onsdag, september 30, 2009

Snäll

Jag tycker om att vara snäll mot mina barn. I morse tyckte jag att jag lyckades extra bra!

Jag övervakad Tönnes frukostätande innan skoltaxin kom. Han började som vanligt med en tallrik yoghurt och müsli, och sedan pekade han lite slött med handen mot bordet. Jag visste precis vad han menade. Han ville ha en smörgås. Jag sade: "Tönnes, kan du teckna vad du vill så jag förstår?" Tönnes har kunnat teckna smörgås i flera år. Han visade tydligt att han inte hade lust och att jag var rätt fånig och jobbig. Istället för att antingen ge mig eller bli irriterat envis föreslog jag att vi skulle göra det tillsammans. Jag reste mig och gick till honom och tog hans händer och så tecknade vi smörgås ihop. Tönnes gillade det. Han knep ihop ögonen och gjorde sin skrattgrimas och fick rynkor på näsan och var rysligt söt och glad. Jag var också glad för det blev en bra liten stund sådär mitt i stressvardagen. Pussade på hela stora, fina pojken. I morgon kanske han kommer ihåg det är och mer villig att ställa upp på att teckna istället för att slöpeka.

Sticka ut hakan

Jag är konflikträdd. Jag tycker det är jätteläskigt när folk blir upprörda på mig och anser att jag är dum. Ändå törs jag då och då kliva upp på barrikaderna. Exempelvis den gången för några år sedan då det kom en kallelse till ett föräldramöte med gosskören där det skulle förekomma vin. Jag ifrågasatte förekomsten av alkohol på ett föräldramöte, och jisses så mycket skit jag fick från en del håll. Från andra håll fick jag synpunkter som jag inte delade men som var framförda på ett hyggligt sätt, det är inte de kommentarerna jag beskriver som att jag fick skit över mig. Bara för att förtydliga att jag tål mothugg. Andra höll med mig. Men den sak som en hel del valde att bli mest upprörda över - antagligen för att slippa fundera på sakfrågan - var att jag hade svarat alla så att även de gossar och herrar i kören som hade mejladresser fick del av mina synpunkter. Jag tyckte det var mycket värre att de först hade fått signalen att närhelst vuxna samlas måste de ha alkohol. Tänk så olika man ser på saker.

Det serverades inget vin den kvällen, och hittills har det inte kommit upp som förslag till föräldramötena. Det tolkar jag som att majoriteten antagligen ansåg att jag hade en poäng. Även om det säkert förekom en del muttrande om glädjedödande nykterister. Återigen, så olika man ser på saker. För mig är det alkoholen som är den stora glädje- och livsdödaren.

Jag hoppas jag skall fortsätta orka sticka ut hakan då och då trots att jag är rädd.

tisdag, september 29, 2009

Undersysselsatt

Tyckte att kvällen körövning var lite slitsam. Första delen av repetitionen ägnades åt herrarna som fick öva och ta om och öva och ta om tills jag i mitt stilla sinne tänkte "stämrep, någon?". När damstämmorna väl fick träda in hann vi sjunga en och en halv takt innan maestro bröt. Och så var det dags för herrstämmornas enskilda repetition igen. Där jag satt och i andanom rullade tummarna började jag fundera på en glaskaraff till hälften full med vatten som har stått en fönstersmyg sedan terminen började. Jag undrar vem som ställde dit den och hur länge den egentligen har stått. Minst sex veckor har i alla fall jag lagt märke till den.

Efter paus fick vi sjunga lite längre sträckor i taget. Det var välgörande. Det blir så hopplöst hackigt och tråkigt när man bara får ta det snuttvis hela tiden. Steve Dobrogosz Requiem kommer vi att få till riktigt snyggt kändes det som till slut - kom gärna och lyssna den 31 oktober.

måndag, september 28, 2009

Min flirtiga cykel

Jag har en trevlig cykelväg till och från jobbet. Stora delar går genom stadsparken, längs med ån. Där jag cyklar på grusvägen guppar det till med jämna mellanrum och då plingar min cykelklocka så glatt. Den plingar i stort sett för varje litet gruskorn jag kör över. Det är rätt många som har vänt sig om i tron att någon har påkallat deras uppmärksamhet - och så är det bara jag och min överdrivet kontaktglada cykel.

