken ligger det grenar och kvistar i en tjocka matta. Ungefär halva stammen står kvar, jag tror att den skall bort på måndag. Stackars ek. Stackars oss utan ek.

Justus och Sigvard spelar dataspel, Lego Star Wars. Det vill säga, Sigvard sitter bredvid och tittar på. Det kan han göra långa stunder i sträck. Ibland kommer han med små uppmuntrande tillrop till Justus som svarar irriterat. Jag tycker det verkar tråkigt, men Sigvard får uppenbarligen ut något av det.

Tönnes är hos sin kontaktfamilj. Igår när jag körde honom dit satt han hela vägen och tittade noga på varje gång jag växlade, och så lekte han att även han växlade. Kraftigt och beslutsamt. Jag undrar om han skulle kunna klara att ta körkort en dag? Han gillar definitivt att leka att han kör i alla fall.

torsdag, februari 26, 2009

Propaganda

Har just sett klart Hitchcocks "Utrikeskorrespondenten" från 1940, inte något av han större verk. Skådespelarna var dock duktiga och George Sanders hade en biroll - bara en sådan sak! Ah, Geroge Sanders...

Själva historien är en slags spion- och kärlekshistoria, rätt OK och med en hel del idealistiska inslag med hopp om världsfred. Historien skall utspelas precis före och vid andra världskrigets utbrott så det känns realistiskt. Så slutar filmen med att hjälten står i livesändning från London under bombanfall och talar till det amerikanska folket och uppmanar dem att så att säga sätta igång och hålla elden vid liv. Då inser jag att filmen är en stor propagandasatsning. USA klev som bekant in i andra världskriget 1941, men långt innnan dess fanns det förstås stämningar som ville att USA skulle komma Europa till undsättning. Och denna film är en del av försöken att skapa opinion för ett krigsinträde.

Man ser det mesta i ett annat ljus när man byter glasögon. Jag säger inget om själva sakfrågan. Jag vet verkligen inte om kriget hade kortats om USA hade varit med från början. Man kanske hade sluppit atombomber över Japan?

Träd, åh mitt träd

Utanför vårt vardagsrumsfönster, köksfönster och sovrumsfönster står en gammal ek. Den är högre än vårt hus och jag ser den genom fönstret varje morgon när jag vaknar. Jag går ned för trappen till köket och ser den fortfarande. En vår kunde vi följa kläckningen av fågelungar i ett bo som några fåglar hade byggt på en förvånansvärt oskyddad klyka. Jag tycker mycket om min ek. Den gör att det känns som att jag bor i en trädkoja.

I morgon faller den. Jag förstår varför. Det är bättre att fälla den än att plötsligt få den genom alla fönster en dag när den uttorkade stammen bräcks - men jag sörjer ändå. Farväl, ek. Du har berett mig stor glädje i många år.

onsdag, februari 25, 2009

Energisparande?

På bussen hem idag hade jag som medresenär en artonmånaderstyp som inte tyckte livet var så kul. Hans mamma var dum och bussen var dum och han visste nog egentligen inte vad han ville, men vad han definitivt inte ville var att sitta i vagnen. Övertrött, tänkte jag och flinade brett mellan öronen. Flinade, för att jag minns det så väl. Min medresenärs röst var gråtskorrig och han upprepade envetet hela tiden "ta bort den", vilket syftade på den arm hans hårda moder höll fast honom med för att han inte skulle resa sig i vagnen och tippa över. Han höll på och han höll på och han höll på.

Jag tänkte på hur förundrad man kan bli över små barns enorma energi och kraft till att hålla uppe den här sortens gnäll hur länge som helst, om inte något plötsligt bryter dödläget eller de helt enkelt slocknar av ren utmattning. Men alla som har barn vet att den där tiden innan utmattningen är oväntat lång. Som vuxen skulle man aldrig orka hålla igång på det viset. Det gäller även roliga saker, förstås, som att springa runt, runt eller bada jättelänge eller åka rutschkana i timmar.

Tänk om man kunde utvinna denna fantastiska energi på något sätt. Eller åtminstone spara den för att ha kvar senare i livet. Skulle inte vara dumt alls.

Serienysare

Jag undrar varför jag nyser i serier om en, fem eller sju nysningar.

tisdag, februari 24, 2009

En annan värld

Jag läser just nu Dennis Lehanes senaste bok "The given day". Den är oerhört bra. Läs den.

