söndag, maj 30, 2010

Partiell blindhet, något virrigt

Alla människor har förmodligen varit med om tillfällen då man hektiskt letar efter något, bläddrar bland alla papper och rycker i alla lådor och får damm i näsan när man kollar under sängen - och så plötsligt har någon annan hittat det man letade efter på exakt samma ställe man själv kollat tre gånger tidigare. Jag tror att det är hjärnan som spelar oss spratt när sådant inträffar. Man ser, men ändå inte.

Ett sorts "jag ser men jag ser inte"-symtom återfinner vi i stor utbredning bland barn. Barn är inte bra på att leta efter saker. Samtidigt är de fenomenala på att upptäcka saker. Tugga på en smyggodis en dag som inte är en sanktionerad godisätardag. En minut senare kommer ett barn och sniffar misstänksamt i luften och säger anklagande: "har du tagit en godis?". Sådant märker de. Men när de aktivt skall söka efter en sak, då vrider de huvudet fram och tillbaka en gång och säger sedan att de inte hittade något.

Sigvard gjorde en variant av det igår. Jag hittade inga liggunderlag, så jag packade ner luftmadrassen (tung) och den tillhörande pumpen (galet klumpig och tung). Tydligen sade jag vid något tillfälle under packandet att jag inte hittade liggunderlaget men istället skickade med luftmadrassen. Jag minns det inte, men Sigvard hade hört så pass att han uppfattade att jag inte hade hitta liggunderlaget. Vi släpade med den supertunga väskan som inte gick att stänga pga luftmadrass och pump. Vi släpade hem den i förmiddags när sjörövarlägret var slut. Väl hemma bad jag Sigvard att packa upp sina saker. DÅ hittade han luftmadrassen. Pojken sov direkt på trägolvet i natt. Han såg inte alls vad som låg i väskan. Själv tycker jag att det skulle vara väldigt svårt att missa luftmadrass etc när man tittade i väskan eftersom den i stort sett uppfylldes av madrassen. Men Sigvard såg den inte. Och tänkte inte så långt som till att fundera över om det var troligt att mamma skickade iväg honom på övernattning utan sovsaker. Det var en kombination av "se men inte se" och att inte tänka efter. Nu är Sigvard så pass liten än att jag inte begär att han skall kunna tänka efter på det viset. När man är barn tar man ofta saker som de kommer. Vuxna gör så mycket saker som man inte varför de gör dem så man ifrågasätter inte så mycket.

Jag har svårare att hantera det beteendet hos vuxna, för jag har högre krav på vuxna. Det finns även en hel del vuxna personer som inte ser vad som finns framför näsan på dem, eller förmågan att tänka logiskt och kunna lägga ihop två och två. De lägger inte märke till vad som sker runt omkring dem eller hör vad andra pratar om eftersom de själva inte befinner sig i centrum. De stänger liksom av allt som inte direkt berör dem. Och det gör dem blinda för mycket i tillvaron, framför allt i relationer människor emellan. När jag tänker närmare på saken tycker jag att det är bra mycket allvarligare än att förlägga prylar och leta efter dem utan att registrera vad man ser.

Och frågan till mig själv är förstås: Vad är jag blind för? Det tål att tänka på.

lördag, maj 29, 2010

Festförberedelser

Vännen Maria har kalas om en timme. Tönnes och jag representerar familjen. Jag har plockat upp klädhögen med ratade plagg och hängt tillbaka alla mina sådana där en-dag- skall-jag-kunna-ha-dem-på-mig-igen-kläder. Släppte mina egna klädbestyr för att leta efter Tönnes coola T-shirt. Den är fortfarande kvar i skolan visade det sig. Då bestämde jag mig för att anse att Tönnes är så cool i sig själv att man kan strunta i tillbehören. Det kändes ganska skönt.

Men jag har faktiskt bytt väska enkom för kvällen. Vanligen släpar jag omkring på min stora gråsvarta kanvasväska med flera fack, men nu fick jag för mig att jag skulle ta något piffigare. Det piffigaste jag har i väskväg är mormors väska. I den får det inte plats en plånbok, hårborste, nyckelknippor eller skavsårsplåster. Jag har lyckats få ner körkortet (bra att ha om man blir stoppad av polisen), VISA-kortet (också bra att ha när man blir stoppad av polisen, i alla fall i Italien eller så), värktabletter, mobiltelefon och förhoppningsvis husnyckel och bilnyckel. Möjligen kan jag få ner ett läppglans också (om jag blir stoppad av polisen).

måndag, maj 24, 2010

Dagens bilder

Jag tog Tönnes till tandläkaren idag. När vi kom sprang han först iväg till Ingrids rum för att hälsa. Tönnes tycker väldigt mycket om tandhygiensten Ingrid. Hon är väldigt bra. Sedan gjorde han som han brukar göra i väntrummet: han lade beslag på soffan och kikade under den.



