onsdag, mars 31, 2010

Kommunikation

I stadsbussarna sitter sedan något år tillbaka en skylt som är ett typexempel på ofrivillig humor blandat med övertydlig pedagogik. Till vänster på skylten finns det pratbubblor som illustrerar vad den goda passageraren säger och tänker. Till höger ser vi den dåliga passagerarens tankar. Den goda passageraren är alltid ute i god tid vid hållplatsen och har kort/betalning förberedd. Den goda passageraren beter sig alltid schysst mot andra och är dessutom oändligt tacksam över att bussbolaget är så snällt och duktigt. Den dåliga passageraren gnäller över att bussen inte kommer i tid, att det är dyrt att åka buss och att det är svårt att få sittplats.

Jag fnissar inombords precis varje gång jag tittar på skylten. Den är så oerhört...dålig!

tisdag, mars 30, 2010

Burkar

Gamla kakaoburkar. Fanns i stugan i mitt västerbottniska barndomsparadis. De här burkarna hör till de få saker som jag har sparat genom åren. Nu är de rengjorda från sot och damm och fett och inställda i ett vitrinskåp där de både mår bättre och pryder mer.


Sigvard samlar på kapsyler. Vi bytte burk igår till en rejält stor, de mindre var redan överfulla. Se Sigvards kapsylsamling, så fin den är.

måndag, mars 29, 2010

Helt inpyrt

Igårkväll satt jag i godan ro och såg på Foyle´s war. Flickorna stökade i köket. Plötsligt hörde jag ett svischande ljud som slutade i det ljud som brukar beskrivas som kaboom. Flickorna skrek. Jag störtade ut i köket. (Man hinner tänka otroligt mycket på några få sekunder.) Ingen av flickorna var skadad, men hela köket var ingrott med sot.

De skulle fritera munkar och så blev oljan för het och tog eld. De blev så förskräckta att de glömde alla eventuella kunskaper om hur man hanterar eld, och försökte släcka oljan genom att ha vatten på den...det var då det sade kaboom och sotet satte sig överallt. Jag ägnade resten av den sena kvällen åt att försöka få Alva att förstå att det allra viktigaste var att ingen av dem hade blivit skadad. Hon var förstås förtvivlad. Flickorna och jag försökte gnugga i tak, på väggar och skåpluckor en stund, men till slut sade jag till dem att gå och lägga sig. Våra futtiga ansträngningar hjälpte inte ändå. När jag själv lade mig var jag på det hela mest tacksam över att olyckan var så lindrig. Bara tanken på vad som hade kunnat hända ger mig mardrömmar i vaket tillstånd.

Men det skall erkännas att jag är rätt förtvivlad idag, i alla fall. Jag har tagit ner saker som stod ovanpå skåpen längs med ena väggen och har diskat dem samt stuvat undan dem provisoriskt. Sedan har jag stått med tvättsvampar och med svabb och försökt få bort sot på väggar och tak. Det går inte, kan jag säga. Men jag måste ju få bort mer sot, för annars kan jag inte gärna ställa mig och måla om. Uppgiften känns på tok för stor. Jag vet inte var jag skall börja och hur jag skall göra. Kanske kan jag ringa en städfirma och fråga om råd.

Inpränta följande i er barn så fort ni bara kan: aldrig, aldrig hälla vatten på het eller brinnande olja. Kväv elden. Lägg på ett lock.

söndag, mars 28, 2010

Vardagen som flyr minnet

Jag läser om Sue Graftons deckare om Kinsey Millhone. Hon började skriva dem i början av 80-talet och den är upplagd alfabetiskt. Hittills har hon gett ut titlar till och med bokstaven "t". Jag tycker om de här böckerna. Utöver personbeskrivningar och intriger fascineras jag av Graftons förmåga att komma ihåg hur det var. Hon låter nämligen Kinsey Millhone hållas på 80-talet.

I början av "O is for outlaw" som är utgiven 1999 förklarar Grafton det här. Hon säger att planen är att serien skall löpa över tio år och avslutas när Kinsey är 40 år. Och det är därför hjältinnan inte har hjälp av mobiltelefoner eller internet och annat som vi idag redan är så vana vid att det är svårt att minnas hur det var.

