lördag, februari 27, 2010

Sportlov

Det har hållits vinter-OS även på fritids Draken denna sportlovsvecka. Jag fick några bilder skickade till mig från personalen. Bilder på när Tönnes utövar skidskytte och lägger straffar i hockey. Fast när det var dags att åka skridskolopp blev han less och tog av skridskorna och gick runt banan istället. Det gick snabbare så.


Längtar till leråkern

Nu har det varit mildare väder i ungefär ett dygn. Jag har hört takdropp och sett snösjok rasa ner utanför fönstren. Oavsett kommande bakslag i form av köldknäppar och mer snöfall ger det en försmak av våren. Och jag ler när jag för min inre syn ser Sigvard hemkommen från skolan, i det obeskrivligt skitiga tillstånd som bara ett barn som leker intensivt utomhus i snömodd, grus och lera kan uppnå. Jag fnissar när jag tänker på de mängder med grus som åter kommer att samlas i skor, byxuppslag och i Sigvards fall även i tröjlinningarna. Ahh - det är vår, det.

Det borde bli en präktig vårflod i år. Kanske skulle man starta vadslagning om vilka svenska orter som kommer att drabbas av översvämning och göra sig en slant på det. Är det inte Avesta som vanligen ligger under vatten om våren?

torsdag, februari 25, 2010

Skidfantomen

Det finns något som gör att jag nästan önskar att jag hade varit med där i kylan och snön i slalombacken. När Björn berättar att Sigvard sjöng för full hals de flesta åk blir jag stolt, lycklig och lite avundsjuk: jag hade velat se och höra. Se och höra pojken som är så full av liv och energi att det självklart kommer ut som sång, även om man åker i ett högt antal knyck nerför en backe.

Om någon skulle ha haft lätta tvivel inför mina tidigare berättelser om Sigvards ständiga sjungande torde dessa ha undanröjts nu. Sigvard sjunger lika självklart som han andas. Inte alltid rent, men med glädje.

Äpplet faller uppenbarligen jättelångt från trädet

Sigvard började redan i augusti prata om att han vill ha vinter och snö för då skulle han åka skidor, sådär som vi gjorde förut. Bakgrunden är två familjeläger med Junis Uppsala då några familjer, däribland vår, åkte till Åsengården för att bo där och åka skidor vid Gesundaberget. Det har gjort intryck på Sigvard. Då, i augusti, svävade jag på målet om sportlovsplanerna. När det började dra ihop sig fixade dock Björn ihop en bra sportlovsresa till sig och Sigvard. De åkte till Borlänge i måndags och kommer hem sent ikväll. Dagarna har de tillbringar vid Romme alpin.

Björn har nu lärt Sigvard allt han har att lära ut, så idag har Sigvard en timmes privatlektion med en skidlärare. Björn lämnar glödande rapporter hem, så här har vi kanske familjens bidrag till en framtida guldsatsning till något avlägset vinter-OS. Sigvard, Uppsalablixten. (Inte att förväxlas med Uppsalapendeln som inte alls har samma väloljade maskineri.)

Man kan förundras. Själv har jag svårt för vinter annat än som dekoration. Detta är ett tydligt bevis på att alla individer är unika, och trots att vi ärver vissa egenskaper från våra föräldrar och lär oss beteenden av dem - så nog finns där alltid något alldeles eget som slår sig fram. Möjligen kan jag spåra sport-och friluftsdrag tillbaka till Sigvards farfar samt min egen mormor, men det är allt. Heja Sigvard. Gå din egen väg.

onsdag, februari 24, 2010

Alla vintrars vinter

Det är när jag går och kisar med ögonen mot solgnistret i snön som jag inser att det är den här vintern som kommer att vara mina barns referens i framtiden.

"Hur var vintrarna när du var barn?" "Åh, de tog aldrig slut. Väldigt mycket snö, köldknäppar, oväder och sol. Men framförallt snön. Det var tider, det."

Förvirrat om livet, samvetet och det onda i världen

Det där livet vi har. Som vi får när vi föds och sedan tar oss igenom på olika sätt tills den dag hjärtat stannar. Frågorna är oändliga. Varför? Vad gör jag här?

För mig det varit viktigt att försöka vara en schysst människa. Tänka på andra. Försöka förstå händelser och reaktioner. Misslyckats kapitalt har jag gjort ett antal gånger, men jag har kvar samma ambition ändå. Jag önskar även för mina barns del att de skall bry sig om andra. Ibland har jag tänkt att det är viktigare för mig att de blir bra människor än att de blir lyckliga. Med det menar jag egentligen att jag har svårt att tro att man kan må riktigt bra och vara lycklig om man samtidigt är en skit. Det förutsätter dock ett samvete.