Jag hann lagom skjutsa tillbaka Tönnes till skolan innan jag blev dålig. Åkte hem och sov. Har piggnat till lite såhär på kvällskvisten och försökte få till Audreyögon. Lyckades inte direkt. Man ser mest att det har varit soligt och att jag har fått fräknar. När jag var barn brukade mamma kalla mig för sin lilla grävlingsflicka om somrarna, för jag fick ett sådan tydligt band av fräknar över näsan. Nuförtiden är jag prickig i hela nyllet och på armarna. Helt okej för mig.

söndag, maj 23, 2010

Språklådan gläntar på locket

Det finns en fras som vi använder när vi vill gratulera någon på en högtidsdag, oftast födelsedagar. Den har genom åren förvanskats eftersom vi svenskar slarvar med uttalet och frasen ärvs vidare genom lyssning. "Ha den äran", säger och skriver man nuförtiden. Ursprungligen heter det "(Jag) Har den äran att gratulera". Människan är lat och förkortar frasen till "Hardenäran". Vilket den som lyssnar uppfattar som "hadenäran" efterom ytterst få människor uttalar det där "r-et" i ordet har.

Läser Arnaldur Indridasson (jag vet, jag vet, det skall vara en isländsk bokstav där i efternamnet men jag vet inte hur jag får till den) och konstaterar att det finns kulturella skillnader mellan svenskar och islänningar. Exempelvis beskrivs lukten i en lägenhet med en liknelse som ingen svensk skulle komma på att använda. "---det låg ett tungt matos i luften, nästan en stank, som om han ätit jäst marulk med fårtalg." Det var länge sedan jag plockade fram den gamla marulken och fårtalgen till kvällsmat, måste jag säga.

torsdag, maj 20, 2010

Ett riskfyllt liv

Håhåjaja, det är inte måttligt vad man utsätter sig för. De senaste månaderna har jag exempelvis varje natt varannan vecka utsatt mig för att bli knäad över näsan. Sigvard med åttaråringslånga kalvbenen är lika rörlig i sovande tillstånd som han är i vaket. Ofta vaknar jag till instinktivt och kastar mig undan innan benet kommer farande över mitt ansikte.

Men det är så rart och gott. "Mamma, får jag somna i din säng?". Såklart. Då kan jag när jag själv lägger mig titta på hans vårbruna ansikte, beundra de långa ögonfransarna och fnissa lite åt hans Svenne-frisyr.

Tanken är att någon skall få över Sigvard till sin egen säng senare. Eftersom Sigvard sover i en loftsäng är enda sättet att bära honom till sängs att lyfta honom på raka armar. Varken jag eller Björn har Pippikrafter, så då måste vi väcka pojken lagom mycket så att han kan klättra upp i sängen själv. Det är inte alltid han vaknar. Därav de riskfyllda nätterna.

Om ett tag känns det förmodligen otroligt tomt. Det är inte så länge till han kommer att vilja somna hos mig. Ett blått öga är ett pris värt att betala i sammanhanget.

Gullvivor

Gårdagseftermiddagen och förkvällen var bara så jobbiga. Det visade dig att jag dels hade läst fel på starttiden förs Justus körrepetition, dels att pojken ändå inte hade fått sms:et. Det som var bra var att då kom han inte alls försent...

Var rätt ledsen på mig själv när detta uppdagades. I precis rätt ögonblick kom Alva och Alex hem. Alva räckte mig en bukett med gullvivor och sade att hon tänkte på mig när hon såg dem. I måndags kväll var jag nämligen lite nostalgisk och berättade om när jag och farmor plockade gullvivor på de i mina barnaögon ändlösa gullvivsängarna på Gräsö.

