tisdag, mars 31, 2009

Lindring

Justus har så ont i halsen att han gick och hämtade en isklamp i frysen och lade den den under hakan för att försöka lindra sitt halsonda. Han har laddat DVD-n med Peter Sellers Rosa Pantern.



Han kanske får lite lindring även av Vinterkatten. Det är godiset för Justus och mig. Det finns inte längre i alla affärer vilket får mig att tro att det håller på att tas bort ur sortimentet. Jag köper en påse varje gång jag ser en.

måndag, mars 30, 2009

Måndagkväll

Sigvard hade trots en timmes dansövning många myror kvar i brallan. Vid middagen ville han sitta i mitt knä. Det fick han. Efter en stund påpekade jag att han mest for omkring i mitt knä. Han flinade och sade de sanna orden "Det är så svårt att sitta stilla". Men som vanligt somnade han tvärt när han väl låg i sängen. Han sjöng med i två-tre melodifestivallåtar först, men sedan blev det tyst. Tönnes blir lite irriterad på brorsan som sjunger när de skall sova, men han tar det ganska bra ändå. Alva har städat sitt rum. Justus och jag är kvar i soffan där vi nyser och hostar ikapp. Justus har min virkade vita fluffiga ylleschal över axlarna. Han mår inte så bra. Eländiga virusar som bara vandrar runt bland oss hela tiden.

Alice, my love

Men man kan pigga upp sig. Först med Ko över Sarek och sedan med Alice Babs. Några av mina bästa körminnen är förknippade med Alice och de konserter vi gjorde med henne för en sådär tio år sedan. Så jag har lyssnat på Alice. Avslutar med den egentligen fullkomligt gräsliga "En liten be-bop-knopp". Den är oemotståndlig.

Ut ur garderoben

I raden av självbekännande inlägg kommer här avslöjandet: jag är deprimerad. Det har antagligen märkts, så avslöjandet är tämligen överflödigt. Men det känns lite skönt att säga det så där rakt upp och ner.

Tänker på artiklar jag läst om människor som berättar om sin depression eller utbrändhet. Ofta är det människor som vi betecknar som framgångsrika och som har fått klara besked om och bevis på att de är duktiga på det de gör - men det räcker inte när depressionen kommer. Man känner sig värdelös och skuldtyngd över allt man borde gjort eller gjort bättre.

Jag, som verkligen inte är lyckad eller bra på något utan tycker att jag mest fuskar mig fram genom tillvaron och försöker hänga med så gott det går, har naturligtvis också problem med att hitta balansen. Förnuftet säger att jag kan inte vara så värdelös och hopplös och skuldfylld som jag känner mig. Lite beror det på mitt livscredo; alla människor är värdefulla (utom jag...). Förnuftet har dock försvinnande litet att sätta emot depressionens tunga obarmhärtiga ångvältsvågor.

Jag försöker ta små steg i taget. Det kan vara något så litet som att faktiskt plocka upp de där dammtussarna som legat under bordet i en vecka. De dagar det går är bra dagar. De dagar när allt som jag borde och vill förlamar mig är dåliga dagar. Idag är en förlamande dag. Jag borde ha sett till att Sigvard fick med sig gympapåsen till skolan men eftersom jag låg i migrän var jag inte tillräckligt medveten och Sigvard fick inte med sig det han skulle. Mitt fel. Jag borde kunnat plugga med Alva inför hennes prov, men eftersom det var ett ämne som jag inte förstår själv alls funkade inte det. Jag visste inte vad jag skulle förhöra. Dålig mamma, Alva tror att hon misslyckades på provet. Mitt fel. Allt som inte är hundra procent perfekt i mina barns liv är mitt fel för att jag inte räcker till. Att det ser ut som f-n här hemma är också mitt fel. Och så fortsätter det. Jag brukar skriva ned mina "mitt fel"-listor när det känns som värst just för att då ser jag hur dumt och galet det är. Känslan försvinner visserligen inte, men jag kan skratta en kort sekund åt mig själv och det är något sunt, tycker jag.

Ett annat friskhetstecken som jag håller mig hårt i är att trots att jag tycker att jag är en tämligen skruttig och värdelös mamma så är jag övertygad om att mina barn behöver just mig. De behöver sin skruttiga och värdelösa mamma just för att jag är deras mamma. Aldrig glömma. Alltid komma ihåg. Och försöka ta små steg. Vara glad varje gång barnen skrattar och dansar och sjunger och kramas. Framförallt: aldrig tvinga dem in i positionen att ta hand om mig. Vid enstaka tillfällen gör de det, och jag är glad att de är omtänksamma. Men efter varje sådant tillfälle brukar jag snabbt ta på mig min "jag är minsann en kompetent vuxen-min" för att göra klart för dem att jag är föräldern och de skall inte ta hand om mig. Ansvaret ligger hos mig.

