torsdag, maj 28, 2009

Resor

Jag blir alltid så konstig och ångestfylld när jag skall ut och resa. Så är det nu också. I morgon sticker jag med kören till London. Återkommer måndag sen kväll. Får se om jag lever då...

tisdag, maj 26, 2009

Hjälpsamma kollegor snodde min triumf

Idag var mitt stora morgonprojekt att installera nytt minne på min jobbdator. Jag hade riktigt sett fram mot det, för jag tänkte att det här skall jag faktiskt lösa själv. Jag knäckte med knogarna och började fumla på hårddiskens front. Den måste ju gå att ta loss, mumlade jag. Mina kollegor som just vid denna tidpunkt var ytterst lyhörda för alla ljud som kunde betyda att de fick ägna sig åt något annat än redovisningar och lägerplaneringar kom raskt in till mig och tog över hela projektet. För det första hade jag helt fel med min gissning om att öppna fronten, det var en långsida som skulle öppnas. Mitt i arbetet fick jag dessutom ett telefonsamtal, och när det var slut var minnet installerat och klart och mina kollegor log förnöjt. När jag muttrade lite sade de glatt att jag hade ju minsann pekat ut var minnet skulle sitta, så det var klart att jag hade bidragit.

Snopet. Jag hade gonat mig åt att kunna säga att jag själv faktiskt hade lyckats installera minnet. Å andra sidan har jag världens snällaste kollegor. Eller arbetsskygga, det beror på hur man ser det!

måndag, maj 25, 2009

Tre viktiga saker

Glasögonen för klarsynen.
Muminmuggen med Too-Ticki på för själen, trevnaden och tetörsten.
Buffy the vampire slayer för resten.

Förebilder

Det är roligt och plågsamt att skriva. Har man väl fått lusten i sig är det svårt att inte låta den få utlopp, även om man inser att risken för att man bara är en dilettant är stor. Förebilder kan man ha. Här kommer en av mina:

Anna-Lisa Wärnlöf, signaturen Claque

Ha! Vad ni blev lurade nu, erkänn att ni var bombsäkra på att jag skulle säga Barbro Alving. Nä, Anna-Lisa Wärnlöf är den som har skrivit formuleringar som sitter fast i min skalle i evighet på grund av deras pricksäkerhet och intelligens. Och då har jag enbart läst hennes så kallade ungdoms/flickböker. Ibland måste jag passa mig för att inte använda hennes formuleringar av bara farten och låta dem passera som mina egna. För oavsett min kärlek till henns skrivande vill jag hitta min egen röst och mitt eget språk. Kan illustreras ganska väl av just Anna-Lisa Wärnlöf!

"--- Jag ville nämligen inte ha skrivit på det sättet. Jag ville ha skrivit som Charles Dickens. Numera tycker mig förstå, att om man ska skriva som Charles Dickens, är det bäst att låta sig födas till Charles Dickens, till att börja med."
Ur Pellas andra bok, Anna-Lisa Wärnlöf

Ja. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Just nu sitter jag och myser över att ur stadsbibliotekets magasin låtit hämta fram den enda bok jag inte har i Pella-serien, Pella i praktiken. (Om det är någon som har den och aldrig tittar åt den och vill skänka bort den, så vet att här finns en ivrig mottagare.) Jag blir lite störd i mitt mysande av att någon tidigare låntagare har ägnat sig åt oskicket att stryka under i låneboken. Efter någon minut blev jag motvilligt lite intresserad, sådär. Jag kan inte se något sammanhang mellan de understrukna orden. Hitta sambandet mellan orden/uttrycken för säkerhets skull, sjukhusbiträde och blåpapperet om ni kan, jag kan det inte. Men jag blir nyfiken.

P.S. Handen på hjärtat: Det är givetvis så att Barbro Alving är en annan stor förebild. Jag kan inte påstå något annat.

söndag, maj 24, 2009

Sånt jag såg på min förmiddagspromenad

Lyckade pricka in en stund av sol och gick ut i akt och mening att få luft i näsan samt ta några bilder till min UNT Nära-blogg.

