lördag, maj 15, 2010

Plötslig fågelskådare

I torsdags gav jag mig ut i akt och mening att jogga. Jag insåg snabbt att jag måste stavgå några år till innan jag kan börja springa men ville inte ge upp helt och fortsatte med en rask promenad när jag ändå var ute. Tvingade mig till att jogga korta bitar. Värkbruten och nedslagen över att vara en sådan orkeslös och fet kärring som jag var, lade jag jag knappt märke till de bilar som stod parkerade på vägen och de människor som stod med kameror och teleobjektiv riktade mot andra sidan ån. Min ork gick åt till försöka låta bli att flåsa obehärskat när det fanns andra människor i sikte. Tänkte dock: tittar de på korna? Knappast troligt, det måste vara fågelskådare.

I fredags gick jag ut och stavgick. Det regnade. Trots regnet stod det bilar och människor på samma ställe som dagen före. Jag kastade en blick åt samma håll som deras intresse riktades mot och såg något som såg ut ungefär som en svan. Kom hem. Meddelade denna min spaning på Facebook. Fick raskt veta att det jag hade sett, och som var attraktionen för alla de människor som kom att skåda, var ägretthägern. Den hade jag inte hört talas om förut och tyckte att det var lite kul att ha sett den sådär helt apropå.

För några timmar sedan greps jag av en längtan efter att åter få skåda ägretthägern. Jag har ingen aning om hur detta kom sig. Jag fick med Sigvard ut på en långpromenad. När vi kom till själva platsen för märkvärdigheten så var det som tidigare dagar. Bilar, människor, kameror och så jag och Sigvard. Vi såg den. Ägretthägern. Om pippin hade tagit entré så hade det varit en rik pippi vid det här laget. Sigvard var förstås måttligt imponerad över att ha sett en stor vit fågel i en vassrugge. Vi gick hem rätt snart. Men jag hyser någon slags konstig fågelskådarglädje som jag aldrig har känt förut. Jag har sett ägretthägern två dagar i rad.

Inga kommentarer: