måndag, november 30, 2009

Ljuva stillhet

Gäsp. Vaknar till av att det stretar lite i nacken, det blir en lite konstig vinkel för huvudet i soffan. Puttar undan lite stearin som översvämmar ljusbrickan. Tar en slurk avslagen julmust. Luktar på apelsinskalen på bordet. Funderar på att resa på mig och kasta dem. Nä. De luktar gott. Gäspar. Blundar.

Det absoluta lugn som kan inträffa när barnen är hos sin far och maken är bortrest.

söndag, november 29, 2009

Teori och praktik i oskön förening

Ett barn föds under enkla omständigheter. Han är ett sådant speciellt barn att änglarna sjunger natten han föds, men det här är inte något som uppmärksammas av några furstar eller höga potentater. Barnet som är Gud liksom smyger sig in i världen utan några förridare, utan att bli klädd i dyra tyger och utan att bo i ett flott palats. Barnet växer upp till en man som även i fortsättningen mest förekommer i enkla sammanhang. Han säger till alla människor han möter att han ser dem. Att de är dyrbara i sig och att de har oändliga möjligheter som människor - och att de just därför skall älska andra lika mycket som sig själva.

Detta kärleksbudskap som framförts utanför de flotta salongerna är så pass omvälvande att det har fortsatt att leva och växa genom århundradena. Men den fantasiska teorin har inte förenats med praktik. Det gör mig ledsen och förbannad så här å hela mänsklighetens vägnar att den kyrka som är satt att förvalta, förverkliga och sprida kärleksbudskapet i så många hundratals år ägnat sig åt att säga motsatsen till vad Jesus sade. Inte rätt ut, men tolkningen och utförandet har talat sitt tydliga språk. Exempelvis har man sagt till fattiga att det inte är något att skämmas för detta, att vara fattig, och att det är deras plats i tillvaron och att alla försök att förbättra sitt liv är att bryta mot Guds ordning. Tråkigt nog kan listan på förvanskningar av Jesu ord göras mycket lång.

Jag lever i en tid när man börjar göra upp med det här arvet. När man vill komma tillbaka till att leva i enlighet med kärleksbudskapet på riktigt och inkludera alla människor i det. För att kärleksbudet är störst av allt. Det bryter igenom överallt och spränger gränser.

Brass & cymbelstjärna

Nu har jag begått första advent. Som vanligt så knökfullt med gudstjänstdeltagare (typ tusen personer)att akustiken i Domkyrkan förändras betydligt. Den blir nästan normal.

Det är så kul med traditioner! Den eminenta brassensemblen Linnékvintetten har spelat med oss på första advent så länge jag har varit med, så det är minst 21 år vi talar om. Med brass till och Andrew på orgeln kan det braka och spraka ordentligt i musiken. Blaserad körsångare som jag är är det sådana här tillfällen som gör att jag ändå får ståpäls när vi sjunger Voglers "Hosianna", och nästan lipar när vi sjunger Otto Olssons "Advent".

Konstaterar för mig själv att en stor del av den musikaliska behållningen när Andrew är med består av att lyssna på hans förspel till psalmerna. De är roliga, smarta, eleganta och gör mig glad. De är visserligen inte någon vidare bra inkörsport till själva psalmen sedan, vilket strängt taget är förspelets uppgift, men det struntar jag i. Det är lysande musik. Och så blir jag extra glad när Andrew använder sig av orgelns trevligaste och knäppaste stämma: cymbelstjärnan. Jag är väldigt svag för den.

Vår nya domprost predikade så att jag fick lite uppslag att tänka vidare på. Men de funderingarna kommer inte idag. Jag är nöjd, men trött och har fruktansvärt ont i ryggen. Så resten av dagen blir nog att försöka sova, tror jag.

lördag, november 28, 2009

Vi sopraner

Jag var på fest med sopransystrarna igårkväll. Cat upplät sitt hus och hennes snälla och tålmodiga make och dotter förflyttade sig en våning upp. Det lär dock inte ha hindrat dem från att ha blivit stendöva.