Lite dåligt underhåll här och var. Smart att lägga stolen i det rätt djupa hålet, här finns ingen risk för att någon kan kliva ner i det och bryta benet. Undrar hur lång tid det tar innan hålet blir fyllt och fått asfalt över sig.


Blyga små fina vänner i backen.


Och en bild som snart kommer att finnas även på UNT-bloggen. Han är så fin där han står. Obekräftade rykten säger att han är gjord av Astri Taube.

I Roslagens famn på den blommande ö

Jag sitter och tittar på syrenbusken vid parkeringen som håller på att blomma. Blir allmänt vår- och Roslagsnostalgisk trots att det knappast var så mycket syrener där, på min egen Roslagsö.

Mitt barndomsparadis Gräsö. Jag saknar det mycket. Känns hårt då och då att bo så nära. Barndomsparadiset försvann bort och som vuxen vet jag inte vad jag skall ersätta det med. Det går inte, givetvis. Jag är glad att jag fick ha det en gång. Så nu kan jag minnas hur farfar satt vid matsalsbordet och drömmande såg ut mot vattnet längre ut medan cigarettröken låg som en dimma över honom, anteckningsblocket för diktutkast samt det ständigt närvarande glaset med öl. Farmor var mer för att sitta på farstubron i solen och dricka kaffe.

Allt medan Roslagens famn inslöt oss alla i sommaren. Det var vackert även på vintern. Och våren. Och hösten. Men essensen av sommar i Roslagen smäller högst.

lördag, maj 23, 2009

Lördagsdans

Idag har jag avnjutit en dansföreställning på Uppsala stadsteater. Det är Ekeby Dansstudio som har stor våravslutning, med tre föreställningar idag och åtminstone en i morgon. Föreställningen jag såg var för dansgrupperna för barn mellan 4 och 12. Det var rätt mycket okoordinerat viftande med ben och armar, men framför allt glädje.

Det hade bundit ihop dansnumren fiffigt också genom att låta en person sitta i sagostolen och läsa korta stycken ur böcker som skulle slå an tonen och delvis förklara dansnumren. Och så fick vi höra Vivaldis Våren två gånger, Sjörövar-Fabbe, Bergakungens sal (kan aldrig vara fel) och andra för mig anonymare låtar.

Sigvards dansgrupp dansar hip-hop och street. De skulle vara basketspelare. Sigvard har det där lilla extra i sina rörelser som får mig att förstå varför hans danslärare redan i februari sade att han bör byta upp sig en grupp efter sommaren. Annars är det svårt att bedöma som förälder. Jag ser på andra dansgrupper vilka barn som är mer begåvade och vilka som inte riktigt hänger med, men när mitt eget barn kommer in på secenen ser jag ingen annan.

Min beundran för danslärarna är stor. Vilket jobb. Och vilken grej för barnen att få avsluta terminen på en riktigt stor scen med en stor salong. Sigvard fick blombukett efteråt och var nöjd och glad.

fredag, maj 22, 2009

Öppna ögonen för alkovåldet

Jag läste en TT-notis som berättade om en psykiskt sjuk äldre man som under permission tog livet av sin fru och själv gick till polisen. Notisen avslutas med att droger och alkohol inte verkar finnas med i bilden.

Förutom att jag som vanligt får irriterade utslag på halsen av att alkohol inte räknas som en drog, så blev jag rätt nöjd med att man överhuvudtaget tog upp att det hade kunnat vara en bidragande faktor till våldshandlingen. Har det hänt något? Kommer media i framtiden att rapportera samtliga fall där våld förekommer och samtidigt redovisa i hur stor utsträckning alkohol och andra droger är inblandade (typ jämt) - jag hoppas.

onsdag, maj 20, 2009

Olika villkor

Frågade Justus hur han hade haft det i skolan. "Bra, sade han. Och igår hade vi en kille där som pratade om droger." Aha, tänkte jag, samma kille som Alva entusiastiskt berättade om igår. Konceptet med att skicka ut en före detta missbrukare i skolorna för att berätta om sitt liv används tydligen fortfarande. På mina ungar funkade det. I alla fall för stunden.

