onsdag, december 29, 2010

Tomten

Jag har aldrig haft problem med tomten. Han finns inte. Han har aldrig funnits. När jag var liten var det så uppenbart att jag fick julklappar från människor som tyckte om mig, det stod ju på paketen och om givarna var med när jag öppnade presenten såg de glada ut om jag tyckte om det jag fått. Någon tomte var aldrig inblandad. En jul hade vi tomte. Men det såg jag med en gång att det vara farfar som var utklädd, det hade ju minsta unge kunnat se.

När jag själv fick barn hade jag inte heller några större tomteproblem. För mig har det inte varit viktigt att mina barn skall tro på tomten, så jag har inte gjort något väsen av tomten. Det enda i den vägen är att jag hängt upp julstrumpor vid deras sängar och sedan har de själva fått dra sina slutsatser om vem som kommit med strumppaketen som funnits där när de vaknat på julafton. Men jag har heller inte aktivt motarbetat någon tomtetro. Jag minns själv som barn att det kunde kännas viktigt att liksom låtsas tro på tandfén och annat, för det var som en hemlig överenskommelse mellan barn och vuxna. Jag har därför stor respekt för alla familjer som vill bevara sina barns tomtetro, även om jag ibland undrar varför det är så viktigt för de vuxna att fortsätta med myten även när barnen tydligt har visat att de inte behöver tomten längre.

På julafton ringde min äldsta brorsdotter för att önska sina Uppsalakusiner god jul. Det viktigaste var förstås att prata med idolen, storkusinen Alva. När samtalet var över kom Alva och berättade lite bekymrat vad de hade pratat om. Hon hade råkat säga för mycket och inte lyckats rädda upp det hela till slut. Det här är förmodligen året då storkusinen krossade Thelmas tro på tomten.

Thelma, nio år: Har tomten kommit till er?
Alva, sjutton år, i avsaknad av tomtekultur: Nej, han kommer inte till oss.
Thelma, förfärat: Kommer inte tomten till er?
Alva, försöker hastigt reparera misstaget: Nej, han kanske inte kommer till det här grannskapet, jag vet inte, men vi har fått presenter förstås, har du haft det bra idag och ätit något gott då?
Thelma, i chock och omöjlig att distrahera: Men kommer inte tomten till er?!

Detta var inte alls meningen. Vad gör man?

Age is something that really doesn´t matter unless you´ re a cheese

Lyckades med att boka tid hos läkare via mejl. Min husläkare har semester så det här var en läkare som inte är bekant med mig. Han kollade och lös mig i näsan och hals och så frågade han om jag var en frisk tjej för övrigt. Jag lyfte ögonbrynen i andanom men svarade lydigt att på det stora hela är jag en frisk tjej, ja. Kände mig lite ungdomlig när jag gick därifrån med sjukskrivningsintyget i handen. Nu verkar den läkaren i och för sig vara av den sorten att han skulle kalla även en åttiårig dam för tjej med vänligt tonfall, så det hade nog inte med åldern att göra egentligen utan mer om en inställning. Trevlig inställning, tycker jag.

Gick genom Forumgallerian på väg hem. En telefonsäljarnisse vek sig dubbel framåt över disken när jag kom inom synhåll och ropade: "Fröken, vem ringer du med inom Sverige?" Jag har aldrig, säg aldrig, blivit kallad fröken förut. Utomlands chansar de vilt mellan miss och mrs, men här i den höga Nord ropar man ju oftast "ööhh, du!" efter obekanta människor vars uppmärksamhet man vill påkalla. Till skillnad mot snälla doktorn handlade det här tydligt om ålder. Försäljaren kunde inte gärna ropa "hej medelåders kvinna". Vilka val hade han då? Frun och fröken. Och jag är säker på att han urskiljningslöst ropade "fröken" efter alla kvinnor för att man utgår ifrån att alla vill verka yngre än vad de är. Men tilltalet fröken är inte klockrent. Ofta tänker man nog på unga flickor i samband med ordet fröken - så länge de är ogifta. Men för den som inte blev gift var det säkert inte positivt att bli kallad fröken hela livet och få understruket för sig att man minsann inte hade hittat någon karl. Det fanns (finns?) orättvist nog en inställning att låg något löjeväckande över en gammal fröken. Det vill säga ogift kvinna över trettio år.

Så telefonsäljarnissen hade kunnat trampa i klaveret ordentligt, om jag hade varit noga med att understryka mitt gifta stånd. Istället för att upprört fråga honom om jag går omkring och ser ogift ut eller så, flinade jag bara. När jag lite senare klev på bussen hem tänkte jag att det var inte illa av en krasslig 42-åring att bli kallad både tjej och fröken under en och samma förmiddag. Då ser jag kanske inte riktigt så trött och erbarmlig ut som jag fruktar.

tisdag, december 28, 2010

Inspirerande läsning

Justus fastnade i vår nya kokbok igår kväll och funderade på vilka rätter han skulle vilja testa. Jag blev glatt överraskad för jag har inte märkt att han varit road av matlagning. När han för en stund sedan hasade sig upp ur sin jullovskoma frågade han om han fick koka ett ägg. Självklart, svarade jag. Han tog kokboken och försvann ut i köket. Återkom med en inspirerad glimt i ögonen för han hade hittat receptet på bondomelett. Visst, sade jag. Nu står han och skalar lök.

Tänk så mycket man ändå inte vet om sina närmaste! Eller så är det läsningens fel. Justus är förförd av kokboken.

SMS-lycka

Jag tycker så mycket om att få sms från mina barn. Under sina pappaveckor ger deras sms mig glimtar av deras vardag när det inte är hos mig. När jag själv är bortrest kan vi skicka små meddelanden fram och tillbaka bara för att vi tycker om varandra. Nu har jag ett till barn som kan sms:a. Sigvard har full kontroll över sin julklappsmobil.

Han har varit på fritids under förmiddagen och är nu upplockad och på väg med Björn, Alva och Anna till Romme alpin. Han skickade mig ett sms från fritids som löd:
Jag har gjort en flufig bol

Det är sådant man blir lycklig av.

måndag, december 27, 2010

Fina klappar

En julklapp som Sigvard fick av Anna var denna fina pingvin. Man kan dra ut armarna och benen på den och välja längden. Om man väljer att dra ut armarna kan man ha pingvinen runt halsen när man sover, mycket värmande och mysigt. När jag väckte Sigvard i morse låg på hans huvudkudde dels hans förtjusande huvud, dels pingvinens. Han hade bokstavligt talat sovit i pinginens famn.



Inget kan skilja Justus och hans kamera åt. Vi gick samman och slog till med en ordentlig kamera åt honom, och nu har han den på höften som värsta skjutjärnsfotografen morgon som kväll.

söndag, december 26, 2010

Mina raisons d´être

Nu är barnen hemma i tjället igen. Det är fasligt svårt att inte prata med dem. Det var lättare för någon dag sedan då jag faktiskt verkligen inte fick fram ljud, men nu har jag kommit till det stadiet att jag har en röst (låt vara lågmäld, hes och väsig) och då är det svårt att inte öppna näbben. Jag får uppmana barnen att berätta saker för mig istället.

Jag gav barnen några Wii-spel i julklapp. Sigvard och Justus har testat några spel redan. Beatles, visserligen bara en sång eftersom det kliade i Sigvad att få spela sitt SuperMario, sagda SuperMario samt Star Trek-spelet jag köpte mest som en blinkning åt Justus. Han och jag är de enda som är trekkies. Justus rapporterade nyss att det var ett väldigt roligt spel, så nu kanske vi kan snärja även Sigvard åt Star Trek-världen. Q´apla!

Björn står i köket och steker fläskkotletter. Det är han väldigt bra på. Jag håller mig dock undan för när han lagar mat är det som ett mindre världskrig. Dunsar och smällar och svordomar och vrål när saker inte går som han vill. Han är rena Gordon Ramsay! När maten är klar hoppas vi på att åtminstone Erik har dykt upp så vi kan äta middag tillsammans. Anna kommer nog lite senare eftersom hon har hundra kompisar som vill träffa henne när hon är i Sverige. Dagarna räcker inte riktigt till. Men framåt kvällningen sitter vi alla med chokladaskar i vardagsrummet och har en extra julklappsutdelning. Det känns som en bra söndagskväll.

lördag, december 25, 2010

Framtidslöfte

Så här på juldagen flyger en tanke genom mitt huvud. Tanken formuleras raskt om till ett löfte. Det är inte fel att avlägga flera löften, så inför nyårsafton och det löftet avlägger jag ett juldagslöfte.

Jag lovar att leva så att jag aldrig skall sluta orka vara solidarisk i det lilla och att jag inte skall misströsta och sluta engagera mig. Jag lovar också att inte låta bilden av det stora, hårda världen begränsa mig. Jag kommer aldrig att klara att vara solidarisk med allt och alla, men jag behöver inte välja mellan ett totalt engagemang eller att göra ingenting. Jag kan välja att vara solidarisk inom ett eller flera området. Det lovar jag att fortsätta vara.

Tystnadslöfte dag fem

Det går riktigt bra det här, att inte prata. Det beror enbart på att inte barnen har varit här under min sjukdom. När vi firade jul hos deras pappa igår fuskade jag några gånger och viskade. Det är helt enkelt för svårt att inte prata med ungarna.

Det mesta fungerar att skriva på lappar. Bäst så, för säga vad man vill om älsklingen; men snabbtänkt är han då inte. Om jag tecknar och ändå bara använder mig att våra vanliga tecken missuppfattar han i alla fall. Det visade sig också att han inte har en susning om barnens namntecken vilket gjorde mig lite ilsk. Å andra sidan har han mninne som en guldfisk, så vad kan man begära? Bortsett från dessa bakslag går det så bra och han är så snäll och omtänksam, så.

Jag skall försöka hålla helt tyst i två dagar till så är jag uppe i en vecka. På jobbet får jag ignorera telefoner som ringer. Det fungerar så dåligt att lyfta på luren, andas tungt och genom telepati försöka framföra till den som ringer upp att jag inte kan prata.

Jag funderar på att anlägga partiell tystnad framöver så besparar jag omvärlden en del onödigt prat och dumheter.

torsdag, december 23, 2010

O Tannenbaum

Granen bodde i badrummet hela dagen för att tina upp i lugn och ro och inte bli alldeles konfys när den fick saker och ljus upphängd i sig och bli blek och börja barra. (Vi har två badrum.)



Nu är den så fin, så fin. Alva, Justus och Sigvard var här och klädde granen efter att Erik hade fått såga den lite i foten. Tönnes var för lat för att gå över till mig denna kväll, men vi hängde förstås upp hans julprydnader också. Barnen har under några julmorgnar hos mig fått varsin stor och gärna blingig julprydnad i sina julstrumpor. För mig är det en viktig tradition att man hänger upp sin egen prydnad. Inte lika viktig för barnen, kan man säga, men jag jobbar på det!

För mig är inte granen färdig innan den här sötnosen har kommit upp. Jag och Sara fick varsin av Chuck. Chuck och Carol var våra snälla värdar i St Peter på körens Minnesotaturné sommaren 2007. Vid avskedsfrukosten plockade Chuck fram egengjorda julgransprydnader och gav oss. Vi blev mycket rörda. Jag fick en bild av hur jag kommande jular skulle stå med julpyntet i handen och ingen annan fick röra det och det var mammas speciella pynt att hänga upp. Till skillnad mot det mesta man föreställer sig blev det precis så. I år gick det lite snett; jag och Alva stod i köket och så hörde vi Björn säga "det är mammas prydnad, den hänger jag här". Jag kan som tidigare nämnts inte prata denna julvecka, så jag störtade mig i stället med ett tigersprång ut i vardagsrummet och ryckte loss min prydnad från den gren Björn just hade hängt upp den på. Vilket helgerån. Jag tyckte dock inte att jag behövde stoppa tillbaka den i asken och packa upp den på nytt. Det räckte med att jag valde en annan gren och fick hänga upp den själv, så som det skall vara. "Vid granens beklädande skall modern och ingen annan hänga upp den julgransprydnad hon fick av Chuck" torde nu vara inristat med eldskrift i familjens minne.



