lördag, oktober 31, 2009

Nöjd

Gick ut hårt i förmiddags och sjöng i högmässan. Störtade sedan hem och kraschlandade i soffan med huvudvärk och diverse andra krämpor. Mådde inte så bra när jag kravlade mig upp för att cykla iväg till Domkyrkan igen. Blev piggare efter en hyfsad repetition och sedan fika. Och konserten gjorde vi ruskigt bra. Tack orkester och solist, och tack till Milke och oss själva som sjöng så bra! Vissa konserter minns man länge för att de på något vis lyfte på alla nivåer. Våra konserter i London i våras kommer jag alltid att minnas som sådana konserter med extra lyft eller vad man skall säga, och jag tror banne mig att den här Dobrogoszkonserten kvalar in i samma grupp. Ni som inte var där och lyssnade, sörj!

torsdag, oktober 29, 2009

Unga mödrar

Då och då ser jag på den danska dokumentärserien Unga mödrar, som handlar om just unga mödrar. Jag tycker den är rätt fin. Tonen är neutral och full av respekt för dessa tonårsmödrar som emellanåt verkar ha enbart ett mål med sitt liv: självdestruktivitet. Med något enstaka undantag är det vad man skulle kunna kalla white trashbrudar och jag sitter oroligt och undrar hur det skall gå för dem med sina negativa attityder och sina ogenomtänkta beslut vad gäller pojkvänner på löpande band.

Igår blev jag extra orolig över fjortonåringen som suckade över att det var tungt att inte kunna dricka under graviditeten, eftersom hon tyckte så mycket om att göra det och var van vid att göra det. Fjorton år. Van vid alkohol. Hon var antagligen inte nykter när hon blev gravid. Gissningsvis kommer hon att bli gravid på fyllan några fler gånger innan hon fyller tjugo. Enda trösten var att hon ändå ansåg att hon för bebisens skull inte kunde dricka under graviditet och amning.

En annan värld, andra attityder. Men människor som försöker streta på och göra så gott de kan. Jag gillar som sagt programmet för att det inte anläggs en enda synpunkt på flickorna, utan det är bara fakta runt deras liv och situation som visas upp. Att de sedan visar upp sidor av sig själva som de kanske inte tänker på får nog stå för dem själva. Som den unga mamman som gnällde oavbrutet på allt, och fick spel när de var på semester i Turkiet för att man inte kunde handla för danska pengar där. När jag ser sådant blir jag ännu mer övertygad om att kunskap och bildning är finfina verktyg för att minska intoleransen och öka ödmjukheten. Ju mer man vet, desto mer inser man hur mycket okunskap man bär på.

Håller tummarna för alla unga mödrar i hela världen.

onsdag, oktober 28, 2009

Värmekällor

Det finns något försonande även med vardagsmorgnar under den mörka årstiden. När jag väcker mina yngsta pojkar är de varma och goa och mosiga och mysiga efter sömnen. Deras värme sprider sig. Jag tar vara på den så länge jag kan - snart är de stora och väcker sig själva och då har man ingen liten att värma sig på längre.

Religiöst

En av de saker som är väldigt nedslående med att vara en utövande kristen som menar att Gud är kärlek, är att man oavbrutet stöter på människor som gör allt vad de kan för att begränsa Guds kärlek. Som förminskar och förstör och tror att de vet exakt vad som är rätt och vad som inte är det. Som fördömer och stöter bort människor som inte beter sig som de vill. Som tror att de själva är Gud som kan döma. Och glömmer att Gud framför allt är kärlek.

Det ständiga dilemmat. Gud är god, men människan är det inte mer än fläckvis.

tisdag, oktober 27, 2009

Ynk

Har jätteont i huvudet, främst bakom ögonen och näsan och var tvungen att stappla upp och ta en tablett så här miss i nassen. Det suger verkligen att vara sjuk precis hela tiden. Min enda tröst i eländet såhär under en konsertvecka (två rep under veckan och konsert på lördag) är att halsen är relativt opåverkad. Det hjälper dock inte allmäntillståndet nämnvärt. Tur att det finns en soffa, te och Ballykissangel på kanal 9 om förmiddagarna.