På våra sopranfester pratar vi om allt mellan himmel och jord. Vissa återkommande teman finns, men annars kan vad som helst dyka upp på bordet. Det ger mig en känsla av trygghet detta, att med dessa människor kan man faktiskt säga i princip vad som helst utan att det skulle spridas eller missuppfattas. Vi skrattar åt våra gemensamma nojor och på håll och kanter dåliga självförtroenden (Cat, exempelvis, är enligt egen utsago Sveriges sämsta veterinär) och det är ok. Sara funderade på vad som är hönan och ägget här: dras vi till sopranstämman för att vi är dallriga geleklumpar så många av oss, eller blir vi sådana efter att ha sjungit sopran ett tag?

Vi är ingen homogen grupp direkt, men vi lyckas med konststycket att fungera och trivas ihop. Ett finfint exempel i det lilla på att det finns hopp för mänskligheten!

fredag, november 27, 2009

Värmande ytterisolering



Sigvard är så förtänksam. Han behöver inte frysa om fötterna. Lera är det perfekta isoleringsmaterialet. Här på gympaskorna. Gummistövlarna ser ut som om han doppat en pensel i lera och sedan bestrukit stövlarna från tårna till skaftet.

Another day

En dag senare kan man le lite överseende åt sig själv. Men dock: på något vis har jag tydligen manövrerat in mig i en position där jag plötsligt inte längre är tänkbar. Jag är inte riktigt van vid det. Jag gillar det inte. För själva kärnan i det som gjorde mig ledsen igår är ju att det känns som att jag inte längre är duglig. Det är där skon klämmer.

Eller så är jag fullkomligt insiktslös och borde aldrig ha öppnat min mun i något som helst sammanhang.

torsdag, november 26, 2009

Sårad fåfänga - en ynklig själ bekännelse

Jag har i flera år suttit en styrelse. Har missat en del sammanträden vilket aldrig är bra, men har i övrigt verkligen försökt att vara aktiv och fullfölja uppdraget. Jag anser mig ha skött mig, med andra ord. Varit engagerad i frågorna. Om en stund skall vi föreslå hur nya styrelsen skall se ut. Jag blev i sista minuten uppringd och informerad om att man vill nominera min kamrat som är ny i styrelsen till vice ordförande. Man vill också att nomineringen kommer från mig. Det gör jag hjärtans gärna, den person jag skall nominera är utmärkt på alla sätt och vis. Varför känner jag mig då plötsligt så ...nere, så dumpad...så totalt värdelös...

Jag har inget behov av titlar. Men den här nomineringen, där man så att säga går förbi mig, innebär faktiskt att man anser att jag inte är lämplig. Att jag inte skulle klara av det. (Vilket jag skulle göra, så det så.) Så nu sitter jag här i telefonmöte med gråten i halsen och skall försöka låta väldigt käck och stark när jag skall nominera.

Nu är det gjort. Och det gör ont att känna sig så oduglig och som en sådan hopplös fördetting. Får se det som en nyttig övning i ödmjukhet!

onsdag, november 25, 2009

Men lite fokus, nu´rå

Idag tyckte jag att mina kollegor och jag inte riktigt jobbade mot samma mål. Mitt mål var att jaga, hetsa, locka, muta dem och andra att skriva korta (obs korta) texter till distriktstidningen. Det är ganska snart deadline och jag gillar inte att behöva sitta och flytta runt text och få tekniska problem av alla slag tre minuter innan tryckeriet absolut måste ha pdf:en. Mina kolloger kände väl till detta. Vad gör de då?

