måndag, augusti 31, 2009

Läshörna

Justus tycker att det här är en bra ställning att inta vid läsning. Han läser tjocka böcker och det är klart, det blir väl lite tungt att hålla dem uppe. Helst vill han ha skrivbordsstolen med hjul under magen för då kan han snurra runt lite, men vid fototillfället satt jag på den stolen.

söndag, augusti 30, 2009

Skön stil

Så här vill Tönnes ofta ligga och se på TV. Vinkeln blir lite knasig kan man tycka; han måste luta huvudet bakåt/uppåt för att se något. Men det finns uppenbarligen något han gillar med att ligga så här.

onsdag, augusti 26, 2009

Överraskning

När jag kom till jobbet idag låg det ett paket på mitt skrivbord med påskriften "till Jenny". Jag öppnade det och hittade ett nytt tangentbord till min dator. Mitt gamla tangentbord förlorade ett ben under kongressen i Uppsala 2007, då våra jobbdatorer var utlånade till kongressbyrån och annat folk. Jag har pallat upp mitt tangentbord med suddgummin sedan dess och det har funkat jättebra för mig. Det har dock inte funkat lika bra för alla förtroendevalda och ibland kollegor som har anledning att sitta vid min dator när jag inte är där, och många är de frågor jag har fått oma varför det ligger suddgummin under tangentbordet. En av de som ibland lånar min dator har uppenberligen tröttnat och hade ett tangentbord till övers.

Tack, Jim!

tisdag, augusti 25, 2009

Sjungstart

Första körövningen ikväll. Övade till domprost Tuulikki Koivionen Bylunds avskedspredikan på söndag. Tuulikki är nyvald biskop i Härnösand och försvinner snart från oss. Jag kommer att sakna henne mycket.

Så fick vi två nya stycken att bita i. Steve Dogrobosz Requiem och Arvo Pärts Which was the Son of... Det sistnämnda stycket var oerhört skojigt. Jag gillar Arvo Pärt och har sjungit en del av honom när det begav sig på nittonhundratalet, men han kanske inte direkt kännetecknas av just skojiga stycken. Det här är det i alla fall. Det bygger på Lukasevangeliet 3:23-38 som beskriver Jesus släkttavla. Uppräkningen av anfäderna skall ytterligare styrka Jesus legitimitet som Messias genom att peka på att han har rötter bakåt i nedstigande led genom patriarkerna, Noa, och Seth till Adam. Det hela avslutas med att Adam är Guds son. Det blir lite konstigt rent teologiskt om man är bokstavstroende. Sådan tur då att jag inte är det. Jag fattar ändå, liksom.

Ibland är det svårt att begripa och beskriva vad som gör att man tycker att ett specielt stycke är så roligt att sjunga. Pärt stycke bygger på upprepningar, vi sjunger "which was the son of" och så ett nytt namn efter hela tiden. Musiken är ganska stram och enkel men ändå får jag lite gospelkänsla av det. Ja! Nu slår det mig att det är samma uppbyggnad som av gospeln som bygger på Hesekiel 37: 1-6, de förtorkade benens dal. Den där sången som jag tror är en vit efterapning av svarta religiösa sånger, den som går "de footbone connected to de leg bone de leg bone connected to de hip bone" osv. Undrar om Pärt har tänkt på det?

Oavsett så var det roligt att få två trevliga sångnyheter i sina händer. Höstsnuvor må komma hur de vill, jag utmanar er och säger att jag sjunger ändå.

Undring

Har snöat in lite på amerikanska presidenter, här. Under president Eisenhowers valkampanj användes frasen "I like Ike" av entusiastiska republikaner. Varför Ike? Karln hette ju Dwight.

Vi som går köksvägen -USA, du märkliga land

Har för ont i huvudet för att kunna läsa längre stunder, så min sjukvistelse hemma går mest åt till att se på Vita huset. Efter X antal avnsitt kan jag nu konstatera att av säkerhetsskäl går dignitärer alltid in köksvägen. Verkar lite vanskligt för om alla vet att man går in köksvägen alternativt bakvägen så kan ju vem som helst ställa sig där för att kasta tomater eller ställa till med hemskare saker.