Ballykissangel för den oinitierade: irländsk långkörare av typen Hem till gården. Lagom lättfattligt och småcharmigt att titta på när huvud och kropp är i dålig form.

söndag, oktober 25, 2009

Last night of the Proms

Lätt surrealistisk känsla det där att sitta och tokvifta med Union Jack i Vårfrukyrkan i Enköping - men kul. Jag befann mig där för att Justus var där tillsammans med fem av sina soprankollegor. De var inhyrda för att sjunga solot i Mendelssohns "Hear my prayer". Denna lilla sologrupp skötte sig bra och bidrog dessutom till stämningen genom att vifta ordentligt med sina flaggor under nummer som krävde detta när publiken blev trög. Det var en väldigt trevlig programidé. Fast man undrar om hela Enköping är fullt antingen av engelsmän i förskingringen eller av anglofiler.

Vi fick skråla med bland annat i Land of Hope and Glory, Rule Britannia, There´ll always be an England och God Save the Queen. Jag är lite putt över att jag inte fick sjunga med i Jerusalem, men på det stora hela var det så trevligt att jag kan sätta mig över det. På slutet fick pojkarna släppa ut ballonger över publiken och det såg festligt ut när vi hjälptes åt att buffa ballongerna bakåt i kyrkorummet. Ännu festligare blev det när äldre herrar av hjärtans lust smällde ballongerna med hjälp av pinnarna till sina flaggor. Det lät som smällare på nyårsafton. Av detta tar jag med mig att vi måste ha mer ballonger och flaggor vid våra konserter.

Vårfrukyrkans kör dubblerade konserten tack vare att det blev en sådan succé förra året. Jag fick alltså uppleva engelsk nationalism kanaliserad av svenskar vid två tillfällen. Det känns fortfarande absurt men skojigt. Det jag tyckte var absolut roligast var dock att Justus fick en sådan positiv konsertupplevelse. Det har varit väldigt mycket repetitioner och slit hela hösten och han var inte alls sugen på den här konserten när vi åkte iväg i eftermiddags. Det gjorde det extra mycket värt för mig att höra och se att pojkarna (speciellt min egen pojke, förstås då...) sjöng bra och att de hade genuint kul.

There´ll always be an England. Håhåjaja. Jag erkänner: jag är också anglofil. Inte lika inbitet som i övre tonåren, men dock.

Musik, musik

På lördag sjunger vi Steve Dobrogosz Requiem. Jag lyssnar på det när jag cyklar till och från jobbet för att få in hur det låter med orkester och allt. Det var först häromdagen som jag plötsligt noterade att Agnus dei-satsen skiljer sig rätt markant från andra requiem jag sjungit och lyssnat till genom åren. Den är dramatisk och ganska upprörd. För mig signalerar textunderlägget en mer fridsam hållning (grovt översatt "O guds lamm, ge dem evig frid"), men det är klart att man kan tänka sig det mer som en ängslig fråga: "Snälla, du ger dem frid, va?" Och då kan man låta mer upprörd förstås.

Hur som helst är det vacker musik, så kom och lyssna. Lördag 31 oktober kl 18.00 i Uppsala domkyrka, alltså.

fredag, oktober 23, 2009

Kung Artur

En av de bästa legender som finns att bygga på: berättelsen om kung Artur. Dramatik. Höga ideal, trofasthet, svek, äventyr, sorg och en stark känsla av att allt är ödesbestämt. Slutet hade inte kunnat bli annat.

När jag var barn hittade jag i skolbiblioteket två böcker med Arturlegender och berättelser om riddarna av Runda bordet. Howard Pyle hette karln som hade redigerat och illustrerat. Jag har en av dem i min bokhylla, men nuförtiden tycker jag berättartekniken är oerhört stolpig och tråkig. Det var ändå de böckerna som fick mig att upptäcka Arturlegenden, så jag är Howard Pyle skyldig stort tack.

Däremot är jag fortfarande väldigt förtjust i T.H. Whites Arturböcker med samlingsnamnet The Once and Future king. Första delen är nästan bubblande berättarglad (Disney har snott en hel del från Whites bäcker både till Trollkarlens lärling och till Svärdet i stenen) men samtidigt med stråk av allvar. De senare delarna blir bara mer och mer mörka och tragiska. Jag har inte läst dem på säkert tio år eftersom jag kunde böckerna utan och innan. När jag nu läser om dem kan jag dem fortfarande tyvärr så pass bra att jag hoppar lite när jag inte vill läsa mer om ödesbestämda livsval och så är handlingen plötsligt lätt intrasslad. Sorglig men bra är serien. Läs den.