Så frågade jag Sigvard hur han hade haft det.
- Skall jag säga vad jag har gjort, menar du?
- Ja, om du vill. Jag lyssnar gärna.
- Jag har gungat och så har jag snurrat. Jag har lekt. Och så har jag lekt pirat.

Tillvaron i sexårsverksamheten är en oas.

Duracellkaninen i dojon

Jag var med Justus till ju jutsu-klubben igår. Det var mysigt. Det var bra stämning och alla barnen verkade inför mina okunniga ögon på det stora hela veta vad de höll på med. Ledaren var ett fenomen. Efter en stund satt jag med hakan nere i knät i förundran inför hans outtröttliga energi. Han var som Duracellkaninen kombinerad med en virvelvind. Jag tror att det är bra, för det smittar av sig på barnen som lätt blir lite ofokuserade och liksom slaknar emellanåt. Förmodligen är han en urbra ju jutsu-tränare för ungdomar.

Jag undrar i mitt stilla sinne vad han går på. Kaffe, amfetamin - eller bara ren och skär livsenergi? Då vill jag också ha lite. Häll upp här, tack.

tisdag, maj 19, 2009

In memoriam

En till människa som jag tyckte om har gått bort. Anders Ekman träffade jag först på när jag satt i UNF:s förbundsstyrelse och var ombud på NBV:s årsmöten. Sedan sprang jag på honom i olika sammanhang i några år, utan att jag minns hur och var. Han var en trevlig bekantskap; lärd och ivrande för folkbildning (vilket han i sin tur hade fått från vännen Sune Fors). Anders var en oehört vänlig och älskvärd person. Jag träffade på honom igen de senaste åren i och med att Anders blev ordförande för Företagshuset Drabantens styrelse, och han tittade upp till mig med papper att vidarebefordra hem eller med frågor som jag kunde hjälpa honom att hitta svar på. När jag fick veta att Anders var så dålig fick jag direkt den där barnsliga känslan som jag tror att jag inte är ensam om att få i sådana situationer, nämligen: Jag vill inte att Anders skall dö. Men det gjorde han. Han kommer att fattas oss.

söndag, maj 17, 2009

Bakom mina solglasögon kan jag va mig själv

Även inne på ICA Maxi kan de vara bra att ha på. Och så syns det inte på bilden om man blinkar, mamma.

Bo vid Ångermanälven



Idag fick jag beskedet att kamraten Bo har slutat sin jordiska vandring efter många års kamp mot cancern. Det blir tomt. Bo som alltid, alltid hade barnen i fokus och hade en stor respekt för barns rättigheter.

Bo var en sådan människa som inte lämnar någon oberörd. Han kunde göra en glad och ge en nya tankar att fundera över. Något att grunna på, sådär. Han kunde också göra en fullkomligt vansinnig när han in absurdum ville driva en tes. Han hörde till dem som kan säga något provocerande som han kanske inte höll med om själv bara för att röra om lite, och sådant retar mig oerhört eftersom jag tycker att det är oärligt. Det här sade jag till Bo. För man kunde säga sådant till Bo. Bo var en öppen människa i alla bemärkelser.

Jag måste dra på munnen när jag tittar på ett foto på Bo som han skickade från Urkultfestivalen för några år sedan. Naturligtvis är Tigger med på bilden. Tigger var alltid med. När Bo avgick ur förbundsstyrelsen fick den nya styrelsen en lillebror till Tigger. Den hade vi som fosterbarn som fick följa med en styrelseledamot hem efter varje möte. En tid. Sedan försvann det i glömska.