Jo, Linus fick en idé på sin kammare igår kväll och då bara måste han lufta den med Seth och sedan var de plötsligt igång med att nästan ha skrivit ihop en projektplan med spökbudget och ansökan och hela middevitten. I det här läget väste jag ilsket varje gång jag såg dem dyka upp mitt synfält: "skriv". Jag tyckte de hade lite galna prioriteringar. Men nu är jag lite lugnare. Linus blev lite kuvad av min blick så ha slängde ur sig texterna. Seth höll på när jag gick. Hoppas jag. Eller så satt han ändå och skissade på projektplanen...

Mona och Anna är ursäktade. Anna är sjuk och Mona är ledig idag. Men i morgon är det fullt möjligt att jaga på Mona igen, så nu ligger hon illa till. Inget annat än textproduktion godkänns av mig i morgon. Vad arbetsledningen säger är en helt annan femma som jag alldeles sätter mig över.

tisdag, november 24, 2009

Vardagsvesuvius

Första advent på söndag. Idag, i affären på jakt efter rätt storlek: julmusik brölar i öronen från alla håll. Alla människor före mig i kassakön har problem eller frågor som de inför julrushen nyintagna flickorna inte alls klarar att lösa utan det tar evigheter eftersom de först måste kalla på erfaren personal och så går varje moment så långsamt, så långsamt. Är de klonade, eller från samma planet alla de här flickorna? Jättemycket make-up, hårt friserade, samma uttryck av kombinerad förvirring och vegeterande. Planeten "runt 20 i ett västerländskt land där bildning mer och mer börjar ses som något suspekt", kanske?

Ja, jag är gnällig. Ja, jag blir nedslagen över den brist på intelligens och ande som jag tycker alltför många utstrålar. Vi bränner ner hela skiten och börjar om.

lördag, november 21, 2009

Fåfängans marknad

Igår drog Alva med mig till huvudstaden. Det finns ett företag där som heter the Studio, vars affärsidé är att locka folk med att få vara modeller för en dag. Alva behövde en målsman med, därav mitt besök på the Studio.

Det var som ett löpande band. Jag fick börja med att styla håret. Det vill säga, en uttråkad person frågade hur jag ville ha håret. Jag sade att min självlockighet gärna får komma fram. Hon klämde håglöst in lite mousse i håret och så var den stylingen klar. NB: detta gör jag själv i badrummet om morgnarna.

Jag tog en salt pinne och väntade, sedan ropades jag upp för make up. Make-upartisten var en rätt pigg ordning så det var ganska skoj. Om inte annat är det skönt att bli lite ompysslad. Och resultatet var ungefär vad man kan vänta sig. Nyllet fullt med foundation och puder, ögonskugga upp till ögonbrynen. När man har kommit upp i min ålder är det inte så smickrande längre, tyvärr, men jag gillade att ha ögon som var åt det sotiga hållet för jag vill hellre se ut som en rockmormor än en hemmafru från mellanvästern. Make -upartisten tyckte uppenbarligen inte heller att mitt hår var stylat för hon sade att jag snart skulle bli uppropad för att fixa håret...

Efter det var det dags för den stora grejen: fotograferingen. Jag fick testa alla poser och vinklar och fotografen var uppmuntrande så det var roligt. Hon fick mig att känna det som att det fanns en del bra bilder, där. Jag mådde rätt bra och satt och tittade på flickorna när de gjorde poser och miner och blev flyttade på.

Så skulle vi titta på bilderna. Ärlig talat var det inte roligt alls för mig. Jag fick en liten gråtklump i halsen och bara såg bild efter bild på en tråkig tant med ett konstigt ansikte som dessutom vreds på märkliga sätt. Försökte slå bort det. Det är ju bara värdsligt, snälla nån, inte gör det något. Lyckades inte helt. Det blev lite bättre av att se flickornas bilder för de är ju så dundersköna och fina och hade många bra bilder.