Man resonera hur länge som helst om det eftersom det är tydligt av tillståndet i världen att det finns många personer som inte har samvete, men som säkert skulle säga att de är lyckliga. Tjäna miljoner på vapen- och droghandel, ägna sig åt trafficking, utnyttja andra människor bortom bristningsgränsen och sedan kasta dem åt sidan utan en tanke på dem. Vad då? Det är ju bara ett jobb. Nu går jag hem till min lilla lyckliga familj och sedan skall jag träffa min älskarinna på kvällen och jag är så lycklig, så lycklig. Åhhh, jag önskar verkligen att det längst inne i alla dessa personer brinner och svider en knut av ångest. Åh vad jag önskar att de lider av det onda de gör. Men förmodligen inte. Inte förrän de har viljan till förändring och försoning. Och då är det så dags att liksom hitta sitt samvete igen.

Täbbd i däsad

Jag skall inte gnälla för mycket för jag har varit ovanligt lite förkyld sedan trettondagen. Men nu börjar det ta fart. Jag droppar mina Echinagarddroppar i vatten och dricker. Det brukar ha en viss effekt.

Tänker att jag inte vill bli dunderförkyld, för då brukar jag må så dåligt att jag vill ta en time-out och liksom bara få dö i fred och låta livet komma tillbaka först när jag är frisk igen. Men - spik i foten...får lite perspektiv när jag tänker på de amerikanska urinvånare som dog som flugor efter att Cortéz och hans grabbar hade hostat förkylningsvirus på dem. Där kan man tala om att dö av förkylning.

Innan conquistadorerna klampade i land hade man uppenbarligen inte förkylningsvirus på den kontinenten. Eller handlade det om en annan form av virus? Om inte, tänk så skönt det låter. En förkylningsfri kontinent.

Jag blir lite nyfiken. Förkylningens historia, finns den?

måndag, februari 22, 2010

På tu man hand

Nu är det bara jag och Tönnes i fyra dagar. Det märks. Det är tomt.Tönnes tittade noga efter i Sigvards säng flera gånger och så fick jag förklara igen att Sigge och Björn är bortresta och det är Alva och Justus också, fast inte till samma ställe. Konstigt, tyckte Tönnes att det kändes i alla fall.

Resebestyr

En av de otaliga punkter där jag och maken skiljer oss åt är inställningen till packning när man skall ut och resa. Mitt mål är: det skall gå fort att packa. Så lite som möjligt skall med, utöver allt som är nödvändigt. Helst bara ett kolli. Jag har ännu inte uppnått mitt mål att kunna packa verkligen lite eller lagom, men jag är nära.

Björn däremot...han har antagligen samma mål som jag i teorin bortsett från att han redan i grunden vill med mer saker som kan vara bra att ha än jag. Utförandet störs dock totalt av att han har fokus som en ettåring. Föreställ er lilla barnet ute på promenad: V e de? Va e de? Va e de? Ni vet, frågor som ramlar ur och där frågeställaren inte orkar vänta in svaret innan nya nästa spännande sak har dykt upp i synfältet. Så fungerar Björn när han skall packa. Va e de? "Jag hittade mina raggsockor i den här lådan och bredvid den lådan finns det en trave papper som jag inte har rört på fem år, oj vad spännande, nu är det precis rätt tillfälle till att sätta sig och gå igenom dem." När hans uppmärksamhet på uppgiften inte störs av spännande fynd ägnas tiden åt att leta efter allt som försvinner (därför att han aldrig lägger tillbaka något där han tog det) och svära ilsket över detta samt över att han slog i tån när han skulle leta under sängen. På det stora hela är det som att ha en förväxt och ilsken humla som surrar omkring överallt och skapar kaos i huset. En klok general inser när fienden är övermäktig. Jag går undan. Håller mig tyst och stilla i ett rum. Svarar så gott jag kan på förfrågningar om var saker ligger, frågor som blir alltmer rytande i tonfallet ju mer stressad stora humlan blir.