Jag tror inte att Bo har gått till vila. Jag tror att han fortsätter att kämpa för sådant han tycker är rätt och inte tiga när han tycker något är fel. Bo hade lite av rättshaverist över sig, och en evig vila låter inte som något bra alternativ för ett liv efter döden för honom. Nej, fortsätt kämpa där du är, Bo. Jag kommer aldrig att glömma dig, det är helt säkert.

lördag, maj 16, 2009

Så fina

Detta är ytterligare ett inlägg i min serie "Jag lovsjunger barnen Persson i alla möjliga tonarter".

Jag tog med Justus och Sigvard ner på stan för att Sigvard skulle bli lite klippt. Väntar på bussen. Har ingen annan anledning till att visa det här kortet än att jag tycker att de här barnen mina är så otroligt fina.


Lilla hjärtat räknar skräp från bussfönstret. En rätt deprimerande syselsättning. Det här skulle kunna vara ett före frisören-kort, men han ser ungefär likadan ut efter. Han älskar sitt långa hår. Och så fick han nya tankar om karriärval. I ett år nu har han sagt att han vill bli både människo- och djurdoktor. Idag förkunnade han att han vill bli frisör.

fredag, maj 15, 2009

Vårkvällens skönhet

Jag hade ärende ut på landet i kväll. Att köra i skymningen är underbart. Buskarna är skummigt vita och trädklungorna ser ut som om de småpratar med varandra. Känslorna buffas i bröstet. Vemodet och längtan som bara våren kan väcka.

På väg hem igen såg jag den här.

Någon annan gång skall jag åka in och kika. Jag slår mig i backen på att det ligger ett bönehus där, annars är det tjänstefel.

torsdag, maj 14, 2009

Milstolpar

Tänk om man skulle komma ihåg när man lärde sig gå. Jag föreställer mig att det var en stor upplevelse en gång i tiden, när man plötsligt kunde knalla i väg för egen maskin. Komma upp från marken. Ändå är det något vi glömmer.

Jag minns när Alva lärde sig gå. Det var på hennes tiomånadersdag. Hon stod och höll sig i bordskanten på vardagsrumsbordet. Så släppte hon. Jag tänkte "Vad roligt, nu kommer hon att träna på det där ett ett tag". Då gick hon iväg. Och fortsatte att gå.

Tönnes minns jag inte när han lärde sig gå, men jag minns mycket väl den dag han lärde sig att ställa sig upp utan att behöva ta stöd först. Tönnes var två år och två dagar. Hans pappa fyllde år och vi hade gäster hemma. Tönnes höll hov för några av dem, och plötsligt ställde han sig upp på så att säga fri hand. Jubel. Tönnes nöjd och otroligt söt, denna lilla plutt i ljusblå helpyamas med mönster av nallar och bollar på. Så duns ner på blöjbaken. Upp igen, mer jubel och mer glad liten pojke. Det var stort. Det måste ha betytt mycket för Tönnes att han nu kunde ta sig upp och slapp stå på alla fyra i snön hela dagarna på dagis. Hans var lite grinig när barnen var ut under sin första dagisvinter. Undra på det, när det enda som fanns i ögonhöjd var snö och åter snö.

tisdag, maj 12, 2009

Nu är det officiellt vår

Idag tog jag hem från skolan den pinne med stjärna på som Sigvard hade när det var Luciafirande. Härmed förklarar jag vintern avslutad.

måndag, maj 11, 2009

Demokratiproblemet

Tidsbrist är ett demokratiproblem. Jag vet inte hur många föreläsningar jag hört genom årens lopp som tar upp det faktum är för sådär etthundra år sedan arbetade folk tolv timmar om dagen. De tog sig ändå tid att delta på nykterhetslogens, arbetarrörelsens, Frälsningsarméns eller någon annan förenings möten och aktiviteter. Efter sin långa arbetsdag orkade man ändå med några timmar till. Förmodligen berodde det på att de aktiviteterna var något värdefullt som gav en annan dimension till livet än bara de långa arbetsdagarna.