Mitt dilemma är att jag har ett ansvar för mig själv och att jag inte vet hur jag skall orka ta det ansvaret. Ärligt talat: Vad gör man när man tycker att man faktiskt är ett - ingenting?

lördag, mars 28, 2009

Min förutsägbarhet

Har sett många avsnitt av Miami Ink vid det här laget. Jag har hela tiden fascinerats av hantverket och beundrar tatuerarnas skicklighet. Jag har även noterat att det har påverkat mig, och att min fasta övertygelse om att aldrig någonsin skaffa mig en tatuering gradvis har luckrats upp.

Jodå, jag börjar fundera på allvar. Var skulle den i sådana fall sitta och vilket motiv skulle den ha? Kom igen. Jag är en medelålders kvinna som inte väcker någon uppmärksamhet och inte är särskilt extrem på något vis.

Diskret skall det vara förstås. Ryggslutet eller på höften. En liten ros eller lotusblomma. Trodde någon på ett stort drakmotiv eller dödskallar över hela ryggen?

Något slags manifest

Jag hann läsa mer i DN. Bland annat en lång insändare av en person som berättade om sina erfarenheter av svensk psykiatrivård och hur den har förändrats till det sämre på tio år. Det var ganska ruskigt att läsa. Det får mig också att fundera över ett fenomen som gör mig livrädd; att ekonomin styr värderingar och ideal. Det vill säga, att i tider av nedskärningar och kriser kommer förr eller senare en ideologisk omsvängning också. När man på fullt allvar kan börja hävda att en barngrupp på dagis med 20-25 barn klarar sig utmärkt bra med 2 förskollärare och en barnskötare på halvtid och att det i själva verket är väldigt bra rent pedagogiskt. Eller när man börjar säga att människor med svåra psykiska problem klarar sig med enbart öppenvård (man skall inte låsa in människor). Eller att människor som behöver samtal får medicin utskriven iställlet. Man kan fortsätta listan i evighet inom alla samhälleliga verksamheter.

Jag blir trött på att hela tiden känna att samhällsresurserna är feldisponerade. Att hela samhällsbygget bara består av felsatsningar och panikbesparingar som slår helt fel och att det saknas långsiktigt tänkande. Själv tänker jag snart skriva ett manifest som i princip skall säga det här:
*Alla resurser skall fördelas på ett klokt och rättvist sätt. Inga dåligt underbyggda beslut skall fattas. Amen.

Mitt manifest funkar dock inte eftersom alla inte har samma åsikter som jag om vad man skall satsa på och hur ett samhälle skall byggas. Jag älskar Folkhemstanken medan det finns andra som menar att den bara är ett förtäckt diktatoriat som tar ifrån människor deras initiativförmåga. Jag är vänster, andra är höger. Inte möts vi i en gemensam syn på samhället i första taget, inte. Kanske kan vi enas och mötas i ett tillägg till mitt manifest?
* Alla skall vara snälla mot varandra och bry sig om varandra.

Än idag, gott folk, än idag

Lördagsmorgon och jag läser DNs kulturdel. Där finns en artikel om att prins Carl-Philip har designat en bestickserie åt företaget Mema/GAB. Jag tänker förstrött "kul för honom att hitta ett yrke" och offrar en liten medlidsam tanke åt kungliga och andra hyperpriviligierade människor som förutom allt de får serverat också måste slåss mot uppfattningen att de egentligen inte har något att komma med av egen kraft. Enligt artikeln har prinsen genomgått två designutbildningar samt vunnit en tävling där han skickade in sitt bidrag anonymt. Vi förstår, han kan det han gör trots att han råkar vara prins.

Läser vidare. Artikeln avslutas med ett uttalande av företaget Mema/GABs marknadschef. Hon har koll på vilka människor det är som intresserar sig för design och vackra ting i vardagen, minsann.

Främsta målgruppen är kvinnor som passerat 40.
- Då är småbarnsåren över och kvinnor har tid att anordna trevliga middagar med vackra dukningar. Men jag tror också att unga designintresserade och homosexuella män faller för det här sparsmakade och stilrena uttycket.

fredag, mars 27, 2009

Klockan klämtar för mitt piano


Pianostämmaren gick nyss. Det var riktigt hemskt när han tryckte ner det första a:et och slog an stämgaffeln. Det var så ostämt att jag mådde illa. Nu är det bättre. Men mitt lilla fina piano fick en dom: Om inte alltför lång tid kommer det inte att gå att stämma det längre eftersom mekaniken är kass och naglarna släpper efter alltför fort. Han sade att det är ett öststatspiano med ett tonfall som fick mig att förstå att jag i trettio år har spelat på och älskat pianovärldens motsvarighet till en Trabant.

Jag fick mitt Röslerpiano när jag var elva år efter att min mormor hade grävt djupt i plånboken för att lämna ett bidrag till instrumentinköp. Tack, mormor. Och tack mamma och pappa för inköpet och för att jag fick spela obegränsat. Folk har genom åren påstått att det är trögspelat. Förstår jag inte alls! Det gick hur bra som helst att spela i timmar på det i sena tonåren när jag var som mest fokuserad på musiken.