Jag tycker att det är oerhört knepigt att minnas hur man gjorde. Man vänjer sig fort vid allt som hör till vardagen. Ändå var det så sent som hösten 1997 som familjen köpte första den mobiltelefonen, när det var akut kris med Samuel. Den telefonen var rätt stor och hade en antenn. Internet tror jag vi fick ungefär 2000. Egen mejladress skaffade jag mig kring 2001. Min egen första mobiltelefon köpte jag 2003. Så pass nyligen, men jag har ändå glömt riktigt hur man gjorde. Jag är full av beundran för Sue Grafton som klarar att hålla sig kvar på 80-talet.

lördag, mars 27, 2010

Manifestation

Earth hour. De flesta i kvarteret släcker ner och har bara någon enstaka lampa tänd. Jag är skeptisk. Människor som normalt sällan släcker lampor efter sig "eftersom det inte har någon betydelse, de drar så lite ström" blir entusiastiska inför Earth hour och släcker solidariskt och lite självbelåtet ner i en timme. Efter Earth hour kommer man att fortsätta att, exempelvis, strunta i att släcka lampan i badrummet när man är klar där, och låta den brinna i tomhet.

Att göra en engångsinsats och ställa upp på en manifestation är det enkla. Att praktisera något i vardagen är en helt annan, mycket svårare sak.

fredag, mars 26, 2010

Take a walk on the not-so-wild side

Det verkar som om många människor utforskar sina mörka sidor och vistas på livets skuggsida då och då, kanske framförallt i sin ungdom. Testa gränser, leva destruktivt - allt det där som sägs utöva en lockelse.

Ibland talar man om vad som driver de goda människorna; i det här sammanhanget får jag lov att kalla det dem som utforskar sin ljusa sida. Det är nog ingen nyhet att det finns väldigt få rent altruistiska människor, utan att de flesta får ut något av att vara goda rent känslomässigt. Helt naturligt och inte fel, enligt mig. Så länge en persons drivkraft inte är självglorifiering och självbelåtenhet är det väl bara bra att man kan få belöning i form av att må bra om man är shysst.

Jag inser att det handlar om vilken personlighet man har. För mig ger inte den mörka sidan några känslomässiga belöningar. Det kan oroa mig att det verkar som om resten av mänskligheten får det. Inte jag, inte. Jag är en sådan himla mes att jag får mina kickar av att vara snäll. Det är jag och Bamse, liksom. Jag tycker om känslan av att faktiskt vara schysst. Och tycker väldigt illa om alla gånger jag inte är det.

Någon som vill hänga på mig och Bamse för att knalla på snällsidan?

Upptäckt

Oftast knallar jag omkring i stan med halsen neddragen som en sköldpadda och tittar nedåt/framåt. Men ibland händer det att jag lyfter blicken. Idag såg jag plötsligt vilken färg det är på det hus som ligger bredvid Handelsbanken på Vaksalagatan. Det är en ganska vacker färg. Ljust mossgrön. Det har jag aldrig sett förut.

onsdag, mars 24, 2010

Håhå jaja

Är bara så trött och lite småsur. Men jag har i alla fall sett till att det kom en ny färgpatron till frankeringsmaskinen på jobbet. Alltid något.

I morgon fyller den allra finaste Sigvard åtta år. Han är lite ledsen över att han inte kan bjuda sin gamla dagiskärlek Elina på kalaset eftersom familjen flyttade för snart tre år sedan och vi inte har en aning om vad de heter i efternamn eller vilka som kan tänkas veta. Sigvards känslor för Elina är bevisligen starka. Han har i alla dessa år återkommit till att han saknar henne. I hemlighet tänker jag att det kanske är lika bra att han har någon att drömma om istället för att drabbas av den hårda verkligheten där de kanske inte alls skulle fungera ihop nu för tiden. Det är inte så dumt att ha någon att drömma om.

söndag, mars 21, 2010

Söndagsnöje

Saker man kan roa sig med en söndag som den här i Uppsala:
1. Vänta på bussen och glädjas åt barmarken.
2. Gå i högmässan och lyssna på sonen samt höra ärkebiskopen leverera en rätt schysst, barntillvänd predikan. Få höra Bach som preludium (tack Andrew).
3. Gå ut ur kyrkan till stort snöoväder.
4. Svära över snöovädret som bara på någon timme har sett till att allt är inpackat i snö igen efter veckans töväder.
5. Räkna bandyhalsdukar på stan.
6. Räkna bandyhalsdukar som även håller i en ölburk på stan.
7. Räkna poliser som står och hukar undan ovädret en stund innan de tar på kravallhjälmarna och går att möta bandyhalsdukar som inte direkt tänker på sporten där de drar fram och fyllnar till mer och mer.
8. Räkna antalet försenade minuter i väntan på bussen. Svära lite mer åt snön.
9. Räkna bandybussar som står parkerade. Det verkar vara något slags publikrekord redan om man enbart ser till antalet bussar som fraktat supporters.
10. Komma hem och räkna de lyckliga stunderna blott. Glädjas över sonens glada gnägg åt den bok han fick. Han låter faktiskt som en liten häst varje gång han ser på boken. Glädjas åt att fina flickorna sitter och myser i soffan. Glädjas åt sms-rapporterna från Teknorama där resten av familjen håller till.
11. Den förbannade snön...

lördag, mars 20, 2010

Åsiktsfrihet

Åsiktsfriheten är en balans mellan att alla skall få uttrycka vad de vill, men samtidigt inte hetsar eller kränker. Jag tycker att Sverigedemokraterna ägnar sig åt att både hetsa och kränka, nödtorftigt gömda bakom av en slags demokratisk mask. De säger att de agerar enligt demokratins spelregler men jag säger rent ut att jag inte litar på dem för fem öre. Därför att i grunden har de en ideologi - eller kanske inte ens det, utan åsikter och fördomar - som går ut på att slå ut demokratin. Så fort man börjar säga att det vore bättre om vissa människor inte bodde här, men gärna får bo där (långt borta härifrån,n.b.) har man varit inne och tummat på människovärdet. Och för mig hänger människovärde och demokrati ihop.

Det är mycket möjligt att jag överreagerade när jag hittade en bekant som på Facebook annonserar sitt stöd för Sverigedemokraterna och tycker att Jimmie Åkersson är en rejäl karl. Jag blev riktigt, riktigt ledsen. För denna bekant är en ung människa som jag har lärt känna inom min demokratiska folkrörelse. Det är en dubbel börda. Dels att den svenska ungdomen är så kortsynt och intolerant, dels att folkrörelsevaccinationen inte satt i längre än några år.

Bekanten får tycka vad den vill. (Demokrati, nämligen.) Men jag kommer aldrig att tycka att det är OK att bekanten säger att det är skillnad mellan människor och människor.

fredag, mars 19, 2010

En pion, flera pioner

Hos min mormor hängde en Carl Larsson-kopia som jag älskade. Nu hänger den hos mig. Häromdagen började jag grunna på originalet. För det första har jag för mig att min kopia är beskuren, för det andra sätter namnet myror i huvudet på mig. På plaketten står det att verket heter Pionerna, men när jag letar i listor över Carl Larssons verk hittar jag bara målningar som heter Pioner. I obestämd form, alltså. Nå, det spelar ingen större roll. Tavlan gör mig glad.


torsdag, mars 18, 2010

Prickig

Redan för tio år sedan fick jag höra av min dåvarande husläkare att de fläckar och knölar jag klagade över bara var naturliga åldersförändringar. Det var skönt att höra att de inte var farliga men inte så kul att inse att det skulle fortsätta. Och det har det gjort, med besked.

Jag är fräknig och gillar mina fräknar, men jag gillar inte de bruna fläckar, de färglösa små knölarna eller de små röda prickarna som hastigt tilltar i mängd på min kropp. Senaste fläcken sitter i ansiktet, dessutom. Visserligen vid käklinjen så den märks inte särskilt mycket - men jag misstänker att den kommer att växa till sig. Samt att fler kommer att dyka upp.

