lördag, januari 30, 2010

Fullkomligt kartblind

Redan när jag var barn upptäckte jag att jag inte begriper mig på kartor. Jag har tydligen en helt annan uppfattning om hur världen ser ut än den bild en karta ger. Detta gäller även planskisser och flygfoton. Jag förstår faktiskt inte varför just den här typen av bilder inte kan översättas till begriplig information i mitt huvud. Jag har förmågan att tänka abstrakt - men inte när det gäller figurer, verkar det som.

Senast jag blev påmind om min kartblindhet var i början av juni förra året när jag rände runt i London på shoppingrunda med Cat. Hon tittade på kartan och hade en uppfattning, jag tittade på samma bild och såg något helt annat. Men jag stod inte på mig för jag vet att jag alltid har fel i kartläsningssammanhang. Jag brukar klara mig hyfsat på egen hand ändå genom att använda igenkänningsmärken, gå samma väg tillbaka som jag kom och liknande knep.

Flygbilder säger mig ingenting. Jag är säker på att även om någon tog ett foto från luften av vårt hus, där man kunde se mina barn sitta på balkongen och äta glass, så skulle jag ändå inte se vad bilden föreställer. Bildinformationen stannar i någon låda halvvägs innan den kommer fram för att bearbetas och omvandlas till något jag kan känna igen. Det är mycket irriterande. Och rätt obegripligt för mig själv.

torsdag, januari 28, 2010

Jag vill ha fakta

I dagens UNT finns en artikel om en ny form av fosterdiagnostik som kallas kub. I artikeln säger landstingsrådet Anna-Karin Klomp (kd) att hon är orolig för att fosterdiagnostik skall användas i utsorterande syfte. Det är hon knappast ensam om att vara, så långt är jag definitivt med. Sedan säger hon:
"-Sedan det infördes i Danmark föds nästan inga barn med Downs syndrom. ---"

Jag blev iskall när jag läste det. Sedan tänkte jag: men hur vet hon det? Vilken är källan? Hur är det med födelsetalen i Danmark; om det föds färre barn i allmänhet föds det givetvis också färre barn med Downs syndrom. Jag undrar vidare, både rädd för att det skall vara sant och lite småförbannad om uttalande är taget ur luften. Jag vill ha fakta, inte skrämskott eller propaganda.

Som de flesta läsare av min blogg vet har jag en son med Downs syndrom. Mycket älskad, mycket välkommen. Ändå gjorde jag ett moderkaksprov vid nästa graviditet. Varför? Jag vet egentligen inte. Vi behövde inte göra ett svårt ställningstagande eftersom Sigvard var helt frisk. Det är jag oerhört tacksam för. Trots att fosterdiagnostiken är ett tveeggat svärd fungerar jag fortfarande så att jag vill veta. Även om kunskap kan vara svår att bära och man får en ovälkommen insikt om att alla beslut har stora konsekvenser - så vill jag ändå VETA.

onsdag, januari 27, 2010

Minne och kunskap

Ofta tycker att man står där och letar i sitt minne efter fakta, textrader, namn och annat som man liksom vet men inte kommer ihåg. Om man faktiskt inte kan plocka fram det vid behov, innebär det verkligen att man kan det, då? Om man har glömt något, finns det i ens kunskapsförråd eller är det bara ljug när man säger "jaaaa, det visste jag ju"?

måndag, januari 25, 2010

Mjukt?

Viktig fråga föranledd av det yttrande som fälls i början av en reklamfilm som går just nu. Lätt drömmande kvinnoröst säger:" Tänk om kläder var gjorda av blommor".

Stjälkar och taggar som sticks och kliar, tänker jag. Är blommor verkligen mjuka?

söndag, januari 24, 2010

Varning till sjusovare

Om du sover tungt, har telefonen avstängd eller på ljudlöst och inte vaknar när grannen knackar på dörren - då kan det sluta med att du blir väckt av låssmed och polis.

Detta hände min bror idag. Mina föräldrar fick anledning att bli smått oroliga tidigt i morse - att det var grundlöst visste ingen då, förstås. När sedan lillebror inte svarade i sin telefon på hela dagen trots att den torde ha ringt oavbrutet larmades polis i både Västerbotten och Stockholm (det fanns oklarheter om var han befann sig, därav den geografiska spridningen). Många olika turer blev det och en fruktansvärd oro innan upplösningen kom, dvs när polisen tog sig in i lägenheten och väckte min gudskelov helt välbehållna bror. Som nu har en trasig dörr. Samt torde inneha något slags världsrekord i att sova tungt.

