onsdag, april 29, 2009

Vin in, vett ut

Ett dagis som ligger vid Ekonomikum kommer att ha stängt i morgon, sista april. Orsaken är de studenter som skränar och bråkar och kissar i barnens sandlådor och skräpar ner och beter sig som svin i största allmänhet.

Jag gapar. Fatta: dagis måste stänga för att studenterna firar. Hur kan det komma sig att dessa välutbildade och intelligenta personer plötsligt skitar ner en dagisgård? Kan det bero på - alkohol? Nej, så det förstås inte. Och om det skulle vara det så beror det på att de är svenskar och inte dricker sådär som man gör på kontinenten. (Det måste förresten vara en av de sista stora myterna, det där att folk utanför Norden inte super sig asfulla.)

Do even hot dogs dream of suicide?

Hårt skruvad parafras på titeln till en bok, sedermera film. Någon?

Jag är sådär road av att laga mat. Ikväll tänkte jag göra varmkorv i ugn, något som jag kom på av misstag för någon månad sedan och blev glatt överraskad över hur saftiga å goa korvarna blev. (Ni förstår nivån på min matlagning.) Jag tänkte också nöjt på att det inte blir så väldigt mycket disk; förutom tallrikar och pastakastrull skulle det bli grillgallret och plåten som jag smart nog satte under gallret för att fånga upp köttsaft. Jorå, helt bakom är jag inte.

När jag väl skulle plocka ut korvarna hade fyra av dem hoppat, trötta på livet och grillningen. Tre hade inte klarat hela vägen utan landade på plåten, men en ensam korv nådde ugnsgolvet där den låg och badade i sitt anletes fett. Alltså, hur gick det till? Jag går nu och småmyser leende (fan tro´t)över tanken på att få ligga på knä och skura ur ugnen istället för att njuta av min bekymmerslösa och relativt diskbefriade tillvaro.

tisdag, april 28, 2009

Nu med balsam

Polletten, den berömda

Plötsligt såg jag ljuset, där jag stod framåtböjd över badkaret och sköljde grus och damm av pojken som jag hittade i skolan rullande i gruset lika njutningsfullt som Joakim von Anka i sin pengabinge. Balsam! Jag tog fram superbalsamet och hade i. Efter badet stod Sigvard andäktigt stilla när jag borstade hans hår och sade: "Det gör inte ont!"

Begriper inte varför jag inte tänkte på det långt tidigare.

Hårfager

När jag brister i tålamod och säger till Sigvard på skarpen att han faktiskt måste börja lyssna på vad jag säger svarar han: "Det är för håret. Det är i vägen framför öronen."

Detta i kombination med att han inte går att kamma eftersom håret är ett sådant luggslitet rufs gör att jag beslutat att nu ryker modsfrisyren. Men jag vet inte när, var eller hur jag skall lyckas få till detta.

söndag, april 26, 2009

Vårsöndag

Det är lika vackert väder idag som det var igår. Barnen sitter följaktligen inne. Det väntar till kvällen när solen gått ner innan de går ut.

Traditionen som aldrig dör

Jag undrar varför de allra flesta svenska föräldrar tycker att det är en jättebra idé att förmedla till sina barn att alkohol är något som alltid måste vara med. Om man inte får ta sin öl till grillningen, sitt rödvin till den mysiga avslappningskvällen eller lilla drinken för att sätta guldkant på tillvaron så är inget roligt. Man lär sina barn att alkohol är nödvändigt om man vill ha roligt på riktigt. Och så börjar man oja sig över ungdomsfylla när barnen är större - när det är föräldrarna själva som har präntat i barnen att det inte går att festa, fira eller slappna av utan alkohol! Bra jobbat.

Undra på att alkoholtraditionen obekymrat knallar på och att alkoholkapitalet gör sig goda pengar på folks misär. Men som nykterist får jag ju inte säga något. Som nykterist har jag straffat ut mig och är per definition någon som inte har något vettigt att säga om alkohol överhuvudtaget. Om jag hade varit nykter alkoholist däremot, då hade det varit en annan femma. Då hade jag vetat vad jag pratar om, liksom. Nyhet: jag vet vad jag pratar om utan att ha varit alkoholist först. Det går.

lördag, april 25, 2009

Det är lördag och det är vår

Jag tog med mig ett av de skogstroll som finns hemma till frisören. Just det skogstrollet är bedårande fint med lite längre, rufsiga röda lockar, men han vill ha det kortklippt helt plötsligt. Han gör sig för all del väldigt bra som propert kortklippt också. Nu återstår bara att försöka få kapa lite av hårväxten på de återstående skogstrollen - eller tänk snarare Beatles i den långhårigaste perioden.

Kortklippta Justus och jag hade en bra stund på stan. Det var skönt att cykla trots motvinden. Justus fick vårens första jordgubbar att äta alldeles själv. Min mobiltelefon försvann ett tag men återfanns hos frisören, så allt löste sig. Vi var nöjda där vi stretade hemåt i motvind och uppförsbacke. Det känns i benen att vi bor på åsen men vi kostade på oss att vara storslaget vårglada och säga att det är bra med motion.