Buketten står i en fin liten vas och gör mig lycklig. Fina, omtänksamma barn. Justus var inte ett dugg sur på mig för mitt misstag sedan, utan var snarare försiktig. När han kollat sin telefon och sett att han inte hade fått något sms från mig, så sade han: "Mamma, inte för att du skall bli ännu mer arg på dig själv nu, men skickade du verkligen iväg sms:et?" Svaret är att ja, det hade jag, och kram till den oändligt fina pojken som är så lyhörd av sig.

onsdag, maj 19, 2010

Åhhhhh

Låg dag. Fick undan en del på jobbet i förmiddags, men sedan slog efterverkningarna av tisdagens migrän till ordentligt så jag åkte hem tidigt. Var ofokuserat irriterad och mådde illa och blev sur på humlor och skalbaggar som ville studsa på min panna och sno in sig i mitt hår hela tiden under cykelturen hemåt. Väl hemma lade jag mig och försökte sova hela eftermiddagen. Några telefonsamtal såg till att så mycket sömn blev det inte. Dessutom blev Justus skärrad när han ringde från en kompis och jag påminde honom om att han hade extra körrepetition ikväll. Jag sade att jag skulle ta reda på exakta tider och skicka ett sms med uppgifterna. Hasade mig upp och gjorde det.

Men otack är världens lön, för vem ringde en minut innan repet började och undrade hur det var? Mycket riktigt blev han stressad och arg när jag talade om för honom hur det var och faktiskt sade till honom att han borde ha kollat sin telefon eftersom jag hade lovat att messa honom. "Vad skall jag göra nu?" Han rusade in och hämtade sina pianonoter (han måste dessutom gå ifrån detta extra körrep eftersom det krockar med hans spelning) och var oerhört grinig och sur och uppjagad eftersom han nu skulle komma rätt mycket för sent. Jag tvingade med honom en Festis som han motvilligt tog med. Jag vet att min uppgift är att finnas där och stå pall när han råkar ut för elände, även självförvållat. Men jag är lite ledsen just nu. Han var så arg på mig och han hade banne mig bara sig själv att skylla. Förmodligen var det väl därför han var så arg.

Och så får man varje dag (känns det som) glada tillrop från något av barnen som behöver pengar till någon utgift i samband med skola eller fritidsaktiviteter och aldrig frågar de i tid så att jag hinner ta ut pengar. Jag har så sällan kontanter på mig att det kräver framförhållning. "Mamma, kan jag få (eller låna) 100 kr av dig?" "Visst, tar du kort?"

söndag, maj 16, 2010

Trepussarskvällar

När jag lägger Tönnes är det viktigt med ritualer. En ritual, eller snarare lek, som han och jag har ägnat åt oss är att man pussas tre gånger i följd. Efter första pussen säger man "åh", efter den andra säger man "ÅHH" och efter den tredje pussen brister man ut i ett storslaget "MAAÅÅHH!". För några veckor sedan ville Sigvard lite avundsjukt göra samma. Jag tänkte: undrar om Tönnes blir stött eftersom det var vår lek?, men Sigvard och jag fick trepussas i lugn och ro. Däremot var jag tvungen att gå tillbaka till Tönnes och göra om trepussningen med honom. Så är det varje kväll.

Det känns väldigt viktigt att hitta på saker som är bara mina och Tönnes. Uppenbarligen klarar han att låta sina syskon få låna av oss, men det är faktiskt vår grej. Det är lika viktigt för mig.

Det är också enkelt att teckna trepuss. Tre fingrar i vädret för att teckna tre, och sedan tecknar man "puss".

lördag, maj 15, 2010

Inte klokt så dumt

Nu läser jag Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Jag känner igen mycket. Det finns också mycket jag inte känner igen, det kan behöva påpekas. Exempelvis är jag inte bipolär. En annan skillnad är att hon är lyckad medan jag inte är det...

...och hoppsan, tänker jag när jag inser vad jag just har skrivit. En av de viktiga saker Ann Heberlein berättar om är att det inte spelar någon roll hur lyckad man är när ångest och depression griper tag. Ändå reagerar jag själv med att nästan lite småsurt tänka "jaja, hon kan ju plågas av paradoxen i detta, hon som har lyckats, men sådana som jag, då? Som är precis så kassa som vi tror och känner oss?" Varför berättas det i oändlighet om alla dessa begåvade författare, konstnärer, politiker, idrottar eller vad som helst som lider av känslan av att vara odugliga och bluffar - och ingenting om sådana som mig. Som faktiskt är bara lagom och inte speciellt duktig på någonting.