En annan sak som är trevlig med vägen utmed ån och genom skogspartier är att jag får i mig finfina tillskott med protein tack vara de flugor som först studsar mot min panna och sedan flyger in i min mun. Jag hinner inte spotta ut alla, sväljreflexen är för snabb.

söndag, september 27, 2009

Helgen

Tönnes har varit hos Elin, Claes, Vidar och fåren. Om två veckor slaktar de fåren så det var ju bra att Tönnes fick säga hej till fåren nu. Sigvard har fått sin lyckopeng och varit ensam hemma i några timmar vid inte mindre än två tillfällen i helgen. Först i fredags när det tog mig så orimligt lång tid att lämna Tönnes i Stenhagen och åka hem igen, och i lördags när jag var på konsert med Domkyrkans ungdomskör. Alva sjöng och kunde inte barnvakta. Justus som njöt av att han var ledig från körandet denna helg sumpade min plan om att han skulle vara med Sigvard genom att gå till en kompis och leka med katter. Jag pratade ingående med Sigvard om han inte skulle följa med mig ändå, men han ville hellre vara hemma. Jag slutade vara orolig när jag a) kom ihåg hur mycket jag själv tyckte om att vara ensam hemma redan i sjuårsåldern samt b) inpräntat i gossen att om det finns något han absolut inte får göra när han är ensam så är det att göra popcorn. För att ytterligare säkra det hela poppade jag popcorn åt honom innan jag gick. Naturligtvis gick allt utmärkt.

Idag har Alva sjungit högmässa samt hängt på stan, Justus har gått till kompisen med katterna, Sigvard fick cykla till dansen tillsammans med sin pappa och annars tittat på film och käkat isglass mest hela dagen. Tönnes blev tack och lov hemskjutsad av Claes. Allt flyter. Skönt. För jag är inte på topp kroppsligen och är väldigt trött (har ni hört den förut), så minsta motståndets lag har verkligen gällt hela helgen. Snart är det kväller. En pojke skall bada, en annan har lovat att duscha och helsanera både sig själv och kläderna efter kattgosandet och sedan skall Alva och jag se på Top Model. Mer kan man inte begära av en söndagskväll. Med lite shyssta värktabletter ror man iland det mesta!

fredag, september 25, 2009

Kvällstrött

Jag har varit hemma från jobbet sedan i tisdags och inte orkat göra många knop. Jag bara säger det så att ni skall förstå vilken kraftansträngning eftermiddagen och kvällen var.

Tönnes kom hem strax före 17. Direkt när han klev ur taxin såg jag att han var trött. Han sade inte många ord till mig, och när jag berättade att han skulle åka till Elin, Claes och lilla Vidar blev han fundersam. Han tycker om att vara hos sin kontaktfamilj, men han behöver alltid tänka på saken en stund. Jag packade Tönnes väska och eftersom vår Oldsmobile från -93 sedan två veckor tillbaka is pining for the fjords, så att säga, var det buss som gällde. Som tur är det finns det en busslinje som faktiskt går från oss ut till Stenhagen, så första delen av kvällen var enkel. Bussen stannade i Stenhagens centrum. Elin och Claes bor bortom Fyrispark. Jag skall inte påstå att det är som att åka skidor till Nordpolen, men eftersom jag var sjuk och trött och Tönnes också var trött kändes det lite öken att behöva gå så pass långt. Jag såg hur Tönnes blev torr om läpparna och började släpa fötterna efter sig, men han klagade inte utan knogade på. Allt blev bra så fort vi klev innanför grinden. Fåren var kvar i hagen och lille Vidar stod där på gräsmattan. Tönnes körde nöjt ner händerna i jackfickorna efter att ha vinkat adjö till mig. Fast han tog upp händerna ur fickorna för att ge mig två bamsekramar innan jag till slut gav mig av.

Hemma hade jag en ensam Sigvard. Han var helt lugn och ville hellre vara hemma själv än följa med mig och Tönnes, men jag var lite orolig hela tiden. Jag visste att de stora barnen skulle komma hem, men inte när. Jag slösade tio minuter på ICA Maxi för att köpa nagelfil och något att dricka. Kom ut med fingervantar till pojkarna och en kjol till mig själv. Vimsade omkring och letade efter en busshållplats och missade mycket riktigt bussen. Fick vänta i tjugo minuter på en buss som tog mig till stan - för den där bra busslinjen som gick mellan oss och Stenhagen går givetvis bara på udda klockslag på eftermiddagar var tredje fredag när när Vattumannen har ascendenten i Lejonet eller något sådant där. Definitivt inte på kvällstid i alla fall. Inne i stan fick jag vänta tjugo minuter och höll på att krevera av alla dumbrudar som sätter sig och röker inne i busskuren. Försökte stänga ute allt med mina lurar och musik. När bussen så kom var det tyvärr en chaufför som tyckte att det hör till hans jobb att ha på radion skithögt inställd på en skvalkanal - ajöss till min egen musik. Var riktigt sur och arg och less på mänskligheten när jag klev in genom vår dörr. Resan startade 17.39. Jag kom hem 20.13.