Det minsta skogstrollet blev vårglad när han kunde välja skor på väg ut för att leka med kompisen. Han sade: Jag vill ta mina hoppatofflor. (Foppatofflor för den fantasilöse.)

fredag, april 24, 2009

Hå hå jaja

Det finns mycket som far runt i mitt huvud som jag skulle kunna ta och skriva något om, men jag har lite skrivkramp. Nöjer mig med att sjunga som Peggy Lee: "Is that all there is?"

onsdag, april 22, 2009

Demokratisk skolning

Jag är i smyg så otroligt nöjd med att finaste dottern blev invald i styrelsen för UNF Uppsala län. Jag tycker att hon är en vettig och klok person som kommer att tillföra något. Och så är jag glad för att hon i unga får demokratisk skolning. Tack vare sina år i Junisföreningen och sedan Junfgrupp och UNF kan hon redan det mesta om demokratiska processer.

Själv var jag en styrelsbroiler. Jag var något år äldre än Alva när min styrelsebana började, och jag är en sådan människotyp som faktiskt gillar att sitta på möten och tugga ideologi. Jag är ingen verksamhetsmänniska. Min nisch är att vara ideolog. Försöka klura ut rätt kompassriktning och sådant. Det handlar inte om att sitta på möten bara för sittandets skull, utan att faktiskt tillföra något varje gång. Jag brukar vara nöjd efter ett möte om jag har tänkt åtminstone en ny tanke om något.

Det har blivit en del styrelser genom åren. Mest nykterhetsrörelse. Först föreningsstyrelsen för UNF Hallstahammar, så småningom både förening och distriktsstyrelse. Jag har hunnit med att vara ordförande för UNF Västmanland, ordförande för Uppsalakretsen av IOGT-NTO-rörelsen samt ordförande för Uppsala läns IOGT-NTO-distrikt. Jag satt i UNF:s förbundsstyrelse 1989-91, och har suttit länge i Junis förbundsstyrelse. 2003 tillträdde jag och ställer upp för omval i sommar igen. Om kongressen tillstyrker går jag in på min fjärde period i förbundsstyrelsen. Vi får väl se hur det går. Så har jag avverkat lite körstyrelse i omgångar, lite Kvinnor i Svenska kyrkan Uppsala stift och lite Stiftelsen Nykterhetsvännernas studenthem. Alla styrelseuppdrag har lärt mig något, både om mig själv, världen och sakfrågor.

Jag har ingen poäng med det här inlägget. Möjligen att säga att jag är glad för alla människor som får demokratisk skolning i föreningar av alla de slag, för det är lättare att göra sig hörd om man vet vilka verktyg man skall använda.

Jorderiks gull stoft är, och mull

Idag begravs vännen Håkan. Jag orkar inte tänka på det.

fredag, april 17, 2009

Foton

Jag och Jerker. Jag minns att min klänning var lejongul och tröjan mörkbrun. Jag minns också att Jerker inte var så förtjust i situationen men att leksaksbilen räddade det hela.



Samuel ett år. Han skar upp sin hand på en vass kant någonstans i köket dagen före fotot skulle tas. Första barnet, första blodvitet - jag fick stora skälvan och rusade över till grannen Lisa Skiöld och bad henne snyftande titta på såret och säga om hon tyckte att jag skulle ta honom till läkare eller inte.



Samuel och Alva. Alva slog i pannan dagen före fotot och har ett litet blåmärke.



Titt ut! Sötaste lilla Alva i min gamla klänning.

Älskar populärkultur

Där jag försöker att bli frisk sitter jag i soffan och virkar på en klänning som antingen kommer att bli jättecool eller fullständigt katastrofal. Dessutom tittar jag på amerikanska TV-serier. Jag har denna omgång lämnat Buffy och övergått till systrarna Halliwell i Förhäxad. Vissa avsnitt är manus så dåligt att jag garvar högt. Och så älskar jag vissa repliker.

Systrarna frågar:"Hur visste du att vi var häxor?"
FBI-agent som är systrarnas häxhemlighet på spåren: "Det var den enda logiska förklaringen till alla försvunna personer och ouppklarade mord."

Den enda logiska förklaringen! Det är underbart. Nu skall jag fortsätta att njuta av denna charmiga men något ojämna serie.

...mycket, mycket bättre nu på gamla da´r...

Lyssnar på den gudomliga Zarah som sjunger "Jag har blivit mycket bättre". Jag älskar den. Inser plötsligt att jag själv har en punkt där jag tycker att jag har blivit mycket bättre på - nåja - gamla da´r. Jag låter bättre nu än vad jag gjorde i yngre dagar. Har jag tur kan jag hålla rösten i trim länge, länge. Det går. Tänker först och främst på världens bästa Alice. När vi (Domkyrkokören) gjorde konserter tillsammans med Alice Babs var Alice 74-76 år. Och lät så oerhört bra.

