måndag, mars 08, 2010

Folkrörelse, min älskade

Emellanåt slår det mig med kraft hur otroligt glad jag är i min bit av svenska folkrörelser. För mig innebär det IOGT-NTO-rörelsen. Började i UNF som femtonåring och så fortsatte jag i IOGT-NTO, mer eller mindre aktiv under många år, för att sedan egentligen på ett bananskal bli aktiv på förbundsnivå i Junis, IOGT-NTOs Juniorförbund. Jag har så många år på nacken i den här rörelsen att jag har gått genom olika faser. Älska den, hata den, vara pessimistisk inför framtiden - men jag har alltid varit så stolt över att vara med och förvalta och försöka utveckla tankar som jag brinner för.

Det här känner alla som engagerar sig i något igen, skulle jag tro. Det är inte unikt för just min folkrörelsebit. Men attan vad jag är glad att jag är med just där jag är och försöker bidra till att förändra något som jag tycker är mindre bra i vårt samhälle.

Om någon skulle ha missat det: jag hatar alkoholtraditionen. Om jag använde sådant språk i skrift (sällan i tal) skulle jag här utropa ett högt f*** y**. Inte till mina medmänniskor som dricker, utan till den förbannade traditionen som gör det så svårt att göra ett annat val utan att bli ifrågasatt. Traditionen som gör att de flesta vuxna ser det som självklart att barn och unga inte skall dricka men förutsätter att de kommer att göra det sedan. Att vara vuxen = att dricka.

Jag vill bara förtydliga att jag absolut inte har något emot människor som inte har valt helnykterhet. Hur skulle jag kunna ha det? Det vore ju helt barockt att liksom välja bort en massa bra människor av det skälet. Det handlar inte om person för mig, utan om tradition och ett sammanhang som ifrågasätts för lite, och där normerna förskjuts mer och mer.

Tappade bort mig lite i min kärleksförklaring till folkrörelserna. Slutklämmen är i alla fall att det är inte så dumt att vara med. Det är rätt skönt. Ganska utvecklande och frustrerande och lärorikt och roligt. Och viktigt.