Annars tycker jag det är intressant med denna välskrivna och intelligenta serie. Tittar just nu på sista säsongen som avslutas med att USA får sin första president med latinamerikanskt ursprung. Under valkampanjen vägrar denne fiktive presidentkandidat att spela ut sitt latinokort, så att säga. I verkligheten, bara några år efter att TV-serien Vita huset lagts ner, vägrar den demokratiske presidentkandidaten Barack Obama att vara afroamerikanernas språkrör. Både i serien och verkligheten förstår man att det är det enda realistiska förhållningssättet för att inte alienera stora väljargrupper. Det läskiga är de grupper som inte väljer alls eftersom de anser att staten (i USA allt federalt) är djävulen och sitter och trycker i sina miliskläder och håller hårt i sina vapen. Jag är lite förvånad - men glad - över att inte någon sådan paramilitär grupp redan har försökt sig på att skjuta ner Obama. Hotbilden mot honom torde vara rejäl.

USA, detta märkliga land som gör mig vettskrämd men som samtidigt rymmer så mycket goda människor och tänkare också. Har känslan av att landet har blivit mer och mer konservativt och inskränkt sedan 30-talet. (Detta sagt utan några som helst anspråk att vara någon större USA-expert.) President Truman förstatligade gruvor. Kan någon föreställa sig en amerikansk president idag som överhuvudtaget skulle kunna säga ordet förstatliga utan att bränna alla chanser till genomförande och definitivt aldrig kunna ställa upp till omval? Eller har jag fel?

måndag, augusti 24, 2009

Freja

Trapphusen i vår bostadsrättsförening pryds av utsmyckningar med asamotiv. Vi har Freja, andra har Tor, Oden och andra gudar. En asagud per trapphus. Jag håller på att bli kollrig av nyfikenhet på vilken konstnär som är upphovsman till verken. Jag har googlat på signaturen, jag har kontaktat bostadsrättsföreningen samt Riksbyggen - men ingen vet. Finns det någon som är mer konstnärligt bevandrad än jag som har en aning?



Lugn och ro sökes

Är hemma och sjuk och skall vila. Håhåjaja. Igårkväll var det någon granne som i två timmar lyssnde på något som lät som på Kroumatas Greatest Hits och sedan en timme tillbaka idag är det en granne som borrar ideligen. Hur länge kan man behöva hålla på att borra, undrar jag.

Öronproppar i.

söndag, augusti 23, 2009

Systrar och bröder

Det är intressant med dynamiken och de inbördes relationerna i en syskonskara. Jag har sällan haft anledning att oroa mig vad gäller den saken i samband med mina barn. Det har aldrig varit någon större rivalitet eller bråk mellan dem. Men det är ju inte alltid man står ut med sina syskon när man växer upp tillsammans. Hur mycket man än tycker om varandra kommer tillfällen då stora syskon hutar åt sina yngre syskon i rena ledan för att de är så trötta i öronen av småsyskonens oskyldiga, glada och ändlösa prat. Då är det skönt och betryggande för ett modershjärta att se att ömheten och syskonkärleken sitter på plats som vanligt bara en stund senare.

Justus och Tönnes. Tönnes äter tårta med intensitet. Annars vill Tönnes vill krama Justus där de sitter bredvid varandra i soffan, även under pågående matintag.


Min älskade yngste lillebror, barnens morbror Johannes till vänster. Samuel kallade honom för Ossassa när han var liten och inte kunde prata, låter som en afrikansk hövding. Hövding Ossassa spelade Alfapet i par med Justus efter födelsedagstårtan. Efter en stund anslöt även Sigvard till Justus lag, och som man ser tycker dessa ofta käbblande brorsor egentligen rasande mycket om varandra. Alla pojkarna har en överjordisk tur som har världens bästa storasyster, dessutom.

lördag, augusti 22, 2009

Hurra

Idag fyller världens bästa Justus 12 år. Varje födelsedag kommer jag ihåg hur det var då, när han föddes. Den 21 augusti fick Samuel komma hem och sova hemma för första gången på drygt fyra månader. Vi var så glada. Dagen efter föddes Justus. Vi var så glada! Det var två fantastiska händelser på en gång. Justus var en älsklig bebis och har fortsatt att vara en älsklig, omtänksam, busig, tänkande och bra person sedan dess. Man får bara tacka för att dessa underbara ungar har kommit till en.