Helgalet tänkt. Jag vet det. Att liksom längta efter lyxen att plågas svårt, att betala det priset för att få vara riktigt bra på något istället för att som jag plågas och bli ännu mer plågad av insikten om hur lite jag har uppnått, så att säga; det är så bakvänt så det liknar ingenting. Jag och mina bakvända tankar. Jag vet inte vad vi skall göra av oss.

Plötslig fågelskådare

I torsdags gav jag mig ut i akt och mening att jogga. Jag insåg snabbt att jag måste stavgå några år till innan jag kan börja springa men ville inte ge upp helt och fortsatte med en rask promenad när jag ändå var ute. Tvingade mig till att jogga korta bitar. Värkbruten och nedslagen över att vara en sådan orkeslös och fet kärring som jag var, lade jag jag knappt märke till de bilar som stod parkerade på vägen och de människor som stod med kameror och teleobjektiv riktade mot andra sidan ån. Min ork gick åt till försöka låta bli att flåsa obehärskat när det fanns andra människor i sikte. Tänkte dock: tittar de på korna? Knappast troligt, det måste vara fågelskådare.

I fredags gick jag ut och stavgick. Det regnade. Trots regnet stod det bilar och människor på samma ställe som dagen före. Jag kastade en blick åt samma håll som deras intresse riktades mot och såg något som såg ut ungefär som en svan. Kom hem. Meddelade denna min spaning på Facebook. Fick raskt veta att det jag hade sett, och som var attraktionen för alla de människor som kom att skåda, var ägretthägern. Den hade jag inte hört talas om förut och tyckte att det var lite kul att ha sett den sådär helt apropå.

För några timmar sedan greps jag av en längtan efter att åter få skåda ägretthägern. Jag har ingen aning om hur detta kom sig. Jag fick med Sigvard ut på en långpromenad. När vi kom till själva platsen för märkvärdigheten så var det som tidigare dagar. Bilar, människor, kameror och så jag och Sigvard. Vi såg den. Ägretthägern. Om pippin hade tagit entré så hade det varit en rik pippi vid det här laget. Sigvard var förstås måttligt imponerad över att ha sett en stor vit fågel i en vassrugge. Vi gick hem rätt snart. Men jag hyser någon slags konstig fågelskådarglädje som jag aldrig har känt förut. Jag har sett ägretthägern två dagar i rad.

fredag, maj 14, 2010

Hehe

Apropå det där med barn som märks. När Sigvard var liten brukade vi säga till honom att tagga ner när han blev för tjafsig. Det vill säga i lägen när han inte var jätteledsen eller arg, utan helt enkelt mest var tjatig och försökte överrösta alla andra för att tävlingsinstinkten hade satt igång. Ergo: "Sigvard, tagga ner." Funkade förvånansvärt bra. Som att lägga en filt över en bur med upphetsade undulater.

En dag berättade hans pappa vad som hade hänt senaste gången han hade bett Sigvard att tagga ner. Sigvard,kanske fyra år, med sårad röst: "Jag har ju redan taggat ner."

Barn som stör

Alla människor är inte automatiskt förtjusta i barn. En del tycker att barns närvaro är mycket störande. Det är ju dessutom så, att barn modell yngre låter sin närvaro märkas. Alla föräldrar vet precis hur det känns den där stunden när barnet lackar ur totalt och helt enkelt slutar att reagera på kramar, ord, leksaker, mutor eller sövningsförsök - och sätter igång med att låta på allvar och röra sig överallt. Jag har också suttit i tågvagnar och på bussar och flygplan och noterat att nu är det någon liten som är övertrött och jobbig. Sedan tänker jag inte så mycket mer på det för jag minns hur det var.

Ibland hör och ser jag reaktioner på barn som märks på, exempelvis, tåg. Människor jag känner som beklagar sig ordentligt. Det ger mig en obehagskänsla i hela kroppen. Tonen kan nästan vara hatisk emellanåt. Jag begriper inte hur man kan uttala sig föraktfullt om människor bara för att de är barn. Och alltid, alltid "varför göööör inte föräldrarna något?" Jag kan garantera att föräldrarna i fråga har försökt med allt. Det betyder inte att de nödvändigtvis har gjort rätt sak i rätt ögonblick, men de har gjort allt de kommit på och är nu fullkomligt uttömda och generade och kan inte komma på en enda sak till att göra mer än möjligen att kasta ungen av tåget. Ännu värre tycker jag det är när beklagandet går över till "varför åker man tåg med ungarna"? Hallå! Man kanske inte har något annat transportmedel, kan det vara så enkelt?

