torsdag, december 31, 2009

Gamla året

Det gamla året slocknar vackert. Kyla, snö och frostiga träd. Inför det nya året ger jag inga speciella löften. Det handlar ändå mest om att överleva och försöka vara en hygglig människa. Eller snarare, vara människa rätt upp och ner. Meddito, helst.

onsdag, december 30, 2009

Vintervackert

En skog av frost på fönsterrutan.

Hör du mig

Det här är mina ord. Det här är min röst. Hörs jag?

Det är som om det står en mycket verklig mur i vägen för förståelse och respekt. Jag använder mina ord och min röst för att åstadkomma en öppning i muren, men jag måste ha fel ord och fel röst för det fungerar inte.

Det här är mina ord och min röst. Jag har inga andra. Jag har silvertrådar i håret. Jag vill utvecklas hela livet. Men det är för svårt för mig att skaffa mig en helt ny röst.

lördag, december 26, 2009

Fyragluggars

Tandfén gör frekventa besök hos oss. Jag vet ingen som är så söt som Sigvard med glugg efter inte mindre än fyra tappade mjölktänder. Tand nr 4 trillade ut idag, och nu börjar jag bli lite orolig över huruvida sötnosen kommer att få problem med att äta om det trillar ut en till tand i samma rad. Han kanske kan leva på soppa? Och glass, förstås!

fredag, december 25, 2009

Var hälsad sköna morgonstund

Sjöng i julottan i morse. Jag fick stå bredvid fina Sara för en gångs skull och det var väldigt trevligt. Önskar att jag var lite kortare eller Sara lite längre så man kunde få sjunga i par med henne till vardags också.

Det gick hyfsat att sjunga, trots att det är fullkomligt naturvidrigt att sjunga klockan kvart i sex på morgonen (det var ungefär då vi började sjunga upp). Jag stördes dock oproportionerligt mycket av att de som hade sjungit i midnattsmässan och lånat våra kåpor helt enkelt struntade i att hänga tillbaka kåporna på de hängare de tog dem ifrån. Namnmärkta hängare, NB. Alla körsångare vet att det är viktigt att ha koll på körklädseln, så jag begriper inte vad de tänkte på, de där lata idiotsluskarna som hade kåporna i natt...min kåpa är borta. Morr. Jag hittade den ingenstans. Som tur var fanns det en i någotsånär rätt längd så det gick ju i alla fall. Sällan har jag känt mig så irriterad, ja rentav arg, inför en julotta. Men så fick jag sjunga "---och ur usla brunnar ösa" och så kändes det bättre.

Sedan har jag sovit hela förmiddagen. Har vaknat till ibland och hört att familjen har det bra. Sigvard har sjungit till det nya Wii-spelet. Justus och bror Johannes har spelat Guitar hero. Hittills klår Justus Johannes lätt som en plätt. Jag tycker att Justus ser så cool ut där han står med guran. Lite shoegazing à la Howling Pelle där, snarare än Mick Jagger.

Bästa julklappen

Jag blev så glad när jag kom hem från julottan i morse. Sigvard satt i vardagsrummet, men TV:n var inte påslagen. Han satt och läste i den enkla kapitelbok med många illustrationer som jag hade gett honom i julklapp.

måndag, december 21, 2009

Mina pojkar om morgonen

Tönnes försökte krama sig till att få ta med två nallar till skolan. Han vet att det är fåfängt att försöka, men eftersom hans envishet går utanpå allt gjorde han ändå ett test. Sannolikt inte det sista. Han var väldigt söt och go men jag gick inte på det. Han fnös lite när jag placerade nallarna i en soffa och sade att de fick vänta på honom där.

Sigvard bäddade noga ner sin stora mjukishund med en filt uppdragen till sagda mjuka vovves haka, så att den inte skulle frysa. Han är omtänksam, min lilla gubbe.

Justus kom upp senare än de andra eftersom han hade sovmorgon. Han stökade i badrummet och så kom han ut i köket för att äta frukost. Jag fick dagens bästa skratt. Han hade på sig mössan. Jag begrep genast varför: Justus hår har just nu en tendens att ställa sig rakt upp på huvudet i Tintintofsar, något som jag tycker är obetalbart bedårande men som gossen själv givetvis tycker är en plåga. Mössan var ägnad att platta till det motsträviga håret. Gick inte så bra, kan jag säga. Där jag sedan stod längst bak i matsalen på Justus skolavslutning hade jag bra utsikt över en röd hårtofs som stod rätt upp. Kändes bra.

