fredag, april 30, 2010

Eld som inspiratör

Ja, jag vete tusan om jag förstår vad det var som gjorde Tönnes så i grunden nöjd och glad med att åka till valborgsmässoelden att han spontant sade två meningar. Kanske var det något med den vackra elden, värmen i luften eller något annat?

Faktum är i alla fall att när vi kom dit och såg elden mellan träden, så pekade Tönnes och sade tydligt: "Där borta". När vi sedan skulle hem så gick några först till skateboardrampen medan andra gick runt och pratade ett sista varv med folk. Tönnes stod först och såg längtande efter Justus som försvunnit iväg till rampen, och efter en stund tittade han på Alva och mig och både tecknade och sade: "Vänta där". Mycket tydligt.


Jag får hjärtestötar av den innersta glädje jag vet när det här händer.

Sista april

Solen lyser, fast det drar mörka moln över himlen. Eftersom vi tänkte oss till en brasa ikväll hoppas jag att regnet väntar lite. Korv och brasa och lotter avnjuts bäst utan väta. Vår brasa tänds i Eriksberg och arrangeras av Eriksbergs socialdemokratiska förening. När Tönnes var yngre brukade han limma på de åldrade socialdemokratiska farbröderna som stod och språkade vid brasan. De senaste åren har han mest knallat upp och ner för backen samt -förstås- ätit korv.

Nu är det vår! Det märker jag på att sura grannen i huset hörn i hörn med vårt öppnar sitt fönster och spelar hårdrock på mycket hög volym i timmar. Ett annat vårtecken är att arrangemang krockar. Ett axplock ur krockhögen: Justus klass skall göra en kort skolresa i början av juni. Naturligtvis sammanfaller denna resa med åtminstone en scenrepetition av Otello samt ett pianorep.

Varför kan inget få vara enkelt en enda, lite gång?

torsdag, april 29, 2010

Bra saker idag

Talin gav mig en komplimang för mina örhängen. Eftersom hon är värsta fashionistan tar jag belåtet till mig.

Jag kan vara oerhört effektiv på jobbet. Det finns perioder när jag enbart stirrar i väggen och klantar mig när jag inte stirrar, men emellanåt - hej vad det går.

Lila tygskorna piggade upp.

Måste stärka mig lite med bra saker för jag blev så less när jag läste på Facebook och inser att i morgon handlar allt om sprit, sprit, sprit. Så väldigt bra att grundskolorna för tredje året i rad ger eleverna ledigt på valborg. Motivering? De skolkar ju bara ändå. Men nu är allt bra. Nu har de legitimt ledigt och kan springa på stan och bli utsatta för fyllerister och hitta hur mycket sprit som helst som de kan få smaka på av sjyssta, berusade människor.

Är jag arg över att spriten helt oförhindrat skall få förstöra alla högtider och fester? Svar: JA!

torsdag, april 22, 2010

Mina motionspass

Jag har en utmärkt arbetsplats. Den är på många sätt utformad så att jag skall få röra på mig under dagen. De två tillfällen som förekommer mest frekvent är när jag skall skapa kontakt mellan hårddisk och bildskärm, samt när jag skall hämta posten.

Det första inträffar när jag har fått det fint och städat. Under städningen kommer man åt sladdarna som går mellan bildskärm och hårddisk. De är spända till maxgränsen och har lätt att glida ur lite, lite om man ruckar något på dem. När meddelandet "No video input" dyker upp på skärmen är det alltså bara att ställa sig på alla fyra och krypa in under skrivbordet för att komma åt baksidan på hårddisken och trycka lite på alla sladdar. Momentet innehåller både böja knä och vissa vridövningar. Magmusklerna tränas samtidigt om man slingrar sig lite extra vid upphasandet.