Annars har jag sedan några år tillbaka inträtt i den ålder då man som kvinna liksom blir osynlig. Nu har det aldrig varit så att folk har tittat efter mig eller så, men jag märker ändå en skillnad. Och så är det ju tvärtom nu man kan ha börjat bli lite intressant!

onsdag, april 15, 2009

Allt är tillåtet i krig och kärlek?

Mitt senaste inlägg handlade om en gräslig blogg. Rykten och en rätt säker källa - Dagen - säger nu att det är en fejkad blogg. Tack och lov för det, kan man utbrista. Men jag är inte nöjd ändå. Det är skrämmande att veta att även om denna blogg är ett falsarium så finns det människor som har åsikter som i mångt och mycket överensstämmer med den nidbild som visas upp i fejken. Jag vet inte hur man kan komma åt det, men förlöjligande har sällan fungerat som motmedel. Därför ifrågasätter jag det bakomliggande motivet och tycker illa om sättet att kasta smuts.

Ställer Göran Hägglund upp på det här?

Fick via Facebook, denna utmärkta inrättning, en länk till den bloggande kristdemokraten Inger Johansson. Läs själva här och skratta och gråt. Det är så man undrar om det är på riktigt eller en mycket hårt skruvad satir.

Av ren nyfikenhet läste jag ett inlägg till, betitlat Sverigedemokrater och kristen etik. Jag ryser även vid läsningen av detta inlägg och blir dessutom mycket fundersam. Inger Johansson skriver: "Precis som Göran Hägglund tidigare förmedlat så har vi antagligen ett starkt stöd att vänta från detta parti(Sverigedemokraterna, min anmärkning) om det får en vågmästarroll. Detta vore enligt mig en injektion för den politiskt korrekta partipolitik som under de senaste femtio åren färgat Sverige." Man förstår ju precis vad Inger Johansson tycker om detta, men frågan är vad Göran Hägglund egentligen förmedlat till partimedlemmarna. Har han uttryckt det så att Kristdemokraterna skulle vara tacksamma för stödtrupper från Sverigedemokraterna, eller är det något han varnar för? Jag hoppas på det senare. Annars får man verkligen börja dra öronen åt sig.

Äran framför allt eller hellre döden

Jag läste en notis i DN som påminde mig om en del av min släkthistoria några led tillbaka. Det fick mig att börja tänka intensivt på begreppet ära, och vad det innebär. För mig ligger det mycket ansvar i begreppet ära - att man beter sig på ett sätt som inte skadar andra och att man inte är lumpen och tarvlig. Men även denna definition kan diskuteras beroende på synsätt och tidsanda.

Jag skall ge ett exempel: Herr N blev indragen i en skumraskaffär, mer eller mindre medveten om affärens tvivelaktiga natur. När allt avslöjades tog han livet av sig. Han efterlämnade fru och små barn. Det var mer ärofullt att ta livet av sig än att ta sitt straff och sitta i fängelse, trots att det fanns barn som herr N hade ansvar för. Förr i tiden (ni vet, den där tiden som inte är nu) var det tydligen mer ärofullt att ta livet av sig än att stanna kvar hos dem som behövde en. Och möjligheten att gottgöra det onda man gjort verkade vara försumbar i sammanhanget. En gentleman tog sin pistol med sig in i biblioteket och stökade undan sig själv för att familjen skulle slippa vanäran. Problemet är ju att vanäran fanns kvar och dessutom var pappa borta för alltid.

En annan aspekt att fundera på är hur viktigt ärobegreppet är för oss idag, här i Sverige. Vad är ära och hur långt kan man gå för att upprätthålla den? För mig är det i alla fall så att det inte finns någon ära utan ansvar och omtanke.

Morgoninteriör

Först Tönnes som vill ha någon minut i mammas säng innan vi går ner till köket. Idag var han väldigt rask med att kliva upp ur min säng. Han tittade sig sökande omkring och hittade inte sin dingelelefant. Den hade han tappat utanför dörren när Björn bar in honom till mig. Det räckte med att jag pekade och sade "Där ligger den" för att han skulle skutta ur sängen.

Jag pussade upp Justus vid sju som jag hade lovat. Han dunsade ned för trappan sådär tjugo minuter senare, rufsig och trött och med en ond fot.

Sigvard blev jag tvungen att väcka, det händer inte ofta. Han är glad direkt när han vaknar och skuttar och dansar så han glömmer att klä på sig. Han är den enda människa jag känner som sitter på toa länge och sjunger för full hals hela tiden. Glad, är vad man blir.

Och sist Alva, som man inte hinner se så mycket av på morgonen innan hennes korta frukost. Hon ligger kvar så länge hon kan, förstås. Det gör jag också.

Alla spelkulorna har trillat ut ur boet för dagen.

tisdag, april 14, 2009

Tungvrickningsramsa

Justus gillar ju-jutsu. Säg det fort tio gånger efter varandra.