Återigen försöker jag hålla det positiva framför ögonen och tänka på att fläckarna är ofarliga. Men jag blir ledsen ändå. Jag vill inte vara en fläckig, stormagad och trött tant.

tisdag, mars 16, 2010

Ibland kan man grubbla

Hermann Görings uniform, liksom. Ljusblå. Hade han komponerat den själv för att tyckte att han var så oemotståndligt tjusig i ljusblått? Tänk om han hade valt rosa som färg på riksmarskalksuniformen. Så hade de kunnat gå, med män som kan bestämma hur de vill med en diktators goda vilja. Gud give att han och de andra bara hade ägnat sig åt färgen på uniformerna.

lördag, mars 13, 2010

Lära för livet

Stod och höll förpackningen med te i handen och läste. Det stod att man skall använda kallt, syrerikt vatten när man kokar te för det är syret som är A och O för att teet skall bli gott. "Det vet jag väl", tänkte jag. Det har jag vetat länge. Har fått utstå en del spe också för min noggrannhet när det gäller den exakta tidpunkt då man tar kastrullen av spisen. Mina korridorkompisar i synnerhet var fascinerade på den tiden det begav sig.

Jag vet precis när jag lärde mig det där med syrerikt vatten som gör gott te. Det var under en kemilektion på högstadiet. Jag minns verkligen inte vad som avhandlades, men vår kemilärare gav som exempel att te som man värmer upp igen i kastrull (detta var långt innan alla hade en mikrovågsugn i köket) inte smakar gott. Tack, Rolf Andersson, för detta. Det är en kunskap om jag verkligen har haft nytta av i livet.

Tangentbordsroulette

Varje gång jag själv sätter mig till att skriva något, exempelvis här på bloggen, så öppnar jag för mothugg. Att man törs skriva... Fast det är inte så herrans många som läser, och än mindre är det jag skriver så kontroversiellt, mer personligt.

Man vet aldrig var ens ord hamnar. Jag är glad att mina största bekymmer är att läsaren missförstår, är ute efter att missförstå eller faktiskt bli stött eller bekymrad av något jag skriver. Annat vore det om man levde i ett land utan yttrandefrihet. Där det man skriver kan få en i fängelse eller att bara försvinna.

fredag, mars 12, 2010

Fjortistest för fyrtiplussare

Snodde ett test som Anna har gjort och i sin tur snott från sin dotter. Flera av frågorna är så uppenbart inte ställda till vuxna. Funderade en stund på att svara på dem utifrån mitt tonårsjag men lade ner.