Jag frågade om reparation och fick ett klart besked om att det skulle kosta betydligt mer att reparera mitt piano än att köpa ett annat. Och att det dessutom inte vore någon idé att reparera min Trabant, så att säga. Med tanke på att pianon nu för tiden nästan dumpas borde det inte vara ett så stort problem att hitta ett bra piano heller. Jag inser att det är så det måste bli en dag. Men inte idag. Idag och så lång tid jag kan framöver skall jag fortsätta att glädjas åt min lilla kompis.

onsdag, mars 25, 2009

En massa kulor



Hemkommen efter att sjungit för och pussat på Sigvard. I år tog han storslam i glaskulor och Pokémonfigurer och dito kort. Han samlade alla sina kulor i en påse som nu väger rätt mycket. Om han skall ta med den till skolan i sin ryggsäck kommer han att gå krokryggad. Han ser rik ut med sin stora påse, precis som det skall vara när man har en massa kulor.

Han tyckte att presentutfallet var helt OK också. Han sade "Jag är alldeles shoppad!".

År läggs till år

Idag är det Sigvards födelsedag. Vår solstråle fyller sju år. I eftermiddag blir det tårta och presenter. Det är verkligen en dag att fira.

Ändå är det en konstig dag för mig. Företeelser som egentligen inte alls har med varandra att göra länkas samman. Idag tänker jag så här: Nu har det sista av mina barn vuxit om Samuel.

Sigvard växte visserligen förbi Samuel i betydelsen att han levt längre än vad Samuel fick göra redan i juli, men just det här att nu firar Samuels yngsta syskon sin sjuårsdag blir ytterligare en markering för mig. Det är elva år och två månader sedan Samuel dog. Elva år sedan han inte fick bli äldre än sex år och fyra månader. Och vad innebär det, kan man fråga sig. Varför har det någon betydelse över huvud taget? Det ligger ju i sakens natur att det ofrånkomliga kommer man inte i från - och att Samuel har varit död i elva år och två månader är ett orubbligt faktum. Jag vet inte varför jag känner och tänker så här. Det är väl en del av den stora förvirring och förtvivlan som livet varit sedan dess. Jag försöker hantera det så gott jag kan och inte förpesta min familj eller övriga omgivning i onödan med mina underliga funderingar. Utom när det spiller över här. Jag tänker: Den som inte vill behöver inte läsa.

Människor har en stor förmåga att hantera sorg. Det finns så mycket lidande världen över och människor som sett inte bara ett utan flera av sina barn dö. Det finns människor som måste bära att deras barn svälter och lider oerhört inann de dör. Och ändå klarar man att fortsätta. Människans kapacitet för överlevnad är nästan gränslös.

Jodå. Men jag, jag har ett enda stort skrik inuti: Jag vill ha min pojke tillbaka. Man kunde tycka att jag som är priviligierad på många sätt skulle ha bra förutsättningar för att acceptera och komma till ro med det som inte går att ändra. Kunna landa i glädjen över att Samuel fanns. Helt enkelt vara tacksam för det jag fick. Det har gått elva år och jag är inte där än. Vad är det för fel på mig?

Den stora friheten att förstöra andras liv

Finland höjer nu alkoholskatten med tio procent. Den sänktes som bekant år 2004 och det var ett socialt expriment som resulterade i en tioprocentig ökning av alkoholkonsumtionen. Förvånad, någon? Prisinstrumentet är av stor betydelse när det gäller alkoholkonsumtionen. Trots alla påståenden om att om man inte kan köpa billig alkohol reglerat så kommer försäljningen av svartsprit att öka. Uppenbarligen inte. Här i Sverige var det många som blev jättenöjda när Finland sänkte alkoholskatten och menade att nu skulle det minsann visa sig hur bra det går när tillgången till alkohol förenklas. Oj så bra det skulle gå, alkoholkonsumtionen skulle naturligtvis inte öka alls eftersom den beramade stora försäljningen av svartsprit skull minska. Tjena. Titta på Finland och förstå. Snälla, förstå!

Jag blir så olycklig och frustrerad och arg när jag tänker på alla barn och familjer som är de som får ta konsekvenserna av att samhället glatt yrar om folkets frihet att kunna köpa och dricka mer alkohol. Tänker argt på samhällsresurser som ödas på kostnader för alkoholrelaterade sjukdomar. Tänker på rattfyllerier och sönderslagna liv.

