måndag, juni 29, 2009

Tjusig som få

Bruna händer. Gulprickiga klänningen. Knallrosa sommarnaglar. Nästan så jag känner mig lite snygg.

lördag, juni 27, 2009

Lite poänglös undran om bloggar, sådär

Vi är mååånga som bloggar. Det tycker jag är trevligt. Tråkigt nog innebär det även att min egen röst försvinner i mängden, så om jag en gång trodde att någon mer än de närmast sörjande skulle läsa det jag skrev har jag nu insett att så inte är fallet.

Men det finns bloggar som har många läsare och där det dessutom kommenteras friskt. Ett exempel är UnderbaraClaras blogg. Hon har en hel skara av fans som alltid kommenterar, samt enstaka läsare som ger strökommentarer (även jag har gjort det). Jag undrar varför? Jag skall genast säga att jag tycker mycket om UnderbaraClara. Hon verkar genomvettig hela människan - dvs hon säger det som jag tycker och tänker för det mesta! Läs gärna hennes blogg. Men i sanningens namn finns det flera personer som skriver bra på sina bloggar utan att få hälften så många kommentarer av sina läsare som UnderbaraClara får. Jag har en teori: det finns grupper av bloggkommentatorer som faktiskt är renodlade fanklubbar. Jag vet inte om teorin håller, men om jag får hålla på ett tag till får jag ihop ett forskningsunderlag som antingen stärker eller stjälper min teori. Jag tror jag gillar tanken på läsare som fanklubb. Så länge de inte blir konstiga stalkers eller så, förstås.

Namn

När jag var ute i förmiddags fladdrade tankarna fram och tillbaka i mitt huvuds försök att övertyga mig om att det inte är en plåga att motionera. Det började med att jag fnissade åt mig själv där jag stavgångade. Tänkte på att jag känner flera människor som normalt sett går i raskare takt än vad jag gör nu när jag försöker få igång kroppen. Exempelvis kompisen Cat som förbränner mer under en shoppingrunda än vad jag gör under min motionspromenad. Jag shoppade med henne i London, så jag vet. Kände mig stundtals som en black om foten där jag gick i mitt vanliga sakta mak.

Cat är ett smeknamn. Cat är också den enda människa som finns som då och då tilltalar mig med ett förkortat namn/smeknamn. Hon kallar mig för Jen. Det får mig att känna mig lite mer unik. Ni förstår, under mina första femton levnadsår hade jag ett namn som var ovanligt. Det fanns ingen på min skola som hade samma namn som jag. Plötsligt en dag upptäckte jag att de flesta flickor som var fem år yngre än jag hette Jenny. Vid den tiden hade det blivit ett populärt namn. Jag har fortfarande inte hämtat mig från övergången från att ha varit unik till att bli en dussinvara.

Å andra sidan spelar det ingen större roll vad man heter. Han visste, som vanligt, Shakespeare.
"What's in a name? That which we call a rose
By any other name would smell as sweet."

Ofta färgas vår uppfattning om ett namn av de personer vi mött som bär namnet. Vilket innebär att ett älsklingsnamn plötsligt kan ge obehagliga associationer, eller att ens favorithatnamn gör att man mår bra. Trots detta (att människan själv ger sitt namn innebörd) är jag glad att jag inte har gett något av mina barn onödigt svulstiga namn trots att jag velat att de skall ha lite mer ovanliga namn - ett sätt för mig att bearbeta mitt eget namntrauma. Tänk om vi hade fått hjärnsläpp och Alva hade fått heta Rosentindra Guldfink eller något liknande vedervärdigt. Lite uppförsbacke i livet för henne, där...

fredag, juni 26, 2009

Mamase mamasa mamacosa

När jag lämnade Tönnes vid skoltaxin i morse hörde jag på taxins bilradio att han var död, Michael.

Så begåvad. Man undrar hur olycklig och skruvad han var som människa egentligen. Trots det fanns begåvningen där, som en diamant.

tisdag, juni 23, 2009

Kvällscykling med Sigvard

Efter kvällsmaten tog jag med Sigvard ut på en cykeltur. Jag erkänner att jag hade en dold agenda: jag ville göra honom lite trött och förhindra tjat om att horder med kompisar skulle få komma in och spela Wii-spel såhär på kvällskvisten. Det uttalade syftet var att vi skulle pumpa våra däck vid Shellmacken och köpa varsin glass.

Vi satte iväg. Sigvard konstaterade nöjt att han orkar cykla mycket längre nu när han är stor. Ja, han skulle till och med orka att cykla till Kina. Han mådde bra och pratade om ditten och datten och sade att han var rak i ryggen och inte var en bebis längre. Jag noterade att han ofta vill säga ord som innehåller "r" nu när han kan uttala det. Sedan två veckor tillbaka är det nämligen tydligt tillrande "r" som kommer från min lilla kille. Han talar mycket tydligare än jag. Och njuter av det.

Vi kom fram till Shellmacken men lyckades inte pumpa våra däck eftersom luftslangen var saboterad och de inte hade lyckats få den lagad än. Vi tröstade oss med våra glassar och cyklade en annan väg tillbaka, den där som går bakom Kronparksskogen och kommer fram vid brandstationen. Trevligare än Dag Hammarskjölds väg. Vi hade det bra. Men mina öron är trötta nu. Oj vad han pratar, min yngste son.

Skall för formens skull meddela att Tönnes inte blev glasslös. Alva och Alex tog med honom till kiosken på glasspromenad. Bara så ni förstår att här ser vi till att alla får glass.

måndag, juni 22, 2009

Hjärtegull

Jag jobbar en vecka till innan jag har två veckors semester. Tönnes och Sigvard är på fritids och Alva och Justus har sommarlov. Hela helgen har de haft väldigt mycket sommarlov. På väg hem från jobbet måste jag erkänna att en liten inre suck undslapp mig, för jag såg för mig glasen och popcornskålarna i drivor på diskbänken och glasspinnar överallt.

Så klev jag in i hallen. Golvet var tomt. Tittade till höger - byrån som översvämmats av ett halvmetertjockt lager av urvuxna och nyare vinterkläder var avplockad. Tittade snett framåt till vänster och där stod Alva i vardagsrummet och sorterade tvätt. Vår rena tvätt har legat i två fåtöljer i vardagsrummet i snart tre månader. Fick nästan hjärtklappning av glädje. Tittade till vänster och såg Justus som sorterade de drivor med DVD:er och videor som legat och skräpat överallt. Jag blev så glad att jag gick ut och gick en timmes stavgång bara för det. Kom hem en kvart innan det var dags att hämta Sigvard. Då sade Justus att han kunde hämta Sigge. Jag blev ännu mer glatt energisk av detta så innan jag duschade rensade jag duschsilen på övervåningen. Det behövdes.

Sickna ungar. Helt spontant gjorde de allt detta.

söndag, juni 21, 2009

Tåhår

Varför har man hår på stortårna? Vilken funktion fyller detta tåhår? Om man är en hobbit förstår jag, men jag är människa. Jag är så nyfiken på vilken biologisk roll dessa små hårstrån spelar.

lördag, juni 20, 2009

Minigolf

Det blev minigolf idag igen. Vi tog med Alva och jag tycker vi var väldigt duktiga. Det regnade på oss och blåste och var sol emellanåt, men oavsett väder och resultat var det ingen som bröt ihop och blev sur. Sigvard höll reda på protokollet med den äran. Vi orkade alla 18 banor åtminstone nästan - de tre sista var det kanske mer slå på måfå för att bli klara, men när vi summerade resultatet efter tre timmar på minigolfbanan var vi nöjda.






fredag, juni 19, 2009

Midsommar

Det blev inte Liljekonvaljeholmen och dragspel - det blev minigolfbanan med Justus och Sigvard i tjugo minuter innan de stängde. Vi hann spela sex banor. Jag spöade grabbarna på de banor vi spelade. I morgon får vi fortsätta spela mot uppvisande av dagens kvitto.

Björn tog med Tönnes för att han skulle få rida ponny, men tyvärr hann de bara stå i kö innan det stängde. Det var inte det enda uppdrag som misslyckades idag, för när jag och pojkarna lämnade minigolfbanan ville vi cykla iväg och köpa glass. Det visade sig att på midsommarafton är hela Uppsala igenombommat. Vi gav upp och vände hemåt. Vi hann köpa tre liter jordgubbar i ståndet vid Svandammen precis när även de skulle bomma igen. När jag ringde Björn visade det sig att han och Tönnes på sitt håll också hade köpt tre liter jordgubbar. Gissa om vi skall äta riktigt mycket jordgubbar ikväll.

Kända Uppsalasiluetter.



Sigvard kör med vänsterfattning.

Migränblues

Fast det är ingen blueskänsla jag har utan mer death metal eller något liknande. Jag är så oerhört trött på att ha migrän som förstör så mycket av livet för mig och för min familj. Igår var det kvällen på Hijazz som rök. Jag skulle ha varit där och lyssnat på Stina och Silverryggarna, och det är nästan så att värken och obehaget överskuggades av min ledsenhet och besvikelse över att det inte blev som jag hade velat. Fast bara nästan. Migrän är värre än allt jag varit med om hittills, inklusive förlossningar.

Ytterligare ett förstört tillfälle att sätta upp på migränens konto. Migrän, du är skyldig mig rätt mycket nu eftersom det handlar om 35 år med dig.

torsdag, juni 18, 2009

Vilken överraskning

Nämen se, det regnar. Vilken tur att jag med dagens post fick min fleeceväst med Junis logga på. Då kan jag vara rätt klädd i morgon på midsommarafton. Med västen och regnjackan klarar jag mig säkert.

Nu kurar jag ihop mig i soffan med lakritsbåtar och ser på Deep Space 9 i väntan på bättre tider.

onsdag, juni 17, 2009

De bästa som finns

Efter att jag var klar med alla 584 eländiga kuvert och hade lyckats fösa ner klisterremsorna i en papperskorg (inte så lätt eftersom de är fulla av statisk elekticitet och klänger sig fast för livet i fingrar och kläder)hade jag nöjet att gå ut och shoppa med Alva och Justus. Vi började på Myrorna. Justus hittade bokavdelningen, Alva provade kläder. Jag höll prövande upp en klänning framför mig och gick att rådfråga min bästa klädrådgivare. Justus tyckte inte att det var en snygg klänning, "inte ens på dig mamma fast du är snygg i allting". Jag lydde hans råd. Han har alltid rätt i klädvalsfrågor.

Efter Myrorna blev det ett dyrare ställe. Justus strosade på LundeQ medan Alva provade hälften av affärens klädbestånd. Till sist hittade hon och fick det hon behövde, och Justus lurade upp oss till LundeQ och fick där en bok till.

Det är rätt sällan det går att få till sådana här tillfällen eftersom vardagarna är fulla av sådant man måste göra, både för vuxna och barn. Men nu när de stora har sommarlov har de tid och jag kunde ta mig loss. Det var väldigt skönt att ha gjort en sådan enkel och banal sak som att gå i affärer med stora barnen.

De bästa barnen. Alla fyra. Eller fem. Samuel var också bäst och finast, precis som sina syskon.

Dagsverke

söndag, juni 14, 2009

Favoriter i min MP3

Tidigare nämnda pianokonsert i a-moll av Edvard Grieg.
Uppsala Domkyrkokör och Rebaroque framför musik av Michel-Richard de Lalande (liveinspelning från 2007).
Diverse låtar med Rigmor Gustafsson och Diana Krall.

Grieg i min MP3

Jag har en favoritinspelning av Griegs pianokonsert i a-moll. Det är Herbert von Karajan och Berlinerfilharmonikerna med pianisten Krystian Zimerman. Det är en inspelning som tar ut de känslomässiga svängarna ordentligt. Typisk inspelning att snyfta "det är så vackert" till. Särskilt sådana här regniga sommarkvällar.