Mycket väsen för ingenting. Som alltid när farhågor visar sig vara grundlösa går luften ur och man skäms för att man överreagerade. Tycker också synd om bror med sin trasiga ytterdörr. Men samtidigt...tänk om det hade varit något galet.

torsdag, januari 21, 2010

Den där dagen

Jag minns inga detaljer längre. Allt blandas ihop. Familjen ryckte in och tog hand om Alva och Justus, men jag har ingen aning om hur vi löste praktiska saker. Framförallt tiden efter samtalet då vi fick veta att det inte fanns något att göra är en dimma. Utanför rummet där vi väntade på att Samuel skulle dö fortsatte livet sin gilla gång. För oss stod tiden stilla.

Samuel hade aplastisk anemi, en sjukdom vi aldrig hade hört talats om. Han genomgick en benmärgstransplantation (från en donator utanför familjen, ingen av oss passade) och jag tror att det är rätt att säga att det var komplikationerna efter transplantationen som dödade Samuel. Som bekant är det inte så enkelt att transplantera och få kroppen att funka ihop med transplantatet.

Tolv år sedan idag. Ibland tänker jag att han i princip dog redan den 15 december 1997 eftersom det var då han fick hjärtstillestånd. De där fem veckorna han låg i koma kanske var för oss, för att vi skulle förstå vad som hände. Vem vet. Jag vet bara att livet tog slut för mig då också - eller bättre uttryckt, jag blev stympad. Ofärdig.

onsdag, januari 20, 2010

Lilla påminnelselistan

Aldrig mer läsa en bok av Dan Brown. Jag har läst två. För mycket. Förstår inte varför jag envisades med att läsa ut dem. Antagligen beror det på min patologiska ovilja att lämna böcker utan att ha läst ut dem.

Slänga ut julgranen.

Ringa och avboka tiden hos den tandläkare jag råkade bli listad hos vid ett akutbesök för något år sedan. Och gissa om jag tycker att det känns jobbigt att säga att jag inte vill vara listad hos honom för jag har redan en tandläkare som jag trivs med.

Upplysning

Man kan läsa mycket om olika diagnoser på diverse fysiska och psykiska tillstånd. Ibland förstår man utan att ha upplevt det själv, andra gånger finns det inga möjligheter att begripa. Här kommer i alla fall en mycket enkel sammanfattning av hur det är att vara kliniskt deprimerad: man är förlamad. That´s it.

måndag, januari 18, 2010

Bokmalar emellan

Det är ett nöje att leta upp böcker som jag tror att barnen kan tänkas gilla och sedan se dem plöja dem. Nåja, egentligen är det bara Justus som verkligen plöjer, men även Alva läser böcker hon får av mig. Sigvard har bra styrfart i sitt läsande och arbetar med att själv läsa den bok med korta kapitel och stora illustrationer som jag gav honom i julklapp.

Nu har Justus börjat ge mig boktips. Han har precis läst ut en bok och lämnade över den till mig eftersom han tyckte att den var bra. Jag läser. Den är bra. Fantasy av en svensk författare, Henrik Larsson. Justus köpte den vid ett besök till sin favoritbokhandel, Sf-bokhandeln i Stockholm, dit hans pappa tog honom. Jag känner en stilla liten bäck av glädje porla. Vi kan utbyta boktips, min läsande unge och jag!

torsdag, januari 14, 2010

Växtvärk

I natt kom Sigvard och lade sig i vår säng. Han stånkade lite och berättade att han hade ont i benet. Växtvärk, kom vi fram till. Jag kommer ihåg hur det kändes.

När jag lade Sigvard ikväll pratade vi lite om växtvärken. Han sade att han har ont oftare hos sin pappa. Vi skojade om att han växte mer hos pappa och krymper igen när han kommer hem till mig. Jag tänkte på väg ut ur sovrummet att han förmodligen äter mer hos sin pappa i alla fall, även om det knappast påverkar tillväxten, eftersom jag aldrig kan laga mat som Sigvard tycker om. Senast i helgen kom det klagomål på maten som inte smakade så bra. Och så kom det hastigt i följd: "Förlåt mamma, men jag måste ju säga sanningen." Jag lät det bero utan att ta upp de där grå nyanserna som beror på att man tar lite hänsyn. Bättre att han håller sig på den smala och raka vägen tills vettet vuxit så pass på honom att han har omdöme att se i vilken situation man kan behöva vara mer hänsynsfull.