När väskorna till sist står i hallen och stora arga humlan så sakta börjar likna min Björn igen brukar jag roa mig med att räkna in kollin. Idag var det packning av typen långkalsingar, sockor och varma tröjor. Sju kollin. Men jag är glad ändå. Det är inte jag som behöver släpa kollin, hålla reda på dem, packa ihop dem igen och få hem dem. Å andra sidan kommer ju Björn vara stärkt av frisk luft, sol kyla och framför allt Sigvards sällskap att han har ork för alla kollin. Och de kommer garanterat att ha allt de behöver. Det är fördelen med Björns metod.

söndag, februari 21, 2010

Det långa, korta livet

En människa jag har känt sedan jag var ung har nyligen gått bort. Det känns konstigt. Göran Magnusson var en av de personer som fanns där som folkörelseförebild när jag själv höll på att utvecklas och hade tankar om samhälle och människa. Han var en vuxen som betydde något.

Men ärligt talat, främst vara han min kompis Pias pappa. Idag tänker jag extra mycket på Pia. Man kan tycka att ett liv var så att säga normallångt om man pratar med statistikern, men de allra flesta går bort i förtid ändå. I förtid, för de människor som blir kvar efter och saknar. Göran gick för tidigt.

lördag, februari 20, 2010

Tråksnö

Det öser ner snö igen. Jag har varit ute med bilen två vändor på förmiddagen och skall strax göra en till för att hämta Sigvard från Gottsunda badhus där han just nu är på kalas. För varje vända har snöfallet intensifierats och bilarna framför på vägen drar upp en massa snörök så det är omöjligt att se. Bromsa och krypköra. Men jag blir så nervös, så. I morgon bitti supertidigt skall Justus, Alva och Alex skjutsas till Arlanda. Gillar inte väderutsikterna.

Gillar inte att jag har skrivit ett blogginlägg om vädret. Skärpning.

onsdag, februari 17, 2010

Grodglädje

Skummade en sida i UNT igår. Fastnade för mellanrubriken: Vad ska ni göra med grodorna?

Jag drev i väg i tankarna. Bilden på den medelålders forskaren i tidningen ersattes av en grupp individer i åldrarna sju till tolv som lyckliga står och tittar på sin stora glaslåda full med grodor. "Titta, den där lilla där, den vill jag ha. Jag kallar den Lillsmurfen." "Den där gillar jag. Han får heta Reinfeldt." "Äh vaddå löjligt bara för din farsa är vänsterpartist, jag vill ha den där som ser lite konstig ut. Den ser ut att kunna hoppa långt." "Skall vi låta dem hoppa ikapp när de har fått lite käk? Vad äter grodor förresten?"

Ja, och så där föreställde jag mig att det fortsatte. Glada och varma som barn kan vara av ägandets glädje, av att i sin vård och skötsel ha ett litet djur. Och så såg jag hur de skulle reagera om någon ställde frågan om vad de skulle göra med grodorna. Göra och göra? Förvirring. Man har dem, helt enkelt. Har dem för att de är söta och roliga och om man har riktigt stor tur kommer ingen av dem att dö för att ägarna är så kära att de måste ta hem sin groda över natten, tranpsorterad i en jeansficka. (Det sista baserat på en sann historia från de mörkaste smålandsskogar.)

Verklighetens grodor skall bli forskade på. Jag hoppas att Lillsmurfen och Reinfeldt och de andra får en behaglig tillvaro innan de hoppar vidare till grodhimlen.

söndag, februari 14, 2010

Ögonblicket

På många sätt har de likheter, scenkonst och sport. De är fysiska och syftar alla till till att få liv i just det där magiska som gör att ögonblicket kommer. Ögonblicket så alla delar sitter ihop och smälter ihop till det där fantastiska som gör att sången besjälas, att dansaren svävar, att åskådarna berörs - eller ger personbästa eller guldmedaljer så här i OS-tider.

Jag har lite svårt att fångas i ögonblicket för jag är hela tiden rädd för att det inte blir perfekt. Med åren har jag blivit något bättre på att släppa och se till bara finnas där när jag sjunger. Jag har dock en lång bit kvar på vägen till att bli av med tankarna som naggar i bakhuvudet under pågående sångframförande. Bort måste de i alla fall. Det viktigaste är uttrycket, att man berör någon i den stund man står där. Trixigt.