Lehane måste ha ägnat många långa timmar åt efterforskningar. Historien utspelar sig i Boston i slutet av första världskriget. Det är många trådar som knyts ihop: anarkister, bolsjeviker, poliser, fackföreningar, spanska sjukan, strejker, politiker, italienare, irländare, jättemycket sprit, stor fattigdom, rasfrågan - och som en utomstående aktör och betraktare basebollstjärnan Babe Ruth. Det är mycket väl gjort och jag blir väldigt deprimerad av allt elände...men å andra sidan, tänker jag, så ledde ju den kamp för rättvisare arbets- och levnadsvillkor som vid just denna tidpunkt verkar hopplös faktiskt någonstans. Samhället förändrades.

Jag har inte läst ut boken än men hoppas på ett någotsånär lyckligt slut för någon av huvudpersonerna - att någon skall kunna kliva upp ur dyngan, så att säga. Men Lehane skriver inte böcker med lyckliga slut.

måndag, februari 23, 2009

Småfruset

Idag är jag ingen hemlig agent. Jag är bara en trött, medelålders kvinna som inte vad vad hon skall göra av sitt liv. Men min bat shawl är alldeles strax klar när jag har maskat av ungefär tio maskor till.

lördag, februari 21, 2009

Agent med rätt att äta

Uppdraget förde mig idag till Norrköping. Jag låtsades sova hela vägen dit men i själva verket uppsnappade jag varje tillstymmelse till konstigheter bland medresenärerna. Väl framme hos agenten med täcknamnet "svärmor" testade vi olika ingredienser för att se om de gick att smuggla in i bakverk såsom smörgåstårtor utan att smaken märktes. Det gjorde det. Nackdelen var att hela cellen (jag, "maken", "svärmor" och "svägerskan") var tvungna att ta konsekvenserna av att utsätta oss för testet: Ett fullkomligt ohejdbart gluffande.

Sedan var det dags för noggranna studier av gammal mikrofilm för identifiering av tidigare agenter. Vi behövde kontrollera vissa misstankar om att de varit dubbelagenter under sina präktiga täckmantlar som familjefäder och folkbildare. Efter några timmars hårt arbete med förstoringsglas, böcker och hypnos för att få fram förträngda minnen om hur det verkligen var (Stod verkligen det huset just där? Bodde inte den familjen någon annanstans det året? Vad blev det av de ökända tvillingarna?) drog vi slutsatsen att de hållit sig enbart till att arbeta för NTO och inte en enda har smugit iväg hemliga uppgifter eller utfört sabotage mot IOGT. Det var med lättnad vi enades om detta. Den oro som stundom mullrar i leden efter sammanslagningen 1970 behöver inte mer ved på brasan.

Vi avslutade med en middag som faktiskt bara var just en middag, men effekten av vårt mattest tidigare under dagen satt kvar så det blev ett ohejdat gluffande även nu. Promenaden till restauragen var däremot arrangerad för att vi skulle kunna studera "svärmors" nya höft som innehåller GPS-sändare, en magnetröntgenkamera och en liten schweizisk armékniv. Höften fungerade utmärkt och vi tror att materialavdelningen försett den med lite kullager och en motor eftersom "svärmor" for fram så fort.

På tåget hem hände något intressant. Jag satt som vanligt undercover och plötsligt halar en man upp sin mobil och börjar högt prata med någon som han avser att kränga inte mindre än 1200 cyklar till. Han frågar plötsligt: varifrån är du? Aha, Gambia - och så tillhåller han sin samtalspartner att hosta upp stålarna för förra leveransen. Det där måste jag nysta vidare i. Tolvhundra cyklar. Vad kan det betyda?

fredag, februari 20, 2009

Vart moln har en silverkant

Det finns en rolig sak med att barnen är borta, och det är de sms jag får med jämna mellanrum. Jag är dock glad över att jag har sluppit ormdiskussionen från barnens Umeåvistelse under höstlovet. De har tydligen varit och klappat på de eländiga djuren igen, men inte ett enda litet sms med önskan om att skaffa orm har det kommit.