Det andra motionspasset är mer krävande. Det bygger på förutsättningarna att brevlådan sitter utanför vår ytterdörr, att ytterdörren slår igen efter en samt att man måste ha en nyckel till själva brevlådan också. Jag börjar med att låsa upp vårt nyckelskåp och ta ut postnyckeln. Förut, innan vi låste ytterdörren, var det nu bara att gå ut och hämta in posten. Nu måste jag komma ihåg att även ta med nyckeln till ytterdörren. Det gör jag inte. Och eftersom jag inte ids gå tillbaka och hämta nyckel och inte heller vill stå utanför och ringa på så sätter jag ner en fot som håller upp dörren. Sedan tar jag ett steg, sträcker mig över hallen och når precis fram för att låsa upp brevlådan och låta posten drösa ut på golvet. Sedan låser jag lådan, böjer mig ner för att plocka upp posten från golvet och lyckas backa och vrida mig tillbaka utan att ytterdörren har gått i lås bakom mig. Det ser lustigt ut, det medges. Jag har sett Anna göra det också. Det är nog bara Anna och jag som är både tillräckligt långa och tillräckligt lata för att utföra den här töjande och sträckande manövern.

Strängt taget är underhållningsvärdet rätt högt för båda aktiviteterna.

onsdag, april 21, 2010

Läxor och studsmassa

Att tiden beter sig annorlunda hela tiden känner man ju till sedan länge. Ibland blir det väldigt märkbart att vissa dagar har man tid till det mesta, medan man andra dagar liksom flämtande småjoggar i hälarna på någon eller något hela tiden.

Ikväll fanns det tid till att sitta med Sigvard hela tiden medan han gjorde läxor, och sedan tog vi fram en av Sigvards födelsedagspresenter. Det var en sats med studsmassa och en gjutform samt pulver för att göra en studsboll. Det var roligt.

söndag, april 18, 2010

Fukt & värme, finfina grejer

Att Tönnes och Justus hostar galet mycket har nog framkommit vid det här laget. Natten mellan igår och idag vakade jag med Tönnes från ca halv två och tills han bestämde sig för att nu fick det vara nog, och helt enkelt steg upp och började dagen strax efter klockan sex. Jag kan inte beskriva hur jobbigt han hade det. Fruktansvärt. Det blev ett besök på akuten för att prova om inhalationer kunde hjälpa - det gjorde det tyvärr inte. Kändes rätt hopplöst när Tönnes kom hem igen och jag inte kunde göra något för att lindra hostan. Övertala honom att dricka lite då och då samt ge isglass är de enda medel jag har.

Och så, plötsligt! Alva tappade upp ett bad åt Tönnes. När han väl bestämmer sig för att sig ett riktigt bad, så badar han besked. Efter en stund märkte jag att han inte hostade alls. Lösningen är alltså att hålla honom i en varm och fuktig miljö hela tiden. Tyvärr är det svårt att åstadkomma en långsiktig lösning, men varje lite längre hostfri stund han får är värdefull.

Konstsamtal en söndagsmorgon

För ungefär ett år sedan skrev jag om mitt sökande efter information om konstnären som har gjort utsmyckningarna där jag bor. Signaturen S.Wen. Jag sökte men fick inte napp förrän en läsare av min UNT-blogg hörde av sig med lite information.

Sov en kort stund i morse efter prövande vaknatt med Tönnes, blev väckt av telefonen. Damen som ringde upp visade sig ha träffat på min fråga om S.Wen via nätet. Hon berättade att Sven Wejsfelt hade varit hennes sambo i arton år, och att han gick bort förra året. Och så berättade hon lite om honom. En utställning av hans verk finns på Gustavsbergs porslinsmuseum till och med den 2 maj.