Jag tänker ofta på dem som klagar på barn eller på föräldrar som inte gör något åt sina stökiga småbarn med ett visst vemod. Har de helt glömt att de själva varit barn en gång i tiden? Att de också har varit små och trötta och och blivit förvirrade av omgivningen och undrat varför mamma hela tiden högröd i ansiktet väser "tyyysst"?

Personligen tycker jag det är hundra gånger mer störande med alla vuxna som sitter och pratar högt och oavbrutet flera mil i taget utan att bry sig ett dugg om omgivningen. De har inte ens ursäkten att de är för små för att förstå bättre.

torsdag, maj 13, 2010

De där kungliga

Jag bryr mig inte så mycket om kungahusfrågan, om den nu ens existerar på riktigt. Jag tycker att idén med monarki är knasig och går fetbort när man talar om styrelseskick, så jag är väl republikan. Men jag är lite svag för de personer som just nu lever och är våra kungligheter. Jag tycker att kungen är lite söt och har blivit mer avslappnad och mänsklig med åren. När man tänker efter hade han det riktigt svårt när han tillträdde som kung. Ingen chans att färga håret blått eller pierca sig, liksom. Och det tal som kungen höll i samband med minnesstund efter tsunamin var mycket bra. Jag var där och hörde det. Ville nästan krama kungen efteråt.

Men det finns en annan kunglighet som jag är som allra mest svag för. Mest av en slump såg jag en del av ett program om kronprinsessan, där denna min favoritkunglighet gav sin syn på hur det är att leva ett liv fullt av plikt mot fosterlandet och sådant. Jag blev förtjust. Hon talade en sådan distinkt och klingande trettiotalssvenska. Inte konstigt eftersom hennes mor var svenska. Denna svenska, kungens faster Ingrid, var inte ung kunglighet i vår tid, när de kungliga barnen låter som de mest fruktansvärda Stockholmsbrats.(Lyssna på prinsessan Madeleine och rys.) Den svenska hon lärde sin dotter torde vara ett tidsdokument. Det tycker jag är lite spännande eftersom jag är en nörd!

Ni har ju redan förstått vem min favorit är, men jag skall ändå tala klarspråk: drottning Margrete av Danmark. Vilken dam. Skärpt, konstnärlig, intellektuell. Eftersom hon är drottning i ett annat land än mitt eget behöver jag heller inte ta ställning och ropa "à la lanterne" för att stå upp för min republikanska grundinställning. Jag kan liksom bara fortsätta att gilla damen.

onsdag, maj 12, 2010

Vart har de tagit vägen

Jag ser inga taxar utomhus längre. När jag var barn var det många som var ute på promenad med sina taxar, men jag har inte sett någon tax nu på riktigt länge. Vad i hela fridens da´r har hänt med taxen i Sverige?

Som ett barn

När jag ser på min yngste son ser jag ett öppet och frimodigt ansikte. Ansiktet kan sluta sig i ledsnad eller surhet ibland, men annars ser jag bara den där gränslösa öppenheten. Den som hör ihop med oskyldighet. De öppna barnaansikterna sluts mer och mer med åren. Som förälder kan jag bara hoppas på att de inte stängs helt.

Jag mötte en gång en person som är satt under förmyndare, trots att det inte var något större fel på utförsgåvorna. Men det var en oskyldig människa. Helt öppen och oskuldsfull som ett barn. Och i det här livet, bland oss människor, så är man oskyddad om man är oskuldsfull. Visst är det otäckt?

lördag, maj 08, 2010

Cyklister en masse

Den är den där helgen som återkommer varje år, då det går ett cykellopp genom mitt bostadsområde. Det försvårar in- och utgång från och till området för oss boende, men det är trevligt att utanför fönstret plötsligt se hur det svischar förbi en klunga cyklister. Sedan kommer följebilarna. Och så kommer nästa klunga med vidhängande följebilar. Och en klunga till. Idag blåser det ganska mycket så det har det nog rätt tufft.

Annars tänker jag på våren, på livet och beslutsfrön som ligger och gror. Fast att kalla dem frön låter ganska hoppfullt och det är det inte. Bättre att kalla dem hårda små gruskorn som ligger och kapslas in inom mig. Grus i maskineriet, som sagt var. Samtidigt är det inga stora saker. De känns väl mer när man är sjuk och ur slag, helt enkelt.