Men hemma fanns de ljuvliga barnen (minus Tönnes, då). Alva och Alex hade gjort kvällsmat. Sigvard var pigg. Justus sade till mig: "Sluta att vara så elak mot dig själv" när jag bannade mig själv över de där slösade tio minuterna på ICA Maxi och några andra misstag jag gjort den senaste veckan. Med andra ord är allt helt OK nu. I det närmaste perfekt.

torsdag, september 24, 2009

Soffprojekt

Rak sjal i rosa lingarn.


Rosa fluff! Jag har väldigt sällan på mig något i färgen rosa men har alltså två rosa sjalar på gång. Undrar om det säger något om min personliga utveckling?


Nyaste projektet, roligt vågmönstrad sjal i ett garn som jag blev glad åt att hitta. Milt och dovt och liksom jag. Tyvärr gjorde jag något fel igår när jag försökte sticka mitt i galopperande förkylning, så nu måste jag repa upp allting och börja om från början igen. Men det gör inget. Jag stickar så långsamt att några upprepningar inte direkt stör tillverkningen. Kontemplativt, liksom.


Virkade sjalen som jag har gjort två tidigare varianter på. Den fina i vit mohair virkad med liten nål så det nästan ser ut som spets gav jag till Kerstin som en riktigt navelluddspresent (se Berke Breatheds serie Opus för referens) på födelsedagen. Jag har gjort en i ett grövre blått garn, virkad med stor nål som Alva har fått. Och nu den här. Jag betonar att det är en höstsjal i höstfärger, det är inte en reggaesjal. Jag tycker att reggae är dötrist.


Dessutom håller jag på att virka en ärtgrön klänning i någon slags 60-talsstil. Jag var klar med den i våras men när jag provade den såg jag ut som en stoppad korv. Så det var bara att repa upp och börja om och försöka modifiera mönstret. Den ligger på is ett tag i min galna förhoppning att jag plötsligt skall smalna av så att jag inte måste lägga ner så mycket jobb på att räkna om mönstret.

tisdag, september 22, 2009

Biskop Krook

Nu är jag rejält sjuk igen, och vid lunchtid ringde jag upp maestro för att höra om jag verkligen behövde komma och sjunga vid kyrkomötets öppnande. Dumma jag, vad trodde jag att han skulle säga? Ger man honom ett lillfinger ("jag är jättesjuk men rätt hyfsad i halsen så om det är kris kan jag komma") så tar han inte bara handen utan hela armen. Så jag ställde upp och sjöng. Själva sjungandet kan jag inte uttala mig så mycket om eftersom jag var rätt borta i skallen, men nuvarande biskopen i Stockholm, Caroline Krook, gjorde min dag.

Dagens text var ur Lukasevangeliet, den om Marta och Maria. Jag har hört biskop Krook tala om de texterna för tjugo år sedan på en föreläsning på teologen, och jag blev lika förtjust då som jag blev idag. Jag hastar att säga att hon inte upprepade den föreläsningen utan höll en ny predikan på samma tema.

Det jag minns nästan allra bäst från föreläsningen och som det bara nuddades vid i dagens predikan var det faktum att det var två kvinnor som bjöd in Jesus till sitt hus, trots att de hade en bror och att han som man i huset borde haft rollen att bjuda in gäster. Vid föreläsningen för tjugo år sedan bollade Caroline Krook lite med tanken på att en förklaring skulle kunna vara att Lazarus var förståndshandikappad och att hans systrar tog hand om honom. Jag tyckte det var en spännande och rörande tanke då, och det tycker jag fortfarande. Uppenbarligen tog jag starkt intryck av just det eftersom jag omedelbart kom att tänka på det när predikan började.