Äntligen kom han iväg på sin första träning. Han tyckte det var jättekul, och jag är så nöjd över att till sist ha hjälpt honom till en fysisk aktivitet - något han längtat efter länge. Inte för att det inte är fysiskt att sjunga, för det är det verkligen, men man tränar delvis lite andra muskelgrupper än vid mer traditionell motion. Nu får han i alla fall utlopp för sitt rörelsebehov och kan utveckla sin redan suveräna motorik ännu mer.

Justus gillar ju-jutsuJustus gillar ju-jutsuJustus gillar ju-jutsuJustus gillar ju-jutsuJustus gillar ju-jutsuJustus gillar ju-jutsuJustus gillar ju-jutsu....

Hemma

Hemma. Fortfarande sjuk. Har ytterst lite hosta och snuva kvar. Det som ställer till det är en stor mattighet i hela kroppen som gör att knäna liksom viker sig och jag inte orkar någonting. Segt och jobbigt är bara förnamnet. Hemma med mig idag är finaste dottern som har så svår värk att hon bara ligger och kvider med ett varmt täcke över magen. Jag har gett henne Ipren. Det skall tusan vara född till kvinna ibland.

Jag hör att det städas i trapphuset. Lite bång och buller när ett moppskaft kommer åt ett räcke. På parkeringen utanför mitt fönster såg jag grannar. Tittade på lillflickan och tänkte nyfiket att jag undrar när hon får slöja. Hennes storasyster hade slöja och sprang omkring och kickade fotboll i parken när vi flyttade in. Då var storasyster i sjuårsåldern. Kanske det är i då slöjan åker på?

Flygresor och kröken

Jag har aldrig förstått varför det är så oherrans mycket sprit på flygplatser. Affärsresenärer borde väl vara de sista att sätta sig och pimpla i baren på väg till sammanträden, kan man tycka. Undrar vad företagsledare och chefer tycker om att de skickar iväg medarbetare som inte fungerar som de skall för att de har tankat på flygplatsen? Semesterresenärer begriper jag inte heller varför de så att säga laddar inför och under flygresan. Åker man på semester är det väl inte så kul att vara utslagen direkt när man kommer fram? Men jag förstår att det är jag som har fel. Nirvana är att få dricka alkohol precis när man vill och hur man vill och hur mycket man vill. Inget annat är så viktigt som det.

Flygbolag världen runt har de senaste åren sagt offentligt att det är klart att alkoholpåverkade passagerare är en säkerhetsrisk. Tämligen uppenbart. Ändå fortsätter flygplatserna att servera så mycket alkohol man bara kommer åt. Senaste exemplet Mc Donalds på Arlanda. Way to go.

Signaturen "Idag är jag jäkligt arg på alkoholkapitalet"

Skämmes, Mc Donalds

Mc Donalds i Sverige vill få rätt att servera starköl på sina restauranger. I första hand är det väl Mc Donalds på Arlanda man pratar om, men det stannar knappast där.

För mig inställer sig genast en uppenbar fråga och några följdfrågor: Vilken är den utan jämförelse största målgruppen för Mc Donalds? Är det jäktade businessmen som vill svepa en starköl till sin Big Mac? Är det lattemammor? Är det universitets- och högskolestudenter som vill svinga en bira så billigt de kan? Är det så viktigt att se till att alkohol serveras på en hamburgerrestaurant?

Gå in på din närmaste McDonalds och titta. Där ser man rätt många olika sorters människor, men de allra flesta har en gemensam nämnare: De är barnfamiljer. Mc Donalds har hittills profilerat sig som barnvänligt med Happy Meal, med möjlighet att värma medhavd barnmat i micro, haklappar, barnstolar och lekhörnor både inomhus och utomhus. De har samarbetat med Läsrörelsen och organiserar insamlingar till familjehem i anslutning till barnsjukhusen. Barnvänligheten har utan tvekan varit Mc Donalds största framgångsmetod. De har lyckats kapa åt sig större delen av alla barnfamiljer.

Och nu vill man införa något så garanterat o-barnvänligt som alkohol på sina restauranger. Alkohol och barn är tydligen en mix som ingen lyfter ett ögonbryn inför. Herregud, nog skall väl mamma få ta en eller två starköl till lunchen på stan med barnen. Det är ju jättesynd om inte alla vuxna skall ha tillgång till alkohol hela tiden, så strunt i att det är ett sammanhang som är starkt förknippat med barn. Alkohol måste vi få så lätt och ofta som möjligt. För det är ju så bra för barnen.

Stoppa starkölen på barnvänliga Mc Donalds

Samtal pågår

I morse ställde sjuåringen en fråga samtidigt som han drog på sig gympsaskorna för att sedan cykla till skolan. Det är ju så, det är inte vid matbordet när alla sitter samlade och rent teoretiskt skulle ha tid att samtala om större och mindre frågor som barnens filosofiska funderingar kommer. De dyker upp när man befinner sig mitt i något snärj och måste samla sig lite för att kunna ge ett någorlunda övertänkt svar.

Sigvards fråga för dagen var: Vad är normal?

måndag, april 13, 2009

Men Expressen, hallå...