Det var en konstig upplevelse på det stora hela. Här kommer en romantisk bild på mig, mest för att jag tycker det är lite roligt att just en av de bilderna blev OK när jag själv tycker att jag inte är en gnutta romantisk. Sedan en bild på mig och Alva. Och sist en bild på världens vackraste dotter.





torsdag, november 19, 2009

Behov av både fest och allvar

Man kan förutsätta så mycket utan att tänka på om det verkligen har någon förankring. Som att barn inte klarar för mycket högtidlighet och allvar. Det gör de visst, det. Alla människor, stora som små, behöver den där växlingen mellan avslappning, spänning, högt och lågt. Det måste förstås anpassas efter ålder, men barn har ett stort behov av högtid de också. Något som markerar att det här är inte som vanligt.

Jag blev påmind om det idag på jobbet. Jag blev uppringd av en av våra fantastiska juniorledare som ville ha hjälp med att utforma ett fint intyg att ge till sina junisar efter den löftesavläggningsceremoni de skall ha snart. Hon berättade att hennes barn hade varit med när en annan barngrupp hade haft sin löftesavläggning. Den gruppen hade gjort det med betoning på festlighet och skoj. Det vill inte den här ledarens barngrupp ha. De vill ha det högtidligt och fint. Något som markerar ett visst allvar. Och då får de det.

Jag inser att om det finns några människor som alltid är djupt allvarliga, så är det barn. Framförallt yngre barn som ännu inte har fått distans till sig själva och världen runt om - barn som inte har lärt sig att förstå ironi. Barn som har kvar en oskyldighet som gör att allt är på riktigt, liksom.

onsdag, november 18, 2009

Stolt förälder

I dagens UNT (Uppsala nya tidning) finns det en artikel om ett föräldrapar och deras reaktion när deras son berättade att han var gay. Reaktionen var positiv. De här föräldrarna säger i artikeln många saker som jag, och flera av oss som har barn som är gay eller bisexuella helt instämmer i. Det viktigaste är väl ändå att ens barn fortfarande är ens barn. Det är samma person som innan man visste. Samma unge som man alltid älskat.

Jag säger alldeles ärligt: det bekymrar mig inte på något enda litet sätt att min dotter är bisexuell (hon väljer själv att beskriva sig så)- etiketten spelar ingen roll. Hon är alltid min unge som jag är så glad och stolt över att vara mamma till.

Men det finns så mycket motstånd, som bekant. En reaktion i det lilla som jag har noterat är att förhållandevis många människor antyder att hon är så ung och man får väl se om hon kommer att vara sådan (sådan?!) hela livet...jag säger det igen; jag bryr mig inte om vilket. Varför skall det ha någon betydelse? Och de människor som säger saker som liknar det jag just beskrivit, vilket är deras motiv? Vill de på något vis trösta mig? (Helt onödigt dessutom.)

Jag vill bara att min dotter och hennes syskon skall få ha turen och lyckan att hitta just den person som de mår bra av att vara tillsammans med. Där spelar könet ingen roll. Det är individen och personligheten som är viktig.

Dokumentera sin vardag

Jag tycker jag har det rätt trivsamt omkring mig på jobbet. Jag gillar bordet och stolen och inte har jag överdrivet stökigt heller. Nåja, det sistnämnda är ju högst subjektivt...


På min anslagstavla trängs diverse papper. Den fina idolbilden på Cmdr Chakotay (Star Trek Voyager) har jag kvar som nostalgitripp, för den fick jag av Anna Grr när hon slutade här. Annars är det viktiga nummer och adresser varvat med barnteckningar med flera år på nacken samt idolbilder på Oscar Olsson och barnen.

måndag, november 16, 2009

Vårt märkliga gig

Här körar vi bakom Marie Picasso. Man får hoppas att någon orangutang klarar sig tack vare vår insats.

lördag, november 14, 2009

Brinner för

Ett av de pass vi erbjöd deltagarna på vår inspirationsdag var en förläsning om vår märkvärdiga folkbildning av Lars Svedberg. Lars är en av mina folkbildningsförebilder sedan jag som rätt späd UNF:are hörde hans föreläsningar. Han är, liksom jag, mäkta stolt över det folkbildningsarv som IOGT-NTO-rörelsen har i ryggen. Och anser att vi måste lyfta fram den frågan på nytt. Jag håller med.