Jag blev mycket rörd av att hon ringde. Hon hade nära till gråten och var tvungen att avsluta lite abrupt. Jag uppskattade verkligen att hon hörde av sig, och sade det till henne. Jag tänkte också att det är rätt spännande hur de trådar man släpper ifrån sig på olika sätt kan fångas upp av någon som man inte har en aning om. Liv som snuddar varandra för en kort stund.

lördag, april 17, 2010

Såsom i en spegel

Sigvard berättade att han kunde smälla bubblor inne i munnen. "Jaha", sade jag, "jag har ju aldrig kunnat göra bubblor, men jag kan tänka mig att det känns såhär"; och så berättade jag hur jag trodde att känslan var. Sigvard spärrade upp ögonen stort och sade "där tänkte du alldeles rätt, mamma", och så nickade han för att ge eftertryck åt sin försäkran.

Jag kände igen det med en gång. Precis så gör jag stundom med barn modell yngre. Blir övertydlig och markerar att jag verkligen menar det jag säger (stora ögon och nicken). Det betyder inte att beteendet i sig är falskt, jag menar det uppriktigt, men att se sig själv som en karikatyr var väldigt lustigt. Jag bet mig i läppen. Det hade varit svårt och onödigt komplicerat att förklara för Sigvard att det inte var åt honom jag hade roligt, utan åt mig själv. När ett barn ärligen härmar ens vuxna beteende, eftersom det har lärt sig att det är så här man ser ut och låter i en speciell situation, blir man så obarmhärtigt avslöjad.

Det är mycket nyttigt.

Quod erat demonstrandum

Bubbelgum

Pojkarna lade ihop sina kronor och lappar (mynt och sedlar). Jag stod bredvid och vred händerna och bad om ursäkt för att jag inte hade några pengar att ge dem och erbjöd mig att poppa popcorn resten av dagen. Räkningen gav vid handen att det fanns tillräckligt med pengar för att förse tre Perssonbröder med lördagsgodis. Justus och Sigvard gick till kiosken och köpte. Sigvard köpte bland annat bubbelgum.

Nu springer han ut och in i rummet och skall visa mig att han kan göra bubblor. Han kan till och med göra så stora och hållfasta bubblor att han kan lyfta ur dem ur munnen och hålla upp och förevisa. Jag är imponerad. Jag har inte lyckats blåsa en tuggummibubbla en enda, ynka gång i hela mitt liv trots att jag övade rätt flitigt i elvaårsåldern. Det är bara att konstatera, some kids got it and some kids ain´t.

Jag får bubbelgumspussar av Sigvard. Det gör mig glad.

Och en till!

När jag letade efter bästa bilden på Tönnes hittade jag den här bilden på liten Sigvard. Den är också så väldigt fin att jag visar den. Running Sigvard, 3 år.

Mannen med kameran till vänster är min lilla pappa, damen bakom är okänd, damen till höger är jag.

Bonusbild

Jag tänkte i samband med förra inlägget att jag ytterst sällan lyckas ta ett foto på Tönnes när han är som han brukar; glad och i mina ögon otroligt söt och vacker. Men då minns jag den bästa bilden någonsin på pojken. Här kommer bonusbilden på Tönnes och rälsbussen. Han är väl 8 år eller något sådant på bilden. Det var Björn som tog bilden.

Tönnes hörna

Sedan flera månader har Tönnes sin egen speciella plats hemma där han sitter och filosoferar. Jag tror att han har valt just den platsen för att den ger honom en god översikt över vad som händer och var alla är. Han kan sitta där, längst upp i trappan, en timme i taget. Oftast har han på musik i sitt eget rum så att han har något att lyssna på samtidigt.

Han var inte helt med på att bli fotograferad och är som synes lite sur, men det är alltid roligt att få se bilden i mammas kamera efteråt. Han är vanligtvis inte fullt så röd i nyllet. Rödmosigheten beror på att han är sjuk.


fredag, april 16, 2010

Sanatorium

De är så sjuka, så sjuka, mina två äldsta pojkar. Tönnes rosslar djupt och hostar slem. Näsan rinner och han har feber. Vi är visserligen vana vid Tönnes stundom tunga andning när han har en infektion på gång, men det här är riktigt jobbigt. Justus har en grundare och retligare hosta och är mer allmänpåverkad. Jag tycker så synd om honom; på söndag skall gosskören sjunga under högmässan då bland annat ärkebiskopen av Wales medverkar. Det är ju lite festivitas vid sådana tillfällen och Justus vill så gärna vara med. Med tanke på hur konstant hans hackhosta är tror jag tyvärr att han inte kommer att klara det. Får hålla tummarna för ett mirakulöst tillfrisknande.