Expressen förekommer i vårt hem då och då, närmare bestämt då DVD med engelska deckare medföljer tidningen. Bläddrade i den nyss och hickade till inför en formulering som kändes lite märklig. Artikeln handlar om den amerikanske sjökapten som kidnappats av somaliska pirater, och nu blivit fritagen. Så här skriver Expressens Staffan Erfors:

"De somaliska sjörövarna krävde 16 miljoner för att frige sin gisslan men i en dramatisk räddningsaktion i går kväll lyckades elitsoldater från amerikanska flottans Navy Seals-förband skjuta ihjäl tre av piraterna och rädda sjökaptenen."

Så bra. De lyckade skjuta ihjäl tre människor. Jag mejlade faktiskt Erfors och sade att jag tyckte det var en olämplig formulering. (Lite att göra, någon?) Han svarade att han inte tycker att det ligger någon värdering i "lyckas".

Pianoglad

Tönnes kan spela piano också. Det gör oss mycket glada varje gång han slår sig ner och spelar. Det är inget ostrukturerat bankande utan han lyssnar på det han gör och spelar så fint.

Musikpojken

Barnen fick Guitar Hero i julas. Tönnes har hittills inte varit intresserad av att spela Wii-spelet, men han vet definitivt vad det handlar om. Vilket bevisas av rockattityden när han slängde på sig guran och körde luftgitarr.



söndag, april 12, 2009

Livsmitt

Statistiskt sett befinner jag mig mitt i livet. Jag har levt i fyrtioett år. Det är ganska länge. Ändå känns det inte så. Det var alldeles nyss jag gick ut gymnasiet, flyttade till Uppsala, satte bo och skaffade barn. Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt är jag och mina jämnåriga vänner medelålders. Och så känner man sig ungefär som för tjugo år sedan. Jag tänkte på det i vintras när jag var på 40-årskalas och träffade många gamla vänner och bekanta. Efter en stund såg jag dem som i dubbla lager. Över det ansikte de har i dag såg jag det ansikte de hade när vi lärde känna varandra. Inte mycket förändras.

Jag tänker att jag har levt ganska länge. Tänk om jag får leva mina statistiskt beräknade fyrtioett år till (jodå, jag har kollat med SCB). Fantastiskt! Så många år jag har kvar. Det känns bra.

Kroppsfunktioner - ett dassigt inlägg

Ni vet, vi människor har naturbehov. De där som det är så oerhört viktigt att de fungerar, men som vi inte pratar om såvida vi inte är hos doktorn eller pottränar våra små barn. Jag erkänner att jag själv inte till fullo förstod hur viktigt det var innan sommaren 1997 då varje morgonrond hos Samuel innehöll en frågestund om hur hans avföring sett ut under natten och på morgonen. Det tog några veckor innan jag själv listade ut att avföringen säger mycket om hur magen och övriga kroppen fungerar. Se exempelvis den engelska förlagan till TV-programmet "Du är vad du äter" där hälsogurun Gillian noga petar i deltagarnas avföring och ständigt utbrister att det var det värsta hon någonsin sett. Det finns en anledning till bajspetandet.

De flesta av oss klarar att gå på toaletten utan större åthävor och besvär, men jag tror att många är lite känsliga för var man är och hur toaletten ser ut eller är beskaffad eller luktar. Jag har en son som är ytterst känslig för det. Det är inte på något sätt extremt och det går nästan alltid bra, men vissa saker ställer till besvär för honom. Han klarar absolut inte att gå på torrdasset på landet. Det har vi löst med en större pottstol som han får använda. Hemma gick allt bra till för några månader sedan då vi inköpte en rosmönstrad toalettsits till ett av våra två badrum. Den är så där gammaldags riktig med rundad, bullig sittring som alla toasitsar var när jag var liten. (Undrar när standarden blev de helt platta plastringarna?) Sedan dess kan inte min pojke kissa på den toaletten utan att kissa ner hela badrummet. Det blev en helt annan vinkel och han har inte lärt sig hur han skall sitta för att kompensera. Vi tjatar på honom att hålla ner snoppen så att strålen hamnar i toaskålen istället för på golvet, men av någon anledning vill han inte lära sig. Kanske tycker han att om vi är så dumma att vi byter ut en fungerande sittring mot en för honom dåligt fungerande och därmed underlägsen modell så får vi skylla oss själva.

Vi andra känner också skillnad. Jag blir lika förvånad varje gång jag påminns om hur stor skillnad det gör. I förlängningen tänker jag vidare på allt som vi människor har omkring oss som är utformade mer eller mindre funktionellt, och hur stor skillnad det gör när man hittar den rätta grejen som underlättar livet för just mig. Det som är praktiskt för en kort person är inte det för en lång och vice versa. Jag har kommit fram till att jag tycker illa om standardmått. Jag förstår varför de finns men de är egentligen oanvändbara eftersom vi människor inte är standardiserade.