Folkbildning har inget med akademiska meriter att göra utan handlar om den mänskliga utvecklingen - och att ge människor möjlighet till att utvecklas. Studiecirkeln är en genialisk uppfinning.

För sådär tjugo år sedan var vi några UNF:are som åkte och hälsade på Oscar Olssons änka Roine. Hon berättade om Oscars liv och gärning och vi såg på många foton och hade det alltigenom trevligt. Det betydde rätt mycket för mig. Oscar Olsson och studiecirkeln har betytt så mycket för många människor, och det kändes lite märkvärdigt att sitta med han sänka och få höra berättelserna.

Annars har jag själv inte lämnat några större folkbildningsavtryck hittills. Jag gjorde studiefrågorna till ett NBV-material om Gustaf Fröding för drygt tio år sedan. Men jag har inte lagt av än! Mer kommer. För folkbildning är livsviktigt.

torsdag, november 12, 2009

Min bästa värmekanin, förlåt värmekamin

Ibland kommer Sigvard intassande om natten och kryper ner i vår säng. Han får en liten extrakudde som jag har i sängen för det ändamålet och så får han dela täcke med oss i tur och ordning. Han rullar runt i sängen och snor då med sig hela täcket vilket gör att vi rycker tillbaka en del och så försöker vi lappa ihop våra två täcken och stoppar om honom. Och så rullar han igen och där ligger man med ändan bar.

Tur då att Sigvard sprider sådan värme. Jag kan ligga och titta på honom länge. Han sover med ena handen under hakan och ögonfransarna skuggar kinden. Sju år är han, och det kliar i honom av längtan efter att fylla åtta. Jag säger till honom att han får fortsätta att njuta av att vara sju år ett tag till. Han drömmer livligt om nätterna och låter därefter. I natt sade han något upprört. Jag smekte honom över kinden för att lugna honom. Då kom han upp till ytan för ett ögonblick och mumlade "Jag drömde nog lite" och sedan somnade han igen.

Det finns ingen som kan göra mig så varm som Sigvard. Det skulle vara hans syskon, då.

onsdag, november 11, 2009

Luciavibbar

Letade fram Sigvards stjärngosselinne och dito pinne. Hittade inte struten, men Sigvard säger att det inte för något, för han skall ha grejerna på skolans rymdfest i morgon. Jag tycker att han är mycket fiffig. Klart att man skall vara utklädd till stjärngosse på rymdfest.

Där jag letade och inte helt lyckades (var ÄR de förbaskade strutarna?) slog det mig att det är mindre än en månad kvar tills jag måste ha åtminstone Justus stjärnosseklädsel perfekt och klar. På gosskörens Goder afton får det verkligen inte synas några mörka kläder under linnena. Jag har haft det lite jobbigt de år jag dammsugit affärer på jakt efter helst vita, men annars ljusa, långkalsonger. Det är heller inte helt lätt att hitta vita t-shirts utan ett blaffigt färgtryck på bringan. Jag håller tummarna för att sakerna finns i sin helhet hos barnets far. Jag skaffade nytt i rätt storlekar förra året och det skulle smärta mig en del att tvingas köpa nytt bara för att vi inte hittar kläderna. En ny dumstrut kan jag däremot kosta på mig.

Fick lite Luciavibbar av detta och sjöng Sankta Lucia för Tönnes medan vi höll på med hans kvällstoalett. Han avbröt mig inte. Det gör han undantagslöst annars. Kanske han fick lite Luciastämning han också och att det var därför han lät mig sjunga utan att protestera?

måndag, november 09, 2009

Några av kamraterna

Några av mina schyssta styrelsekollegor. Alla kom inte med på bild denna helg eftersom de inte ramlade in i matsalen förrän precis när vi skulle äta, och då ville jag också äta. De får bli avporträtterade vid senare tillfälle. Jag är glad att ha två år framför mig med det här gänget.