Sitter och hör hur Erik städar. Denne min fine extrayngling jobbar stenhårt hela veckan i Karlstad, åker långan väg för att komma hem över julen, kommer in i vårt stökiga hem och står helt enkelt inte ut. Han börjar städa åt oss. Man kanske får en uppfattning om städnivån hos oss när en 24-åring tycker att det är lite för sunkigt...en annan teori är den att Erik är förfärligt snäll och omtänksam. Heder åt en sådan man.

tisdag, december 21, 2010

Åren som går och allt man glömmer

Då och då dyker det upp påminnelser från de år som passerat. I mitt fall rör det sig just nu om musik och en människa. Musik jag har sjungit men glömt bort, och en människa jag träffade under en period och sedan inte haft anledning att tänka på. Jag tycker att det är spännande att inse hur mycket jag ändå hunnit med att göra i livet. Det är så pass mycket att jag inte aktivt minns allting, för då skulle jag bli galen. Inte så illa, ändå!

Musiken jag hade glömt är Världsklockan med text av Harry Martinson. Jag har glömt tonsättaren, men det kan vara Sven-Erik Bäck. När jag blev påmind om verket dök det upp fraser från den i mitt huvud. Jag minns inte ens om vi sjöng den under Rudolfs tid, eller om det var när Milke hade tillträtt, men länge sedan är det. Nu ser jag framför mig en skattkista fylld med musik som jag har sjungit och som jag skulle kunna gräva ur, om jag bara fick upp locket.

Människan jag hade glömt är Sture Andersson. I natt när jag var uppe och drack te bläddrade jag i IOGT-NTO-rörelsens i Älvsborg distriktstidning som jag får i egenskap av ledamot i Junis förbundsstyrelse. Där stod det att Sture lämnat kamratkedjan. Plötsligt kom jag ihåg gånger jag träffat Sture med en klarhet som förvånade mig. Dels är det länge sedan, dels var Sture en bekantskap och inte en vän. Men det visade sig nu att vi träffades så pass ofta under några år att jag hann samla på mig egna Stureminnen. Jag minns särskilt ett distriktsårsmöte i Hässleholm då vi båda var utsända rom representanter för riksstyrelsen och jag kände mig rätt bortkommen. Sture var snäll och tog lite hand om mig och ägnade kvällen åt att berätta historier med västgötaklimax. Västgötaklimax var Stures specialitet. Ett annat Stureminne, om än på omvägar, är när vi i UNF:s förbundsstyrelse (jag sade ju att det här är händelser som inträffade för länge sedan) gick på teater en kväll och såg "Stinsen brinner". Då upptäckte jag att jag tyckte att Claes Eriksson var så lik just Sture Andersson. När Claes Eriksson hoppade omkring fångad i en säck höll jag på att dö av internt fnitter och delade med mig av min upptäckt till Annica. Annica är en person som kan skratta igång en hel salong. Hon exlpoderade trots att det väl egentligen inte var så oerhört lustigt att en skådespelare påminde om IOGT-NTOs förbundskassör. Annica skrattade så hon höll på att ramla ur stolen. Det gjorde alla som satt runt om också eftersom skrattet smittade.

Jag tycker det känns rätt fint. Att minnas även människor som inte stått en särskilt nära. De har ändå funnits med i ens liv och upplevelser.

måndag, december 20, 2010

Dumdum

Åh, så jag ångrar att jag inte ställde in. Att sjunga igår var något av det dummaste jag har gjort. Om jag åtminstone hade lyssnat på kroppen efter första konserten när jag hade så ont i halsen att jag bara ville gråta och illamåendet och huvudvärken började smyga sig på, och inte sjungit den andra konserten så hade jag nog mått lite bättre idag. Kanske. Hur som helst, nu har jag lärt mig den hårda vägen att man inte skall sjunga med galopperande influensa i kroppen. Rösten bar trots fruktansvärd värk och trots att jag inte hade någon talröst. Ungefär där borde jag ha insett att nu var det fel, för så fort man börjar ta enkla genvägar med rösten och klarar att sjunga genom att göra åt skogen fel rent tekniskt, då slutar det med elände. Och det gjorde det för min del. Jag vill aldrig mer ha så ont i halsen och må så illa igen som jag gjorde ungefär kl 20 igår kväll.

Dessutom är min konsertklänning för liten. Förstår ni hur jobbigt det är? Först den känslomässiga stressen: Neeeej, jag har blivit för tjock för det som för inte så väldigt många år sedan var min tältklänning! Och sedan den fysiska: Neeeej, jag kan inte andas ordentligt för att klänningen sitter åt. Det var riktigt, riktigt jobbigt. Hur gör jag för att gå ner minst fem kilo inför vår önskekonsert i vår?

Ändå tycker jag att konserterna gick bra! Jag hörde att vi lät bra och Milke verkade nöjd. Jag önskar bara att jag hade haft lite vett och låtit bli. Jag hade nämligen inte behövt vara med. Det gjorde ingen skillnad. Det kan det göra ibland och om jag är i riktig form, men så var det inte igår. Jag har förstås inte sjungit mig sjuk, men jag mår mycket dåligt av ansträngningen och undrar oroligt när halsen skall bli sig lik igen. Idag pratar jag inte. Dock frambringar jag märkliga ljud när jag hostar; någon slags Chewbaccabröl i de lägre registren.

Nu skall dumdum dricka mängde med varm vätska och försöka sova bort influensan. Hoppas också jag har några dunderpiller att döva halsen med.

lördag, december 18, 2010

Lördag en vecka före jul

I morse asade jag mig iväg till dômen för repetition. Jag klarade fem sånger och sedan var jag tvungen att sätta mig i bänken istället. Nästan hela repetitionen präglades av ett märkligt akustiskt fenomen: vi föll ur ton på varje sång före paus. Det blir mycket pinsamt orgeln kommer in i en helt annan tonart efter ett a cappella-parti. (Jag var helt lomhörd och misstänkte att det var mitt fel. Jag blev faktiskt lite lättad när jag satt i bänken och kören sjöng på med samma kassa tonhållning även utan mig.) Det är mystiskt när det inträffar. Samma kör som höll ton rätt av vid förra repetitionen klarar det plötsligt inte. Går inte riktigt att förklara. Det brukar dock sällan upprepas två dagar i rad, så jag är trygg inför morgondagens konserter.

Däremot är det osäkert om jag kan vara med och sjunga. Jag har blivit stadigt sämre under det senaste dygnet - men jag hoppas på en natts sömn och dess läkande egenskaper. Har laddat en del kraft också genom att då och då besöka köket där det sitter sjuttonåringar och fikar och fnittrar. Alva bad om att få ha sitt födelsedagsfika hos mig istället för att trängas med brorsorna hemma hos sin pappa som barnen är hos nu, och det fick hon förstås. Hon ställde sig och bakade och utlovade många kakor till mig. Det har jag fått. Drömmar, mor Ingas kakor och kladdkaka med nougatöverdrag. Jag tror att de innehöll mycket nyttiga vitaminer som garanterar mitt tillfrisknande.

Jag vill kunna sjunga julkonsert. Kom och lyssna antingen klockan 16 eller klockan 19 i domkyrkan i morgon kväll och ta reda på om jag blev frisk eller inte!

onsdag, december 15, 2010

Ta sig i kragen. Meh, orka!

Har en liten period. Undrar när livet liksom skall börja funka någon gång. Och vem skall se till att det händer, då? Jajamänsan - jag själv. Känner mest för att upprepa mitt agerande som tvååring på skidor för första gången. Enligt familjelegenden stod jag där och tittade ner på skidorna, funderade och sade till slut uppfordrande: "Åk då".

Det är så tröttsamt att veta att det är jag själv som bär ansvaret för allting i mitt eget liv.

söndag, december 12, 2010

Textminne lika med noll

Jag har skrålat många sånger i mina da´r. Jag har tryckt in stora textmassor i huvudet - men när det har gått en tid är texten borta ur minnet. Det är hopplöst. Jag hör verkligen till den skara människor som glatt tjoar de första raderna och sedan generat försvinner i ett mumlande och sökande efter orden.

Det verkar som om min yngste som drabbats av samma åkomma. Och när man dessutom bara är åtta år finns det många ord man sjunger som man kanske inte riktigt uppfattar eller förstår, utan sjunger mer onomatopoetiskt eller ersätter med ett ord som man då ändå vet att det finns. Just nu återfinns det finaste exemplet i Nu tändas tusen juleljus. "En påse av Guds kärleks ljus", sjunger Sigvard så varmt och innerligt.

Det hade lika gärna kunnat vara jag.

lördag, december 11, 2010

Konspiration

Igår kompletterade både Justus och Sigvard sina önskelistor med samma önskan: "En allergivänlig hund snälla snälla snälla snälla."

Jag får vibbar från året då barnen, på besök hos släkten i Umeå, nästan lyckades tjata sig till en majsorm.

torsdag, december 09, 2010

Påverkan

De flesta av oss som reste till Sri Lanka var hemma i Sverige igen den 6 december. Vi lämnade några kvar efter oss. Några skulle ta lite semester och någon annan skulle fira smekmånad. Igår kom rapport från de som var kvar i Colombo att älsklingshotellet Galle Face Hotel hade smäckt upp en julgran i sin bar. Granen var byggd av ölflaskor. Det var jätteskojsigt, tyckte en del västerländska turister som ställde upp sina barn bredvid ölflaskegranen och fotograferade. Bredvid stod en roll-up som talade om vilket bryggeri som stod bakom. Detta bryter mot Sri Lankas lagstiftning vad gäller alkoholreklam (och tobaksreklam med, för den delen).

Givetvis agerade våra kamrater i Colombo, både de kvarstannande svenskarna och folket på ADIC. De kontaktade hotelledningen. Bifogar bild på det brev som skrivits som påpekar lagbrottet, samt att vi som vill ägna oss åt shyst resande och hållbar turism liksom inte gillar ölflaskegranar. Hotellet har tagit bort granen och roll-upen. Det går att påverka!



En notering om att det inte alltid är lätt: För något år sedan skickades ett mejl från ADIC som tog upp frågan om att turismen sätter spår hos lokalbefolkningen, särskilt barnen. Vuxna skall vara förebilder, är tanken, och när västerländska turister står på stranden och halsar alkohol är de inte direkt några förebilder för barn. Det är också troligt att de inte skulle bete sig likadant hemma, inför sina egna barn. Detta påpekande föll inte i god jord. Turistnäringen blev störtsur. En av personalen på ADIC fick 20 dagars fängelse på grund av detta, oklart på vilka grunder. Yttrandefriheten i Sri Lanka är inte vad den borde vara. Dessutom ger man sig inte ostraffat på kassakor.

Jag är rätt säker på att många svenskar som tycker att alkohol är en frihetsfråga - det vill säga, man är fri när man dricker alkohol och ingen skall lägga sig i hur mycket man inmundigar för det är ens personliga frihet det handlar om - inte har en susning om hur mycket pengar alkoholindustrin lägger på att hitta nya grupper som man vill få att dricka. Normalsvensken håller förmodligen med om att det inte är bra för en individ eller familj eller samhälle om någon regelbundet super upp hela sin lön. Som det var i Sverige en gång i tiden. Men samma normalsvensk bryr sig förmodligen inte ett dugg om att alkoholindustrin aktivt söker nya konsumenter i utvecklingsländer och har lobbyister som påverkar regeringsbeslut till förmån för en icke-restriktiv alkoholkonsumtion.

För mig är det så självklart att det handlar om frihet från alkohol. Friheten att dricka alkohol skiter jag fullständigt i. Frihet att förstöra livet för sig själv och andra är inget jag tycker är eftersträvansvärt. Och alla som kan hantera sin alkoholförtäring och dricker lagom (vad nu det är) säger med förvånade eller arga tonfall att alkoholens elände inte har med dem att göra. Då glömmer man en sak: Vi är alla potentiella missbrukare. Ingen vet, när de tar sin första öl, om de kommer att tillhöra den grupp människor som dricker lagom eller om det kommer att vara en del av dem som är fångade av alkoholen och lever för att dricka. Det är rysk roulette det handlar om.

onsdag, december 08, 2010

Cultural exchange (for friends in Sri Lanka)

When you meet people from other countries who speak languages other than yourself, and hang out in a fairly informal atmosphere a phenomenon occurs. Cultural exchange, it is called. This means that you teach each other words and phrases in one's own language and get the other language's equivalent in return.