Denna regniga födelsedagslördag ser jag fram mot att krama om och ge mina presenter till Claes Justus Persson, rödhårig och fräknig och alldeles speciellt märkvärdigt bra.

fredag, augusti 21, 2009

Räddningsaktion

Det susar i öronen och värker i halsen och huvudet och kroppen, men jag är lite för speedad för att gå och lägga mig. Känner mig nöjd med att ha uträttat två saker trots sjukdom och hemma från jobbet.

Först stoppade vi Opeln full med all mat som UNF skall ha under kräftskivan i helgen, och så skjutsade jag ut flickorna och maten till Gunsta. Blev nostalgisk och tänkte på alla våra kräftskivor hemma i Västmanland när jag var ung. Av någon anledning minns jag särskilt en i Arboga, vet inte varför. Kräftor, dans, skratt, förälskelser och gå ut på stan och dansa "Lasse går i ringen" mitt i natten. Ah, det var tider det!

Senare på kvällen ringde Erik den Tappre från Arbogatrakten. Han bävade inför soppatorsk. Han var på väg från Karlstad med Oldsmobilen som han godhetsfullt hade lagat upp åt oss, men han hade inte nycklarna till tanklocket och hade alltså inte kunnat tanka. Jag stack till Shell och köpte en reservdunk som jag fyllde med bensin. Efter ett tag ringde Erik och sade att han med nöd och näppe lyckats hosta in bilen på ångor till Statoilmacken i Enköping. Jag satte mig i Opeln och åkte till Enköping. Vi tankade bilen. Så höll jag på att smita från att betala bensinen i rena tröttheten, men när jag väl hade betalat satte vi oss i varsin bil och for hem till Uppsala. Mission accomplished!

Jag tror jag skall bota mitt öronsus med att se på ett avsnitt av Vita huset.

torsdag, augusti 20, 2009

Länge sedan

När jag var barn...
...läste mina föräldrar Vietnambulletinen och firade så småningom vapenstilleståndet i Vietnam
...var det oljekris

...var Kekkonen president i Finland
...var Olof Palme statsminister mest hela tiden
...hade jag klasskamrater från Tjeckoslovakien och Jugoslavien
...var Pinochet diktator i Chile
...var Idi Amin diktator i Uganda
...var Franco diktator i Spanien
...fanns Öst- och Västtyskland och om man frågade en vuxen om Tyskland skulle kunna återförenas fick man ett rungande nej till svar
...framstod Sovjetunionen som en evig koloss som skulle finnas kvar alltid.

Som vuxen har jag lärt mig att allt kan kastas omkull. Inget är beständigt. Allt förändras samtidigt som allt är det samma.

Svininfluensan anfaller


Alla pratar om det. Överallt. På min arbetsplats sade kollegorna igår att vi borde köpa in handsprit att ställa på handfaten på toaletterna. När jag och Justus var på upprop med Kommunala musikskolan sade hans pianolärare att det är bra om alla har tvättat händerna innan de kommer till spelningen. Någon föreslog att det skulle stå en flarra med handsprit i lokalen, och det trodde pianoläararen att hon skulle kunna åstadkomma. På Domkyrkoplan (där Domkyrkokförsamlingens körer håller till och repeterar) sitter anslag uppe på toaletterna där man också påpekar vikten av handhygien och att tänka på smittvägar.