I dagens samhälle har vi åtta timmars arbetsdag. Vi har bilar och kan rätt fort förflytta oss från en plats till en annan. Ändå har vi inte tid. Försök få folk att engagera sig i en verksamhet eller styrelse så skall ni få se. Jag är inget undantag. Men jag undrar...någonstans måste det ändå finnas engagemang. Något att brinna för. Hur ser man till att det får utlopp?

Så är det demokratin. Hotad av att människor inte har tid att delta i diskussionsmöten, studiecirklar, verksamhetsplanering. Av att vi (vi är i detta fall lika med IOGT-NTO-rörelsen) inte längre har distriktsårsmöten med två dagars förhandlingar utan ser till att stöka undan årsmötena på en dag, gärna förkortad. För att människor inte är beredda att avsätta två dagar till att samlas och prata om det som rimligen borde vara hjärtefrågorna: vart, varför, vad och hur. Jag misstänker att det ser lika ut över hela folkrörelselandet, även inom partipolitiken.

Jag skäller inte på någon. Jag är som sagt likadan. Beror det på att vi trots allt har det för bra? Är det så känns det väldigt cyniskt att börja hoppas på svårare tider för att få upp människors engagemang och vilja. Så vill jag förstås inte ha det. Hur skall det gå för demokratin?

söndag, maj 10, 2009

Luft under vingarna

Jag har länge undrat och varit lite nere över att jag har så svårt att beskriva upplevelsen av att sjunga eller musicera rent allmänt. Varje gång jag försöker blir det idel korta beskrivande fraser staplade på varandra samt mängder av adjektiv. Snustorrt. Minst av allt fyllt av den lust och glädje som musik kan ge när det är som bäst. Ikväll skulle jag väldigt gärna vilja kunna beskriva hur det kändes att framföra verk av Händel och Lalande. Jag tror att det enklaste är att säga är att vi alla fick luft under vingarna. Allt lyfte. Det är klart att det bidde några småmissar, men helhetsintrycket var att det var så skönt, så svängigt, så överjordiskt och ändå så jordnära.

Det gjorde en ljudupptagning. Hoppas den blir så pass att vi får varsitt lyssnarex - och jag tror faktiskt att jag främst vill ha skivan för att åter kunna lyssna på de två orgelkonserter av Händel som orgelvirtuosen Sarah Kim framförde tillsammans med Rebaroque.

Jag blev just alldeles lycklig när jag kom ihåg att vi får göra om det här fantastiska ganska snart! I London den 31 maj. Me happy.

lördag, maj 09, 2009

Repetitionsbilder

Jag står på översta raden, längst ut till vänster från publiken sett. De här bilderna ger en liten översikt av hur världen ser ut från mitt håll!

Det här är Lionel Sawkins, mannen som introducerade Lalande för oss en gång i tiden. Lionel är den som kan mest om Lalande, kan man lugnt påstå. Det är han som har gått igenom varje dammigt arkiv och bibliotek för att hitta musik av Lalande, och sedan skrivit rent noterna. Lionel har samarbetat med proffskörer som gjort konserter och inspelningar med Lalandeverk - och han tycker att vi är bra. Det känns rätt OK!


Ryggarna på Helena Ek och Susanne Rydén. Milke tittar i partituret.


Ryggarna på Leif och basen. Leif Ahrun-Sohlén sjunger och då står tiden stilla. Han är gräsligt bra. Counter-tenor sjunger han. Eller haute-contre, på franska. Bredvid honom till vänster står basen Richard Fallas.

Bästa övertalningargumentet

Fick lapp med information om kommande gradering för Justus från Uppsala Ju-jutsuklubb. Avslutas med en formulering som jag (uppenbarligen) tycker förtjänar ett eget blogginlägg: "Inga Bingolotter men kaffe till väntande föräldrar".