Stor är han redan, min lille. Den älskvärde. Definitionen av älskvärdhet. Jag får lite växtvärk i själen över att han är på väg bort från mig så småningom - men de starkaste känslorna är trots allt ömhet och stolthet. Det är stort att ha fått barnen. De bästa människor jag vet, mina ungar.

tisdag, januari 12, 2010

Mea culpa

-Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.

Broder Andersson, du hade alldeles rätt. Orm och Toke suckade lyckligt över fläsket men det var blodkorven som fick det att tåras i ögonen på dem. Jag brukar sällan missta mig på sådana saker, men nu har jag alltså lurat i folk som har gått min tipspromenad att Orm och Toke åt fläskkorv när de firade jul hos kung Harald Blåtand. Mycket pinsamt.

måndag, januari 11, 2010

Vintereländet

Jag struntar fullständigt i att det är bokmärkesvackert utomhus just nu för jag är så innerligt trött på att frysa hela tiden. Att ha ett virus i kroppen och ha kyla mellan -20 och -10 i veckor samtidigt som elementen inte riktigt vill ta i som de borde är inte behagligt. Jag är kall dygnet runt. Och de beror inte på att jag envisas med att gå omkring i shorts och linne. Två innerlager av bomull och två ytterlager av ylle håller ändå inte min värme inomhus. Hutter.

söndag, januari 10, 2010

Julen ut

Nu har vi sjungit ut julen. Det var inte lika knökfullt i Domkyrkan som det brukar vara och det beror nog på vädret. Många personer var det ändå. Som vanligt är det några oöverträffade ögonblick som infinner sig under tillställningen. Hela "Dagen är kommen" (Willcocks sättning, förstås)med det supertrumpetiga introt och så fortsätter det hela psalmen igenom med brass, orgel och stråk. I sista versen kommer just det där ackordet som jag kunde dö lycklig i och så avslutas det med stora kabraket i orgeln med 64-fot och allt så det känns som att hela kyrkan lyfter och flyger iväg.

Det skulle vara bra skönt att få slänga ut julen typ nu eller senast på onsdag, men maken säger att julen skall vara kvar i veckor. Suck. För min del är julen över.

onsdag, januari 06, 2010

Trettondag i kyla

Jodå, - 21 när man klev upp. Jag var tacksam över att få skjuts till kyrkan. Också tacksam över att jag får plats med tjocka yllekoftan under kåpan, för det är inte lätt att sjunga med klapprande tänder. Det var svårt nog att luften var så torr av kylan att jag blev superskrovlig och hes på nolltid. Tacksam över att Sara gav mig skjuts hem efteråt så jag slapp vänta på bussen och frysa de ädlare delarna av mig.

Dagens evangelium sätter myror i huvudet på mig. Det är passagen om de vise männens avfärd som alltid stör mig lite i sin ofullkomlighet. Matt 2:12:I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land. De vise männen kommer altlså, ger sina gåvor, och sedan får de en dröm så att de tar en annan väg hem istället för att pipa iväg till Herodes och tjalla. Den drömmen är lite för lättvindig för min smak. Vad hände egentligen? Jag vill veta hur de resonerade och vem som kom till dem i drömmen och vad som sades. Så det så.

P.S: Jag tycker att förbön är det tråkigaste som finns. Det beror på att de som ber förbönen undantagslöst låter deprimerade, ledsna, nedslagna och är lite mumliga. Hur trist som helst.

tisdag, januari 05, 2010

Total makeover

Blir så less på hur det ser ut hemma och på att jag aldrig får korn på de där lösningarna vad gäller förvaring av familjens skor och kläder och papper och leksaker och böcker och allt annat som går under beteckningen diverse. Tittar mig i spegeln och blir så less på den gråa tant som håglöst tittar tillbaka.

Idé! Jag kontaktar någon TV-kanal typ 3 och föreslår att den gör det ultimata "gör om mig och fixa mig och mitt liv-programmet". En slags kombination av Roomservice, Lyxfällan och Extreme home makeover. Släng in Anna Skipper också så får vi bukt med viktproblem i familjen. Et voilà!

måndag, januari 04, 2010

Värme

När jag hämtade posten idag låg det ett brev från Minneapolis i lådan. Jag kan inte säga hur glad jag blev över hälsningarna från Laura och Bob och skäms en hel del för att mitt julbrev till dem bara försvann i julens bestyr.