Förmiddagsro

Påskdagsmorgon. Eller förmiddag - det beror på när man klev upp. Sigvard ser på Cartoon Network och Tönnes ser Bröderna Lejonhjärta för andra gången. Storsovarna sover ännu. Ser ut att bli ännu en fin dag, solen lyser och pollen kliar i ögonen. Det är öde ute. En farbror på cykel, annars folktomt. Om några timmar ser det nog annorlunda ut.

Tänker på glädjehugg man kan få. Igår kom Sigvard in i köket och gav mig en bamsekram när jag stod och lagade mat. Han sade "Åh, tack så mycket mamma!" och lät som om jag hade gett honom en länge önskad present. Jag kramade tillbaka och frågade vad han tackade för. "Du har tagit fram oliver!" Ibland är det väldigt lätt att glädja någon och få uppskattning tillbaka.

lördag, april 11, 2009

Egen påsknatt

Kommer inte iväg till kyrkan. Skall strax gå och lägga mig. Har sett på film tillsammans med Alva och Justus. Först hjälpte Justus mig att lägga Sigvard och Tönnes, han tog Tönnes och jag Sigvard. Nattade Sigvard på vanligt sätt. Efter att ha satt på Melodifestival 2009 på låg volym stoppade jag om och pussade och så läste vi aftonbön. Ja, jag läser kort aftonbön med mina yngsta barn varje kväll. Upphörde med det för de stora när de började gå och lägga sig på egen hand. Ikväll lade jag till en sak som förvirrade Sigvard en aning. Jag sade "Idag är det påskafton. Då säger man såhär: Kristus är sannerligen uppstånden från de döda". Han tittade klentroget på mig och sade "Kristus?". Jag gav mig inte in på förklaringar utan svarade bara ja. Fnissade sedan mig ut ur sovrummet till Sigvards sista svar:" Han kan vara påskkärring också". De teologiska utredningarna får vänta lite.

Jag vet inte varför jag just denna påsk ville introducera Sigvard för detta, men jag tror att eftersom det inte blir påsknattsmässa för mig så hade jag ändå ett behov av att få säga det. Kristus är sannerligen uppstånden från de döda. Jag skall försöka ta med mig lite av påsknattskänslan när jag skall somna. Om jag hör Domkyrkans klockor klockan 23 (ibland går det att höra dem) skall jag inte ha ågren för att jag inte är där utan må bra. Och tänka på det min älskade Justus sade till mig när jag ynkade lite om detta för en stund sedan: Mamma, Gud blir inte arg på dig om du inte är där.

Född kverulant

Det har varit en fantastisk varm vårdag. Solen har kastat inbjudande blickar in genom våra störtskitiga fönster. Eftersom jag fortfarande mår riktigt dåligt av elaka viruset har jag ignorerat solens inviter. Jag har ställt upp balkongdörren och fått in ljumma fläktar, fågelkvitter, röster från föräldrar som lär sina barn cykla - ja, ljud från alla som till skillnad mot mig har kommit ut i våren. För mig har det den här dagen mest känts som om våren har blängt mot mig. Som om den velat säga "Men kom igen. Nu är det vår, sol och varmt och då skall man per definition glömma alla sorger och bekymmer och vara extatisk över årstidsskiftningen".

Jag skall försöka ta mig till Domkyrkan ikväll. Alva har lovat att följa med. Jag tror min själ behöver en riktigt påsknattsmässa. Fast då kommer jag väl bara sitta där och reta mig på kören eller på folk som buffas och trängs eller må darrigt och kasst och önska att jag hade legat och sovit istället.

Är det helt enkelt så att jag inte kan vara lycklig? Att jag är född med den olyckliga dispositionen för att vara - just olycklig? Det tror jag egentligen inte. Men sådana här dagar när det verkar som om hela världen utom jag är så lyckliga över att det är vår att detta faktum tränger undan alla bekymmer, då undrar jag lite.

torsdag, april 09, 2009

Instrumentvård

Jag har inte bara ett piano att sköta om. Jag har även rösten. Detta instrument har i ca två veckor frambringat Kalla Anka-liknande läten. I morgon är tanken att rösten skall klara av Palestrina och Anerio utan krax och tuppar. Lätt desperat har jag gjort det som sångerskan Karin Ingebäck rådde oss i sångcirkeln: Jag har svalt en matsked olivolja. Får se om det hjälper. Om inte så har jag i alla fall gjort mitt bästa för att smörja instrumentet.

Även för en hobbykörsångare som jag är instrumentet oerhört viktigt. Det får helt enkelt inte vara satt ur spel när det drar ihop sig till konsert eller högmässa. Det är sjalar runt halsen och akta sig för drag som gäller. Och kanske även lite olivolja.

Grattis fast nä...

Tuulikki Koivonen Bylund, än så länge domprost i Uppsala, blir biskop i Härnösand. Man måste ju gratulera, men jag är själviskt nog inte riktigt glad. Jag kommer att sakna Tuulikki mycket.

Puppans längtan

Ofta kan jag känna mig som att jag är förpuppad. Insvept i mängder av måsten, problem, konflikter, sorger, bedrövelser, skuld, osäkerhet och oro - helt enkelt utvecklingshämmande saker. Då kan man tänka sig att en puppa en dag spricker och ut vecklar sig en fjäril. Kan jag får göra det snart, tack?

