lördag, maj 01, 2010

En första maj

Vi gick med "Minska alkovåldet"-bannern i år igen. Björn och Sigvard tog en och försvann långt fram i demonstrationståget. Sigvard orkade bära hela vägen, trots att vinden ibland tog i så att bannern stod som ett segel. Bra jobbat av en åttaåring, tycker jag! Annika, jag och Tönnes gick allra sist. Vi hade polisbilen i baken. (Måste vara en riktigt tråkig kommendering det där, att krypköra bakom ett förstamjagtåg). Jag tryckte in bärpinnen under vänsterarmen och liksom lutade resten mot axeln. Kunde inte använda bägge händerna eftersom jag höll Tönnes i min högra hand. Han gick så fint och såg nöjd och liksom stolt ut. Han hade en röd ballong med sosserosen att bära på själv. Jag gjorde några försök med att låta honom gå själv, men han pep raskt fram och hängde på Stig-Björn Ljunggren och hans vänner som gick framför oss, och han hade avancerat ytterligare längs med tåget om jag inte hade stoppat honom. Och hur stor och duktig pojken än är så släpper jag honom inte ur sikte. Det var mysigt att gå med Tönnes. Men jädrar vilken kramp jag fick i vänsterarmen sedan!

Vi var en man kortare i år. Justus blev iväglockad på bio av sin pappa, men annars hade han nog gått med oss. I år var jag noga med att säga att det trots allt är ett politiskt demonstrationståg, och om han inte kände att han kunde ställa upp på lite sossevärderingar så skulle han säga ifrån. Väntar med spänning på nästa år.

När jag annars pratar svensk politik med barnen så märks det oerhört väl hur Miljöpartiet har lyckats att nå fram till barn och ungdomar. De kapar helt klart åt sig många förstagångsväljare i september.

1 kommentar:

Vilse på Värnhem/Anders sa...

För mig som jobbat politiskt i många år är det ofattbart att SSU lyckas så dåligt, trots att dom närmast har obegränsat med resurser och i princip besöker alla gymnasier. Politikens IFK Göteborg, kanske Att vi gröna når fram trots vårt kärva budskap är kanske ett tidens tecken eller så är det bara nåt som jag som grön vill tro.