Agent med rätt att snooza

Jag tror att jag skulle bli en rackarns duktig hemlig agent. Jag är till exempel väldigt bra på undercover. Jag kan ligga under täcket hela dagen och läsa hemliga personakter och göra analyser och sammanställningar. Så om underrättelsetjänsten behöver en hemlig mamma, bara ring.

torsdag, februari 19, 2009

Men ge dem några schyssta manicker, då

Jag fnissar åt att när de topphemliga agenterna i Alias blir ivägskickade på undercover-uppdrag och är helt lämnade åt sig själva så blir de utrustade med en enda sak: ett armbandsur med GPS. Wow. GPS. Hi-tech!

tisdag, februari 17, 2009

Steget före

Har vinkat av min kvartett vid nattåget till Umeå. Alva, Justus och Sigvard har gjort resan tur och retur själva tre gånger förut, så de är rutinerade. Nytt är att Tönnes är med. Sällan har jag skådat ett så nöjt anlete som Tönnes när han installerade sig i kupén! Han följde mig tätt i hälarna hela vägen ut till bilen och sedan till stationen, så ivrig var han på att få komma till tåget. Han som annars brukar markera sin självständighet genom att dra benen efter sig. Att den pojken gillar tåg märks liksom.

Alva och jag har hunnit skicka några sms fram och tillbaka trots att de inte är i Gävle än, dels rörande det faktum att Tönnes inte fick med sig något dingeldjur och dels min oro för Sigvards hosta. Det är ju inga större problem (Tönnes tog exempelvis bara en av sina vantar att dingla med i stället), men för mig är en stor del av föräldraskapet att alltid ligga steget före. Vad kan tänkas hända? Hur skall de göra om Sigvard hostar tills han kräks? Har jag skickat ett sjukt barn på nattåget? Och så vidare...

Alva förekom mig i sitt senaste sms med något som jag inte hade haft en tanke på. Hon blev orolig för att Tönnes, som ligger själv längst ner, skall få för sig att dra från kupén. Tvångstankar, någon? Jajamän. Nu ser jag på min inre panikbio hur Tönnes glatt kliver av tåget på någon station mitt i natten och bara försvinner rätt ut i Sverige. Det blir en skojig natt för mig.

Analys omöjlig

Jag har det senaste halvåret haft så väldigt skumma drömmar. Den skummaste alla kategorier berättade jag om för ett tag sedan; att jag drömde att jag använde min hjärna som hårsnodd. Jag tänker verkligen inte ägna mig åt att föra drömdagbok här, för jag tycker uppriktigt sagt att andra människors drömmar är tämligen ointressanta att få återberättade. Den dröm jag vaknade ur vid halv åtta i morse (med huvud- och nackvärk troget på plats) var dock så pass finurlig att jag återigen måste häpna över hur hjärnan och det undermedvetna sätter ihop många små olika pusselbitar ur ens liv, skakar om lite och häller ur ett resultat där det är omöjligt att identifiera vad som är vad.

Jag drömde...att jag blev störd i min sömn hemma varje natt och var tvungen att söka mig annat nattläger. Med drömmens självklarhet gick jag tvärs över en gata som inte finns, in i ett annat bostadsrättshus som inte finns och klev in på en balkong som inte finns. Lägenheten som inte finns tillhörde Marie och Johan S. De bor inte i lägenhet, inom parentes sagt. Där slaggade jag gott om nätterna i en hängmatta och blev lätt överpudrad med snö då och då men det funkade. Tills den dag då jag plötsligt kom ihåg att jag faktiskt hade en egen balkong med en egen hängmatta (detta är sant) och slog mig för pannan och tänkte varför kom jag inte på det förut? I samma veva dök det upp en vätte som omväxlande var mycket uppretad, omväxlande vadade i självömkan över att jag hade snott hans sängplats - för det var han som brukade bo på balkongen.

Ja, ungefär där spårade allt ur till ett virrvarr av mafiosodamer som målade naglarna och så vaknade jag. Men jag undrar så. Lägenheter finns. Balkonger med hängmattor finns. Marie och Johan finns. Vättar är jag mer tveksam till, men med tanke på hur förbannad vätten i min dröm var vill jag inte ta risken att antagonisera någon eventuell vätte så jag förbehåller mig en försiktig reservation där. Vad vill alla de här drömingredienserna säga mig, egentligen?

söndag, februari 15, 2009

41

Det går verkligen inte att se vem barnet på bilden är, men föräldrarna påstår att det är jag.