Those of our Sri Lankan friends who have been in Sweden and / or met Swedes knows this this by heart. The first thing that happens when they go through the daily program is that they ask us about fika. "When do you want fika," sayis Sampath and grins. We are used to it, by all means.Our Norwegian neighbours also think we are incredibly funny with our fika and use the exactly same knowing looks and smiles when they say that it time for fika.

When Sampath went to Tollare, he learned to say a resounding "kääääften!" If that´s not education, I don´t know what is. Imesha also has had contact with Swedes and drew cheers in the bus when she with perfect pronunciation said "shut up, Sten". I do not remember why it was Sten that needed to shut up. Possibly because every time we learned phrases that were useful for real (greetings and other things) he said that Imesha has to learn Swedish as well. When Linnéa asked how to say "shut up” in Singale and Imesha answered, our driver almost ran the bus into a ditch. He really wondered what was going on.

In conclusion, I confess that I have not learned to say either shut up or fika (or a cup of tea, which is closest) in either Singale or Tamil. But I can greet people, tell what my name is, say good morning and thank you very much in Singale. Ayuobowan, friends, and bohoma stoothi.

Kulturutbyte

När man träffar människor från andra länder som talar andra språk än en själv, och man umgås i en ganska informell atmosfär inträder ett fenomen. Kulturutbyte, kallas det. Det innebär att man lär varandra ord och fraser på ens eget språk och får det andra språkets motsvarighet i gengäld.

De av våra lankesiska vänner som har varit i Sverige och/eller träffat svenskar förut kan det här på sina fem fingrar. Det första som händer när de går igenom dagsprogrammet är att de med oskyldig min frågar när vi vill ha fika. "When do you want fika", säger Sampath och flinar. Vi är föralldel vana. Redan våra norska kamrater tycker vi är oerhört lustiga med vårt fika och använder precis samma menande blickar och leenden när de säger att det är fikapaus.

När Sampath gick på Tollare lärde han sig att utbrista i ett klingande "kääääften!" Det är folkbildning, det. Även Imesha har haft kontakt med svenskar förut och drog ner jubel i bussen när hon med perfekt uttal i mikrofonen sade "håll käften, Sten". Jag minns inte varför det var just Sten som skulle hålla käften. Möjligen för att varje gång vi lärde oss fraser som var nyttiga på riktigt (hälsningsfraser och annat) sade han att Imesha måste lära sig svenska också, och då kan han gott ha det. När Linnéa frågade vad "håll käften" heter på singale och Imesha sade det höll vår chaufför för enda gången på resan på att köra i diket. Han undrade verkligen vad vi höll på med.

Sammanfattningsvis kan jag bekänna att jag inte har lärt mig vad vare sig håll käften eller motsvarigheten till fika (eller a cup of tea, som ligger närmast) heter på vare sig singale eller tamil. Men jag kan hälsa, säga vad jag heter, säga god morgon samt tack så mycket på singale. Ayuobowan, vänner, och bohoma stoothi.

söndag, november 28, 2010

Reseblogg

Vi är tre som har lovat att reseblogga under resan till Sri Lanka med Junis förbundsstyrelse och kanslipersonalen. Det är Anna, Martina och jag. Jag är urdålig på att föra faktadagbok så mina betraktelser kommer att vara högst personliga. Jag lovar dock att försöka att få med åtminstone relevanta objektiva fakta om vad vi gör här.

De första dagarna har vi bara varit turister - eller, med ett annat sätt att se på det, acklimatiserat oss och börjat få en känsla för landet och kulturen. Det är nog så viktigt, framför allt om det är första gången i ett land i långtbortistan. För mig är det tredje besöket till Sri Lanka och det känns så väldigt bra att få komma tillbaka och faktiskt känna igen sig.

Vi har hunnit med en natt i Colombo på fina Galle Face Hotel och sedan skumpat i buss till Kandy. Det tar på krafterna att åka buss i den trafiken och på de vägarna, så vi är alla rätt sega i perioder. Till vår trevliga guide Imeshas glädje har vi mellan attackerna av paralysie générale brustit ut i sång, trakasserat varandra (nåja, det är mest Uffe och Kjelle som hugger mot varandra hela tiden), skrattat och betett oss så att Imesha säger att svenskar är så häftiga. Det är tillfredsställande att upprätthålla det världskända omdömet om det coola Sverige.

Innan jag for var maken orolig för att jag skulle förgås i trafiken i Colombo. Jag visste var faran låg, och för min del låg den inte i Colombos trafik. Jag inte sätter iväg över vägen ensam där eftersom det är som att försöka sätta över E4:an i rusningstrafik på en 110-sträcka. Det är skumpandet i buss på trånga vägar många mil och med tät trafik som är läskigt. Jag tittar inte på vägen. Jag litar på chauffören, intalar jag mig. Men jag hade ett ögonblick igår när jag tänkte att jag inte ville dö med ”Ra-Ra-Rasputin, lover of the Russian queen” i öronen. Hade ingen lust att få Boney M som svanesång.

På vägen till Kandy besökte vi elefantbarnhemmet där man tar hand om elefanter som trampat på minor eller blivit skadade och sjuka på andra sätt. Det är trevligt att se elefanterna som badar och att le åt babyelefanterna som med lust slänger sig på sidan och sjunker under vattenytan, men när jag hade gjort det i en timme började jag fundera mer. Kanske beror det på att jag varit där en gång tidigare och den stora myseffekten hade avtagit. Jag önskar mig mer omhändertagande av människor, på något vis.

Fakta: vi åkte vidare till Kandy, en stad som jag tycker är ganska fantastisk. Självklart besökte vi tandtemplet där Buddhas tand sägs finnas bevarad. Den finns i en monter i ett relikskrin i ett litet guldigt rum i ett annat rum mitt inne i templet och visas vid Puja-högtiden. Den infaller inte nu så vi såg ingen tand. Här vill jag bara påpeka att Christer och jag faktiskt har sett tanden. Vi vet att den finns. Vi såg den när vi var där med Ceylonklubben nyåret 1989-90.

I Kandy bodde vi på ytterligare ett fint hotell. Vi är ju lite ängsliga, vi folkrörelsemänniskor. Vi vill vara goda och shyssta typer som ägnar sig åt dels ett hållbart resande och inte intar en von oben—attityd mot människorna och landet när vi är på besök. Det kändes alltså lite i samvetet när vi tänkte på hur fint vi bor. Vi delar visserligen rum, de flesta tre och tre, några två och två. Ändå känner vi oss som lyxtyper. Jag skrattade lite åt oss när Catha på förekommen anledning berättade hur mycket rummen inklusive middag och frukost kostade, och en kollektiv suck av lättnade hördes i bussen. En stund till kan vi känna att vi är helt okej – innan samvetet hugger till igen. Det är inressant det där, hur vi ofta är överkänsliga och helt säkert totalt avtrubbade lika ofta utan att inse det.

I morgon är det slut med att bara känna in och turista. I morgon börjar vi jobba. Vi skall träffa personalen på ADIC och har workshops med dem. De har många bra metoder och tankar som redan har börjat lära oss av. Frågan är om vi, Junis, som till största delen bedriver verksamhet för barn, kan använda något att ADIC:s arbetssätt och i sådana fall bli en vassare organisation. Jag är i vilket fall som helst mycket imponerad av den effekt deras arbete har haft på alkohollagstiftningen i Sri Lanka. Jag har hittills inte sett en skymt av alkoholreklam – så var det inte 1989. Så har det inte sett ut i de andra länder i Asien och Afrika som jag varit i. Tvärtom är det överfullt av alkoholreklam överallt där. ADIC har haft en stor del i detta genom sitt arbete med ad-busting, attitydfrågor och intensivt arbete gentemot lagstiftare.

Jag ser fram emot morgondagen. Och går och lägger mig, tillbaka på Galle Face Hotel. Med Indiska Oceanens bränningar dundrande i öronen.

Sincerely yours
/Jenny Tapper

torsdag, november 25, 2010

söndag, november 21, 2010

Tidsanda

Har tänkt vidare på Söderhamn och SD och hur man tar debatt och om man ens alltid kan göra det. Med SD hoppas jag att man kan göra det, då de säger sig vara ett dmokratiskt parti. Däremot är det svårt att ta debatt med extremistiska organisationer eftersom deras grundprincip är allt annat än demokratiskt. Ibland tänker jag då lättvindigt "bunta ihop och slå ihjäl". Men det menar jag inte. Bortsett från den moraliska aspekten blir det också knepigt när man skapar martyrer. Ungefär här någonstans tänkte jag på Horst Wessel och så började jag grunna på när jag hörde talas om honom första gången, så här kommer ett barndomsminne.

I mitt västerbottniska barndomsparadis fanns många böcker och tidningar som jag läste om varje sommar. Någon gång i tioårsåldern ägnade jag sommaren åt att plöja Det Bästa från fyrtiotalet. I ett av de numren fanns en artikel om Horst Wessel. Den var mycket tydligt utformad så att han framstod som en heroisk ung man som blev martyr för sina åsikter. Jag rynkade pannan redan då. Jag hade redan hajat att Hitler och hans anhängare inte var Bamse och hans vänner, så artikeln förvånade mig. I vuxen ålder kan jag förstå ett och annat. Jag minns absolut inte vilket år det här numret av Det Bästa var från, men eftersom alla var från fyrtiotalet gissar jag att det här numret gavs ut, tja, vad skall man tro, före 1941. Vad fanns det för tidsanda i Sverige då, kantänka?

Och så tänker jag på SD och Söderhamn och mitt eget Uppsala och alla andra kommuner i Sverige där SD har gått framåt med något eller flera mandat. Att de överhuvudtaget får ett tycker jag är en skam. Tisdanda?

Fegdemokraten

Började titta på Kalla fakta, denna gång ett personligt reportage av en före detta Söderhamnsbo som ville ta reda på hur det kom sig att Söderhamn i det här valet visade starkt stöd för SD. Jag orkade fem minuter. Sedan klarade jag inte av det. När de nyvalda kommunfullmäktigeledamöterna för SD vallades runt i sammanträdesrum och det framgick att ingen av dem hade någon som helst politisk erfarenhet tidigare; då blev det för mycket. Jag anar mig till hur de kommer att svar på intervjufrågor. Jag anar mig till ett förakt för det politiska etablissemanget som på många sätt är befogat, men som SD angriper på ett alldels bakvänt sätt. Fördomar? Jamämensan.

Jag klarar inte att se hur människor som man förstår är alldeles vanliga typer och alltså inte är den store Satan, har åsikter som gör att hela mitt inre sakta smälts ner till en bubblande fasa över att folk på fullt allvar kan tänka så här.

Man skall ta debatten. Eller så skall man det inte. Säga något måste man, ja, men frågan är hur mycket det hade hjälpt at ta debatten med exempelvis nazisterna på 20-talet, eller 1933. Ikväll orkar jag för egen del inte ens med insikten om hur många människor det finns som tänker snävt, själviskt och är fulla av rädsla för allt de inte förstår eller ens tycker är värt att förstå. Jag är en riktig fegdemokrat.

torsdag, november 18, 2010

Högt på önskelistan

Ibland missar jag stora nyheter på ett sätt som förvånar min omgivning - och mig själv. Men jag har sannerligen inte missat Mona Sahlins avgång samt spekulationerna kring vem, oh vem, som skall bli ny partiordförande för Socialdemokraterna. Ett av namnen som dök upp igen som gubben i lådan var Margot Wallström. Jag skulle önska mig Margot som partiordförande och i en ljusare framtid som statsminister, men Margot har sagt nej i snart tio år. Eller mer. I dagsläget hänvisar hon till att hon vill slutföra sitt FN-uppdrag, och efter att ha läst en artikel om henne och hennes arbete i Rädda Barnens tidning "Barn", förstår jag varför. Det smäller nog högre än en post som partiordförande med de högt ställda kraven på sig att förtydliga, skärpa samt bringa partiet till en regeringsposition om fyra år.