Min LP har börjat låta lite svajigt. Tänkte: Köpa CD. Så skrattade jag hysteriskt för jag insåg att möjligheten att gå ut i en så kallad skivaffär (vad är det?)och hitta just min favorit var i princip obefintlig. Och på Åhléns finns den inte, liksom. Men det finns ju internet. Jag gick in på Deutsche Grammophons hemsida och se där, där kunde jag söka i katalogen och välja mellan att köpa CD, ladda hem i MP3-format eller streama. Det sista fattar jag inte vad det är och att köpa CD:n inklusive frakt bidde rätt dyrt. Jag valde att ladda hem. Så nu har jag haft premiär för det som större delen av befolkningen ägnat sig åt i åratal, nämligen att ladda ner musikfiler. Ärligen köpta, dessutom. Lätt att föra över till min musikmaskin. Nöjd!

En Hasse Alfredsson-dag

Mulle mulle, mulle mulle
grottan under täcket
regn på fönsterblecket
här är varmt och gott

fredag, juni 12, 2009

Blött

Regnet står som en vägg. Parkeringen är snart översvämmad. Jag är fascinerad och går ut på balkongen med jämna mellanrum för att lyssna på regnet och andas in lukten av det.

Vemod

Stora skolavslutningsracet har det alltså varit i dagarna två. Igår eftermiddag var det Tönnes skola som hade avslutning, och i morse började vi med Sigvards. Efter den for vi till Alvas avslutning. Hon slutade nian och för mig kändes det väldigt viktigt att vara där. De såg så stora ut, niorna. Nästan alla killar hade kostym eller åtminstone kavaj. O kommenterade att det var som att hoppa tillbaka sådär 80 år i tiden, när pojkarna fick kostym till konfirmationen. Och sedan räknades de nykonfirmerade 15-16-åringarna som vuxna. Andra tider, andra seder.

Det blev lite känslosamt. Frågade Alva om det var vemodigt. Hon undrade vad det betydde. Jag sade "lite sorgligt". Glömde dock att säga att ordet inbegriper ett stråk av längtan bakåt. Jag minns att jag grät en skvätt när jag slutade nian även jag, trots att jag inte direkt älskade mina klasskamrater. Minns också att jag skrev en notering i min dagbok: "Idag har vi slutat nian. Nu är vi stora." Ett år senare asgarvade jag åt mig själv och den kommentaren.

Vi hann precis i tid till Justus klass samling i klassrummet. Helt plötsligt började jag tycka att även flera av de här 12-åringarna såg så stora ut. Stora barn...då är det skönt att höra de ljud som just nu hörs från rummet där Sigvard och Justus spelar Wii-spel. Det låter busigt och barnsligt. Skönt också att se att stora flickan som slutat grundskolan dumpar väskan och skorna precis innanför dörren alldeles som vanligt. Stora barn, men samma barn. Finaste barnen.

onsdag, juni 10, 2009

Sugkraft

Så här såg det ut den dag förra veckan då det tydligen var sol. Jag gick ut på balkongen och tog en bild på slangbilen och den slang som halades upp längs väggen och in genom vårt köksfönster för att åtgärda tvärstoppet i vår diskho och vask.

I detta kapitel berättas hur Jenny tillbringar tolv timmar på akuten och till sist har citerat både Bibeln och Brandsta City Släckers

Vaknade i går morse och undrade varför sängen inte stod stilla. Öppnade ögonen i hopp om att den skulle stanna, men det gjorde den inte. Kort sagt: jag var gräsligt yr. Världen stannade dock upp efter en tre, fyra timmar, och yrseln satt inne i skallen. Höll mig i liggande läge på förmiddagen men tyckte efter lunch att jag ändå kunde ringa min husläkarmottagning bara för att kolla och kanske få en läkartid. Sköterskan jag pratade med sade att jag absolut skulle åka in till akuten. Jag ringde Björn som kom och hämtade, men redan där kände jag mig lite fånig. Jag klarade ju av att gå och läsa, exempelvis, så det var rätt OK. Men Björn motade in mig på akutmottagningen och så fick jag dra dagens andra vända om besvären.