Familjehistorien berättar att min pappa, som gjorde lumpen i Enköping, tog bondpermis för att sticka till BB i Västerås. Idag, för 41 år sedan. Han skrev en dikt med anledning av min födelse. När jag var liten tyckte jag i hemlighet att jag fick en anstrykning av storhet i och med detta - en dikt, till min födelse! Som vuxen tycker jag att den är oerhört fin och uttrycker en nybliven förälders andäktighet inför sitt nyfödda barn. Känslan av att här är den viktigaste personen i världen just nu.

Nyfödd var du när jag först såg dig
röd i ansiktet, lite blå om händerna
sög på fingrarna och skrek lite
och plötsligt nös du två gånger
Inte visade du oss dina ögon
du bara låg och blundade...
Claes Holmgren 1968

lördag, februari 14, 2009

Sång

Tänker på måndagens konsert i Domkyrkan. Är mycket tacksam för att min kör inte har behövt sjunga Melanomlåten eller vad den heter, den verkar asjobbig och är ärligt talat inte intressant hela vägen ut. Men Collegium Cantorum skall ha en stor eloge för framförandet. Det gjorde de bra. Men det bästa på hela kvällen var Flickkören. Jädrar vad de har blivit duktiga, tjejerna. Gå och lyssna på dessa begåvade flickor när ni har möjlighet.

Och så en notis om ett polisingripande som fick mig att storskratta nyss. Jag tycker att det är lite kul det här med informationsflöde och kontakter via nätet. I detta fall fick jag reda på en notis ur en svensk tidning via Elisabeth i Wien. Jag lyckades inte länka, så hela texten kommer här nedan.

Polis tog sång för kvinnomisshandel
Poliser anklagas i dag för mycket, till beskyllningarna kan nu också läggas musikalisk obildning. Detta sedan två polismän i Umeå brutit sig in hos en övande operasångerska. De trodde hon befanns sig i nöd.

Den överflödiga insatsen gjordes enligt Västerbottens-Kuriren i fredags kväll inne på Hotell Gamla Fängelset, sedan polisen inifrån ett av rummen hört upprepade kvinnoskrik. Raskt beslutade två poliser att göra husrannsakan och bröt upp dörren. Bakom den mötte de Norrlandsoperans gästande kör från Sydafrika. Medlemmarna lagade mat och umgicks och en av operasångerskorna gjorde en kortare övning inför kollegorna.

Tidningen skriver att de uppskrämda afrikanska gästerna under natten turades om att hålla vakt vid den av ordningsmakten uppbrutna dörren.

Källa: TT

2009-02-11

Deltävling två

Melodifestival är absolut roligast med barnen. Det är klart att det är deras kommentarer och åsikter som är största behållningen. Hör här Sigvards första bedömning av Europe-imitatörerna H.E.A.T: "Det där ser ut som Lilla Melodifestivalen". Jag fnissade länge. Var det förresten någon mer än jag som noterade att gruppens trummis hade PTV? Alla tittare torde ha gjort det. Tajts är inte alltid en bra idé.

Sigvards synpunkter på Amy Diamond: "Det här var inte låten jag väntade mig", samt "Hon är som ett barn".

Roligast hade jag åt den elvåariga moralisten i fåtöljen. Jag sade att jag tyckte att det var fånigt av Måns Zelmerlöv att stå och sjunga en sång med en text som visserligen har stort tolkningsutrymme, men där en av de första tolkningarna förmodigen är att han sjunger till en tös att hon är den enda, typ. Samtidigt står det en bruttabrigad och åmar sig i bakgrunden. Hallå, lite konsekvent monogami, någon? Då sade Justus: "Vad har de på sig? Har de tänkt på att det är barn i publiken?"

Det blev en bra kväll som var ett skönt avbrott i min värkfestival. Det gjorde inte mindre ont men jag hade lite roligt. Enda smolket i bägaren är pojken som vägrade att delta. Han hölls på sitt rum och lyssnade på Trazan och Banarne istället. I och för sig ett relevant val, men det är tråkigt att han inte ville var med oss och moffa chips och dricka cola och fnissa. De få gånger vi lyckas få honom att komma eller som han kommer av egen vilja är så oerhört glada tillställningar för oss alla, och jag förstår inte varför han så ofta väljer bort det - när han faktiskt verkar tycka att det är jätteroligt de gånger han deltar.