Andra tips på Arturförfattare: Marion Zimmermans "The Mists of Avalon" är inte så dum heller. Den har ett annat perspektiv och en tydlig agenda, men funkar. Åtminstone för mig som är feminist och helt för berättelser om kvinnors styrka och hur den har trängts undan och sådär. Mary Stewarts böcker är mer fokuserade på Merlin och lite melodramatiska, men håller. Och en bok där Artur dyker upp och ingår i hela kontexten runt berättelsen men inte är huvudperson, en av mina absoluta ungdomslitteratursfavoriter: Rosemary Sutcliffes "The lantern bearers".

torsdag, oktober 22, 2009

Mota ont med ont

Igår satte jag igång projekt laga persienn i pojkarnas rum. Jag satt intrasslad i snören och lameller och trädde och svor och gjorde fel och trädde om i ca tre timmar. Nu har jag ingen aning om hur jag skall kunna få upp persiennen igen. Det ser ut som om jag måste börja med att dra ut spikar ur metallfästen och ha mig. Kanske blir det gjort till sommaren...

Fick sådan ågren över att jag inte lyckades slutföra persiennlagandet att jag grep mig an den enorma högen med ren tvätt. Det tog två timmar.

Undrar vad som behövs för att driva mig till sådan förtvivlan att jag fixar persiennen.

Brunnar

Ofta tänker jag på känslor och det som orsakar dem som brunnar att ösa ur. Det låter så glädjefyllt i samband med bra känslor - ösa ur glädjens brunn - men desto dystrare när det gäller svårigheter. Sorgens brunn kan också upplevas som ändlöst djup. Idag är det en sorgebrunnsdag för jag längtar så mycket efter min pojke.

tisdag, oktober 20, 2009

Dimmigt

Det har varit dimmigt hela dagen. I morse när jag cyklade till jobbet höll jag faktiskt på att missa min sväng in vid minigolfbanan för sikten var så pass dålig och allt såg annorlunda ut. Det blev inte lättare av att mina glasögon hade en hinna av fukt över sig som inte gick att få undan. Fick kika under glasögonkanten då och då för att få lite skärpa. Väntar på att förkylningen skall gå över så att mina ögon klarar att ha linser på sig igen, så slipper man igenimmade glas.

Dimman har lättat något under dagen, men det är fortfarande inte fri sikt mot horisonten. Märkligt väder. Blir lite inspirerad till att ge mig i kast med stickmönstret Dimma.

söndag, oktober 18, 2009

Dino

Det ligger en flygödla på tröskeln mellan hallen och vardagsrummet. Jag mår bra varje gång jag kliver förbi den. Tänker inte plocka upp den förrän möjligen på fredag eftermiddag då barnen är tillbaka igen.

När saker kommer nära

De flesta av oss reagerar känslomässigt inför företeelser och yttranden som berör oss väldigt nära. För mig är min absolut ömmaste punkt min sons handikapp. Inte i sig det faktum att att han är handikappad, utan för de rädslor jag har inför hans liv och omvärldens bedömningar av honom, samt oron inför vilka möjligheter han har i vårt samhälle att bli sedd och älskad för den person han är. Det finns stora möjligheter. Jag är inte så svartsynt som det låter; jag tror fullt och fast att vår älskade Tönnes kommer att få ha det bra i livet. Men rädslan finns där ändå.

Började tänka på det här när jag läste DN:s artikel om Sara Palin. Hon har använt sig av det fula tricket att pådyvla sin meningsmotståndare ett påstående som ingen vettig människa skulle kunna instämma i. I det här fallet att Obama skulle förorda någon slags dödspanel som skall göra bedömningar om insatser i sjukvård, för vilka grupper det skall gälla och så vidare. Sara Palin har en son med Downs syndrom och det använder hon givetvis för att försvara sin reaktion inför Obamas påstådda förslag om dödspaneler. Inte snyggt. Inte schysst. Inte bra.