Det suger tag i själen

Sällan har jag hört sådana ljudfenomen som uppstod i Domkyrkan som idag. Det blåser väldigt, och det resulterade i tjut och ilningar som var rent häpnadsväckande. Vid något tillfälle fick jag svårt att komma in på rätt ton därför att ett vindtjut lät i exakt samma ögonblick som jag skulle in.

En bit in på repetitionen när vi just hade avslutat ett verk av Lalande, smög sig ett par fram till mig och frågade försynt vad det var vi sjöng för något. Vi kastade oss över dem för att sprida evangeliet om Lalande till fler människor. De berättade att de var på tillfälligt besök och hade satt sig i kyrkan en stund och lyssnat. Det var så vackert att de fick tårar i ögonen, sade hon. Det var musik som suger tag i själen, sade han. Jag blev glad. Det är ju så musik skall vara när det är som bäst; att den suger tag och berör.

Vi har solister ur den svenska sångareliten med oss. Dessutom tre engelska gentlemän som jag tycker är duktiga - men inte är de i samma klass som Helena Ek (åh vad jag vill låta som henne), Susanne Rydén och Leif Aruhn-Sohlén. Orkestern Rebaroque är superduktiga och vi i kören stretar på riktigt bra. Med andra ord kommer det att bli en toppenkonsert. Söndag 10 maj kl 18.00 i Uppsala Domkyrka. Kom och låt musiken suga tag i själen.

fredag, maj 08, 2009

Confuse a cat

En av mina favoritsketcher med Monte Python är Confuse a cat. Jag har gjort en egen variant av den; förbrylla Försäkringskassan.

Jag blev uppringd av en handläggare på Försäkringskassan som berättade att han höll på med hanteringen av begäran av tillfällig föräldrapenning i mars. Han var i princip klar. Men, sade han lite bekymrat, nu kom vår posthanterare här med ett papper som hade följt med ansökan, det står om friluftsdag. Har du varit med på den och skall ha ersättning för det, eller...Nej, nej, sade jag, den där lappen har slunkit med av misstag. Den har inget med saken att göra.

Jag fnissar. Om han hade en aning om hur det ser ut när jag sätter mig ned med papper för att ta itu med Försäkringskasseblanketter och annat så skulle han vara häpet tacksam över att det inte hade följt med ett prenumerationserbjudande på Frida, rabattkuponger på KappAhl samt en tågtidning på köpet. Och tänk att de bryr sig och kollar upp det! Att de inte bara tänker: Äsch, ett papper som följt med av misstag, utan faktiskt ringer och kollar upp. Heders, Försäkringskassan.

torsdag, maj 07, 2009

Dä blåser i träa ida

Träden som står längs kanten upp på den lilla åsen bredvid gamla BUP ser ut som om de tagit varandra under grenarna och deltar i allsång på Skansen. "Vi rulla, vi rulla..." Det drar till när vinden slänger sig runt knuten. Det är en dager som är både dov och ljus på samma gång. Något ligger i luften och trycker.

När det är sådant väder blir jag äventyrslysten. Känner hur jag blir djärv och får lust att störta mig fram och surra mig vid masten för att styra skutan genom stormen. Utmaningen jag genast kastar ögonen på är den växande högen med ren tvätt som jag inte orkar sortera in i garderoberna. Det är en ros åt min ljuva lättja att jag kan slå bort det uppdraget såsom ovärdigt. Det är inte den känslan som väcks av det lite dramatiska vädret. Nej, det är stordåden jag vill åt.

Å andra sidan är det vissa dagar ett stordåd bara att ta sig ur sängen. Vardagsdåden slipper jag aldrig ifrån och de riktigt stora insatserna får jag väl ta om de dyker upp. Ikväll tänker jag i alla fall fortsätta att bejaka den dramatiska känslan när det skallrar i fönstren och låta tvätthögen vänta en dag till. Eller två. Kanske till och med tre.

onsdag, maj 06, 2009

Kära Bullen, är detta normalt?