lördag, februari 13, 2010

Social kompetens som en grottmänniska

I eftermiddags fick jag en av mitt livs bästa konsertupplevelser. Carl Orffs Carmina Burana framfördes på UKK. Jag aldrig sjungit Carmina Burana själv, men som tonårig nörd satt jag och lyssnade på skivan och studerade skivinlägget mycket noggrant. Resultatet är jag under konserten glatt konstaterade att jag hade kunna sjunga med hela vägen, om det inte vore ett sådan faux pas att göra sådant. Kören bestod av musikklassernas nior samt de gymnasiselever på Katedralskolan som valt extra musik och därmed tydligen hamnar inom musikklassernas hägn trots att inte alla har gått musikklass i grundskolan. Alva är en av dessa elever och fick verkligen en kalasstart med första stora projektet. Carmina Burana är ju bara så roligt! Fantastiska pianister och slagverkare och sångsolister var det, men jag hyllar kören. Jag är überkritisk i sådana här sammanhang men nu säger jag bara att det var en fantastisk konsert. Otroligt synd att det inte gjordes någon ljudupptagning. Och så vill jag också sjunga för Alvas körledare, han verkar så bra...

På vägen ut ur UKK stötte vi ihop med en del människor. När jag stod och pratade lite med en körkompis såg jag i ögonvrån hans fru och en person till som jag ville hälsa på. Jag ville verkligen gärna hälsa på båda de här människorna, för det är personer som jag inte möter annars och som på olika vis betytt något för mig i mitt liv, även om de säkert inte är medvetna om det. Dilemma: jag såg att de var på väg att avsluta sitt samtal och dra sig iväg. Vad gör då jag, som är usel på att förstå hur man gör när man minglar och sådant? Jo, jag drar iväg som en värmesökande missil och liksom sticker in huvudet mellan mina offer och säger hej till båda och försöker prata lite kort enskilt med var och en av dem samtidigt de lite lätt förvirrade försöker förstå vad som drabbat dem. Åååååhh...varför hindrade jag mig inte? Varför kunde ingen bara ha skjutit mig? Ingen av dem hade väl något intresse av att prata med mig, liksom. Pinsamt.

Men konserten var oerhört bra.

fredag, februari 12, 2010

Trötta morgonhuvudets intryck efter läsning av dagens UNT

Alla barn är på väg till skolan med rätt lapparna i rätt väskor och ingen hade väl gympa idag, va? Släpper det i alla fall. Slöläser i UNT. När jag en stund senare slår igen tidningen testar jag mig själv; vad kommer jag i håg av det jag läste?

Jag läste den obligatoriska webbfrågan (hur många semlor har du ätit i år) och tänkte att det vore roligare att ha den obligatoriska semlefrågan (hur många webbfrågor har du ätit år).

Läste nåt i sportdelen om Tomas Gustafsson, rätt stort uppslaget, fast jag tror att artikeln egentligen handlade om hans fru Elisabeth som är gammal världscurlare och skulle åka med OS-laget som expertkommentator.

Sist läste jag dödsrunan över kryssmästaren Enar Åkered. Hans korsord var bäst. Jag minns fortfarande den eufori jag kände när jag äntligen, äntligen hade fått ut det sista i ett av han mer knepiga korsord. Frågan var "Önskan i Kalahari". Svaret var "odlarlycka". Han var en sann poet, Enar Åkered.

onsdag, februari 10, 2010

Recepthörnan

Jag är inte road av att laga mat. Det tråkar ut mig, och det värsta är att planera. Man får dra eventuella matplaner ur mig med en eldtång. Trots detta är jag rätt haj på att laga mat. Det jag gör smakar för det mesta bra. Och jag kompenserar min icke-planering med att vara otroligt bra på att sno ihop mat på stående fot. Det är en dold talang, skulle jag blygsamt vilja framhålla.

Barnen är vana vid att jag då och då ställer fram något åt dem och säger "Det här är ett av Mammas märkliga recept". De äter snällt (de som äter överhuvudtaget) och säger fyra gånger av fem att det där kan jag gärna få göra igen. Varje gång de säger så tänker jag att jag så klart skall skriva upp de lyckade recepten, men så glömmer jag och så tänker jag att recept och recept, det där var ju något jag bara tog å slängde ihop liksom. Lite synd är det.

Ikväll gjorde jag i alla fall omtag på min senaste succe, Löjligt Mycket Bacon. Jag tog bacon - inte så det räckte till ett helt kompani, men nästan - och bredde ut det i en långpanna i några lager. Sedan fick de stå och puttra i ugnen några minuter medan jag kokade potatis lite mjuk. Lade över klyftpotatisen över baconlagren. Strödde över en burk kikärtor. Saltade. Pepprade. In i ugnen. Det puttrade som tusan, det är mycket fett i Löjligt Mycket Bacon.