1. Har du fått en kyss den närmsta veckan? Mmm. Av alla i familjen. Av vissa många, många! Typ Tönnes när han vill förhala läggning eller avgång till taxin på morgonen.
2. Vem tillbringade du minst två timmar med idag? Mig själv.
3. Hur lång är du? 177
4. Vad väger du? Tio kilo för mycket.
5. Vilken är den senaste filmen du sett? På bio: Australia. Annars TV-serier.
6. Skriv hela ditt senaste sms: Mycket vacker färg på tulpanerna. Tack!
7. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Sms. Gillar inte att prata i telefon.
8. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Skilda sedan -97.
9. När såg du senast din mamma? I julas.
10. Icke godkänt i något ämne? Nä.
11. Mvg i något? Gick i skolan när vi hade betyg 1-5. Hade två femmor i avgångsbetyget. MVG i några högskolekurser, minns inte vilka.
12. När vaknade du idag? 07.03.
13. Vilken är din favoritplats? Hemma. Är en riktig huskatt.
14. Vilken plats föredrar du minst? Stökiga miljöer med mycket och höga ljud.
15. Vart tror du att du befinner dig om tio år? Om jag det visste. Hoppeligen mår jag bättre än idag.
17. Vad sover du i? Sängen! Stor och ful T-shirt eller mjukt och kort nattlinne. Å trosor, då.
18. Hur många kuddar har du i sängen? 2.
19. Var har du bott/bor? Hallstahammar och Uppsala.
20. Tycker du om kinamat? Då och då.
21. Tycker du om kaffe? Nä, har aldrig lärt mig dricka det.
22. Vad dricker du helst till frukost? Te.
23. Kan du spela poker? Ja.
24. Känner du någon med samma födelsedatum som dig? Nej.
25. Vill du ha barn? Har fött fem, har fyra som lever, är ibland sugen på en till...
26. Kan du några andra språk än svenska? Engelska är det enda jag kan hävda att jag kan, har dock sniffat på franska, spanska och latin. Kan lite körtyska. Förstår norska.
27. Har du någonsin åkt ambulans? En gång, som medföljande till Samuel.
28. Föredrar du havet eller en bassäng? Havet.
29. Vad spenderar du helst pengar på? Böcker och kläder.
30. Är du cool? Knappast!
31. Kan du rulla med tungan? Tror inte det.
32. Vem är den roligaste människa du känner? Min bror Jerker. Han har kunnat få mig att skratta hysteriskt sedan han var fyra år.
33. Vad har du för ringsignal? Justus och Sigvard sjunger Björnen sover. Justus spelar piano till.
34. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? Nä.
35. Vad har du närmast dig just nu som är rött? En sjal som ligger i soffan.
36. Kan du byta olja på bilen? Ja, fast jag måste tänka lite först.
37. Vilken var den senaste boken du läste? Håkan Nesser, Det finmaskiga nätet. Läser om serien.
38. Har du haft sex under de senaste två månaderna? Ingen kommentar, nå´t privaliv förbehåller jag mig.
39. Dansar du i bilen? Nä.
40. När var du i kyrkan senast? Två söndagar sedan.
41. Hur många hål har du? I tänderna? Hoppeligen inget.
42. Har du någon piercing? Tre i vardera örat samt en näsplopp. Sju, alltså. Fast just nu använder jag bara två av hålen i vardera örat.
43. Har du någon tatuering? Nä.
44. Gillar du någon just nu? Typ.
45. Har du provat droger? Ja, det får man lov att säga. Starka receptbelagda värkmediciner, dock inte för att bli hög utan för att mota värk. Men ingen alkohol,ever.
46. Provat röka eller snusa? Nä.
47. Har du pojkvän/flickvän? Min make är min pojkvän, liksom.
48. Vad är ditt mobil nummer? Det vet redan alla som behöver det.
49. Vad ska du göra ikväll? Se på deckare samt sticka något. Sova.
50. Har du några syskon? Två bröder. Yngre än jag.
51. Hur mycket pengar har du på din mobil? Har abonnemang.

Skivor jag minns

Sgt Pepper. Say no more.
From Langley Park to Memphis: den första skiva jag köpte med Prefab Sprout, ca 1988. Hade hört sången "Nightingales" på radion och pep iväg och köpte. Jag återkommer alltid till den. Har andra skivor med Prefab Sprout, men just denna är speciell för mig.
Förklädd Gud: var barn och kallade den Klädd gul å blå med hund. Bilden på LP:ns framsida föreställde en bit av en grekisk urna, där man såg en naken kille spela på flöjt och så hoppade en liten hund bredvid. Gul å blå kom förmodligen ifrån klädmärket, jag hade visst en t-shirt därifrån med trycket Gul å blå på framsidan. Det var den versionen, med Lars Ekborg som recitatör och Erik Saedén och Elisabeth Söderström som solister. Tänker att det är lite märkligt att de gick bort så pass samtidigt, dessa stor sångare. Som tonåring fick jag sjunga verket någon gång samt lyssnade intensivt på det och älskade Hjalmar Gullbergs lyrik, förstås.
Griegs pianokonsert i a-moll: inspelningen av Deutsche Grammophon, Herbert von Karajan dirigerade och Krystian Zimmerman var pianosolist. Min LP-skiva gick varm i sena tonåren och är nu lite bucklig. Jag köpte dock filen från DG:s webbshop häromåret och kunde ladda över i min musikmaskin. Halleluja.

Finns många fler skivor som är viktiga och mycket lyssnade på förstås, men det är nog faktiskt de här som är de essentiella Jennyskivorna. De som jag direkt tänker på om någon säger ordet favoritmusik.

måndag, mars 08, 2010

Ord - att leva av

Sigvard, min hjärtans tröst och blomma. Vid matbordet idag sade han till mig följande trösterika ord: "Det gör inget mamma. Om man har så många barn är det inte lätt att ha koll."

Ord

Ord som inte används så ofta idag finns det många av. I mitt huvud dök det plötsligt bara upp några.

grodman
draglåda
flygmaskin
ungkarlshotell
telefonkiosk

Och så ett ord som ändå används rätt ofta, ligger rätt i tiden och är mycket vackert men vars innebörd kanske inte är solklar för alla (jag hade faktiskt fel, visade det sig): dagsmeja.