Hemkommen från utvecklingssamtal med och om Sigvard. Om jag inte redan visste det förut kan jag nu vara förvissad om att det är en prima gosse jag har. Höll nästan på att börja grina av pur stolthet under samtalet. Är detta verkligen normalt?

Konstaterar dock med viss oro att det verkar som att Sigvard har ärvt mitt hårt arbetande överjag. Jag hade mått mycket bättre här i livet om överjaget hade slumrat lite mer, kan jag säga.

Hur göra

Jag har blivit bloggare åt Upsala Nya Tidning. De har sedan ett tag haft folk som bloggar från stadens olika stadsdelar. Jag slängde i väg ett mejl där jag i princip skrev "Hej, jag bor på Ulleråker, jag vill blogga". Och så lämnade jag en länk till den här bloggen. Fick svar att det får jag så gärna göra. Fem inlägg i veckan skall jag skriva. Och jag får pengar! Jag får 100 kr för dessa 5 inlägg i veckan. Och idag blev jag fotograferad av en av UNTs fotografer. Bara en sådan sak. (Tog 2 sekunder, ungefär.)

Jag blir publicerad första gången på lördag. Har skrivit ihop en del inlägg redan som jag sparar, jag har på känn att det kan vara bra att ha en liten bank med inlägg. De jag har skrivit hittills är rätt mesiga. Går ut lite lätt.

Vad skall jag nu ta mig till med min älskade kompis Grus i maskineriet? Jag bollar med två bloggar ett tag till. Antagligen blir de profilerade åt lite olika håll.

Haha, jag brödskriver! Dock är det knappast läge att säga upp sig från jobbet än...

Känslor av vår och rörelse

Sigvard fick välja vilka skor han skulle ha på när han gick ut för att leka. Vädret hade äntligen blivit sådant att det fanns alternativ till gympadojor eller vinterkängor. Han sade lyckligt: Då vill jag ta mina hoppatofflor. Detta är inte något listigt sätt att undkomma produktplacering, utan ett ord som jag tycker är så på spiken att det måste spridas.

Varsågoda allihop. Ta på era hoppatofflor, de ni hoppar som bäst i, och ge er ut i våren och hoppa och känn glädjen i att röra er.

tisdag, maj 05, 2009

Fragment

Mun.

Öga.

Profil.


Några timmar efter intagen migräntablett. Tillbaka till sängen och sluta ögonen. Kände mig som en skådespelare i Det sjunde inseglet. Till döden: "Har du kommit för att hämta mig?"

måndag, maj 04, 2009

Kasta in handduken, typ

En sådan där dag igen, då. När jag bara vill dö. Inte hittar några lösningar alls. Bunden och snärjd. Inga pengar. Inga möjligheter, inga utvägar. Till sist känner jag att nu bara måste jag utbrista i ett patetiskt: Men när är det min tur att få ha det lite bra, då?

Håhåjaja. Man får kanske tycka lite synd om sig någon stund ibland? Nya tag väntar som bekant varje dag.

söndag, maj 03, 2009

Om jag talar både människors och änglars språk

1 Kor 13:1

Dagens utläggning handlar om kärlek. Hur viktigt det är med kärlek och hur människor ofta behandlar just dem de älskar illa - med förklaringen att det är ju familjen, det vet alla ändå att inom vår familj så älskar vi varandra. Men om man inte behandlar människorna som står en närmast med kärlek så betyder inte det någonting. Kärlek är inte ett passivt tillstånd.