Det värsta är att jag kan förstå hennes ryggmärgsreaktion. Jag kan reagera likadant innan jag har hunnit andas och lyssna eller läsa om vad som egentligen sägs. Man är som förälder till ett handikappat barn överkänslig inför allt som ens skulle kunna lukta av en inställning som säger att detta barn bodde egentligen inte ha fötts. Känslig inför insikten om att all forskning som bedrivs om våra barn och som kommer dem till godo egentligen har som syfte att ta reda på varför handikappet uppstår och försöka förebygga det.

Jag vet att de forskare och läkare som arbetar med - i mitt eget exempel - med människor med Downs syndrom inte alls är cyniker som vill se till att världen skall rensas från individer som inte fungerar som alla andra. Tvärtom har alla jag har träffat på haft en stor plats i sitt hjärta för just de människor som inte är som oss utan handikapp. Och jag är också nyfiken. Jag vill också veta vad som gör att Tönnes fungerar och mår bäst, vad som är orsaken, hur jag skall kunna förstå honom bättre eftersom vi har olika förutsättningar. Forskarna drivs också av den känslan.

Jag kan verkligen inte förklara mina irrationella känslor inför just forskningen och dess syften. Det bara sitter en liten tagg kvar sedan den förmiddag på BB då vi skulle skrivas ut, Tönnes och jag. Efter undersökningen vänder sig den undersökande läkaren till sköterskan och frågar "Har det skickats en rapport till missbildningsregistret?" Jag sade genast med ett sådant där lätt skratt som man anlägger för att låtsas som att man inte alls är en stor, ömmande böld av sorg och oro utan en förnuftig och sansad person, att jag inte tyckte att Tönnes var särskilt missbildad. Nejnej, hastade han att säga, det är ju för forskningssyftet. Det begrep jag. Jag tycker att det är bra. Mer forskning som kan göra livet bättre för mitt barn får tummarna upp för mig. Men han sade högt inför en nybliven förälder att barnet var missbildat. Ja. Det är han ju. Han har ett kromosomfel. Han är som ett felbygge, som ett legotorn där en kloss har satts lite fel och förskjutit resten av bygget. Ändå är han så rätt. Han är så riktig. Så varje liten antydan till att han och människor som är som honom egentligen är ett misstag som borde åtgärdas snappar jag upp som en hök som ser en mus nere på marken. Det kommer nog alltid att vara så. För det är sårbart.

Kom och lyssna 31 oktober

Det finns ett stort utbud av intressanta konserter inom ramen för Uppsala International Sacred Music Festival. Det här är en av dem. Så klart ni skall komma och lyssna. Och man hinner springa till konserthuset och lyssna på Blind boys of Alabama efteråt, så det är inga problem.

torsdag, oktober 15, 2009

Läst

Jag läser inte bara böcker eller tidningar. Jag läser också texter på livsmedelsförpackningar. Den här nedan gillar jag. De använder uttrycket "hälsopåstående" vilket jag uppfattar som hundra gånger mer seriöst än att trumpeta ut att denna vara innehåller fantastiska komponenter som gör att du blir vacker, fräsch och lever längre.

"ProViva med den goda bakterien Lactobacillus plantarum 299v ---. Denna effekt har studerats i flera olika kliniska studier - och detta hälsopåstående har också godkänts av oberoende experter enligt Livsmedelsbranschens regler."

Jag läser också som hastigast igenom reklam. Igår fick jag en försändelse som var adresserad till Fru makes Förnamn+ makes Efternamn. Bara det gjorde att jag reste ragg. Det var ett kort från något slags mediaföretag som påstod att jag var en medlem av den europeiska eliten (sic!) och hade blivit inbjuden att delta i en marknadsundersökning som de nu påminde om. Kortet gick i soptunnan och jag var otroligt irriterad. Vadå Fru, vadå medlem av den europeiska eliten? Strunt, det är vad det är.

onsdag, oktober 14, 2009

Tidstypiskt

När jag gick på gymnasiet var det inne med dokumentportföljer. Svarta attachéväskor syntes i var mans hand. Det vill säga, vi som läste humanistisk och samhällsvetenskapliga linjer hade läderportföljer eller ryggsäckar. Jag hade läderportfölj som jag hade tejpat upp en bild av Håkan Hagegård samt diverse UNF-klistermärken på. Det fanns en och annan samhällsvetare som hasade runt med dokumentportfölj också, men jag minns inte att någon av oss humanister hade en. Däremot var det legio bland dem som läste teknisk eller ekonomisk linje. Vi som inte släpade på svarta portföljer kallade dem intelligensprotesen.