Eller för att uttrycka det på kyrkiska: Att efter bitter långfredag min påskdagsmorgon bida.

Pappor skall ha basker

När jag var liten bar min pappa nästan alltid basker utomhus. Sedan lade han av med det. Igår kom mamma och pappa för att övernatta på sin resa till Skånedelen av familjen. Pappa hade basker igen! Det gladde mig. Det stämmer liksom med min inre bild av pappa från tidig barndom. Säkert en trygghetsgrej.

söndag, april 05, 2009

Samspel

Tittade ut genom fönstret för att se vad som rörde sig i parken och fick en liten lyckohickning. Ett rött huvud guppade upp och ner - jag hade Justusspaning!

Justus och hans två dödspolare Kalle och Sebbe spelar fotboll. Jag sitter och tittar en stund och gläds åt hur de beter sig tillsammans. Tre elvaåriga pojkar som är som ystra kalvar. De turas om att stå i mål och de två som är ute på fältet kappas mot varandra. När någon lyckas göra ett mål kommer de där armkrokarna över nacken eller ryggen för att markera "bra gjort, kompis". De är inte helt fokuserade på uppgiften heller utan gör gärna saker som att stoppa fotbollen innanför tröjan och springa iväg en bit. Leken är fortfarande mycket viktig. Jag hoppas den får fortsätta att vara det länge till.

De ser så fina ut alla tre. Tre helt olika typer till utseende och temperament. Kalle är lång som en stång och en rätt lugn och blyg kille. Sebbe är den mer stabbiga och explosiva sorten. Min älskade Justus är minst huvudet kortare än de andra och är en riktigt prins. (Säger hans mamma, så konstigt!) Jag vet egentligen inte vad som förenar dem, men de har hängt ihop sedan skolstarten. Inte alltid i konstellationen av tre, men när det gäller att ringa någon kompis så är det Kalle eller Sebbe som Justus kommer på först. Sedan har han ytterligare någon bra kompis som han gärna umgås med, men som av någon anledning har varit mer perifer.

Nu skall jag spana på deras vår- och fotbollssamspel en stund till.

fredag, april 03, 2009

Balkongpremiär

Hos oss inleds inte balkongsäsongen med att någon av oss vuxna tar en kopp té med ut och vänder upp näsan mot solen. Den inleds med att Justus flera kvällar i rad öppnar balkongdörren och sniffar förväntansfullt ut mot den alltmer ljumma luften. En dag som denna öppnar han och går ut och ställer sig en stund för att insupa sol. Då piper Tönnes blixtsnabbt ut och sedan sitter han helt enkelt på balkongen med sitt viftdjur och mår bra långa stunder i taget. Idag, på säsongspremiären, ställde han sig upp på träsoffan för att kunna se över räcket ut mot parken och då blev jag nervös. Trots att jag inser att Tönnes knappast har någon större längtan efter att klättra eller luta sig för långt ut. Bäst att hålla ett öga där hela tiden tills jag vet hur han beter sig. Jag vill inte ta ifrån honom hans högt skattade balkongfrihet.

torsdag, april 02, 2009

Fondly remembered/Swedes in Minnesota

Dear Bob, dear Laura; this is for you.

In the summer of 2007 Uppsala Cathedral´s Choir went to Minnesota. I have to be honest and say that it was not fun and smiles all the time. To put it mildly: we had a crazy schedule. I was exhausted most of the time, both because of our long and frequent rehearsals, conserts and travels, but also from the strain of having to socialize with new hosts every other night. Many of the members of our choir could stay with the same hosts for many nights, but me and my roomate Sara felt like homeless orphans after a while. All our hosts were kind people and I am thankful for their generosity, but it is not always easy for someone basically shy as I am to interact with new people to that extent.

My shyness has a quirky trait; it turns into some kind of verbal diarrehoea at times. It is very strange and very sad and I apologize deeply to all our hosts who had to endure my lame lines about heavy luggage - "I don´t know why I dragged all those bricks with me from Sweden" and endless prattling about everything. My best moment came when I flippantly said "Who needs a man" (referring to carrying suitcases) to the mourning widow Barb. I had some difficulties in rescuing that situation.

However, Sara and I saw the light when Pat and Bob Westlund in Edina, Minneapolis, took us in for two nights. We immediately liked these nice persons and started giving strong Bambi eyed hints about our wish to come back to them after our detour to S:t Peter. Pat and Bob could not promise us anything since our next concert stop in the Twin Cities was to be in another church than theirs, but they said that they would try. I suppose they saw the desperate need in our eyes for when we stepped off that bus back in Minneapolis again we saw Bob standing in the parking lot. It felt like coming home. It truly did.