Birgitta, vår kassör med stenkoll på siffror och distrikt. Alltid full av positiv energi. Martina, resurser. Mycket finurlig och med en humor jag gillar skarpt.

Anna D. Metod och verksamhet. Förnuftig människa som kan behålla lugnet. Man kan även fnissa ohejdat tillsammans med Anna.

Ninve. Utbildning, medlemmar, ledare. Oerhört klok och trevlig. Dessutom den vackraste människa jag träffat.

Christer. Politik och internationellt. Gammal vän. Gillar. Winnie. Utbildning, medlemmar, ledare. Idéer åt alla håll. Winnie tänker utanför boxen! Anna L, metoder och verksamhet. Gôrtrevlig. Vi har två par likadana byxor, hon och jag, bara en sådan sak...

söndag, november 08, 2009

Utmaning

Kompisen Anna och jag har utmanat varandra till att i vårt respektive bloggande då och då lägga ut bilder av oss själva och vår outfit för dagen. Kan modebloggarna så kan vi! Här kommer min kvällsoutfit . Efter att ha kommit hem från styrelsekväll på Tollare vill jag bara ha på mig kläder som är mjuka och inte sitter åt någonstans.



Tunika och kalsonger från Gudrun Sjödén. Röda munkjackan köpt på Coop Forum Gränby.

lördag, november 07, 2009

Ingen konstkännare

Konst på mitt rum på Tollare i helgenJag får en känsla av 50-talsestetik. Fel, fel fel! Det visar sig att tavlan med duvan och de två flickorna är gjord 1984. Flickporträttet är gjort 1924. Där ser man vilken känsla jag har för stil och genrer...



I god tro

Ofta kan det vara småsaker och dåligt omdöme som leder till fördärvet. Det som är aktuellt för mig just nu är ett fall med ett distrikt som ligger illa till och som vi har ägnat många tankar åt under flera års tid. Med detta distrikt som exempel påminns jag om att man kanske inte borde skriva under allt man får under näsan bara för att man är i god tro, utan ta tid på sig att kolla vad det handlar om. Om något är galet är ursäkten att man ju trodde att allt var OK inte gångbar. I vissa fall är det så pass illa att jag håller med om att folk (även jag) kan bete sig så dumt att det är rent kriminellt - och det sker utan ont uppsåt utan i, just det, god tro. Tyvärr mildras inte konsekvenserna av uppsåtet.

Och som alltid när man skall så att säga rensa ett sår så gör det ont och människor blir lidande. Men nödvändigt är det, annars finns det ingen framtid.

Ofta känner jag mig naiv, dum och korkad. Godtrogen. När någon råkar ut för att ha visat prov på dåligt omdöme tänker jag alltid med en rysning "There, but for the grace of God, go I".

Trött och grinig

Det är inte så lyckat att sitta i möte i dagarna tre när man är trött och grinig och allmänt människofientlig. Får be alla om ursäkt senare. Jag inser att det inte är så att alla mina kamrater är dumma och korkade utan att det är jag som är supergrinig och inte riktigt rättvis.

Nu budget. Sedan lite mer intrikata ärenden. Och så väntar vi med spänning på kvällsunderhållningen.

fredag, november 06, 2009

Ännu en helg på Tollare

Sitter en stund och bekantar mig med nya låndedatorn innan jag kryper i säng. Är jättetrött efter utskottsmötet under kvällen. Minns inte riktigt vad det var jag nu har åtagit mig att göra - tur att allt protokollförs.