Biskop Krook går i pension snart och sade att hon skall låta Marta i sig vila och låta sin Maria ta mer plats. Det låter vettigt. Det är så jag önskar att vi alla kunde få göra; låta både det aktiva, yttre livet och det mer kontemplativa inre livet få finnas och frodas jämsides.

Kvack

Okej då, nu skriver jag också ett blogginlägg föranlett av Anna Anka. Hon pratar om att USA är ett land där män är män och kvinnor får vara kvinnor. Min första reaktion är: och varför tycker hon att hon har rätt att definiera för alla kvinnor världen över vad "kvinna" är?

Just nu är det Anna Anka som råkat ha kvacka ur sig sina åsikter om förhållandet mellan könen på bästa sändningstid, men hon sannerligen inte är ensam om dem. Man kan prata med första bästa konservativa extremhögerkristna svenska så säger hon samma sak. Det finns andra som inte befinner sig på någon extremkant som ändå påstår att de vet vad det är att vara kvinna eller man, och att det är handlar om begränsade roller som de liksom påstår skulle vara naturgivna. Då är jag onaturlig, då. Eftersom jag med stigande ålder mer och mer anser att det handlar om individer och inte kön. Jag ställer mig ytterst frågande varje gång någon kläcker ur sig något om vad som är naturligt eller inte när det gäller könsroller. Jag rent av går i taket.

Och de där idiotierna om att en kvinnas plikt är att behaga sin man för att han förser henne med pengar ger jag inte ett ruttet lingon för. Vad är det som är bra med att en person skall göra allt för att undertrycka sina egna känslor och behov och i själva verket spela teater hela dagarna för att behaga en annan person? Galet. Jag som trodde att en relation handlade om mötet mellan två människor.

Det känns bra att jag inte känner igen mig ett enda litet dugg i de kvinnodefinitioner som Anna Anka och hennes medsystrar i fånigheterna för fram. Jag skulle bli allvarligt oroad om jag hade haft någon igenkänning där!

söndag, september 20, 2009

Ännu en helg på...Wendelsberg

Har kommit hem från Wendelsberg efter helgens sammanträde med IOGT-NTOs Juniorförbund, Junis, styrelse. Vi är en ny styrelse och det här var vårt första så att säga riktiga sammanträde. Det gick bra. Vi hade bra diskussioner. Jag pratade för mycket, men det råkade ju vara så att min hjärtefråga internationellt arbete kom upp på bordet, samt att jag såg mig nödd och tvungen att agera språkfascist. Svårt att hålla tyst då - men synd om styrelsekamraterna.

När vi träffades förra gången var vi i Stockholm och ägnade lördagskvällen till femkamp på Gröna Lund. Det är lika bra att säga som det är: Connys lag vann, och jag tror tyvärr att Conny hade vunnit individuellt om vi hade räknat så. Han utvecklade en segergest som användes flitigt resten av den helgen och som levde kvar även denna. För nu var vi i Göteborg, så då åkte vi till Liseberg och körde femkamp. Connys lag vann. Segergesten förekom ymnigt. Nu finns det vissa styrelseledamöter som allvarligt funderar på att förlägga nästa FS-möte till Köpenhamn så vi kan gå på Tivoli och ha femkamp även där. Men där sätter jag ner foten. Det finns en gräns för hur dryg Conny (och även Daniel) kan få bli. Nu är det slut med femkamp. Och de kan ju glömma att det blir någon innebandy på Tollare i november. Inget mer tävlande. Nu skall vi vara snälla mot varandra och låta alla vinna i fortsättningen, tycker jag. Som drog ner mitt lags snittpoäng rejält, vilket beror på att jag är en så starkt förandligad typ.

torsdag, september 17, 2009

Sentimental

Barnen har varit hos oss tre veckor i sträck eftersom deras far har fått en hand opererad. I morgon eftermiddag går de till honom, och sedan är det som vanligt med en vecka i taget.

Jag tittar på högen med strumpor, kalsonger och tröja som Sigvard lämnat efter sig i en fåtölj. Jag blir med ens lite hjärtnupen och tänker "lilla gubben, nu är han snart borta en vecka igen". Så flinar jag åt mig själv och tar mig samman. Bli rörd av en hög med kläder som ungen borde ha vett att ta reda på själv!

onsdag, september 16, 2009

Men för livet

Råkade se den där filmsnutten som Banverket kör på TV, den där ett par så förälskat står och tar farväl av varandra medan musiken spelas på lite fel hastighet så det låter skevt och man anar en kommande katastrof och så kommer tåget och kör över kvinnan. Det kändes så bekant, på något vis. Nyss slog det mig: varning för livsfarlig ledning!