Men jag undrar, jag. Varför säger Margot nej? Är det för att hon inte har lust, att hon granskat sig själv kritiskt och kommit fram till att hon inte har rätt egenskaper, eller är det glastaket som satt stopp för henne? Samma sak undrade jag när Lena Hjelm-Wallén tog avsked från rikspolitiken. Tänkte lite vagt så ännu tidigare, när Ingela Thalén hade kunnat vara en möjlighet - men även hon sade nej. Gemensam nämnare: de är kvinnor. Jag tror att det fortfarande är så att det är en faktor som spelar in. Att kvinnor är mer benägna att säga "nej, men inte kan eller vill väl jag". Om man ser det mer kritiskt så betyder det att kvinnor i sådana fall undandrar sig plikten att leda där det behövs. Där kommer frågan om vad ledarskapet kräver. Är det så att en ledare måste vara enbart ledare på heltid, och att det inte går att kombinera med att leva och vårda sina relationer? Är det därför färre kvinnor väljer att satsa fullt ut på ledarskapet?

Fler kvinnor väljer att prioritera familjen än vad män gör, och män kommer undan med att göra det medan kvinnor blir straffade om de gör det. I min utopi måste man inte välja. Där kan alla dela ansvaret mellan familjen (oavsett hur den ser ut) och arbetet/plikten. Där får man möjlighet att vara en hel människa utan att behöva välja det ena eller det andra rätt av, utan kan blanda. Betänk alla artiklar som dyker upp med jämna mellanrum där manliga chefer som är föräldralediga dels beskrivs som unikum, dels som väldigt nöjda med sitt val.

Tomten, om jag är riktigt snäll, kan du till jul ge mig en minst 50-procentig ökning av manliga chefer som tar föräldraledigt, samt en 75-procentig ökning av kvinnliga chefer som får göra det samma utan att bli betraktade som onaturliga mödrar för att de både vill vara med sina barn och kunna arbeta och träffa arbetkamrater och i chefsfallen; leda? Det här betyder inte att jag säger dagis 100% för alla. Trots att jag är så glad över dagis som företeelse, pedagogiskt, utvecklingsmässigt och på andra vis (har själv gått på dagis och har haft alla mina barn på dagis) anser jag att det vore så mycket bättre om man kunde få arbeta halva dagen och vara med barnen den andra halvan. Män som kvinnor.

Åter ledaren då, partiordföranden, statsministern, presidenten, premiärminstern eller den upplyste despoten; kan de vara hela människor? Det kan de säkert även om jag också inser att en ledare måste leva med sin uppgift på ett sätt som inte går att förena fullt ut med min halva-dagen-utopi. Men nog går det att komma bra mycket närmare än där vi befinner oss idag? Så länge vi ställer upp på den rådande bilden av ledarskap så hindrar vi alla möjligheter till utveckling och förändring.

onsdag, november 17, 2010

That´s my kind of music

Vi som har pojkar i Uppsala domkyrkas gosskör och dito förskola har redan nu börjat bli påminda om att Lucia och Goder afton står om hörnet. Det är med andra ord dags att börja rota i garderoberna efter Staffanslinnen, vita undertröjor, vita långkalsonger och strumpor. Vet ni hur lätt det är att hitta vita långkallingar åt killar? Svar: det är svårt. Det får bli tajts från flickavdelningen istället. Tomtekläderna till spexdelen måste också inspekteras. Det blir ett sjå.

Jag bekänner nu att för att orka med klädinventeringen har jag påbörjat inlyssningen av Lucia- och Staffansvisor (med några rena julsånger också). Gosskörens eminenta CD-skiva ligger som ett ljudspår till mina bussfärder. Justus har två solon på den inspelningen, trots att han vid det tillfället var nio år och ännu inte hade kvalat in i stora gosskören/konsertkören utan fortfarande sjöng i det som har kallats gosskörens förskola, men som nu kallas lilla gosskören. Är jag stolt, månne? Jodå... CD-skivan är en inspelning med samma upplägg som gosskörens traditionella Lucia- och Staffanskonsert betitlad Goder afton, mitt herrskap. En av de mest sympatiska delarna av gosskörsverksamheten är att även smågossarne, åtta- och nioåringarna, får stort utrymme. De har till exempel en egen avdelning under Goder afton. Den kallas Lusse lilla och har ett mycket högt underhållningsvärde. Egentligen är det inte något särskilt; smågossarna vallas in på scen och sedan sjunger de enstämmigt - nåja, ambitionen är att det skall vara enstämmigt - till pianokomp. Ibland vippar de med Staffansstrutarna, de fipplar med sina Staffansstjärnor (man får inte hålla ljus förrän man är med i konsertkören), petar näsan och sjunger så det står härliga till. De är alltid rysligt trevliga, lilla gosskören, oavsett årgång.

Min favoritsång i Lusse lilla-avdelningen är Tre pepparkaksgubbar. Den begåvade jazzpianisten Niklas Dackborn lägger nämligen till några dimensioner i sitt komp. På inspelningen (och till min glädje även på de två senaste årens upplagor av Goder afton) lägger han in några takter av Brazil, exempelvis. Bara en sådan sak! Det svänger. Önskar jag fattade hur man lade upp en länk till en ljudfil här på bloggen så att ni själva kunde lyssna. Annars får ni ta och tjacka skivan, vetja!

Alla Uppsalabor och bofasta i omkringliggande kommuner kan gå och lyssna på riktigt, den 13 december då Lucia har namnsdag. Uppsala konsert och kongress är platsen, tiden är 19.00. Inte missa! Det är ju inte mindre än två Perssonpojkar med och sjunger i år, för första gången. Ni förstår väl hur bra det kommer att bli med Justus i stora kören (med två solon, hrrm, stolt) och Sigvard sjungandes och gungandes i Lusse lilla?

Solidaritet

Hemma för vård av sjukt barn. Ute är världen inklädd i rimfrost. Vackert. Det enda som stör intrycket är en gredelin container som står på gården och några presenningar som täcker muren som man håller på att göra något åt, oklart vad. Sigvard myser framför TV:n och pysslar med målarbok och pennor. Fast myser är fel ord. Han mår inte bra alls, pojken. Ändå var det så att i morse, när han berättade att han var sjuk, inte började i den änden. Han lade fram det som att för Lottas skull måste han hålla sig hemma.

Vem är Lotta, och varför måste Sigvard vara hemma från skolan när han är sjuk med tanke på henne? Lotta är en flicka (som inte alls heter Lotta, vi kan kalla henne det) som började i Sigvards skola en bit in på terminen. Hon är drabbad av en sådan där gräslig autoimmun sjukdom som gör att hon får 42 graders feber varje gång hon är sjuk och blir väldigt påverkad. Man kan säga att hon under uppväxten har ett handikapp tack vare denna hemska åkomma. Alla föräldrar fick ett brev från Lottas mamma och pappa där de i korthet beskrev hennes situation, samt bad om respekt för den. På dagis hade man haft det och agerat i enlighet med det, och sjukdomstillfällena för både Lotta och hennes dagiskamrater sjönk. Det är inget nytt i sig, det känner man igen från alla dagis där man är stenhård med att sjuka barn inte skall vara i barngruppen. Men man kan vara mer eller mindre motiverad och ha olika möjligheter att klara av att göra som man skall.

Jag tycker förstås att det är självklart att man ställer upp. Dessutom gynnar det alla i slutändan. Men det är inte alltid så lätt att fatta beslutet att låta barnet vara hemma från skolan när allmäntillståndet ändå verkar okej. Då krävs det att man faktiskt är solidariskt. Alla har kanske inte den möjligheten. Jag har det dock, och eftersom jag själv hade ett barn som absolut inte fick dra på sig infektioner (av helt andra orsaker och med helt andra konsekvenser) är det möjligt att jag har lättare att begripa allvaret.

Barnen vet också om hur Lotta har det. Det är därför Sigvards första prioritet var att påminna mig om att Lotta blir så väldigt dålig om han går till skolan och smittar henne. Jag är inte förvånad över att min Sigvard är noga med det. Han är så ömhjärtad och så hänsynsfull den pojken, att bara tanken på att Lotta skulle må dåligt för hans skull är otänkbar. Tala om solidaritet.

tisdag, november 16, 2010

Minnen från tider som flytt

Nedanstående berättelse föranleddes av ett fynd på dåvarande distriktsexpeditionen för en sådär fjorton år sedan. I ett skåp hittades en LP-skiva med inspelade tågljud. Man förundrades och skrattade länge. Påpekande: Skrönikören är anonym. Man kan läsa mer från Skrönikören på IOGT-NTO Uppsalas hemsida, iogt.se/uppsala. Gå in under Skrönikören.


Skrönikören förtäljer nästan sanna historier från flydda tider

Det drog ihop sig till årsmöte i logen IOGT 198 Segerns Sötma. Signe Olsson (även kallad Signe Du och råde), föreningens drivande kraft, stod i dörren till logen och tog emot. Hon var sådan, Signe. Tanken var god, men många av föreningens mer känsliga och nervösa medlemmar tyckte att det var påfrestande att komma inför hennes argusblick. Trevlige Ture som var logens officiella lustigkurre hade hörts föreslå att man skulle sätta upp en devis över platsen där Signe brukade stå och ta emot, med texten ”I som här inträden, låten hoppet fara”. Nå, nu stod Signe där igen och log medan medlemmarna virrade runt i tamburen och hängde av sig kappor och drog av sig galoscher. Så småningom troppade alla in i stora salen där det stod festligt dukat. Signes man Gunnar harklade sig och sade trevande:
”Ja, go’ vänner, då är det väl dags att börja då. Slå er ner nu, så dricker vi kaffe efter mötet.”

Han drog fram ett mindre bord och råkade därvid slå ner bordsstandaret. Under Signes mördande blickar fumlade han runt tills han fick ordning på bord, standar och papper och till sist kunde lyfta klubban och förklara mötet öppnat. Mötet förflöt som logens årsmöten alltid brukade: Kurt uppmärksammade irriterat att tipspromenaden han arrangerat i stadsparken hade fallit ur verksamhetsberättelsen, Trevlige Ture gjorde några ekivoka påpekanden angående föreningens Ålandsresa, då (i förbigående sagt) Gerd hade råkat bli inlåst i en städskrubb tillsammans med Åke, något de gärna hade sluppit bli påminda om. Deras respektive makar rodnade ilsket och Gerds make Roland muttrade att Ture allt skulle få när de kom till den ekonomiska berättelsen. Lisen som var lite from av sig mäklade förskräckt fred genom att blygt framkasta att föreningen borde framföra ett tack till Signe för den goda förtäringen, vilket nogsamt fördes till protokollet. Så var man framme vid arbetsplanen. Det var det gamla vanliga där också, det var syföreningen och pojkarnas fotbollsmatch mot vänföreningen i granndistriktet, 139 Fjällets Hopp (FJÄLLORNAS Hopp, va! skrek Trevlige Ture), men där var också föreningens stolthet och alibi, nämligen det stora demonstrationståget på Folknykterhetens Dag då man lyckades trumma ihop en ansenlig mängd medlemmar och sympatisörer som marscherade genom samhället, anförda av den något större grannstadens musikkår. Signe (Du och råde) var mycket stolt över denna manifestation, som avslutades på trevligast möjliga sätt i Folkets Park med tipspromenader och tävlingar och tal. Talarna hade över lag varit mycket uppskattade, utom i fjol när den vidtalade talaren hade brutit benet på morgonen och man i ren desperation hade bett Trevlige Tures svåger att säga något trevligt och nyktert, sådär. Signe hade fått kalla kårar efter ryggraden när han inledde med de ominösa orden:”Ja, jag är ju ingen stor talare, men …”

Efter en halvtimme hade stämningen sjunkit katastrofalt och kunde endast räddas av att kyrkoherden frivillig offrade sig och trillade i guldfiskdammen så att folk fick något att skratta åt. Med fjolårets flopp i minnet manade Signe till extra tankeverksamhet kring just Folknykterhetens Dag. Man klubbade igenom årsmötet på rekordtid (sluten omröstning om Trevlige Ture skulle få sitta kvar som kassör) och gick sedan över till väsentligheterna. Under kaffet diskuterade man ivrigt om vad som krävdes för att få folk att glömma Trevlige Tures svågers tal. Till sist klämde Gunnar fram att dans kanske vore något. Signe (Du och råde) såg förvånat på honom och sade att det faktiskt var en riktigt bra idé. Alla var entusiastiska inför tanken, och Trevlige Ture hade en syssling som hade en trio (ståbas, dragspel och gitarr, samt maraccas vid behov). Sagt och gjort, Folknykterhetens Dagsfirandet skulle krönas av dans och romantik och lyktsken.