Nu kom det lite fler cyklar. Och två hundar som nästan rök ihop. Betraktelser från mitt fönster.

torsdag, maj 06, 2010

In i ett fack, helst med etikett på

När jag började blogga tänkte jag inte så mycket vad jag ville säga. Jag ville träna mig på att skriva, att leda tankar till slut och gärna få synpunkter för att utvecklas. Förra våren och sommaren gjorde jag en kortare sejour som stadsdelsbloggare på Upsala Nya Tidning. Uppdraget var att skriva om och utifrån mitt Ulleråkersperspektiv. Jag snurrade snart iväg med andra tankar och stickspår. Fick smäll på fingrarna. Säger inte mycket om det, jag hade ju faktiskt ett uppdrag. När jag sedan tyckte att det var en pina att klämma ur sig saker om min stadsdel och ville sluta, så fick jag plötsligt höra att man kunde ju skriva om annat också, det gjorde de andra stadsdelsbloggarna. Men vid det laget var jag less. Det var kanske dumt av mig.

Anmälde för någon vecka sedan mitt intresse att blogga för Uppsalatidningen. Svaret jag fick var: "Vad är det för sorts blogg". Jag har tuggat på det här några dagar nu, dels mitt uppdrag åt UNT där jag svävade ut på ett ej acceptabelt sätt, samt på Uppsalatidningens behov att att kunna säga exakt vad min blogg handlar om. Fick ytterligare påminnelser när jag läste UnderbaraClaras inlägg i en liknande fråga. Jag vet inte vad min blogg handlar om. Det rinner till något i hjärnan och så springer jag och skriver ner.

Är det här ett typiskt nutidsfenomen, det här att vi måste få en innehållsförteckning redan i titeln för annars ids vi inte ta reda på mer? Jag begriper att det är lättare att hitta en målgrupp om man är tydlig, men allt handlar inte om marknadsföring och marknadsandelar eller någon marknad överhuvudtaget.

Kära Uppsalatidningen och UNT, jag kan inte sätta en etikett på min blogg för jag vet inte vilken etikett jag själv har, ens. Ber om ursäkt för att jag finns, då, men det finns många fler som jag. Som inte måste få text uppskuren och helst färdigtuggad innan man tittar på den. Som kan bli nyfikna på det oväntade och tycka att det är intressant. Och som varken kan eller vill sätta etiketter.

Maten för dagen

"Spagettin är jättegod. Åh, vilken god tomat!" Sade Sigvard. Och tog två gånger. Min haka dunsade ner i bordsskivan. Eftersom rätten fick godkänt av min kräsne son tänkte jag bevara receptet (haha) för eftervärlden.

Jag tog fram två bunkar med överbliven kall, kokt spagetti. Klippte ner spagettin i en smord ugnsform. Sedan hällde jag upp två burkar krossad tomat och en burk med röda bönor (kidney beans)i en bytta, slog över en skvätt grädde som jag för en gångs skull hade hemma, ketchupade en klick, strösslade rikligt med torkad basilika och tappade frikostigt vitlökspepparburken över såsen. Så hällde jag den över spagettin. In i ugnen. Där fick den stå i en kvart ungefär, sedan tog jag ut den och lade ostskivor över. In i ugnen tio minuter till. Et voilà.

PÅ det hela en rätt menlös anrättning. Osten var hushållsost. Det enda som gav lite sting var vitlökspepparn, men jag har en olustig aning om att min användning av vitlökspeppar börjar närma sig den nivå som grillkök och vägkrogar höll på användningen av Piffi allkrydda för några decennier sedan. Den mer raffinerade kocken skulle naturligtvis haft färska basilikablad, använt krossat färsk vitlök, använt en starkare gratängost och så vidare.

Men jag är inte så raffinerad. Har inte sådana grejer hemma. Man får ta det man har. Livsfilosofi?

onsdag, maj 05, 2010

Några tankar till hr Åkesson efter migrän

De här Sverigedemokraterna. Det faktum att många unga människor stöder dem. Jag får en känsla av overklighet. Är det här mitt land? Tydligen. Det finns tillräckligt många svenskar som tycker att Sd:s galet dåliga retorik funkar finfint. Själva anser jag att om man kan tänka överhuvudtaget så kan man inte undgå att se igenom retoriken och ifrågasätta en hel del uttalanden. Jag fejkar nu ett ganska typiskt exempel på värdelös retorik av en sort som Sd skulle kunna slänga ur sig. "Vill du att farmor skall få en ny höft? Ok, då stänger vi gränserna för invandring och ser till att de som redan befinner sig i landet får återvända hem".