Folkrörelse, min älskade

Emellanåt slår det mig med kraft hur otroligt glad jag är i min bit av svenska folkrörelser. För mig innebär det IOGT-NTO-rörelsen. Började i UNF som femtonåring och så fortsatte jag i IOGT-NTO, mer eller mindre aktiv under många år, för att sedan egentligen på ett bananskal bli aktiv på förbundsnivå i Junis, IOGT-NTOs Juniorförbund. Jag har så många år på nacken i den här rörelsen att jag har gått genom olika faser. Älska den, hata den, vara pessimistisk inför framtiden - men jag har alltid varit så stolt över att vara med och förvalta och försöka utveckla tankar som jag brinner för.

Det här känner alla som engagerar sig i något igen, skulle jag tro. Det är inte unikt för just min folkrörelsebit. Men attan vad jag är glad att jag är med just där jag är och försöker bidra till att förändra något som jag tycker är mindre bra i vårt samhälle.

Om någon skulle ha missat det: jag hatar alkoholtraditionen. Om jag använde sådant språk i skrift (sällan i tal) skulle jag här utropa ett högt f*** y**. Inte till mina medmänniskor som dricker, utan till den förbannade traditionen som gör det så svårt att göra ett annat val utan att bli ifrågasatt. Traditionen som gör att de flesta vuxna ser det som självklart att barn och unga inte skall dricka men förutsätter att de kommer att göra det sedan. Att vara vuxen = att dricka.

Jag vill bara förtydliga att jag absolut inte har något emot människor som inte har valt helnykterhet. Hur skulle jag kunna ha det? Det vore ju helt barockt att liksom välja bort en massa bra människor av det skälet. Det handlar inte om person för mig, utan om tradition och ett sammanhang som ifrågasätts för lite, och där normerna förskjuts mer och mer.

Tappade bort mig lite i min kärleksförklaring till folkrörelserna. Slutklämmen är i alla fall att det är inte så dumt att vara med. Det är rätt skönt. Ganska utvecklande och frustrerande och lärorikt och roligt. Och viktigt.

När det är bråttom

De hade fina lokaler, norrmännen. Men ingen handikappanpassning så vi flåsade 6 trappor upp och ner. De hade många gamla fina affischer också, både norska och svenska. Och så hittade jag den här fina skylten från en tid som känns långt borta. Hade även de svenska nykterhetsnämnderna under samma period utryckningsbilar?

Hemma, hemma

Det är rätt bra att flyga i vissa sammanhang. På vägen till Oslo var det definitivt det rätta valet, det märkte vi tre som flög när ungefär hälften av gänget satt fast på ett tåg som stod stilla länge i Karlstad.

På vägen hem blev vi försenade tack vare elva väskor i Frankfurt (som planet närmast kom från) som inte hade några tillhörande passagerare, och i dessa tider så, ja, vi fick vänta. Väl på planet blev jag ändå lite uppiggad av den norske kaptenen som meddelade det vanliga om att nu kommer kabinpersonalen att göra den säkerhetsdemonstration som ni har sett många gånger, "men ingen må lide av lite repetisjon". Försöket till norsk stavning är säkert fel, men ni hajar hur det låter. Norrmän låter helt enkelt pigga. Och bergensiska är jättekul Jag satt och mös lite över språket under våra diskussioner med de norska kamraterna.

Kom hem i bra tid igår. Det var skönt att vara där och natta gossarna.

fredag, mars 05, 2010

Okaraktäristiskt

Jag vill vara i tid. Jag hatar verkligen att flämta fram med ångesten brännande i halsen och bara ha så bråttom, så bråttom.

Idag kom jag så sent till Arlanda att bagageincheckningen hade stängt när jag kom. Det gick ändå, jag fick lämna in väskan till specialbagaget och sedan rusa för att leta efter gaten. Jag var inte sist på planet vilket förvånade mig, men jag var bland de fem sista. Jag tyckte inte om känslan. Jag kommer definitivt att göra som jag brukar framöver och se till att jag har marginaler.

torsdag, mars 04, 2010

Naturfenomen

Just nu snöar både på korsan och härsan. Lite som en centrifug fast långsamt, långsamt. Centrifugalsnöande.