Nu var det maj, och det var Folknykterhetens Dag. Vädret var varmt och vackert, och Signe gnolade förväntansfullt på en käck melodi medan hon stod på busstationen och väntade på årets talare, ingen mindre än storlogetemplaren. Hon hade i telefon utlovat ett finfint arrangemang som nykterhetsrörelsen verkligen kunde vara stolt över, och nu skulle man även locka ungdomarna dit på kvällen eftersom det var dans. Plötsligt slet någon i henne. Det var Lisen, med förtvivlan målad över sina drag.
”Signe, det har hänt något förskräckligt”, flåsade hon och tog sig för hjärtat. ”Det blir ingen dans ikväll”, fortsatte hon när hon lugnat sig lite. ”Trevlige Tures syssling har rymt tillsammans med basistens nittonåriga dotter, och nu jagar ståbasisten dem i taxi!”

Signe stod som förstenad. Detta fick bara inte ske! Storlogetemplaren skulle komma vilken sekund som helst, och hon som hade skrutit så med just dansen … hon beslöt sig blixtsnabbt. Det skulle bli dans. Hon grep tag i Lisen och talade fort och lågt: ”Få tag i Trevlige Ture och be honom ringa upp sin yngste son och be honom ta med sig dansskivor, som han kan lämna till Gunnar. Så kan Gunnar ta med sig vår radiogrammofon och skivorna till Folkets Park, så skall nog allt ordna sig.” Lisen såg beundrande på sin vän, och pinnade iväg. Signe drog ett djupt andetag och vände sig om, lagom för att se potentaten från storlogen som just klev av bussen.

Skymningen började sänka sig. Allt hade gått efter förväntan, och Gunnar hade nervöst monterat upp radiogrammofonen på scenen och riktat mikrofonerna mot den. Det skulle nog bli dans ändå, och Signe (Du och råde) skulle bli nöjd och glad. En viss nervositet smög sig ändå över honom, för storlogetemplaren hade talat klart, tipspromenadvinnaren skulle strax utses, och ännu hade inte Trevlige Tures yngste son dykt upp med några skivor. Förväntansfulla par hade börjat samlas till dansbanan. Luften var fylld av doft från gräs och knoppande buskar, en mild vind fläktade – kort sagt, kvällen var som gjord för en svängom. Det enda som fattades var musiken. Plötsligt kom en yngling ångande genom parken och dunsade upp på scenen och slängde till Gunnar en skiva och flåsade fram några ord innan han stack iväg igen: ”Nisse sa att farbror skulle ha den här till något föreningstjossan, varsågod och ursäkta dröjsmålet!”

Gunnar nästan flämtade av lättnad och slet upp skivan ur fodralet och lade på den. Han semaforerade till Signe som hastade fram till mikrofonen för att tillkännage tipspromenadens vinnare, och till sist säga att den som väntar på något gott, hihi, nu börjar äntligen dansen! Dansparen ställde upp på golvet och spetsade öronen. Men – vad var det här? Efter några minuters förvirring spred sig ett gapskratt genom skaran. Gunnar tittade med blodröda öron på omslaget. Där kunde han läsa om det första spåret: I fjärran det oförglömliga ljudet av en ångvissla, följt av ångslagen från B lok nr 1281 som snabbt passerar med persontåg 909 mot Stockholm. Tällberg i mars 1962.

Signe och Trevlige Ture som kastat sig upp på scenen för att åtgärda eländet läste över Gunnars axel. Signe förstod genast vad som skett. Några av logens medlemmar var tågfantaster och hade under vintern läst en studiecirkel om det något udda ämnet ”Ångloken i litteraturen”. För att piffa upp träffarna hade de också inhandlat en skiva med ljudupptagningar av ånglok, och det var denna skiva som Trevlige Tures yngste son på något underligt sätt hade fått för sig att föreningen behövde på Folknykterhetens Dag. Signe vände sig rasande mot Trevlige Ture och skrek:
”Din eländige klåpare! Kan du inte göra någonting rätt? Det är ditt fel alltihopa, se till att klara upp det här, annars …”

Trevlige Ture blev livrädd. Han hade en hälsosam respekt för en arg Signe, och han förstod att han måste göra något. Som tur var hade Ture faktiskt en talang som var användbar vid detta tillfälle: han var en gudabenådad allsångsledare. Han lyckade vända fiaskot till om inte succé, så till något som folk tyckte blev riktigt trevligt. Men Gunnar och Signe såg på varandra och vandrade hemåt, för en gångs skull i harmoni. Dagen efter tassade Trevlige Ture upp på distriktlogesexpeditionen och gömde den förhatliga ångloksskivan i ett skåp, i den trygga förvissningen att där skulle den ligga glömd och obemärkt i minst tjugo år. Och det hade han ju alldeles rätt i.

Skrönikören

måndag, november 15, 2010

Rytmkungen

Det är lite småjobbigt att ha hela ansvaret för att Sigvard kommer till pianolektionerna, men det är samtidigt en stor förmån att få sitta med på lektionerna. Sigvard har fått börja spela piano för en jazzmusiker (jag är nöjd!)som jobbar med utantillärning och ackord från början, parallellt med notundervisning och läroboken. Pianoläraren vill att det är en förälder/vuxen med på de yngsta barnens lektioner så att man vet vad barnen har i läxa och vad som har hänt. Jag sitter alltså med på lektionerna - och myser.

När Sigvard spelar markerar han takten med hela kroppen. Och som han har takt! Olle, läraren, sade redan andra lektionen att han var imponerad av Sigvards rytmkänsla. Det är jag också. När man håller på att lära sig spela ett instrument är det lätt hänt att man hakar upp sig och blandar mellan att spela vissa takter fort och andra långsamt. Det gjorde jag en gång i tiden. Det gör Justus, och vi är båda två musikaliska och "got rhythm", för att citera Gershwin. Det gör inte Sigvard. Han håller ett stadigt och perfekt tempo hela tiden. Det gör även Alva, men Sigvard är tydligare i hela sitt kroppspråk när han spelar vilket gör att det blir så uppenbart. Där sitter han på pianopallen och hela kroppen är ett rytminstrument. Det är mycket roligt och skönt att beskåda!

Tönnes har också känsla för rytm. Han dirigerar. Och det blir nästan alltid perfekt. Sickna begåvade barn man har.

tisdag, november 09, 2010

Drygt en timme senare

Snöflingor

När jag såg de små snöflingorna yra omkring utanför mitt fönster på jobbet ville jag dokumentera dem, men de var för små och fastnade inte på bild. Men kolla träden som har fått någon slags vita jätteblobbor på sig som julpynt. Det kommer bli lite ljusare på eftermiddagarna när ljusslingorna tänds här utanför.

söndag, november 07, 2010

Howells, oh my

Så fick vi äntligen sjunga Howells Requiem igen. Det är ett sådant fantastiskt vackert stycke. Vi är inte hundra procent framme än trots alla år med verket, men det är något jag ser som något positivt. Det är definitivt inte uttömt på möjligheter, om man säger så!

Och så vara jag så glad åt sopransystrarna Johanna, Magdalena och Sara som sjöng så förbaskat bra i början på psalm 23. Det gjorde även altarna och tenorerna som ingick i sologruppen, men ni får ursäkta att jag har starkare känslor för mina sopraner. Det var så fint.

Jag vet inte vad den som skrev programmet för kvällen tänkte, dock. Det stod upptaget två solister: Tor Gustavsson (vår alltid lika välkomne inhopparbas vid detta verk) samt moi. Nu skall jag berätta hur stort och viktigt mitt solo var. Det är en diskant på åtta takter, typ. I själva verket fattades det namnen på medlemmarna i sologruppen samt namnet på Gustav som sjöng fina tenorsolot - och maestro själv som också solade som tenor. Jag hade definitivt inte behövt stå med.

Det spelar naturligtvis ingen roll så länge det låter bra och åhörarna får med sig något. Vet inte varför jag blir så sur å mina vänners vägnar när jag inte ens vet om de har sett det. Kan ha något att göra med att jag tycker att alla behöver peppas med jämna mellanrum och att peppningseffekt till viss del uteblev när det inte står rätt i programmet. Eller så är jag bara för jäkla jobbigt petnoga.

Hisskonversation

När jag kom hem efter högmässogudstjänsten efter tolv i dag åkte jag hiss upp med ett par som bor på våningen under oss. Vi brukar sammanstråla i hissen, så de trycker på knappen åt mig också. Och sedan frågar frun om jag skall ner direkt igen, och eftersom svaret är nej trycker hon även på knappen till bottenvåningen och förklarar att de brukar göra så, så slipper man stå där nere och vänta. Jag tänker alltid samma sak: rätt ofta behöver man hissen ner när man har händerna fulla av väskor, eller när barnen var små, vagnar med barn i. Dessutom vet man ju inte vem som behöver hissen nästa gång. Vem vet om det är någon som skall ner eller upp?

Jag brukar inte säga något, dock. Den här gången hörde jag när de lämnade hissen att mannen lågt sade till henne: "Det där har du sagt förut till henne." Nu kanske hon inte kommer att säga det mer till mig och därmed har jag försatt mina tillfällen att leda in henne i en helt annan värld, en värld där man kan behöva använda hissen även för att komma ned. Ack. Men jag borde lära mig att hålla truten lite mer, så det är bara nyttigt.

lördag, november 06, 2010

Sigvard gör Dublin och London

Förutom "We will rock you" hann Sigvard se "Billy Elliot" i London. Han tyckte om den för den handlar om en sång- och dansman som han själv.

onsdag, november 03, 2010

Paulus och jag

Jag och barnens far satt en söndagskväll häromsistens i Vårfrukyrkan i Enköping och väntade på att en konsert skulle börja. Med anledning av utsmyckningarna i kyrkan frågade han mig vilket attribut Paulus har. Jag är heldålig på att komma ihåg attribut och symboler, jag minns aldrig. Visa mig en renässanstavla så vet jag att det finns fjorton attribut som jag någon gång har fått förklarade innebörden av, men inte minns jag. Det blir för mycket. Så jag sade att jag inte visste men föreslog en dumstrut. Så fnissade vi lite.

Sedan ångrade jag mig. Tyckte jag varit lite hård mot Paulus. Han gjorde nog så gott han kunde efter sitt möte där på vägen till Damaskus. Jag menar, det är inte så lätt att helt kränga av sig ett livs föreställningar och åsikter och fördomar hux flux, även om man drabbas av ett kärleksbudskap som skall spränga alla gränser. Karln kom inte riktigt fram, helt enkelt. Han missionerade och åkte hit och dit och försökte hålla kontakten med församlingarna brevledes. Det som uttrycks i breven är inte den samlade visdomen och insikten vid livet slut, det är arbete som pågår. Inte Paulus Greatest hits utan Work in progress. Hoppas att han förstod ett och annat lite bättre på ålderns höst.