Vinterlandet

Världen ligger inbäddad i snö. Det snöar sakta. Det är vackert.

Jag undrar vad de hemlösa gör för att klara nätterna i snö och kyla.

söndag, december 20, 2009

Glittersprej fram

Nu är det bara några timmar kvar tills läktaren höljs i en dimma av glittersprej. Silver- och guldfärgade partiklar lägger sig över hår och klänningar. Vi glittrar så fint på våra julkonserter! Än så länge är det damstämmorna som glittrar, men jag är lite sugen på att testa om det här kan bli året då även herrarna bejakar sin längtan efter att få tindra i ljuset.

Det här med glittersprej i håret på julkonserterna är något som inte längre är en tradition ens, det är en institution. Det märktes om inte annat i torsdags när ceremonimästaren gick igenom lite saker om klädsel och annat. Han frågade: Är det någon som har koll på glittersprejen?

Men julkonserten är mer än bara yta. Kom och lyssna. Det blir vackert.

fredag, december 18, 2009

Å så är det julkonsert

Vi sjunger julsånger, kända och mer okända, på söndag. Man kan välja mellan klockan 16 och klockan 18. Vi har haft med världsartisten Anders Paulsson vid två tidigare julkonserter, och i år är han med oss igen. Anders spelar som en gud på sin sopransaxofon. Det är klart ni kommer och lyssnar. Själv skall jag träna på att inte börja lipa när vi sjunger Koppången - den berör mig så djupt.

Osorterat

Kylan knäpper ute. När jag och Sigvard var på väg hem från skolan kändes det som om ansiktet höll på att gå sönder, så kallt var det. Då är det skönt att vara inomhus och känna stillhet. Alva läser sin födelsedagsbok, Sigvard äter popcorn (jag föll till föga) och ser på TV. Justus har inte hörts av men jag kan gissa var han är. Om en stund kommer Tönnes med taxi, då måste jag gå ut i kylan igen och hämta honom. Sedan skall jag beställa pizza och hämta den, men sedan går jag inte ut mer idag. Skall frossa i fredagsfrid med mina favoritmänniskor.

Struntar i skitiga golv och tvätthögen (=installationen). Struntar i att det fattas jättemånga julklappar. Det tar jag nästa vecka. Så skönt att bestämma sig för det och inte hetsa och må dåligt och ändå inte orka göra något åt saken.

onsdag, december 16, 2009

Hemmakultur

Jag är lite konstnärligt lagd av mig, sådär. Jag måste säga att jag är lite stolt över det. Jag har exempelvis en installation i vardagsrummet - handen på hjärtat, hur många känner ni som har det?

Sagda installation heter "rena kläder i fåtölj" och är rätt spännande eftersom installationens utseende varierar något varje dag. Dels rycker man sockor och sådant ur högen, dels kommer det till ny ren tvätt, och så är det utgrävningarna man gör för att hitta ett speciellt plagg och som vänder hela högen upp och ner. Som alla förstår så är det en levande installation som utgör en hyllning till vardagslivet.

Jag funderar på att klistra fast en NBV-logga någonstans och kalla det för utställning eller kulturprogram så kanske man kan få en slant.

söndag, december 13, 2009

fredag, december 11, 2009

Titta, ett Luciatåg. Och ett till.

Jag kommer att vara genomlussad när jag knyter mig på söndag kväll. Igår var jag på musikklassernas Luciakonsert i domkyrkan, inte för att jag har ett barn i musikklass men för att Alva har valt extra musik i gymnasiet. De eleverna får hänga på eftersom det är lärare från musikklasserna som håller gymnasisternas extramusik. De sjöng på det stora hela fint, lite taskig tonhållning var det allt, men snyggt annars. Fast jag blev nervös. Det verkade som att körledarna försökte slå något hastighetsrekord för nästan allt gick i en rasande fart.

I morse var det Sigvards klass som sjöng så fint och tände ljus. Mysigt och fint på en annan nivå. På lördag är det Goder afton, mitt herrskap, med Uppsala domkyrkas gosskör. Missa inte! Två konserter, 16 och 19. Konserthuset. Kom och lyssna. Jag ser främst fram mot att se herrarna balansera sina strutar på huvudet (underhållningsvärdet är stort!) och att försöka gissa vilken ballad man har valt att ha som stora avslutningsnumret på spexet. Justus tiger som muren och antyder inte med en darrning på läppen ens om jag gissat rätt.