Alkohol är inte en fråga bara för individen. Alkohol är en drog som förstör så mycket att jag inte begriper varför man vill ha det i sitt liv överhuvudtaget. Jag vet mycket väl att alla som dricker alkohol inte är missbrukare. Synd bara att det är väldigt många som är missbrukare och som förstör livet både för sig själv och andra. Hur kan det komma sig att det framstår som en fråga om frihet? I vilket annat sammanhang säger vi att alla människor skall ha sin frihet att förstöra så mycket som möjligt både för sig själv och andra? Varför skall samhället sanktionera användandet av och subventionera en drog?

tisdag, mars 24, 2009

Sic transit gloria mundi



En krater. Det är vad som är kvar efter min fina ek. Jag skall inte tjata mer om eken, men jag förvånas mycket över hur starkt jag saknar den.

Sartre & jag

Jag föll i Facebooks testträsk igen och gjorde testet "Which great philosopher are you?". Jag blev inte särskilt förvånad när det visade sig att jag är Jean-Paul Sartre. Nu kanske någon blir förvirrad och tänker "Men hallå, hon säger ju att hon är bekännande kristen, hur går det ihop med existensialism?". Nema problema, säger jag.

Och så har jag alltid den där lilla saken att komma med när det gäller Sartre: Mina föräldrar åkte hiss tillsammans med Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir under Vietnamtribunalen i Stockholm. Det slår väl vilken "jag mötte Lassie" som helst?

måndag, mars 23, 2009

Just det där ackordet

Musik är en pågående rörelse, kan man väl säga. Framför allt om vi pratar om det som kallas klassisk musik. Det innebär att det finns liksom gömda skatter mitt inne i fraser, löpningar och ändringar i tempo och dynamik som man laddar upp inför eller bara lätt nuddar vid innan det är förbi. Ibland vill jag stoppa och ta det igen. Vi gör om det,va? Just det där häftiga ackordet som man får ståpäls av.

I två av de verk av Michel Richard de Lalande som vi har sjungit så finns det där ackordet mitt inne i den livligare delen (Sicut erat in principio et nunc et semper) av en Gloria-sats som Lalande uppenbarligen återanvände. Jag bryr mig inte om att analysera ackordet. Det spelar ingen roll om det är ett maj7fisstjoff med sänkt ters eller något annat. Huvudsaken är att det finns där som en längtan medan man bygger upp musiken inför det och sedan är det snabbt förbi. Lysande. Takt 911, för den som undrar.

söndag, mars 22, 2009

Bilder

De där ögonblicksbilderna som sitter kvar resten av livet. Bra bilder och svåra. Ikväll har jag en av de svåra att få ur kroppen.

Alva, precis fyllda fyra år, sitter ihopkrupen mot väggen i en korridor på intensivvårdsavdelningen. Jag går till henne för att visa att vi finns där, men låter henne vara ifred en stund innan hon klarar att komma tillbaka till rummet där Samuel ligger kopplad till en respirator. Ett sådant litet barn och en sådan obegriplig situation. Vad tänkte hon? Vad kände hon? När jag frågar idag vill hon inte svara.

Fransk barock och Ko över Sarek

På bussen hem efter dag två med intensivt övande av monsieur Lalande fick jag plötsligt en häftig längtan efter att höra sången Ko över Sarek med Norrlåtar, från plattan Finsk-ugrisk balkong. Jag är lite nöjd nu där jag sitter och lyssnar på den. Tack, Spotify.

Högt över fjällen där flyger en ko
man vet att den flyger på sin tro

lördag, mars 21, 2009

Aha

Rocklundahallen. Nu kom jag ihåg. Men den slår inte fina gamla Sporthallen hemma i Hallstahammar, med sitt grönmålade trägolv i sportdelen och sitt välvda glastak över simhallen. Säkert renoverad och omgjord och ser inte alls ut som jag minns den. Om jag nu minns den...

Allt jag visste men nu har glömt

Justus kom in efter en cykeltur. Han hade sett väldigt många fåglar. Jaha, sade jag och tänkte med en liten rysning på de där stora kråkorna, råkorna, kajorna, bråkorna, som ägnade flera sena eftermiddagar åt att skräna och leka Hitchcock. Nä, sa Justus, jag åkte förbi en buske som var full med grönfinkar, och sedan en med pilfinkar, och en med blåmesar, och en med gråsparvar. Jag blev mäkta imponerad för det är nu många år sedan jag kunde skilja mellan en pilfink och en smilfink (ursäkta, men det går ju inte att låta bli), än mindre vet att det finns något som heter grönfinkar. Jag vet att jag hade bättre koll när jag var i tioårsåldern eftersom vi lärde oss om fåglarne små i låg- och mellanstadiet. Men kunskapen har inte hållits aktiv. Det finns stora fickor av inaktiv kunskap hos mig, märker jag allt oftare.