torsdag, februari 12, 2009

Den enes nödvända, den andres lyxpryl

Vi kom att prata om onödiga hushållsredskap på jobbet. Föremål som nämndes var råsaftspress, bakmaskin och äppelklyftare - men där sade jag jag stopp. Man klarar sig inte utan en äppelklyftare, denna fantastiska förenklande mojäng. En annan tingest som jag håller kär i kökslådan är apelsinskalaren, även den genialisk i all sin enkelhet. Den gör det oändligt mycket enklare att skala apelsiner. Just denna fick jag på ett Tupperwareparty hos Helena Nyström en gång i tiden och fattade inte då hur oumbärlig den skulle bli i mitt liv.

tisdag, februari 10, 2009

Men hjärtat fortsätter envist att slå

Ibland blir man så ledsen att man bara vill lägga av. Kräkas, svimma, dö eller åtminstone få vara ifred i sådär fem år framöver. Det intressant är att kroppen och dess motor hjärtat liksom bara stretar på ändå.

Småstrul. Justus ringde för en kvart sedan från Domkyrkan och pågående repetition inför vespern kl 18 och sade de inte oväntade orden "Jag har glömt min medicin". Han började få ont i huvudet. Jag sade till honom att fråga körledare och vaktmästare och alla han såg i kyrkan om de hade Ipren eller Alvedon. Det blev två samtal till innan jag i bakgrunden hörde en av körens herrar säga att han hade Ibumetin. "Ta det" sade jag och håller nu tummarna för att Justus klarar gudstjänsten utan att huvudvärken dundrar på för mycket.

Själv undrar jag vad jag skall ha på mig ikväll. Igår när vi sjöng svensk körmusik (Flickkören stal showen) var det lätt, då hade i körkåporna, men ikväll skall vi ha svart. Det får gärna vara ganska varma kläder eftersom det är vansinnigt dragigt och kallt på sina håll i Domkyrkan. Jaha. Varmt och svart. Jag måste fundera en stund till. För övrigt anser jag att kl 22 är en dum tid att ha konsert på. Jag vill gå och lägga mig vid den tiden.

söndag, februari 08, 2009

Besök

Snuvig och låg, men jag har sprayat lite i håret och rufsat upp det. Har även dragit på en snyggare t-shirt och satt på örhängen och halsband. Mjukisbyxorna får dock vara kvar på. Vem tar jag emot med denna blandning av lite piff och lite "hasa runt när jag är sjuk"-stil?

En familjemedlem, förstås. Lillebror Johannes kommer snart. Jag tänker att socialsekreteraren nog har sett så pass mycket av galna katt-damer och struliga tonåringar i dito hem att han kan klara av en storasyster i mjukisbyxor.

lördag, februari 07, 2009

Bad hair day

Håret ser ut som en ihoprasad myrstack. Får lust att göra något radikalt. Antingen färga det svart igen, jag har trivts bra med att ha det svart sedan i våras, eller återgå till den färg jag har haft i tjugo år, RÖTT.

En sak är säker: Jag kommer aldrig att skaffa hårförlängningar. Det verkar var alla flickors dröm när man ser på Top Model ("Du skall få hårförlängningar" "Om my God, hysteriska skrik som från en spädgristransport!") , men inte den här flickans. Det ser ut att göra ont och så undrar jag hur man gör när man borstar håret. Borstar och fingrar måste rimligen fastna hela tiden.

Minnen i mängd

Anna kommenterade Samuels halsband som han hade på festen på Arken. Det valde han själv ur sticklådan på avdeldningen. När jag hade tänkt på det en stund började jag grunna över den där fredagen som vi behövde hjälp med att få Samuel till sjukhuset för sin gammaglobulininfusion och Anna och Fredrik ställde upp. Jag begrep inte varför i hela fridens dar vi behövde barnvakt. Grunnade vidare. Så slog det mig: Aha! Vi var upptagna på förlossningen där Justus tittade fram vid 18-tiden. Så var det.

Mindes vidare den där hösten 1997 när Samuel var så oerhört nedstämd och deprimerad. Vi hade flyttat ut till Ulleråker och jag kände mig ofta förtvivlat instängd med min bebis och den deprimerade Samuel. Vi hade ingen bil. Vädret var grått och kallt och eländigt så vi kom inte ut i parken heller. Samuel ville inte gå ut när det var så läbbigt väder. Jag borde ha fått ut oss i alla fall. Det finns så mycket jag borde ha gjort för att hjälpa min pojke och som jag inte gjorde. Försöka entusiasmera honom, hjälpa honom få tillbaka livsglädjen, hitta på saker.