Patetiskt

Livet är ett enda långt sökande efter att hitta sig själv. För mig, i alla fall. Man skulle kunna tro att när en människa har uppnått min ändå rätt mogna ålder så skulle en hel del saker ha fallit på plats. Men jag känner mig lika vilsen som min tonåring gör, när hon får frågan om vad hon vill göra efter gymnasiet.

Ock så kan jag drömma. Gamla drömmar, nya drömmar. Drömmar om att vara en annan. Någon som är riktigt begåvad och har förmågan att ta för sig och se till att det händer något. Någon som andra kan tycka om och kanske till och med beundra lite grann. Och så drömmer jag om att vara tjusig. Sådär snygg på ett självklart sätt. Ha rätt kläder utan att för det vara uppstissad till ögonbrynen. Drömmer om att vara lugn och trygg. Drömmer om att inte prata så förbannat mycket utan spara på orden och använda dem på rätt sätt, så att situationer kan lösas upp utan att det blir dramatik och sårade känslor.

Jag tycker inte om det här. På många sätt tycker jag att osäkra människor är otroligt irriterande. Påfrestande. De (dvs jag) behöver så mycket bekräftelse. Jag gillar inte att vara sådan. Jag gillar inte att drömma att jag vore någon annan. Men det hjälps inte. Jag tycker inte om mig själv och den jag har blivit. Vad gör man då?

Det här kan verka som en enda stor fiskning efter beröm. Det är det inte. Det är så här jag mår. Jag känner mig väldigt ensam trots att jag förmodar att det finns fler än jag som brottas med liknande problem. Det är inte så lätt att prata om det, just för att det låter som att man tigger om beröm. Det är helt enkelt skämmigt, som vi sade hemma i Hallstahammar.

Leta lösningar

Snötåg. Stora kaoset. Oj oj oj att det kom så mycket snö och det här var ju oförberett och svårt.

Jag minns andra vintrar som den här. SJ har visst kört tåg i extremväder i många, långa år förut. Hur gjorde man då? Jag erkänner att jag som barn inte hade koll på om tågen gick eller ej när det var riktigt mycket vinter. Jag lämnar glatt ett utrymme för att jag kan ha hur fel som helst. Men min känsla är att inte fasen ställdes tåg in i den grad de gör nu. Någon som vet?

Funderar på de där krigsvintrarna som enligt uppgifter var så kalla att de nuförtiden närmar sig legendariska proportioner. Gick tågen? Ställdes de in? Fick inte grabbarna som låg någonstans i Sverige komma hem på permission?

All personal på SJ och Banverket och andra tågkompanier borde skickas på inspirations- och inlärningskurs några dagar på ställen där de är vana vid att det är oherrans mycket snö och skitkallt större delen av vintern. Sibirien? Norra Finland? Eller, vänta nu - norra delarna av Sverige?

Och det var mina tankar kring vinterns stora samtalsämne åtminstone här i Mälardalen; SJ och Banverket. Föranlett av något i jämförelse ganska pyttigt: Jag har dåligt med pengar just nu men beslöt att ändå ta förstaklass till och från Stockholm för att inte bli sämre. (Jag förklarar enskilt om någon undrar.) Dit gick det bra, förstaklassvagnen var inte fylld ens till hälften. Hem däremot...jag löste min biljett, fick upplysning av en personal som stod vid tåget att det var inställt samt en hänvisning till nästa spår. Gick dit. Klev upp. Brottade mig in. Förstaklassvagnen helt full. Vi var 20-25 personer som satt på golv samt stod. Detta tåg skulle ta minst två, eventuellt tre tågs resenärer. Ingen konduktör syntes till på hela resan.