I förmiddags satt jag på bussen och blev lite förvånad när den tog en annan väg en den brukar, men så kom jag ihåg att allt är avstängt på grund av SM-finalen i bandy. Jag tänkte förstrött på denna final och att jag ändå visste vilka lag som var i herrarnas final, Edsbyn och Västerås. Började plötsligt grunna på vad den heter, den där sporthallen i Västerås som var det stora idrottspalatset när jag växte upp. Förmodligen har det byggts större arenor och hallar i Västerås sedan dess, men när det begav sig var den the shit, som ungdomarna säger. Jag minns absolut inte vad den heter. Jag har tuggat på det hela dagens långa körövning, mellan appogiaturor och pralldrillar, och jag minns bara inte. Jag tycker jag borde minnas saker som hör min uppväxt och omgivning till, men jag glömmer mer och mer.

Men! Jag minns att när vi gick i första klass fick vi efter gymnastiklektionen dra på oss en slags plasthuvor som gick ner över hela skallen - tänk skyddsdräkt - med en genomskinlig plastglugg för ansiktet. Sedan föste fröken oss genom duscharna. Vi stod på rad i våra blå eller oranga huvor (det fanns två färger) och sedan gick vi i tur och ordning genom de fyra eller fem duschar som fanns i duschrummet. I andra klass fick sådana där vanliga huvudskydd istället.

Det intressanta är att medan jag sitter och minns och skriver börjar jag undra över om jag verkligen minns detta. Var det så här? Det låter ju alldeles knasigt med de där konstiga duschhuvorna. Kanske har jag ett falskt minne?

torsdag, mars 19, 2009

Lite av varje

Jag saknar min ek. Åh, vad jag saknar den. Särskilt sådana här kvällar när det nästan börjar bli vår. Tänker också sorgset på sommaren. Förhoppningsvis kommer jag även denna sommar få ligga i hängmattan på vår övre balkong. Nu kan jag inte längre ligga där och gunga och titta och sjunka in i ekens lövverk mot knallblå himmel. Jag kan visserligen lägga mig åt andra hållet och tittat på träden i parken så det är inte alldeles tomt på grönska - men det är inte alls samma sak.

Har av ren livsleda gjort en del Facebooktest som dyker upp i mitt synfält för att någon Facebook-vän gjort det. Det är helt meningslösa test som ofta är skrivna på bedrövlig svenska eller dito engelska. Här kan jag i alla fall meddela mina testresultat av några tester:
Jag är mörk choklad. Vilken godisbit är du
Jag är Otto. (Detta förvånade mig iofs något, jag var bombsäker på att jag skulle bli Marge eller hoppades på Lisa. Jag är en typisk Marge.)Vilken Simpsonsfigur är du
Jag är Boba Fett Vilken Star Warsfigur är du
Jag är Ingmar Bergman Vilken svensk är du

Om man nu hade hoppats på att det skulle säga något om vem man är, så tjena.

Veckans stora glädje har varit att trots att Tönnes varit riktigt krasslig så har han plötsligt börja ta egna initiativ vad gäller sysselsättning. Han krönte det hela idag med att skriva ut sådär 50 sidor av skrivarens testsida. Vi är mycket nöjda och hoppas att han fortsätter att göra saker på eget bevåg. Ofarliga saker, nota bene.

Tio bast nejonögon

Så här års börjar jag samla in årsrapporter från föreningarna i länet. Det är roligast när de skickar med sina verksamhetsberättelser, för det finns alltid något att bli lite glad över när man läser dem.

Härmed utropar jag Skutskär till årets vinnare av ligan, trots att det återstår rapporter att få in. Tack vare deras verksamhetsberättelse lärde jag mig ett nytt ord. Föreningen håller då och då auktioner, och det som auktioneras bort har de dels samlat ihop själva, dels fått av människor och företag i trakten. År 2008 fick de tio bast nejonögon av Vattenfall.

Jag har en fråga: varför samlar Vattenfall på sig nejonögon och var förvaras de?

När livet går kräftgång

Vete tusan varför precis allt känns så trögt och motigt och glädjelöst. Det är väl någon period igen som man bara måste ta sig igenom. Trött på måste. Skulle vilja istället.

Förkylt

Förkylning slår olika hårt på olika personer, det är uppenbart. Jag har den där tjocka, sega och slöa känslan i kroppen och ständigt takdropp, hoppas att det inte blir mer än så här. Sigvard däremot, han snörvlar och låter täppt i näsan när han pratar men är oförbrännerligt glad. Varje stund är ett tillfälle till en sång och dans. Borsta tänderna? Då tar man tandborsten, sjunger "blobbig falukobb" (blommig falukorv om man är förkyld)och gör fina danssteg till innan man sätter igång med borstandet.

Ljusår ifrån min energi- och glädjenivå. Måtte pojken få behålla denna glada energi hela livet.

tisdag, mars 17, 2009

Smutsig = lycklig

Sigvard är utan tvekan mitt mest lortiga barn. Han leker sig totalt genomlerig, blöt, jordig, gräsig och grusig. Han är mycket lycklig där han leker.