Tydligen löper hela Sverige risk att slås ut av denna svinfluensa. Jag har aldrig någonsin varit med om något liknande i allmänfolklig förberedelseväg för någon sjukdom. I morse när jag satt och beklagade mig över min onda, värkande hals och kropp visade det sig att Justus hade full koll på svinsymtomen, för de hade de gått igenom första skoldagen. Förhoppningsvis blir det ingen epidemi eftersom minsta knatte är så välinformerad och handspritar dagarna igenom. Tänker på andra stora epidemier och ryser. Spanska sjukan slog ut rätt många på sin tid.

onsdag, augusti 19, 2009

Hemarbete

Sitter och lyssnar på Tönnes som dels kommenterar Emil i Lönneberga, dels sväljer djupt och kluckande på ett sätt som får mig att misstänka att han har lika ont i sin hals som jag har i min. Han verkar gilla läget, dock. Samlar kraft inför att dra på madrassöverdrag på en jättebånglig resårdito. Jag vet inte ens om det går. Vi var tvungna att rensa Tönnes säng totalt i morse efter en nattlig olycka av oceanformat, och arbetet med att återställa sängen i sovbart skicka återstår alltså. Skjuter på det så länge det går med förevändningen att då får madrass och sådant torka ordentligt efter tvätten och lufta en stund till på balkongen.

Betraktelse: mina barn äter upp nektarinerna i en rasande fart. De älskar nektariner. Igår nyinköpta, om någon timme högst en kvar.

Det vi gör mot vår nästa

Jag har en ung människa i min närhet som har det svårt. Personen i fråga har gjort ett livsval som föräldrarna bara inte står ut med. Nu är det så, att trots att jag har många tankar och åsikter om hur man beter sig mot sina medmänniskor så har jag stor respekt för de unika förhållandena i varje familj. Det har gjort att jag har försökt att förstå familjens reaktion även om jag inte förstår den alls, och även legat lågt med mina egna synpunkter. Det kan ju bli problem och missförstånd och dåliga förhållanden i vilken familj som helst. Jag kommer säkert inte att älska alla val mina barn gör i sitt liv, men det spelar liksom ingen större roll. De är ändå de personer de alltid har varit och jag får lov att inse det, och att ha respekt för deras val. Synpunkter kan man ha, men det finns olika nivåer, kan man säga. Och nu har gränsen för vad jag kan acceptera passerats med råge.

Jag tycker inte det är OK att terrorisera sitt barn psykiskt och göra allt för att bryta ner det och pränta in hur värdelöst och hemskt det är. Fördomar och rädslor förklarar mycket, men här är det så konstigt att jag inte ser orsakssammanhangen överhuvudtaget. Jag ser bara hur en mycket bra ung människa håller på att bli psykiskt sönderslagen av dem som påstås skall vara dennes nära och kära.

tisdag, augusti 18, 2009

Märkesdagar

1) Sigvard börjar skolan på riktigt. Första klass. Han ville gå själv till och från skola och fritids från och med nu, så då fick han det. Vi repeterade mantrat "man går raka vägen till och från skolan" några gånger. Sedan stod jag på balkongen och såg honom gå.

2) Alva börjar gymnasiet. Jag hoppas hon skall trivas bra på Katedralskolan.

söndag, augusti 16, 2009

Detta är charm

Charm kan yttra sig på olika sätt. Det är exempelvis skillnad mellan rufsig charm och elegant damcharm. Men det här tycker jag är svårslaget i alla kategorier. Möjligen beror det på mina moderskänslor. Nyklippt och nygluggad.

Den boksynte, del 2

Rykten från junislägret där de tre äldsta barnen befinner sig (två som deltagare, en som ledare) har nått mig. De säger att den boksynte somnade över frukosten häromdagen. Orsak: full ös medvetslös hela dagarna och så läsa hela nätterna...

Lite ryskt

Läste Robert Harris Archangel och började sedan leta i mina bokhyllor efter böcker från Ryssland/Sovjetstater eller med ryska motiv, så att säga. Eino Hanski har jag läst så jag kan dem utantill ungefär, så jag hoppade över dem. Men så dök jag på Alexandra Marinina och kom ihåg att jag gillade hennes deckare. Så nu läser jag dem. Inser att jag dessutom har två titlar av henne olästa, vill säga översatta titlar. Jag kan inte ryska.