När jag gick i första eller andra klass fick vi se en film som en gång för alla skulle pränta in i oss att aldrig, aldrig någonsin leka i närheten av eller vidröra en högspänningsledning. Jag minns filmen som en kavalkad av brända barn som föll mot marken. Antagligen var det inte så. Förmodligen innehöll filmen en eller två sekvenser där dessa starka effekter togs till, men såhär mer än trettio år senare minns jag fortfarande filmen som en följd av just döda och brända barn.

Och nej, jag har aldrig lekt vid eller velat vidröra en högspänningsledning. Nu var jag knappast den typ av barn som skulle ha lockats av tanken, men men vet ju aldrig: om inte filmen hade varit kanske jag hade fått vilda idéer.

tisdag, september 15, 2009

Repris

Han gjorde om det ikväll! Jag hade satt Tönnes i badkaret och placerat mig vid datorn en stund och mådde rätt kasst eftersom jag fortfarande är förkyld och trött och inte orkade gå till kören ens fast det är roligt. Rätt vad det var knackade någon mig på axeln. Jag vände mig om. Där stod Tönnes naken och droppande, med cyklopögat över ansiktet och med snorkeln i högsta hugg. Jag skrattade högt och det gjorde han också, nöjd över sitt lilla bus. Sedan var det bara att följa med in till badrummet och tvätta håret på pojken ikväll igen. Snart har han stans renaste hår.

måndag, september 14, 2009

Full av resurser

Tönnes kvällsbadar. Jag hör att han bubblar i vattnet och är glad över att han gradvis blir mer och mer trygg med att leka i vatten. Så hör jag att han sätter igång duschen. Tar det med ro; nuförtiden duschar han så fint och skvätter inte nämnvärt mer än någon annan i familjen. Duschen fortsätter dock att strila rätt länge så jag anar översvämningsrisk och går in i badrummet. Jodå, visst är badkaret fyllt precis till randen. Jag stänger av duschen. Tönnes visar att han tycker det är dags att tvätta håret - det är något han gillar att göra. Han sätter sig i badkaret och lyfter upp Justus cyklopöga och snorkel och försöker applicera dem på rätt sätt. Då inser jag att de bubblande ljuden antagligen har uppstått när han har lekt med snorkeln. Jag blir imponerad över att han vet hur man skall använda prylarna. Åter ett tillfälle då jag inser hur mycket han kan som vi inte har en aning om. Hjälper Tönnes att sätta på cyklopögat ordentligt. Han biter ihop så gott han kan om munstycket på snorkeln och så sätter vi igång.

Han är så otroligt klyftig. Med cyklopöga på får man garanterat inget schampo i ögonen.

söndag, september 13, 2009

Bilder från dagen

Jag gjorde en enda utflykt idag, och då blev jag skjutsad i gul veteranbuss där skyltarna var av en mer varnande natur än de är idag. Notera de färgförstärkta versalerna. Ord och inga visor.


Fyrtioårsfika hos finaste Kerstin. Vi diskuterade länge hur det egentligen ligger till med det där med sju sorters kakor och tårta: skall man äta av alla kakorna och trycka i sig tårta ovanpå, eller hur är det? Svaret var att man väljer enstaka exemplar bland kakorna och orkar sedan en tårtbit också. Kerstin bakar dock inte sju sorters kakor, hon har nio sorter vilket gjorde det mycket svårare att välja. Förmodligen bakar hon så många sorter för att få utnyttja alla fina kakburkar hon hittat på loppis. Svartvinbärsmacaronerna var att dö för (medveten anglicism). Och så drack vi té och kaffe ur bloggade koppar.

Konsert är kul men alltid oförutsägbart

Igår var det Kulturnatt i Uppsala. I Domkyrkan var det körmaraton hela kvällen lång. Själv hann jag lyssna en halvtimme på gosskören innan jag var tvungen att sticka iväg för att öva inför vår egen konsert. Intressanta fenomen inträffar under kulturnatt: hela körsalen var impregnerad med rök. Någon sade att den kom utifrån och att det var något evenemang där man hade tänt eldar. Röken var inte välgörande för stämbanden.