Hans vantar var som vanligt plaskblöta när jag hämtade honom i skolan. Jag frågade:
- Sigge, vad gör du egentligen för att få vantarna så blöta?
- Jo, det är svårt att gå genom stora vattenpölen och så ramlar jag och då måste jag ta emot med händerna.

Där fick jag på en gång förklaringen till varför hans kängor också är plaskblöta. Notera att stora vattenpölen (en mindre insjö på skolgården just nu) inte är något som man väjer för utan snarare är något som lockar till att hållas i mest hela tiden.

Vårbetraktelse

Jag börjar få små aningar om vår trots all eländig smutsig snö och is som biter sig fast här uppe på åsen. Men gator och trottoarer är i alla fall bara, men förvandlade till grusgångar. Det är ett tecken på att vi har haft ovanligt mycket snö som har legat länge det här året. Snöfall - kommunen rycker ut och plogar samt grusar vägarna. Mera snö - mera grus, upprepas så länge snön fortsätter att dala ner. Särskilt på vägen mellan Sigvards skola och hemmet är det ett tjockt gruslager på trottoaren som man skall akta sig för att cykla i, för då slirar man och får vårens första uppskrapade knän och handflator.

Nu börjar jag längta riktigt. Efter blått vårskimmer. Efter den där första, knappt synliga grönskan som bara syns som en slags aura runt trä och buskar innan det knoppas på allvar. Längtar efter våren och pånyttfödelse. Kan man själv få födas på nytt, slänga sin gamla kropp och själ någonstans och få börja om? Eja, vore vi där.

måndag, mars 16, 2009

Dagar

Vintern som aldrig tar slut. Det ligger mycket snö och is kvar hos oss som bor här uppe på Upplandsåsen, även om det är barmark inne i stan. Snön är blandad med grus och jord och är tråkigt smutsig. Vädret är grått. Livet känns segt.

Tönnes har varit sjuk i två veckor. Vid samtal med husläkarmottagningen kom beskedet att man inte släpps fram till läkare förrän efter tre veckors sjukdom. Jag tittar på Tönnes och undrar, undrar hur han egentligen mår. Han rosslar gräsligt och är mycket täppt i näsan. Han är tungandad. Han är väldigt låg och har slutat prata. Det känns inte bra. Problemet är att han inte kan tala om för oss hur han mår, och dessutom har han en annan smärtuppfattning än oss. Han skulle mycket väl kunna ha ont i exempelvis lungorna utan att på något sätt markera det. Men just nu har han kommit loss på sitt rum och drar ut lådor och undersöker leksaker, och det känns uppmuntrande.

lördag, mars 14, 2009

Arga tanten

Jag är aptrött. Igår kväll hade vi möte med med politiska utskottet och idag har vi haft förbundsstyrelsemöte. I morgon förmiddag också. Våra möten funkar bra, så jag är inte trött på grund av att jag skulle vara uttråkad. Snarare tvärtom - jag lägger så mycket energi på diskussioner och att fundera att till slut tar orken slut. Tur att vi snart skall äta så kan jag tanka ny kraft och sedan åka hem och njuta av melodifestival med Sigvard, Tönnes och Justus.

Idag noterade jag något os mig själv som är nytt: jag blir oerhört frustrerad när jag tänker på det som jag betraktar som rena dumheter och fåniga inställningar hos folk, och så blir jag tvärarg. Det syns inte utåt men det kokar inuti. Om det fortsätter att utvecklas lär jag visa det utåt när som helst. Får skaffa mig en käpp så kan jag skälla och stå i och hötta med käppen för att understryka min arga åsikt.

Jag har inte blivit arg på mina förbundsstyrelsekamrater. Det är vissa ärenden vi har behandlat då jag tycker att andra människor kunde ta och slänga sig i väggen. Så drabbas jag av dåligt samvete och inser att naturligtvis måste det finnas personer som tycker att jag gärna kunde slänga mig i väggen. Vem är jag att bli så arg, liksom. Och jag vill verkligen inte vara arga tanten.

fredag, mars 13, 2009

Spola isen

Sedan en vecka tillbaka hänger det oranga flaggrader över en del gator i stan. Det har det gjort i något år nu vid den här tiden på året. Nytt detta år är installationen längs affärsgatan. Man har ställt upp metallportaler med oranga fält längs en del av gatan, och på dem sitter högtalare som sänder ut publikljud med applåder, fotstamp, signaler och rop. Ingen kan missa att det är SM-final i bandy på gång.(Nästa helg, för den intresserade.)

Jag flyttade till Uppsala på hösten 1987 och lärde mig rätt fort att det finns ett bandylag i staden som heter Sirius och som är stadens stolthet och förtvivlan. Hur länge sedan är det laget återfanns i någon series topplacering? Ibland undrar jag varför det alltid går så dåligt för Sirius. Det kanske är språkguden som straffar klubben för den fruktansvärda bildekal som fortfarande kan ses på äldre bilar: Bandy is a Sirius game.

torsdag, mars 12, 2009

Och betydelsen är...