Jag har varit arg på Paulus då och då. Hans brev till församlingarna är de tidigaste spåren till Jesus vi har i Bibeln. Evangelierna skrevs senare. Hans inflytande har påverkat kyrkan negativt på så många sätt, bland annat med sitt "kvinnan tige i församlingen", 1 Korintierbrevet 14:33-34. Samma man skriver i Galaterbrevet 3:28: "Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus". Ganska motsägelsefullt. Men återigen, Paulus stretade på. Han var barn av sin tid. En tid då det var männen som organiserade och styrde och hade en röst. Han tyckte säkert att det var helt ok att män och kvinnor hade olika roller, och inte kunde han se något skevt med det. Synd bara att han inte tog till sig mer av Jesus syn på det hela. Synd bara att århundraden av män (och kvinnor) som också har varit barn av sin tid har lutat sig mer mot versen i Korintierbrevet istället för att jobba stenhårt efter Galaterbrevets innebörd.

Ingen dumstrut för Paulus, alltså. Kanske ett litet gosedjur att hålla sig i när det blir jobbigt?

söndag, oktober 31, 2010

Migrationsverket, ett mysterium

Jag vet en plats där jag absolut aldrig vill arbeta: migrationsverket. Det verkar som att de personer som arbetar där plötsligt förvandlas till ett gäng dryga byråkrater som säger de mest häpnadsväckande saker därför att det har skolats till att aldrig kunna se på varje enskilt fall för sig. Man måste klumpa ihop allting för att få en praxis, för hur skulle det se ut om man skulle ta hänsyn till individer?

Bland gårdagens (och med säkerhet ett tag framöver) nyheter fanns beskedet om att den åttaårige pojken Sam, som kom till Sverige som ettåring med sin mamma, kommer att utvisas. Det vill säga, det är hans mamma som skall utvisas och då åker han förstås med på kuppen. Mamman gömmer sig. Det finns mycket att säga om utvisningsärenden, men just nu är det ett yttrande som har fastnat hos mig. Det är när verksamhetsexpert Per Lilja vid Migrationsverket säger: "Man ska inte kunna bedriva utpresning mot myndigheterna genom att gömma sig för att få stanna. --- Föräldrar som gömmer sig tar inte sitt ansvar som vårdnadshavare.". (UNT, 31 oktober 2010)

Per Lilja tror tydligen (eller har lärt sig att låtsas att han tror) att en förälder med lätt hjärta sticker från sitt barn och gömmer sig av rent okynne och trots mot myndigheter. För mig är det ett tecken på stor desperation, förtvivlan och nöd att känna sig tvungen att lämna sitt barn. För här handlar det ju inte bara om mamman. Hon tänker med största säkerhet mer på sin son, som är uppväxt i Sverige och helt enkelt är svensk. Han talar bara svenska, tänker på svenska, har bara svenska kamrater enligt BO i Uppsala. Nu tycker jag i och för sig att detta inte skall vara nödvändiga skäl för att man skall få vara kvar. Jag anser nämligen att alla som av olika skäl har flytt från sina hemländer är hjärtligt välkomna hit oavsett om de är helt anpassade eller - flämt! - har haft mage att vilja behålla sitt ursprungsspråk och bevara delar att sitt kulturella arv. Precis som exempelvis svenskar i Amerika har gjort. Men det är verkar givetvis extra absurt att en helt svenska pojke inte skall få stanna kvar i sitt eget land.

Sådana här gånger undrar jag varför man måste statuera exempel från Migrationsverklets sida. Vad gör det för skada om man låter en mor och hennes son få stanna kvar i Sverige? Jag förstår helt enkelt inte varför det skulle rubba världsordningen på något vis.

Aldrig Migrationsverket.

tisdag, oktober 26, 2010

Barnbonus X 2

Tönnes hade tid hos tandläkaren idag, och det var jag som skulle ta honom dit. Morgonen blev kass, jag hade migränkänning och sov för länge vilket gjorde att jag inte hann till jobbet innan jag skulle ta bussen till bilen, så att säga. Jag blev inte så harmonisk av detta. (Hatar trafiken på Kungsgatan dagtid.) När jag kom fram till skolan stod Tönnes redo med mössa och jacka, och så for vi tillbaka till stan. Tönnes hittar så bra inne på specialisttandvården nu att han sätter iväg med självsäkra steg och så är det bara att hänga på. Han vill alltid gå in till Ingrid, välrdens bästa tandhygienist, men idag skulle han inte träffa henne och då blev han lite på vrången. Han var inte på det allra bästa humöret när tandläkare och tandregleringsexperten fingrade i hans mun, men eftersom de inte använde några pinnar eller skrapor eller skulle trycka in röntgenpryttlar i munnen på honom så samarbetade han.

Efteråt stack vi till McD eftersom Tönnes missade lunchen, och sedan tillbaka till skolan med pojken. Jag vet att jag hade kunnat hitta ett betydlig bättre lunchalternativ, men jag hade sådan huvudvärk att det inte fanns något val. Alltid parkeringsplats - ja. Salt och fett - ja. Tönnes var helnöjd. Vi tog det lugnt och Tönnes mumsade eftertänksamt på maten i den lågt stående höstsolen.

Det är skönt att få de här bonusstunderna med barnen då och då. Jag fick en till idag när jag följde Justus till optikern. Sedan strosade vi förstår på LundeQ en stund. Personalen måste börja känna igen oss tillsammans eftersom vi så ofta går omkring där inne. Vi borde få mor- och sonrabatt med tanke på hur mycket vi handlar där, han och jag



måndag, oktober 25, 2010

Alkoholens estetik

Det är intressant med den där alkoholen. Rent kemiskt vet de flesta vad som händer när en människa dricker alkohol*. Det är inte så glamoröst. Ändå vinglar man omkring, impotent och dum i huvudet, och fortsätter att upprätthålla myten om att alkohol gör en människa glad och fri. Jag upplever att de av mina vänner och bekanta som inte är nykterister är väl medvetna om det här spelet kring alkoholen och att de är helt på det klara med att det handlar om förväntningar. Det här är en mycket stark social konstruktion som genomsyrar hela vårt samhälle. Det handlar om en alkoholestetik som minsta unge lär sig avkoda tidigt i livet. För min egen del är det här en stor del av utmaningen: att hitta något som kan motsvara alkoholestetiken.

Vi använder oss av alkohol i liknelser; bubblande som champagne, du är som vin i mitt blod....vi använder oss av alkohol för att snabbt framkalla en speciell situtation; en kall öl en varm sommardag, en whisky en ruggig höstkväll...dessutom pratar vi om att ha med alkohol i livets alla skiften. Vi firar med alkohol. Vi sörjer med alkohol. Vi tröstar och botar med alkohol - you name it.

Jag lovar att alla vi som inte dricker alkohol har haft minst lika många bra och roliga stunder i våra liv som alla som är alkoholkonsumenter. Vi slappnar också av efter en lång arbetsdag. Vi sitter också i kvällssolen och är törstiga och drícker något kallt. Vi har roligt på fester och vi skrattar åt skämt och kan fuldansa nätterna igenom och vara hur fåniga som helst. Vi kan också föra oss på fina middagar. Vi kan göra och gör allt som en ickenykterist gör, med den viktiga skillnaden att vi är samma person hela kvällen igenom. Det kanske inte ickenykteristen förstår, det där att det är så trist att se sina vänner genomgå en personlighetsförvandling efter några glas. Hittills i mitt liv har jag aldrig upplevt en berusad kompis som mer positiv eller skojig är vad den är som sitt nyktra jag. Observera att vi inte sitter och studerar våra ickenyktra vänner för att kolla deras beteenden. Det är bara så, att efter en viss tidpunkt under en fest så är man plötsligt utanför. Då är man betraktaren som blir lite nere men försöker hänga med och låtsas att det är lika skoj som det var för en stund sedan. För man tycker ju om sina vänner! Inte vill jag att någon skall bli illa till mods för min skull.

Ända sedan jag började tänka på estetiken kring alkohol har jag grunnat på vad man kan ha för bilder att visa upp som komplement eller motvikt. Jag har inte kommit på några bra än. Hur skall jag ha kunnat göra det, jag som är uppväxt i ett samhälle med stenhård alkoholtradition och som vuxen bosatt i en stad där alkoholestetik- och romantik är den del av självbilden hos många? Det kräver många tankerundor innna jag är framme, kort sagt. Men jag vill gärna försöka hitta det rätta nykterist-estetiska språket som folk kan förstå.


* Om man är berusad av alkohol får man sämre balans, reaktionsförmågan sätts ned, man får försämrad sexuell förmåga samt har svårt att lösa intellektuella problem.

söndag, oktober 24, 2010

Heligt förbannad

I senaste numret av Accent, IOGT-NTO-rörelsens tidning, finns en fin bildartikel om en kille som föddes med FAS. FAS är uttytt fetalt alkoholsyndrom och beror på att mamman har druckit alkohol under graviditeten. Ur artikelns faktadel: "Barnet kan få alkoholskador både om modern regelbundet dricker en måttlig mängd alkohol eller om hon tar sig en fylla en gång. Hur allvarliga skadorna blir påverkas till viss del av andra faktorer såsom mammans näringsintag och barnets genetiska motståndskraft."

Hur kan man överhuvudtaget ta risken? Samma mödrar som ängsligt väljer bort dessertostar och vissa sorters fisk tar utan att blinka något enstaka glas vin då och då, för de mesiga barnmorskorna på MVC törs inte säga att det är rysk roulette att dricka under graviditeten. Man får inte ge de gravida kvinnorna skrämselpropaganda eller dåligt samvete, bevars. Bullshit. Det finns många sätt att lämna information på utan att få blivande föräldrar att må dåligt. Man kan tala om fakta och sedan är det upp till var och en att ta ställning, men idag är det rätt få barnmorskor som vågar tala klarspråk. Jag undrar mest hur jävla viktigt det kan vara att få peta i sig alkohol hela tiden. Om man inte kan låta bli i nio månader samtidigt som man oroar sig över fisk och ostar kanske man skulle ta sig en funderare på vad som har betydelse i livet, och varför alkoholen är så viktig för en.

Tro det eller ej, men det här är ingen pekpinne. Jag förstår bara inte hur alkohol kan vara något så stort och viktigt att man alltid måste ha den, även i sammanhang där man riskerar väldigt mycket.

torsdag, oktober 21, 2010

Vem tänder lyktorna?

Det finns så många sker man inte vet. Exempel: gatlyktor. Vem tänder dem sedan lykttändare försvann som yrke? Det händer relativt ofta att gatubelysningen ute hos oss inte fungerar, och då blir det kolmörkt under den mörka årstiden. Häromdagen slog det mig att jag egentligen inte vet hur det fungerar.Jag brukar se för mig hur det finns ett litet elverk i ett ett litet hus någonstans där en sömning vakt sitter och slår på och av relän. Så är det naturligvis inte, förstår jag. Det är klart att allt är inställt med timer!

Men det lilla huset? Det lilla elverket? Borde inte de finnas i verkligheten, och i sådana fall var? Vad händer när proppen går?

fredag, oktober 15, 2010

Nattnojan

Det är ett välbekant faktum att onda cirkeltankar och ogrundade rädslor dyker upp vaknanätter och inte släpper taget. Här kom en sådan natt. Nu har jag gått upp för att dricka en kopp te och se om nattnojan lägger sig så jag kan somna om.

Sigvard somnade i vår säng. Han gnisslade tänder i örat på mig så jag rös i hela kroppen. Låg och såg på honom där i mörkret. Tänkte på vilket stort hjärta den där pojken har, och att det är så fyllt av glädje som når ut till de flesta runt om honom. Började plötsligt grunna på de där leverfläckarna som han har och som har börjat bli väldigt mörka. Både Justus och Sigvard har ganska många leverfläckar. Att Justus har det med sitt röda hår och sin känsliga hy är inte så konstigt, men Sigvard som är en välgräddad kanelbulle om somrarna borde väl inte ha anlag för sådant? Tänkte jag, utan att ha en aning om hur det fungerar. Försökte lugna mig. Men det är ett faktum att några av Sigvards fläckar har ändrat färg och nu är nästan svarta. Åh!