En sak som slår mig är dels att huvudpersonen verkar så otroligt orysk; hon är en värdelös husmor och bryr sig inte om det. Jag reagerar på det eftersom jag har en schablonbild av det ryska samhället såsom varande hyfsat ojämställt. Att kvinnor förväntas vara antingen huskors eller prydnader vid sidan om, vilket känns märkligt med tanke på hur många högutbildade och begåvade ryska yrkeskvinnor det finns. Jag vet inte hur mycket man egentligen pratade om jämställdhet mellan könen i Sovjetunionen men har på känn att det var det lilla, det. Klasskamp var viktigare. Och så verkar det som att det är en naturlag att alla ryska män har en flicka vid sidan om och att det är helt OK eftersom varje äktenskap är ingånget på rent affärsmässig basis. Sann bild eller min missuppfattning av texten?

lördag, augusti 15, 2009

Boksynt

Det är så trevligt att ha ett barn som liknar mig på det viset att han är storläsare. Nuförtiden sitter han helst i en fåtölj (eller ligger med benen i fåtöljen, magen på en skrivbordsstol och har boken på en pinnstol framför sig) och läser.

När vi var på IKEA häromsistens värmde det mitt hjärta ytterligare att se att han gjorde som jag också brukade göra ibland: gick direkt på bokhyllorna i de där utställningsrummen för att se vilka böcker som stod i hyllan och var helt ointresserad av möblemanget.

fredag, augusti 14, 2009

Märke

Häromdagen tog jag en för snäv högersväng när jag gick ut ur mitt rum på jobbet. Skrapade upp två parallella sår på armen på de tidningshyllor med vassa kanter som sitter på väggen direkt till höger utanför dörren. Det blev ett riktigt snyggt blåmärke på överarmen. Tycker det ser ut som ett plommon.



Eller som en mun.


Eller som en tulpan.

onsdag, augusti 12, 2009

En känsla av rymd

Jag gillar mikrovågsugnen på jobbet. Den är stor och fyrkantig och så har den ett sådant trevligt namn. Jag tror att det syftar på utrymmet inne i själva ugnen, men jag associerar hellre till rymd och sådant. Tänker mig en borgfarkost eller Kennys rymdbuss.

måndag, augusti 10, 2009

Teknisk idiot

Ibland blir jag så frustrerad när jag bara inte kan förstå hur saker funkar. Som min musikmaskin. Jag har en Samsung YP-K3 och programmet som hör till den har upppgraderats och bytt namn från Samsung till Emodio. Sedan det har blivit Emodio uppstår konstigheter.

Steg 1: jag rippar en CD till min dator. Inga problem.
Steg 2: jag för över filerna från min dator till lilla YP-K3. Då kastas låtarna om enligt ett slumpmässigt system. Det gör mig lite galen. Försöker lyssna på Händels Messias och arior, recitativ och körsatser kommer på helt fel ställen. Jag kan absolut inte förstå varför det blir så här. Tittar jag på de filer jag rippat till datorn ser allt helt OK ut, med låtarna i rätt ordning.

Jag skulle bli vansinnigt stolt om jag kunde lista ut varför det blir så men har inget hopp.

söndag, augusti 09, 2009

Minnesfragment helt apropå

Då och då dyker det upp minnesfragment som jag inte alls begriper varifrån de kommer och varför. För en stund sedan började jag plötsligt tänka på en kort tid under tonåren då vi kompisar hade dille på att försöka låta som gamla journalfilmer och spelfilmer från SF, företrädesvis från 40-talet. Det var något med de där äppelkäcka, pigga, distinkta tonfallen som vi tyckte var hysteriskt roliga. Själv lyckades jag bäst med frasen: A, fröken Svensson, var bussig och sätt på hurran,va.