Läser projektutvärdering av Vit jul. Det är en diger lunta och intressant. Men jag flinar stort när jag kommer till följande mening: "Dokumentation saknades varför många saker fick skötas på volley."

Fantastisk det där med nyskapande ord som används i en intern yrkesjargong. Nästa gång jag glömmer att köra en tvättmaskin och desperat måste leta i dotterns låda efter strumpor som hon kan tänkas ha snott av mig kan jag lite nonchalant sådär säga att jag fick köra det på volley.

Jag har ingen aning om vad det betyder. Men man kan slänga sig med klämmiga ord ändå. Volley.

Litterär begåvning

Ända sedan jag var lite och vi i skolan fick skriva små böcker på uppfostrande teman som "rör aldrig tändstickorna, se dig om när du går över gatan" och liknande har jag tyckt om att skriva. Har plottrat på i anteckningsböcker och brev och de senaste åren till största delen på min blogg. Jag vet inte om jag skriver bra. Jag vet bara att ibland är det som det kliar i kroppen när jag kommer på något uppslag eller en formulering och jag får inte ro förrän jag skrivit ner den och tryckt på "publicera". Men någon bok har det inte börjat bli än trots många funderingar. Har ingen intrig riktigt. Inte hittat min historia att berätta.

Bror min har däremot gjort det. Han har dagens motsvarighet till ett manus i byrålådan; ett manus på nätet. Där kan man läsa hela boken som nyss blev klar och som nu deltar i Bok-SM. Jag håller tummarna hårt. Alldeles bortsett från att det är min älskade bror som har skrivit så tycker jag att den håller och är bra. En deckare av rätt klassiskt snitt: en snut i Boston, olika trådar till barndomen - och ett bra språk. Jerker har valt att skriva på engelska och det funkar väldigt bra. Jag tror dock inte att han skulle skriva mindre bra på svenska, trots att Jerker hävdar att när man har läst Torgny, PO och Sara (av en ren slump författare från Västerbotten alla tre) så vill man lägga ner för det är ingen idé. Nja. Kom igen brorsan, du kan på ärans och hjältarnas språk också.

Gå in och läs Karl Leonards bok Guidance, och skryt med att du minsann läste den redan innan den var publicerad.

http://kapitel1.se/karl-leonard/guidance

onsdag, mars 11, 2009

Göra det absurda till en skön konst

Vännen Stina berättade något som är fantastiskt absurt. Telefonen ringde. Hon svarade. En person presenterade sig och sade sig ringa från anti-telefonförsäljar-företaget NN.

Det är så snurrigt så det är vackert.

Ljudlig debatt

I några dagar nu har jag märkt att kråkor och råkor eller vad det nu är för fåglar samlas i stora flockar i trädtopparna hemma hos oss. Där sitter de och för ett himla liv. De låter nästan inte som fåglar längre när de alla ropar i mun på varandra. Kråkriksdag är bara förnamnet. Jag vet inget om fåglar och deras beteenden, men jag tycker att de verkar störda eller upprörda. Vad är det de debatterar så intensivt om?

Utarmande av naturresurser



Se här vilken lunta. Varje gång jag står vid skrivaren inför ett styrelsemöte och ser den spotta ur sig papper får jag samma känsla.

Skövla en skog - skriv ut dina förbundsstyrelsehandlingar.

tisdag, mars 10, 2009

Och man kan vänta

Jag stack iväg hemifrån vid halv sju, nybadad men lite bister över att håret såg ut som en dränkt råttas. Det beror på att min älskade dotter har snott mitt sprayvax och trots upprepade påminnelser inte lämnat tillbaka det. Utan sprayvaxet fungerar inte min frisyr alls. Jag höjde mig dock över detta till slut och tänkte att det skulle bli skojigt att göra något som jag oerhört sällan gör, nämligen gå ut och lyssna på musik och käka. Vännen Stina bokade in oss på att gå på Hijazz ikväll.

När jag som bäst stod och skrapade bilen som var som en gräddbulle efter dagens snöstorm ringde Stina. Väglaget var som glansis, så det hade inte hunnit längre än till Enköping. Det är lugnt, sade jag, och körde ner på stan, parkerade i Cantralgaraget och gick upp på jobbet för att slösurfa på datorn. Efter en timme ringde Stina igen. De satt fast bakom en olycka och visste inte när de skulle få fara vidare.

I skrivande stund vet jag inte alls när de kommer fram och vi äntligen kliver in på Hijazz. Jag tänker med tacksamhet på att det inte var Stina och hennes familj som råkade ut för en olycka. Jag väntar så gärna.