Jag är orolig över hur pojkarna egentligen mår (dåligt) och frustrerard över att inte kunna ge Tönnes något enda litet host- eller feberdämpande eftersom det bara inte går att få i honom medicin. Ge intravenöst är liksom enda sättet, och det tar man inte bara till sådär rätt upp och ner hemma. Vore ju skönt. Tjoff in med en kanyl och så in med medicinen. Fast då måste man söva pojken också så att han inte sliter sig från slang och dropp...huvaligen.

Utöver oron är jag ärligt talat galen på hostandet. Man blir lite slut i nerverna av host host host host...

torsdag, april 15, 2010

Musikmaskin hurra

En gång tid tiden satte jag i en kassett i min freestylespelare och satte på hörlurarna när jag skulle åka buss eller promenera eller cykla eller försöka somna. Senare var det min bärbara CD-spelare som åkte ner i en ficka eller väska. Den var rätt hopplös trots så kallad chock absorption för så fort jag cyklade över ett gruskorn gjorde musiken uppehåll. Nuförtiden har jag ju min digitala musikmaskin som jag kan svänga runt med hur som helst. Men jag får inte ta i den eftersom den har en rörbar skärm (vad heter touch screen på svenska?). Det är inte optimalt, men bättre än de tidigare alternativen.

Jag har ordentliga öronkåpor, jag. Om jag försöker stoppa in sådana där små öron proppar i öronen så bara trillar de ur. Dessutom släpper de ut för mycket ljud. Därav de rejäla hörlurarna.

Både lurar och muskimaskin gör att det känns lättare att cykla hemåt längs den segt uppförslutande åsen. Jag får lite hjälp med trampandet. Och så stänger musiken ute gnisslet min cykel ger ifrån sig efter vintern.

Om någon undrar är det just nu Prefab Sprout, the 38 Carat Collection, som hjälper mig uppför backarna.

onsdag, april 14, 2010

Ekudden 5 år

För fem år sedan invigdes den nya (första) grundskolan i området, Ekuddenskolan. Justus var en av de elever som fick bo in sig i den nya skolan. Hans klass var numro två i ordningen som gick ut efter trean.

Sigvard tycker det är lite märkligt det där, att skolan är så ny fast ändå gammal, för honom. Idag var det femårsfirande med öppet hus. Solen lyste och flaggan slog i vinden. Sigvard och jag gick tipspromenaden och sedan fick jag migrän och var tvungen att gå hem. Det kändes hur dåligt som helst. Som tur var verkade Sigvard inte ledsen - jag hann ju vara där och prata och kramas och heja, och som sagt gå tipspromenaden, så han var nöjd med att stanna kvar till fyra och sedan gå hem själv.

Det var tack och lov längesedan jag hade migrän senast. Men givetvis slår den till när man allra minst önskar det. Migrän vill man inte ha när fina Ekudden med den fina personalen och barnen firar jubileum.

tisdag, april 13, 2010

Det där språket, alltså

Jag tycker det är spännande att följa språkutvecklingen hos människor. Det gäller både mina egna ungar med svenska som modersmål och vuxna som skall lära sig svenska. Ju äldre jag blir desto knepigare tycker jag det är att förklara språkreglerna. Det beror antagligen främst på att jag aldrig har läst svenska på någon annan nivå än den där det mesta känns så självklart, för man vet ju hur det skall vara. Och så visar det sig under årens gång att man ofta inte alls vet... Svenska är ett svårt språk. Känns som att det finns fler undantag än regler.