Men en sak gjorde vi som känns bra att minnas. Det var julpyssel med Trots Allt! så vi cyklade iväg till Mumrik (gamla Mumrik). Jag hade Samuel på min cykel. Det var så pass isigt och valligt att det skumpade, så Samuel blev illamående och var tvungen att kräkas lite precis utanför gamla jourpsyk. Samtidigt gled hans sondmatningsslang ur. Han var nöjd med det, kan jag säga. Vi cyklade vidare utan besvär. Sedan satt jag i en soffa med Justus hela kvälen och tittade på Samuel som bakade pepparkakor med Maria och Alva som hoppade omkring och gjorde lite olika saker. Det var en bra kväll.

Någon månad efter att Samuel hade dött hittade jag hans vinteroverall. Det hade kommit lite uppkastningar på den när han kräktes på vår cykelfärd. Den overallen blev inte tvättade på över två år. Jag tänkte: Det här är det sista organiska som finns kvar av Samuel. Jag klarar inte att bli av med det.

fredag, februari 06, 2009

Lapp

Vi har blivit med lappar hemma! Den här satt på diskmaskinen. Jag hastar att säga att det inte var jag som ställde in teflonstekpannan i diskmaskinen. Det var heller inte jag som satte upp lappen.

Ordet för dagen

Min bror Jerker har lärt mig ett nytt ord. Paradiddlar. Det är det skönaste ord jag har hört på mycket länge. Säg det igen. Paradiddlar.

De som kände Jerker på den tid det begav sig kan möjligen lista ut inom vilket ämnesområde man skall söka efter betydelsen. Eller så är läsarna bildade och vet ändå. Annars finns Google, för tro inte att jag säger något! Kunskapsövertaget är det enda jag har...

onsdag, februari 04, 2009

Skrämselhicka

Jag höll på att skrämma livet ur mina föräldrar idag. När jag och Justus hade kommit hem från barnakuten var jag ganska lättad efter beskedet från läkaren att han tror att Justus har haft en hjärnhinneinflammation (virus) och att det är därför han har en svår och ihållande huvudvärk. Nu skall pojken få äta smärtstillande ett tag och försöka gå i skolan och leva vanligt, värre är så var det inte.

Lättad som jag var skrev jag en statusuppdatering på Facebook som verkar lite kallsinnig: "Hoppsan. Justus hade visst hjärnhinneinflammation." Min svägerska läste detta och berättade för sin man, min bror. Sagda bror pratade med pappa, som sedan överföll mamma med beskedet. De ringde upp med darriga och rädda röster och jag förstod precis. Det är nämligen så att när bror Jerker var ett och halvt år gammal så fick han bakteriell hjärnhinneinflammation, och som jag minns det var det väldigt dramatiskt och osäkert vad utgången skulle bli. Hela mitt liv har hjärnhinneinflammation varit ett mörkt spöke. Självklart blev mamma och pappa jätterädda. Jag borde ha ringt dem innan jag sade något på Facebook så hade jag kunnat bespara dem en svår stund.

Fyra fina




Tema familj

Pappa, mamma, jag och Jerker. Pappa ser ut som en Che Guevara-wannabe här.


Jag, pappa och mamma på mormors balkong i Stora Tuna.

Fyra stycken

Min mormormorsmor Anna. Min mamma Agneta. Min mormor Trude. Och så jag.

Från min sexårings hjärna

"De spelar in Bollibompa. Bollibompa finns på riktigt."

Någon nutida variant av cogito ergo sum? Jag filmas, alltså finns jag.

tisdag, februari 03, 2009

Längesedan nu

Sommar och snickerier. Fast jag vet inte vad de hade tänkt snickra för något där uppe i sängen...sommaren 1996, Samuels sista friska sommar.


Någon sorts krocket. Eller så är de riddare.


November 1996. Samuels bästa vän Thomas flyttade hem sitt födelsedagskalas till Samuel eftersom Samuel inte fick gå på det riktiga kalaset på grund av infektionsrisken.


Alva och Samuel på en av Arkens fester. Spädbarnet i bakgrunden är Justus. Början av hösten 1997, just innan vi flyttade från Arken ut till trädkojan i Ulleråker. Samuel hade knappt fyra månader kvar att leva, varav de sista fem veckorna i koma.


Det gör ont så jag vill dö.