Till slut orkade jag inte inte ligga kvar och ha ångest utan har bestämt mig för att ringa sköterskan på husläkarmottagningen på måndag och fråga lite. Samtidigt känns det otäckt. Vid två tillfällen i mitt liv har mitt magiska tänkande tagit över förnuftet och nästan fått mig att tro att det är jag som har orsakat ett fenomen enbart för att jag har satt ord på det. Det var jag som sade att blåmärkena på Samuels ben inte kunde vara normala. Det var jag som sade om vår alldeles nyfödda Tönnes "Du, jag tycker det ser ut som att han har Downs". Tänk om...nej, bort det. Det är nattnojan som pratar. Gå och göm dig, dumma nattskräck. Jag orkar inte med dig.

torsdag, oktober 14, 2010

100 % moi

Jag bloggar öppet subjektivt. Fast jag försöker oftast ha en dörr öppen för andra åsikter än de jag själv framför. Idag är det ett typiskt "jag, jag jag"-inlägg. Utan några som helst försök till andra synpunkter. Idag handlar det nämligen om hur jag mår när jag är förkyld.

I hela mitt vuxna liv har jag, när förkylningar slagit till, känt ett starkt behov av att äta mest hela tiden. Det är som att när jag tuggar på något så luras kroppen till att inte känan av infektionssymtomen lika starkt. Antagligen brukar jag öka i vikt ett till två kilo varje förkylningsomgång. Men den senaste månadens infektionsinferno har inget varit som det brukar. För det första har jag blivit så totalt utslagen att jag verkligen inte har kunnat jobba eller gå till kören eller orka städa ens minimalt hemma. För det andra har jag inte velat äta alls. Jag har fått tvinga mig till att äta åtminstone ett mål ordentlig mat per dag, men annars har det varit varm dryck som gällt. Jag har känt mig väldigt konstig och riktigt nere av att vara så ovanligt påverkad.

Men idag har jag sett en möjlig ljusning i mörkret: 10.15 (ja, på förmiddagen) tog jag fram kyckling- och risresterna från en annan dags middag och värmde på och åt raskt upp det. Hurra! Jag börjar vilja äta igen! Jag kanske till och med kan gå till jobbet i morgon om kroppen vill fortsätta sin normaliseringsprocess.

måndag, oktober 04, 2010

Den sköna sanningen

Ikväll har Sigvard bestått mig med några ocensurerade åsikter. Först kände han på min överarm. Sedan sade han: "Mamma, du har börjat bli så...mjuk".

En halvtimme efter kvällsmaten kom han till mig. "Mamma, jag vill bara ge dig en puss för att maten var mycket godare än den du brukar laga."

Sanningen skall göra er fria!

Hitta kommunalrådet

Idag var jag på stan och såg och gick med när Sigvard och hans skolkamrater från Ekuddenskolan demonstrerade för barns rättigheter. Det hade gjort plakat själva och ropade kraftigt med i slagorden. Sedan var det samling på Forumtorget där rektor spelade tvärflöjt till när barnen sjöng två sånger. Efter det lämnade barnen över alla sina plakat till kommunalrådet Cecilia Forss. Det var underhållning på hög nivå att se henne sakta drunkna under alla plakat som de ivriga barnen gav henne. På den nedre bilden ser man henne...kanske?


söndag, oktober 03, 2010

Västerås

I morse for vi till Västerås domkyrka och sjöng högmässa. Det var många år sedan jag var där sist. Jag smet bakom altaret och hälsade på en gammal bekant. Förr i tiden, när jag bodde hemma i Hallstahammar, tog jag ofta en sväng in i domkyrkan när jag var i Västerås för att handla eller ha möten. Bakom altaret finns en minnestavla som fångade min fantasi när jag tonåring. Jag kunde stå framför den längre stunder. Någon gång försökte jag rita av bilden på medaljongen. Minnesorden är så fina. Om det är svårt att se på tavlan på bilden så kommer texten här:

Här gömmes en till stoft förvandlad täck boning
efter en ren och ädel själ.
I lifstiden wälborna fru
Anna Helena von Troil.
Älskad maka till biskopen Dr. Er. Lamberg.
Välsignad moder till twänne barn.
Född i Stockholm d. 23 junii 1743.
Död i Göteborg d.30. aug. 1763.
Med skäl sörgd. Saknad. Hedrad.


fredag, oktober 01, 2010

Tony Curtis

Hörde att Tony Curtis har dött, och då passade det så bra att lägga mitt sjuka jag i TV-soffan och försöka lätta upp tillvaron med The Persuaders/Snobbar som jobbar. (Den svenska titeln ger mig krypningar över ryggraden av ren genans.) Jag tyckte den var så rolig när jag var barn. Vinjettmelodin älskade jag. Fast som nioåring var jag envis anglofil och var liksom tvungen att hålla på Roger Moore - men idag står det solklart för mig att Tony Curtis slog honom med hästlängder.

Det är lite skoj att alla lider av svåra fall av brunkräm i denna 70-talsserie. Mindre skoj är det med synen på alla de kvinnor som tjejtjusarna Curtis och Moore avverkar - jag vet att jag inte skall ta det så allvarligt, men jag tycker faktiskt att det är jobbigt att bli påmind om hur kvinnor har setts som objekt istället för individer. Bortsett från det är det nästan så jag känner mig lite piggare. Underhållningsfaktorn är hög! Annars är det "I hetaste laget" som jag förknippar Tony Curtis med. Även där var han strålande. Och något mer seriöst än detta kommer knappast ur min värkande knopp idag. Återgår till brunkrämen och damerna och bilarna och slagsmålen, men framförallt Tony.

onsdag, september 29, 2010

Fyra elefanter i en Folkvagn

När Alva hade middag i fredags kväll trodde jag att de efter maten var uppkäkad skulle välja att hänga i vardagsrummet, eftersom det finns flest sittplatser där. Men storbildsplatt-TV-n i biblioteket lockade mer. De släpade fram alla kuddar och stora mjukdjur man kunde ha att sitta på och förklarade sig nöjda. Ett tag såg de ut som en illustration till den fåniga gåtan om elefanterna och Folkvagnen. Men alla tolv hade någonstans att sitta till slut.

Avfolkning

Kom in till tandläkarmottagningen med andan i halsen eftersom jag hade cyklat fortfortfort. Jag sökte med blicken den sköterska som satt i receptionen för att anmäla mig, men då pekade hon mot en dataskärm som satt på väggen och sade att jag skulle registrera mig där. Det gjorde jag och det var inga problem. Lätt som en plätt. Men när jag sedan satte mig ner för att vänta på att bli inkallad märkte jag att jag var vagt missnöjd. Det här tyckte jag inte om. När jag kommer till vården, oavsett sort och nivå, så vill jag gärna mötas av en människa och inte en dataskärm. Det tycks mig som att detta är en trend. Att vi nuförtiden är vana vid att bli svarade av en automat när vi ringer någonstans är en sak, men skall det bli likadant även i det fysiska livet?

Människotid är uppenbarligen en bristvara. Jag undrar vilket arbete som utförs när personalen inte längre behöver ägna sig åt att möta andra människor. Jag undrar också om det verkligen någon blir mer effektiv av att rensa bort alla mänskliga kontakter.

torsdag, september 23, 2010

Denna dagen ett liv

Två sjuka pojkar hemma. På eftermiddagen taxi till läkare med Justus för snabbsänka och hostmedicin. Sigvard valde att stanna hemma och mysa framför TV-n och äta glass istället för att följa med oss. Jag fick dessutom kontakt med en sköterska för att kolla om jag inte borde byta penicillin. Ingen kontakt med läkaren när vi faktiskt var på mottagningen, dock. Till apoteket för att hämta Justus medicin och till August Johansson för att köpa pojken skor. Fina svarta snörskor lyser med sin frånvaro. Hur skall han nu klara kören? Dresscoden är mycket sträng.

Buss hem. När vi stiger in i hissen hemma ringer min läkare. Typiskt. Lite irriterad över att behöva ge mig ut igen en sväng på kvällen. Så kliver vi in i hallen och möts av en storgråtande Sigvard som är helt orörlig av nackvärk. Efter någon timme tar han och jag en taxi till akuten. Eftersom han är lite varm blir jag i smyg ängslig för att han kan ha hjärnhinneinflammation. Det var en pärs för min smärtdrabbade och mycket rädda pojke att överhuvudtaget komma in och ur taxin. Han gråter hjärtskärande och får en högdos smärtstillande och blir undersökt av både medicin- och kriurgkonsult. Den senare i form av den obligatoriska kandidaten, som av mig får högsta betyg. Den killen kommer att bli en fantastisk barnläkare. Det visar sig att Sigvard med största trolighet har nackspärr royale. Arma barn. Rädslan lade sig i takt med att det smärtstillande verkade, så vi kunde åka buss hem. Han var sitt vanliga trygga, pratglada och älskliga jag igen. Men han måste sova i min säng i natt och var lite bekymrad över att han nog inte skulle kunna hålla mig i handen på natten, som vi brukar göra. Han skall fortsätta få Alvedon i hög dos. Kan sitta i någon vecka.

Vilken dag.

onsdag, september 22, 2010

Tro och politik

Efter valet kan man se vilka frågor som inte har tagits upp i debatten. Alkoholfrågan är en. Jag är inte förvånad. Det finns en blindhet inför de stora problem som alkohol vållar både individ och samhälle. Politiker som i vanliga fall inte drar sig för att vara normkritiska tiger still när det kommer till just alkoholtraditionen och dess normer. För det är så jäkla viktigt att få ta sig sin kalla öl och stänga av skallen och inte orka se att man bidrar till att föra vidare en helt okritisk inställning till ett folkhälsoproblem. Intressant också när partierna inte kan ha valvaka tillsammans med sina ungdomsförbund eftersom de bara måste ha alkoholservering på valvakan. Då undrar jag verkligen hur det kan komma sig att alkohol är så otroligt nödvändig att man sätter den framför andra viktiga frågor och sammanhang.

En annan fråga som aldrig kommer upp är huruvida våra politiker är troende eller ej. Det är nämligen inte en fråga i Sverige. Jag tycker det är bra. För mig är det inte så relevant, eftersom jag anser att det hör till privatlivet. Som bekant är det inte så överallt. Just nu tänker jag på USA eftersom jag ägnar mig åt Vita Huset-tittande igen. Det intressanta är att tanken på att en politiker kan vara troende, och gå till moskén eller synagogan, överhuvudtaget inte tas upp. Antingen är man kristen (helst protestant) eller ateist. Och det är illa att var ateist. Frågan är om det inte skulle ses som ännu sämre att vara utövande muslim eller jude i USA?

Det finns mycket man kan säga om tro och politik. Afghanistan, sharia-lagar, påven, HIV/AIDS-spridning...men jag stannar här.

måndag, september 20, 2010

Ord

När jag var liten och det var vinter skulle mamma prompt ha på mig stickade yllemamelucker under vinteroverallen. Jag hatade dessa mamelucker hjärtligt. De satt liksom åt och korvade sig och vad mamma än sade, jo, de stacks! Det stora hotet var att få blåsgitarr. (Det var så jag uppfattade ordet blåskatarr.) Jag hade inte så mycket att sätta mot när mamma kom med yllemameluckerna. Till mammas försvar skall jag säga att om det hade varit idag hade jag antagligen sluppit mameluckerna och istället fått krypa in i något mjukt fleeceunderställ eller så. Men det fanns inte på stenåldern när jag var barn, i alla fall inte i Hallstahammar. I vuxen ålder kan jag dessutom intyga att det inte är roligt att få blåsgitarr, så jag är tacksam för de varma kläderna i efterhand.

Sigvard berättade häromdagen lite om hur de jobbat med valtemat i skolan. Han hängde med på det mesta och visste ungefär vad partierna heter. Han har järnkoll på vad vi vuxna i hans familj röstar på. Själv röstade han på Miljöpartiet men var helt nöjd med att Socialdemokraterna kom etta i deras eget val. Det finns dock ett parti som han var tveksam till eftersom deras namn var så läskigt: Krigsdemokraterna.