Jimmie Åkesson är givetvis inte ensam om att hålla på så här. Det finns mängder av dåliga politiska yttranden på alla håll och kanter. Skillnaden mellan Sd och resten, är att Sd så konsekvent håller sig till kass retorik och nästan upplyfter det till en egen konstform. Och om man ifrågasätter något hör man väl inte till verklighetens folk (jodå, de var snabba med att snappa upp det där från Göran Hägglund. Undrar hur tacksam Hägglund är över det). Vi behöver alla något att identifiera oss med. Det skrämmer skiten ur mig att det många unga svenskar idag vill identifiera sig med är Sverigedemokraterna.

Det finns mycket man kan fundera över när det gäller Sd. Såhär, hyfsat pigg efter migrän och på väg tillbaka till sängen igen för att kurera den helt, har jag några frågor till Jimmie Åkesson.

För det första undrar jag varför det är helt OK för svenskar att sticka iväg och söka äventyret någon annanstans men inte för någon som inte är svensk.
För det andra: Det är inte äventyrslusta som styr invandringen. Det är heller inte arbetsrelaterat längre. Om det hade varit det förstår jag fortfarande inte varför det skulle vara ett problem. Efter andra världskriget hade vi stor arbetskraftinsvandring till Sverige. Gissa varför de som kom inte blev motade vid gränsen? Vi behövde dem. Vi var tacksamma att de kom och satt snurr på våra industrier. Men idag är inställningen att alla skall ut.
För det tredje:Den allra största andelen av våra invandrare idag är flyktingar. De har av olika skäl inte kunnat stanna kvar i sina länder därför att då hade de inte överlevt. När svenskar gjorde likadant och emigrerade till Amerika så var det ett tecken på att man var en driftig och modig människa som gav sig ut i det okända i hopp om att bärga liv och försörjning för sig och sin familj. Det vill säga något berömvärt.
För det fjärde: Jimmie Åkesson, hur har du tänkt dig att lösa de politiska, demokratiska och ekonomiska problemen i de länder våra flyktingar har kommit ifrån? För du tänker väl inte på allvar att du iskallt skall sända människor till fängelse, svält eller död? Innan du gör det lär du ha sett till att det är säkert för dem att återvända. Har du någonsin tänkt på det?

tisdag, maj 04, 2010

Körkväll

Jag orkade vara kvar hela övningen och pratade till och med med folk som fina Johanna och Mikaela. Fast jag har ont i halsen. Och mina fötter är iskalla klumpar. Vid min mogna ålder borde man veta bättre än att cykla barfota majkvällar, men jag liksom glömde att det var så kallt. Halvvägs hemma hade fötterna ändå domnat så det gick fint.

Vi har börjat öva Duke Ellingtons Sacred Concert. Jag är så glad. Som jag har längtat. Och så fick man en stund att fnissa på när maestro skulle instruera rytmen och sade vilka ord som helst som låter ungefär som texten. Vi är mycket vana, närmast blasé vid det här laget, men det här var något av det bättre. Jag höll på att trilla av stolen. Bara så ni vet: "Freedom´s not just one big bird".

Efter paus hade en av Ellingtonsatserna försvunnit för mig. Vi övade Freedom med ordningsnummer 3c före paus. Efter paus var de puts väck. Började luta åt åsikten att jag hade käkat upp dem i ren distraktion innan jag kom på att det nog var Gennet som hade tagit dem med sig när hon gick. Enbart av den enkla orsaken att Gennet inte var kvar och kunde försvara sig. (Jag undrar fortfarande hur de bara kunde försvinna.)

3 september i konserhuset. Det kommer att svänga. Och det vet ju alla att it don´t mean a thing if it ain´t got that swing.