fredag, augusti 07, 2009

Husmorstankar - eller nå´t

Vid två tillfällen i mitt liv har två goda vänner, rätt olika skapta sinsemellan, försiktigt för mig försökt framhålla försonande drag med hushållsarbete. Man kan gå i lugn och ro och göra det man skall medan man tänker, ungefär. Det låter bra. Det låter riktigt sympatiskt. Problemet för mig är inte att jag är lat. Jag kan hugga i och jobba jag också utan att gnöla. Gräva dasstunnegrop på landet är inget jag fryner på näsan åt, exempelvis. Men, Nine och Kerstin, jag vill inte ha fler tillfällen till att tänka. Ju färre monotona arbeten eller sysslor jag utsätts för, desto lugnare blir jag.

För mitt huvud jobbar övertid. Jag tänker så mycket så mycket så det är aldrig tyst däruppe. Argument för och emot, analyser av situationer, uppläxning av mig själv, klapp på ryggen till mig själv, rätta sättet att hantera det som händer just nu (exempelvis under pågående körsång) - det lugnar aldrig ner sig.

För någon månad sedan skulle jag göra en avslappningsövning. Till det yttre såg jag avslappnad ut, men jag kände mig hela tiden spänd som en fiolsträng. Och tankarna gick. På högvarv, förstås. Så när uppgiften som liksom skulle nå ner till botten i mitt avslappnade tillstånd (i detta fall "tänk på en blomma")kom började jag genast bolla olika teorier fram och tillbaka. Vilken blomma var det nu egentligen som flaxade förbi där innan jag började fundera på vad det skulle symbolisera och vilken av alla de andra blommor som nu vällde över mig i ett stort blomsterfång skulle jag välja?

Mitt huvud låter mig aldrig vara ifred.

Natt

Sigvard hade så rysligt ont i magen igår - kanske hade han svalt en massa sjövatten under dagen i Fjällnora - att han fick komma och lägga sig bredvid mig. Jag låg och tittade på denne min yngste, vackre son och tänkte att tiden går så fort.

Björn valde annat nattläger för Sigvard behöver så att säga mycket spelutrymme när han sover. Själv ryckte jag undan mitt huvud i sista stund för att inte få näsan krossad av sjuåringen som kastade sig häftigt i sömnen. Han pratar och sjunger i sömnen, gullhjärtat. Förutom snabbt mumlade meningar och ord blev jag dessutom väckt vid tretiden av att han för full hals gastade några rader ur en poplåt. I sömnen.

Idag har han fortfarande ont i magen och är lite slak. Jag tänker att det är tur att han inte vet i hur hög grad han smälter mitt hjärta för då skulle han bli ouppfostringsbar. Det gäller alla mina barn, men just Sigvard som är yngst, söt och charmig skulle kunna löpa risk att bli väldigt bortskämd.

tisdag, augusti 04, 2009

Frihet?

För något år sedan såg jag ett TV-inslag som handlade om ett gäng damer 60+ som hade ett bluesrockband. De var himla sköna och jag är ledsen att jag har glömt vad bandet heter. En av damerna sade något om deras texter i stil med att "Det skrivs så många sånger där tjejen säger kom tillbaka, kom tillbaka. Nä, varför det?"

Det lät så otroligt skönt och tvärsäkert när hon sade det att jag fnissade glatt. Utan några som helst aspekter på tvåsamhet eller relationer tänker jag att hon tillhör en generation då det fortfarande togs för givet att man borde ha en karl för att klara sig och vara normal. Och nu på äldre dagar insåg hon att hon var en person som kunde stå för sig själv, så att säga. Det kändes befriande.

Det värsta

Köpte en kungsängslilja i mässing på Fullerö handel i juni (ni vet, det där stället där man kan köpa betongbassets för 3000 pix. Nu har den hamnat där den skall vara, på Samuels grav. Ikväll orkade jag inte vara kvar så länge. Satt och grät i bilen på parkeringen utanför kyrkogården istället. Det är så omöjligt att förstå att min pojke inte kunde få leva. Det finns ett stort tomrum inom mig som blir större för varje år. Där finns allt som aldrig fick bli. Lära sig cykla, börja skolan och allt annat.