But Laura, I will write you soon again. If you could see the big smile on my face after reading your greeting, you would understand how warm and glad it made me feel. All the best to yo all!

söndag, januari 03, 2010

Det livsnödvändiga sammanhanget

Jag såg nyss sista minuten av ett program som var en så kallad mockumentary, det vill säga en påhittad dokumentär om någon eller något. Den här kallades Agatha Christie-koden och gick ut på att anledningen till att Agatha Christies böcker blir lästa är att hennes text hypnotiserar läsaren till att hela tiden fortsätta läsa. Det var jättekul! Jag antar att programmet är en blinkning till de da Vinci-koder och allmänna sammansvärjnings- konspirationsteorier som förekommer i rätt stor mängd i dagens litteratur.

Vi människor har ett till synes ändlöst behov av att få saker att passa ihop. Vi måste få in allt i ett sammanhang, annars mår vi inte bra. Vi anstränger oss för att få ihop allt till en bild, även sådant som verkar fullkomligt omöjligt att förklara och att få att hänga samman. Därav alla konspirationsteorier om det mesta.

Som när Olof Palme mördades. Min pappa väckte mig på morgonen och sade "De har skjutit Olof Palme." De. Vilka de? Min pappa uttryckte det som de allra flesta svenskar kände: det var så onödigt, så konstigt och så meningslöst att Olof Palme blir skjuten av en vanlig, psykiskt förvirrad missbrukare att man måste hitta andra förklaringar och anstränga sig för att påvisa sammansvärjningar som orsakat händelsen. Fullkomligt mänskligt och naturligt. Vi vill förstår vårt liv och världen. Vi vill att tillvaron skall vara ett pussel som vi kan lägga ihop till en fullständig bild bara vi jobbar lite på det. Annars är vi vilsna och rädda.

fredag, januari 01, 2010

Orgelminne

Satt och såg på TV-gudstjänsten så här på nyårsdagen. Jag såg genast min gamla kompis som satt långt fram med kameran rätt i nyllet mest hela tiden, när kameran inte siktade på kungaparet förstås. Bredvid gamla kompisen satt en äldre dam som jag kände igen så oerhört väl men absolut inte minns vem hon är. Förmodligen en kyrklig dam som jag ränt in i under mina år i ungdomskören hemma eller när jag var ute och spelade orgel. Men nu blev det så skumt det här med tidsaspekten; damen såg ut precis som hon gjorde då, det vill säga för över tjugo år sedan. Kan det stämma? Grunnar och grunnar. Jag menar, själv ser jag inte ut som för tjugo år sedan.

Gudstjänsten var inspelad i Strömsholms slottskapell. Jag fick flashback till ett av mina värsta orgelminnen någonsin. Jag skulle spela vid en vigsel i slottskapellet. En timme innan jag skulle ge mig av ringde bruden och undrade var jag var någonstans. Jag hade för första och enda gången i mitt liv hittills tagit fel på tiden för spelningen. Panik! Bussar mellan Hallstahammar och Strömsholm vet jag inte ens om det gick, i alla fall var det inget jag hade koll på. Pappa skulle skjutsa mig, men eftersom jag hade tagit fel på tiden var inte han och mamma hemma än. Inte bilen heller - men jag hade inte körkort än på den tiden så det hade inte hjälpt. Slet mitt hår. Ringde förtvivlat till kompisen Netta och bad henne skjutsa mig. Hon kom i sin skruttiga folka (Netta ägde en följd av skruttiga folkor, det här var den som kallades gurksnutten) och körde mig så fort det gick med den bilen till Strömsholm. Jag skämdes oerhört och svettades floder när jag flämtade in i kapellet. Brudparet var väldigt snälla och förstående mot den nervösa artonåringen.

En sak som är jobbig med att komma försent till spelningar är att man inte hinner testa instrumentet eller spela igenom stycket. Orgeln i Strömsholms slottskapell är en orgel från 1700-talet med en manual. Den hade förskjuten pedal, hatobjektet nummer ett för den som inte spelar regelbundet. Förskjuten pedal innebär att där exempelvis C ligger på manualen , där ligger G i pedalen. Inte så lätt att liksom ställa om huvud och fötter. Det går, men där jag kom för sent så var det med ren och skär fasa jag såg hur det låg till. Jag minns inte om jag skippade pedalen eller gjorde några symboliska nedtramp här och var när jag kunde titta ner för att kolla att fötterna låg rätt. Spelade gjorde jag i alla fall. Netta satt bredvid som moraliskt stöd. Brudparet var nöjda. Förmodligen var de inte så musikaliska.

Kanske är det den händelsen som har gjort att jag är noggrann med tider och att komma i tid. Alltid lär man sig något!