Nästan samtliga förstaklassresenärer klev av i Knivsta (är detta ett tecken på att Knivstabor generellt har det bättre ställt än genomsnittet?), så jag fick sitta tio minuter för mina pengar. Helt bortkastade pengar, och jag har ingen chans att få tillbaka mellanskillnaden eftersom det inte går att boka sittplats på Uppsalapendeln. Men så försöker jag vara lite Pollyannaaktig och tänker: jag fick i alla fall komma hem.

tisdag, mars 02, 2010

Färglöst

Idag är jag bara trött. Förkylning som lurar i kroppen. Tänker på USA-resenärerna. Det första Justus gjorde efter att ha tagit av sig ytterkläderna samt kramat mig var att riva upp sin resväska och ta fram presenterna till småbröderna. Jag satte mig stillsamt i ett hörn och gjöt några glädjetårar över att han är som han är. Han såg äldre ut, också. Resor kan ibland åstadkomma sådant.

Alva var lite nere för resväskan som blev kvar i Köpenhamn, men när vi hade hängt i soffan en stund mådde hon bättre. Jag fick höra en hel del. Om någon undrar så, ja, jag blinkade bort en del tårar för att hon är som hon är, också. Jag har de finaste barnen. Ser fram emot att pumpa dem ytterligare när de kommer hem till mig på fredag.

Fast då åker jag till Oslo, ju. Ibland avskyr jag mitt liv. Som när jag måste välja bort antingen barnen eller mitt åtagande gentemot Junis. Då mår jag dåligt. Ser allt i grått.

måndag, mars 01, 2010

Kulturella stereotyper, del I

Välkommen till första delen i kursen kulturella stereotyper. Kursen går ut på att identifiera och förstärka ogrundade föreställningar och fördomar så att vi sedan är fullt redo att lägga en röst på Sd i valet. Som alla vet bygger kulturella stereotyper på att man aldrig har träffat någon från den grupp man har uppfattningar om, än mindre pratat och umgåtts med dem. Eftersom min enda erfarenhet av New Jersey är en natt på ett hotell i Newark uppfyller jag kravet.

Kulturella stereotyper; New Jersey
Män i New Jersey heter Joe eller Vincent (förkortas alltid Vinnie), och har på ett eller annat sätt en koppling till maffian även om den kan vara långt borta i släktkedjan. De tjänar snuskigt mycket pengar på att jobba med renhållning eller byggnadsarbeten. De förekommer helst i shorts och hemska skjortor, eller möjligen linne så att att man ser guldmedaljongen vila mot det håriga bröstet. Ibland kan de dra på en kavaj och tvätta håret, men känner sig oftast malplacerade vid sådana tillfällen. Familjen är allt. Det betyder inte att män i New Jersey är trogna; de har alltid en älskarinna och kanske en liten extra brud som de tar för sig av när vare sig frun eller älskarinnan finns till städes. Männen i New Jersey lever enbart för att tjäna pengar. Pengarna räknar de upp ur fickan (handkas alltid med kontanter) och ger till sin fru som lägger pengarna på att bygga hemska, vulgära skrytbostäder och att göra bröstförstoringar.
Avvikelse från stereotypen: Bruce Springsteen.

Kvinnor i New Jersey karaktäriseras främst av sina frisyrer. Big hair och Jersey women är samma sak. Yta är viktigt. Hårspray är nödvändigt. Det där med att ha ett yrke är inte särskilt relevant, för när man har hittat sin Joe eller Vinnie och gift sig med honom efter high school har man stålar till sina bling-blingsmycken och dito kläder ändå. Kvinnor i New Jersey säger på fullt allvar "I´m a classy woman" och bygger sedan sina drömhus som innehåller större delarna av närmsta marmor- eller granitbrott. Lägg till onyx och bladguld så har man den stilfulla New Jeresykvinnan i sitt smakfulla hus. New Jersykvinnor förekommer gärna i leopardmönstrat och spandex - eller bäst av allt, båda delarna på samma gång. Familjen är viktigast av allt. Det innebär att le drömskt mot sin svettiga, rapande och ohövliga Joe eller Vinne och visa honom att han är drömprinsen och strunta i hans andra damer.
Avvikelse kom jag inte på någon för tillfället, men de finns. Den mest inbitne anhängare av k.s. (kulturella stereotyper) inser att man måste ha ett undantag för att bekräfta regeln, så även jag. Återkommer vid tillfälle.

Slut för idag. Och om ni väntar en någon källangivelse har ni hamnat på fel ställe: fördomar har inga källor som går att belägga.

Varning för risk