Rötter

Första maj. Skulle tro att bilden är från det året då mamma gick längst fram i första maj-tåget med FN-fanan, med mig och Jerker på var sida. Farfar höll på att spricka av stolthet. Mamma var inte riktigt nöjd, hon har aldrig velat skylta med politisk tillhörighet och blev så vitt jag minns mer eller mindre tvingad att bära fanan som någon( pappa?) hade satt i handen på henne och bett hålla ett öga på och så var det plötsligt dags att gå. Men det kan vara så att jag uppfattade allt galet, jag var ändå rätt liten. Mammas upprätthållande av valhemligheten har förresten fått mig att undra i många år över hur extremt hon egentligen röstar. Antingen har hon röstat på KPML(r) i alla år, eller så är hon Kristdemokrat. Du är utmanad, mamma!


Skelleftåbesök. Vet inte varför vi sover på Bäckgatan istället för i stugan, men det hände att vi övernattade inne i stan ibland. Minns tågen som dundrade förbi. På bilden ser man två typiska företeelser från min barndom. 1) Jag suger på tummen. 2) Dockan Louise, som var min mammas och som blev en viktig tradition att ta fram och hålla i varje sommar även efter att jag slutade leka med dockor.


Mamma och jag.


Jag och Jerker.



Min mormor på kontoret. Titta vilken fin dräktjacka hon har.

Fina flickan

Middag efter Johannes konfirmation. Från vänster min bror Jerker, min bror Johannes, sötaste bebisflickan Alva i klänning som jag hade sytt (sic!) samt jag.


Några år senare. Jag matar lilla plutten Tönnes medan Alva funderar på att hoppa i sjön en gång till.

Liten blir stor

Först får man sitta i mammas knä och bli kramad mest hela tiden.


Sedan börjar man på dagis och visar upp sina kopparröda lockar för fotografen. Till vänster Justus bästis på den tiden, Harald.


Och sedan är man så stor så man drar till Berlin och Helsingfos på gosskörsturnéer.

Normbrytare

Tänker lite på Monas 40-årskalas i lördags. Mona presenterade en nykommen gäst såsom varande en vanlig människa. Vi andra som satt runt bordet var nämligen nykterister allihop eller har varit det. Nytillkomna gästen sade: "Ja, först undrade jag lite varför man har 40-årskalas på lördagen och barnkalas på söndagen (Monas äldsta som fyllde tio år), men så kom jag ihåg att ni är nykterister." Det föll platt till marken, men jag muttrade något om att hon aldrig har upplevt nykteristbaksmällan och så fnissade vi lite.

Jag vet inte varför jag upplevde det här som något väldigt typiskt när två grupper möts. Oavsett hur lite intresserad man är av att positionera sig mot varandra så kommer alltid någon lite kommentar som talar om att vi minsann skiljer oss från varandra. Det spelar väl ingen större roll bara man kommer vidare från det och sätter sig och har trevligt ihop ändå. Men det är - typiskt.

PS: Nykteristbaksmällan är ett utmattat tillstånd efter flera nätters vak. Förekommer främst bland UNF-are. Det är vanligare att se ungdomar med dova blickar och ringar under ögonen än glittrande klara ungdomsdito vid kongresser och andra större tillställningar. Bygger på tanken att om man sover kan man ju missa något kul.

måndag, februari 02, 2009

Diffust

Trots bomullsinlindad bultande värk och illamående har jag en rastlöshet i kroppen. Det känns som om jag är på väg någonstans, att något skall hända, eller att jag skall skriva mängder av viktiga eller mer eller mindre roande blogginlägg eller att jag skall uträtta något storartat. Det märkliga är att den känslan brukar infalla på våren. Det är vackert väder idag, men det är kallt och ingen aning om vår än på ett bra tag.

Det känns som om jag liksom ligger i startgropen för något, oklart vad.

Oj vad det är synd om oss idag

Jag vaknade med migrän. Jag hade migrän även igår och klev kanske upp lite för tidigt och flängde omkring,vet inte om det är därför stora hemska M kom och hälsade på idag igen. Jag låg där och mådde dåligt. Så kom Justus in. "Mamma, jag mår verkligen jätteilla." Efter ytterligare en stund kom Alva in. "Mamma, jag tror det är ett anfall på gång."

Jag har provat att kliva upp nu för att jag är så törstig. Hörde Alva nysa, då är hon vaken och kanske på gång också. Jag hoppas att Justus sover hela dagen så han kanske blir frisk. Det är ganska hopplöst att han omsjuknar hela tiden, stackars pojk.