Det är tydligt att salt och fett går hem, för till och med Sigvard åt och sade (halleluja) att han tyckte det var gott! Stora barnen är inte hemma än men jag förväntar mig lovord även från dem, eftersom Löjligt Mycket Bacon slank ner med god fart förra gången.

Morgonväckningar man minns

Letade på Spoitfy och fann: sången 21/3 med Dan Hylander och Raj Montana band. Hittade hela skivan, förresten. Förutom sången nämnd ovan finns på den LP:n min absoluta favoritcover av Burning love. Värd att lyssna på.

Men åter till 21/3. Den börjar med ett smittande, fanfaraktigt trumpetande. Jag minns...hur jag vaknar till på mitt liggunderlag och buffas med kamraterna som ligger utspridda över golvet. Vi har haft distriktsträff med UNF Västmanland ute i scoutstugan i Buren. Vi var där ganska ofta. Just den här gången var det påskfest och vi hade gjort föreningsklassikern "vi firar jul, påsk och midsommar inom loppet av ett dygn". Det var lite segt att komma upp på söndagsmorgonen. Det var då Lasse från Fagersta beslöt att se till att få lite fart på oss, och satte på Dan Hylander. Även de mest inbitna popsnörena och synthdiggarna kom upp och så kunde vi städa och äta frukost och så småningom bege oss hemåt.

Lasse gjorde om väckningsförsöket med samma låt en gång senare, tror det var vid ett distriktsårsmöte, men den gången blev han brutalt nedtystad. Såhär trettio år senare säger jag bara att jag håller på Lasse, jag.

Här vore det finfint om jag kunde lägga upp lyssnar länkar till både 21/3 och Brinner än, men jag förstår mig inte på Spotify i det sammanhanget.

söndag, februari 07, 2010

Ensling talar ut

Hela mitt liv har jag tyckt om att få vara ifred. Få dra mig undan lite och fundera eller läsa eller andas. Med åren blir jag mer och mer medveten om att det här är ett grundläggande behov hos mig. Innerst inne i mig bor en ensling som lyssnar på vinden som drar i trädtopparna och tycker att det är skönt. Om det inte var för två saker skulle jag mycket väl kunna ha blivit en galen kattant. Det första är mina barn. Från dem vill jag inte vara ensam på något enda litet sätt. Det andra är att jag är svårt allergisk mot pälsdjur. Fast man kan samla på annat än katter. Jag samlar på böcker, kläder och örhängen. Det låter lite bättre att säga att man samlar på något, jämfört med att säga att man har dålig impulskontroll i vissa situationer.

För att vara en ensling är jag ändå rätt social. Jag ägnar mig åt föreningsliv och körverksamhet och jobbar. Dessutom kan jag sätta igång och prata som en kvarn till fasa för min omgivning. Men låt er inte luras. Innerst inne paddlar jag min egen kanot och vill vara ifred. Med måtta. Brasklappen kommer här: det jag talar om är självvald ensamhet. Tack och lov har jag inte blivit ofrivilligt isolerad - hur det känns kan jag inte föreställa mig, mer än att det måste vara hemskt.

Men det är gott med glass

Världens och människornas ondska och enfald, vardagstrassel och elände - jag piggade upp mig med bilder från besöket på glassrestaurangen i Söderköping i somras.


alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5435476039285476322" />


lördag, februari 06, 2010

Och alla har de lerfötter

För ett antal år sedan fick Uppsala en länspolismästare som ville göra något ordentligt åt jämställdhetsfrågor inom polisen. Det blev inte så populärt. Av kollegor som tyckte han ägnade för mycket tid åt det där kvinnotjafset (n.b., jämställdhet är en kvinnotjafsfråga för många) fick han öknamnet kapten Klänning. Varje gång jag läste något om denne man och hans idoga arbete för att lyfta jämställdhetsfrågor och diskutera mäns våld mot kvinnor blev jag styrkt och glad. Idag väntar han på rättegång för våldtäkt mot minderårig samt förberedelse för grov våldtäkt mot barn.

Rättegången har inte startat än och han må anses vara oskyldig till motsatsen bevisats, men jag kan inte hjälpa att min tilltro till människosläktet fick sig en knäck. Och så undrar jag vidare. Om en person har gjort bra saker som påverkat många människor på ett positivt sätt, samtidigt som vederbörande gjort gräsliga saker i det tysta; tar det då bort de goda effekter som personens offentliga handlingar haft? Mitt svar är att så är det. Kapten Klänning, exempelvis,var uppenbarligen inte alls den genuint jämställda människa han försökte verka vara. En person som kränker och utnyttjar kan liksom inte vara jämställd.