På söndag är det tillbaka i domkyrkan igen för Luciakonsert med Flickkören och Collegium Cantorum. Sedan är det bara att ladda om själv inför julkonserten med Uppsala domkyrkokör den 20 december. Den skall ni naturligtvis lyssna på. Vi har med den oerhört begåvade sopransaxofonisten Anders Paulsson i år, så det blir något extra.

onsdag, december 09, 2009

Just give me a sign, baby

Är sedan igår hemma med Tönnes som låter som ett helt sanatorium. Han är rätt nöjsam att vara hemma med för han njuter av att rå över lägenheten i princip själv. Han växlar mellan att se på film, vara på sitt rum och lyssna på musik eller att göra utgrävningar i sitt rum och hitta leksaker som ingen har sett på åratal för att de har legat längst ner i någon av högarna.

Han får äta hur mycket isglass han vill. Och dricka hur mycket han vill. Det går nämligen inte att få i honom någon som helst hostdämpande medel trots att han verkligen behöver det, så han får allt jag tror kan lindra lite. Igår var jag riktigt nervös när pojken stod och klängde sig fast på mig i en hostattack som varade i flera minuter. Det är så svårt att hjälpa honom när han inte kan säga till riktigt själv! Det gör ont och det plågar mig.

Men man kan bli glad ändå. I förmiddags sade jag till Tönnes, när han skulle få välja mellan de två isglassmakerna, att jag bara kom ihåg tecknet för rött och hade glömt det för grönt. För en stund sedan var det var dags för isglass igen. Tönnes tittade på mig, log - och gjorde tecknet för grönt! Alldeles själv, utan uppmaning och utan krångel. Första gången. Jag sitter uppe taket, så glad är jag. Han är också nöjd där han sitter med sin gröna isglass och ser på Mora Träsk. Och hostar. Och rosslar.

måndag, december 07, 2009

Pengar pengar fy för pengar

Tönnes går i särskolan. I en klass som har en specifik inriktning på kommunikation, en verksamhet som startade året innan Tönnes började skolan. Vi valde den skolan utifrån att det var en kommunikationsklass, för kommunikationsträning är Tönnes absolut största behov. Det finns förstås en logoped knuten till de här klasserna. Tönnes älskar att vara hos logopeden. Han vill inte gå därifrån utan sitter gärna kvar hos henne tills någon får hämta honom och dra bort honom. Idag snikade han åt sig extra tid genom att helt enkelt stanna kvar på en av sina klasskompisars tid också.

Logopeden går i pension i vår. Sedan dras tjänsten in. Nu tycker jag att det är fullkomligt absurt att ta bort logopeden från en kommunikationsklass. Det får mig att bli rasande och förtvivlad och känna mig hjälplös. Dessutom får det mig att undra om kommunikationsklasserna kommer att försvinna och det här bara är första signalen.

Jag har skrivit ett mejl till särskolans rektor. Men vad hjälper det? Rektor kan knappast trolla med knäna och få fram mer pengar. Problemet i sådana här situationer är att jag inte har en aning om vem och var det skulle finnas en chans att påverka. Alla verksamheter inom den offentliga sektorn skriker efter pengar och slåss sinsemellan - hur skall man då som privatperson kunna ställa krav? Samtidigt måste man ju säga någonting. Jag är rädd och ledsen för Tönnes skull och tycker att skolan och samhället sviker rejält nu.

Små ting är stora ting

Även när depressionens käftar har slutit sig stenhårt runt en finns det tillfällen då livet kan tränga igenom dem. Som när jag har lagt mina små, som jag fortfarande tänker, fast det är längesedan de var små, och Tönnes stod för kvällens musikval. Han valde Owe Thörnqvist. Och man skall börja på spår 3, Rumba i Engelska parken. Detta beror dock inte på preferenser utan på att Tönnes har lärt sig att den sönderhackade CD:n inte kan spela upp de två första spåren. Vilket innebar att när jag kom upp med Sigvard (lade dem i omvänd ordning av olika skäl) hade skivan kommit fram till sången som börjar "i Skanör och Falsterbo skall ni tro". När jag hade läst min korta aftonbön med Sigvard och pussat honom hade Owe kommit fram till refrängen. Alltså var dags för oss alla tre att medan jag gick ut ur rummet gasta "Hjalmar Bergström" i kapp med Owe.

Good times.

söndag, december 06, 2009

Schyssta grepp

Jag och Tönnes plockade upp Justus från Goder afton-repetitioner på konserthuset och åkte till dojon. Justus skulle få provgradera. Hans polare Tofig ställde upp som graderingspartner. Det var lugnt och skönt eftersom det bara var fyra barn som tog tillfället i akt för att provgradera.