Vi hade fått instruktioner om att gå raka vägen in och längst bak i kyrkan till Vasakoret där vi skulle inleda konserten. Vi knallade på. Och så viker plötsligt ledet in mot Jagellonska koret! Många ivriga viskande röster (jag viskade också) väste: "Fel, fel, vi skall till Vasakoret!" Viskande svar tillbaka: "Nej, Milke har gett andra order precis innan vi gick in." Vi vimsade runt i Jagellonska koret för att försöka ställa upp oss på ett sätt så att vi kunde se noterna eftersom belysningen var i det närmaste obefintlig - då gavs kontraorden. Ändring, till Vasakoret ändå. Halvkvävda fniss medan vi ramlade åstad igen. Efter det avlöpte det mesta efter programmet.

Fast jag tyckte det kändes lite läskigt; vi stod på den nya körplatsen och hade inte hunnit öva där innan. Det är skönt om man hinner lyssna in hur det låter när man står på ett nytt ställe för att slippa obehagliga överraskningar. Min obehagliga överraskning var att det i mina öron lät som om det bara var jag som hördes av sopranstämman. Och jag tror inte att jag fläskade på onaturligt mycket, utan det torde vara ett akustiskt fenomen. Läskigt i alla fall eftersom jag på en gång blev skrajsen och självmedveten och hade att snabbt välja mellan att fegsjunga eller sjunga som vanligt. Jag valde att sjunga som vanligt, men upplevde hela konserten som ett enda stort läskigt solo.

Råd till körledare: skaffa en sparkcykel för snabbare transport i kyrkan under pågående konsert eller gudstjänst.

fredag, september 11, 2009

Dålig karaktär

Håhåjaja vilken tur att jag aldrig har börjat röka, för då skulle jag aldrig kunna klara av att sluta. Denna slutsats drar jag efter åratals kamp med diverse personliga smådjävlar; börja röra på dig- djävulen, bli mer organiserad i hemarbetesdjävulen samt - för att stjäla från Bang - mañanadjävulen. (Hur är det förresten, hänger karaktär och laster ihop? Är det en last att hellre luta näsan över en bok än att plocka tvätt, eller är det dålig karaktär?)

En liten tröst är att när räkenskapens dag kommer kan jag i alla fall ärligt säga att jag gjorde mitt bästa, efter förutsättningarna.

torsdag, september 10, 2009

Myntfötter

Ibland funderar jag på det där med pengars värde och att det fluktuerar så. Bästa exemplet för en vanlig ekonomiignoramus som jag brukar vara att illustrera prisförändringar genom tiderna med priset på barndomens kola eller glass. Jag väljer glassen. Storstrut, 5 kronor när jag var liten. Varför kostar den närmare 30 kronor idag? Jag förstår verkligen inte varför priser höjs hela tiden.

Tänker på inflationerna i mellankrigstyskland och Sovjetunionen då en liter mjölk kunde kosta tio miljoner en dag, för att kosta tjugo miljoner nästa dag. Pengarna hade så att säga inte en pappers- och trycksvärtevärde längre. Det blir så tydligt att pengavärde är en illusion som bygger på överenskommelser om vad som är värdefullt. Jag kan läsa ekonomiska teorier hit och dit och tycka att jag förstår en liten bit - men til syvende og sidst så är det precis som när man jag får förklaringar om hur varför flygplan flyger och tunga båtar inte sjunker; jag tror att det är trolleri alltsammans.

Guldmyntfot togs bort därför att guld inte har ett exakt värde. Men vad har det? Finns det något materiellt som har ett så beständigt värde att det är konstant? När jag tänker så långt inser jag att all marknadsekonomi baseras på ett gungfly och så blir det lite läskigt. Vad man än väljer som grund för sin ekonomi så kan den ryckas undan. Sverige skulle kanske ha kunnat ha skogs- och järnmyntfot förut, knappast längre. Ruhrområdet kunde haft kolgruvemyntfot, men även det förändras. Kan man grunda sig på ideella värden istället och ha goda människor-myntfot, kanske...men hur goda är människor egentligen.

Det måste vara störtjobbigt att vara ekonom.

Inga djurvänner, direkt

Lappen sitter ovanför diskbänken på mitt jobb. Katten har dött flera gånger om.

tisdag, september 08, 2009

Kören och svinet

Maestro uppmanade oss efter körfikat att i fortsättningen tvätta händerna ordentligt efter oss när vi går upp från fikat. Jag undrar nu:
1) Är det inte bättre att göra det före fikat, i sådana fall?
2) Hur lång tid tar det om ca 35 personer skall tvätta händerna samtidigt? Det kapar den effektiva repetitionstiden avsevärt.