Idag skulle jag inte sätta näsan i vädret inför en intelligensprotes utan tacksamt ta emot. Om den funnes på riktigt alltså, inte bara i bildlig mening.

Ännu mer snö

Snön yr lite snett. Två pojkar har sina långa vinterjackor på sig, den tredje fick ta sin coola höstjacka som för all del nog är varm nog, men den är midjekort. I det här vädret känns det inte bra. Upptäckte först när han skulle dra på sig den varma jackan som han nu till vintern ärvt av Justus att blixtlåset inte fungerar. Varför är det alltid så?

Hemma idag med tung bröstvärk. Jag är så otroligt rädd för att den skall sätta sig och hänga kvar på samma sätt som den gjorde mitt förlorade år (hösten 2007-hösten 2008). Jag borde inte ha gått och sjungit igår, men jag kände mig piggare och så har vi konserter rätt snart så plikten drog. Och det fick man ju bara skit för eftersom halva sopranstämman var borta och vi som var där naturligtvis inte kan låta som full besättning och så fick vi ta emot gnället över att inte alla var där och hur lång tid det tar att repetera in saker. Dessutom fick jag svåra bröstvärken på köpet.

Idag är jag inte glad. Dagens önskningar:
1) Bli frisk.
2) Inte vara hudlös. Allt går rätt in. Trassel med familjerelationer, vardagsbekymmer som det där trasiga blixtlåset, att jag inte kan lösa alla mina barns bekymmer samt världsfreden och svälten och människors intolerans och ondska - som en smäck rätt in i hjärtat.

tisdag, oktober 13, 2009

Första snön

Tidigt i morse kom de, de första singlande flingorna. De ligger kvar och frostar tak och lövverk. Om någon timme har de smält bort.

Tankar buffas i hjärnan men jag har skrivstopp. Det känns som att det är lite för mycket som vill ut och att jag inte klarar att sortera eller hålla mig hyfsat balanserad. Och inte blir det bättre av att jag är sjuk igen. Blir så ledsen av att vara sjuk nu för tiden. Häromveckan pratade arbetsledningen om att anställa en timvikarie för mig eftersom jag är sjuk så mycket. Det tog ner mig rejält även om jag inte har sagt det, för arbetsgivaren måste ju göra det som behövs om arbetet blir lidande. Mina små känslor och rädslor kan man inte tänka på i det sammanhanget. Men det var verkligen inte roligt att få en osynlig klisterlapp i pannan där det står "hon är alltid sjuk, och i konsekvens av det missköter sitt arbete".

Jag vill inte missköta något. Jag vill göra det jag skall och gärna lite till. PÅ jobbet är det roligare än vanligt och jag vill så förtvivlat gärna vara frisk.

söndag, oktober 11, 2009

Medan Sigvard dansar

Satt och försökte läsa medan Sigvard dansade. Det gick inte. Musik och instruktioner på högsta volym från två-tre dansstudios samtidigt. Lade ner boken och såg en detalj som jag inte sett förut: en drickfontän som satt på en liten bit kakelvägg, antagligen en rest från tiden då lokalen vid Svamptorget var en allmän samlingslokal. Jag tyckte den var söt. Mycket rund och trind.


Söndagspojkar

Sigvard ser på TV med sitt enorma gosedjur Koa. Justus tittar mer oengagerat och ägnar sig åt att då och då kittla Sigvards fötter. Sigvard tjuter "Nej, Justus - sluta inte!"

lördag, oktober 10, 2009

Guldkorn inom mig

Ibland när det är som svårast håller jag mig i tankar som kan hålla mig uppe. Nästan alltid är det något med barnen. Sådan tur att de ständigt ger mig nya värmande guldkorn att samla på och plocka fram!