Tre timmar och boken jag hade med var utläst efter en och en halv. Jag klättrade nästan på väggarna innan jag blev uppropad. Undersköterska som jag fick dra tredje versionen om min åkomma för. Provtagning. Så frågade den snälla människan om jag ville vänta på provsvaren i väntrummet eller få ligga på en säng på övervaket. Säng! svarade jag.

Man hinner höra en hel del saker när man ligger sådär och hör andra människor genom skärmarna. Små dramer i all sin enkelhet. Jag låg och stirrade upp i taket och tyckte att det var trevligt att taket var målat i en lavendelblå färg och sedan prydd med färggranna figurer som påminde om amöbor - jag vet inte det är med avsikt eller ej.

Här följer en snabbresumé om vad som hände sedan. Tänk in ungefär 45 minuter till två timmars väntetid mellan varje moment. Dessutom blir jag från och med nu rullad i min säng hela tiden. In på undersökningsrum igen. Kandidat kommer och tar en utförlig anamnes och gör neurologisk undersökning. Kandidat går och hör med sin handledare. Handledare kommer och vill höra om mina symtom samt göra en neurologisk undersökning. Vid den undersökningen klarar jag inte att stå rak med fötterna ihop samtidigt som jag blundar. Skickas på röntgen för säkerhet skull. Ut till övervaket igen. Hämtas till röntgen. Trevlig röntgenläkare stoppar in mig i skiktröntgentrumman. (Det måste vara aptråkigt att vara röntgenläkare, förresten.) Samma trevliga röntgenläkare rullar ut mig och säger att snart blir jag hämtad igen. Ungefär nu börjar jag undra om jag inte borde ta min säng och gå istället för att bli skjutsad fram och tillbaka, men innan jag hinner göra slag i saken kommer en sköterska som kör ner mig till akuten igen. Hon känner igen mig som UNT-bloggare- min första igenkänning. Ligger på övervaket. Blir så småningom inkörd i ett undersökningsrum. Efter en timme där känner jag mycket starkt att jag vill utbrista i den klämmiga refrängen "Kom och ta mig långt härifrån". En timme till så kommer en ny läkare som - överraskning! - vill höra berättelsen om mina symtom samt göra en kortare neurologisk undersökning. Han skall konsultera sin överläkare för att få OK för att skicka hem mig. Det får han. Strax efter midnatt hastar jag ut. Fortfarande yr som tusan, men lite lugn för att de inte hittar något farligt. Arg på mig själv för att jag slösat tid och pengar och sjukvårdsresurser på ingenting.

Så idag följer jag den siste läkarens råd om att vila. Han envisades med att det nog berodde på att jag är stressad. Jaha. Det känns inte som att jag är det. Nu hoppas jag bara att yrseln avtar, för det är inte skoj. Och trött blir jag av det.

söndag, juni 07, 2009

Belevat

Det är något särskilt med väluppfostrade människor, det är det. Jag brukar belåtet titta på mina telningar och tänka att de vet att uppföra sig, men i går fick jag en ny måttstock.

Vi inkvarterade två finska gossar från gosskören Cantores Minores från Helsingfors över natten. En gosse som talade svenska och en som talade engelska. Jag hade trott att det möjligen var den svensktalande gossen som skulle ta för sig och så att säga tala för dem, men så var det inte. Juha blev nämligen väl omhändertagen av sin något år äldre kamrat Hiski. Denne Hiski slog mig med häpnad. Jag har aldrig varit med om maken till verserad och väluppfostrad 13-åring, och han var dessutom naturlig och frimodig så det var inte frågan om någon dressyr. Vilken pojk. Han såg till att kolla upp det där med duschmöjligheter (de hade order om att duscha minst en gång om dagen ute på turnén) och var den som med mig tog upp ämnet läggtid. Han sade vänligt att de borde ligga senast 23.00 för att orka med söndagens högmässa. Inget försök att mjölka läggningen här, inte.