Ord. Som formar vår verklighet. Ibland missuppfattar vi och då kan det bli roligt eller bara helt fel. Idag vet vi att vi har fått ett riksdagsparti som inte bara har missuppfattat ett ord eller begrepp, de har helt kastat det på sophögen. Människovärde. Jag undrar vad det innebär för en Sverigedemokrat. Jag undrar också var de tänker dra gränsen för vilka personer som skall få ha rätt att bo i Sverige.

söndag, september 19, 2010

Kvällspojke

Sigvard testade att kamma sidlugg. Det tyckte vi var så snyggt att det måste bli en bild. Sigvard ställde blixtsnabbt in sig på posen. När jag sade att han kanske kunde lätta upp det hela litet blev det såhär fina bilder!


lördag, september 18, 2010

Välja


Den här boken kom hem till oss som arv. Den är tryckt 1973 och det ser ut på dedikationen inne i boken som att svärfar fick boken av författaren. Helga Henschen var inte dum. Kan duga som en lite uppiggare så här dagen innan valet.

fredag, september 17, 2010

Vid liv

Nej, livet blev inte som jag hade tänkt mig. Det är i och för sig ett dumt påstående eftersom jag har svårt att säga vad jag hade tänkt mig. Antagligen var det en blandning av diffusa tankar om välbefinnande för mig och de mina, vaga drömmar om stora ting jag skulle uträtta och det flyende fenomen som vi kallar lycka. Jag trodde nog också att jag skulle förstå ett och annat om tillvaron och finna mig tillrätta. Hitta mig själv och vara nöjd med att vara den människa på gott och ont som jag är.

Svaren uteblir. Osäkerheten och rädslan är lika stor. Jag har lärt mig hantera livet men det betyder inte att jag tycker att det är lättsamt eller ens särskilt givande. Men - jag lever. Jag har fyra barn som lever och får mig att känna att livet ändå är värt något, bara för att dessa underbara människor finns. Ikväll, kvällen före Samuels födelsedag (nitton år skulle han ha fyllt), tröstar jag mig med att titta och lyssna på mina barn. På mina vanliga barn, och på mitt speciella barn. Jag går in på Liljeforsskolans hemsida och klickar på länken som för mig till fritids Drakens fantastiska sång. Jag tackar för att Tönnes kom till oss och visade att livet inte är förutsägbart. Att det ändå finns och är friskt och värdefullt. Att livet ger motstånd till mörker. Jag vet inte vad morgondagen ger men förhoppningsvis för den med sig läkning och fler lärdomar.

tisdag, september 14, 2010

September

Utsikten från platsen där jag sitter med min dator kanske inte verkar bjuda på så mycket variation eftersom fönstret vetter mot parkeringen, men det finns en hel del att vila ögat på. Mycket natur mellan asfalten och bilarna. Min bästa utkikspunkt är träden som står på den lilla åsen. Just nu ser träden ut som koketta damer i övre medelåldern som har färgat in en några klickar med avvikande kulör från resten av håret. I trädens fall är det grönt som blandas upp med gult och rött. Vansinnigt vackert. På träden, alltså. Idag syns färgerna ännu mer genom det lätt regnblandade gråa höstljuset. Det blåser lite så löven vajar och skiftar färg när de vänds av vinden.

Jag minns september för nitton år sedan.

För tillfället är jag på en och samma gång trött på politik och tycker att det är ett mycket viktigt blodigt allvar. Men jag blir trött av den tilltalston många har gentemot politiska motståndare. Det är en sak att brinna för något - en annan att tappa respekten för alla som inte har samma syn på samhällsbygget som en själv. Jag poströstade för ett tag sedan och vet vad jag vill. Jag vill byta regering.

Jag minns fortfarande september för nitton år sedan. Vid den här tiden höll jag på att bli knäpp för att bebisen lugnt låg kvar i magen utan att visa tecken på att komma fram. Som jag längtade! Jag fick vänta fyra dagar. Även nu längtar jag. Livslångt. Efter det som inte går att få. Jag undrar hur mitt och mina andra näras liv hade varit om Samuel hade fått leva längre än sex år. Jag ägnar inte så mycket tid åt det för det tjänar inget till. Men då och då flyger en tanke förbi. Hur hade han varit idag? Hur hade jag varit idag?

lördag, september 11, 2010

Utan skyddsnät i domkyrkan

Hemkommen från vår kulturnattskonsert som ingick i domkyrkans körmaraton. Vi sjöng upp som hastigast strax före kl 22, sedan gick vi rätt in och ställde upp. Utan att ha testat mikrofoninställningar och ljudbalans eller något överhuvudaget. Vi brukar inte ha mikrofoner i vanliga fall, men när vi sjunger jazz med musiker till behövs det för att ljudbilden inte skall bli för luddig. Idag hade vi lika gärna kunnat vara utan mikrofoner, för luddigt, det var ordet sa Bill. Suddigt, sa Bull. Det känns lite dystert med tanke på hur tajt och bra det var vid förra veckans konsert. Åhörarna i domkyrkan ikväll fick inte riktigt höra det vi ville förmedla.

Men jag fick sjunga min älskade Heaven igen, och kamraterna säger att det gick bra. Jag var så kraxig i rösten och allmänt vissen att jag inte hade någon egentlig uppfattning om hur det lät, så jag väljer förstås att lita på de snälla orden!

Helgpussel (pyssel)

Dricker tranbärsdricka i mängder. Den är sur så munnen drar ihop sig och ser ut som ett hönsarsel. Men det verkar hjälpa. Det är lite lättare att fokusera på budgetarbete när man är något kryare. Nu fikapaus. Känner en viss oro för att allt skall klaffa i eftermiddag. Jag har lätt för att bli uppstressad när jag har flera saker inbokade samma dag, och när det dessutom är en bussresa och två tågresor inblandade så kör det i magen. Får tugga på en bulle för att lugna nerverna.

tisdag, september 07, 2010

Körpyssel (pussel)

Sigvard har börjat i gosskörens förskola. Det har även två av hans klasskamrater samt en ett år äldre polare i samma skola. Det innebär att vi är ett gäng föräldrar som torde kunna rodda skjutsningar till och från kör gemensamt. Och det görs, inte av mig, som i hemlighet tycker att det är enklare att lösa det själv, men det är klart att man både tackar för skjuts dit och ställer upp med hämtning som motprestation. Efter dagens id måste jag nog tänka över mitt flotta erbjudande att ta hem de fyra glada gossarna varje tisdag, oavsett om det sker med buss eller bil. Jag har nämligen själv körrepetition knappt en timme efter hämtning och avlastning, och att hinna äta lite och eventuellt varva ner är nödvändigt för mig. Jag var helt helt sönderstressad när jag väl kom med andan i halsen till kören ikväll. Huvudvärken dunkade så fint.

Men visst är det samtidigt roligt att skjutsa herrarna. När jag väl hade samlat ihop dem och frågat om de hade glömt någon jacka eller ryggsäck (nej) drog vi mot bilen. J suckade menande: "Åh, vad det hade varit mysigt med en fika nu." I kompletterade med att önska sig glass. Men jag var stenhård och spelade upp en scen för att markera hur utsvulten jag var och hur bråttom jag hade hem. Sedan spelade vi pajas omkring det temat en kort stund. Sigvard var lojal med mig och bad sina kompisar ta hänsyn till mamma. Gullunge! Jultomten kommer till honom i år, kan jag säga. Väl i bilen hann jag sticka emellan med några ord för att kolla att alla var fastspända, men man får inte många sylar i vädret. Dessa fyra åttaåringar (nåja, Isidor fyller faktiskt nio snart) har ett kolossalt munväder. Och mitt i min huvudvärk och mitt nästan-nedprejande av domprosten där hon kom på cykel log jag stort inombords åt strömmen av ord. Pojkarna befinner sig i den ålder då de ofta pratar om "tänk om"-scenarier. Tänk om...man var hos kungen och drottningen och klädde av sig naken och gick på toa och tog en bild av sig själv som man i sömnen råkade sms:a till kungaparet...och så vidare. Där finns det fantasi och tänjande av gränser som gör mig lycklig. Så istället för att säga "mindre tjafs i bilen" var jag tyst. Och log i smyg. Fina pojkar.

Min kväll blev ändå bra eftersom vi började öva Howells Requiem. Det är musik som är välgörande för själen. Jag blir som en blank sjöyta efter ett tag, bara lugn och fin. Mina noter har tidigare använts av någon oerhört nitisk antecknande person och jag fick mig några fniss i pauser av att läsa dessa utrop och påpekanden. Då är det är skönt när man kan ett stycke och inte behöver titta i de hysteriska noterna. Blank som en spegelsjö. Bara lugn och fin.

En sista påannonsering: Kulturnatten 11 september. Sent som attan på kvällen, klockan 22.20 i Domkyrkan. Då blir det sväng igen! Sacred Concert en sista gång denna vända. Inte missa. Hoppas inte mitt tåg från Göteborg blir försenat till Stockholm. Jag räknar med att rulla in på Uppsala station 20.57.

måndag, september 06, 2010

Konstigt

I flera år längtar man efter att uttrycka sig, grunnar på formuleringar och söker sitt alldeles egna språk. Det kliar i fingrarna efter att få knattra ner ord om precis vad som helst. Det är till och med så man börjar fundera på att på något vis ta sig samman och göra något ordentligt.

Och så, plötsligt, stoppas flödet. Det är knastertorrt i inspirationskällan. Jag saknar det. Mycket.

Man kan undra

Gick förbi valstugorna. Nu såg jag för första gången Sd:s stuga. Utanför stod en polis. Jag tycker att det känns obehagligt samtidigt som jag verkligen inte hyser några sympatier för Sd. Så länge de själva inte använder sig av våld kan jag inte tycka att det är OK om någon ger sig på dem fysiskt eller är ovettiga över den gräns man kan förvänta sig som politiker, oavsett partitillhörighet.

Med detta offer till demokratin måste jag ändå säga att jag inte förstår hur ett parti som Sverigedemokraterna kan dra röster. De fick mandat i kommunfullmäktige över hela Sverige i förra valet, och det skrämde mig. Ännu värre ser det ut nu när det verkar som att de har en chans att nå över 4%-spärren. Det är nu jag börjar undra om jag lever i samma värld som de personer som på fullaste allvar tycker att Sd står för bra saker. För mig är de gräsliga. Kortsynta. Korkade. Människofientliga. Hur kan världen se ut så, att människor tilltalas av den sorts åsikter som Sd och deras meningsvänner saluför? Hur kan världen vara så ond?

Jag blir riktigt förtvivlad. Tappar tilltron. Tänker att människor är ruttna. Hur kan någon enda människa med hjärna och hjärta rösta på Sverigedemokraterna?!

lördag, september 04, 2010

Freedom

Det var en riktigt kväll igår. En sådan där konsertkväll när man är glad över att få vara med där sådana fenomenala musiker finns. Johannes Landgren orgel, Håkan Lewin altsax och Jon-Erik Björänge trummor.

När jag klev fram till mikrofonen inför mitt solo kändes det väldigt svajigt; hjärtat klappade hårt och hastigt och jag hade ingen aning om huruvida jag skulle kunna kontrollera rösten eller ej. Men det var bara att sätta igång, och tack och lov satt stödet hyfsat. Sedan var det skönt och roligt. Få sjunga med jazztrio, som jag har drömt om i säkert tjugo år. Visst fanns det ställen där rösten försvann och där jag tyckte att uttrycket inte kom fram, men på det stora hela är jag nog nöjd med min insats. Problemet för mig är att jag aldrig är säker på om jag gjort det bra eller ej. Jag sätter visserligen ribban oerhört högt, och då är det svårt att uppfylla målet.

Bästa kören svängde så skönt och maestro jazzade så bra och musikerna, musikerna...otroliga. Det går inte att beskriva en konsert på ett vettigt sätt utan att det blir uppradningar av vad som hände och vad som spelades eller sjöngs, så det bästa är att utropa: Freedom!

To be contented prisoners of love
or to reach beyond our reach, to reach for at star,
or go about the business of becoming what we already are