Igår fick jag ett nytt guldkorn. Jag var rätt ledsen på mig själv för att jag glömde Sigvards utvecklingssamtal i torsdags. När jag kom hem vid åttatiden på kvällen och upptäckte missen ringde jag genast till Sigvards pappa för att få be om ursäkt och få höra om vad som sades. Allt var bra. Igår när jag satt med Sigvard och tittade på TV och småpratade frågade jag ändå Sigge om vad de hade pratat om, för att få höra hans egen uppfattning. Sigvard trivs i skolan och berättade att hans lärare hade sagt att hon ser en glad och nyfiken pojke i honom. Det stämmer bra med min egen bild av honom. "Och, mamma, jag tycker att det är roligt med matten. Jag tycker om att lära mig saker."

Det gjorde mig så lycklig. För om det är något jag önskar mina barn så är det att ha känslan av att det är roligt att lära sig nya saker. Att vara nyfiken hela tiden. Ett guldkorn att plocka fram och må bra av.

Total makeover

Hårfager och skön.


Några timmar senare, med mindre hår men lika skön.

Pengar som gör skillnad

Världens barn.
Vänner i världen.
Ge lite, ge mer eller mycket allt efter förmåga. Alla bidrag behövs. Eller var med och samla in pengar och gör en insats på det viset.

onsdag, oktober 07, 2009

Kackerlackor del 2

När vi var i Kambodja med Junis förbundsstyrelse i november 2006 träffade jag kackerlackor igen. Det var på hotellet i Phnom Penh som Åsa och jag upptäckte en kackerlacka modell mindre i badrummet samt en modell större på gardinen.

Den mindre kackerlackan tog Åsa kål på. Jag som mindes mannen med den vita vanten pratade med receptionen om att ta hand om den stora kackerlackan. Men de skickade inte upp någon dödspatrull till rummet. Istället fick vi en burk med insektssprej. Jag tror inte att sprejen ens gjorde att kackerlackan fick hosta, men den var borta när vi tillbaka till rummet på kvällen. Note to self: dela alltid rum med Åsa om det finns kackerlackor i närheten.

En liten man med vit handske

Vet inte hur jag började tänka på just detta reseminne, men...första gången jag var i Sri Lanka var på en resa med Ceylonklubben (jadå, Stig Kroon var med) nyåret 89-90. Mot slutet av resan bodde vi två nätter på flotta hotellet Taj Någonting inne i Colombo. Under hela vår resa dittills, på små hotell, i läger, på teplantager och i byar hade jag inte sett mer än en kackerlacka, och den mötte jag utomhus på en gata och blev inte så upprörd av det.

Väl framme på flotta hotellet Taj Någonting klev jag in i duschen för att fräscha upp mig lite. När jag började bli klar såg jag plötsligt en skugga på utsidan av duschdraperiet. Skuggan var stor och rörde sig långsamt. Jag hör inte till den sort som piper så fort de ser ett djur, en insekt eller en orm - men jag gav upp ett spädgrisliknande skri och slängde draperiet åt sidan så fort jag kunde och hoppade ut. Där satt den, kackerlackan. Jag svär på att den var ungefär en decimeter lång. Det spelade ingen roll att jag visste att kackerlackor inte är farliga, äcklig var den så det räckte till. Jag darrade mig ut och sade till mina barns blivande far: "Det sitter en jättestor kackerlacka på duschdraperiet!" Jag vet inte vad jag väntade mig att han skulle göra som jag själv inte hade kunnat göra. Ta fram ett svärd och gå in och halshugga kräket kanske. Han gick in och tittade och backade snabbt ut igen. Sedan ringde vi receptionen. Efter en kort stund kom det upp en liten späd karl med vit vante på ena handen. Han gick in i badrummet och gjorde processen kort med kackerlackan. Duns, lät det. Sedan tog han med sig liket och gick.

På det hotellet hade de fantastiska kycklingsandwichar. Jag åt en sådan när jag bodde på samma hotell hösten 2004, några veckor före tsunamin. Hoppas jag får en chans till i livet på dessa kycklingmackor.

Saker jag inte förstår

Här skulle kunna följa en mycket lång lista. Jag nöjer mig med en punkt för dagen:
jag förstår verkligen inte varför inte alla människor är feminister.

Ingen försäljare

Jag har aldrig kunnat sälja saker. Av någon anledning blir jag ytterst generad och även om jag skulle tycka att det jag säljer är bra kan jag bara inte tala för varan. Vet inte varför det är så. Kanske är det för att jag är en närmast tillbakafusig personlighetstyp?