Jag tycker att det är trevligt att se på. Det handlar så mycket om samspel och i de bästa stunderna blir det som en dans. I en paus sprang pojkarna som ystra kalvar för att dricka vatten. De nickade mitt i språnget av från mattan, för inte ens när man springer glömmer man att buga sig när man kliver på eller av mattan.

Justus fick besked att han har en chans att klara graderingen och får därför ställa upp. Jag höll på att bryta ihop ungefär där, för graderingshelgen är 12-13 och nästa helg får INGET krocka med något den 12. På lördagen bor Justus återigen i konserhuset, nämligen, men denna gång är det skarpt läge som gäller. Sådan himla tur - graderingen för Justus är på söndag kl 14, så det krockar inte ens med Alvas Luciakonsert...

Är det inte det ena, så är det det andra.

torsdag, december 03, 2009

Mer buss åt folket

Igår åkte jag näbbmus. Det är en liten gul buss som är låg och anpassad för passagerare som har lite svårt att röra sig eller rent av är rullstolsburna. Näbbmusen heter som den gör för att fronten är liksom en lång, avsmalnad näbb. Näbbmusen tar ungefär tio passagerare åt gången och är en så kallad närlinje.

Nu skall jag berätta hur många gånger rörelsehindrade personer i Uppsala kan få komma ut på vift med hjälp av Näbbmusen. Tre gånger om dagen. Och om du åker ner på stan med bussen som går 15.00 kan du tyvärr inte ta Näbbmus tillbaka, eftersom den sista bussen som går tillbaka från stan igen också går 15.00.

Visserligen är tre gånger om dagen bättre än inget. Visserligen finns det andra bussar att välja på, men de är sällan specialutrustade om man har lite andra behov än de flesta passagerare har. Jag antar att namnet "närlinje" kommer sig av att några av hållplatserna ligger vid servicehus. Men så väldigt många sådana hållplatser är det inte. Och om det är nära men så sällan att man ändå aldrig kan räkna med den är det ingen större vits med den busslinjen.

Jag tycker inte att bussbolaget skall sluta köra Näbbmus. Jag tycker tvärtom att bussbolaget med fördel kan köra ännu tätare och på många fler linjer. Man kan också gärna sluta dra in linjer, glesa ut trafiken och lägga om linjesträckningarna så att så få som möjligt kan ha nytta av dem och sedan gnälla över att ingen åker buss.

Det är i alla fall något att göra

Avlyssnat på busshållplatsen i morse. Två damer 60-70 pratar lite. Antingen är de ytligt bekanta sedan tidigare, eller så har de precis träffats och inlett lite busshållsplatsprat.

Dam 1: Jag skall på begravningskaffe.
Dam 2: mumlar sympatiyttringar.
Tyst en stund.
Dam 1: Det är bra att man har något att göra om dagarna nu när man är pensionär.

tisdag, december 01, 2009

Blåa foten blues

Igår slog jag i höger lilltå i ett soffben av metall. Det är ingalunda första gången det händer eftersom benen på vår soffa inte sitter en bit in under soffan utan precis hörn i hörn. Men den här gången slog jag i med besked. Jag varken sprang eller svängde benen med någon större kraft, men effekten blev rätt storslagen ändå. Jag satte foten i en bunke med kallt vatten och prövade att vicka på lilltån. Det gick. Lade mig och hade lite bekymmer med att hur jag än låg så kom täcket åt den onda tån.

I morse var halva foten blå och lilltån såg inte rolig ut. Klämde in foten i en sko och linkade till jobbet. Hasade runt i innetofflor på jobbet. Visade upp foten för valda delar av kollegorna - på mitt jobb delar vi glädje och sorg! Hade till slut så ont att jag bara gick hem. Ringde husläkarmottagningen. Nej, där har de inga tider alls så jag blev tillsagd att uppsöka akutmottagningen. Jag uttryckte en viss skepsis inför förslaget, men sköterskan sade lätt uppgivet att det var det bästa alternativet just nu.

Jag har icke åkt till akuten. Än, vill säga. Om det börjar göra tillräckligt ont sitter jag väl där vad det lider. För ont gör det. Åkte som sagt hem någon timme tidigare från jobbet på grund av det, och åkte hem i pausen under kvällens körövning. Har lite svårt att koncentrera mig. Men jag tror att det går över snart. Så vitt jag kan se är det bara lite mosade mjukdelar. Och sprickor och benbrott gör man ju ändå inget åt nuförtiden så det är lika bra att låta sjukvården vara ifred den här gången.