Jag och Justus gick förstås och lyssnade på dem i förmiddags. Cantores Minores är en bra gosskör, är mitt utlåtande. Deras sopraner har överlag bättre tonträff än våra egna uppsalagossars och de har större volym. Annars står sig Uppsala Domkyrkas gosskör bra. Cantores Minores av slutade - så klart - med ett stycke av Mäntyjärvi som jag satt och bara rös mig igenom av rent välbehag. Snyggt stycke och välsjunget av de finska pinnarna.

Domkyrkan tur och retur tre gånger blir det innan kvällen är över. Om någon timme skall jag lyssna på Justus och gosskören i deras avslutande sommarkonsert med orgelimprovisationer. Då skall jag sitta och beundra min rödhårige sopran som ser så väluppfostrad ut där han står med händerna på ryggen och sjunger koncentrerat.

onsdag, juni 03, 2009

Kunskapsinhämtning

Vad lärde jag mig idag, tänker jag då och då när jag skall lägga mig. Nästan alltid kan jag komma på något. Erfarenheter samlar man liksom på sig hela tiden.

I fredags var jag på evensong i Westminister Abbey och det var några ord i den allmänna förbönen som förbryllade mig. Vi bad för the Royal Family samt för the Members of the Order of the Bath. Va ä dä, tänkte jag. En orden, så långt fattade jag. När andakten var över var det inte den undersköna sången jag hade i kroppen utan en kliande iver att genast kasta mig över en svartrock och fråga. Det gjorde jag. The Order of the Bath är en orden som ligger strax under strumpebandsorden i rang. Riddarna av badet har ett eget kapell längst bak i Westminister Abbey, det är därför man ber specifikt för dem. Bokstäverna K.B som stundom ses efter namn på högstående gentlemän säger att vederbörande är medlem av badorden. Det var dagens nya kunskap för min del.

Jag hann inte fråga vad the Bath syftade på även om jag hade mina aningar, så jag konsulterade Wikipedia när jag kom hem från London. Här kan ni läsa mer utförligt om the Order of the Bath. Visst är det fantastiskt att man kan lära sig nya saker hela tiden? Hela livet vill jag fortsätta att vara nyfiken och lära mig mer.

tisdag, juni 02, 2009

London

Jag överlevde. Första natten på vandrarhemmet var en mardröm tack vare en grupp franska tonåringar. De var totalt hänsynslösa och vilda. Kuddkrig utanför vår dörr, sedan utvecklade de leken ännu mer genom att dränka kuddarna i vatten. Korridoren var en sjö. Det är så roligt med uppfinningsrika ungdomar...vi var förtvivlade. Tack och lov var de resterande nätterna lugna, annars hade det inte gått. Om man skall sjunga bra måste man sova, nämligen.

Annars hade jag roligt. Jag gick mycket, shoppade lite och satt en hel förmiddag i solen i Leicester Square Gardens med Annelie och bara vilade. Och våra konserter gick så bra att jag är alldeles till mig. Vad vi är bra ibland! Barockmusiken med en fantastisk orkester på söndagskvällen har vi aldrig gjort så fint förut. Allt klaffade. Småsaker som mobiltelefoner som ringer i en korists ficka mitt i allting och en svimfärdig sopran som var tvungen att sätta sig störde inte det minsta. Då förstår ni hur bra det var. Vår a cappella-konsert med svensk körmusk i S:t Pauls´s Cathedral på måndagen gick också otroligt bra. Vi var helt enkelt gudabenådade dessa dagar.

Reseångesten kommer dock att dyka upp igen nästa gång jag skall iväg någonstans. Den tar inget intryck av förnuft eller goda erfarenheter, den bara sitter där. Skumt.