Tänkte på det senast idag när jag hämtad Sigvard i skolan och hans lärare passade på att visa mig det Sigvard hade skrivit om det hälsotema som barnen ägnat veckorna före påsklovet åt. De andra barnen hade skrivit litet och ritat mycket. Sigvard skrev. Mycket. Ordentliga meningar, det märktes att han hade tänkt och det mesta var alldeles rättstavat. Jag mös. Det gjorde hans lärare också, eftersom det tog lite tid för Sigvard att komma igång. Nu har det lossnat.

När jag hade kommit ur min lyckokänsla blev jag lite analytisk och fastnade för hur han skrev ordet "samarbete". Om jag hade fått gissa hade jag trott att han skulle ha haft trubbel med hur många m ordet innehåller. Inte. Här såg jag ett tydligt exempel på hur ord egentligen låter för den som inte vet hur de stavas och kan se ordet inom sig samtidigt som man hör det. (Skolexemplet är väl pangkaka istället för pannkaka.) Sigvard skrev "sarmarbete".

måndag, april 12, 2010

Fina pojken

Tönnes hade tittat färdigt på Emil i Lönneberga och ville byta film.
"Vilken film vill du se, Tönnes?"
"Ätta". (Bröderna Lejonhjärta.)

Jag blev så glad så han fick en isglass på kuppen. Varje gång Tönnes använder de ord han faktiskt har är en stor stund.

Sisådär

Vissa dagar är bara så rent urdåliga att det enda man vill är att det skall bli kväll. Vad det sedan är som gjort dagen så urdålig kan vara svårt att urskilja. Ibland är det tydligt; man är sjuk, hamnar i en konflikt eller helt enkelt har vaknat på dåligt humör. Andra gånger är det mer svårbestämt. En stämning, ett ögonkast - något som känns skevt. Ingetdera är roligt eller lätt att åtgärda. Tungt är det också när man inte riktigt vet vad som är fel. Det är sådana gånger man rabblar så kallade visa ord om att det som inte dödar, stärker, för sig själv som ett mantra.

Fan tro´t.

Fffthhda

Så känns det i min mun efter cykelturerna till och från jobbet. Vackra våren är mycket dammig. Allt grus som ligger i större högar än vanligt och på fler ställen. Som på gräsmattorna. Snörika vintrar blir det nämligen stora plogvallar som väller ut över gräsmattorna och när de sedan smälter efterlämnar mängder med grus som måste bort. Som bekant.

Grus och damm på gräset och på vägarna. Dammet blir än mer märkbart när en buss kör om och lämnar ett dammoln efter sig som jag cyklar in i.

Måste dricka något.

lördag, april 10, 2010

Alla våra barn

För mig är det som att en solstråle lyser från himlen direkt ner på vart och ett av mina barn. Konstigt nog är det bara jag som ser det, men jag har fått uppfattningen att de flesta andra föräldrar ser samma solstrålar lysa på sina egna barn. När jag tänker på all denna kärlek till barnen blir jag glad och fortsätter att tro på en framtid för mänskligheten.

Men - så börjar jag tänka på de barn som inte har det så. Som har föräldrar som av olika anledningar inte kan känna något för sina barn eftersom de är fullt upptagna av droger, karriär eller något annat som gör att de inte ser sina barn. Eller de som är barn innerst inne och behöver så mycket bekräftelse själva att de inte har någon att ge.

Jag önskar att alla barn som föddes hade åtminstone en förälder som såg solstrålen som lyser på dem.

Barnen hemma igen

Nu är det som det skall igen. Flickorna långsover, Tönnes varierar mellan att lyssna på musik och se på Madicken, Justus och Sigvard spelar datorspel tillsammans.