In my mind I can not separate our two different stays with Pat and Bob so I do not remember when they took us for that short shopping spree at Target, when they drove us around Lake Harriet, when they showed us all the crazy dinosaurs placed here and there - one of them painted as a Dala horse in honour of Swedish heritage in Minnesota. It was also Pat and Bob who, when they realized that we probably would not be able to see Minnehaha Falls, bundled us into the car and drove us there so we would not miss it. And it was thanks to their daughter Laura that I could bring home the best present ever to my husband: A story of trams in the Twin Cities.

I have been thinking about the kind Westlunds from time to time since our visit. Pat with the quick mind and ability to enjoy things. Bob, who to me is a true gentleman, shy and very kind. Some weeks ago I received a letter from Laura. She told me that Pat passed away on December 7, 2007. I was numb for a while. It felt so strange to realize that Pat had been dead for most of the time that I had been remembering our times with the Westlunds. I am truly grieved. I am also very glad that life or chance or destiny or God brought us together for a short while - I am glad that I met those kind human beings.

Pat, rest in peace. I remember you.

Sanatorium

Vid middagen lät vi som ett helt sanatorium, Justus, Tönnes och jag. Sigvard snorade lite och sade med tillförsikt "Men jag är inte sjuk". Skönt det. Det räcker med sjuklingar hemma nu. En stund i dag trodde jag att Tönnes piggat på sig, men den tron försvann när jag kramade om honom och märkte att han tvärtom hade fått feber.

Det var ingen vidare konversation där vid bordet tack vare att vi hackade och lät hela tiden, men jag fick ur mig en av mina vanliga långa utläggningar om något jag tyckte var viktigt mellan hostningarna. Till slut sade jag att jag skulle sluta babbla. Då tittade fina Justus på mig med snälla ögon, hostade, sade "Det är", hostade, "bara kul mamma", hostade.

Stackars mig

Tönnes är alltså sjuk (igen) och hemma idag. Jag är inte så glad. Först och främst för att pojken är sjuk och mår dåligt, men även för att jag inte riktigt orkar ha ett barn till hemma som skall servas med mat och dricka och diverse saker som genererar många fotsteg. Samt oron över honom. Hur låter han nu? Måste jag försöka ge honom medicin? Borde jag kontakta barnmedicinmottagningen?

Jag orkar knappt att sköta mig själv - det här är verkligen en dunderförkylning. Och inte får jag ligga i soffan och titta på DVD-er heller eftersom Justus har TV-n i biblioteket och Tönnes har TV-n i vardagsrummet. Vojne vojne.

Men efter 70, då?

Jag har precis insett att min privata pensionsförsäkring kommer att betalas ut under en period av fem år. That´s it. Mellan 65 och 70. Sedan, då? Skall man lägga sig ner och dö?

Such a night

Tönnes lyfter uttrycket blänga under lugg till helt nya höjder. Han blängde ordentligt mellan halv fyra och fyra i natt när vi tvingade i honom hostmedicin för att förhindra att han skulle kvävas av slem. Enda fördelen med striden var att han for omrkring och då lossnade lite slem av sig självt på en gång. Sedan kunde han sova relativt lugnt.

onsdag, april 01, 2009

Äntligen

Könsneutrala äktenskap från och med första maj. Jag är glad. Andra tycker att det är ett bevis på att landet är ett träsk av omoral. Det struntar jag i trots att jag då inte visar acceptans för dessa åsikter. Det ni. Jag ryter till!

Koppleriproblem

Det är så man måste skratta åt ibland åt vardagens återkommande problem - eller problem är ett för starkt ord, vi säger sådant som orsakar huvudbry istället. Som det där med att göra upp en lekstund tillsammans med sjuåringarna som har absolut noll koll på om de i själva verket skall vara på fotbollsträning eller åka till farmor eller något annat efter skoldagen.

När jag kom och hämtade Sigvard idag störtade det fram tre killar som alla skulle göra upp med Sigvard om att de skulle leka tillsammans. Efter en stund valde faktiskt Sigvard en kompis vilket förenklade saken. Men naturligtvis är det aldrig så att jag kommer och hämtar samtidigt som den som är förälder till just det barn Sigvard vill leka med, så det slutar med den där för barnen inte särskilt tillfredsställande lösningen "Vi ringer om en halvtimme när du kanske har kommit hem så får vi se då". Sigvard har mycket riktigt redan frågat två gånger om det är dags att ringa till Johannes än. Som vuxen har jag dessutom en insikt som inte Sigvard har: det kan hända att det inte alls blir någon Johanneslek idag eftersom hans familj kan ha andra planer eller precis som vi ha huset fullt med sjuklingar. Håhåjaja.

Ändock lite vår

Vårtecken 1: Sigvard skrapade upp sina händer när han gjorde en vurpa i grushögarna när han vårtestade sin cykel i måndags.
Vårtecken 2: Välartade tonårsgrannen Ali har tagit fram sin motocrosshoj och brummar omkring på den samt mekar med den.
Vårtecken 3: Den fullkomligt gräsliga förkylning som drabbat Justus, Alva och mig. Tönnes snörvlar misstänkt. Man vill bara dö, så elak är den. Våren tjugohundranio får gärna ta och komma med lite värme nu som kompensation.