De här novembermötena är trevliga eftersom det är ett tillfälle för alla fyra förbundens styrelser att träffas och prata. Lördagskvällen är av tradition vikta åt någon slags muntrationer som vi turas om att organisera. Jag vet faktiskt inte vilka det är som ordnar i år, men det brukar alltid vara skoj. Och så länge jag slipper nattbandyn är jag glad. Nattbandyn tar fram det sämsta hos alla styrelseledamöter, hävdar jag efter att i åratal sett till vardags fridsamma människor få något blodtörstigt i blicken och väsa "vi skall krossa dem" så snart de får en klubba i handen och dragit på sig gympashortsen.

God natt. Akta er för sport.

torsdag, november 05, 2009

Kontroll

Kontrollbehov har vi i varierande mängd, och inom olika områden. Det finns människor som har kontrollbehov vad gäller precis allt i livet. Det är ofta ganska besvärliga att umgås med. Ibland kan man se att det kan gå riktigt illa, också. En förälder med detta starka kontrollbehov låter inte barnen få tycka något eller utvecklas som de själva vill i någon större utsträckning. Synd att de missar en viktig sak när det gäller kärleken mellan barn och föräldrar: kärlek är villkorslös. Kärlek ryms inte inom kontrollbehovets ramar. Man måste släppa.

Jag erkänner villigt att min kärlek till mina barn hittills inte har utsatts för några prövningar. Jag har inte behövt tampas med problemet att barnen utvecklas på sätt som jag inte gillar. Så för mig är det än så länge lätt att säga att jag har respekt för barnen, som de individer de är. Visst är det så. Jag skulle få det svårt om de plötsligt kom hem och var nazister eller hatiska homofober eller något sådant, det säger sig självt. Men jag hoppas att jag inte skulle utestänga dem från min kärlek - även om de utestängde mig.

tisdag, november 03, 2009

Önskedröm

Inatt drömde jag att jag hade fått ett mycket välkommet tillskott till hemarbetet. Jag satt i biblioteket och tänkte sortera lite böcker - bara det talar om att det här var en dröm, jag har inget som helst system utan går efter mitt kom-ihåg av var jag ställde eller lade en bok senast jag läste den. Jag har så pass många böcker att de inte får plats i hyllorna utan även ligger i travar längs med hyllkanterna.

Men alltså, i denna dröm skulle jag företa en lättare sortering. Jag sade till mitt bokletarbi: "Är du snäll och letar fram alla böcker av den här författaren". Mitt fiffiga bokletarbi zummade upp i taket och började söka av alla hyllor. När det hittade en bok av den författare jag letade efter puttade den ut boken lite för att markera var det stod, och så zummade det vidare. Oerhört praktiskt.

När jag vaknade var jag lite besviken över att jag inte har något bokletarbi på riktigt.

söndag, november 01, 2009

Seg och skön

Den bästa sortens söndag som finns: inget att göra på hela långa dagen. Jag vältrar mig i ledigheten som Joakim von Anka dyker bland stålarna i sitt pengavalv. Ahh.

Känner mig lite snopen på det där sättet man kan göra efter en konsert. Det är en så lång uppladdningstid, och så är det över på en timme. Sådan tur då att vi bara hinner dra efter andan innan det är dags för nästa projekt. Den 15 november är det konsert i UKK (Uppsla konsert- och kongress) och sedan är det öva inför julkonserterna för hela slanten. Man hinner inte bli uttråkad i alla fall!

Myser åt det Björn berättade om pojkarna på Megahelg igårkväll. Tönnes hade fuskat i limbo, den lilla grisen. Sigvard hade röjt och roat sig på sitt självklara sätt, och Justus var snäll mot sina bröder. Tönnes fick åka hem på kvällen, men de andra två har sovit över. Björn är precis och hämtar hem dem, men eftersom de är hos sin pappa får jag vänta en vecka innan jag får höra Sigvard berätta om sin helg. Lilla fina, oförbränneliga Sigvard.

Min stora fina pojke. Jag hann inte åka till graven igår. Hans pappa sade att han hade tänt två ljus så jag mår lite bättre nu när jag vet att det finns två stadiga ljuslågor på Samuels grav.