lördag, maj 15, 2010

Inte klokt så dumt

Nu läser jag Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Jag känner igen mycket. Det finns också mycket jag inte känner igen, det kan behöva påpekas. Exempelvis är jag inte bipolär. En annan skillnad är att hon är lyckad medan jag inte är det...

...och hoppsan, tänker jag när jag inser vad jag just har skrivit. En av de viktiga saker Ann Heberlein berättar om är att det inte spelar någon roll hur lyckad man är när ångest och depression griper tag. Ändå reagerar jag själv med att nästan lite småsurt tänka "jaja, hon kan ju plågas av paradoxen i detta, hon som har lyckats, men sådana som jag, då? Som är precis så kassa som vi tror och känner oss?" Varför berättas det i oändlighet om alla dessa begåvade författare, konstnärer, politiker, idrottar eller vad som helst som lider av känslan av att vara odugliga och bluffar - och ingenting om sådana som mig. Som faktiskt är bara lagom och inte speciellt duktig på någonting.

Helgalet tänkt. Jag vet det. Att liksom längta efter lyxen att plågas svårt, att betala det priset för att få vara riktigt bra på något istället för att som jag plågas och bli ännu mer plågad av insikten om hur lite jag har uppnått, så att säga; det är så bakvänt så det liknar ingenting. Jag och mina bakvända tankar. Jag vet inte vad vi skall göra av oss.

2 kommentarer:

medelsvensson sa...

Du är inte alls någon misslyckad människa.
Du är jättefin på alla sätt och vis.
Framförallt på dina sätt och vis.
Bara ditt sätt att formulera dina känslor för dina barn och lyfta fram individen och det egna mycket speciella i dem visar det egna mycket speciella i dig.
Stor kram

Åsa-K sa...

jenny, nu älskar jag dig ännu lite mer! precis exakt dessa tankar far igenom mitt huvud också! men jag är inte lika modigt öppen med dem som du. men känner ett starkt behov av en sån där fika när jag befinner mig i uppsala i sommar! KRAMAR!