I Maya Angelous självbiografi "I know why the caged bird sings" berättar hon om när hennes mamma sade till barnet Maya att om hon bara hade ett enda leende att ge den dagen, så skulle hon se till att ge det till någon av dem som hon älskade och som älskade henne. Det tycker jag är en skaplig livsmaxim. Försöker följa den själv. Mina barn har fått se sin mamma vara ledsen, arg, förtvivlad, deprimerad och sur många gånger. Jag är dock rätt säker på att de samtidigt minns och vet att de alltid har fått de leenden jag har haft att ge den dagen. Ibland har jag väl fabricerat några också.

Systrar och bröder: bete er kärleksfullt mot dem ni älskar. Med det menar jag inte att man aldrig får vara arg eller sur eller tycka annorlunda än sin partner eller sina barn, och det betyder inte heller att man måste prata blomsterspråk. Det betyder dock att orka visa respekt och kärlek oavsett hur sur man är på världen. Kanske lite snabbare lägga av sig sin surhet och skärpa till sig så att det negativa inte drabbar dem som är oskyldiga och som man säger sig bara vilja gott. Låt kärleken påverka ditt beteende.

Och så sprider sig effekten som ringar på vattnet och då har vi snart världsfreden här. Hurra!

lördag, maj 02, 2009

Och några till bilder

Annika och jag innan avmarsch. Vi tränar på att hålla banderollen i spänn.


Justus kånkar.


Mor ser kärleksfullt på sönerna. Justus och Tönnes leker kramleken så Tönnes går åt av skratt, medan Sigvard springer runt dem och sjunger.


Tröja på och tröja av - växelvarm.


Nu packar vi ihop. Mat!

fredag, maj 01, 2009

Här är bilderna

Samling vid Odinslund.



Hand i hand



Vaksala torg



Ordentlig första maj med pojkarna

Piffade upp mig och tog på blommiga klänningen. Tog på lite mer smink än jag brukar, den ljusblå glittriga ögonskuggan gjorde att det drog åt öststatsluder till men så dags var det för sent att ändra. Slängde på lite läppglans. Sigvard suckade nöjt när han såg mig och sade att han tyckte att jag var så fin. Så drog vi åstad till expen för att hämta banderollerna med texten "Minska alkovåldet". Sedan samlades vi vid Odinslund. I Slottsbacken hade vänstern sitt möte, i Carolinabacken promenerade syndikalisterna som bäst. Många engagerade människor - det gjorde mig glad oavsett parti.

Jag och Annika tog en banderoll och Björn och Justus tog den andra. Vi ställde oss på olika platser i första maj-tåget för att sprida budskapet. Sigvard höll Tönnes i handen och de traskade snällt på hela vägen från Odinslund till Vaksala torg. Duktiga pojkar. Justus var lite trött i en arm efteråt, och jag märkte själv att det inte var helt enkelt att bära banderollen så att den hela tiden hölls utspänd så att folk kunde läsa texten MINSKA ALKOVÅLDET! En f.d polis som gick precis bakom Annika och mig tyckte att det var ett väldigt bra budskap och betonade att hans åsikt om detta kom sig av hans yrkeserfarenheter.

Väl fram på torget tog jag pojkarna och gick för att köpa utlovad glass. Den åt vi vid fontänen vid Vaksala torg. Och så väntade vi. Och väntade. Till slut blev det nästan något mardrömsaktigt över talen som aldrig tog slut. Jag trodde att arbetarrörelsen hade erfarenhet av att arrangera torgmöten, men idag var det klart felplanerat. När Rickard Wolff hade talat klart började vi samla ihop oss för avfärd. Vi ryckte Eriksbergs socialdemokratiska förenings fana ur händerna på den person som för tillfället höll i den och for sedan i väg. (Sagda fana förvaras i Björns garderob, vi kunde inte åka utan den.)

Det var väldigt skönt att äntligen få äta. Vi åt vårmiddag på Odinsborg. Sigvard tyckte efteråt att det var ett bättre alternativ än Mc Donalds trots att det var dit han ville först. Det känns som att det var en ordentlig första maj, och pojkarna tyckte att det var trevligt att gå i första maj-demonstration.