Från det ena till det andra

På min lunchpromenad såg jag i flera butiker att klädesplagget body (ihopknäppt t-tröja och trosa) verkar vara inne igen. Senast var det väl någon gång tidigt 1990-tal. Jag är emot.

måndag, maj 03, 2010

På seglats genom livet

Om skutan ständigt blir skjuten i sank så är det kanske dags att flytta på den. Nåväl. Man spänner upp seglen. Men under tiden som man väntar på att vinden skall fylla seglen och föra en till en tryggare och bättre plats så hinner båten sjunka eftersom skrovet är fullt av hål. På livets seglats bjuds det nämligen inte full vind i seglen så där pang på.

Så vad gör man då? Skall livet bara vara att sätta ut en livbåt och kajka sig fram i förtvivlan?

Lyssna på sig själv

Jädra skitförmiddag. Tönnes hade en tid hos tandhygienisten kl 10. Jag bestämde mig för att han skulle få en lång mysmorgon hemma med mig, åka till tandis och sedan till skolan. Jag fick planen lätt ifrågasatt. Det räckte för att jag ängsligt skulle ändra mig.

Tönnes åkte till skolan som vanligt. Sisådär 9.25 gick jag ut till bilen för att först hämta Tönnes i skolan och sedan åka till tandhygienisten. Bilen var stendöd. Ingen reaktion överhuvudtaget. Jag ringde som en vilde hit och dit för att avboka allt, för det fanns inte en chans att jag skulle ha hunnit hämta Tönnes etc med buss vid den tidpunkten.

När jag sedan begav mig till jobbet rullade samma tanke om och om igen: jag skulle ha gjort som jag hade tänkt från början. Då hade nämligen Tönnes och jag bara kunnat ta en buss ner på stan. Vi hade säkert kommit för sent eftersom bussarna går i kluster, vilket innebär att om man missar en buss så har man missat alla och får vänta en halvtimme, men chansen hade varit större att rädda upp situationen.

Blä.

lördag, maj 01, 2010

Kväll en första maj

Justus har återinsjuknat. Han snörvlar och hostar ordentligt. Jag blir lite förtvivlad. Tänker: Jag borde ha tvingat honom att ta på jackan i går när vi var ute vid brasan. Fast det kanske inte är därför han är sjuk igen. Virus kommer och går precis hur de vill, de skitarna.

Just nu sitter han och gör något Otello-relaterat. Det ser ut som att han gör en ordlista för att lära sig uttalet. Han tycker att Otello och allt som hör till är roligt och det gör mig lycklig. Han och nio andra barn (5 flickor, 5 pojkar) är utvalda att vara med vid framförandet av Otello, på samma sätt som vid det stora Toscaprojektet 2008. Med tanke på hur många extrarepetitioner det är frågan om har jag varit lite rädd att han skulle bli less, men än så länge verkar det bara vara kul. Premiär 12 juni.

Men fy, så han hostar. Läskigt.

En första maj

Vi gick med "Minska alkovåldet"-bannern i år igen. Björn och Sigvard tog en och försvann långt fram i demonstrationståget. Sigvard orkade bära hela vägen, trots att vinden ibland tog i så att bannern stod som ett segel. Bra jobbat av en åttaåring, tycker jag! Annika, jag och Tönnes gick allra sist. Vi hade polisbilen i baken. (Måste vara en riktigt tråkig kommendering det där, att krypköra bakom ett förstamjagtåg). Jag tryckte in bärpinnen under vänsterarmen och liksom lutade resten mot axeln. Kunde inte använda bägge händerna eftersom jag höll Tönnes i min högra hand. Han gick så fint och såg nöjd och liksom stolt ut. Han hade en röd ballong med sosserosen att bära på själv. Jag gjorde några försök med att låta honom gå själv, men han pep raskt fram och hängde på Stig-Björn Ljunggren och hans vänner som gick framför oss, och han hade avancerat ytterligare längs med tåget om jag inte hade stoppat honom. Och hur stor och duktig pojken än är så släpper jag honom inte ur sikte. Det var mysigt att gå med Tönnes. Men jädrar vilken kramp jag fick i vänsterarmen sedan!

Vi var en man kortare i år. Justus blev iväglockad på bio av sin pappa, men annars hade han nog gått med oss. I år var jag noga med att säga att det trots allt är ett politiskt demonstrationståg, och om han inte kände att han kunde ställa upp på lite sossevärderingar så skulle han säga ifrån. Väntar med spänning på nästa år.

När jag annars pratar svensk politik med barnen så märks det oerhört väl hur Miljöpartiet har lyckats att nå fram till barn och ungdomar. De kapar helt klart åt sig många förstagångsväljare i september.