Men jag förstår. Det är inte kul om halva kören eller mer slås ut på en gång. Då blir det liksom ingen verksamhet.

måndag, september 07, 2009

Första läxan

Sigvard kom hem full av glädje. De har fått sin första läxa. Han berättade genast för mig om vad de skulle göra, hur långt de skulle göra och att de absolut inte fick gör längre än vad läxan räckte. Jag frågade om han ville att jag skulle hjälpa honom. Han svarade vänligt men bestämt "Det är min läxa" och satte sig vid köksbordet att göra den.

Tänk om alla läxor kunde kännas lika lätta och positiva.

Pffft

I morse cyklade jag som en dåre till husläkarmottagningen och flåsade in på parkeringen för att ställa cykeln i stället kl 8.44. Cykelställen var flyttade till gaveln. Precis det som kan stjälpa hela projektet. Stressade in och anmälde mig. Det visade sig att jag inte alls hade tid 8.45 utan 8.15. Tablå. Min snälla husläkare sade att hon tyckte det var synnerligen konstigt för jag brukar alltid dyka upp eller meddela förhinder. Fått ny tid om en vecka. Inga rön om mitt ryggonda än, alltså.

Jag tycker det är oerhört pinsamt och jobbigt att missa tider. Punktlighet är en dygd.

söndag, september 06, 2009

Circle of life

Plocka ur diskmaskinen. Göra frukost. Plocka undan disken och stoppa den i diskmaskinen. Sätta igång diskmaskinen. Röja på köksbänken, i alla fall nödtorftigt. Plocka ur diskmaskinen. Laga mat. Plocka undan disken och stoppa den i diskmaskinen. Sätta igång diskmaskinen. Plocka ur diskmaskinen. Laga mat. Plocka undan disken och stoppa den i diskmaskinen. Sätta igång diskmaskinen. Tänka: jag dör och kräks och svimmar om jag måste plocka ur diskmaskinen eller laga mat en enda gång till idag.

The tooth fairy´s gonna make you rich tonight

Pojken heter...Gluggvard.

fredag, september 04, 2009

Kväller

Jag är trött och har vansinnigt ont i huvudet. Dagen har ändå varit bra. Det var trevligt att sitta i gamla köket på Örebro slott och äta lunch och ha möte och prata internationellt arbete och reta upp sig på roliga (icke) brev från SIDA. Landshövdingen drog runt mig på snabbrunda i residenset så jag skulle få se lite innan jag var tvungen att springa till tåget, jag gick före alla andra för att hinna hem till barnen i någotsånär hyfsad tid på kvällen.

Så jag vet inte varför jag har så ont i skallen. Möjligen för att jag har ont i själen också av människor och deras sjuka, vansinniga och kärlekslösa syn på tillvaron. Jag vill förbättra världen med en gång. Fort skall det gå. Bort med fattigdom och hat och rädsla och fördomar och allt ont människor gör mot varandra. www.forbattra.varlden.nu. Något sådant.

torsdag, september 03, 2009

Morgonbetraktelse

Så här tidigt på hösten är det väldigt skönt att promenera med Sigvard till skolan i den ljumma luften och solen. Allt är vackert. De mosade sniglarna får något förklarat över sig där de ligger, och fruktträden sträcker ut sina grenar med frukt så inbjudande över trottoaren på ett alldeles lagom plockavstånd för knattar som är på väg till skolan. När jag lämnat mammas lilla kanelbulle i skolan och cyklar in mot stan möter jag fler barn som är på väg. Några cyklar med sina föräldrar, andra går, och flockar kommer åkande på sina sparkcyklar. Det ger en helt annan känsla än vinterns tunga lufsande i snö.

När jag var framme vid jobbet och hade parkerat min cykel mötte jag en far med två små barn på väg över gatan. Det äldre barnet gick själv och gjorde som små barn brukar: han drog benen efter sig på väg över gatan. Pappan vände sig om och sade: Det här är ett övergångsställ. Kommer du ihåg att vi pratade om övergångsställ igår?

Jag gick vidare och flinade. Jag såg framför mig ett övergångsställ. Undrade också lite över språkliga förskjutningar. Det fullkomligt logiska och begripliga ordet övergångsställe - ett ställe där man går över vägen - hade för den här mannen förändrats till övergångsställ. Varför?