Kurage

Motigheter drabbas vi av med jämna mellanrum. Det kan vara småsaker som de där dagarna då man är fummelhänt och tappar allt man håller i, det kan vara förkylningen som drar ut på femte veckan, det kan vara en bruten nagel eller vad som helst som stör ens jämvikt. Så finns det de stora motigheterna som kanske inte ens bör kallas för motighet utan katastrof och elände. Men oavsett litet eller stort handlar det mycket om hur man möter motigheterna. Ofta tycker jag att det handlar om att ha mod att bara gå rätt igenom utan att blunda eller försöka slippa undan.

Även som körsångare möter man motigheter (koppling till förra inlägget). Det har funnits tillfällen då min stämma fått kollektivt hjärnsläpp. Det är ett intressant fenomen för man tycker att det inte borde gå. Stämman består av ett flertal individer, och att samtliga på en och samma gång helt tappar koncepterna låter otroligt - men det händer förvånansvärt ofta. Jag minns också framföranden då vi varit alldeles för få sopraner som har kämpat och tittat på varandra med förtvivlans mod i blicken. Men de tillfällen som jag minns med mest isvatten längs ryggraden är när hela kören varit ute och glidit i tonarterna, ömsom för låga, ömsom för höga. Sådana gånger får situtaionen något Shakespeareaktigt över sig (We few, we happy few, we band of brothers/Henry V, akt 4, scen 3) och det enda sättet att komma vidare är att uppamma allt kurage man har och bara stå på. Ingen som inte varit med om det kan förstå hur hemska de där ögonblicken är, när allt liksom bara simmar omkring och dirigenten ger oss onda ögat och börjar svettas i pannan. Lösningen är som sagt kurage. Inte ge upp.

Det låter väl klämkäckt så det räcker till? Möt alla motigheter med mod! Om det vore så enkelt, ändå.

Környheter



Titta här vilken tjusig affisch! Domkyrkokören åker till England för att göra en konsert med musik av Händel och Lalande. Det skall förstås bli väldigt roligt att få göra det, men jag blir nervös. Känns lite pretentiöst att åka till landet med kanske världens bästa körer. Men - Lionel Sawkins, som är den person som har ägnat större delen av sitt liv åt att forska fram Lalandes musik, tycker att vi är himla bra. Han har även hört toppenkörer sjunga Lalande, så om Lionel tycker att vi håller så kan man nog lita på det.

Vi gör samma konsert i Uppsala innan vi åker. Kom till Domkyrkan och lyssna den 10 maj.

lördag, mars 07, 2009

Lördagsfika

Jag dokumenterar Kerstin när hon dokumenterar sin vardag.



Var och fikade på Güntherska med Kärran. Vi satt i två timmar och hade kunnat sitta längre. Skönt att sitta i lugn och ro och prata. Funderar på om jag skall virka en rosa mössa till Kerstins dotter Klara.

fredag, mars 06, 2009

Kulor

Nu har barnen i Sigvards skola inlett kulsäsongen. De kan inte spela utomhus eftersom skolgården är delvis täckt av snö, delvis fylld av vattensjöar. Men inomhus går det finfint. Hela vägen till skolan i morse plockade Sigvard med kulorna och lyfte fram vissa som han tycker är extra fina. Han berättade om kulor också. Det finns glaskulor och hemmagjorda och lyckostenar. Han är glad över sina fina kulor. Jag minns det. Den där särskilda lyckan över fina glaskulor som skimrade i vackra färger och var så lockande att man nästan ville stoppa dem i munnen.

onsdag, mars 04, 2009

Vardagskväll

Jag ser på Simpsons med Justus och Sigvard. Vi vill alltid ha den långa inledningen så att vi kan sjunga med i Simpsonlåten. Justus gör läxor i reklampauserna. Jag ids inte tjata på honom ikväll. Annars är min policy att man inte gör läxor framför TV-n utan man sätter sig i lugn och ro i exempelvis köket. Det i sin tur funkar bara så länge resten av familjen inte dundrar in på jakt efter äpplen eller kaffe eller busstidtabeller eller något annat.

måndag, mars 02, 2009

Sorg

På förmiddagen fick jag besked om att vännen Håkan dog igår. Jag blev alldeles bedövad en lång stund efteråt. Grät och mindes och grät igen. Håkan med det stora och varma hjärtat. Det generösa hjärtat. Hjärtat som visade sig inte vara så starkt trots sin godhet.

För mig var Håkan familj. Min vän HåkanBråkanKråkan. Mina barns farbror Håkan. Han var familjens trofasta vän och välgörare under långa svåra perioder. Han var Tönnes gudfar. Efter skilsmässan tappade jag kontakten med Håkan. Jag vet faktiskt inte varför, men jag har alltid trott att det berodde på att han blev besviken på mig. Men han var en del av mina barns och deras pappas liv. På senare tid började jag och Håkan ändå få mer kontakt igen och skickade meddelanden till varandra.

Det gär ont att Håkan är borta. Trots att vi inte haft nära kontakt på flera år visste jag ju att han fanns där på Åland. Det gör han inte längre. Men i mitt kök står ett köksbord och stolar som vi fick från Håkan.