Jag har gjort första tag med att försöka leta smutstvätt i deras väskor. Hittills har jag bara lyckats sniffa upp sådant som varit på under korvgrillning, men det bör finnas mer. Skall sätta barnen till att göra det om någon timme eller så. De får ta igen sig lite först. Det är rätt segt att sova på tåget och kliva av det vid 6 på morgonen och sedan komma hem.

torsdag, april 08, 2010

En vanlig dag i april

Jag cyklade till jobbet idag. Det var väldigt skönt. Och det var första gången på 18 år som jag inte har haft en eller två barnsadlar på min cykel. En ny era har inträtt, den utan små barn.

Fyrisån ser stinn ut. På vissa ställen har vattnet börjar slicka bryggorna och svämma över så smått.

Annars var det en ovanligt kämpig dag på jobbet tack vare att det är något fel på min dator. Program öppnades väldigt långsamt eller inte alls, kontakten till skrivaren avbröts plötsligt, mitt mejlprogram funkade inte och allt tog helt enkelt galet lång tid. Jag har sagt så många gånger nu att det inte är några problem med att få ut årsmöteshandlingarna till ombuden i tid, och tillagt "förutsatt att inte datorn kraschar eller skrivaren går sönder". Jaha. Jag mådde så dåligt mot slutet av min förlängda arbetsdag att det var löjligt. Det värsta är att datorn knappast självläker.

Men nu har jag ätit lite och vilat en stund. I morgon är en annan dag.

tisdag, april 06, 2010

Röjningsljud

Utanför vårt hus går två män och röjer undan allt grus efter vintern. Maskinerna låter som om man varvar upp en motorcykel gång på gång. Ljudet är inte direkt njutbart. Det låter som en galen duett mellan de två maskinerna. Vrrrooom. säger den ena. Vavavroooom, säger den andra. Mina öron värker.

Också ett vårtecken.

måndag, april 05, 2010

Annandag påsk

Är seg och har inget att säga, egentligen. Mer än att jag fortfarande mår bra i hjärtat av påskdagens högmässa. Jag var med och sjöng och det var skönt trots lite dåligt flås. Jag blir alltid så glad av att sjunga Egil Hovlands påskintroitus med brasskvintett till. Kristus är sannerligen uppstånden från de döda! Och dagens största stund kom när Justus läste evangeliet. Hjärtat svämmade över. Han läste så fint.

Det är inte särskilt vanligt med barn som läser evangelietexten i Domkyrkan; själv minns jag inget tillfälle. Men något måste ha hänt i arbetslaget eftersom min körledare ringde upp mig i veckan och frågade om Justus kunde läsa evangeliet. Jag har lyckats lista ut att förslaget på person kom från Justus egen körledare, men däremot vet jag inte alls vem som kom på att man skulle be ett barn medverka för en gångs skull. Bra tanke i alla fall.

fredag, april 02, 2010

Glädjeljud

Det är kväll. Ute i ett träd i parken sjunger en fågel. Jag får tårar i ögonen av bara vårlycka och glömmer all snö som ligger kvar. I rummet bredvid mig ser Tönnes på Madicken. Han pratar och kommenterar och lever med i filmen. Jag får tårar i ögonen av bara Tönneslycka.

Påsk

De vackraste psalmrader jag vet är alltid aktuella mitt i livet. Just nu är det också rätt tid på kyrkoåret för dem.

---att även jag
må efter bitter långfredag
min påskdagsmorgon bida.


Här är en bild som illustrerar påskaftonens och påskdagens glädje. Tönnes har påskpysslat. Vete tusan om inte det här är det finaste påskpysslet någonsin.

torsdag, april 01, 2010

Äntligen Bäck

Var på skärtorsdagsmässa i domkyrkan. Flickkören sjöng. Och så fick jag äntligen sjunga psalm 74 (Du som gick före oss), det var ett tag sedan sist. Men barnens far hädade och sade "att med sådana melodier är det inte konstigt att Livets ord får anhängare". Jag är upprörd. Mer Sven-Erik Bäck åt folket!