Tänkte på det häromdagen. Jag har en körkamrat som, precis som jag, har barn som sjunger i goss- och flickkör. Hon har också fått hem brandfiltar, första-hjälpenkit och aloe veraprodukter. Medan jag då och då antyder att man gärna kan få befria oss från dessa varor tar Magdalena ordet under en paus i körövningen, berättar vad som säljs och varför och givetvis nappar ganska många körkompisar. Jag sitter i ett hörn, förstummad över min egen tafatthet på detta område. Jag hade liksom aldrig kommit på tanken. Återigen: jag kan verkligen inte förklara varför. Det bästa jag kunde komma på var att mumla lite på bloggen om filtarna och faktiskt har en kompis nappat på det - så lite kan jag. Men det är så jag nästa gråter åt min egen oföretagsamhet och överdrivna blyghet.

Bara så ni vet så finns det även aloe veraprodukter att köpa. Schampo, tvål, tandkräm, hudkräm, allt för 100 kronor. Slå till! Klart ungarna skall till USA!

måndag, oktober 05, 2009

X antal meter över hvaet

Jag har köpt mig ett par högklackade skor och gått i dem hela dagen. Jag har till och med sprungit från Klara Södra till tåget i dessa högklackade. Känns bra att vid 41 års ålder äntligen slänga längdkomplexet åt fanders och dra på ett par skor som gör mig ännu längre. De är dock blygsamma i höjd jämfört med Alvas decimeterhöga klackar, men som bekant måste man lära sig krypa innan man kan gå.

Nu borde jag skriva rent anteckningarna från utskottsmötet, men jag ägnar mig istället åt att sticka, se på TV och lyssna på Dobrogosz. Helgens repetition var välgörande men Dobrogosz requiem har fastnat i mitt huvud vilket gör att jag lär vara väldigt trött på det innan vi är framme vid konsert.

P.S. Jag är oerhört nöjd med mina högklackade. Ack ja, bara yta ibland!

fredag, oktober 02, 2009

Den där drinken...

Mina två äldsta barn sjunger i Uppsala domkyrkas flickkör respektive gosskör. I februari skall de åka på USA-turné tillsammans, och det är förstås inte så lätt att få till ekonomin för den resan. De säljer brandfiltar och första-hjälpenkit, och nu skall de sälja lite hudvårdprodukter. Dessutom går de ut med erbjudanden till företag om att komma och sjunga Lucia- eller julsånger. Är någon sugen på en brandfilt eller aloe veraprodukt eller på att få vacker sång till sitt jobb? Hör av er till mig så kan jag se till att ni får kontakt med körerna.

Men - det stör mig att i den pdf vi föräldrar har fått oss tillskickade för att lämna ut på våra jobb så står det: "Du/ditt företag bokar Uppsala domkyrkas flick- och gosskör till ditt företagsarrangemang kring jul. Det kan gälla Luciafirande, sång på julmiddagen, eller bara några låtar till drinken före julfesten."

Ok, där gick redan en del ställen jag tänkte på fetbort eftersom man inte serverar drinkar där. Och så blir jag som vanligt så förvånad över att det tydligen är så himla naturligt att man alltid, alltid har drinkar eller vin eller tar sig en öl även i jobbsammanhang. Alkoholtraditionen står mig upp i halsen.

torsdag, oktober 01, 2009

Två glada saker

På vägen hem från skolan började Sigvard springa lite på stället, studsande på tåspetsarna och med högt uppdragna knän. "Titta mamma, jag kaninjoggar."

När han inte kaninjoggade sig hemåt stannade han samvetsgrant och plockade upp skräp som vuxna människor hade slängt i gräset. Vare sig Sigvard eller jag kan förstå hur man kan få för sig att kasta skräp på marken eller i naturen överhuvudtaget. Det är ett så konstigt beteende. Man kan se de värsta exemplen i vackra skogsbackar och längs med picknickställen vid ån. Jag undrar hur det står till i skalle och själ på de människor som ser en vacker bit natur och tänker att här är en utmärkt plats att slänga skräp på, så att platsen garanterat kommer att se äcklig och oinbjudande och allmänt förstörd ut. Usch. Vi blev upprörda, Sigge och jag. Men han gjorde något åt det och tog som sagt upp skräp han hittade längs vägen och slängde sedan i en papperskorg.