Vem i hela världen skall man lita på.

fredag, februari 05, 2010

Patrik Sjöberg!

Det retar mig oerhört när jag tappar namn på personer som jag borde ha koll på, antingen för att de finns i mitt liv eller för att de tillhör kategorin kända personer som ingår i den soppa av allmängods som just allmänbildning är.

I två veckor har jag i skallen sökt efter namnet på den där stavhopparen med hockeyfrilla som var så stor i slutet av 80-talet och början av 90-talet, han som satte rekord och vann och hade sig och polade med Dr Alban och Tomas Brolin. Nyss smällde det till. Patrik Sjöberg! hojtade jag i köket.

Tänker på att trots att jag inte är särskilt intresserad av idrott så har jag en del passiv kunskap som jag snappar upp oavsett om jag velat eller ej. När jag var barn: lekte vi charader räckte det med att göra ett simtag och markera en dykning så hojtade hela klassen "Ulrika Knape". Om man balanserade på ett ben ropade alla "Nadja Comaneci" och om man viftade lite på höfterna och slirade runt var fältropet "Ingemar Stenmark". Och ja, det är fullkomligt sant att när Stenmark tävlade så rullades TV-apparaten in i klassrummet och parallelklassen fick komma in och titta tillsammans med oss. Att det man lärt sig som barn kan sitta bergfast tycker jag dock är helt normalt, det som stör mig är att jag a) bryr mig om att jag glömde namnet på stavhopparen samt b) faktiskt kom på det...

Som vuxen har jag börjat glömma en hel del. Men jag minns det oväntade som hände 1988 när det var vinter-OS i Calgary. Jag satt och såg på alla Tomas Gustafssons segerlopp på den lilla svartvita V-n som vi hade i korridoren. Förstå: det är oändligt tråkigt att se folk skrinna runt runt på en bana. Ändå satt jag som trollbunden. Vad värre är, jag höll nästan på att skolka från en körövning till förmån för herrarnas stafett. Längskidor med Gunde och grabbarna höll nästan på att förföra mig, något jag verkligen inte förstår idag. Bevare mig väl för sådana tokigheter framöver.

Test

En av mina trogna läsare - jaja, vi är barndomsvänner och hon känner väl att hon måste pliktläsa om inte annat :-) - påpekar att hon sedan några dagar inte kan lämna kommentarer på min blogg. Jag har gått igenom alla mina inställningar och hittar inget fel. Skulle någon annan trogen läsare kunna tänka sig att försöka kommentera exempelvis just det här inlägget, och höra av sig till mig om det inte går?

Fast jag tror ju att det måste vara något fel på browsern därnere i Europa. Handen på hjärtat, vad kan man om teknik i wienervalsernas land?

P.S. till E: Ursäkta baby, jag kunde inte låta bli...du har frikort till att hacka tillbaka.

torsdag, februari 04, 2010

Insnöad

Uppehåll i snöfallet. Jag ser över talltopparna hur vinden blåser molnen framför sig över den ljusgrå himlen. Det är inte mörkt än. Synen av de vinddrivna molnen på himlen över trädranden fyller mig med en stark längtan efter våren.

Lite svårt att känna att den skall komma en dag när världen är inbäddad i snö och plogbilarna går varma. Jag vill så det värker (ha vår, alltså)- jag är verkligen ingen vintermänniska.

måndag, februari 01, 2010

Alla tre

Bläddrade vidare bland fotona och hittade ett med oss alla tre syskon. Taget vid middagen efter Johannes konfirmation för sisådär femton år sedan. Jerker hade långt hår i hästsvans på den tiden. Johannes håller som synes en underskön liten bebisflicka i famnen och det är förstås min bästa Alva. Så liten. Och så jag. Yngre och smalare. Inte riktigt så trött än. Samuel sitter förmodligen i knät på sin pappa eller mormor eller morfar någonstans utanför bilden.

En gång var man barn...

...och hade turen att gå i en skola som Jan Björklund inte hade några åsikter om. Håhåjaja.

Bilder nedan från när jag var liten. Min yngste bror Johannes är hela elva år yngre än jag, min älskade lilla bebisbrorsa. Därför finns ingen bild på honom med den här gången för de här bilderna är tagna före år 1979.