Alla föräldrar har då och då mardrömmar och hemska ögonblick då de föreställer sig hur det skulle vara om det där värsta hände. Den gången ungen vinglade ut i gatan framför en bil eller halkade på bryggan eller var borta spårlöst en halvtimme - det blir rätt mycket föräldraförtvivlan bara av det. Vet ni vad det hemskaste är? Det är mycket värre i verkligheten.

Musse Pigg-posten

Hämtade ut paket ikväll på ICA Norby. Kassan stängd, jag gick och frågade en kassörska vad jag skulle göra. Hon svarade att hon var den som var ansvarig just nu, men de var bara två i kassorna, kunde jag vänta lite...jag såg köerna och förstod dilemmat. Tydligen är halv åtta-tiden vardagskvällar tidpunkten då alla i Norby och Eriksberg passar på att handla.Hade inget bättre för mig så jag stod där vid disken och hummade för mig själv och tänkte att det är ju själva f-n för personalen att ha det så här. De gör så gott de kan av en stressig arbetssituation. Nä, det var bättre förr.

Saker jag såg på min promenad

Inte mindre än två snokar som slingrade sig över vägen på olika ställen. Min skugga där jag gick. Till och med på min skugga ser man att jag är en medelålders kvinna som kämpar med livet, vikten, sinnesron. Tänk, så blev man en trist kliché. Medelålders. Medelålders och utan ett enda svar på livets frågor. Bara bördor mest hela tiden.

måndag, augusti 03, 2009

Författarporträtt - klyschor vi minns

Läste i DN om Klas Östergren och en kommande filmatisering av Gentlemän. Höll på att garva läppen av mig när jag såg att fotografen hade lyckats använda sig av två av de mest frekeventa författarporträttklyschorna.

På framsidan: författaren, helt klädd i vitt eftersom det är sommar förstås, lutad mot den vitkalkade väggen på sitt pittoreska skånehus. En liten snutt rödbrun tvärbalk finns också med på bilden för att markerna korsvirkeshus. Klas Östergren själv står med huvudet i profil och ser sökande ut mot tänkta vidder. Inne i tidningen tillsammans med själva reportaget är det bilden av författaren vid sitt skrivbord vi bjuds på.

Det går slentrian i allt.

lördag, augusti 01, 2009

Ånger

Varför köpte jag den där power extra energi hej och hå-drickan till Sigvard när han bad om att få den som den del av lördagsgodiset? Om det finns någon människa som absolut inte behöver extra tillskott av energi så är det herr Jens Sigvard Persson.

Jag börjar snegla på klockan. Får man lägga honom snart så det blir lite tyst här hemma?

Kristelefon

Tönnes är inne i en period när han skall tampas med oss. Jag skulle vilja beskriva det som att han rollspelar. De mest fåniga småsaker gör honom upprörd. Jag tror som sagt att det är mer teater än på riktigt, för när Tönnes är ledsen eller arg på allvar beter han sig inte som han gör vid de tillfällen jag beskriver nu.

Det kan räcka med att jag säger till honom att han skall sluta vifta med sitt dingeldjur vid matbordet. Vanligen räcker han mig då sagda dingeldjur så vi kan lägga undan det, men nu fnyser han och börjar spela upp hela registret av surhet och ovilja. Han avslutar med att intensivt knappa på en imaginär mobiltelefon och så för han upp sin osynliga telefon till örat och börjar prata. Upprört och med tydliga menande blänganden under lugg mot oss. När har lagt på är han något mer lättillgänlig igen.

Jag vet inte vem han ringer. Om han ringer till sin pappa, mormor, morfar, någon skolpersonal - eller så har han kanske direktlinje till Gud. Han får prata av sig i alla fall och kan få ur sig hur dumma vi är allihop som behandlar honom så orättvist. Jag tycker att Tönnes lösning är rent genialisk. Klok pojke.